Senaste blogginläggen

Det är alltid spännande att kolla i inkorgen när vi öppnar anmälningen för medlemsresan. Vilka vill följa med? Ska vi fylla platserna?

I onsdags var det dags igen. Jag hade ingen möjlighet att sitta vid datorn då, men jag fick rapporter om att intresset inte var särskilt stort. För mig är det förvånande, då jag tycker att vi kan erbjuda en riktigt spännande aktivitet i och med middagen tillsammans med Ray Parlour. Hur kommer det sig att inte fler vill åka med?

Om vi jämför med tidigare resor, särskilt de som vi anordnade för fyra-fem år sedan har intresset varit skyhögt och platserna tog i regel slut på några minuter. Under det senaste året har det blivit ett trendbrott. Förra våren såg vi Everton och Newcastle borta, och den resan blev inte helt fullbokad – men det berodde nog framförallt på att vi var väldigt sent ute med informationen om resan. Sommarens planerade medlemsresa till Emirates Cup fick vi dock ställa in på grund av bristande intresse. I höstas var resan fullbokad, men det tog ett dygn att fylla den.

Till den kommande resan finns det fortfarande gott om platser, så du har fortfarande chansen att anmäla dig, men det låga intresset gör att vi måste ta upp frågan om Arsenal Sweden ska arrangera medlemsresor i fortsättningen. Efterfrågas inte resorna av medlemmarna är det bättre att lägga den tiden som det tar att planera arrangemanget på något annat.

Jag tycker att det skulle vara tråkigt om det blev så, för medlemsresorna är några av höjdpunkterna bland mina Arsenal Sweden-minnen. De är en fantastisk chans att lära känna nya Arsenalvänner och har också varit viktiga i det ständigt pågående arbetet att hitta folk som är beredda att engagera sig i supporterklubben.

Jag skulle gärna höra din åsikt om medlemsresorna. Maila till mig på axel.asplund(a)arsenal.se och berätta vad du saknar i upplägget av resorna, eller om vi kan förbättra dem på något sätt. Det är medlemmarna som gör Arsenal Sweden till det vi är, och därför är alla åsikter värdefulla.

AXEL ASPLUND
axel.asplund(a)arsenal.se

Idag blev det klart att Arsenal kommer att få möta Sunderland i nästa omgång av FA-cupen. En försmak av vad den matchen kan bjuda på får vi redan på lördag. En match uppe i norr är aldrig lätt och Arsenal har inte vunnit i Sunderland på de tre senaste säsongerna.

Under Martin O´Neill har de också hittat formen och bevisat att de är ett bättre lag utan Bendtner på plan. Vi kommer att få problem med ett Sunderland fullt av självförtroende medan vi själva undrar om den senaste matchen mot Blackburn var en engångsföreteelse. Sunderland kommer knappast att vara lika undfallande i sitt försvarsspel och vad jag kunde se i matchen mot Middlesbrough så är de inte rädda för att falla lätt tätt utanför straffområdet för att kunna använda Sebastian Larsson på frisparkarna. Men det har förstås Wenger koll på....

England sparkade idag Fabio Capello eller som det heter på diplomatspråk - Capello har valt att avgå. Detta efter en dispyt kring hanterandet av John Terrys status som kapten i det engelska landslaget. FA är en clowninstitution, det visste vi sedan tidigare och allt pekar på att man utser Harry Redknapp till ny manager för England. Happy Harry ska då jobba dubbelt under våren vilket förhoppningsvis kommer att gynna England mer än Tottenham.

Hela grejen med Terry är ju alldeles bisarr. Man har beslutat att skjuta upp rättegången till efter EM för att Terry inte ska kunna bli fälld och därmed uteslutas ur landslagstruppen. Däremot fäller man honom i förtid genom att ta ifrån honom kaptensbindeln. Hyckleri var förnamnet. Terry är knappast någon ängel och förtjänar det mesta av det spe han får utstå, men rätt ska väl vara rätt. I alla andra fall ömmar man för en snabb rättegång och skyndsam hantering, men här ska vittnesmålen helst glömmas bort så fort som möjligt och så ska hela grejen spelas upp i media så fort Terry ska möta Anton Ferdinand eller storebrorsan Rio.

Det gick till och med så långt att FA slopade handskakningen i matchen mellan QPR och Chelsea för att inte orsaka ytterligare anspänningar. Något är ruttet.

Värsta Arsenalnyheten idag är att Djourou skrivit på ett nytt kontrakt. Hur i helvete tänker klubben där? Det måste vara det mest uppenbara tecknet på att Arsenal har resignerat och nöjer sig med att harva bland de sex bästa klubbarna i landet. Nu vill vi bara höra det officiellt också, vi tål höra sanningen. Det kan väl aldrig vara så att Gazidis och vänner på fullt allvar tror att Djourou kommer att blomma ut när som helst och bli en ny Adams.

Såg ni tacklingen på gamel Arsenalbacken Justin Hoyte. En galning ur publiken rusar in på plan och glidtacklar Justin, men når inte riktigt fram och nuddar knappt backen. Man kan undra hur mycket Middlesbrough hade stämt honom på om killen skadat Hoyte? Det kan nog få böterna för Danmarksidioten att blekna.

Arsenal come streaming forward now in surely what will be their last attack. A good ball by Dixon, finding Smith, for Thomas, charging through the midfield. Thomas, it's up for grabs now! Thomas! Right at the end! An unbeliavable climax to the league season!

Då var helgens alla Premier League-matcher avklarade och för en gångs skull gick resultaten vår väg med kryssen för Chelsea och Liverpool i spetsen. Nu är vi 3 poäng efter den där åtråvärda och helt ovärderligt viktiga fjärdeplatsen.

Fyra lag slåss om en plats vilket säkerligen är helt otroligt roligt för de neutrala, men för oss störda och enögda fans så är det en mardröm. Det är snudd på att man vill gå i ide för att bara dyka upp till nästa säsong med förutsättningarna klara och nya hopp framför sig.

Ingen match i veckan för vår del, men vår kommande motståndare Sunderland ska spela et omspel i FA-cupen mot Middlesbrough borta vilket kan gynna oss. Luttrad som jag är så är det antagligen vi som är missgynnade för att vi inte fick spela match i veckan.

Ox är mannen på allas läppar och är enligt många det bästa som hänt i klubben sedan Vic Akers blev materialare. Den unge från sydkusten har verkligen gjort ett gott intryck och får han bara vara hel så är snart Arsjavin ett minne blott. Gervinho, Ox, Walcott är en mäktig trio att ha på kanterna. Wenger vet hur man slussar in unga killar. Han vet framförallt att de ska slussas in långsamt, inte som ifjol när Wilshere var tvungen att spela alldeles för många matcher på grund av skador. Vårda de ömt och de blomstrar. Där har vi huvudskälet till att AOC inte ska spela varken EM eller OS i sommar.

Howard Webb lyckades skapa rubriker åt sig själv igår igen. Han dömde två straffar till Man U och ändå är Ferguson vansinnig över att det inte var fyra. Att den andra av de två tilldömda var felaktig nämner han inte med ett ord. Det trista är att domarkåren i Engand helt enkelt inte håller måttet. Det är lätt att hacka på dem och jag vet att de har ett otroligt svårt jobb. Många gånger tycker jag ändå att de letar efter situationer att sätta sig själv i fokus med.

Minns ni Eduardos filmning i Champions League som blev prejudikat för alla filmningar i Europa? Det blev den ju inte, men Eduardo är för alltid stämplad som en fuskare och blev också rättmätigt avstängd för sitt tilltag. Welbeck hade flera filmningar igår där han söker straff och idag var Gareth Bale ute på djupt vatten. Mediastormen efter dessa filmingar kommer att vara lika obefintlig som reavaror på Systembolaget.

Frimpong är skadad resten av säsongen. Bara för att man lämnar Arsenal betyder inte det att man klarar sig undan allvarliga skador. Förbannat trist att en av klubbens mer lovande ynglingar ska behöva ta ett förlorat år i sin utveckling. Det börjar bli en vana nu bara, Wilshere, Ramsey och nu Frimpong.....

Matchen mellan Kopparberg/Göteborg och Arsenal Ladies är nu satt till den 21/3. Satan vilken fest vi ska ha i Götet!

När jag var liten gick det lokala fotbollslaget igenom en riktig storhetstid, en riktig dynasti. Förutom alla svenska mästerskap så innehöll dynastin även en härligt gräddig europeisk fil. Först den inledande delen med de två vinsterna –82 och -87 i UEFA-kuppen och sedan den rejäla Champions League-svängen under 90-talets första halva. Under klubbens första period av europeisk storhet, var i princip hela skolgården knökfull med lagets fans och det gick liksom inte att vara något annat, när inget annat fotbollslag i våra ögon, egentligen existerade. Förvisso fanns det sådana som Yours Truly, som även småfulade med ett engelskt lag lite vid sidan om, men på det stora hela så var hela västra Sverige, ja kanske ett än större område, så gott som blåvittrandigt rakt över.

I målet hos detta dåtida storlag, gick att finna den inte helt okände Thomas Wernersson. Han var, enligt expertisen väldigt bra och stod endast i skuggan av sin namne Ravelli, och tjaaa kanske den just då nyblivne fotbollspensionären Dino Zoff eller något liknande. Dock var det varken Thomasarna, eller för den delen Dinon, som var mest på tapeten och busbänkens snackis. Nej, det stora intresset, från alla oss nummerologiskt cederade föradolescenter, tilldrog sig mannen bakom Thomas Wernersson, lagets andremålvakt Ove Tobiasson.

Denne Ove, eller Bullen som han också kallades, matchades tämligen sparsamt klubbens europeiska äventyr igenom. Jag har för mig att han fick någon match mot något baltiskt gärdsgårdsgäng men i övrigt spenderade han sin tid sittandes på bänken. Alltid redo att hoppa in men också ständigt redo att stå över. Det var således, egentligen, ingen som hade sett Ove spela fotboll och haft någon möjlighet att skapa sig en uppfattning med verkligheten som referens. Men trots detta så hade alla på skolgården någon form av uppfattning om honom.

Några ansåg att Ove nog var en högst medioker målvakt och att det var tur att Wernersson hade den fysiken som han, på den tiden, hade. Andra tyckte nog att den där Ove Tobiasson han kunde säkert bli någonting med tiden, medan ytterligare andra var tvärsäkra på att Ove Tobiasson var Guds gåva till fotbollen, bara tränaren gav honom chansen, bara Wernersson kunde bli skadad eller flyttas på någon gång då. De absoluta sanningarna i frågan stod lika tätt som dess självklara riktighet. För oavsett vad vi tyckte, eller trodde oss tycka, så visste vi att Oves kompetens var precis i den storleksordningen som vi själva bedömde.

En något åldrad Tobiasson i händelsernas centrum. Bild från Bildbyrån.

Efter några långrasters battlande var hela skolgårdens samlade braintrust tämligen övertygade: om att Ove Tobiasson var en stormålvakt i vardande. Att ingen hade sett honom tappa in några billiga mål, eftersom ingen sett honom spela, var bevis så gott som något, för att så faktiskt var fallet. Han måste ju bara vara fantastiskt bra den där killen. Yngre än Wernersson, lovande som bara den och med dokumenterad känsla för våra hjärtans idrottsförening.

Inte helt olik skolgårdens sanningskreatörer är vi Arsenalfantaster anno 2005 och framåt. Vi har stöpts i samma form av statistiskt nörderi, av ickesexuell libidoutpysning och av samma dröm om bättre tider. ”Bara jag fyller 12, då, då minsann, då får jag se Stjärnornas Krig, helt själv” har förbytts till ”bara Sagna och Wilshere blir friska, då j-klar har vi ligans bästa startelva”. Och ”bara storebrorsan kan fixa snus tills på fredag så, så, så kommer Linda att tycka att jag är tuff nog att hångla med” har förbytts till ”bara Wenger, eller styrelsen, eller Kroenke, eller vem f-n som helst gör vad f-n som helst.”

Ett annat exempel på Ove Tobiassonsyndromet är hur vi tenderar att förhålla oss till unga spelare som nästa frälsare att rädda oss från det onda. Den senaste i denna rad av potentiella Y-korsningar är inte helt oväntat Oxlade-Chamberlain, som kanske många ansåg vara något för dyr när han i somras kom till oss, men som nu talas om som den som, tillsammans med RvP, skall rädda vår säsong och göra oss till ett Champions League-lag även till hösten.

Och jag måste erkänna en sak. Jag tycker han är rakt igenom grym. Jag är helt såld på honom och totalt stensäker på att han är the real deal. Att han inte bara har farten, utan även finterna, skotten och spelfördelarhuvudet. Han är liksom redan bäst. I världen. I hela. Lika bred som skitungen Messi är lång och lika självklart leende som världens bästa zlatan, minus personlighetsstörning och psykopatagent. Man blir bara helt till sig. Man får bara hopp. Det känns som liv, det luktar vår.

Och jag hoppas så evinnerligt att jag inte fallit offer för Lex Tobiasson. För Bullen var säkert en bra kille, men näste svenske stormålvakt, det blev han då inte. Och jag hoppas att AOC inte skall trilla dit på samma sätt som vi tvärsäkra ungar på den förpubertala skolgården, gjorde. Att han inte stannar upp och blir offer för hypen som baseras på vår icketillfredsställda längtan, på vår Den Vuxne Mannens Hormonella Dropkick och på det underskott av framgångssagor vi försmäktar i.

För på varje Wilshere går det hundratals av Justin Hoytes, på varje van Persie går det tusentals Aliadières och på varje Szczesny går det näst intill miljontals Taylors. Säkert sköna snubbar och jättesnälla alla dagar i veckan. Men AOC skall bli någonting mer, någonting riktigt, någonting bäst. Han skall bli störst. Och han skall rädda oss ifrån förfallet ned i ligans mittenträsk eller ännu värre det där som mutkolvarna haft den klart osköna smaken att skapa och sedan döpa till UEFA Euro League.  Bara Alex Oxlade-Chamberlain…

Ännu en månad. Ännu en match. Ännu ett insläppt mål. Många var vi som redan började fila på domedagskrönikorna när Morten Gamst Pedersen - ni minns väl honom? - satte 1-1 på en fantastisk frispark som förde tillbaka tankarna till Sebastian Larssons kanon i början av säsongen.

Men istället för att börja sucka, gräva ett djupare hål och bli bitter svarade Arsenal för en gångs skull med en jävlaranamma och vilja som jag inte sett sedan vi spelade mot Chelsea på Stamford Bridge för ett par månader sedan. Vanligtvis brukar det ta ett tag innan vi ger igen med ett mål när vi släppt in ett, i vissa fall händer det inte alls. Men efter att Blackburn satt 1-1 skulle det bli en ensidig historia som skulle sluta med fantastiska 7-1.

Arsenal spelade ut motståndarna efter noter. Anfallen var lika vackra som de brukade vara för ett par säsonger sedan och efter att van Persie satte 2-1 och Oxlade-Chamberlain ökade på resultatet med 3-1 fanns det inte längre någon oro för att vi skulle tappa det. När Givet sedan fick ett givet rött kort var det över för The Rovers.

Istället för att försöka passa runt bollen i tio minuter för att komma till avslut kunde vi för en gångs skull vara kliniska. Det kom skott överallt och ingestans. Arteta sköt in 4-1, Chamberlain utökade sin målskörd och sköt in 5-1 efter fint förarbete av Theo Walcott. 6-1 gav van Persie ett hat-trick och 7-1 av Thierry Henry var strösslet på glassen, grädden på moset, huvudet på spiken ... ja, ni förstår.

Äntligen lossnade målskyttet! Foto: Bildbyrån.

För ett par veckor sedan satt jag och ett par vänner och diskuterade en intressant sak. Nämligen var vi lite fundersamma över hur få matcher vi spelat på hemmaplan i år som varit solklara. Som inneburit att man inte behövt sitta som på nålar ända tills sista matchminuten.

Vi har haft det besvärligt mot alla möjliga låg, både i ligan och i cuper. Medan vi förra året tangerade ett Champions League-rekord när vi utklassade våra motstånd med tennissiffror (på hemmaplan) blev resultaten i år ynka 2-1, 0-0 och 2-1 igen. I FA-cupen har det knappast gått bättre med 1-0 mot Leeds och en nära-döden-upplevelse mot Aston Villa. I ligan är de enda solklara vinsterna man kommer ihåg de mot West Bromwich och Bolton.

Att vi således lyckades trycka dit ett lag med hela 7-1 - trots att det handlade om ett bottenlag - var både oväntat, överraskande och välkomnande. Inte bara höjde det självförtroendet bland spelare och hela truppen, utan gav även supportrarna något att känna glädje över efter veckor av misär. Det här var trots allt den första ligavinsten under 2012!

Att spelare som Theo Walcott (han är den ytter som gjort näst flest assist sedan säsongen 87/88), Alex Oxlade-Chamberlain (kommande superstjärna) och Robin van Persie (vem annars?) utmärkte sig bådar gott inför de kommande veckorna. Vissa skall fortfarande kritiseras (Walcott måste t.ex. bli mycket mer konsistent) medan vissa är för bra för att kritiseras alls (Robin van Persie tog sig förbi en viss Dennis Bergkamp som en av klubbens meste målgörare genom tiderna).

Robin van Persie - fler mål än Dennis Bergkamp! Foto: Bildbyrån.

Trots att 7-1 var imponerande gäller det att sätta allt i ett sammanhang. Blackburn ligger där de ligger för att de helt enkelt är dåliga, trots att de spelat bättre på sistone och bland annat slog Manchester United på Old Trafford (någonting inte ens vi lyckats med på sistone!). Medan de fick en man utvisad i lite mer än en halvlek stod det fortfarande 3-1 och kunde lika gärna stått 5-1 om vi varit ännu mer kliniska. Det var helt enkelt en bra dag för Arsenal. En sådan dag som vi inte sett så ofta under den här säsongen.

Efter matchen mot Blackburn blev det naturligtvis att fira till det på Tollington. Bland annat träffade jag Sportbladets Marcus Leifby som befann sig i London för att göra ett reportage. Trevlig snubbe det, trots att han såg väldigt vilsen ut bland alla Arsenal-supportrar! Fram mot kvällen började det snöa, någonting som jag först inte trodde skulle ställa till några problem, men som skulle sluta med att man var tvungen att checka in på Ibis Euston (hotell) klockan fyra på morgonen eftersom det var omöjligt att ta sig hem, trots att jag bara bor ett par kilometer därifrån!

Bakgrundshistorian till det var att vi begav oss ut i Camden för att festa samtidigt som det snöade non-stop och skulle göra i nästan elva timmar framåt. När klubbarna således stängde ner vid treslaget var det rena "Day After Tomorrow" utomhus. Bussar kom inte, taxibilar sågs inte till och efter att ha stått i en timma i dyngblöta skor/strumpor (som att trampa i iskallt vatten) och trott att man skulle dö av köldskador lyckades man till slut ta sig in mer centralt, till Euston. Där så bestämde jag och två vänner att vi troligtvis inte skulle överleva om vi försökt ta oss hem till mig, så vi blev tvungna att boka in oss på ett Ibis mitt i natten. Värt det? Varenda öre.

Ett lamslaget London. Foto: K.E.

Efter veckor av ny misär ser det äntligen lite bättre ut. Och trots att vi ständigt lever på en tunn tråd (ni vet själva hur 'fucked' vi skulle vara om en viss RvP .. ni vet vad) kan vi äntligen blicka framåt med en gnutta optimism. Tre poäng bakom Chelsea på fjärdeplatsen. Två FA-cupmatcher från semifinal på Wembley. Åttondelsfinal mot Milan. Med lite mer självförtroende, lite mer tur och mer kliniska avslut som mot Blackburn har vi chansen att rädda vår säsong. Om vi gör det? Oddsen är höga, men som vi alla vet kan exakt vad som helst hända i sporten vi alla älskar - fotboll.

Inte en protest så långt ögat kunde nå. Varken innan, under och knappast efter matchen idag. En storseger brukar få tyst på de flesta och idag är jag inte heller mannen att avkräva bättre spelare. Det vore faktiskt lite opassande.

Jag kan börja med att säga att jag aldrig sett ett så tamt Blackburn spela mot oss förut. De var en skugga av sig själva och även om utvisningen gjorde sitt till så hade de aldrig någon chans idag. Vi kunde göra som vi ville och när vi får de ytorna så är det som om jag skulle möta en klubbmästare i badminton, jag skulle få jobba och springa tills det blödde ur fotsulorna på mig och visst, jag skulle få känna på bollen emellanåt, men jag skulle bara kunna få poäng om motståndaren dabbade sig.

Det sagt så måste man berömma de våra för att vi inte bara spelade av matchen och lade oss på sidledsspel. Vi behöver varenda boll i målskillnad och det här kan verkligen bli en målskillnadsaffär i slutänden.

Det är lätt att bara hojta ut van Persies och Chamberlains namn efter matchen för att det är de som står för avsluten, men Walcott, Arteta och Koscielny stod också ut med säkert agerande och pondus. Walcott har kvaliteter och ska användas när det finns anledning till det. Dagens match är nog hans optimala lekplats - en virrig vänsterback och rätt mycket yta.

En 7-1 seger gör ingen sommar som någon sade och det här måste vara första stenen i ett palatsbygge för att vi ska blidkas. Det måste kanske till fem-sex bra segrar för att publiken ska hitta tillbaka till Emirates.

Det är kanske det som är det värsta tecknet på vårt förfall, de vikande publiksiffrorna. Ett tag lät det som om vi hade miljontals människor på kö till säsongsbiljetter och nu gapar stolar tomma när vi har den kanske jobbigaste fajten i ligan på många år. Nu gäller det ju faktiskt något, kanske inte titlar, men vår framtid som storklubb och så viker supportrarna ner sig värre än laget och låter bli att komma. Det är fanimig skamligt och en dålig protest.

Jag skulle föredra om vi slipper höra mer negativt snack resten av säsongen och det säkraste medlet för det är att fortsätta vinna matcher med början mot Sunderland nästa vecka. Nu kör vi!

För ett år sedan var det en fråga som låg högt upp på Arsenal Swedens agenda. Idag nämns den inte ens på styrelsemötena. Jag syftar på diskussionen om en egen klubblokal för supporterklubben. Hur kan det komma sig att en fråga kan gå från högprioriterad till att nästan inte alls existera på mindre än ett år?

Det finns flera orsaker.

Men låt oss starta med visionen om en lokal enbart för medlemmar av Sveriges största supporterklubb för ett utländskt lag. Jag har fortfarande en tanke om att vi en dag ska ha en egen samlingsplats där vi kan samlas och kolla på matcherna över en pint – en Gunners Bar i svensk tappning. Det skulle vara hur läckert som helst att samla ihop all gammal Arsenalmemorybilia vi kan hitta i medlemmarnas vindsförråd och få upp på väggarna på vårat eget ställe. Anders Limpar har dessutom lovat att skänka sin guldtröja från säsongen 1990-91 till oss den dagen vi slår upp portarna.

Och nej, han gick inte på mitt långskott om att jag utan någon större uppoffring kunde ta hand om trojan tills vidare utifall han hade ont om plats hemma.

Tanken med en lokal var att hålla öppet under de kvällar och helger som Arsenal spelar match, samt eventuellt några timmar i veckan för souvenirförsäljning över disk, och att detta skulle ingå i Jocke Landers tjänst.

Ganska snart efter anställningen kunde vi dock konstatera att vi hade underskattat den tid som alla hans arbetsuppgifter tar i anspråk. Jocke tog över de administrativa uppgifter som fyra-fem personer hade delat på tidigare och det fyllde mer än väl upp 40 timmar i veckan. Bara biljetthanteringen kan ta så mycket som tio timmar vissa veckor – det fick jag själv erfara under de två och ett halvt år jag var ansvarig för den biten.

Vi insåg att det inte var rimligt att utöver jobbet med hemsidan, souvenirerna, bokföringen, Kanonmagasinet, biljetterna och allt annat lägga till ansvaret för att hålla en lokal öppen en-två gånger i veckan, med allt vad det innebär av förberedelser och efterarbete. I så fall hade vi varit tvungna att anställa en person till.

Ett annat skäl till arbetet med lokalen har stannat av beror på att det har varit svårt att överhuvudtaget få tag på en hyresvärd som kan tänka sig att hyra ut till en supporterklubb. Det finns många supportergrupper som är bra mer stökiga än Arsenal Sweden, men med tanke på ryktet som fotbollfans har idag i Stockholm är det kanske inte så förvånande att värdarna drar hyreskontraktet åt sig när de hör att vi har som främsta syfte att utöva supporterskap i grupp. Hur fredliga ambitioner vi än har.

Under de månader som jakten pågick har vi inte fått tag på särskilt många vettiga alternativ, och detta i kombination med att vi inte vet hur vi skulle få verksamheten på matchdagarna att fungera har gjort att Arsenal Swedens egen lokal för tillfället har lags på is.

AXEL ASPLUND
axel.asplund(a)arsenal.se

Ja, men för f-nken. För att vara ett lag i djup kris var väl 7-1 mot ett, förvisso sjunkande skepp i form av, Blackburn inte helt fy skam? Förvisso gapade den utsålda Emirates med ett ganska digert antal tomma stolar och förvisso är vi fortfarande långt från nästa års Champions League, men annars var det inte helt fel. Eller vad säger ni?

Uppfylld av den gamla känslan av att inget i h-vette kan stoppa oss (inklusive några välsmakande IPA's) skall jag göra ett försök att betygsätta respektive Arsenalspelares insatser under den tidiga eftermiddag som just förflutit. Hoppas det smakar!

Szczesny: 2,5/5. Tämligen arbetslös och inte så mycket att göra på fjant-Pedersens verkligen vackra frispark, pendlar han mellan godkänt och bra. Men ganska bra, måste man ändå säga. Inga större fel, så med beröm godkänt.

Coquelin: 3,5/5. Killen är inte Sagna, men är väldigt, väldigt bra som den back-up han just nu verkar. Solid som ett berg i sitt försvarsarbete och denna match oerhört aktiv i den offensiva delen av banan och spelet. Verkade fått nytt liv i och med det högre passningstempo det centrala mittfältet i denna match lyckades snyta fram.

PM4: 3/5. En vandring i det tysta av denne gigant till mittback. Lite väl Szczesny när han bakåtnickade till sin look-alike i målet, men annars filbunkslugn. Frågor på det?

Koscielny: 3/5. Så bra och så mycket bättre än mot Bolton. Stort minus för fladdrandet som föranledde Blackburns kvitteringsmål. Annars är han som ljuv poesi i sitt rörelsemönster. Allt från hans nasty uppsyn till hans nätta tillslag.

Vermaelen: 3/5. Även han gjorde en bra match då han stängde Blackburns högerkant helt. Än mer självklar när han fick ta steget in central i och med Sagnas tillkomst.

Song: 3/5. Ljuvligt andraassist i form av långpassningen upp till TW14 och fortsatt vårdat spel. Bör ha en del energi över då Blackburn, om sanningen skall fram, inte hade världens mest fokuserade centrala mittfält.

Arteta: 3,5/5. (ja, zimzon, så säger jag). Bra match och välpressat skott som ledde till mål. Hans arbete i det tysta är, om man ser på noggrant, egentligen inte så tyst. Frågan är dock om vi behöver två så defensiva mittfältare, som vi nu har med både Song och den lågt liggande Arteta. Kanske skulle Arteta kunna släppa tyglarna än mer? Vad säger ni?

Rosicky: 4/5. Välkommen tillbaka Tomas. J-lar vad jag älskar hans glidtacklingar vilka skär som varmt stål genom sensommarsmör. Och hans passningar, hans tempo och hans ständigt höjda blick som söker efter mottagare.

TW14: 3,5/5. Vem har sagt till honom att skippa de menlösa lyrorna in i ingenmansland? Har Wenger fortfarande sin styrande hand kring lämpade pungkulor (OBS: metafor)? För jag såg endast en menlös lyra från Walcott under hela matchen. Och den var faktiskt inte helt fel. Nej, mycket bra match från Walcotts sida i och med att han höll bollen längs med marken, vilket gjorde att han antingen fixade hörnor eller fann passningsmottagare. Och assisten till alla målen. Bra jobbat, Theo!

RvP: 5/5. Gör du hat-trick och samtidigt passar till två mål till kan man inte ge annat betyg än fem av fem. Närmast magisk förstatouch och så nästan sjukligt dynamisk i sitt spel. Hej, Bosse P, are you watching?

AOC: 4,5/5. Don't believe the hype, bara njut av den. Sådan fart, sådan innovationsförmåga och sådan j-vla Englands nästa ytteranfallare. Sådan glädje och sådan lekfullhet. Sådan förmåga att ta hand om andra spelares kompetens och att göra så mycket av den. Två underbara mål och till det ett stort antal öppnande löpningar. Blackburn kommer inte sova gott i natt, om de väljer att tänka på denne lille filur, just när John Blund skall till och angöra sängen.

D&M: 2/5. Jag skall vara helt ärlig. Efter januarifönstrets sista dag och den därpå följande Boltonmardrömmen har jag inte kunnat. Jag har inte förmått mig att skriva, för jag har varit så rakt igenom sänkt. Inte chefens fel, inte frugan och ej heller ungarnas. Samtliga har skött sig bra. Jag har bara inte kunnat tvinga mig till tangentbordet. För jag har varit så rädd att det endast skulle komma mörkgrön, lite soggigt brun gegga ut på bloggen. Och det vill jag inte behöva utsätta er för.

Nu känns det bättre. Nu skall vi bara hålla tummarna för manure, Villa och (j-lar vad konstigt det känns) spurs under söndagen och måndagen, så kan denna säsong plötsligt bli ljus, vacker och Arsenals. Trots allt.

Up you Gunners!

Att protestera mot saker är lätt - åtminstone hemma i vardagsrummet eller på internet. det är däremot inte lika ofta folk går ur huset för att samla sig till en regelrätt demonstration. Visst händer det i samband med krig, våld på våra gator eller för att stoppa nedläggningen av sjukhus. Behjärtansvärda saker.

Nu planeras det en aktion i samband med matchen imorgon där delar av vår supporterskara ska placera svarta påsar på alla tomma stolar på Emirates. Kombinera det med banderoller där det uttrycks att Wenger ska bort eller att det måste till en ändring överlag och vi har en rejäl protest på gång.

I somras tyckte jag att det var löjligt att protestera. Vi hade kommit fyra i ligan, vi hade förvisso sålt Fabregas och Nasri, men inte spelat några matcher som skulle bevisa att vi var på väg ner i någon avgrund och på så lösa boliner vill jag inte avsätta en manager eller se andra huvuden rulla.

Jag är fortfarande ingen fan av att se Wenger gå, men jag uppskattar att fansen påminner klubben om grunden för dess existens. Arsenal har i längden inte råd att vara en toppklubb om man inte bjuder på den produkt man säger sig sälja. Spelar vi inte så bra att vi når topp fyra och då och då även utmanar om någon titel så vill inte fansen betala de dyraste biljettpriserna i England vecka ut och vecka in. Utan inkomster blir det heller inga höga utgifter och så fastnar vi i en nedåtgående spiral.

Inga klubbar är bäst för evigt och vi visste att bygget av Emirates märkbart skulle försvåra saker för oss. Nu redovisar vi en vinst efter våra transfers i princip varje år utan att vi ser en investering i truppen som ökar kvalitén. Vi skulle ju plåga oss igenom de här åren för att sedan se oss stiga mot toppen, det var förhoppningen och till viss del löftet.

Nu sitter vi på en sjundeplats inför helgens omgång vilket inte är godkänt på någon nivå. Jag är upprörd, förbannad. Oavsett vilka skador vi har så ska vi ha spelare, manager eller taktiker nog att kunna hantera det. Vi har en poäng på de fyra senaste ligamatcherna. Vi har en väldigt lång väg att vandra för att det ska kännas bättre.

En protest imorgon känns fullständigt berättigat. Fokusera på de tomma stolarna och vilken signal det ger klubben. Wenger är inte skurken till allt, men han har ett stort ansvar. Han bör få veta att vi inte är nöjda och styrelsen bör få veta att man inte kan vila på gamla meriter i all evighet. Det är dags att söka hjälp Wenger!