It's time
fre 12 aug 2011 kl 16:49
Det är kväll och mörkret börja långsamt inta staden. Sommaren är på väg att ta slut. Solen är på väg att slockna. Men det går inte att undkomma natten, mörkret eller kylan. Man måste ta sig igenom den, varje gång. Mörkret är som tur är temporärt, för när vi vaknar strålar solen och värmen tar oss tillbaka till ljuset. Ni må tro att jag blivit psykgalen, men det jag nyss beskrivit är Arsenal.
Det finns stunder man bara vill glömma allt, borsta undan alla mentala ärr, strunta i allt som har med fotboll att göra. Det fungerar ibland, men det tar oftast inte längre än ett par dagar innan man är tillbaka i skiten igen. Samma rykten, samma spekulationer, samma nyheter. Fotboll är fotboll, den förblir alltid densamma. Elva män som försöker slå in en boll i mål.
Spelare värvas, spelare lämnar, tränare avskedas, tränare anställs. Rykten skapas, rykten avfärdas. Utlovade förbättringar, utlovade titlar, utlovade placeringar, utlovade taktiker. Citat, uttalanden, löften. Pengar in, pengar ut, pengar hit, pengar dit. Mål framåt, mål bakåt, gula kort här, gula kort där. Jubel, depression, kärlek, hat, firande, tristess, längtan, frustration. Fotboll.
Cesc har lämnat Arsenal. Likaså Clichy. Gervinho har värvats. Likaså Jenkinson. Och Chamberlain. Nasri är på väg bort. Nya spelare är på väg in. Sommaren är en katastrof. Hoppet är dött. Wenger är kritiserad. Supportrarna är förbannade. Arsenal är i en svacka.
Journalister ratar oss, experter fördömer oss, motståndare förnedrar oss. Det skall tippas, det skall spekuleras, det skall diskuteras. Alla ska ha sin åsikt. Alla ska ha rätt.
Fotbollen blir alltid densamma. Det må inte ha sett exakt likadant ut under Chapmans fantastiska tid under slutet av 20-talet och början av 30-talet, men dragen finns kvar. Allt runt om kring utvecklas, men fotbollen blir alltid densamma. Elva män som försöker slå in en boll i ett mål. Och roligare än så, det kan det knappast bli.
Ännu en säsong är på väg att ta fart. Sju år utan titlar snart. Vad ska man göra? Vad ska man tro? Optimistisk? Pessimistisk? Förhoppningsfull? Hatisk? Förbannad? Sanningen är att man får vara vad man vill, hur man vill, när man vill, var man vill. Det är så fotbollen fungerar, och det är så den alltid kommer att fungera.
Arsenal har funnits i 125 år. Under den tiden har vi haft storhetstider, extrema svackor, fantastiska prestationer, långa titeltorkor. Stjänor har lämnat. Stjärnor har svikit klubben. Talanger har köpts. Talanger har utvecklats. Stora spelare har värvats. Alltid har spelare ersatts, på ett eller annat vis. Men det är en sak som vi aldrig gjort - givit upp.
Många har gett upp hoppet om en titel. En dröm som blir allt mer avlägsen. Men under de 125 år vi existerat har vi aldrig gett upp. Vi har aldrig lämnat känslorna hemma. Vi har aldrig svikit klubben. Spelare och ledare kommer och går, men det är supportrarna som förblir lojala.
Den här sommaren har varit förfärlig. Klubben har stått för flera felbeslut. Wenger har gjort oss alla förbannade. Men vi håller varken på Wenger eller Kroenke. Vi håller på Arsenal. Det är mindre än 24 timmar kvar tills vi står på St James' Park och skall spela Premier League-premiär mot Newcastle. Vår kapten har övergivit ett sjunkande skepp, men det är dags att någon tar befälet. Och det är dags att besättningen gör allt i sin makt för att hjälpa den nya kaptenen. Och vi är en del av det där sjunkande skeppet. Vi får inte, vi kan inte överge det. Hur mycket vi än vill.
Never back down. Never give up. Hur mörkt det än ser ut är det bättre att slå underifrån än från ingestans alls. Vi skall upp till toppen igen. Vi skall nå dit. En ny era. En ny stomme. En ny kapten. Det må ta tid, men Arsenal har aldrig gett upp. En gång tog det nästan tjugo år att ta sig tillbaka till toppen, men vi gjorde det. Och om vi gjort det en gång, kan vi göra det en gång till.
Jag ska sluta svamla nu, för ni har redan hört det här tusentals gånger förut. Jag är bara en av många som känner mig besviken, berådd och ignorerad. Jag har inte slutat att tro, jag har inte slutat att hoppas, men jag har sänkt förväntningarna och glömt drömmarna. Vem vet när vi når den absoluta toppen igen, men en dag tar vi oss dit, och då kommer väntan vara värt besväret, en miljon gånger om. Fram tills dess tänker jag göra allt jag kan för att hjälpa det sjunkande skeppet i land igen. Och jag hoppas att ni gör exakt detsamma. Come on you Gunners.
Everyone at the club remembers that the cannon on the chest is more important than anybody. - Lee Dixon.