En ny era
tis 15 feb 2011 kl 00:00
Solen hade lagt sig. Mörkret hade gjort sitt inträde. Utomhus
var det kallt, bistert och ensamt. I Paris var det sommarväder, optimism
och fotboll. Det är nästan 2000 kilometer mellan Karlskoga och Paris,
men den 17 maj 2006 satt en liten pojke hemma i Sverige och kände sig
som om han vore där. Kvart i nio sparkade matchen igång. Nittio minuter
senare rann tårarna nerför mina kinder som en vattenflod.
Det finns förluster i ens hjärta som man helst inte tar upp, men oftast gör
det inte längre ont när man pratar om förluster som skedde för flera år
sedan. Som den där mot Manchester United. Eller den mot Fulham. Det är
historia. Det var länge sedan. Men det finns en match, en final, en
förlust som jag grävt ner så djupt inom mig det bara går. Den matchen
ägde rum 17 maj 2006 och den matchen har fortfarande sina ärr i mitt
röd-vita hjärta.
Saken är att jag inte minns så mycket. Jag
har sett till att gräva ner den så pass djupt att jag bara kommer ihåg
sekvenserna, men det gör lika ont än idag. Efter den kvällen lovade jag
mig själv att aldrig gilla Barcelona, inte ens om mitt liv stod på spel.
Och det har jag hållt fast vid sedan dess.
Det har dock inte varit svårt att göra. Den katalanska
klubben är idag ett praktexemplar på hur en fotbollsklubb blivit en sektliknande rörelse snarare än en klubb. Deras gnäll, deras tjat i media, deras tap-up, deras
Xavi, deras dubbelmoral och deras värnande om att vara allas gullbjörn
har resulterat i att jag inte bara ogillar Barcelona, utan att jag rent
ut sagt hatar klubben.
Vi behöver inte gå in exakt på vad
som gjorts fel i Barca genom åren, men allt från att de själva bedömer
att Barcelona är Cesc Fabregas "riktiga hem" medan de säger samma sak om
spelare som Iniesta, Busquets, Messi, Keita, Puyol, Jeffren och Pedro
(för att nämna några) när de alla förutom Messi anslöt sig till
Barcelona i de senare tonåren. Ändå menar de att Fabregas "måste komma
hem". Då kan de väl lika gärna skeppa iväg alla ovannämnda spelare till
deras moderklubbar, om de skall ha det så.
Ord från en
bitter man, möjligtvis, men efter att ha stått ut med den värsta
tap-up-skandalen i modern fotbollshistoria har jag längre inga sympatier
för det laget. Deras megalån, deras sponsrande av Qatar Foundation,
deras gull-i-gullande i media, deras nyförvärv som aldrig verkar passa
in, deras spelare som inte kan säga någonting gott om Arsenal i media,
deras liga som endast innehåller två bra lag, deras försök att se ut som
den "perfekta klubben" trots stora ekonomiska problem, deras motto "mes
que un club", deras medgångssupportrar, deras styrelse, deras överpris,
deras patetiska, löjliga och kränkande bud på Fabregas (£29
miljoner...), deras ... fucking .. allt.
Problemet är bara
att man blir attackerad av trettonåriga fanboys när man skriver något
sådant på en sida som är neutral, exempelvis kommentarsfält på olika
nätupplagor. Deras argumentationsteknik håller dock nivån "arsenal e en
skitklubb, så de så!!!!!", så mycket argumentation blir det inte.
När man sedan nämner att Barcelona inte vann en enda titel på sex år -
mellan sommaren 1999 till sommaren 2005 - precis som Arsenal inte gjort
mellan 2006 och 2011 blir det helt plötsligt tyst i lådan. För sanningen
är ju att de flesta Barca-supportrarna inte ens kan sin egen
klubbhistoria.
När vi mötte Barcelona förra säsongen
var vi uträknade och slagna på förhand. Vi hade otroliga
skadeproblem (elva spelare borta inklusive massvis med nyckelspelare),
en Gallas som gjorde sig ovän med alla, en skadad van Persie, en
kritiserad Walcott, en usel Almunia och sist men inte minst en fisk.
Trots detta kunde vi ställa upp med ett resonabelt lag i första mötet,
men problemet var bara att spelarna skadade sig på löpande band. Gallas
fick utgå efter en kvart, Arshavin kunde inte fortsätta, Fabregas gjorde
illa sin fot och Song slog upp en gammal skada.
Att det
blev 2-2 var ett smått mirakel, men matchen var redan avgjord på
förhand. Två veckor senare åkte vi till Spanien med spelare som Merida
och Eastmond på bänken och Rosicky och Silvestre på plan. Det var över
innan det ens hade börjat. Men till råga på allt gjorde Messi sin bästa
match för säsongen och fick oss att se förnedrade ut. Arsenal var ett
slaget lag. De efterföljande veckorna skulle vi tappa poäng i Premier
League och snart vara borta från titelstriden som vi så praktfullt hade
klamrat oss fast i.
Det var ett helvete, ett enda stort helvete. Revanschen uteblev. Slagna av Barca, igen. Minnena från '06 dök upp igen och en final som Barcelona inte förtjänade att vinna. Och till och med om vi hade vunnit förra säsongen hade det aldrig varit en fulländad revansch.
Men precis som alltid dyker nya drömmar, nya chanser och nya lag upp. För oss har det bara tagit ett år för att vara en helt förändrad klubb. Borta är laget som alltid förlorade mot Chelsea. Borta är laget som aldrig kunde vinna på bortaplan (ligans bästa bortafacit nu). Borta är dussinspelare som Eduardo och Silvestre. Borta är skadedrabbade spelare som Djourou, RvP, Walcott, Fabregas och Clichy som nu istället är hela, friska och spelklara. Borta är unga talanger som misslyckas och här är istället Wilshere, Szczesny och Ramsey för att nämna några. Mycket är helt enkelt förändrat, nytt eller förbättrat.
Samtidigt som det fortfarande finns saker att förbättra går vi in i morgondagens möte med en annorlunda inställning än förra året. Vi är i väldigt bra form, vi har Nasri tillbaka, vi har en RvP som inte kan sluta göra mål, vi har en Walcott som springer sönder försvarare, vi har en Clichy som mer liknar en duracellkanin än en fotbollspelare, vi har en krigare (Wilshere), kapten (Fabregas) och mur (Song) på mittfältet, vi har ett fantastiskt mittbackspar och vi har framför allt ingen fisk.
Vad jag vill få fram är helt enkelt att vi har en så enormt stor chans att få revansch, på riktigt. Folk tippar 1-1 och 2-1, men jag går ut extremt med 2 eller 3-0. Kalla mig för idiot, fullblodad optimist (vilket jag inte är vanligtvis) eller vad ni än vill, men jag tror, hoppas och ser ett Arsenal som faktiskt kan manövrera Barcelona. Det blir förmodligen inte 3-0, men en vinst är jag nästan säker på om laget bara spelar som man gjort de senaste veckorna (-2hf-nufc).
Men i slutändan är det Arsenal vi håller på och då vet vi alla att det kan gå hur som helst. När vi alla började hålla på Arsenal visste vi att det inte bara skulle bli guld och gröna skogar. Vi har upplevt både toppen och botten. Vi har upplevt både smärta och eufori. Vi har upplevt de emotionella berg- och dalbanorna. Men det är dags att lämna allt det bakom sig och aldrig se sig om igen. Arsenal har sin framtid framför sig och om saker vill sig bra imorgon kan morgondagens match bli en helt ny start för en helt ny era.
Innerst inne vet jag dock att jag aldrig kommer att kunna släppa den där förlusten en sen vårkväll för fyra år sedan. Inte om fem år. Inte om tio år. Aldrig. Och medan det ärret lever vidare i mitt hjärta vet jag att nya ögonblick kommer kunna täcka över det och få mig att glömma det enklare.
Det här är vår säsong, vårt år, vår chans. Det här är det vi brinner för. Det här är Arsenal. COME ON YOU GUNNERS!