Senaste blogginläggen

Makalöst. Sagolikt. Episkt.

Så jävla typiskt Henry och så jävla typiskt Arsenal att frustrera och sedan frälsa, att reta oss och sedan bara ge oss allt vi vill ha som om det aldrig funnits något tvivel på att vi skulle vinna.

Vi kanbörja från början eller från mitten eller var som helst egentligen för allt eftersnack kommer att handla om Thierry Henry - mannen, myten, legenden, som i sin comeback gör matchens enda mål inom bara några minuter efter att ha klivit in på plan. Bustermagi på riktigt.

Leeds är ett Championship-lag, kanske inte ens ett särskilt bra sådant. Deras taktik idag var att hålla nollan så länge det bara gick och sedan hoppas på en och annan kontring vilket troligen är den enda taktik man kan använda när man möter The Arsenal på Emirates.

Arsenal var bra. Jag vet att andra inte håller med, men om man producerar 24 avslut, varav nio på mål, har 63% bollinnehav och dessutom såg matchen och vet med vilken teknisk finess många moment spelades av så måste vi vara nöjda med vårt spel.

Som vanligt saknades skärpa i avsluten och om det tycker vi illa, men jag hade verkligen unnat både Arsjavin och Chamakh vars ett hatttrick idag för de gjorde i princip allt rätt utom att vinkla foten och huvudet rätt. Så utskällda och kritiserade som dessa herrar var så visade de idag att de ville ställa åtminstone lite grand tillrätta och det ska de ha heder av.

Faktum är att jag tycker att hela laget gör en i stort felfri match, Squillaci inkluderat. Ska någon höjas så är det banne mig Miquel och Arteta som gjorde ett fantastiskt jobb matchen igenom. Miquel visade att han, även om han inte är någon utpräglad ytterback, kan göra ett bra jobb i vikariepoolen.

Artetas blick för spelet och defensiva arbete var klanderfritt idag, han jobbar många gånger i det tysta men oj så effektiv han är. Ramsey tycker jag jobbar skitbra idag även om vi så klart kan klaga på hans avslut, men till hans försvar ska sägas att han skjuter, något vi annars klagar lika mycket över att vi inte gör.

Vi gjorde som sagt allt rätt och ändå gick bolluslingen inte in. Wenger valde då att ta in Walcott för att fullständigt mala sönder Leeds vänsterkant och Henry för att erbjuda kliniska avslut och erfarenhet i positioneringen. Det lönade sig på det mest fantastiska sätt och den här matchen skulle egentligen aldrig ha någon annan inramning än det här.

Vi har suddat ut orden "snipp snapp snut..." och börjat skriva ett nytt kapitel och den här berättelsen kan bli hur lång som helst. Just nu är allting möjligt och vi känner oss redo att ta allt som kommer i vår väg.

Vi kan rida på detta i flera dagar, läsa tidningarna imorgon, spara urklipp och börja spåna på att köpa en tröja med nummer 12 på ryggen. Den nya Henry teen i Arsenal Swedens shop borde vara slutsåld innan midnatt och vi är världens lyckligaste folk med all rätta.

Tack Thierry Henry för vad du gett oss, tack Thierry för att du älskar oss och tack för att vi får vara med dig på din underbara resa. There can be only one.

Först vill jag säga hej och hälsa dig välkommen tillbaka till D&M-bloggen. Sedan vill jag passa på att göra detsamma till mig själv. För de senaste dagarna, ja nästan sedan vi torskade mot Fulham, har jag varit helt väck. Knallförkyld eller med någon form av influensa som fokuserade på att ge mig feber och ont i halsen. Bland annat. Kanske någon form av somatisering, någon form av förkroppsligande av det lidande som Fullhammatchen i synnerhet och följandet av Arsenal i allmänhet, tydligen bringar.

Så jag har mest legat i sängen eller i soffan och haft en smartphone som enda länk till det verkliga livet (läs: fotboll, Arsenal etc. ) vilket inneburit att inget skrivande har kunnat komma till stånd. Nu ser jag att både Kicken och peripetie skött detta klanderfritt varför min frånvaro inte bringat er några själsliga svårigheter. Men det är ändå lite comeback-känsla denna måndagsmorgon. Men då snackar vi egentligen inte min från sjuksängen. Nej, vi talar om en helt annan.

För ikväll tar Arsenal emot Leeds United i FA-kuppens tredje omgång, och vi gör det med Thierry Henry truppen. Så mycket legendarisk storhet i en och samma mening. Så många storhetstider samlade i bara några ord. Som ett möte med en efterlängtad exflickvän eller som en länge eftersökt och äntligen upphittad favoritskiva. Som ett Deja Vu. En sådan klassiker, en sådan monomental storhetsreferens. Och så mycket potentiell nostalgi…

Men jag är inte den som är den. Nej, jag utgår ifrån att vi nöter ned Leeds och att vi gör det med bra spelare som antingen fått för lite speltid eller spelare som fått på tok för lite speltid till förmån för sämre. Nu har mästerskytten RvP fått välbehövlig ledighet och skadesituationen i backlinjen ser ju ut som ni alla känner till, men i övrigt är vi som vi numera vant oss vid att vara. Smala upptill och nedtill samt lite jämntjocka på mitten.

Då Mannone är utlånad och Fabianski fortfarande skadad måste självklart Szczesny få stå i mål. Backlinjen kan inte bestå av annat än Coquelin, PM4, Koscielny och Miquel. Jag hoppas att Arsjavin får spela på sin rätta position, att AOC får starta och att Benayoun får göra detsamma. Mellan Park och Chamakh skulle jag nog, med tanke på att den senare sticker till ACoN välja den förstnämnde och jag hoppas att TH14/TH12 får jogga in i 70:e minuten för att spela av en redan vunnen match.

För i tider som dessa, när vi gläds, eller över huvud taget bryr oss, över ett feldömt rött kort tilldelat shittys lagkapten och när ligan numera bara handlar om att ta den livlina som 4:e platsen innebär, kan denna kupp bli våra smala lycka. För att vara Arsenal nu för tiden är som det är att vara medelålders man. Smalt upp- och nedtill och jämntjockt på mitten. Ett Deja Vu om något. Up you Gunners!

I vår jakt på nästa titel så har vi nu kommit till FA-cupen som av de flesta anses vara den lättaste att vinna efter ligacupen som vi inte lyckats vinna på evigheter trots två finaler i modern tid.

FA-cupen är den anrikaste av turneringar och även om den tappat i värde sedan ligan blev en sådan megahit och världsangelägenhet så är det för många av de små klubbarna fortfarande en chans till nittio minuter i rampljuset och lite sköna pengar i klubbkassan.

Pengarna är knappast det som driver Arsenal just i cupen, men ära och berömmelse är som ni vet det elixir vi supportrar strävar efter och FA-cupen kan ge oss det vi behöver tills ännu mer glitter kommer hem till N5.

I vägen står Leeds, klubben som spelade semi-final i Champions League ett år och division två-fotboll ett par år senare. Jojolaget som många hoppas ska komma tillbaka och sparka benen av folk i högsta ligan, för det är framförallt så jag minns dem, brutala, osexiga och svårspelade.

Vi lyckades med nöd och näppe få med oss ett oavgjort resultat mot dem i cupen ifjol även om vi sedan ireturen på Elland Road tvålade till dem rejält. De flesta av oss skulle nog bli vansinniga om den historien upprepar sig för fler matcher är inte riktigt vad vi behöver även om vi vilar några spelare.

Det står redan klart att Chamakh och Henry kommer att spela och att van Persie inte spelar eftersom han har fullt upp med att hälsa på Maradona i Dubai. De övriga ingredienserna i laget kan vi spekulera kring bäst vi vill, men det finns alla möjligheter att vi får se Squillaci och Miquel på plan. Det i sin tur gör att vi ska koncentrera oss på att göra fler mål än motståndarna för vi lär inte hålla nollan.

Nog om morgondagens match och lite snack kring dagens match mellan Man C och Man U. Att välja en vinnare här är som att välja mellan pest och kolera. Det verkar inte domare Chris Foy tycka eftersom han valde att väldigt tveksamt ge Man U fördel och visa ut Vincent Kompany för en påstådd sulorna framåt/raka ben tackling som inte var särskilt ful. Benen var böjda, benen var isär och det var ingen större kraft i tacklingen. Nani tyckte inte ens det var något utan hoppade bara över benen och fortsatte springa. Foy själv verkade dessutom tveka en aning innan han insåg att han kanske inte får fler chanser att avgöra matchen till Uniteds fördel och blåste.

Visst är jag konspiratoriskt lagd, men nog kom både Giggs och Evra lindrigt undan som inte åkte på röda kort, visst var det solklar straff när Phil Jones tar med handen och stoppar inlägget ett par minuter från slutet. Nog bör domaren bli jämnare, men i detta fallet måste assisterande agera. Han står i linje med vad som sker och ska se det.

Jag ville se en tuff match mellan de två ledande lagen i ligan, en match med tempo och målchanser och passion. Det var över på tolv minuter. Jag fick förvisso se mål, men maken till gåfotboll har jag sällan sett. Det var ingen vidare reklam för världens bästa liga.

Rooney ville hålla fram klubbmärket när han gjorde sitt första mål. Här snackar vi killen som håller sin klubb som gisslan. Förra året ville han sluta men fick en löneförhöjning efter att ha varit ute och gnällt i media. Nu påstås det att han varit i onåd hos Ferguson och krävt att det ska värvas världsspelare till klubben annars vill Rooney lämna. Klubbkänsla? Men ett nytt snack (löneförhöjning) och Scousern är nöjd igen tills nästa år. Rooney är uppenbarligen större än klubben. Jag ryser.

21 videokvällar har det hittills blivit ända sedan jag började blogga för ett par år sedan. Idag är det dags för den 22:a i ordningen och precis som vanligt tänker jag inte göra er besvikna. I kvällens videoinlägg har vi med allt från snygga Arsenal-mål till höjdpunkter från 70-talet! Det är bara att hänga med!

För att blicka tillbaka och se någon
av de föregående inläggen jag haft kan ni trycka på någon av följande
länkar:

Videokväll 1
Videokväll
2
Videokväll
3
Videokväll
4
Videokväll
5
Videokväll
6
Videokväll
7
Videokväll 8
Videokväll 9
Videokväll 10
Videokväll 11
Videokväll 12
Videokväll 13
Videokväll 14
Videokväll 15
Videokväll 16
Videokväll 17
Videokväll 18
Videokväll 19
Videokväll 20
Videokväll 21

Jag kan lova er att det finns massvis med guldkorn
att hämta därifrån. Om ni missat något inlägg som ägt rum tidigare
är det ett hett tips att kolla igenom dem! Det finns som sagt massvis
med superba videos att hämta därifrån och om jag vore er skulle jag både
läsa och titta igenom varenda en!

Det har ofta hänt att folk kommenterar att "den här
videon och den här videon" skulle vart med, men allt som oftast är det
också så att den videon ni rekommenderar har vart med i en tidigare
videokväll! Ni är dock mer än välkomna att lämna in tips i antingen kommentarspåret eller via mail (kristonel.elwe@arsenal.se)!

______________________________________________________________________________

Silvinho bjuder på brasilianska moves - Under åren har Arsenal haft massor av brasilanare i klubben. Senaste sydamerikanen att ansluta sig till The Gunners blev ju ingen annan än André Santos när han skrev på för oss i somras. Trots det får man inte glömma bort Arsenals alldeles första brasse-stjärna, även han vänsterback. Silvinho stannade i Arsenal i två år och bjöd på många läckra dragningar, bl.a. det här målet mot Sparta Prag!

______________________________________________________________________________

Ajax-supportrar dokumenterar resan till Highbury - I Champions League-slutspelet 2002/2003 ställdes Arsenal mot holländska Ajax. Tur var kanske det, eftersom ett gäng Ajax-supportrar bestämde sig för att filma sin resa till London och närmare bestämt Highbury. För alla som aldrig fick uppleva Highbury är det här nästan det närmsta man kan komma. En oerhört intressant och vacker "dokumentär".

______________________________________________________________________________

Dokumentäravsnitt om Herbert Chapman - Tyvärr finns det idag alldeles för få Arsenal-supportrar som har bra koll på vår klubbhistoria. Om man nämner namnet Herbert Chapman är det många som känner igen det, men få som vet mer än att han var en legendarisk tränare för Arsenal.

I det här sex minuter långa (läs: korta) klippet får man veta det väsentliga om mannen som gjorde Arsenal till en av världens bästa fotbollsklubbar under tidigt 30-tal. Om man vill läsa mer om honom rekommenderas varmt bokläsande!

______________________________________________________________________________

Arsène Wenger-kompilation - Det finns idag massvis och åter massvis kompilationer ute på YouTube på både spelare och tränare. Det här är bara en av många, men det 81 sekunder långa klippet tillhör enligt mig ett av de bästa. Fantastiskt låtval till klassiska scener från Wengers Arsenal-karriär.

______________________________________________________________________________

Sjungande Gooners inför Chelsea away - Humöret var på topp och ölen gav eko när Arsenal-supportrarna gjorde sig redo att resa till västra London. Så här - fast värre - brukar det se ut inför nästan varenda derby! (Bonusvideo: Så här såg det ut 20 minuter efter matchen - när folket fortfarande stod kvar och sjöng!).

______________________________________________________________________________

Dennis Bergkamps ALLA 120 mål för Arsenal - Om ni har tio minuter över ikväll, imorgon eller övermorgon tvingar jag er att se denna video. Här får ni se exakt alla mål Bergkamp någonsin gjorde för Arsenal. Fantastiskt vackert. Gåshud!

______________________________________________________________________________

Robin van Persie av ElAlonso14 - ElAlonso14 tillhör en av de bästa kompilationsmakarna på YouTube. I november månad bestämde han sig för att skapa en video om stekhete Robin van Persie. Om det blev succé? Titta!

______________________________________________________________________________

Samir you're a cunt, you're a cunt, Samir, you're a cunt - Känslorna kokade inför bortamatchen mot Manchester City och när Samir Nasri lästes upp i Manchester Citys startelva drog många av de tillresta supportrarna hatiska blickar mot TV:n som hängde på väggen. Vad som följde därefter är klassiska scener.

______________________________________________________________________________

Arsenal - Liverpool på 70-talet - Det är sådana här videoklipp man älskar att upptäcka. Dels för att de är svåra att finna, men även för att det ger en en uppfattning om en tidsera man aldrig hann uppleva med egna ögon (om man är under 50 det vill säga!). Gästar programmet gör även en viss Frank McLintock. Oerhört spännande! (Bonusvideo: Arsenal möter Chelsea på Highbury år 1971).

______________________________________________________________________________

Gonners having a party in Norwich - Titeln säger allt. Vem sade att Arsenal-supportrar aldrig var högljudda?

______________________________________________________________________________

Lukasz Fabianski kysser Andy Carroll - FIFA 12 har en helt ny spelmotor jämfört med sina föregångare, någonting som minst sagt bringat fram många vilda skratt hos spelande fanatiker. I detta klipp ser vi bland annat hur Fabianski bestämmer sig för att kyssa Andy Carroll, precis efter att engelsmannen gjort ett mål. (Bonusvideo: Ännu en rolig incident som involverar en Arsenal-spelare! Många skratt utlovas när den briljante KSIOlajidebt kommenterar!).

______________________________________________________________________________

Arsenal Season Review 1999/2000 - Det är nu för tiden väldigt enkelt att få tag i "season reviews", så länge det handlar om de senaste årens upplagor! Men så fort man går tillbaka mer än tio år blir det lite svårare att hitta dessa guldkorn, mest på grund av att säsongssammanfattningarna enbart släpptes på VHS. Turligt nog kan man fortfarande hitta ett par äldre versioner ute på webben, bland annat denna från 1999/2000! Värd att se på en kall vinterkväll!

______________________________________________________________________________

Arsenals dubbelvinnarlag prisas - Efter att Arsenal vann dubbeln 1970/1971 prisades laget av lokala myndigheter, någonting som även dokumenterades av ett flertal TV-kameror! Bortglömda scener från en svunnen tid!

______________________________________________________________________________

Thierry Henry - The King's Return - Att Henry är tillbaka i Arsenal har få missat, men alla videohyllningar är det få som orkat se på. Därför tänkte jag idag rekommendera den bästa. Se och njut.

______________________________________________________________________________

Patrick Vieira sätter ett kanonskott mot Newcastle - När kaptenen behövdes som mest klev han fram och satte det viktiga ledningsmålet som även skulle bli matchens enda mål och innebära tre viktiga bortapoäng. Underbart mål!

______________________________________________________________________________

Robin van Petrified - Vi avslutar dagens festligheter starkt, med en superb kompilation av armirvp88. Här får vi se van Persies höjdpunkter från 2011 som onekligen tillhör hans bästa i sin karriär. Något udda låtval, men det kvittar när det handlar om Captain Vantastic! Njut Gooners, njut!

______________________________________________________________________________

______________________________________________________________________________

Det här var dock allt för den här gången! Hoppas ni tyckte om kvällens inlägg och precis som alltid vill jag veta vilken er favorit var just i den här omgången av videoklipp! Kommentera!

När januarifönstret nu öppnats så stormar spelare knappast in genom dörrarna på Emirates. Inget nytt i det i och för sig, det var väl ingen av oss som väntat sig det precis. Ni som läser den här bloggen vet också hur ambivalent jag är till att värva spelare bara för värvandets skull. Min vän Kicken resonerar på ett annat sätt och menar på att alla förändringar är av godo.

Jag håller inte med. Det kan finnas en poäng i att en trupp måste klara av de utmaningar som kommer tillsammans hellre än att man ropar på hjälp varje gång det blir tufft. Alla vet hur katastrofalt kall Chamakh har varit och hur osynlig Park är, men det är ju nu när det duggar tätt mellan matcherna och i synnerhet i en match som mot Leeds på måndag som dessa spelare ska spela. Ge dem förtroendet, kanske båda på en gång eller varför inte med Henry som ytter som kan servera bollarna?

Det finns inga genvägar till att börja göra mål igen och den grundläggande förmågan hos Chamakh har knappast försvunnit, men det där lilla sista saknas och det kan man bara få om man får spela. Marockanen kommer att göra sin sista match innan han ska iväg för Afrikanska mästerskapen och jag skulle inte bli förvånad om han gör mål där i parti och minut. Jämför med Bendtner som är så överusel i klubblaget, men sprutar in mål för Danmark.

Chamakh ska alltså starta mot Leeds. Backlinjen då? Vi är nu ner och gräver riktigt djupt med Coquelin, Kos, Mertesacker och Miquel som givna startspelare och Squillaci och Yennaris på bänken. Wenger kan naturligtvis få för sig att spela Squillaci från start och då kan vi räkna bort ännu en titel från potentiella framgångar i vår.

Den stora frågan lär väl bli om Wenger väljer att spela med Henry från start eller om det blir stolpskottet Arsjavin och Walcott som tar kanterna. Här kan Wenger välja att köra Benayoun istället. På mitten kan Arteta vila och så spelar vi istället Rosicky.

AOC tänker ni? Han ska väl se och lära ytterligare lite till. Jag skulle gärna se honom på plan från början och istället låta lite av de etablerade namnen finnas på bänken som backup ifall det går åt skogen.

 

Bendtner blev tydligen arresterad en gång tidigare under säsongen, men släpptes senare för något bråk på ett hotell i Sunderland. Den killen vet hur man bränner broar.

 

Namedropping är favoritsporten under transferfönstret. Tyvärr nämns sällan namnen Arsjavin, Squillaci eller Djourou som utgående transfers.

Efter långdragna samtal med Europeiska kommissionen introducerades till slut det som vi idag känner till vid namnet transferfönster. Under säsongen 2002/2003 togs den i kraft för första gången och har ända sedan dess både hyllats och kritiserats av såväl spelare, tränare och journalister.

För supportrarna innebär det allt som oftast en lång väntan som antingen kan vara smärtsam eller lyckosam, beroende på vad klubben man håller på bestämmer sig för att uträtta under dessa transferfönster. Dessutom är förväntningarna helt olika beroende på vad för klubb man är supporter till.

Om man håller på Real Madrid, Barcelona eller Manchester City kan man förvänta sig att klubben kan köpa i princip vilken spelare som helst i världen, medan man inte kan göra detsamma om man är supporter till AFC Bournemouth i League 1 eller Guingamp i franska Ligue 2. Eller så kanske man håller på Arsenal som skapat sin alldeles egen gren i transfervärldens hysteri. "We don't buy superstars, we make them", som Arsène Wenger sade en gång i tiden.

Många tränare så som Steve Coppell, Sven Göran-Eriksson och Arsène Wenger har kritiserat transferfönstret, speciellt det fönster som verkar i januari månad. Många menar att det är orättvist att ett lag kan rädda sin säsong mitt i en säsong genom att köpa in spelare, trots att man begått misstag som inte borde belönas på ett sådant sätt under säsongens tidigare skede.

Trots detta är det just den moderna fotbollsvärld vi lever i, och det är regler som vi får vänja oss vid att följa. Som tur är har Arsenal begått ett par misstag under säsongens tidigare skede, någonting vi nu kan åtgärda genom att reparera luckor som existerar eller fylla in luckor som saknas. Just den här säsongen - 2011/2012 - kan det bli viktigare än någonsin att agera i januari månads transferfönster, oavsett om vi vill det eller ej.

Andrey Arshavin räddade säsongen 2008/2009 med flera klassmål. Foto: Bildbyrån.

Här följer mina tre åtgärder som jag vill se Arsenal uträtta i transferfönstret för att laget skall avsluta så starkt som möjligt i både Premier League, FA-cupen och Champions League under de kommande månaderna:

Behov just nu:

Köpa en (1) anfallare. Låna en (1) anfallare. Låna en (1) versatil försvarare.

Behov i sommar:

Köpa en (1) högklassig mittfältare. Behålla de viktigaste pusselbitarna. Få Robin van Persie och Theo Walcott att stanna. Sälja Andrey Arshavin, Sebastien Squillaci och M arouane Chamakh. Ersätta med likvärdiga spelare.

Kommentar:

Eftersom vi befinner oss en halv säsong ifrån sommarens transferfönster tänker jag förutom mitt förslag här ovan inte skriva någonting om det. Däremot tänkte jag fokusera på våra behov just nu, där ett av mina förslag redan är uträttat.

***

Behov: Låna en anfallare.

Anledning: Två anfallare - Mr. Chamakh & Andrey Arshavin - har underpresterat under en längre tid medan Park Ju-Young knappt fått chansen, och heller inte tagit den.

Lösning: Thierry Henry

Sannolikhetsgrad: 100 %. Officiellt klar för Arsenal i sex-nio veckor (ca. två månader).

Kommentar: Att låna Thierry Henry är ett av de bästa besluten man kunde ha tagit i detta nuet. Medan han är långt ifrån den anfallare han en gång i tiden var kommer han erbjuda erfarenhet, vinnarmentalitet och en jävlaranamma som bara kan inspirera hans lagkamrater. Dessutom har han tränat med Arsenal i flera veckor, känner till klubben, är älskad av supportrarna och har en enorm respekt bland både motståndarspelare- tränare- och fans.

Främst kommer Henry användas för att ta bort den stora pressen från Robin van Persies axlar. Han kan dessutom spela på kanten vid behov, någonting han gjort många gånger både i Barcelona och i det franska landslaget. Någonting som får ses som både positivt och negativt är att hans lånekontrakt går ut efter bara nio månader. NY Red Bulls kan ta tillbaka honom redan efter sex veckor, men man kan även låta honom vara kvar tre extraveckor om man vill tillåta det.

The King is back! Foto: Bildbyrån.

***

Behov: Köpa en anfallare

Anledning: Två anfallare - Mr. Chamakh & Andrey Arshavin - har underpresterat under en längre tid medan Park Ju-Young knappt fått chansen, och heller inte tagit den. Thierry Henry kommer bara stanna i två månader, vilket gör att det måste finnas en back-up som kan prestera både under och efter att Henry lämnat.

Lösning (alternativ): Lukas Podolski, Matías Suárez, Darren Bent, Moussa Sow, Keisuke Honda, Esteban Granero, Salomon Kalou m.fl.

Sannolikhetsgrad: 50 %

Kommentar: Med tanke på att Chamakh spelat uruselt i ett helt år - och inte ser ut att kunna ta sig ur sin formsvacka - samtidigt som andra spelare som bör visa framfötterna inte gjort det (läs: Andrey Arshavin, Park Ju-Young m.fl.) är det ett absolut måste att köpa in en anfallare för att förbättra Arsenals chanser under slutspurten.

En injektion i januarifönstret har ofta hjälpt klubbar som fått käppar i hjulet. Manchester United köpte t.ex. Nemanja Vidic under januari månad, som kom att visa sig bli ett kanonköp. Arsenal köpte Andrey Arshavin för två år sedan under januari, en värvning som gav en rejäl boost och till slut fick oss att hamna fyra. Det finns naturligtvis tusentals exempel, men de här var bara två tagna ur huvudet.

Eftersom vi behöver en anfallare för att inte bara "offloada" van Persie borde den vi värvar även vara versatil och kunna spela på kanterna. Många av de namn det pratats och ryktats om under de föregående veckorna är just spelare som kan spela både centralt och ute på kanterna. Podolski, Suárez och Sow är tre spelare som varit högintressanta och som alla gjort det väldigt bra i sina klubblag både centralt och ute på kanterna vid behov.

Problemet vi finner är att vissa spelare blir svårare än andra att köpa. Januari är alltid ett lurigt fönster, ett fönster där priserna trissas upp till onormala höjder och där spelare blir tvungna att byta klubblag mitt under brinnande säsong. Ta en sådan som Podolski som exempel.

Lukas Podolski är given i det tyska landslaget - där han alltid gjort bra ifrån sig - och skulle troligtvis inte kosta mer än £15 miljoner eftersom han bara har ett och ett halvt år kvar på sitt kontrakt. Problemet är att man inte köper en spelare för £15 miljoner och sätter honom på bänken. Inte om man heter Arsenal. När alla spelare är tillgängliga är det svårt att se Podolski peta Gervinho eller Walcott, trots att det är fullt möjligt. En sådan spelare vill och skall starta vecka in och vecka ut, men då måste man antingen bänka Gervinho eller Walcott, som är klasspelare bägge två när de är i form.

Lukas Podolski - realistiskt köp eller ej? En svår fråga! Foto: Bildbyrån.

Att gå efter tesen att "de skadar sig förr eller senare" eller "de tappar formen då och då" duger inte. För £10+ miljoner köper de flesta klubbarna (exklusive oljeshejk-klubbar som Manchester City, Chelsea, Barcelona m.fl.) spelare som går rakt in i startelvan. Skulle Podolski verkligen göra det just nu? Jag ser mer än gärna honom i Arsenal, och skulle troligtvis lägga vantarna på honom om jag hette Arsène Wenger, men man måste även tänka hur klubben tänker i dessa sammanhang samtidigt hur realistiskt någonting är eller inte är. Dessutom har Podolski en given plats i tyska landslaget till EM i sommar, någonting han skulle riskera vid en flytt till en toppklubb.

Vad Arsenal bör - eller är tvungna - att göra är att köpa en spelare som accepterar en bänkplats, men som samtidigt skulle kunna prestera på högsta möjliga nivå under en eller två matcher, kunna ändra en matchbild vid inhopp eller någon man kan lita på om en spelare skulle bli skadad under en längre tid.

Det är just därför spelare som Suárez, Sow och Klaas-Jan Huntelaar (även om jag inte gillar honom själv) är högintressanta, då de matchar alla kriterier. De skulle med högsta sannolikhet kunna prestera i Arsenal när deras tjänster behövs, men de skulle heller inte ha någonting emot att sitta på bänken lite då och då.

Matías Suárez (längst till vänster) i kamp om en boll i en Europa League-match mot Hamburg. Foto: Bildbyrån.

Vem jag vill ha är ointressant, och jag vet det knappt själv just nu, men vad som står klart är att någon behövs utöver Thierry Henry. Om vi inte skulle värva ännu en anfallare kommer vi stå där med ansiktet gömt i händerna ifall Robin van Persie skadar sig (ta i trä!) eller Thierry Henry gör detsamma under februari månad. Skall vi då förlita oss på en trött Chamakh (återkommen från ACN) eller en Park Ju-Young som igår hade svårigheter att matcha Sunderlands reserver? Det känns kört, totalt kört. Vi supportrar kan ingenting annat göra än att hoppas.

***

Behov: Låna en versatil försvarare.

Anledning: På grund av extrema skadeproblem i försvarslinjen är vi mer eller mindre tvungna att låna in en försvarare som både kan spela som mittback och ytterback.

Lösningar (alternativ): Kieran Richardson, Wayne Bridge, Alex, Taye Taiwo, Neil Taylor m.fl.

Sannolikhetsgrad: 60 %

Kommentar: Otroligt nog har Arsenal spelat utan sina två ordinarie ytterbackar samt utan deras två back-ups i flera veckor. Det har inte bara skadat defensiven, utan även offensiven där vi saknar allt vad kantspel innebär. Våra nödlösningar - som oftast hetat Johan Djourou eller Thomas Vermaelen - har inte varit usla, men de är inga ytterbackar, hur mycket vi än vill att de skall vara det.

Mycket av det spel Arsenal för i offensiven bygger på ytterbackarnas medverkan, någonting som blivit en stor förlust i offensiven och skapat många problem över hela planen. När väl ytterbackarna blir friska har vi dessutom ingen aning om hur länge de håller. Förra säsongen trodde vi att Thomas Vermaelen skulle vara tillbaka "efter ett par veckor". "Efter ett par veckor" blev till "efter ett par månader" och när "efter ett par månader" hade gått fick han en setback och blev borta i princip hela säsongen.

Vi har inte råd att ta samma chansning, speciellt när det rör sig om hela fyra spelare - alla ytterbackar. Och så länge vi spelar våra mittbackar från start riskerar de skada och då blir vi ännu färre! Att låna in en försvarare är mer eller mindre ett måste, oavsett om vi vill det eller ej.

Att då låna in en försvarare som känner till Premier League är det smartaste valet. Problemet är att lagen knappast kommer att låna ut sina förstaval, vilket innebär ett stort problem för Arsenal. Vilka lag har tillräckligt bra andraval som skulle kunna spela som förstaval i Arsenal? Svaret är inga. Men det är ändå en bättre nödlösning än att spela en mittback som ytterback.

En sådan som Wayne Bridge har blivit sågad av massor av Arsenal-supportrar, men även han skulle vara ett bättre val än vad vi kan erbjuda just nu. Dessutom skulle han inte ha någonting emot att sitta på bänken när våra ytterbackar blir friska. Om man spelat för det engelska landslaget och varit förstaval i ett lag som Manchester City så sent som för ett och ett halvt år sedan är man inte dålig.

Wayne Bridge spelade i det engelska landslaget så sent som för två år sedan. Foto: Bildbyrån.

Att han är ringrostig får man acceptera, också att han var usel när han lånades ut till West Ham under förra säsongen, men han är en ytterback och han vet hur man både anfallare och försvarar sig som en ytterback. Han är - oavsett hur litet han spelat - ett bättre val än det vi kan ställa upp med i dagsläget.

Sedan finns det självklart många fler alternativ, både orealistiska och realistiska, men att låna in en försvarare kommer att bli ett måste om vi inte vill rasa ihop som ett korthus i vår igen.

***

Det här var mina tankar om de åtgärder som behöver uträttas under januari månad, men ni är mer än välkomna att lufta era åsikter. Kom dock ihåg att man måste vara medlem för att få kommentera. Supportrar kommer alltid att ha olika åsikter, så det är därför alltid lika roligt att höra vad folk har på hjärtat. Vi hörs snart igen - keep it Goonerish!

Varenda match som spelas i Premier League är intressant nuförtiden. Är det inte resultatet så är det spelet, är det inte målen så är det ribbträffarna och är det inte tacklingarna så är det de taffliga domsluten. Det händer något överallt och alla lag ser ut att vara i gungning.

Alla utom Manchester City och Tottenham alltså. City är troligen helt immuna mot skadepåverkningar då de har ett b-lag som kostat nästan 1,5 miljarder kronor. Allt är naturligtvis inte guld som glimmar, men nog är det skillnad på att slänga in Kolo Touré och Squillaci.

Tottenham lever på konstgjord andning, i någon sorts bubbla som trotsar all logik och beprövad erfarenhet. De är dagsländan som fick vakna upp en ny morgon, elefanten som hoppade eller för den delen Hin Håle som fick en inbjudan till afternoon tea hos Jesus. Spegeln spricker snart och där står återigen paddan Redknapp med ett lag på sjätte plats. Det är ödet på Shite Hart Lane.

Arsenal då? Förutom att sätta krokben på oss själva, överträffa oss själva i uselt spel och missa självklara lägen så får vi dessutom ärligt stryk då och då. Vi är så klart inte så genomusla som en del på forumet vill göra gällande, men nog vill vi att det ska se bättre ut och att vi kan slå ett lag som Fulham på bortaplan när vi har ledning med fem minuter kvar.

Jag läste idag om lag som tappat en ledning och förlorat matchen efter 85:e minuten och visst, där var vi med som det lag som "råkat" ut för det de två senaste gångerna. Det känns som vi är i fel ände av rekorden alltför ofta nu.

Nu väntar FA-cupen på måndag mot Leeds och vi kan ju lugna oss med statistiken som säger att vi aldrig åkt ur mot ett lag från en lägre division under Wengers tid. Det vore dock önskvärt att det hände något på transfermarknaden innan dess. Arsjavin ut, vem som helst in och så få klart med Henry. Då kan det bli en trevlig vår.

Ni vet när man var ett litet barn, ute på landsbygden med föräldrarna, lekte i höstackarna. Nåja, nu kanske inte alla har lekt i höstackar ute på landet, men jag är tämligen säker på att ni någon gång besökt landsbygden, vare sig det varit i Sverige eller utomlands. Då känner ni även till de där förbannade taggtrådarna som allt som oftast skapade ett sorts stängsel runt en gård, hage eller äng.

När man var liten älskade man äventyr och man tog på det där taggtrådstängslet minst hundratjugo gånger, men man vågade ändå inte hoppa över det. Man vågade inte göra det där hoppet, för risken fanns att man skulle ramla och göra illa sig. Att det skulle göra ont. Men man kände till att ifall man klarade sig skulle man bli så himla lycklig. Nu ställer nog de flesta av er frågan vad f-n det här har med Arsenal att göra? Jodå, det är enkelt att förklara.

Så som Arsenal spelat på sistone har tagit mig tillbaka till barndomen och den där taggtråden. Just nu känns Arsenal som ett fegt lag som är rädda för att göra illa sig. Man vill hoppa över taggtråden, men antingen så vågar man inte, eller så misslyckas man, eller så börjar man tveka, eller så övertalas man att inte göra det, eller så... ja, ni förstår.

De senaste veckornas poängtapp har alla haft sina olika anledningar. Hemma mot Fulham var det tillfälligheter som fällde avgörandet. Borta mot Manchester City var det ren och skär otur samt en ifrågasatt domarinsats. Hemma mot Wolves borde vi satt ännu en boll, oavsett hur bra än Hennessey spelade i Wolves-målet. Och borta mot Fulham borde vi ha dödat matchen innan halvleksvilan. Trots att de alla har sina olika anledningar påminns jag ständigt om den där taggtråden.

Mot Wolverhampton ville bollen bara inte in. Foto: Bildbyrån.

Det är som om Arsenal ständigt sätter käppar i hjulet för sig själv. Käppar som inte skall existera. De står där framför taggtråden och vill hoppa över, men om det inte är modet som får dem att stanna framför så är det någonting annat som ständigt sätter stopp för Arsenal att ta hoppet över taggarna. Och när man ramlar, som borta mot Fulham, så gör det ont, jävligt ont.

Medan laget blivit mer erfaret och allt mer samspelt saknas fortfarande den där jävlaranamman som framför allt Thomas Vermaelen förknippas med. En Die Hard-mentalitet där man inte tänker ge upp. När laget legat under har man oftast försökt göra en anstormning, men efter den första stormen - som motståndarna lugnt kunnat rida ut - har man bara stannat till och inte försökt skapa någonting därefter. Många spelare har inte ens sett ut att vilja, någonting som oftast kan fälla ett helt lag. Om en tappar viljan blir det enkelt så att andra följer med. Man orkar inte kämpa för medspelare som själva inte bryr sig ett smack.

Nu är det inte så att det hänt varenda gång. Mot Wolverhampton hemma skapade vi ett tryck mot Wolves-målet som vi sällan skådat tidigare. Det var chans efter chans efter chans, inlägg efter inläg efter inlägg, skott efter skott efter skott. Men det är i viktiga matcher som borta mot Fulham, som laget sänkt ner sina huvuden istället för att försöka hitta ett vinnande mål, eller ett mål som skulle döda matchen. Efter 1-0 på Craven Cottage hade vi en monsterchans att sätta 2-0. Men det skulle komma att bli den enda ritkigt farliga målchansen vi hade efter ledningsmålet. Någonting som är alldeles för dåligt för ett lag som Arsenal.

Tittar man tillbaka på Arsenal-lag som vunnit titlar har de alla fått sig en smäll när man släppt in mål, men oavsett hur många mål man släppt in har man alltid stått för stora anstormningar. När vi låg under med 6-1 mot Manchester United 2001 lyckades vi åtminstone försöka. Eller varför inte göra en aktuell jämförelse. Det svenska JVM-laget i ishockey har gång på gång funnit sig själva i underlägen, men det har fått dem att kämpa ännu hårdare, lägga in ännu en växel och aldrig ge upp. Repetera de tre sista orden i den förra meningen.

Ett gäng som vägrade att ge upp. Foto: Bildbyrån.

0-3 mot Ryssland blev 4-3 efter förlängning. 0-2 mot Finland blev 3-2 efter förlängning och straffar. Och det skulle inte förvåna mig om man hamnade i ännu ett underläge i finalen, men ännu en gång lyckades vända den. Det som skapar titelvinnande lag, vinnarlag generellt sett, är en lagmentalitet som får spelarna att aldrig ge upp. När Manchester United vann sin 19nde ligatitel förra säsongen låg man under med 0-2 i flera matcher, men lyckades antingen vända det till lika eller vinst. 0-2 borta mot Blackpool blev 3-2. 0-2 borta mot West Ham blev 3-2. Det trodde absolut ingen i halvtid.

Nu är det verkligen inte så illa som jag fått det att låta, men det är dags att vissa spelare höjer sig ett par snäpp ifall vi skall ha någonting att göra i toppstriden (läs: striden om en Champions League-plats). Robin van Persie må inte göra oss till ett one-man team, men statistiken som visar att han bidragit till 61 % av alla våra mål (genom antingen mål eller assist) den här säsongen är väldigt förtjusande, men samtidigt väldigt skrämmande.

Det som vi gjorde så bra under vår formtopp under slutet av hösten var att vi spelade som ett lag. Vi kämpade för varandra. Vi tacklades. Vi slet. Vi gav aldrig upp. Vinsten borta mot Chelsea är kanske det bästa exemplet där vi låg under två gånger det stod lika tre gånger, men ändå lyckades vinna med 5-3! Nu gäller det att repetera den insatsen i varenda match, varenda vecka, varenda träning.

Det är så vi skall spela i varenda match! Foto: Bildbyrån.

Nyförvärv skulle naturligtvis vara välbehövliga injektioner (jag tror vi alla minns hur Arshavin nästan på egen hand höll kvar oss på en fjärdeplats under våren 2009), men i grunden kommer det handla om att jobba ännu hårdare, slita ännu mer och sätta laget före sig själv. Matcher som den sista mot Fulham får inte repeteras i någon grad alls om vi vill se oss sluta fyra eller trea.

Det är inte svårare än så. Ibland gäller det bara att spela enkelt, lita på sig själv och ta en extra löpning hem eller en passning istället för en dribbling. Jag är mer än säker på att vi kommer att utmana de fyra bästa, men det kommer inte bli enkelt. Å andra sidan - vad är enkelt i denna värld?

Inledningsvis måste jag passa på att be om ursäkt för att jag inte besvarat eller kommenterat era kommentarer i föregående text, den jag skrev just efter att vi tappat ledning och ansiktet på Craven Cottage. Men läget är sådant att jag inte har kunnat förmå mig. Jag anser att det är en bloggares ansvar att kommunicera med eventuella läsare, men jag kunde inte tvinga mig till att läsa än mindre skriva något om matchen. Jag läste inte en blogg, inte en text, nuddade inte ett forum och höll mig så långt från mina vanliga, lätt tvångsmässiga 4-5 timmars fotbollsrelaterad tankeverksamhet om dagen, som bara var möjligt. För det gjorde mig fortfarande så dj-la arg. 

Exempelvis spelades, i går kväll, en match som jag vanligtvis skulle älska att se. En match mellan två lag jag starkt ogillar och en match som hade så där gott lagom betydelse för oss. Men jag kunde inte se den. Jag kunde inte förmå mig att bevittna ännu en företeelse som påminde mig och att Arsenal förlorat mot Fulham kvällen före. Det gjorde fortfarande för ont, och jag var fortfarande alldeles för arg.

Ilska och att bli arg är vanligtvis inte någon ofta förekommande reaktion hos mig. Jag brukar mest gå runt hemma och småsucka så att min stackars fru uppger sig leva med en gammal tant. Jag brukar bli gnällig, sur och lite grinig. Tycka synd om mig och anse att hela världen är orättvis mot mig (läs: Arsenal). Men denna gång blev jag bara förbannad. Jag var så arg att jag knappt kunde somna i förrgår kväll. Och efter att jag väl somnat, så vaknade jag efter bara fyra timmars sömn. Fortfarande irriterad och fortfarande uppfylld av det onödiga, usla och futtiga i vår förlust. Så av den anledningen har jag inte besvarat era kommentarer och detta ber jag om ursäkt för.

Jag skall här försöka göra några förtydliganden: Betygen: Ja, jag är lite ambivalent gentemot betygsättning. För en del av mig (hjärnan kanske?) tycker det är onödigt att sätta sig till doms över andras prestationer och att betygssystem i sig är dömt att vara orättvist. Å andra sidan läser jag slaviskt andra betygsättares domar och tycker det är oerhört intressant att jämföra allas subjektiva bilder och upplevelser. För det är ju så det är. Vi upplever olika och vi ser olika. Somliga delar ens upplevelse och håller med, medan de flesta inte gör det. Jag gör här en liten förklarande recap.

Johan Djourou: Ni som läst mina texter vet om (eller i varje fall har haft möjlighet att läsa) att jag alltid tyckt mycket om Djourou och sett stor Arsenal-framtid i honom. Det gör jag inte längre. Och det handlar inte om att han spelar på fel position, det är det många som gör/har gjort. Koscielny är helt okej som högerback, Vermealen är helt okej som vänsterback och Coquelin bra som båda, även om samtliga är bättre på andra positioner. Problemet med JD är, tyvärr, att han är för dålig. Att han, på grund av alla sina skador eller på grund av vad som helst, har stannat och till och med gått bakåt i utveckling.

Mot Fulham begick han en rad misstag, vilka bara inte för göras på denna nivå. Han vände inåt i banan och lämnade Riise sopren hur många gånger som helst. Han lämnade sin kant för att gå in i banan, utan att kolla täckningen bakåt och han var ständigt ett litet moment för sen. Det smärtar mig något oerhört, men så var det.

Per Mertesacker: Många anser att jag gav honom för högt betyg när han fick 2:a vilket innebär godkänt. Jag skrev dock att det var en oerhört svag 2:a vilket jag också tycker beskriver hans insats. Godkänd men på gränsen. För PM’s fysik talar emot honom, eller snarare lurar de flesta. Han ser liksom lite brunkig och seg ut, men är det inte alls. Han är, ofta dock inte riktigt så mycket i förrgår kväll, för det mesta på rätt plats i rätt läge och oerhört välavvägd när han går upp och bryter högre upp i banan. Sedan håller jag med om att han borde göra mer på offensiva fasta situationer, mycket mer.

Francis Coquelin: Som PM, fast tvärtom. Han fick också en 2:a, men en oerhört stark en. Jag kanske borde satt 2,5 för jag tycker han var, som de förr i världen skrev, med beröm godkänd. Näst bäst i backlinjen efter Koscielny och ingivare av oerhört stort framtidshopp.

Gervinho: Tjaaa… Jag gillar verkligen denne snubben, hans vilja att utmana och vilja att försöka bryta mönster. Dock är han, just nu, trubbig i avsluten och även ovillig att överlåta det till andra (läs: RvP), men framför allt måste han lära sig att inte förstärka situationer, falla döende ned vid kontakt, för jag är övertygad om att vi fått straff om han inte slängt sig så in i h-vette överdrivet. Det bara måste han sluta med. Sedan måste man tänka på att han egentligen inte skulle vara förstavalet vecka ut och vecka in. När han köptes uppgav Wenger fortfarande att Nasri skulle vara kvar, AA hade fortfarande någon form av form och TW14 hade… ja, jag vet inte. Nu för Gervinho stå för allt kreativt ytterspel och det håller inte i längden.

TW14: Och så kommer vi till det ämnet. Det jag egentligen inte vill skriva om. För jag önskar att jag hade fel, att han överbevisade mig och att jag fick stå där med dumstruten på och se när han trollade bort motståndare på löpande band. Men när hände det senast? Visst har han ett antal assist till RvP´s mål, men resten. Jag blir nästan ledsen på hur hans utveckling stannat av något så kopiöst och på hur lite han får ut av sitt ytterspel. Så jag hoppas Walcott överbevisar mig, men jag kan i nuläget inte riktigt se det hända.

Mittfältet av idag: Jag tycker att vårt mittfält består av tre hårt jobbande slitvargar. Eleganterna Song och Arteta hade varit drömmen om de hade spelat med en renodlad nr 10 framför sig. Men för mig är Ramsey inte riktigt där och inte riktigt den. Inte för att han är direkt dålig, utan för att han just nu inte riktigt levererar det som den offensiva mittfältaren, som är i stället för en andra forward, skall leverera offensivt. Vi blir liksom täta och kämpande men ger RvP (och för den delen även yttrarna) för lite att jobba med.

Wenger och hans beslut: Puh. Lite Deja Vu-känsla här, för Wenger är i mina ögon en stor man, en av de absolut största inom fotbollen. Men hans laguttagning och matchning var i förgår, skall vi säga, sådär. I ett skede av tätt matchande visade han än en gång att trupprotation är något av hans akilleshäl. Vissa spelare har i efterhand gått ut och vittnat om hur trötta man var, vilket är fullt förståeligt. Vissa spelare har ju spelat hur mycket som helst den senaste tiden.

Varför kunde inte spelare som AOC, Benayoun eller Rosicky fått chansen att starta, göra sitt jobb och sedan, beroende på resultat, blivit utbytta? Arsjavin, är han redan förvisad till Ryssland?  Och att ta ut Ramsey och sätta in Squillaci, vilken har en dokumenterad förkärlek till att messa till det för oss, på högerbacken? När Miquel, som varit helt acceptabel och i vissa matcher till och med bra på vänsterbacken, fanns tillgänglig. Hade han satt in Miquel till vänster och låtit Coquelin hade troligtvis saker sett helt annorlunda ut.

Nu har jag fått en god natts sömn, pressat in mycket ickefotboll i skallen men känsloläget är fortfarande lite sisådär. Lite mer hjärna och lite mindre hjärta, mer kognition än hjärta-smärta. Men jag är fortfarande pissed. För hade vi vunnit mot Fulham hade vi varit i förarsätet. Då hade vi varit på väg upp, dokumenterat styrka i en svår period och varit ett lag att räkna med.

Som jag var inne på i måndags så hoppas jag att denna match blir lite manu-torsken light. En uppvakningssignal som får Wenger att förstå att vi just nu inte är bättre än så här. Att något måste göras och att vi annars kommer förlora 4:e-platsen, med allt vad det kommer att kunna innebära av truppförändringar.

Nu försöker jag lägga undan ilskan och ägna mig åt att högfrekvent tantsucka i stället. Så bryter vi ihop och kommer igen. Ha det så bra!

Gott nytt år på er alla även om vissa nog gärna fortsatt det gamla då vi var i form istället för att börja det nya med denna formsvacka. Förlusten igår svider så klart eftersom vi nu hade/har en chans att etablera oss som topp fyra och distansera oss från de jagande lagen underifrån.

Liverpool åkte nyss på en tuff förlust mot plastlaget Man C och Chelsea går väl inte direkt som tåget även om de lyckades vinna sin bortamatch mot Wolves. Det finns alltså fortfarande alla möjligheter att ta den där åtråvärda fjärdeplatsen som vi prenumererar på nuförtiden.

Om det faktumet kan vi supportrar tuppfäktas om ett bra tag till så länge ingenting förändras i ledning eller inställning, för så länge vi inte betalar bäst för löner och transfers så kommer vi att få nöja oss med ett fynd här och där och dugliga spelare som fyllnad, fr att inte nämna ett och annat rejält bottennapp.

Efter matchen igår väcktes domedagsprofeterna till liv igen och vi var i mångas ögon det kassaste laget på planeten, vi hade aldrig spelat så dåligt någonsin och Wenger var sämre än Olle Nordin. Som någorlunda erfaren och därmed luttrad supporter blir jag beklämd över vilken ambition och hopp en del supportrar fortfarande har för klubben. Vi ska alltså vinna ligan utan att det finns några som helst tecken på det eller ens förankring i truppen. Sanningen är att de spelare vi har till förfogande inte kan vinna ligan.

Det kan man antingen acceptera och lära sig att leva med eller så kan man ropa efter att huvuden ska rulla efter varje poängtapp. Jag föredrar att besviket ta smällarna och vara själaglad för varje seger och hoppas att dessa segrar kommer på så lämpliga tillfällen att vi kan ta oss långt i en av cuperna eller åtminstone knipa fjärdeplatsen för att på så vis säkra en plats i fotbollens finrum.

Vi är The Arsenal, men det finns ingen klubb som prenumererar på ligatitlar förutom Man U i England. Man U, Liverpool, City, Chelsea. Med tanke på vilka pengar dessa klubbar lagt i spelarköp och löner så måste en missad ligatitel vara fiasko. Vi befinner oss dessbättre i ett annat läge där all framgång egentligen kommer som en bonus. Vi har lagt ribban så som klubb vare sig vi fans vill det eller ej.

Vi kan förstås hoppas på en annan tränare som spenderar alla pengar vi har på Carrols och Torresar, på Bebés och Verons för då skulle vi slippa alla idiotvärvningar som Silvestre, Jeffers och Squillaci?

Igår blev vi slagna av ett bättre taggat lag, ett Fulham som såg att vi blev tröttare och tröttare och som hittade energi i det. De var klart bättre än oss i andra halvlek och såg ut att kunna springa en halvlek till medan vi ville sluta redan efter 50 minuter. Fulham klarade att spela två matcher på tre dagar, vi gjorde det inte.

Jag undrar var AOC blev denna matchen. Det borde vara perfekt att ha honom till hands när nu Walcott inte kom någonstans och Gervinho fick slut på idéer. Djourous utvisning kom naturligt eftersom schweizaren till sist måste lida för att han spelar på fel position och i ett lag han är för liten för.

Wenger klagade på domaren vilket var helt väntat, men fel. Domaren gjorde knepiga saker, men i denna matchen var det vårt eget fel att vi inte fick in bollen. Å andra sidan hade vi kanske fått in bollen om vi fått den straff vi ska ha och så hade matchen varit stängd, vi hade åkt hem med tre poäng och inga klagorop hade hörts. Små marginaler som ger stora effekter och då kvittar det om vi skulle ha gjort fem mål till på våra chanser, vi hade kanske kunnat åka hem utan att behöva anstränga oss alltför mycket.

Däremot blev jag irriterad på att domaren aldrig gav van Persie frispark hur mycket han än blev knuffad, låst eller fälld. Antingen såg domaren inget av det eller så blev han påverkad av vad Warnock sade efter matchen mot QPR där van Persie anklagades för att spela fult. Ingen är opåverkbar.