Ödets ironi

Snö. Kullar. Barn. Pulkor. Det är det enda jag kan se. Jag går i femman. Det snöar lätt och jag är på utflykt med mina klasskamrater. De blåa, svarta och röda pulkorna störtar ner från kullen en efter en och mina klasskamrater verkar tycka det här är det roligaste som finns. Jag tycker inte det. Jag tycker jag är för mogen för det här. Jag tycker det är tråkigt. Jag tittar på klockan och ser att det snart är dags att gå hem. Samtidigt drar jag på mig ett falskt leende för att lärarna inte ska tro att jag är ledsen. Jag hatar det, jag hatar det av hela mitt hjärta. Det jag inte vet om just då är att en sju år äldre man kommer önska att han var tillbaka på exakt samma kulle, med exakt samma klasskamrater och med exakt samma pulkor. Och hur mycket jag än vill kan man inte skruva tillbaka tiden, man kan inte.

Jag önskar att jag var liten igen. Att jag inte visste vad Arsenal, Manchester United eller Old Trafford var. Att jag inte brydde mig ett skit om fotboll. Att jag kunde leva i min egen glada bubbla dag för dag. Men när man börjar följa Arsenal gör man ett val. Antingen så lever man vidare helt normalt, utan att varken se eller hejja på ett specifikt fotbollslag. Eller så offrar man sig själv, sin kropp, sin själ och sina känslor för ett lag som man blivit förförd av. I nästan alla fall väljer man det senare.

Vi alla har lärt oss att dedikera en bit av våra liv åt Arsenal. När klockan slår fyra på en lördag hemma i Sverige kan ingen störa en. Man kan inte jobba, man kan inte äta, man kan inte sitta bakom datorn, man kan inte se på film, man kan inte svara i telefon, man kan inte låta sig bli störd av någonting, oavsett vad eller vem det är.

Det är som en gudtjänst för oss. Ingen får komma emellan oss och Arsenal, ingen. Vare sig det är ens klasskamrat, arbetskollega eller flickvän spelar ingen roll. Arsenal är vår religion, Arsenal är vårt allt den där lördagen.

När saker går bra, då är man lycklig. När saker går upp och ner befinner man sig i ingemansland. Och när saker går dåligt, ja, då mår man helt enkelt skit. Hur mycket vi än vill att Arsenal inte ska inskränka våra privatliv är det omöjligt att kontrollera det. Det finns ingen spak som vi kan dra in, ställa in eller reglera.

Man kan tycka att vi borde vant oss, att vi borde veta hur det känns att förlora på Old Trafford, att förlora mot Manchester United. Men sanningen är att man aldrig vänjer sig. Man mår dåligt, varenda gång det händer. Man kan försöka dölja det, sätta ett falskt leende på sina läppar och försöka vara glad, men det går inte, hur mycket vi än försöker.

När jag igår kväll var på väg till Gunners Pub filmade jag alltihop med min digitalkamera. Jag berättade vad jag tyckte om matchen, hur nervös jag var och vad jag förväntade mig. På gatan, i tunnelbanan och på Gillespie Road. Jag gick längs Highbury - som jag gjort så många gånger tidigare - och hoppades, önskade, trodde. Jag kände på mig att Arsenal hade mognat, att Wenger visste vad som krävdes, att laget skulle visa hur mycket de ville vinna.

I halvtid rökte jag två cigg efter varandra. Och då ska ni veta att jag inte rökt på sex månader, att jag lagt av med det. Men jag kunde inte, kunde inte kontrollera mig själv. Atmosfären i puben var fantastisk, men spelet på planen var allt annat än fantastiskt.

United pressade ner oss, tacklade, slet och ville så mycket mer. De höll i bollen, de passade och de skapade chans efter chans, skott efter skott, räddning efter räddning. Anderson skottade, Rooney skottade, Nani skottade - nästan alla skottade. Och sen fanns självklart h......ngen Evra som flinade så fort han föll. Men Evra var Evra, stabil och säker. United gjorde nästan allt det Arsenal inte gjorde.

Inför matchen skrev jag att vi skulle våga bli tillbakapressade, att vi skulle våga använda oss av samma taktik som United använde mot oss förra säsongen. Men det såg hopplöst ut. Vi försökte, men vi kunde inte spela det spelet. Vi blev bisittare istället för medverkare.

När Nani sedan kom framstörtandes på högerkanten kunde vi inte göra någonting annat än att vänta på ett inlägg. Clichy blev gjord, Nani sköt ett inlägg som Clichy sedan oturligt nog touchade varpå den fick en skruv som blev alldeles perfekt för Ji-Sung Park som elegant kunde nicka in 1-0.

Ji-Sung Park sätter ledningsmålet. Foto: Bildbyrån.

Att Arsenal skulle vända skiten, göra två mål på Old Trafford och vinna mot United fanns inte på kartan. De hade inte gjort det på 26 år - tjugosex år - och ingenting tydde på att det kunde hända nu.

Det enda man kunde vara något lycklig över var att vi stod upp som män. Vi spelade inte som bebisar. Vi spelade inte omoget. Vi spelade som män. Problemet var att vi spelade som dåliga män, inte bra.

Medan Manchester United visade hur man både är bollhållare och effektiva (hur ofta kan vi visa prov på det?) visade vi upp ingenting. Det blev för visso bättre i andra halvlek, men den enda målchansen vi lyckades skapa var ett skott av Nasri som Chamakh (som tog hand om returen) sedan slog på en glidtacklandes Vidic. Det var verkligen den enda farliga målchansen vi skapade under hela matchen.

Medan United testat Szczesny i Arsenal-målet med skott, inlägg, långbollar, hörnor och fasta situationer var det enda vi kunde testa van der Sar med ett simpelt skott utifrån straffområdet? Förfärligt, rent ut sagt förfärligt.

Ändå kändes det att ödet hade valt att ta Arsenals sida en kväll som denna. Vi slapp få en straff emot oss när bollen tog på Chamakhs hand i första halvlek. Vi höll tätt skapligt länge. Vi såg aldrig ut att vara i någon extraordinär fara. Rooney missade en straff. United missade lägen att avgöra matchen. Det kändes som att ödet sade "Arsenal, det här fixar ni." Men i slutändan blev det ingenting annat än en besvikelse. Vi alla trodde att det här var vår chans, vår kväll, vår vinst. Att det här skulle äntligen bli dagen då vi skulle begrava våra spöken. Men nej, istället kändes det som om ödets ironi hånlog oss rakt i ansiktet. Att ödet hade lurat oss alla både före, under och efter match.

Att komma till Old Trafford och ta poäng är svårt, för alla lag, men det är långt ifrån omöjligt. Valencia gjorde det i Champions League, Wolverhampton var bara sekunder ifrån att göra det i Premier League och West Bromwich har redan gjort det. Chansen för att Arsenal skulle ta poäng fanns, speciellt efter vinsten mot Fulham, efter känslan av att vara ligaledare, efter allt skitsnack från United. Men det verkade som om gnistan aldrig tändes. Den slocknade innan den ens hade hunnits tändas.

Jag orkar inte klaga på individuella prestationer. Visst kan jag sitta här, peka på Song som bara hade en lyckad tackling under hela matchen, peka på Clichy som "alla verkar klaga på", peka på van Persie, Fabregas och Walcott som alla kom in, men inte gjorde någonting. Det är enkelt att göra det, men i slutändan föll vi som ett lag. Vi såg inte skymten av det Arsenal som krossade Blackpool, Bolton och SC Braga på Emirates. Vi såg inte skymten av det Arsenal som med styrka, kampvilja och slit vunnit på bortaplan mot Blackburn, Aston Villa och Everton. Vi såg inte skymten av något Arsenal alls. Vi såg bara förvirrade män i gula tröjor.

Song och Squillaci låter Rooney komma till avslut. Foto: Bildbyrån.

Oavsett hur tung den här förlusten känns - och tro mig, den känns tung - gäller det att blicka framåt, precis som alltid. Ligan är långt ifrån avklarad, men mitt pessimistiska jag säger redan att det är kört. Det är matcher som sådana som kan förändra en hel säsong, förändra ett helt lag, förändra en hel klubb. Vid vinst skulle alla spelarna faktiskt börjat tro att de kan vinna hela skiten. Att de kan utmana om ligasegern. Att de är med på allvar. Isället åker de hem till London med nerböjda huvuden, händer i fickorna och en tro som nu fått sig en törn.

Men vad kan man göra. Det gäller att intala sig själv att det inte är kört. Det gäller att intala spelarna, laget, ja, alla om att det inte är kört. Vi var i den här positionen förra året. Och vi alla minns vad som hände. Vi alla minns att vi med bara några matcher kvar var några få poäng ifrån förstaplatsen.

Nu väntar Stoke på Emirates. Sedan väntar Chelsea på samma arena. Två raka segrar skulle få laget och supportrarna att börja tro igen. Men efter det vi sett, efter det som hänt och efter det dystra facit vi har mot topplag som Chelsea kan det också gå åt andra hållet.

Det vi nästan kan fastställa är att december månad kommer avgöra vem, vad, hur, när och vilka som vinner ligan. Om Chelsea börjar vinna, även mot Arsenal, blir de att räkna med i slutstriden. Om Arsenal gör comeback igen, vinner mot Stoke och Chelsea, ja, då kanske det är vi och United som gör upp om titeln istället. Om Manchester United fortsätter att vara obesegrade, fortsätter att vinna och fortsätter att göra livet surt för oss finns det ingen tvekan om att det är dem som kommer vinna allt.

Vad som än händer skall vi alla veta att vi gick miste om en fantastisk chans. En chans att fortsätta vara ligaledare. En chans att på allvar visa alla lag att vi är med. En chans att vinna. En chans att ta kommandot i tabellen. En chans att begrava våra spöken. En chans att få hela laget att börja tro. En chans att få en nystart. En chans att ge supportrarna något tillbaka. En chans att låta klubben växa. En chans att visa hela världen vad Arsenal är. Nu gick det som det gick. Och det känns förjävligt.

Ensamt. Foto: Bildbyrån.

Om jag bara kunde vara tillbaka på den där kullen, med mina klasskamrater, med deras pulkor och med mitt falska leende, ja, då hade jag känt mig mycket bättre, då hade jag känt mig mycket, mycket bättre...