Senaste blogginläggen

Japp, då kan vi lägga även denna kupp till handlingarna och vi gör det som Arsenal de senare åren brukat göra: Faller en så faller alla. Ryker vi ur en kupp, så ryker vi ur alla. Och som ni alla vet, så gjorde vi det på sämsta möjliga sätt. Inte bara för att ännu en spelare blev skadad, utan främst genom att vi, återigen, var så otroligt själlösa, så otroligt veka och så fantastiskt intetsägande. Vi säger all in på ligan och ur det kanske något gott kan komma. För något gott fick vi oss inte till livs idag. Betygen är som följer:

Fabianski: 1,5/5. Lite av den gamle Fabianski. Den där killen som går ut och skär av en boll långt ute i straffområden för att i nästa läge tappa en enkel luftpastej. Passiv och allmänt oskärpt. Trött, vilsen och på hälarna.

Sagna: 2,5/5. Kvällens bäste Arsenalspelare. Torde vara högvilt på marknaden om skeppet sjunker än mer. Kom runt på ett helt okej sätt, men hämmades av den allmänna villervallan av avgnagda naglar och svettfuktiga handflator.

Djourou: 1,5/5. Slarvar och släpper till bollar som inte en fjärdeback borde göra. Borde se och lära av Jonny Evans i manure, som oavsett speltid går in och gör sitt jobb när chanserna ges. JD gjorde inte sitt idag, inte han heller. Slapp med bollen och spred sina uppspel helt åt h-vette.

Coquelin: Omöjlig att betygsätta. Dock bittert att han som alternativ nu är förlorad för några veckor framåt.

Song: 1,5/5. 0,5 som central mittfältare och 2 som mittback. Var inte alls i fas i dag och lät sig, återigen, bli ett offer och vek även han ned sig på det mittfältet som bara bara föll. Var till och med småtafflig med bollen, vilket inte brukar vara hans signum.

Arteta: 1/5. Men vad f-n har hänt med Arteta? Likblek, tröttkörd och helt under isen denna afton. Frisparkarna, tja... Uppspelen med boll, tja... Jobbet utan boll, i det tysta, tja...

Ramsey: -/5. Nu börjar det f-n kännas läskigt, det här. Är han helt slut? Oavsett om han är en nr 10 eller inte, så brukar han ju springa som attan, men gjorde han det idag också? Jag såg honom mest felvänd och stillastående, vad såg du?

AOC: 2/5. Återigen ingen höjdarmatch, men att han försökte göra någonting av ingenting måste ändå premieras. Oturligt självmål, men vad f-n, kan man kräva av någon som faktiskt försöker? Som springer och som gör det jobb som andra skiter i att göra?

RvP: 2/5. Återigen arbetslös och återigen berövad på en straff som han absolut skulle ha haft. Sprang och var, främst i andra halvlek, ständigt i spelbar rörelse, men vad hjälpte det? One man army, har fått sitt krut fuktat och då står du där du står.

Gervinho: 1,5/5. Försökte stundtals utmana, men som del i ett formsvagt lag, så valde han de safa alternativen i stället för att utmana till farlighet. Ljummen och trubbig i sista och avgörande delen.

Squillaci: Skall han betygsättas? Behövs det?

TW14: Skall han betygsättas? Behövs det?

Rosicky: 2/5. För sent och för långsamt. För lite av ut av så mycket. Som mot Milan i veckan så försökte han, men mot den randiga bussen kom han inte långt. Han heller.

Nu skiter vi i det här. Detta är vad vi är. Så här bra är vi. Och bättre än så här är vi inte idag. Vi får glädjas åt che£skys omspel. För jag är hemskt ledsen, men just nu är vi shit.

I dagens match mot Sunderland är det meningen att vi ska ruska av oss förlusten mot Milan och visa att vi fortfarande är ett dugligt fotbollslag. Problemet är att mycket av dagens fotboll spelas i huvudet på spelarna. I våra huvuden är just nu allting svart. Jag tror till och med wenger har svårt att få dem att tro att de är något annat än medelmåttor. Framförallt inte om Wenger har givit dem en rejäl uppläxning som ryktena säger när de var tillbaka på Colney i torsdags.

Arsenal har länge haft problem med att hitta jämnheten i sitt spel. Vi flaxar på samma sätt som vi alltid hånade Tottenham för och tyvärr måste man medge att rollerna verkar helt ombytta. Jag vet inte om de har någon dag liknande vår St. Totteringhams Day, men om de har det så kan jag se att vadslagningarna om när den inträffar är i full gång. Det är en jävla mardröm.

Vi förlorade med 4-0 mot Milan i onsdags. Det är alldeles för stora siffror även om de så klart inträffar ibland. Som supporter vill man dock att laget har stått upp bra och skapat chanser, man vill att spelarna velat spela fotboll och att de känner att de spelar för sina platser. Inget av detta fick vi se och istället är vi hånade av en hel fotbollsvärld och nu har till på köpet Zlatan gått ut och sagt att van Persie behöver byta klubb om han vill vinna något.

Vi har värdelösa spelare på plats efter plats och om vi ska kunna bygga ett lag som är slagkraftigt så måste vi behålla våra bästa spelare. Van Persie är en av dem och om han inte skriver på ett kontrakt innan midsommar så kommer han att bli såld. Vem ska vi då bygga laget kring: Arteta? Vermaelen? Walcott?

Vi slog Sunderland i ligan förra helgen om än med nöd och näppe. Jag kan slå vad om att Martin O´Neill gnuggar händerna av förtjusning över vår förlust. Det enda som talar emot dem är att vi skulle ha någon form av revanschlusta. Hittills har vi inte visat tecken på det någon gång under säsongen, tvärtom brukar vi ha det jobbigt efter en förlust.

FA-cupen är nu vår enda chans till en titel. Jag börjar hålla med om att vinna den är viktigare än att bli fyra. Nu kan vi inte bara se till att vi tjänar mer pengar, nu måste vi får spelarna att tro och spela som vinnare. Den erfarenheten och insikten kan bara pokaler ge.

Jag kan ta en förlust ikväll. Om vi spelar bra, om vi kämpar tills sulorna är nedslitna och om de visar passion. Det gäller varenda en på plan och det gäller fanimig Wenger också. Det finns inga ursäkter för att inte ge sitt bästa.

Petit är någonting på spåren när han säger att det behövs en rejäl utrensning. Vi kan alltid diskutera vilka spelare som måste gå, men jag har hellre lite sämre spelare som ger allt i alla situationer. Att vinna är inte allt, men vi håller på ett fotbollslag för att känna oss stolta och att få ha vissa "bragging rights". Just nu ligger alla skryträttigheter i det förflutna.

Minns ni filmen ”Vuxna människor”? Där Felix Herngrens figur Frank Pilgren mestadels går runt och fruktar att bli påkommen med byxorna nere och avslöjad som fortfarande varandes bara en hormonstinn tonåring. En tonåring som mestadels viker sin tid åt fantasier om vilka han skall eller inte skall ligga med. Idag skall vi tala om att vara just vuxna människor.

För just det som Frank Pilgren mest av allt fruktar, hände i onsdags just oss. Vi blev påkomna med att inte alls vara det vi utgav oss att vara, utan någonting helt annat och vi blev ståendes med brallorna nere och med skammens avslöjande ljus riktat rakt emot oss. Vi var inte alls det storlag vi, på många sätt, fortfarande utger oss för att vara, utan blev avslöjade som fake, förfalskning och lätt sekundär vara.

De spelare som Wenger ställt på banan, var inte alls de professionella, vuxna, män som de uppgivit sig att vara, utan bara vilsna små tonårsfjun, utan varken koll på läget eller på sin egen funktion i sammanhanget. Vi sladdade än hit, än dit och var så uppenbart omogna för vår ålder att det ganska mediokra AC Milan, i Zvenne Banans ögon, nu framstår som ett riktigt bra lag. Vi var nervösa, finniga och spred målbrottstuppar kring oss i en allt stridare ström, ju mer rastvakt Ibrahimovic med bihang uppfodrande spände ögonen i oss. Våra taffliga försök till avancemang landade bara i handsvett och dålig andedräkt. Och våra fantasier om kommande nedläggningar rann ut i San Siros sandiga flanker, svajigare än vilket tonårshångelsnår som helst.

I min vuxna värld är denna säsongs Champions League över för vår del. Vad Szczesny än har gått ut med så har vi ingen som helst chans att rädda det som vi lät oss bli berövade på i onsdags. Det vi dock kan rädda är nästa års Champions League. Och framför allt nuvarande säsongs enda kvarvarande möjlighet till att få lyfta en trofé. FA-kuppen.

En stolt historia som är värd ett vackrare nu.

På lördag åker vi återigen upp till Sunderland och angör deras Stadium of Light, säkerligen iklädda samma gamla Tinky Winky pyjamas som vi brukar. Men då Arsenals spelare i onsdags blev avslöjade som svettluktande nervvrak på väg till skolkuratorn, måste de på lördag faktiskt uppträda som de vuxna människor de ändå måste anses vara.

Spelarna måste våga ta ett steg fram och inse vad som krävs av dem. Att de inte (längre?) är en del av en skyddad och sluten verksamhet utan ägnar sig åt professionell idrott på absolut elitnivå. De måste komma till insikt om att saker och ting kan komma att göra ont. Att ett visst mått av elakhet, inte kommer rendera i skäll från skolfröken, utan i den enda möjlighet som finns kvar denna säsong.

Och jag skiter i vilka som är ledsna, som det är synd om eller vilka som anser sig tjäna för lite i förhållande till vad andra får i veckopeng. Jag skiter i om någon tycker någon annan retas och är dum, eller om Martin O’Neill skriker, gapar eller skäller. Om hans killar knuffar våra killar eller om någon trampar på någons tå.

Jag är så evinnerligt trött på att våra spelare beter sig som ansvarsbefriade barnungar. Jag är så trött på spelare som ramlar och håller sig för benen, när de borde hasta upp, jaga i kapp och trycka till rejält, tillbaka. Jag är så himmelskt trött på korslagda armar över dunsovsäckar som bara rör sig för dragna suckar eller uppgivna gester till en fjärdedomare. Jag är så förbannat trött på spelare som inte tar sitt ansvar utan vänder sig och skyller på medspelares eventuella tillkortakommanden. Jag är så trött på snorungars uppgivenhet och vilja att känna efter.

På lördag vill jag att våra spelare beter sig som vuxna människor och visar att de fortfarande, trots onsdagens pinsamhetscharad har någon j-la stolthet i kroppen. Att de är människor och inte bara undankrypande amöbor, som trivs bäst i dunkel anonymitet, långt från mål, potentiell kollision och risk för chanstagning.

På lördag vill jag att vi skall få resa oss, och framstå som det storlag vi en gång var. Och jag vill att våra spelare skall komma till insikt om att de bara är en liten kort period av en lång och stolt historia. Och att lördagen är deras möjlighet att göra ett historiskt avtryck. Och att de ger sig f-n på att ta den chansen.

Up you Gunners!

Bild från Flickr.com: “ngeyencoung107”

För jag hade någon stans närt en lätt romantisk och nu uppenbart löjlig bild av att denna säsong kanske är lite som den 05-06. När vi idkade kräftgång i ligan men ändå tog oss ända fram till Champions Leaguefinal. Där en spelare; då Henry nu RvP, bar oss på sina axlar, där centrala mittfältare spelade vänsterback och där europaäventyret till slut lyfte oss, både moraliskt och spelmässigt. Och att vi, då som nu, ändå är ett j-kla bra fotbollslag, innerst inne. Nu tror jag inte det längre. 

För även om vi kan skylla på italienarnas fifflande och skit-UEFAs tillåtande av detsamma, när begreppet ”spelbar plan” töjdes så till den milda grad att den nu fått en helt ny innebörd och numera betyder ”spelbara 2/3-delar där hemmalaget brukar förlägga sitt spel, satt i relation till den 1/3-del där bortalaget brukar komma runt”. Så är det inte därför vi förlorade igår. Och det är inte på grund av UEFA-sektens fortsatta accepterande av somliga föreningars fortsatta fifflande som vi förlorade.

Det var inte ens på grund av att AC Milan var sådär himla bra igår. De behövde knappt skapa fler än de fem-sex chanser de skapade. De behövde inte vara så mycket bättre. För vi löste det hela åt dem. Vi gick in och gjorde en av de sämsta matcher jag sett oss göra. Och igår öppnades mina ögon, trots att jag så länge försökt få dem att vara fortsatt förslutna. Och det jag såg gjorde inget annat än ont. För vi är inte bättre än så här. Vi är ett högst medelmåttligt lag fyllt med medelmåttliga spelare. Och hur klubben styrs vill jag inte ens gå in på idag. Och vår framtid lämnar jag även den för senare, och mer nyanserade, diskussioner. Idag nöjer jag mig med att se tillbaka på gårdagskvällen och betygsätta spelarnas insatser, så får djupare analys av vårt läge göras vid annat tillfälle.

Szczesny: 1,5/5. Gjorde en bra utrusning och var på Ibrahimovic’s straff. Var i övrigt inte i närheten av sin habitala nivå och inte i närheten av den matchvinnare han har i sig.

Sagna: 2,5/5. Gjorde vad han kunde där ute på åkern och i det sällskap som han där tvingades ha. Försökte göra linjedomarens jobb, vilket straffade sig rejält när han därmed lät sig bli ifrånsprungen och rundad vid 2-0.

Koscielny: 3,5/5. En av få som kan se sig själv i spegeln utan att bära en skammens skugga över nyllet. Stod upp så föredömligt så att man rördes till tårar där i soffan. Förvisso lite överallt och tillsynes småfladdrig, men vad han nu gör, som han gör på det sätt han gör det. Så gör han det bra. Igår var inget undantag. Och vi kan nu bara hålla tummarna och be till fotbollsgudarna (om de ännu inte låtit sig mutas av FIFA/UEFA/barca-sekterna) och hoppas att hans skada är ringa och att han snart är åter.

Vermaelen: 1/5. Lika fantastiskt lysande som han var före sin långa skada och lika njutfull hela hans uppsyn brukade vara, lika blek, frånvarande och darrig var han igår. Gick bort sig ständigt och det blir bara symptomatiskt att just han halkar, just då och just där. Men vad kan man egentligen kräva av en mittback som varit borta så länge och vars i princip enda speltid har varit som vänsterback?

Gibbs: 1,5/5. Enligt Wenger var han vid god mental hälsa, men vart den tagit vägen eller vilka kanaler den hälsan tagit för att inte skvalpa över på hans fysik, det vette sjutton. Nu var Gibbs förvisso i motsvarande leråker som Sagna, men Gibbs var inget bra. Gick bort sig och lämnade oceaner av yta till nedfallande Milanoanfallare att styra spelet från. Kom, i matchens slutskede, upp i banans främre tredjedel, men det kändes liksom så dags då.

Song: 1,5/5. Var tvungen att agera femteback och samtidigt försöka piska fart i det centrala mittfältets försoffade passningslunk. Och tja… det gick la sådär. Hade behövt vara mer elak mot Milans centrala mittfält och hade, som en av ”gamlingarna” i klubben, behövt stiga fram och trycka till. Visat sin närvaro och satt ned en fot. Tagit några dumma frisparkar för att dra en gräns. Så skedde inte och av den, och ett par andra, orsaker förlorade vi mittfältet.

Arteta: 1,5/5. I princip samma läge som Song, fast något längre fram i banan. Asså jag förstår inte, för visst vet jag att killen härstammar från barca, men han har ju gjort sina år på Goodison Park och han har stångats i leran i Old Firm. Skall inte sådant forma en spelare? Dana honom till en krigare som sänker huvudet och bara trycker på när det som mest behövs? För precis som Song gjorde så medverkade Arteta i det mittfältstapp som gjorde det omöjligt, inte bara för försvaret att lyfta utan även för RvP att få kontakt med övriga laget.

Ramsey: 1/5. På gränsen till streck. Endast min snälla och goda sida gör att han över huvud taget får ett betyg. För jag såg ju att han var där, jag såg hans namn i uppställningen, men de där passen som en nr 10 förväntas slå och det där speldirigerandet som samma spelarroll förväntas stå för, såg jag intet av. Och att killen kan med att fortsätta med sina närmast provocerande klackar…

TW14: -/5. Vi kan skylla på åkerjorden de milanesiska planskötarna bara råkat fräsa upp på Walcotts arbetsplats. Eller så kan vi se läget som det är. Theo är, tyvärr, att anse som något av en fotbollens dyslektiker. Han kan liksom inte ta in och hantera informationen. Han kan inte scanna av läget, göra en adekvat analys och därefter agera på lämpligt sätt. Det måste ha varit av barmhärtighet som Wenger skonade honom från fortsatt förnedring i ännu en halvlek. Och det var snällt av Wenger.

RvP: 2/5. En skyttekung får inte missa så många chanser som han, i andra halvlek när matchen redan var över, missade. Fast å andra sidan skall ju en skyttekung få i varje fall en eller två bollar att jobba med, medan matchen fortfarande är/var vid liv. Det fick inte RvP igår.

Rosicky: 3/5. Efter Koscielny var Rosicky bäst på plan igår. Detta trots att han missade ett hejdlöst stort antal insticksförsök, men just för att han faktiskt försökte. Han fortsatte med sina underbara glidtacklingar och sökte sig hela tiden in centralt i banan. Oerhört synd att han inte fick ha den centrala position som han hade mot Sunderland senast, för då tror jag RvP hade fått mer arbetsmaterial och matchen kunnat formas annorlunda än vad som nu blev fallet.

Djourou: 1,5/5. Hade inte så mycket att göra, men det han gjorde var oerhört påvert. Fladdrig fast utan j-lar anamma. Och något så galet klumpigt att kollras bort som han lät sig kollras bort, när Ibrahimovic letade upp rätt gubbe och ordnade straffen.

Henry: Jag låter bli att sätta betyg på honom, jag har ju trots allt döpt min son efter honom. Och det inte utan orsak. Låt oss bevara de vackra minnena.

Wenger: 2/5. När jag var liten sades det att man aldrig skall ändra på ett vinnande lag. Nu var Wenger tvungen att korrigera backlinjen, men varför kunde han inte nöjt sig där? Varför kunde han inte nöjt sig med en liten korrigering där en spelvan Coquelin hade fått gå in och ta Vermaelens vänsterbacksplats? Varför var han tvungen att sätta in en kille som uppenbart var långt från formen, och i och med det tvungen att stärka upp, de därmed vidöppna luckorna? Varför fick AOC inte spela? Varför låta Rosicky täcka upp för Gibbs svagheter och därmed förlora sin centrala plats på mittfältet? Varför spela TW14 över huvud taget och varför använda Ramsey som han gjorde?

UEFA: -/5. Vi visste det sedan tidigare, men varje beslut bekräftar bara det vi redan visste. Arsenal är skit och de skall bara ut. För vad kan annars varit skälet till att San Siros matta ansågs vara spelduglig i går? F-n folk gnäller över Britannia och JJB, men där är det ju jämntjock lervälling. Här var det ”leråker där bortalaget skall vända sitt spel och dansbana där hemmalaget skall styra sin match” och ja… Det låter rättvist och fyllt av den ”respect” som UEFA tydligen uppger sig vara för. Det stämmer ju överens på något sätt. Eller?

Nu är europaspel över för denna gång. Vi skiter i detta, tillåter oss bryta ihop och hoppas att Koscielny i varje fall är tillbaka mot spurs och foolsen. Fuck Euro.

Vi tog oss an Milan ikväll. Eller
inte. Maken till tam insats från vår sida har jag sällan skådat.
Milan kommer nu att i likhet med under hela sändningen bli upphöjt
till skyarna för att vara världens bästa lag. Glenn Strömberg
kunde inte dölja sin glädje över att engelsk fotboll fick däng
och att Arsenal i synnerhet blev piskade så grundligt som i kvällens
föreställning.

Det finns inte en spelare i Arsenal som
får godkänt, Wenger hade helt missat vad som krävdes i
förberedelserna och vi verkade helt tagna på sängen av Milans spel
och hade inget som helst motvapen. Det är hemskt att se ens familj
ta emot så mycket stryk och inte kunna göra något åt det.

Det hjälper naturligtvis inte att 2-0
målet var offside eller att 4-0 inte var straff. Domaren gav laget i
medvind hjälp som gav dem ännu mer medvind. Det sägs att bra lag
har tur, men det såg vi ingenting av.

Vi vågade inte spela vårt eget spel.
Det som ofta är vår styrka är vår höga press och våra skarpa
kontringar. Idag passade vi i sidled och blev överrumplade hela
tiden. Det syntes att Ramsey, Gibbs, Song, Scszesny och Walcott
fortfarande är ungdomar. Orutin och naivitet präglade hela laget
och jag tror fan att jag kände en tår.

Vi kan självklart inte vända det här.
Problemet är att det inte är all skada som denna matchen ger. Vi
kommer att ha sådana hänghuvuden till helgen att vi blir utskjutna
ur FA-cupen också. Vi har ju en trist vana att åka ur alla cuper på
en och samma gång.

Nu är det bara att resa sig som
supporter, torka tårarna och gruset från knäna. Ta på er
halsduken igen och gå ut med huvudet högt imorgon. Det är inte ert
fel att Arsenal suger.

Många hävdar att du inte kan hålla på ett lag som Arsenal och samtidigt se dig som underdog. Skall du komma undan med att sparka uppåt, så skall du hålla på ett lag som Millwall eller deras grannar West Ham. Kanske Leeds eller i viss mån även lag som Everton och Wolves, men väldigt få tycker att topp 4-laget Arsenal är så vidare underhund. Men är man av den åsikten så saknar man historia, eller i varje fall inblick i Arsenals. För vad det vita förortslaget utan egen tunnelbanestation än säger, så är Arsenals historia kantad av stunder då vi setts ned på, då vi varit bespottade och då vi varit uträknade.

Nu är det dags igen. Kanske inte ur klubbens eller de engelska fansens perspektiv, utan mer från ditt och mitt. Vi som sitter här i Svenneland och slaviskt skänker tid, energi och pengar till ett lag i norra London. Ur vårt perspektiv så är vi, återigen Underhunden.

För nu skall vårat lag möta deras kille. Vårt Arsenal skall möta hela Sveriges Zlatan Ibrahimovic. För lika självklart som det lilla landet behöver sina stora stjärnor, lika självklart som Zlatan Ibrahimovic har blivit någon sorts symbol för det som tydligen kallas för det nya Sverige, lika självklart är han föremål för hela sportrikets uppmärksamhet. Varenda smile, varenda glimt i de annars så svarta ögonen och varenda klack skall det skrivas hem om. Varenda örfil skall få en ursäktande förklaring och varenda incident en uppnystad syndabock.

Jag tycker absolut inte illa om fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic. Han är en lysande spelare som i en bättre omgivning och med bättre rådgivare faktiskt hade kunnat bli hur bra som helst. Men jag tycker synd om honom eftersom han fortfarande i vuxen ålder, måste föra kring mot allt och alla. En person som måste göra det har inte ett enkelt och harmoniskt liv. Inte heller ett vackert inre att förhålla sig till och med detta känner jag. Hans leende innehåller ingen glädje, bara kuvning och hierarkisk positionering. Hans ögon glimtar till, men mer som reflexion till mörkret än av ljus, och detta unnar jag ingen. Men Sverige har blivit det nya Sverige som blivit Zverige. Och detta Zveriges allra största och för den delen bästa fotbollsspelares lag skall nu möta ditt lag.

...den där dj-la champions.

I boken High Fidelity, skriven av den inte helt okände Arsenalfantasten Nick Hornby, hävdar huvudfiguren Rob, 36 år, följande: ”Att gilla både Art Garfunkel och Marvin Gaye är som att stödja både israeler och palestinier.” Den logiska frågan blir således om man kan vara både zlatanist och hålla på Arsenal en tid som denna. Kan man det?

Jag vet inte riktigt, men jag tror inte det. För jag vill faktiskt att Zlatan Ibrahimovic förlorar, att hans lag får lämna turneringen och att han inte heller detta år får vinna ”den där dj-la champions”. Jag önskar honom inget illa som person, inte heller hans nära och kära, utan bara att det verkligen går käpprätt åt h-vette för laget han spelar för. Tjoff, iväg med er, inget stök i vårat kök och inget bus i vårat hus.

Jag är inte en elak person, kanske småbitter och stundom lätt ilsken, men för det mesta ganska snäll och tämligen harmlös. Men nu vill jag att hela landets gullegris, trendsättare och nya råmodell drar åt pipsvängen hela den europiska fotbollsvåren igenom. För nu är det Milan mot Arsenal, hela Landet Zlatan mot ditt lag och du mot resten.

I morgon kväll spelar ditt Arsenal mot deras Milan. Och jag hoppas vi kommer att göra det med följande laguppställning:

Szczesny
Sagna – Koscielny – Vermaelen – Coquelin
Song – Arteta – Rosicky
AOC – RvP – Arsjavin

I Wengers värld lär nog Ramsey vara utvilad och i vinnarcirkeln nog att få starta. Till den cirkeln verkar han även göra precis allt som över huvud taget är möjligt för att få in Walcott, varför även denne kan komma att starta. Många undrar över Gibbs vilket även jag gör, men matchen på San Siro är inte svaret, varför Coquelin skall starta på vänsterbacken. Frågor på det?

Milans reahbbteam verkar vara i klass med Juves gamla pillerdito, för en skadelista som för någon vecka sedan matchades vår, innehåller numera nästan bara den olycklige Antonio Cassano. Boateng, Pato och van Bommel skall samtliga vara spelbara och matchat med en Gattuso som lätt brusar upp mot engelskt motstånd, och bosmanagenternas våta profitdröm, Flamini så kan vi komma att möta ett ganska snårigt mittfält. Och trots Serie A’s patetiska nepotism samt infrastrukturella och moraliska förfall, är AC Milan ett högst kompetent fotbollslag, speciellt i europeiskt kuppsammanhang.

Jag tror att morgondagens match, såväl som den på Emirates om några veckor, kommer vara ytterst svår. AC Milan spelade i CL’s gruppspel jämt med världens vackraste och ärligaste fotbollslag, vilket inte är fy skam. Vi får väl bara hoppas att Milan inte har sett till att få den fördelen som världens vackraste och ärligaste fotbollslag alltid brukar ha, och att Robin van Persie således får stanna kvar på planen. Får han det, och lyckas vi få bukt med Milans motsvarighet, nämnde Ibrahimovic, så har vi en god chans till avancemang. Men det kommer inte bli enkelt och det kommer göra ont. Men ur ont kan gott komma att komma. Precis som känslan av att vara du mot resten. Eller ditt lag mot Zvenne Banans. Eller Arsenal mot världen.

Bild från Flickr.com: ”Rojaindirecta”.

Ur ett Arsenalperspektiv skulle den här helgen handlat om en suverän upphämtning och ett mästarcoachande av Wenger. Ändå överskuggades vår match av det som hände på Old Trafford.

Jag gillar inte Manchester United. Jag respekterar vad klubben har åsatdkommit, men de har en förmåga att locka dit alla skithögar i världen och sätta dem i samma lag. Dessutom favoriseras de av domare och fjäskas för i medierna. Patrice Evra borde dock snart vara en belastning även för den klubben.

Han är offret i en rasistskandal utan like (nja, nu har vi ju två) och det kan knappast vara Evras eget fel. Problemet är att han borde hanterat det på samma sätt som Anton Ferdinand - med en polisanmälan. Nu har vi två diskrimineringsincidenter med helt olika utgång beroende på hur man väljer att hantera den. Suarez - Liverpools vassaste anfallare - blir avstängd 8 matcher medan Terry får vänta på sin dom till efter EM-slutspelet för att inte förvärra saker för England.

Suarez dom är det inget större fel på, men på något vis är det väl ändå så att det som är ett brott i allmän lag också ska bedömas av domstol och inte av FA i någon sorts pseudorättsväsende. FA ska hantera sådant som har en fotbollsmässig relevans och kan möjligtvis agera efter fällande dom i allmän domstol med avstängningar. Klubben själv kan stänga av sin spelare eller ge böter för dåligt uppförande.

Det kommer nu att sluta med att Terry får sin dom av domstolen och så kommer FA attt tycka att saken är utagerad. Det som drabbar en sydamerikansk kille ska inte hända en engelsk landslagskapten. Det är min gissning.

Liverpool gick idag ut och bad om ursäkt på tre fronter vilket var helt i sin ordning. Man har betett sig som dagisbarn och ska så klart få stå vid skampålen för det.

Evra fick också en banning av Ferguson för sitt firande i närheten av Suarez efter slutsignalen, men är det någon som ifrågasatt de ord som sades från Evra innan Suarez tappade förståndet. Det ryktas att Evra kallat Suarez för "sudaca" vilket ska vara en nedlåtande term för sydamerikaner i Spanien. Inget ursäktas men kan förklaras.

De två kommentatorerna på Premier League kanalen menade att Suarez och Evra borde låsas in i ett rum tillsammans tills de skakar hand och det vore väl en bättre dokusåpa än Big Brother?

Till Arsenal då. På Toby´s satt vi och förbannade Wengers byten, framförallt när Ramsey kom in istället för Mertesacker. Wenger har rykte om sig att vara en usel matchcoach och vi trodde att detta skulle bli ännu ett bevis på det. Wenger har skrivit oss på näsan, tryckt ner våra huvuden för att lukta på kaffet och satt på oss dumstruten. Alla tre byten han gör är inblandad i de två målen. Vad vet jag - en enkel supporter....

Spelet var väl sisådär under hela matchen och ett oavgjort 0-0 kändes som det mest rättvisa resultatet. När Sunderland gör sitt mål var det helt ur det blå, de var tillbakapressade och försökte hålla emot utan att vi skapade några jättefarliga lägen.

Ramseys mål var en pärla. Walesaren skjuter hellre än bra för det mesta, men vi är ju så svältfödda på skott så det är uppfriskande med någon som vågar. Den är studsade från stolpe till stolpe och sedan in och tiden stod stilla innan man insåg att den faktiskt gick in.

Det rättvisa krysset höll i sig och matchen borde vara över. På tilläggstid går jag upp till baren för att betala. Arsjavin som också var ett sådant meningslöst byte slår in ett inlägg som Henry bara kan stöta in och vi har vunnit matchen. Med tanke på hur många spelminuter Henry fått är det helt otroligt vad han åstadkommit. Han har två helt matchavgörande mål och ett garneringsmål. Han är en hjälte, legend och gud. Låt oss hoppas att Milan också får känna på hans trollkonster.

Sedan jag började skriva om alla mina äventyr på bortamatcher är det många som velat att jag skriver en rapport från alla bortamatcher jag åker på. Eftersom jag åker på i princip varenda bortamatch är det svårt att skriva om varenda en, men då och då väljer jag att sätta mig vid datorn och skicka iväg ett blogginlägg om en tripp jag gjort.

När man nu sitter här på söndagen och återhämtar sig från en väldigt lång resa till Sunderland kan man ju trots allt passa på och skriva om ännu en typisk bortamatch som Arsenal-supporter. Inte bara blev det ett matchvinnande mål i sista minuten, utan ett fantastiskt farväl (i Premier League) av en spelare som för alltid kommer att ha en speciell plats i fansens hjärta.

Det hela började dock dagen innan matchen, på fredagen. Eftersom vi hade bokat in oss på ett tåg från King's Cross vid 07:48 frågade man sig själv om det var värt att gå ut och ta ett par pints dagen innan. Efter många turer fram och tillbaka blev suget på ett par drinkar och sällskap för stort att motstå.

När man ger sig ut i mörkret på en fredag kväll har man ingen aning om hur natten kommer att sluta. Den här gången slutade det på Angel & Crown i Covent Garden, klockan ett på natten. Där träffade man bl.a. på en kvinna som påstod att hennes företag ägde Hammarby i Sverige. Jag har ingen aning om vem/vilka som äger Hammarby, men det var stort nog att hon ens visste vad Hammarby var. Och nej, jag håller inte på Hammarby!

När man sedan vaknade upp vid sextiden med en skalle som fortfarande snurrade förstod man att det nog inte var rätt beslut att bege sig ut dagen innan en bortamatch, något jag sällan annars gör. Efter att ha genomfört de triviala morgonvanorna (dusch, frukost m.m) var det dags att bege sig mot King's Cross och möta upp resten av gänget som skulle med, bl.a. en svensk som nyss bosatt sig i London och fått min extrabiljett.

Tåget som avgick vid sjutiden på lördag morgon var helt fullpackat och långt ifrån alla var Arsenal-supportrar. Vilka åker egentligen upp till Sunderland sju på en lördag?! Nåja, vi intog sätena och började knäppa upp allt från öl till whiskey. Londons förorter och snölagda städer passerade utanför tågfönstret och det var en väldigt mysig stämning. Snacket gick kring allt från hur många miltal man rest som mest för att se en Arsenal-match till världsmästerskapen i mastrubation. En ganska salig blandning, det vill säga.

Tågresan upp till de nordvästra hörnen av England tog cirka fyra timmar. Den sista halvtimman blev den roligaste med massor av skämt, roliga diskussionsämnen och lite sång. När klockan höll på att slå elva anlände vi äntligen och gick på jakt efter ett matställe. Eftersom vi hittade ett närliggande Wetherspoons blev det att gå in där för att ladda upp inför matchen. En lunch och massor av pints senare var det dags att bege sig mot arenan.

Medan många städer har pubar som endast är till för gästande supportrar finns det andra städer - såsom Sunderland - som inte har någon specifik pub, utan där alla hittas på olika ställen. Just därför var det ingen klassisk uppladdning med mycket sång, galenskaper och ett röd-vitt hav just den här gången. Men det gjorde inte dagen sämre precis.

Det lilla man hann se av stadskärnan var det ingenting fel på och det såg ut som ett mycket trevligare ställe än till exempel Blackburn och Bolton. Den andre svensken som var med jämförde Sunderland med Uppsala, men det var ganska off-limit i mitt eget tycke! Hur som helst blev det en tjugo minuter lång promenad mot Stadium of Light, som var mycket större än jag förväntade mig.

Stadium of Light. Foto: KE.

Som fullsatt kan arenan ta in hela 48,707 personer, men det var ganska långt ifrån fullsatt igår eftermiddag. Det som var fascinerande var att man klart och tydligt såg att det inte skulle till några stora bekymmer för att lägga till två upper tier-delar. Nu hade bara ena långsidan och ena kortsidan en övre del, men det skulle vara enkelt att lägga till det på de andra två sidorna också. Jag fick senare veta att Stadium of Light var en av arenorna som hade funnits med i den lista över arenor där det skulle spelas fotboll ifall England hade blivit tilldelade VM 2018 istället för Ryssland. Om man dessutom byggde ut arenan skulle den rymma lite mer än 65,000 personer - mer än Emirates!

Innan matchen blev det en klassisk uppladdning i hallarna (vad kallar man området inne på arenan där man kan köpa öl/paj/smörgås/burgare?) med mycket sång, mycket hopp och mycket "let's go fucking mental". Det skulle sluta med att jag fick öl hälld över hela mitt år samtidigt som alla gick "fucking mental". Men det skulle visa sig vara värt det.

Precis innan matchen träffade jag även en person som kände igen mig från Twitter. Efter att ha snackat med honom ett litet tag blev det att hitta platserna och invänta matchstart. Flera ramsor betades naturligtvis av och både hemma- och bortasupporten var bra. Inte den bästa bortamatchen rent atmostfärmässigt, men långt ifrån dålig.

Matchen började väldigt tafatt och det var knappast en match där målchanserna löste av varandra. Sunderland spelade väldigt tillbakadraget och defensivt, troligtvis för att spara på krafterna då de hade spelat 120 minuter bara ett par dagar innan. Arsenal höll ständigt i taktpinnen, men lyckades knappt att skapa någonting farligt alls. Dessutom slarvades det mycket på mittfältet där Alex Song inte hade en av sina bättre dagar. Att vi således gick till pausvila med 0-0 var knappast en överraskning.

Andra halvleken började likt den första, med den enda skillnaden att Arsenal verkade vilja dra upp tempot. Ändå ville det sig inte då Sunderland ständigt spelade någonting som såg ut som ett 4-6-0. Hemmalaget var dock inte helt ofarliga framåt. Helt ärligt var det dem som var närmast 1-0 med flera farliga skott både från inuti och utanför straffområdet. Turligtvis gjorde Wojciech Szczesny en av sina bättre matcher i Arsenal-målet och höll resultatet vid 0-0.

Trots polackens fina spela skulle det ändå bli Sunderland som sköt in ledningsmålet. Med bara tjugo minuter kvar ramlar Per Mertesacker ihop och rullar runt av smärta. Det tar inte McClean hänsyn till, utan stjäl bollen och sätter 1-0 med ett hårt skott till vänster om Szczesny. Trots hans fina spel borde han verkligen ha tagit bollen.

Arsène Wenger såg inte glad ut. Foto: Bildbyrån.

Det är absolut inte hans fel att det blir mål, men i mina ögon har han inte spelat bra nog de senaste veckorna (trots ett gedigen insats igår). Någonting jag knappast är ensam om att tycka. Däremot skyller jag inte någon för det insläppta målet. Det var ren och skär otur och sådant man inte kan ro på. Bittert. Men om det aldrig blivit mål hade vi inte fått vara med om den fantastiska avslutningen.

Fem minuter senare skulle kvitteringen komma. Aaron Ramsey - som verkligen behövde ett mål - sköt direkt efter att Artetas skott sekunden tidigare blivit blockerat. Stolpe-stolpe-in, någonting man inte ser ofta, men som var fallet igår. Plötsligt var det kvitterat och match igen!

Sunderland såg länge ut att spela för lika och det såg man rejält under matchens slutskede då hela laget verkade vistas i eget straffområde. Termen "att parkera bussen" har nog aldrig varit tydligare. Arsenal försökte, försökte och försökte, men det ville sig inte. Men den stora matchvinnaren skulle inte bli någon spelare, utan Arsène Wenger.

Han placerade Song - som spelat väldigt dåligt - på mittbacken, bytte in Ramsey på mittfältet (som gjorde mål). Sedan bytte han formation till 4-4-2, tog ut rätt spelare, bytte in Thierry Henry och pressade längs kanterna där de visat sig vara svaga. Med fem minuter kvar av matchen bytte han in den ständigt kritiserade Andrey Arshavin.

När tilläggstiden började ticka var det få som trodde vi skulle lyckas göra ett mål, men plötsligt får Arshavin bollen på vänsterkanten. Han dribblar lite, men väljer att skjuta ett inlägg istället för att försöka ta sig förbi sin man. Inlägget är perfekt in i minsta detalj - och vem står inte i mitten och väntar på ett inlägg om inte Thierry Henry. Han hoppar upp, vinklar kroppen och sätter matchavgörande 2-1. Kaos. Jubel. Glädje. Eufori. Hopp. Ännu mer kaos.

Thierry Henry. Legend. Foto: Bildbyrån.

Jublet visste inga gränser. Inte bara hade Arsenal gjort 2-1. Thierry Henry, kungen, legenden, guden, kalla-han-vad-man-än-vill hade gjort 2-1. Mannen som under sin tid på planen som mest hade haft tre eller fyra bollkontakter klev fram när Arsenal behövde honom som mest. Som han alltid gjort. Varenda säsong. Varenda match. Varenda gång. Ända sedan 1999.

Så fort slutsignalen gick blev vi tvungna att springa ut ur arenan, eftersom vårt tåg lämnade bara en halvtimma efteråt. Trots det studsade vi runt som om vi var tillbaka i lågstadiet igen. Jag sprang ut ur arenan, gled ner på knä (på asfalt) och sträckte ut min rygg baklänges så att huvudet nuddade marken. Samtidigt skrek jag ut min glädje. Det slutade med att en polis kom fram till mig för att säga åt mig att tagga ner. Men jag brydde mig inte. Mina jeans hade nu två stora hål vid knäområdet. Men jag brydde mig inte. Mina knän gjorde ont som fan. Men jag brydde mig inte ett skit! Vi hade vunnit. 2-1. I sista minuten. Målskytt: Thierry Henry.

Nu blev det att springa av mot tågstationen, men innan det gjort vi en snabb visit på Tesco där både Jack Daniels och Budweiser inhandlades. Hela tiden sjungandes på den gamla klassiska Henry-ramsan. Det var som om man hade åkt tidsmaskin och det varit år 2004 all over again.

Johan skrek ut sin glädje. Foto: Bildbyrån.

Väl på tåget fortsatte firandet. Vi hoppade runt, slog i tak och fönster, sjöng som om morgondagen inte fanns och segerdrack rejält. Det var roligt, underhållande och en underbar hemresa. Precis som det skall vara. På tåget till Sunderland hade vi pratat om hur frustrerande det egentligen är att vara fotbollssupporter. Hur mycket ilska, irritation, nervositet och depression det egentligen bringar. Men sedan finns dem där 5 procenten som gör exakt allting värt det. Dem fem procenten är värda allting. Det är anledningen varför vi kan stå ut med de 95 % som inte gör det värt det. Igår kväll fick vi njuta 100 % av 5 %, om inte än mer.

Väl framme i London blev det ett snabbt pubesök i norra London innan jag tog nattbussen hem och somnade till tonerna av "went down the pub, the other night...". Och om någon om 20 år skulle fråga mig ifall jag minns den där resan till Sunderland, när Thierry Henry tog sitt slutgiltiga farväl av Premier League, kommer jag nog minnas varenda detalj. Det var en speciell kväll. För oss, för mig, för er - för alla.

Arsenal lämnade Bolibompadraken hemma för att ikläda sig Tinky Winky-outfitten på en ganska trött första halvlek på Stadium of Light. All trötthet var som förbytt när klockan lämnat Språka på serbokroatiska för femryckets sista nedräkning. Vi vet alla hur det gick. Vi vet resultatet och vi känner igen känslan i magen. F-n vad bra vi är. F-n vad grymma vi är och f-n vad vi är kapabla att vända matcher som vi egentligen redan har förlorat. Du säger tre poäng och ett gott steg närmre che£sky. Det gör jag med, men jag säger även följande:

Szczesny: 4/5. i 60:e matchminuten stod tiden stilla, men inte lille Wojciech. I den 62:e gjorde tiden det ånyo, men inte vår lille Wojciech. Och så stor han gjorde sig i 78:e minuten och så kall kille han var när det ven som hetast kring hans nyklippta öronsnibbar. Tung kille, denne Wojciech.

Sagna: 4/5. Jag gillar verkligen Coquelin, Yennaris och även Jenkinson. När mitt FIFA 12 matchar verkligheten stoppar jag in Frimpong på högerbacken utan problem. Men ingen är som Sagna. Ingen matchar Sagna. Tillbaka och så tillbaka han var. Hela tiden på språng, hela tiden passningsbar och så verkligen försvarande när så behövs.

TM4: 3,5/5. Hårda män slår hårda passningar, sedan får TW14 säga vad han vill om saken. Så dominant han var under den tid han fick spela i andra halvlek. Extrem otur vid skadan och målet och det är bara att hoppas att den inte är allvarlig utan låter honom snart vara åter.

Koscielny: 4/5. Än slank han hit, än slank han dit. Och än tog han bort Sessegnon helt ur matchen. Man tror att killen är på väg ut och handla korv, men ändå lyckas han återta sin ursprungliga, och ofta helt geniala, position. Elak j-vel jag absolut inte vill vara utan.

Vermaelen: 3,5/5. Får inte lika mycket uppmärksamhet när han är förvisad till kanten. Men sådant arbete, sådan förmåga att vara i vägen och sådan vilja att offra sig. Killen säljer sig aldrig för mindre än överpris.

Song: 3/5. Jag känner ju till det där om svarta sorgeband på armarna. Men tror ni att Songs vita kilometerar av hockeytejp runt vaderna måste vara en tribut till den förlorade platsen i ACoN's? Playmakers feet, enough said, säger D&M. En dag på jobbet som kunde varit bättre men även avsevärt sämre. Song är Song och det är gott!

Arteta: 3,5/5. Oj vad han inte märks, oj vad han inte syns, men oj vad nyttig han är för laget. Idag var han mer rättvänd och kom också mer in med fart i vassare lägen. Jag ser en gryende morgondag med stor spelintelligens bara han vågade vara mer stor fisk i liten klubb än liten firre i storklubben Arsenal.

Rosicky: 4/5. Som Simsons styrka satt i håret, flög Tomas' lockar över hela Stadium of Light denna eftermiddag. Så brittisk han var idag, med glidtacklingar som outshinade samtliga Sunderland, med skott som togs 11 gånger av 10 och med djupledspassningar som ständigt sökte medspelare i fart. Inte allt gick hem, men som han drev på och upp tempot.

TW14: 2/5. Jag har för mig att det var Liverpool FC's enda rätt i en ständig rad av fel, Bill Shankly, som en gång hävdade att ”om gud hade velat att vi skulle tjonga höjdbollar, så hade han odlat gräs i himmelen”. Och ungefär så är det med TW14. Håller killen bollen på marken så är han adekvat och användbar, gör han det inte är han det inte. Idag höll han dem på marken, men kom ändå inte riktigt till sin rätt. Lika självklart rätt han var mot Martin Olsson, lika tveksam var han mot Richardson med dennes digra understöd.

RvP: 3/5. Enormt belastad med randiga ryggsäckar och ändå så pass involverad i vårt spel. Såg ut att trivas tillsammans med Rosicky och dennes passningsfot. Underbart att vi kunde vinna utan att Robin gjorde målet. Och underbart att han en sådan spelare som tar upp så stor plats och därmed skapar så mycket yta till sina medspelare.

AOC: 2,5/5. Världens äldste 18-åring hade även han rejäl markering matchen igenom. Var på väg att skapa magi med sina ljuvliga löpningar centralt och skapar bara leenden med sin varma bollhand. En mellanmatch i pärlbandet av magi?

Mertesackers olycka blev Ramseys lycka och så lyckliga han gjorde oss. Så rätt, så Stade de Velodrome och så förlösande hans mål blev. Och kanske även så symptomatiskt när skottet gick stolpe, stolpe, in. För denna dag var inte en sådan där dag, denna dag var en sådan dag.

Henry fick göra ett sista framträdande i Barclays Premier League och på vilket sätt han fick göra det. Mål nummer 229 för klubben och ett så dj-la viktigt sådant också. Magi, magi och ett uns magi. Arsjavin slog det underbara inlägget vilket ledde till målet och det skall även han ha tack för.

Nike: 0/5. Som om inte vårt bortaställ var Tinky Winky as you know him, enough, så var vi idag tvungna att spela matchen i ljusblå sockor och brallor, vilket inte kan anses vara något annat än ett grande malör. Gör om, gör rätt, ni har betalt för att göra snyggt, inte göra bort killarna.

Suarez: 0/5. Nu vet vi att Suarez inte bara är en idiotisk rasist, utan även att han är en idiot. Skärp dig och gör allt annat än du gjort hittills.

D&M: 5/5. Full pott för första gången denna säsongen. Efter att ha vinkat iväg frugan till Beijing, varit hemma och VAB-att barn med kräksjuka i två dagar, roddat hem once in a season lagfotografering för lillkillen med en bil vars batteri behagat ladda ur sig, löste jag lördagen tämligen exemplariskt. Outsourcat dottern till lekkamrat, skjutsat till fotbollsträning och ändå hunnit till bolaget för att fixa matchöl, var jag helt väck vid avspark. Detta till trots timade jag in pizza i halvtidsvilan, lördagsgodis och en stund för  de små framför bompawebben, under matchen och allt flöt på till samtliga närvarandes glädje.

F-n vad nöjd jag är!

Up you Gunners. And up you Gooners of Sweden out there. Nu skall jag ha grogg!

Vi tänker oss en lördag eftermiddag som övergår till tidig kväll och du är bortbjuden, kanske till några av din frus goda vänner på middag eller till någon arbetskamrat och dennes familj. Du står framför spegeln, gör garderoben tur och retur och börjar snart känna att det nu har uppkommit ett behov av den arla aftonens första busgrogg. Du står där och trevar, försöker och tvingas snart välja.

För du vet om att du bör vara klädd på ett visst sätt. Och trots att du, som det heter bara är man, så är du inte dummare än att du begripit att klädsel inte bara kommunicerar till omvärlden om dig och din person, utan även till dig själv och till din person. Trivs du med ditt yttre så är det lättare att trivas med ditt inre. Och trivs du i ditt inre, så trivs du i lägen du hamnar i. Känner du dig konform i det du bär så signalerar du harmoni med din omgivning till densamma, vilken således speglar dig med besvarad harmoni. Känner du dig tjusigt potent ser kvinnorna en social språngbräda komma vandrande i sin väg, varpå du plötsligt känner dig som en sådan. Sådant är livet. En av det mellanmänskliga samspelets mest basala regler.

Denna säsong har vi, Arsenal, liksom föregående, åter röda tröjor med vita ärmar. Vi ser ungefärligen ut som vi skall. Förvisso kunde reklamloggan gott vara generöst minimerad och det hade även varit rätt fräckt med en bara en liten kanon i stället för det nuvarande moderna klubbmärket. Men överlag så är vi rätt nöjda. Vi slipper se ut som Charlton eller för den delen som ett Middlesborough i fritt fall. Vi ser, mer eller mindre, ut som Arsenal skall se ut. Och det är gott.

När vi lämnar Emirates för att spela bortamatcher, när vi skall ta på oss våra gå-bort-kläder, hur ser vi då ut när vi skall presentera oss för personer som är ditsatta för att bekämpa oss? Vilka gå-bort-kläder har våra vänner på Nike tillsammans någon ledande klädvalsmogul i någon arsenalsk katakomb, valt åt oss? Låt se här nu… Enligt killarna på Nike och på vår egen estetikavdelning skall vi tydligen göra det iklädda: … någon form av pyjamas. Wow, där satt den.

Hej, välj mig till startelvan på lördag.

Tror du att det var en slump att Sir Alex Ferguson, säsongen 95-96, vägrade låta sina spelare beträda bortaplaner iförda deras då gråa andratröja? Och denna vägran, tror du den allena berodde på det faktum att spelarna inte såg varandra irrandes i den nordengelska dimman? Självklart spelade de dimmrelaterade svårigheterna in, men lika självklart är att Ferguson var smart nog att inse att den gråa färgen varken signalerade styrka, självförtroende eller kamp. Och lika självklart var han smart nog att inse den ovan nämnda dubbla effekten mellan klädernas signal till omgivningen och klädernas signal till bärarens inre. Han förstod att manu-spelarna inte kände sig något vidare tuffa och potenta när det såg ut som raka motsatsen och såg, blixtbums, till att de försvann.

För tror du det är en slump att målvaktströjor initialt alltid var i lugnet och harmonins mörkt gröna färg? Eller att många lag spelar i blått, vilket anses ha samma effekt adderat till hälsa? Att en herrans massa klubbar spelar i blodets, kampens och kärlekens röda, samtidigt som lag endast i undantagsfall gör det i ambivalensens, sjukdomens och sorgens violetta? Att svart är en ofta förekommande färg på lagens andraställ, då svart signalerar en annalkande fara och olycka för de som möter den? Tror ni att dessa val är slump?

Vilka signaler tror du Arsenals bortaställ säsongen 11-12 sänder ut? Hur känner sig Arsenals spelare när de exempelvis skall åka till The Stadium of Light iklädda ett ställ som mestadels liknar en femårings pyjamas? Hur tuffa känner sig våra spelare när de tvingas gå i strid i dessa kläder endast accepterade av småbarn?

Nu på lördag åker vi till Englands kanske hårdaste hörn. Där män går i kortärmat året runt och där hårda vindar från brusande hav endast har danande effekt för människorna som ryggar inför dem. Du behöver inte ägna dig åt matchning, men är Sunderland verkligen redo för pyjamasparty? För bus-mys i dagisets kuddrums gossehörna?

Grrrr för hela slanten. Föreställ dig den fruktan som sprider sig runt om i Sunderland by the Tyne and Wear, när laget får se ett gäng Tinky Winkys jogga in på planen. Du kan verkligen se leenden utplånas av den skräckinjagade respekt våra Arsenalkillar kommer att sprida den kustnära obygden runt. Och du kan se arsenalbröst höjas av stolthet och egenupplevd oövervinnelighet. Vad tror du själv..?

 

Bild från Flikckr.com av "The Land of

The Raspberry Rainbow"