Senaste blogginläggen

Efter ett tidigt uppehåll på grund av semester är det dags att komma igång med bloggandet igen. Eftersom vi befinner oss i januari tänkte jag vara originell och skriva lite om vad jag vill se i det här transferfönstret.

Januarifönstret är fönstret där fansen vill se nyförvärv som ska antingen hjälpa laget till en eftertraktad titel, undvika nedflyttning eller rädda en misslyckad säsong. För första gången på ett antal år befinner vi oss inte i den sistnämnda kategorin, istället suktar vi efter nyförvärv av hög klass som kan bli tungan på vågen i kampen om ligatiteln.

I fredags berörde jag på vilka positioner som Arsenal skulle behöva nytillskott och jag tog också upp behovets ungefärliga utsträckning och hur stor procentuell chans jag tror det är att klubben tillmötesgår de eventuella behoven, genom att handla in spelare. Utifrån min rangordning, vilken såklart bygger på truppens behov, kommer detta stycke ha en viss övervikt på strikerpositionen. Spänn fast dig i kontorsstolen och greppa kaffemuggen för nu kör vi.

Efter att ha haft match och varannan dag under jul- och nyårshelgen så blev det ett långt uppehåll innan matchen mot Aston Villa. På grund av vinsten mot sp*rs har det också varit ganska tyst och lugnt kring laget. Förutom skadan på Theo Walcott som det såklart pratats om.

Jag är egentligen inte så orolig för Arsenal i allt det här. Självklart är vi ett bättre lag med Walcott än utan, men det innebär inte att säsongen är körd.

Igår åkte våra kanonjärer upp till Midlands för att ta sig an det underifrån anstormande Aston Villa. Inför matchen reciterade jag Astonsonen Ozzy Osbourne och landade i konklusionen att det egentligen inte spelade någon roll hur du spelade spelet, om det såg vackert ut eller inte, utan att det är slutresultatet, om du vinner eller inte, som såklart var det avgörande.

Varje gång Arsenal skall åka till Birmingham tänker jag på antingen Judas Priest eller Black Sabbath och ofta på båda två. Och varenda gång jag, under researchförevändningen, får skäl att surfa runt och läsa om min barndoms hjältar, blir jag alltid lika glad. Idag tog denna runtsurfning mig ända till det sistnämnda bandet, som för övrigt är just från den enligt uppgifter tämligen hårda industriförorten Aston, och dess sångare, Ozzy Osbourne och dennes solokarriärs absoluta begynnelse.

Många av oss arsenalister bär en inomboende ambivalens gentemot det här med transferfönster i allmänhet och januariditot i synnerhet. Dels på grund av att många anser den moderna fotbollen har gått och blivit rakt igenom galen, sjuk och närmast moraliskt eroderande sedan alla shejker, oligarker eller politiska ställningstagandes (ex. Qatars sponsring av fc barcelona och Mansour/Abu Dhabi/Förenade Arabemiraten dito av shitty) trädde in i sporten fotboll.

Theo Walcott är borta från spel i sex månader efter att ha ådragit sig en skada mot Tottenham. "Titelchansen har fått sig en rejäl törn", "Nyckelspelarens skada försämrar titelchanserna", "Walcotts skada sätter stopp för Arsenal".

Fel, fel, fel!

I måndags genomfördes mer djuplodande undersökningar inklusive röntgen på tre olika Arsenalspelare. Thomas Vermaelen, Mikel Arteta och, som vi alla redan vet även, Theo Walcott. Den sistnämndes sex månaders frånvaro överskuggar såklart de två förstnämndas positiva besked, men jag skall idag göra en kortare sammanställning över vilka skador vi dras med just nu och kanske även göra en analys över konsekvenserna av dessa.

Att man är orolig och har ångest innan ett derby är knappast förvånande - även om det är en match man tycker att man ska vinna.

Jag var fruktansvärt nervös under matchens gång, det är jag alltid, men så här i efterhand måste jag säga att det var lättare än jag hade räknat med.

Det fanns bara ett lag under lördagen, och det var Arsenal.

Myten om Tim Sherwood-effekten fick sig en rejäl törn då Tottenham blev utspelade av Arsenal som var i kontroll matchen igenom. Det var ett klassiskt derby, där Theo Walcott lyckades göra bortasupportrarna fullständigt vansinniga genom att påminna dem om resultatet. Dessförinnan hade de klasslösa supportrarna kastat mynt mot en Walcott som bars ut på bår. Walcotts gest – och det tillhörande leendet – var en harmlös akt som det förhoppningsvis inte kommer göras en stor grej av. Men FA:s vägar äro outgrundliga.