En lång väg

Nothing, no matter how good or how bad, lasts forever. So try to hang in there.

Det var på 10-årsjubileumet i Stockholm som författaren Petter Karlsson sade det: att vara supporter är 90 % lidande och 10 % glädje. De som ibland tittar på fotboll bara för att se "en bra match" förstår inte vad vi måste gå igenom vecka in och vecka ut. Men någonstans där är man lite avundsjuk på sådana typer, personer som kan titta på matcher och bara njuta, utan att behöva gå igenom en oviss process som är både smärtsam och ångestladdad.

Medan supporterskapet har sina underbara fördelar har det även sina tunga nackdelar. När man flyger på moln och njuter av det morfinliknande tillståndet, precis som vi gjorde under halva 00-talet, glömmer man ofta bort hur tungt man faller när man väl faller.

När vi väl föll ner på marken gjorde det ont, men när smärtan gick över tog man en pust och trodde att det inte kunde bli värre. Efter regn kommer solsken, liksom. Oj så fel vi hade. Istället för att resa oss upp och sikta mot toppen igen har vi grävt ner oss själva bland jord och maskar.

Som Mia Hamm en gång i tiden sade: Failure happens all the time. It happens every day in practice. What makes you better is how you react to it. Och efter en så lång titeltorka som Arsenal gått igenom - och fortfarande befinner sig i - måste man våga fråga sig vad som går fel. Att lag, klubbar och spelare misslyckas är ingenting nytt, men att under snart sju år misslyckats så många olika gånger som Arsenal måste vara ett slags rekord.

Lojaliteten är försvunnen inom modern fotboll och frågan är om vi någonsin kommer att hitta den igen. De enda som förblir lojala under en hel livstid är vi, supportrarna. Men även vi har en plikt som supportrar. Hur dåligt det än går kan man inte överge laget, överge det man älskar som mest. Någon sade att det är i dessa tider vi ser vilka de riktiga supportrarna är. De som väljer att vända ryggen åt klubben eller de som stannar kvar och går igenom den här smärtsamma tiden.

Alla lag har sina ups & downs, alla klubbar har sina titeltorkor, alla spelare har sina formsvackor, alla tränare har skulder att bära. Men det är när man är som lägst som man oftast sammansluter sig och slår till utan förvarning. För det var exakt så det såg ut när vi efter tre matcher hade ynka två poäng under början av 2006/2007. Fjärde matchen bestod av en resa till Old Trafford. En resa som var lång, ångestladdad och smärtsam. Men när det hela var över stod vi där som segrare, trots att inte en enda själ där ute trodde på oss.

Jag är trött. Jag är förbannad. Jag är oroad. Men jag har inte orken att skriva ännu en domedagskrönika. Det finns inget behov av det då resten av Internet redan är täckt av ytterligare frustration efter förlusten mot Liverpool. Jag skulle bara göra det värre. Och om sanningen skall fram är jag trött på att vara trött.

Mot Udinese var hela sektioner helt tomma på Emirates Stadium. Mot Liverpool igår - som ändå får klassas som en toppmatch - fanns det massvis med lediga stolar. Det om något bör få styrelsen, tränaren och spelarna att förstå att någonting är riktigt fel. Samtidigt är sex år utan titlar något löjligt att klaga på när vi har 16 andra klubbar i ligan som inte vunnit ligan på över 20 år (Blackburn vann '95). Men visst, det gör ont att som en toppklubb som skall vinna titlar inte ha gjort det på sex år (sju år utan ligatitel).

David Dein har gått ut och försvarat sin bästa vän Arsène Wenger och Gary Neville av allihopa har gjort detsamma. Lägg där till att massor av forna Arsenal-spelare som Seaman, Vieira, Dixon och Keown har sagt att Wenger borde stanna. Problemet är bara att det inte är den Wenger de alla lärt sig att känna. Liksom alla människor förändras man med tiden och det har även Wenger gjort. Och Lee Dixon kunde knappast sagt det bättre när han efter gårdagens match twittrade: "Too much on young shoulders".

Just nu befinner vi oss i ett ingemansland där vi är i deep trouble. Problemen avlöser sig på varandra och ingenting verkar fungera. Lägg där till att turen aldrig verkar vilja vara på vår sida. Det känns som att fotbollsgudarna valt ut Arsenal som det lag de skall pissa på i både med- och motvind.

Hur viktig än matchen mot Udinese är - den är enormt viktig - tycker jag att den efterföljande matchen mot Manchester United är exakt lika viktig som den var för fem år sedan, då vi vann där sist. Om vi hade förlorat den matchen hade vi haft två poäng efter fyra matcher medan ligaledarna haft tolv poäng. Tio poäng efter redan efter fyra omgångar hade varit för mycket, t.o.m. för Wenger. Och den säsongen hade efter en sådan förlust kunnat gå käpprakt åt helvete. Men den segern enade laget, spelarna och supportrarna. Och den segern lade även grunden till resten av säsongen. Visst var det en skitsäsong där vi ännu en gång slutade fyra, men jag vågar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända om vi inte haft den vinsten över Manchester United att luta oss tillbaka på.

När vi på söndag reser till Manchester har vi en poäng efter två matcher. Som det ser ut just nu kan det mycket väl bli en poäng efter tre matcher. Och i sådana fall troliga åtta poäng efter ettan. Medan det är enklare att ta ikapp ett sådant försprång under hösten än våren borde gränsen vara nådd just där och då om det går så pass illa.

Champions League-avancemanget ligger dock på spel och just nu känns det inte säkert för fem öre. Allt Udinese behöver är ett mål, oavsett hur det kommer till. Då har de plötsligt saken i egna händer då de har fördelen av hemmaplan. Och hur nervöst skulle inte en eventuell förlängning bli? Det för mina tankar tillbaka till åttondelsfinalen 08/09 då vi spelade 1-0 mot Roma hemma på Emirates för att efter mindre än tio minuter släppa in 1-0 i returen.

Just nu lever vi på en extremt skör tråd. Problemet är att vi inte längre kan falla. Vi har redan fallit. Och om vi fortsätter att förlora blir istället hålet vi befinner oss i ännu djupare och ännu mörkare. Spelarna gav verkligen allt mot Liverpool igår och om det är någonting vi kan bygga vidare på är det just insatsen. Vi må ha spelat uselt, men nästan varenda spelare gav 110 % och vek inte ner sig. De är inte dumma. Wenger är inte dum. Supportrarna är inte dumma. Vi vet exakt hur det ser ut just nu och vi vet hur det kan se ut om vi fortsätter att kämpa jämfört med om vi bara lägger oss ner och ger upp.

Helvetet lär fortsätta och fler förluster lär dyka upp under  både höst och vinter. Men så länge vi inte ger upp kan vad som helst hända. Vad gjorde Lance Armstrong när han diagnotiserades med testikelcancer? Vad gjorde USA när de ett par veckor innan OS 1980 krossades av Sovjet med 11-1? Vad gjorde Arsenal när de inte vunnit på Anfield sedan 1974 och var tvungna att besegra Liverpool den 26 maj 1989?

Failure is success if we learn from it.