Arsenal

In the end, it's not going to matter how many breaths you took, but how many moments took your breath away.

När klockan slår tre på lördag eftermiddag, vecka in och vecka ut, då finns det bara en sak som fyller våra hjärtan. När klockan slår tre finns det bara två färger vi bryr oss om. När klockan slår tre flyr vi verkligheten.

Fotboll är världens underbaraste sport. Att beskriva fotboll åt någon som aldrig tittar på fotboll är som att beskriva hur man löser en svår ekvation för en sjuåring. Det går helt enkelt inte, oavsett hur mycket du försöker. Föräldrar, fruar och vänner kommer aldrig att förstå vad vi går igenom år in och år ut, månad efter månad och vecka efter vecka. Men i slutändan behöver de inte förstå, för vi som flyr verkligheten varenda gång det vankas match bildar en egen familj, en familj som håller sig samman i både vått och torrt.

När Arsenal förlorade en final i Champions League för fyra år sedan sörjde vi allesammans. Vi deppade, vi grät och vi kramade om varandra - allt tillsammans. När vårt kära lag gick igenom ligan obesegrat firade vi som aldrig förr. Vi sjöng, vi skrek och vi var lyckliga - allt tillsammans. Nittio minuters fotboll kan sätta våra känslor i spel, men det kan vara så pass drastiskt att det kan förändra våra liv - för alltid.

När domaren blåser i sin visselpipa kastas kulan ut på roulettebordet. Kulan rullar, rullar och rullar ända tills den stannar. Medan den kulan rullar lever vi i en ovisshet som endast kan identifieras som rädsla och ångest. Vi vet vad vi vill ska hända, men vi vet inte vad som kommer att hända. I slutändan sätts alla våra känslor i spel när vi tittar på vårt favoritlag. Vi känner rädsla för en förlust, vi blir deprimerade vid ett insläppt mål, vi blir nervösa om vi inte har matchen där vi vill ha den och vi blir glada som bara den när vi gör mål och vinner. Det spelar ingen roll om vi möter Bolton i en ligamatch på Emirates eller Real Madrid på Santiago Bernabeu i en CL-semifinal. Vi finns alltid där, oavsett om vi befinner oss på arenan eller hemma i Sverige.

När folk frågar mig varför jag tycker fotboll är intressant brukar jag låta bli att svara. Jag vet att det aldrig kommer att gå berätta för dem hur mycket man kan älska ett lag. Hur mycket man kan gråta vid en förlust. Hur mycket man kan skrika av glädje vid en vinst. Då skulle de bara se på mig som en idiot. Men jag bryr mig inte, för jag vet att ni, alla ni, förstår mig lika bra som jag förstår er tillbaka.

Vi förstår att fotboll är lika vackert som en målning är för en konstnär. Att det är
lika vackert som ett avklarat pianostycke är för en pianist. Att det är
lika vackert som en solnedgång i ett land långt bortom fjärran.

Vi alla kommer ihåg den första matchen vi någonsin såg med Arsenal. Vi alla kommer ihåg den första gången vårt hjärta började bulta så fort att man undrade vad som hände inombords. Varenda missad chans var som en kniv i hjärtat.  Varenda mål kändes som en drog man ville fortsätta ta i evigheter. Varenda vinst kändes som julafton. Det är någonstans där det började för oss alla. Vi slöt ett äktenskap med ett fotbollslag - och oavsett hur löjligt det än låter vet vi alla hur sant det är.

Sedan dess har vi skrattat tillsammans. Vi har jublat tillsammans. Vi har gråtit tillsammans. Vi har grälat. Vi har älskat. Vi har varit beundrade. Vi har varit lyckliga. Vi har varit arga. Vi har varit splittrade. Vi har återförenats. Men i slutändan har vi ändå älskat varandra varenda dag, varenda minut – varenda sekund. Arsenal är vår tillflyktsort, vår passion, vår kärlek.

Jag minns fortfarande eftermiddagen i Cardiff för fem år sedan, vår senaste titel. Vieira satte den avgörande straffen och alla spelare och supportrar firade som aldrig förr. Om vi bara vetat vad som skulle hända de efterföljande åren hade vi nog firat lite extra, bara för sakens skull. Fem år senare hoppas jag som aldrig förr. På nya tider, nya mål och nya titlar.

En dag, så kanske vi alla får återuppleva den där soliga eftermiddagen igen. En dag kanske alla i familjen kan återuppleva glädjen, segerskriken och sången. För en dag vet jag att allt det här kommer att ske. För en dag kommer vi befinna oss där igen, en solig eftermiddag på en arena i England, hejandes på laget som förfört våra hjärtan i åratal. För en dag, för en dag.

It's a feeling that can't be explained, but we spend our lives to explain it. It's our religion. We do not apologize for it, we do not deny it. They're our team, our family and our life.