Vad gick fel? - Nya tag!

God eftermiddag! Det är skönt att man har bloggkollegor som kliver in när man själv inte har kraften att skriva. Både Ahldén och Fektarn har skrivit inlägg under tiden jag tagit en paus på en dag (ganska kort
paus!). Men nu är jag tillbaka och redo för en ny vecka.

Självklart går det inte att skriva det här inlägget utan att
nämna matchen mot West Bromwich. När jag skrev mitt förra inlägg var jag
både arg, deprimerad och frustrerad. Ändå ville många att jag skulle
skriva vad som gick fel för Arsenal. På grund av mitt tillstånd för två
dagar sedan kunde jag inte skriva någonting längre utan att bryta ihop.
Idag mår jag dock bättre och idag ska jag ge er svaret ni längtat efter!

Svaret är att jag inte vet vad som gick fel. Jag vet inte, ni vet inte och Wenger vet
inte vad som gick fel. Det var som att se en maskin med en On/Off-knapp
som valde att slå av sig själv. Det Arsenal vi fick se i lördags kände
inte Wenger igen. Han fick inte se det lag som han under så många år
byggt ihop till en fantastisk trupp. Supportrarna som både var på plats
och på annat håll fick se ett lag de inte kände igen. Det här var inte
det Arsenal som vi hade förälskat oss i så många år tillbaka i tiden.
Spelarna som satt på bänken kände inte igen sina lagkamrater. Det här
var inte de lagkamrater de tränat med dag in och dag ut under de senaste
åren. Ingen, absolut ingen, kände igen det Arsenal som spelade match
mot West Bromwich i lördags.

Det var länge sedan jag såg ett Arsenal spela så dåligt som
man gjorde i lördags. Visst, första halvlek i bortamatchen mot Liverpool
2009/2010 var usel, men där vände vi ändå matchen och vann. Inte ens
under katastrofsäsongen 2008/2009 såg jag Arsenal spela så dåligt som
man gjorde i lördags. Lika väl som vi vet att Arsenal kan vinna mot
vilket lag som helst i världen (om de har en bra dag) vet vi att Arsenal
kan förlora mot mycket sämre motstånd ifall de har en dålig dag. Det är
någonting vi fått acceptera, men att se laget förlora mot en nykomling
på självaste Emirates gör ont i både kropp och själ.

Senast en nykomling vann på Emirates var bara för två år sedan. Då hette motståndet Hull. Foto: Bildbyrån.

Var vi nonchalanta? Ja, men det kostade oss inte matchen. Var
vi naiva? Ja, men det kostade oss inte matchen. Underskattade vi
motståndet? Ja, men det kostade oss inte matchen. Vi har sett ett
nonchalant, ett naivt och ett Arsenal som är både och tidigare. Vi har
sett ett Arsenal som har underskattat motstånd tidigare. Men vad som
hänt då är att det alltid ringt en väckarklocka som fått laget att
prestera bättre som till slut gjort att vi vunnit/tagit poäng. I lördags
ringde aldrig den där väckarklockan. I lördags sov vi vidare, t.o.m.
efter de varningssignaler vi fått (straffen).

Vad som kanske stör mig mest handlar inte ens om matchen i
sig. Det som jag irriterar mig någonting enormt på är att vi inför
varenda säsong och inför väldigt många matcher får höra spelarna säga
att vi lärt oss från våra misstag, att vi aldrig skall gå in i en match
ofokuserade och att vi aldrig ska underskatta motstånd. Varför jag blir
så arg på just det är att det hela är en enda stor lögn. Vi lär oss
uppenbarligen aldrig från våra misstag, vi kommer att gå in i flera
matcher där vi både är ofokuserad och underskattar motståndet. Det
kommer att hända fler gånger, oavsett om vi vill det eller ej. I
slutändan är alla sådana uttalanden ett spel framför kamerorna.

Nu skall inte jag sitta här och vara naiv jag också. Jag vet
att Arsenal är ett mänskligt lag och jag förstår att vi kommer att
förlora ett antal matcher under säsongens gång Jag förstår även att vi
inte kan spela som vi gjorde mot SC Braga i 50-60 matcher i rad. Det
kommer alltid komma matcher där laget gör en dålig insats, men då gäller
det att den där väckarklockan ringer och att man förstår att det kommer
att gå käpprakt åt helvete om man inte tar tag i det. Men det gör så
himla ont i själen att den där förlusten skall komma mot West Bromwich,
på Emirates Stadium, i London. Jag skulle hellre tagit en förlust mot
ett svårt bortalag än en match som vi vinner nittionio gånger av hundra.
Men fotboll är fotboll och Premier League är världens tuffaste liga.
Sådant går inte att ändra på.

***

Nu gäller det att ta nya tag! Det finns positiva saker att
tänka på, till och med efter en chockförlust mot West Bromwich. Det enda
topplaget som tog poäng i förra omgången var Manchester United som
lyckades knipa till sig en poäng mot Bolton. Det resulterar i att
tabellen nästan är oförändrad. Visserligen har vi fallit ner till en
tredjeplats, men vi är bara en poäng bakom United och fyra poäng bakom
Chelsea. Ifall vi skulle vinna mot Chelsea är vi bara en poäng bakom dem
vilket gör att vi flåsar både United och Chelsea i nacken.

Chelsea är inte odödliga. I helg förlorade man mot Manchester City. Foto: Bildbyrån.

Vi kunde tagit ikapp försprånget i lördags, men det är en
chans som vi inte tog. Som tur var gick det skit för alla andra lag
också. Nu gäller det att göra det bästa av situationen och med det menar
jag att man skall fokusera alla krafter på Chelsea-matchen.

Vad som även är positivt är att laget fått sig en rejäl
(gigantisk/enorm/magnifik) väckarklocka. Om de bara tar den här
väckarklockan på allvar kommer det som hände i helg inte hända igen den
här säsongen, i alla fall inte på Emirates. De förstår även vikten av
att vinna mot Chelsea. Vinst på Stamford Bridge kommer inte bara öka
spelarna självförtroende, utan även ge dem hopp. Om man vinner mot
Chelsea på Stamford Bridge kommer man att förstå att man kan slå vilket
topplag som helst både i ligan och Europa.

Visst skall man redan förstå det när man spelar i en klubb som
Arsenal, men det var så länge sedan vi vann mot Manchester United eller
Chelsea vilket gör att spelarna måste uppleva det igen för att återfå
sin självtro. Det låter smått patetiskt, men tyvärr är det sant. Om du
klarat av att springa igenom en hinderbana en gång, men sedan misslyckas
massor av andra gånger behöver du klara av hinderbanan igen för att
återfå tron om att du faktiskt kan klara av den.

Om det dessutom går bra och vi är lite tursamma kommer vi
efter matchen mot Partizan Belgrad minska vår skadeskörd från tolv till
fem spelare. Rosicky, Eboue och Diaby har redan återvänt från skada (de var alla delaktiga när vi spelade mot WBA). Gibbs, Vermaelen, Denilson och Fabregas kan alla vara redo för spel inför matchen mot Chelsea - ifall vi är lite tursamma. Dessutom kommer Theo Walcott att komma tillbaka snabbare än väntat. Nicklas Bendtner skall
också vara tillbaka i full träning från och med början av oktober. Om
allt går som väntat har vi således bara fyra skador kvar när
landslagsuppehållen tar vid. Man börjar se ljuset i slutet av tunneln,
men samtidigt vågar man inte ropa hej förrän vi är över bäcken.

Fabregas kan vara tillbaka till matchen mot Chelsea. Foto: Bildbyrån.

Om vi dessutom skall ta fram ännu mer positiva saker kan vi nämna att Lampard, Bosingwa, Benayoun och Kalou alla kan missa matchen mot Arsenal. Det är trots allt fyra spelare som kan göra skillnad på Stamford Bridge.

En Samir Nasri i toppform, ett mittbackslås beståendes utav Vermaelen och Squillaci, ett mittfält med pitbullterriern Wilshere och muren Song kan
mycket väl skada Chelsea både en och två gånger om. Nu gäller det bara
att få en bra grund och vinna mot Partizan Belgrad. Om vi gör det och
går in i matchen mot Chelsea med tro, hopp och kampvilja kan det mycket
väl gå vägen.

Det här var dock allt för idag! Om ni har synpunkter på mina
åsikter eller om ni bara känner för att kommentera kan ni alltid göra
det i kommentarspåret. Nu taggar vi inför Champions League! Tack och hej
för idag!