Årskrönikan 2010
fre 31 dec 2010 kl 14:04
Hjärtligt välkomna skall ni alla vara till kickens årskrönika
år 2010. Att börja sammanfatta ett helt år är alltid svårt och så är det
även den här gången. Likt många andra gånger har det här året bjudit
oss alla på allt från chocktillstånd till glädje och tårar. När således
det här året skall recenseras får man göra sig påmind om alla roliga,
fantastiska, deppiga, hemska och underbara ögonblick. Det är som att
öppna en bok och läsa igenom den, trots att man själv varit med och
skrivit den.
Det nya året började med en underbar vinst i FA-cupen mot West Ham på Upton Park. Med kvarten kvar kvitterade Ramsey till 1-1 med ett
mycket välplacerat skott för att bara några minuter senare se Eduardo
avgöra mötet med en vacker nick. Målgesterna tog redan plats i kategorin
"årets bästa" då både Eduardo (nästan) och Ramsey slängde sig in i
bortaklacken för att fira målen.
Det var en bra början på 2010. Ett nytt år. En ny tid. Ett
annorlunda Arsenal. Men vi alla visste ju hur det skulle sluta.
Egentligen var den där vinsten mot West Ham ingenting annat än en början
på en lång, krånglig och konstig berg- och dalbana. Arsenal blandade
och gav som aldrig förr.
I slutet av januari väntade ett helvetiskt schema. Vi skulle
möta Aston Villa borta, Manchester United hemma, Chelsea borta och
Liverpool hemma. Av 12 möjliga poäng tog vi bara 4. Förlusterna mot
United och Chelsea sved lika mycket som vanligt. Skadeproblemen var ett
enda stort helvete för oss och under långa stunder kunde vi sätta upp
ett helt lag med skadade spelare (en "skadestartelva"). Allt började gå
rakt åt pipsvängen, när en viss dansk återvände från skada.
Titelhoppet var förlorat efter den förskräckliga vintermånaden. Egentligen var allt hopp förlorat. När Fabianski sedan tappade in två bollar i första åttondelsfinalen nere i Porto var
även CL-äventyret i fara. Efter en inte så imponerande 2-0-seger mot
Sunderland hemma på Emirates nåddes botten borta mot Stoke den 27
februari 2010. Aaron Ramsey, en ung talang på väg att slå in sig i
startelvan, bröt benet. Den unge walesaren hade spelat så himla bra på
sistone och var på allvar på väg att kämpa till sig en plats i
startelvan. Ja, tills Ryan Shawcross gjorde sin livs dummaste tackling och förstörde allting, exakt allting.
Hemska scener. Foto: Bildbyrån.
Det var ett trauma utan dess like. Jag satt framför tv:n och
grät och jag minns det som om det var igår. Scenerna som utspelade sig på
Britannia Stadium var scener som ingen supporter till något lag alls
skall behöva gå igenom. Men hur nere vi än var, hur slagna vi än kände
oss och hur hopplöst läget än såg ut var det den dagen vändningen kom.
Arsenal visade styrka, stål och en mentalitet som vi aldrig sett
tidigare när de avgjorde med både 2-1 och 3-1 i sista minuten. Det var
ett nytt Arsenal.
De efterföljande veckorna såg scenariona liknande ut.
Matcherna stod och vägde och resultatet var antingen 0-0 eller 1-1 när
en viss Nicklas Bendtner alltid dök upp i den allra sista minuten och
avgjorde med antingen en fot, en skalle eller ett knä. Och när det inte
var Bendtner var det någon annan som klev fram. Oftast El Capitan
himself.
Men trots att saker och ting började gå bättre, trots att vi
var med i titelstriden igen och trots att mycket började stämma var
bottnandet oundvikligt.
Efter imponerande 5-0 mot Porto och en fin comeback till 2-2
mot Barcelona på Emirates tog CL-äventyret slut mot Barcelona på Camp
Nou. En Messi á la Playstation fick spel och satte hela fyra baljor
varpå alla journalister verkade bli lite för upprymda och kalla honom
för världens genom tiderna bästa fotbollspelare.
Förlusten i Spanien skulle visa sig fungera som en
katalysator. 1-0-vinsten över Wolverhampton tre dagar innan skulle bli
det sista positiva vi kunde ta oss med från säsongen. Det är det enda
man vill komma ihåg från slutet av förra säsongen. Förlusten mot Barca
följdes nämligen upp av hemska förluster, pinsamma insatser och
chockartande hjärnsläpp. Första förlorade NLD-derbyt på över tio år,
från 2-0 till 2-3 i matchens tio sista minuter borta mot Wigan, årets
tråkigaste match hemma mot Manchester City (0-0) och ännu en
bortaförlust mot Blackburn.
Det hela slutade visserligen med en 4-0-vinst mot Fulham, men
det var inte mycket att hänga i granen. Ännu en titellös säsong. Ännu
ett underpresterande Arsenal. Ännu ett skadefyllt år.
Efter ett udda VM, en välbehövlig semester och en intetsägande
försäsong var det således dags att ta på sig Arsenal-tröjan igen.
Premiärmatchen mot Liverpool var upphausad på alla möjliga sätt och vis,
men precis som vanligt blev det en seg historia som lyckligtvis slutade
1-1 efter ett minst sagt udda självmål av Reina i matchens sista minuter.
Chamakh nickar den i stolpen. Reina rusar mot bollen och "stöter in den" i eget mål. Foto: Bildbyrån.
Sedan dess har det precis som vanligt gått upp och ner, upp
och ner, upp och ner. Fina segrar och underbara stunder (bl.a. de tre
första matcherna i Champions League) har blandats med plattmatcher utan
dess like (bl.a. Newcastle och WBA hemma på Emirates).
När vi nu går in i det nya året har vi exakt lika höga
förhoppningar som alltid, oavsett resultaten innan. Vi vill se ett
Arsenal som kämpar för emblemet på framsidan och inte viker sig för en
enda närkamp. Vi vill se ett Arsenal som äntligen spelar hem en titel
till norra London och vi vill se ett Arsenal som får oss alla att vara
stolta över klubben i våra hjärtan.
Men innan vi alla inviger det nya året med ett par glas
champagne och fyrverkerier ser vi tillbaka på år 2010. Året då Arsenal
kom nära, men ändå så långt bort:
______________________________________________________________________________
Årets mest minnesvärda stunder
- Titelracet
Vi kan alla sitta och diskutera hur nära vi egentligen var,
men sanningen var ju att vi trots allt fanns med i titelstriden ett bra
tag. Känslan varenda ligamatch hade fram mot slutet var lika hemsk som
den var fantastisk. Tre poäng var viktigare än någonsin och den minsta
lilla "slip up" skulle kosta oss titeln. När matchuret således stod på
90 minuter och vi fortfarande bara hade lika mot lag som Hull och Wolves
trodde vi det var över. Men det fanns alltid en räddare i laget, i det
här fallet Nicklas Bendtner, som på egen hand höll Arsenal kvar i
titelracet tack vare sina sena mål.
Dessa mål han gjorde var
fantastiska att fira. Från att ha tappat all hopp och tro till att
faktiskt tro att det var möjligt. I slutändan sket sig allt, men de två
månader vi var med kändes mer spännande än någonsin.
- 5-0 mot Porto
Efter att förlorat med 2-1 nere i Porto var det många av
oss som var rädda för att vi skulle missa avancemang. Åttondelsfinalen i
Champions League skulle dock visa sig bli en munsbit när vi fick
chansen att spela hemma på Emirates igen. Porto blev fullständigt
krossat med 5-0 och det var en natt vi sent kommer att glömma.
Segern
innebar att vi fick hopp om att gå långt och vi sände ut signaler till
resten av Europa att vi var ett hot att räkna med. Vad som hände
därefter vill vi dock helst glömma.
- Vinsten mot Barcelona i dragkampen om Fabregas
Det var ett jävla långdraget drama kring Fabregas i somras som fick
oss alla att spy galla över Barcelona-spelarna, Barcelona-ledarna och
ja, hela Barcelona. De trodde nonchalant att de kunde locka över
Fabregas med alternativa metoder (Fabregas familj, uttalanden från
spelare och löften om allt från nummer 4 på tröjan till många titlar),
men när det väl kom till kritan bjöd de bara £29 miljoner för en spelare
som nyss gjort sin bästa säsong i sin karriär. Att budet sedan höjdes
till £34 miljoner var ett skämt, en förolämpning.
Fabregas (i mitten) stannade trots allt. Foto: Bildbyrån.
Att de lyckades
med att få Arsenal se ut som skurkarna i dramat gör mig illamående än
idag. Barcelona är en jävla pissklubb och jag tar gärna till alla
svordomar jag lärt mig genom åren för att beskriva den katalanska
klubben.
Arsenal stod dock starka och när man gick ut med den här nyheten och när Wenger senare sade detta var vinsten ett faktum. Barca hade fått sig en knäpp på näsan!
- Vinsten mot Chelsea
Den är bara några dagar gammal, men det råder ingen tvekan om att den
hör till årets höjdpunkter. Vårt facit mot Manchester United och
Chelsea var inför drabbningen följande: 1 likaresultat, 10 förluster.
Att sedan kliva in på Emirates och totalt förstöra, krossa och förnedra
Chelsea var bland det vackraste jag upplevt i år.
______________________________________________________________________________
Årets djupaste perioder
- De ständiga förlusterna mot storlagen
Vi hade visat att vi kunde vinna mot i princip alla lag, men när
Manchester United, Chelsea och till slut Barcelona kom knackandes på
dörren gick allt åt helvete. Inför varje drabbning trodde vi att det
här var vår afton, att det här var vår chans, att det här var dagen då
vi äntligen skulle vinna. Men varenda match slutade precis som vanligt
med en bitter förlust (med undantaget 2-2 mot Barcelona).
Ett
bra tag verkade dessa förluster aldrig ta slut, men precis när året gick
mot sitt slut fick vi äntligen vår seger. Ni kan själva förstå hur skön
den var.
- Tottenham
Inför 2010 hade Tottenham inte besegrat Arsenal på över 10 år. Inför
2010 hade Tottenham inte besegrat Arsenal på Highbury/Emirates på nästan
20 år. 2010 skulle visa sig bryta båda våra sviter. Först kom en hemsk
2-1-förlust i slutet av 2009/2010 vilket även blev spiken i kistan i
vårt hopp om en ligatitel. Från och med den förlusten var det omöjligt
att nå förstaplacerade Chelsea.
Sedan kom hemmaförlusten med 3-2
efter en total kollaps i andra halvlek då vi ledde matchen med 2-0.
Tottenham som säsongen 2009/2010 bröt alla slags möjliga rekord och
hinder lyckades fortsätta göra det första halvåret 2010/2011.
Förlusterna mot yidsen tog hårt på fansen, laget och hela klubben.
- Sommaren
Trots att Cesc Fabregas till slut stannade var det ett
rent jävla helvete att vara med om. Det gick inte en enda dag utan att
en spelare, ledare eller supporter till Barcelona gick ut i media och
krävde att Fabregas skulle komma. Media älskade det och skrev om det mer
än fucking Zlatan. Det var ren och skär tortyr, ingenting annat.
- De ständiga kollapserna/hjärnsläppen
Att leda med 2-0 borta mot Wigan och tappa det till 3-2 under
matchens sista tio minuter är idiotiskt. Att ha 1-0 mot Sunderland borta
och tappa det i matchens sista sekund är hemskt. Att leda med 2-0 hemma
mot Sp*rs och tappa det till 3-2 är inte acceptabelt. Att ha 1-0 borta
mot Birmingham i ett levande titelrace och tappa det i sista minuten är
förfärligt. Att förlora hemma på Emirates mot nykomlingar som West
Bromwich och Newcastle får en att undra vad fan som försiggår. Som ni
ser kan jag gå vidare och vidare och vidare med exempel på våra totala
hjärnsläpp.
Rafael van der Vaart tystade Emirates. Foto: Bildbyrån.
Att förlora är helt okej och det gör varenda lag
åtminstone ett par gånger per säsong, men det finns skillnader på
förluster och förluster. Det finns även skillnad på likaresultat och
likaresultat. Det är enklare att acceptera 1-1 eller 2-2 när resultatet
hållt sig ett tag eller om Arsenal lyckats vända eller kvittera, men som
det topplag Arsenal skall vara känns det bara hemskt när man får
hjärnsläpp och antingen förlorar eller spelar lika i matcher där tre
poäng nästan vart en säker utgång.
Att det dessutom oftast
berott på individuella misstag gör inte saken bättre. Det har varit lika
illa varenda gång och trots att man gör sig beredd på att det kommer
hända någon gång per säsong blir man lika chockad varenda gång det
händer.
- Målvaktstabbarna
Manuel Almunia, Lukasz Fabianski och Vito Mannone stod alla för
misstag som hör hemma i korpen och inte Premier League. Det var tabbe
efter tabbe efter tabbe som resulterade i poängtapp efter poängtapp.
Almunia var brutalt dålig, Fabianski gjorde allt för att inte imponera
och Mannone började även han svika efter en godkänd start.
Det är först
nu vi fått ordning på målvaktsproblemen i och med att Almunia frysts
ut, Fabianski gjort extremt bra ifrån sig och Szczesny agerat stabil
backup. Men fram till sensommaren var det ett levande helvete att behöva
fundera på när nästa tabbe skulle komma från en Arsenal-målvakt.
______________________________________________________________________________
Årets spelare
Första halvåret: Cesc Fabregas | Andra halvåret: Samir
Nasri
______________________________________________________________________________
Årets comeback
Lukasz Fabianski. Gått från zero till hero.
______________________________________________________________________________
Årets värvning på spelarsidan
M a r o u a n e Chamakh.
______________________________________________________________________________
Årets värvning på ledarsidan
Marcus Svensson | Trots att han inte
ligger bakom det helt ensam kan det knappast vara ett sammanträffande
att vi gått från ett skadehelvete till en skadehimmel efter att han
värvades?
______________________________________________________________________________
Årets tackling
______________________________________________________________________________
Årets roligaste
1. Rooneys straffmiss på Old Trafford.
3. Emmanuel Eboue & Jack Wilshere.
______________________________________________________________________________
Årets målgest
1. Sagna borta mot Aston Villa.
2. Vermaelen (inklusive hela laget) borta mot Stoke.
3. Robin van Persie hemma mot Partizan Belgrad.
______________________________________________________________________________
Årets självmål
Reina tappar in 1-1 mot Arsenal.
______________________________________________________________________________
Årets blogginlägg
Enligt mig: Dreams. | Enligt er (antalet besökare): Tillägnat Aaron Ramsey. Nästan över 5000 träffar!
______________________________________________________________________________
Årets ramsa
Na Na Na Na Na Samir Nasri - Nasri - Saaaamir Nasriii!
______________________________________________________________________________
Årets citat
I swear I will never forget Arsenal, it’s like a tattoo in my heart and if I retire and one day I come back I will be the same person I’ve always been and I hope the fans will still be happy and nice with me, singing my name like they do at the moment. - Emmanuel Eboue.
______________________________________________________________________________
Årets citat av Wenger
I’m surprised England fans booed. I thought they were asleep. - Wenger om Englands VM 2010.
______________________________________________________________________________
Årets citat av Wenger 2
I personally don’t know who will win the league. I have managed 1,600 games so if Nani knows he must be 1,600 times more intelligent than I am. - Wenger om Nani efter hans påstående att endast "Chelsea och United kan vinna ligan".
Wenger. Foto: Bildbyrån.
______________________________________________________________________________
Årets förnedring
Vinst: 6-0 mot SC Braga. Förlust: 1-4 mot Barcelona.
______________________________________________________________________________
Årets flopp
Manuel Almunia
______________________________________________________________________________
Årets självförtroende
Nicklas Bendtner
______________________________________________________________________________
Årets vulkan
Eyjafjallajökull
______________________________________________________________________________
Årets straff
Fabregas borta mot Stoke. Så viktigt. Så kylig. Så bra.
______________________________________________________________________________
Årets IRC-användare
Omöjligt att välja en. iNke, Nisse (Vulkanisse) och Markuzen får dela på priset.
______________________________________________________________________________
Årets WTF? (WTF = What The Fuck?)
På tåget hem till London (från Wigan). Innan tåget avgår ser jag någon som är skrämmande lik Szczesny komma gåendes. Sekunden senare inser jag att det är Szczesny. Bakom honom följer hela laget. Vi (= bortasupportrarna) höll på att riva vagnen.
______________________________________________________________________________
Årets WTF 2?
2-0 borta mot Wigan. Tio minuter kvar. Slutresultat: 3-2 till Wigan.
______________________________________________________________________________
Årets WTF 3?
Vermaelen skulle vara borta fyra veckor. Nu har han vart borta fyra månader.
______________________________________________________________________________
Årets match
Arsenal - Chelsea & Arsenal - Barcelona.
______________________________________________________________________________
Årets förudmjukelse
Tottenham vinner på Emirates efter att ha vänt underläge 2-0 till vinst 3-2.
______________________________________________________________________________
Årets revansch
Vinsten över Chelsea.
______________________________________________________________________________
Årets vattenflaska
Med flaskan i munnen trodde han att han hade blivit frälst. Självaste Arsène Wenger drack nu det goda vattnet ur flaskan vars dröm hade gått i uppfyllelse. Men sedan hände någonting. Wenger blev arg och flaskan var plötsligt ett minne blott. R.I.P.
______________________________________________________________________________
Årets frisyr
Tävlande: Chamakhs geléhår vs. Songs pensionärfrisyr. Vinsten tar Song hem!
______________________________________________________________________________
Årets mål
Samir Nasri vs. Porto & Samir Nasri vs. Fulham.
______________________________________________________________________________
Årets debutant
Jack Wilshere.
Jack Wilshere - i Arsenal sedan han var nio år gammal. Foto: Bildbyrån.
______________________________________________________________________________
Årets sexigaste
Robin van Persie.
______________________________________________________________________________
Årets coolaste
När Chamakh får bollen på sina fötter inne i straffområdet och först tittar mot målet, sedan ut mot linjedomaren (för att se om det är offside eller inte) och sedan tillbaka mot målet för att skjuta mål.
______________________________________________________________________________
Årets mest väntade (resultat)
Förlusterna mot Chelsea och Manchester United.
______________________________________________________________________________
Årets kommentar i bloggen
GunAK sade följande: "Vänta tills jag spelar i Arsenal. Då kommer jag gå runt och kyssa klubbmärket hela tiden och jag kommer bara prata bra saker om Arsenal hela tiden. Ni kommer att behandla mig som en legend".
______________________________________________________________________________
Årets katastrof
Kollapsen mot Tottenham.
______________________________________________________________________________
Årets miss
______________________________________________________________________________
Årets volley
______________________________________________________________________________
Årets bortasupport
Borta mot West Ham (januari).
Borta mot Aston Villa (november).
Borta mot Wigan (december).
______________________________________________________________________________
Årets rykte
Fabregas till Inter i utbyte mot Balotelli. What the...?
______________________________________________________________________________
Årets hemvändare
Sol Campbell
______________________________________________________________________________
Årets låt
______________________________________________________________________________
Årets lögn
"Almunia skadad". Okej...
______________________________________________________________________________
Årets manligaste Arsenal-supporter
______________________________________________________________________________
Årets bild
______________________________________________________________________________
Årets rysare
Arsenal - Partizan Belgrad. När serberna gjorde 1-1 fanns det en realistisk chans att åka ur Champions League. Minuterna som följde därefter var hemska.
______________________________________________________________________________
Årets räddning
Fabianskis enhandsräddning mot Wolves
______________________________________________________________________________
Årets roligaste video
______________________________________________________________________________
Årets video alla kategorier
______________________________________________________________________________
Årets avgörande a.k.a. Årets Bendtner
______________________________________________________________________________
Årets känslosammaste video
______________________________________________________________________________
Årets ledare
Cesc Fabregas
______________________________________________________________________________
Årets profil
Arsène Wenger. Hittar alltid på något fullständigt lysande, galet eller uruselt.
______________________________________________________________________________
Årets kändis
Jay-Z som dels varit på flera Arsenal-matcher och dels pratat gott om Arsenal hela tiden.
______________________________________________________________________________
Årets skämt
Mike Dean
______________________________________________________________________________
Årets twittrare
______________________________________________________________________________
Årets tweet
Szczesny var och gjorde någonting annat när Wilshere tog hans iPad och skrev detta. Denna tweet - bara för några dagar sedan - bör även nämnas.
______________________________________________________________________________
Årets trevligaste
Chamakh. Pratar alltid gott om Arsenal. Dessutom en gentleman på plan (minus ett par filmningar).
______________________________________________________________________________
Årets uppbyggnad
Vela mot Bolton. Över 20 passningar till publikens "olé".
______________________________________________________________________________
Årets soloprestation
Samir Nasri vs. Fulham
Nasri förstörde Fulham på egen hand. Foto: Bildbyrån.
______________________________________________________________________________
Årets Lego
______________________________________________________________________________
Årets bästa trailer
______________________________________________________________________________
Årets sång
______________________________________________________________________________
Årets konstigaste mål
Portos 2-1 i åttondelsfinalens första omgång.
______________________________________________________________________________
Årets supporterklubb
Arsenal Sweden.
______________________________________________________________________________
Årets bragd
Att lyckas komma tillbaka och vinna matchen borta mot Stoke efter att ha sett sin lagkamrat bryta benet.
______________________________________________________________________________
Det var det. 2010 är nu ett minne blott och vi inleder ett nytt år, ett nytt Arsenal och ett nytt 2011. Jag har inte så mycket mer att göra än att ge ett enda stort tack till alla er som följt bloggen under 2010. Det har varit ett nöje och jag hoppas att 2011 blir minst lika bra bloggvis som 2010! Sist men inte minst - COME ON YOU GUNNERS!