Ett enda stort elände...

Efter städning, tvättande och en stadig frukost var det äntligen dags att lämna landslagsuppehållet bakom en på riktigt. West Ham tog emot ligaledarna Manchester Untied på Upton Park och det fanns indikationer om att det här mycket väl kunde leda till en West Ham-skräll. Redan efter tio minuter kände man hur underbart det var att se Premier League-fotboll igen efter två veckors rent helvete. Jag satt i min fåtölj och såg hur West Ham efter redan tjugo minuter hade tagit ett hårt och fast grepp om matchen.

Innan ens en halvtimme hade gått när domaren Lee Mason redan dömt två straffar åt hemmalaget. Den ena korrekt. Den andra feldömd. Hur som helst klev Noble upp mot straffpunkten bägge gångerna och satte den även i mål bägge gångerna. 2-0 stod sig fram till halvtid.

Naiv som man är tror man gång på gång att United redan tappat poäng när de hamnat i ett så stort underläge. Det är inte första gången det händer heller. Man är helt enkelt för van med att se Arsenal bita i gräset så fort man släpper in två mål. Men med Manchester United i underläge skall man aldrig, aldrig någonsin, ta ut någonting i förskott. För om det är någonting de kan är det att plocka igen underlägen.

Mycket riktigt sätter Rooney 2-1 med lite mer än tjugo minuter kvar. Mycket riktigt sätter Rooney 2-2 med femton minuter kvar. Mycket riktigt sätter Rooney 3-2 på straff. Och mycket riktigt sätter Chica Chica 4-2 med bara några minuter kvar. Det är andra gången på bara en och en halvmånad som de hämtar igen ett 2-0 underläge och vinner matchen - på bortaplan. Senast Arsenal gjorde samma prestation var för hela tre år sedan mot Bolton.

Rooney sätter kvitteringen mot West Ham. Foto: Bildbyrån.

Det är även anledningen varför Manchester United ser orubbliga ut i mina ögon. De vet vad de har gett sig in i. De vet att man får leken tåla om man gett sig in i leken från första början. De vet exakt vad som krävs för att vinna ligan. Tittar man på Arsenal ser man inte samma sak. Det är bara Lehmann och Clichy som varit med och vunnit Premier League och det är bara de som vet exakt vad som krävs för att vinna ligan.

Ännu en sak som man ständigt blir påmind av är hur hårfina marginalerna är. En decimeter hit, en decimeter dit och vi hade mycket väl kunnat vinna ligan för tre år sedan. Ett domslut hit, ett domslut dit och vi hade mycket väl kunnat vara kvar i två-tre tävlingar den här säsongen. När man är ett erfaret lag som varit med om det här tidigare brukar marginalerna gå med en. När man är ett lag som vunnit titlar på löpande band brukar marginalerna vara på din sida. Vi såg det när United mötte Arsenal för ett par veckor sedan. Och vi såg det idag igen när United vände mot West Ham.

Manchester United är erfarna, rutinerade och spelar som bäst när de måste spela som bäst. Det finns inga deppiga huvuden i halvtid. Det ger sig fan på att vinna matchen, oavsett vad som krävs. Visst att domaren hjälpte till (hur i all sina dar kunde Vidic inte bli utvisad när han förtjänade ett rött och två gula?) och att West Ham såg helt tama ut i andra halvlek, men trots det är det vad dem i England kallar "stuff from the champions". Det är tragiskt att säga det som Arsenal-supporter, men det är sant. United ser i detta nuet ut som ligamästare, utan någon som helst tvekan.

Men låt oss fokusera på vår match. Det här handlar ju trots allt om Arsenal! Vi kan vinna ligan om vi bara vinner våra hängmatcher, matchar Uniteds resultat och vinner mot United hemma på Emirates. Det låter ju inte omöjligt, men idag såg vi exakt varför många av oss har svårt att tro att det här laget skall klara av det. Att vi inte vunnit mot United på snart tre år - och inte ens vart nära att göra det under de senaste åren - bidrar bara till känslan av att det kommer krävas någonting alldeles speciellt om vi skall klara av det. Jag säger inte att det är omöjligt, men jag säger att det kan komma att handla om hårfina marginaler.

Blackburn stog hur som helst för motståndet och matchen började så som nästan alla matcher börjar på Emirates. Vi såg ett Arsenal som hade nästan allt bollinnehav, ett Arsenal som hade ofantlgit svårt att skapa vassa målchanser och ett motståndarlag som ständigt såg farliga ut i sina kontringar.

Olsson var en klippa i försvaret och en raket framåt. Foto: Bildbyrån.

När första halvleken var slut var det faktiskt Blackburn som haft de vassaste chanserna. Svenske vänsterbacken M artin Olsson hade ett skott på mål som Almunia fick enorma svårigheter att hantera. Visst att Koscielny touchade till den lite, men det var ingen touch som ställer målvakter, utan färdriktningen var nästan densamma.

Almunia räddade dock bollen, men istället för att håva in den gick den ut till hörna. Kamerorna zoomade direkt in på Lehmann för att sekunden senare zooma in Bob Wilson som gjorde en klassisk facepalm. Skrattretande, för att vara ärlig.

En tio minuter senare skulle Almunia ännu en gång vara ute i ingemansland när Paul Robinson skickade iväg en frispark från egen planhalva. Bollen gick högt upp i luften och en Blackburn-anfallare höll på att nicka in den i öppet mål då Almunia hade lämnat målet helt fritt bakom sig och inte ens var i närheten av att ta den.

Arsenal-målvakten var dock inte ensam om att så när bli syndabock. Inte en enda Arsenal-spelare visade någon sorts vilja att nicka iväg bollen, utan Blackburn-spelarna fick nästan all tid i världen att få till en så bra nick som möjligt. Som tur var hade de inte skärpan inställd och istället för att gå in i mål gick den utanför.

Arsenal hade sina chanser och Jack Wilshere hade kanske den bästa chansen då han fick en hård passning in i straffområdet. Han stod bara några meter från mål, men passningen var för hård och han hann aldrig ställa in siktet. Istället gick den långt utanför.

I övrigt hände inte så mycket mer än att Samir Nasri fick en GIGANTISK bula efter en nickduell med en Blackburn-försvarare. Det lär säkert komma upp bilder på den bulan - nästan lika stor som en golfboll - och då kommer jag utan tvekan länka dessa bilder på Twitter.

Halvleken slutade mållös och femton minuter vila väntade bägge lagen. Emirates hade varit extremt tyst under hela halvleken och trots att Ashburton Grove brukar vara tyst var det extremt länge sedan det var så här tyst. Jag skojjar inte när jag säger att man utan tvekan hade hört ett mynt falla på marken om någon nu hade varit idiotisk nog och kastat in ett mynt på plan.

Andra halvleken skulle bli mycket lik den första och ännu en gång var det Arsenal som hade bollinnehavet medan Blackburn såg farliga ut på sina kontringar. Man passade bättre, slet mer och skapade även fler målchanser än man hade gjort i första halvleken. Det såg stundtals bättre ut, men trots det lyckades man aldrig testa Paul Robinson på riktigt. Samir Nasri fick till en fin nick på en Arsenal-hörna, men den f.d. landslagsmålvakten kunde plocka ner den enkelt. Samma sak när Robin van Persie drog till med ett skott utanför straffområdet. Robinson höll fast i varenda boll som sköts mot honom.

Frustrationen växte sig allt större ju närmare slutet vi kom och det märktes inte minst på Arsenal-spelarna som gång på gång skällde på domaren, sparkade gräsplättar och kastade ut armarna i hopplöshet.

En bekymrad Wenger har allt mer att tänka på efter dagens nederlag. Foto: Bildbyrån.

Med en kvart kvar blev Blackburns Nzonzi utvisad då han gick in i en duell med bägge fötterna som dessutom lämnat marken. Äntligen visade Phil Dowd att han åtminstone kan göra någonting rätt.

Med knappa tio minuter kvar skulle kanske det bästa läget i matchen komma när van Persie stod för en fantastisk passning in till vem-det-nu-var som senare passade den vidare till inbytte Chamakh som sköt, men i vägen stod ännu en gång en viss svensk vid namn M artin Olsson. Han slängde sig ner på marken och stod för en fantastisk brytning.

Pressen ökade allt mer och chans efter chans letade sig nu in i motståndarlagets straffområde, men slutprodukten saknades gång på gång. Med fem minuter kvar räddade Robinson en boll på mållinjen efter ett inlägg av Sagna. Bollen stötte in i Samba och kunde mycket väl ha letat in sig i mål om Robinson inte stått för en jätteräddning.

Med en minut kvar av ordinarie tid fick inbytte Bendtner till en fantastisk nick som Salgado räddade på mållinjen. Returen resulterade i ännu en hörna som tyvärr inte ledde till någonting farligt. Med en minut kvar av tilläggstiden fick även van Persie en chans att sätta ett nickmål, men bollen gick tyvärr ovanför målburen - precis som vanligt.

Minuten senare blåste Phil Dowd av matchen och laget blev till och med utbuade av publiken. Tre raka likaresultat där två kommit på hemmaplan. Uselt, minst sagt. Uselt.

Det finns egentligen någonting mer att tillägga till det som redan sagts. Arsenal har spelat tre raka ligamatcher där de två senaste hemmamatcherna slutat 0-0. Arsenal är sämst när det gäller och det här är bara ett i raden av bevis på varför vi inte vunnit någon titel de senaste åren. Vi är helt enkelt inte bra nog. Så enkelt är det.

Jag förstår varför folk är optimistiska och jag har länge själv varit optimistisk, men nu är måttet rågat. Det är fortfarande åtta matcher kvar, men det ska till någonting väldigt speciellt om vi vill fira en ligatitel i slutet av maj månad. Just nu ser det i all ärlighet ut att vara över, oavsett hur man vänder och vrider på det.

Det finns ingenting annat göra än att tala om för spelarna att ingenting är över och att de måste ge allt i de matcher som återstår, men för oss supportrar är verkligheten en annan. För oss är det här en helvetesresa som vägrar ta slut. Hur, om och när vi reser oss är tre frågor som saknar svar, tre frågor som söker svar och tre frågor som kanske inte får sig ett svar, till och med när säsongen är slut.

Det är inte över, men om saker och ting såg svåra ut förut, ser de näst intill omöjliga ut nu.

Vad eller vem kan stoppa Manchester United? Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Spelarbetyg och omdömen:
Standardbetyg: 6

• Almunia (3/10) - Håller nollan, men lyckas ändå få underbetyg. Kunde mycket väl sjabblat bort tre poäng om saker och ting velat sig illa.

• Sagna (6/10) - Godkänd, men såg svajjigare ut än vanligt. Var dock bättre offensivt och lyckades få in flera bra inlägg i Blackburns straffområde.

• Squillaci (6,5/10) - Gjorde en klart godkänd insats och spelade bra.

• Koscielny (6/10) - Inte en av hans bästa insatser, men klarade sig undan med godkänt.

• Clichy (5/10) - Inte bra nog.

• Wilshere (6/10) - Fortsätter spela bra. En av få som ger exakt allt i varenda match. Men det är ju sådant man förväntar sig från Super Jack.

• Song (7/10) - En av de bättre, men får inte mer än en sjua i betyg. Krigade på mittfältet och stod för många viktiga brytningar.

• van Persie (7/10) - Var bästa anfallaren på plan och hade flera fina skott och passningar. Ren otur att ingenting resulterade i mål. Visade hjärta.
• Nasri (6/10 - utbytt i matchminut '78) - Har inte hittat greppet de senaste veckorna, men vi såg idag glimtar av vad han kan åstadkomma. Tyvärr var han inte vass nog.
• Arshavin (7,5/10 - utbytt i matchminut '58) - Vår bästa spelare idag. Såg ut som den Arshavin vi såg 08/09. Slet, jobbade hem, stod för farliga instick och hade flera målchanser. Mycket bra match fram tills han blev utbytt.

Ledsamt. Foto: Bildbyrån.

• Walcott (6/10 - utbytt i matchminut '73) - Skärpan saknas, men var skönt att se honom tillbaka.

• Fabregas (5/10 - inbytt i matchminut '58) - Syntes tydligt att han inte var 100 % redo. Försökte så gott han kunde, men det där lilla extra saknades.

• Chamakh (6/10 - inbytt i matchminut '73) - Gjorde bra ifrån sig den korta tid han var inne på plan. Kunde inte gjort så mycket sämre ifrån sig.
• Bendtner (6/10 - inbytt i matchminut '78) - Gjorde bra ifrån sig den korta tid han var inne på plan. Kunde inte gjort så mycket sämre ifrån sig.

______________________________________________________________________________

Matchens tre kanoner:

• Robin van Persie - Fortsatt stekhet, trots uteblivna mål.
• Andrey Arshavin - Bra genomförd match.
• Alexandre Song - Krigade på bra på mittfältet.

______________________________________________________________________________

Glöm inte bort:

Glöm inte bort att det inte är över. Manchester United har ett hektiskt schema framför sig och med lite tur, kvalitet och skicklighet kan vi kravla oss tillbaka. Besvikelsen är dock stor i detta nuet och jag erkänner själv att jag inte är alltför optimistisk.

______________________________________________________________________________

Mina sista tankar:

Blackburn och Sunderland har haft två saker gemensamt när de mött Arsenal på Emirates Stadium. Sunderland hade sämst form i ligan när de åkte till London för att möta The Gunners. Blackburn hade näst sämst form i ligan och ligans sämsta bortafacit 2011 när de skulle göra samma sak. Hur dessa två lag klarade av att spela oavgjort är bortom all förståelse, men i slutändan är det Arsenal som misslyckats med att vinna, trots att man dominerat bägge matcherna stort. Det är tragiskt, dåligt och hjärtkrossande. Den 2 april 2011 är en dag jag mer än gärna vill glömma, imorgon, om en vecka - för alltid.