Min resa till Wigan

God kväll! Nu sitter jag här vid min dator igen efter att fått i mig en god middag och nyss skrivit klart årets årskrönika. Trots att jag redan skrivit ett super-duper-mega-långt inlägg kan jag inte låta bli att åtminstone kommentera gårdagens match med några ord. En dag som började med en kraftig huvudvärk och slutade med att se hela Arsenal-laget gå förbi en bara några meter ifrån mig.

Ni som följt mig den senaste tiden vet att jag lyckats få till mig biljetter till bortamatcherna mot Wigan respektive Birmingham. Ni vet även att jag varit insjuknad under hela julhelgen. När jag igår morgon vaknade upp vid åttatiden var jag föga förvånad över att mitt huvud bultade som om det pågick ett världskrig inne i skallen. En alvedon, några andra tabletter och ett glas vatten senare kändes det bättre. Efter en varm dusch och en frukost kändes det ännu bättre.

Efter att ha ringt Box Office (det var lite strul med tågbiljetterna) och tagit en promenad till banken (för att ta ut lite pengar) var jag tillbaka hemma. Till lunch blev det inte mer än en macka eftersom jag fortfarande mådde illa. Sedan bar det av mot Euston! Efter att ha tagit Hammersmith & City till Euston Square blev det att gå 200 meter till självaste huvudbyggnaden. Väl där blev det att köpa en tidning och ta ett toabesök. Sedan väntade det chartrade tåget(!) på platform one.

Efter att ha fått min biljett klev jag på tåget. Arsenal hade dessutom vart snälla nog att ge första klass-biljetter till priset av andra klass! Väl inne i tåget satte jag mig på min plats, bredvid en man som jag senare fick veta var från Nya Zeeland (fast han hade bott i London i tio år). Tre timmar skulle bli en förfärligt lång tid, men diskussioner om cricket, Arsenal back in the days och Sverige skulle göra resan lite enklare. Dessutom hade jag inte glömt mp3n hemma. På väg till Wigan sjöng vi naturligtvis en hel del också. "Sol Campbell has won the double" var populärast!

Double, double, double! Sol Campbell has won the double! Foto: Bildbyrån.

Tre timmar senare var tåget på plats i Wigan och det var ett dimmigt, mörkt och ensamt Wigan vi fick uppleva. Det första vi gjorde var att dra igång ett par ramsor när vi klev av tåget. Det fick oss alla på lite bättre humör. Väl ute ur stationen hade vi ingen som helst aning om vilken väg arenan låg åt. Det slutade med att vi följde efter den första personen i följet. Cirka två-tre kilometer senare stannar han upp varpå alla andra stannar upp. Ingen fattar någonting alls och det är först då någon i följet frågar en vakt vilket håll arenan ligger åt. Det visar sig då att vi gått åt helt fel håll. Vilse i Wigan - oväntat?

På väg tillbaka mot stationen (där vi från första början borde gått vänster och inte höger) drar vi av ännu ett par ramsor. Efter en jävla lång promenad (skulle tagit trettio minuter om vi gått rätt från första början, men nu tog det närmare en timma) såg vi äntligen arenan sticka ut bakom ett köpcentrum. Äntligen!

Väl där gick jag in på The marquee som är en pub inne i arenan, enbart för bortasupportrar. Där mötte jag upp med ett stort gäng svenskar, bl.a. min bloggkollega Ahldén, hedersmedlemmen Johan Luks samt ett skönt gäng skåningar.

Vi pratade om allt mellan himmel och jord till den goda smaken av lite brittisk öl. På storbildsskärmen i puben visade de bl.a. ett gammalt derby mot Tottenham då vi gick vinnandes ur striden med 5-4. En kvart innan matchstart får jag ett sms med dagens startelva och jag var inte den ende som blev smått chockerad över den. Wenger gjorde alltså åtta byten sedan sist och en annars ganska självklar seger kändes plötsligt i fara - redan innan match.

Dock sket vi i startelvor och dylikt när vi väl var på plats. Vi var där för att sjunga oss hesa, hejja fram Arsenal till seger och göra allt i vår makt för att visa Wigan var de hör hemma. You dirty northern bastards ekade i arenan gång på gång.

DW Stadium. Foto: Kristonel Elwe.

Efter att ha tagit plats vid sätet (jag stod naturligtvis upp hela matchen) blev det ännu en gång att värma upp med ett par ramsor. Vi demonstrerade varför vi tillhör den bästa bortaklacken i ligan och man undrade många gånger om vi faktiskt var fler på plats än hemmapubliken. DW Stadium var nämligen halvfullt och de få gånger man hörde deras "klack" var precis efter målen. Efter att vi sjungit non-stop i nästan en kvart (innan avspark) kom äntligen deras första respons. Ni kan gissa vad det var. "2-0 and you fucked it up". Patetiskt. Vi svarade med "you're going down".

Spelarna klev ut, vi jublade, matchen startade. Då var allt på topp. Men den första kvarten fick till och med mig att undra vad fan de höll på med egentligen. Spelet var brutalt uselt och vi läckte som ett såll där bak. Tacka Koscielny som var en ren klippa i försvaret under hela matchen. Mittfältet fungerade inte, försvaret spelade uselt och anfallet såg ofarligt ut. Det fanns inte en enda fungerande lagpjäs. Inte ens vi (bortasupportrarna) kunde få dem att spela bättre. Vi sjöng tills vi blev hesa och vi dominerade allt och alla, men spelarna verkade vi inte ha någon inverkan på.

När en Wigan-spelare kom fri var det således ingen överraskning att det skulle bli farligt. Det slutade med en straff. Spelaren må ha filmat, men Koscielny (och resten av försvaret) skall ändå göra mycket bättre ifrån sig. Att han får komma så fri skall inte få hända. Fabianski var chanslös på straffen och 1-0 till Wigan var ett faktum. Hemmaklacken fick naturligtvis spel och jag stod bredvid en fanatisk (kom ihåg att inte läsa fel nu) kille som blev alldeles ursinnig varpå svordomarna kom en efter en. Efter ett par minuter fick även jag nog och alla dessa fuck off kom med jämna mellanrum.

Spelet blev knappast bättre och snubben bredvid mig fick spel gång på gång. "We can win against fucking Chelsea, but what's the fucking point in it when we travel 300 fucking miles to see us lose against fucking Wigan?". Kan inte klandra honom.

När det länge såg ut som en förlust - vi skapade knappt någonting - lyckades vi äntligen få in ett mål. Jag kommer inte ihåg vem det var som sköt, men Arshavin fanns där på returen och gjorde mycket vackert 1-1. Jubel som bara den!

Några minuter senare skulle vi få jubla igen. Nicklas Bendtner - en av de bästa spelarna på plan - lyckades på något konstigt vis tråckla fram bollen i straffområdet där han enkelt kunde avsluta till 2-1. Vilt jubel igen! 1-0 and you fucked it up!

Big Bendtner gjorde 2-1. Foto: Bildbyrån.

Pausvilan blev således mycket behagligare att ta sig igenom och det kändes verkligen som om vi inte skulle släppa det här. Väl på plats igen började vi sjunga för vårt kära Arsenal. Till en inledning såg även spelet bättre ut. Vi skapade chanser, spelade runt bollen bättre och dominerade matchbilden.

Fem minuter gick, tio minuter gick, tjugo minuter gick. Vi dominerade spelet, men hade inte dödat matchen. Ett scenario vi alla var vana vid. Chamakh hade en fantastisk chans att göra 3-1, men nicken gick precis utanför. Arshavin hade ett ännu bättre läge att göra 3-1, men Al Habsi - eller vad deras målvakt heter - räddade snyggt. Det kom även bli vår bästa chans att vinna matchen. För en vinst skulle det inte bli. N'Zogbia fick rött kort en kvart innan slutet och you dirty northern bastards gick loss igen bland bortaklacken. Matchen såg vid det här läget avgjord ut, men med tio minuter kvar skulle kvitteringen komma.

En hörna, dålig markering och ett självmål senare stod det 2-2. Egentligen gick man runt och väntade på det. För vi visste alla att det skulle hända. I inför-rapporten skrev jag att 45 % av de mål Arsenal släppt in har kommit till via fasta situationer. Den siffran lär inte ha minskat efter gårdagen. Det är skrämmande, på många sätt och vis.

Samir Nasri och Theo Walcott byttes in, men de kunde inte göra någonting åt saken. Nasri fick dock ett superbt läge att sätta 3-2 via en frispark, men Mike Dean kunde på något konstigt vis inte se hur en Wigan-spelare försvarade frisparken med handen.

En månad innan hade Cesc Fabregas fått en exakt likadan straff emot sig då han gjorde exakt likadant mot Sp*rs (vilket fick honom att lacka igår kväll). Nu blev det ingenting av situationen. Det som gjorde mig mest förbannad var att man klart och tydligt hörde att bollen tog på handen. Jag vet inte vad ni hörde i tv-sändningen, men alla vi på arenan hörde klart och tydligt ljudet man hör när ett objekt träffar ens handflata. Att domaren inte kunde se handen och höra bollen träffa handen förstår jag mig inte på. Men jag ska inte klaga. Vi förtjänade 2-2. För sett över hela matchen hade vi inte spelat bra.

Idag skyller många resultatet på allt från Wengers laguttagning till försvarsspelet. Personligen tror jag på en blandning mellan bägge dessa förklaringar. Arseblog är rationell i sin bedömning om att försvarsspelet kostade oss matchen, inte startelvan. Fektarn är lite mer rakt på sak och menar att laguttagningen på egen hand kostade oss matchen. Jag vill gärna flika emellan med min egen åsikt om att det var något där emellan som kostade oss vinsten.

Arsène Wenger - en ifrågasatt tränare. Foto: Bildbyrån.

Personligen tycker jag att åtta ändringar är mångt för mycket. I min bok vill jag skriva att man enbart bör vila spelare som verkligen måste vila eller spelare som riskerar skada. Man skall starta med bästa möjliga lag, till och med om man möter ett "skitlag" som Wigan. Här har hela laget haft två veckors vila för att sedan spela en enda match. Visst, matchen mot Chelsea var tröttsam och två dagar mellan match är alldeles för lite, men om man får nästan en miljon kronor i veckan skall man klara av att ladda om, både fysiskt och psykiskt. Sedan får vi inte glömma att en spelare som Sagna - som sprang som en galning två dagar innan - ännu en gång sprang som en galning i nittio minuter. Om han klarar av det skall många andra i laget klara av det. Vi pratar trots allt om professionella fotbollspelare.

Trots detta tycker jag - och många andra - att "vårt b-lag" skall vara kapabelt nog att vinna över Wigan. Vi hade trots allt åtta landslagsspelare, varav två kaptener, på plan igår. Att inte lyckas vinna mot ett av Premier Leagues sämsta lag är således kraftigt underkänt. När vi för första gången på flera år faktiskt har råd att vila spelare som inte får bli skadade (två matcher på tre dagar innebär en stor skaderisk för många i vår skadebenägna trupp) och ersätta dessa med spelare som skall vara bra nog att slå Wigan skall det helt enkelt sluta med en seger.

Laurent Koscielny (som inte ens spelar i ett landslag) var fantastisk igår (förutom den tidiga straffsituationen). Tomas Rosicky var bäst på plan. Nicklas Bendtner fortsätter visa varför han bör få fler chanser från start. Han spelade mycket bra hela matchen och gjorde ett viktigt mål - igen. Inbytte Jack Wilshere gjorde helt okej ifrån sig och Sagna var stabil som vanligt. Ändå lyckas vi inte vinna mot Wigan. Vi må haft ett par spelare som inte presterade väl (bl.a. Squillaci och Eboue), men vi ska helt enkelt vinna mot Wigan. I slutändan var det två försvarsmissar som kostade oss matchen. Försvaret - och Squirtle i synnerhet - kostade oss en straff. markeringen vid andra målet var katastrofal och Squirtle blev ännu en gång syndabock då han nickade in den i eget mål.

Alla spelare kan prestera hur bra som helst individuellt, men det är lagdelarna som i slutändan måste fungera väl för att man ska vinna en match. Vi kan ha ett lag där alla gör en bra match, men där vi ändå förlorar. Vi kan även ha ett lag där alla spelar uselt (individuellt), men där vi ändå vinner. I slutändan är det spelet som enhet som är viktigare än den individuella prestationen. Då är de inviduella prestationerna bara en bonus.

Igår fungerade inte mycket. Trots att vi ryckte upp oss i andra halvlek samarbetade inte försvaret bra nog. Spelarna på mittfältet hjälpte inte varandra tillräckligt mycket och anfallet såg stundtals helt stilla ut. Laguttagningen hade naturligtvis en del i resultatet, men det största fingret skall vi peka mot laget som underpresterade grovt. Jag tycker att laguttagningen var skum, ja, men spelarna som fick förtroendet skall visa varför de fått förtroendet. Och det var inga dåliga spelare vi ställde upp med trots allt.

Fabregas var avstängd, Djourou och RvP hade riskerat skada vid start och Walcott var antagligen trött på riktigt. Således kan jag förstå att Wenger valde att lägga undan några viktiga pjäser. Trots detta tycker jag att laget som startade igår kväll var fullt kapabelt att vinna över Wigan.

Djourou är en extremt skadedrabbad spelare. Att spela honom två gånger på tre dagar hade bara varit dumt. Foto: Bildbyrån.

Nog om det. Man får ha sin egen åsikt om vad som gick fel igår kväll, men 2-2 förblir resultatet som vi är tvungna att acceptera. Dessutom gick det ju bättre än förra säsongen.

Efter matchen blev det att vandra mot tågstationen och en halvtimma senare var man äntligen framme. Väl där var det en timma kvar tills tåget skulle avgå, så det blev att gå mot centrum för att försöka få i sig lite mat istället. Efter ett par hundra meter hittade man till slut en av få ställen som hade öppet. Det var ett superlitet kebabställe som pumpade technomusik 24/7. Wigan....

En ostburgare och kebab med bröd senare var magen tillfredsställd. Det blev att vandra tillbaka mot tågstationen och vänta på tåget som skulle ta en tillbaka till London. Efter att ha väntat en halvtimma kom äntligen tåget och vi alla gick mot de platser som vi hade haft på resan dit. Vi trodde naturligtvis att vi skulle få behålla våra platser i första klass.

Men när tåget stannade och vi precis hade kommit till vagnarna som innebar första klass blev vi stoppade av de som anordnade resan samt ett par poliser. Istället fick vi sätta oss i andra klass, en vagn ifrån första klass. Väl inne satte vi oss snällt på platserna och skämtade om hur fruktansvärt det var att åka andra klass.

Några minuter senare kollar jag ut genom fönstret och ser en person i Arsenal-jacka komma mot tåget. Innan jag hinner fatta vem det är tycker jag han ser ut att vara förbannat lik Szczesny. Sekunden senare förstår jag - och alla andra - att det faktiskt är Szczesny. Sekunden efter det ser vi hela laget komma bakom honom. Vi alla blir helt galna och börjar sjunga "ARSENAL! ARSENAL! ARSENAL!" och klappa hej vilt varpå spelare efter spelare går förbi oss.

Wenger vinkar och bjuder på ett stort leende, samma sak gör Eboue och Wilshere. De flesta spelarna verkar dock ignorera oss, vilket både känns tragiskt och respektlöst. Efter att laget gått av i Watford och vi betett oss likadant (vi sjöng spelarramsor för varenda spelare som gick förbi) dök diskussionen upp om att det är tragiskt att ingen av dom valde att visa någon sorts respekt för fansen. De satt trots allt bara en vagn ifrån oss och inget hade stoppat en spelare ifrån att bara komma in och säga hej, eller vad som helst. Det var en intressant diskussion som fick mig att hålla med i mycket som sades.

Väl hemma i London (klockan 02.14) blev det att ta första bussen hem från Euston. Känslan av att kliva in genom lägenhetsdörren och slänga sig i sängen efter en extremt lång dag går inte att beskriva i ord. Jag vaknade vid tretiden idag och har sedan dess bara gjort två saker - ätit och skrivit inlägg.

Nu har jag en del saker kvar att göra innan det blir läggdags igen. En lång dag väntar imorgon. Årskrönikan är redan klarskriven och personligen gillar jag den. Hoppas verkligen att ni gör detsamma. Vi hörs imorgon! Ha det bra! Hej!