Senaste blogginläggen

Efter fem raka ligavinster känns livet på topp, trots att vi inte har någon titel kvar att spela för. När man bara vinner, vinner och vinner glömmer man lätt bort andra problem, farhågor och bekymmer. Sådan är fotbollen. Men om vi tar ett par steg tillbaka och glömmer bort allt som nu är historia är det mycket som oroar inför de kommande veckorna.

Sanningen är nämligen att Arsenal i nuvarande stund hade legat femma i tabellen om det inte hade varit för att vi haft Fru Fortuna med oss under de senaste veckorna. När man följer ett lag med en sådan entusiasm som de flesta av oss gör glömmer man lätt bort många ordinära saker, som saker och ting förändras väldigt snabbt i fotboll. Lika snabbt som vi vänt en formsvacka till en formtopp, lika snabbt kan det gå att ramla ner i träsket igen.

Vad många glömmer är att Chelsea bara är tre poäng bakom oss. Allt som skulle krävas för dem att gå om oss är en Chelsea-vinst och en Arsenal-förlust. Allt kan förändras på en match. Samtidigt har vi Tottenham framför oss. Det är visserligen bara en poäng, men de är fortfarande framför oss.

Som det ser ut just nu kommer dessa tre lag att göra upp om de två kvarvarande Champions League-platserna. Två av lagen kommer att kunna titulera sig som segrare (i denna slutspurt) när säsongen är slut, men ett kommer att gå ett hemskt öde till mötes. Oavsett vilket lag det blir som missar CL-platsen kommer det vara en extrem besvikelse för den klubben som drar nitlotten.

Vi kan spekulera hur mycket vi vill om vilket av lagen som har "enklast spelschema" framför sig, men som vi lärt oss under de senaste åren finns det inga enkla matcher i Premier League. I en liga där ett av ligans sämsta lag - Blackburn - kan slå mästarna Manchester United på Old Trafford kan allting hända. Den här spurten kommer inte att avgöras av spelscheman, utan av ren och skär form.

Just det där med form är en intressant företeelse. Hur bra ett lag än är kan de allt som oftast inte producera nödvändiga resultat om de lider av en formsvacka. Inte ens världens bästa lag - Barcelona - kunde i vintras vinna över lag de normalt sett skall vinna över och hamnade hela tio poäng bakom Real Madrid. Vi alla såg hur Arsenal i höstas lyckades vinna elva utav tretton matcher, bara ett par veckor efter att man förlorat mer än hälften av sina matcher. Det finns som ni ser miljontals exempel att ta fram som visar vad för effekt olika typer av form har på resultat.

Det är därför jag med oro sett Chelsea slå ut Napoli i Champions League och gått vidare till semifinal i FA-cupen efter en seger med 5-2 mot Leicester. Många menar att det bara är bättre för oss "om de spelar fler matcher", men sanningen är att de fortfarande kan vinna en titel samt att deras form pekar spikrakt uppåt. De är professionella spelare och ett par extramatcher kommer inte göra någon större skillnad på deras ligaresultat. Om jag bytt position med Chelsea om det var möjligt? Kanske, kanske inte.

Våra tio kvarvarande matcher är viktigare än många tror. Vi har inte råd att tappa många poäng och om vi mot all förmodan skulle få ett par dåliga resultat på följd kan det redan vara över. Det finns fortfarande en stor möjlighet till att vi inte spelar i Champions League nästa säsong. Saken ligger dock i våra egna händer. Inte bara ligger vi i en bra utgångsposition, vi har fortfarande kvar ett hemmamöte mot Chelsea. Det kan visserligen gå hur som helst, men om den matchen skulle spelas idag och vi skulle vinna den hade vi vart sex poäng framför de blå.

Everton på Goodison Park är alltid ett tufft möte - och så lär det bli på onsdag också. Arsenal har dock fått nio dagars vila jämfört med Evertons fyra. Det gäller att ta vara på det och verkligen sätta press på både Tottenham och Chelsea genom att vinna onsdagens match. Samtidigt är vinna just det vi har gjort under de fem senaste matcherna. Det finns inget skäl att sluta nu, utan nu gäller det bara att köra ända in i kaklet. Det kommer att smälla till, göra ont och ta på krafterna, men det är vad fotboll går ut på. Vinna eller förlora. Segra eller kapitulera. Enklare än så har det aldrig varit och kommer det aldrig att bli.

Innan jag börjar säga någonting annat så går tankarna till ex-gunnern Muamba som ikväll kämpar för sitt liv efter att ha fallit ihop under Boltons match mot Tottenham. Fotboll är inte mycket värt när man sätter det i relation till sådana händelser och jag kan bara hoppas att han överlever det här och kan kämpa sig tillbaka till ett bra liv.

I övrigt så verkar det inte alls klart att Podolski ska skriva på för Arsenal när säsongen är över. Saker som verkar för bra för att vara sanna är ofta inte sanna. Det hade varit helt fantastiskt om Wenger haft en trio bra till väldigt bra spelare klara för klubben redan i juni så att vi kunde satsa vidare mot toppen och visa att vi blir en klubb att räkna med till nästa säsong. Det finns fortfarande tid för allt det där och än har jag inte givit upp hoppet.

Szczesny är en skön kille som överträffat alla våra förväntningar den här säsongen på plan. Utanför plan twittrar han om allt och alla och visar upp en kaxighet i klass med Bendtner. Han tillhör en för mig yngre generation och för Harry Redknapp ytterligare en. Uppenbarligen retar han upp några ur det äldre gardet med sina spetsiga kommentarer kring Chelsea och Tottenham och det är väl kul i all allmänhet. På något vis är det skönt att få lite "banter" direkt från spelarna som visar att de bryr sig lika mycket om klubben som vi gör.

Det ryktas att vi skulle vara ute efter Allessandro Del Piero vilket för att vara helt ärlig bara är rent skitsnack. Sådana här rykten dyker upp då och då, men det blir lite löjligt och man kan undra vad han skulle tillföra i ett lag som har Bendtner, Ju-Young Park och Chamakh? Skämt åsido så behöver vi spelare som är på toppen av sin karriär och inte en italienare som vill se vad han går för utomlands. Ge honom till Bolton.

Fyra dagar kvar till Arsenals möte med Göteborg och det ska bli en välkommen paus i vardagslunken. Två matcher på samma dag och gött mos med uppemot 70 Gooners som ska se till att damerna tar sig vidare i Champions League. Vi ska ge dem samma backning som i Linköping tidigare år och jag kan lova er att vi spelar roll. Klä er röttvitt, balsamera struparna och ta er till Götet så gör vi vad supportrar är bäst på, att heja fram de sina till hjältedåd.

Vi nalkas en helg där det spelas massor med fotboll, men där vi av någon outgrundlig anledning inte är med. Andra lag har dessutom spelat Europaspel i veckan medan vi har kunnat rulla tummarna och hoppas på att de skulle åka ur hela bunten.

Det gjorde de också, nästan. Nu är det endast Chelsea som är kvar och ska försvara Englands färger och det passar ju bra när man har engelska landslagets förra kapten i laget. Några har försökt inbilla mig att det är bra att de är kvar i Europa, men sanningen är ju precis tvärtom. Ju längre de är kvar, ju större chans har de att vinna eländet. Det skulle kunna skapa en värre mardröm än Ranelid i Melodifestivalen. Blir de femma och vi fyra, men de vinner CL så spelar vi Europa League nästa år.

Å andra sidan skulle det bli hysteriskt roligt ifall Tottenham var det lag som låg fyra och inte fick CL-spel på grund av Chelsea framfart i årets upplaga.

Chelseas fortsatta karriär i Europa ger alltså oss ytterligare incitament att ta den där tredjeplatsen.

Europa League är ju ingen turnering man tar allvarligt på. Åtminstone inte om man inte är Stoke. I år har engelska lag mer eller mindre ställt ut skorna i turneringen vilket från Uefas håll måste väcka en del frågor kring huruvida det är en bra idé att låta treorna i gruppspelet gå in i den cupen överhuvudtaget. I Spurs fall blir det svårare. Vilket lag de än ställer upp med är ju kasst nog att förlora mot Barnet (med all respekt).

Arsenals damer gjorde vad de skulle för att vi ska få en fin grund till en fotbollsfest på Valhalla IP på onsdag. 3-1 gör att vi har en tvåmålskudde och ett riktigt bra utgångsläge om vi gör mål på bortaplan och det är klart de gör, de har ju Sveriges bästa supporterklubb i ryggen! Det finns alla möjligheter att Göteborgs småflickor börjar ropa efter mamma tio minuter in i matchen.

Det har varit mycket snack om RvP vs Krul i veckan och det är ju helt otroligt vad testosteron kan ställa till det. Båda två uppför sig som småbarn och borde åthutas med indragen veckopeng och en biljett till WHL.

Arsenal var ofina nog att flytta min planerade resematch till måndag. Jag tror inte någon egentligen fattar hur det kan vara en så högintressant match hemma mot Wigan att den måste flyttas till en måndag kväll. Det är knappast huliganrisken som tas i beaktning. Hursomhelst blev det en extra hotellnatt och en nybokning av flyget hem. Tusen spänn extra. Det blir till att dra in frugans klippning den månaden.

Tack vare Arsenals oförmåga att slå ut Sunderland i FA-kuppen adderat med Evertons motsatta i förhållande till Blackpool, så har du denna helg ingen som helst Arsenal att njuta av. Helgledigt kan ibland kännas som en viss lättnad, men i nuläget är det nog mest saknad det bringar. För hux-flux spelar vi plötsligt bra, vinner matcher och är återigen grej of the gemena bardiskkonsuments lall-lista igen. Det senare är en lite konstig känsla som inte är helt enkel att relatera till, men så verkar det just nu vara.

Vi spelar inte i helgen och jag, såväl som du, kommer att vara Arsenallös ända fram till onsdag. I och med detta passar jag på att hänge mig åt förlustelse i den moderna fotbollens allra beskuggade gråzon, nämligen fotbollsturismen. Somliga anser den vara en av den genuint engelska fotbollens verkliga ärkefiender, medan andra ser den som en lika logiskt som nödvändig inkomstkälla för klubbar öriket runt. Själv ser jag den som rakt igenom ond när andra ägnar sig åt den och fullständigt ljuvlig när jag själv är deltagare i det djupt anglofila förlustandet.

Fredag morgon tar jag tillsammans med det delvis kända ressällskapet Manu-Mats (eller Manutd-Mats som han själv vill bli omnämnd) och en annan lekkamrat, låt oss kalla honom West Ham-Johan, flyget till London för några dagars fotbollskonsumerande. När vi valde reshelg var ett av målen Goodison Park där Everton skulle ha tagit emot Arsenal i en ligamatch eller, om Arsenal hade gått vidare i FA-kuppen, ett antal potentiellt goda bortamatcher. Nu blev den bortamatchen i FA-kuppens åttondelsfinal just Goodison Park, men laget blev inte Arsenal utan Sunderland. Så kan det gå.

Skönhet har ibland olika yttre.

Denna Englandsresa kommer vi att frångå principen att knö in så många matcher som bara är möjligt på en helg, och i stället hålla oss till en match på lördagen och en på söndagen. Detta öppnar yta för löpvilliga anglofiler att turista något bredare, varför fredagen förhoppningsvis kommer att innehålla en bit hederlig inhandling i form av besök hos Lillywhites, The Armoury och Dr Martens Store i Covent Garden. Men även middag på den välrenumerade Mandalay, på Edgware Road, där asiatisk cross-kitchen av mycket hög klass, enligt uppgift, skall finnas att tillgå.

Lördag morgon tar vi i arla stund tåget till Leeds och Elland Road för att se stadens United möta Johans West Ham. Eftersom vi som småbarnsfäder reser lite budget, har vi undvikt de dyraste avgångarna, varför vi åker dit med tidigaste morgontåget och hem med sen variant. Så mycket tid kommer att spenderas i Leeds. Leeds denna härliga stad, denna vackra stad och detta kärleksfulla nordengelska samkväm, det lär allt blir en resa det. Om jag förstår det hela rätt så kommer vi att sitta på den enorma East Stands första bänk, just bakom reklamskyltarna, i mitten. Är vädret bra och inte bestämt sig för att regna på oss, kommer dessa platser nog att vara hur bra som helst.

Gulorangea från ovan.

Söndagen kommer, då den engelska ligafotbollen valt att inte lägga matcher i London, även den att bli resdag och vi kommer att styra kosan åt Wolverhampton där de orangea Wolves får besök av manu-Mats (okej, Manutd-Mats) favoritlag. Även denna gång blir det långresa, men då det engelska tågnätverket är så fantastiskt som det är, kommer vi att avlägga enkel resa på bara drygt två timmar. Lite medtagen dryck, ett par Quizomgångar och den resan är inte längre transport utan rent nöje. En knapp kvarts promenad efter ankomst och sedan kommer vi att vara framme vid, den av pågående ombyggnad präglade, Molineux. Vi har platser på The Steve Bull Stands övre däck, vilka manu-Mats hoppa skall vara nära bortaklacken. Ja, men precis. Det är ju någonting att hoppas på, det.

Nu vet jag att det är Virgin Trains eller något liknande, vi kommer att färdas med, och inte alls någon tidsmaskin. Men ta dig ändå en minut och unna dig en stund tillsammans med Wolverhampton som det såg ut, och trafikerades, under det sena sjuttio- och tidiga åttiotalet. Ren och skär pornografi för den anglofile, bland andra som ovan nämnda ressällskap. Vi hoppas på gott väder, god mat och gott öl. Det förstnämnda är ännu dolt i osäkerhet, medan de två sistnämnda är att betrakta som säkra och avcheckade.

Och från nedan...

Nu lämnar jag er och bloggandet några dagar men hoppas vara åter vid skrivpulpeten någon gång under tisdagen. Om så inte blir fallet ås hoppas jag i varje fall på återseende onsdag kväll på Valhalla Plast. Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Molineux från ovan av ”Beacon Radio”.

Molineux från nedan av ”Davie Pitt” och

Elland Road med omnejd av ”daviddobson77”.

För lite mer än en månad sedan tog jag mig tiden att skriva ett inlägg om alla sena mål Arsenal gjort sedan Premier League och Champions League introducerades i början av 90-talet. I dåvarande moment hade vi under den här säsongen gjort tre matchvinnande mål under matchens fem sista minuter. Lite retsamt bestämde jag mig för att avsluta inlägget med orden "fortsättning följer", helt oanande om vad som komma skulle.

Sedan det inlägget har vi gjort tre matchvinnande mål inte bara under matchens fem sista minuter, utan på tilläggstid! Det började med att Thierry Henry avgjorde borta mot Sunderland, fortsatte med en fantastisk volley av Robin van Persie på Anfield och avslutades(?) med Thomas Vermaelens dunderkvittering i den sista tilläggsminuten.

Halvvägs in i första halvleken mot Tottenham låg vi tretton poäng bakom dem. Tretton poäng bakom tredjeplatsen med tolv matcher kvar att spela. När matchen var över var gapet sju. Veckan därpå krympte den till fyra. Igår blev det ett. Förutom den gyllene regeln att allt kan hända i fotboll finns det någonting annat som aldrig får glömmas bort - saker och ting kan förändras väldigt snabbt.

Vad som har hänt med detta Arsenal verkar ingen kunna svara på. Det är som om någon gått in i omklädningsrummet på Colney och sprutat något magiskt pulver på alla spelare. Vanligtvis hade torsken på San Siro och förlusten i FA-cupen mot Sunderland följts upp av en miserabel vår där vi förlorat match efter match. Det är ju det Arsenal vi känner till, det vi är vana att se. Speciellt efter två så pass tunga förluster. Men istället verkar det ha peppat laget, förändrat mentaliteten och ökat jävlaranamman i hela laget.

Robin van Persie sätter 1-1 mindre än en minut efter 0-1. Foto: Bildbyrån.

Om ni hittar ett mer ologiskt lag än Arsenal får ni gärna ryta till, för jag har svårt att ens hitta kandidater. Varenda vecka händer det underliga saker, varenda vecka är ett nytt äventyr. Ändå är det vi som supportrar som bör känna till laget som bäst. Vi bör veta vad som försegår, vad som händer, vad som kommer att hända. Men inte ens vi har en blekaste aning om vad som komma skall.

Det må vara en förtjusning, men oftast ger det bara magvärk. Men jag är den sista som klagar så länge vi vinner, speciellt på sättet vi vinner. Matchvinnande mål i sista minuten - när man tror att hoppet är ute - är bland det bästa som finns i hela världen. Bättre än alkohol, droger, sex och allt som kommer där emellan. Nåja, kanske inte allt, men det mesta, speciellt i fotbollsväg.

Igår kväll var en av dem där dagarna där jag trodde mig veta vad som skulle hända. Jag var visserligen mindre än en minut ifrån att få rätt, då jag var säker på att laget blivit lite övermodigt efter så pass bra resultat samtidigt som Newcastle är ett väldigt bra lag när de möter topplag (Tottenham är inte ett topplag). Men jag hade aldrig förväntat mig att vi skulle sätta ännu ett sent mål.

Allt påminde mig om matchen mot Wolverhampton tidigare i vintras. Vi hade massor och åter massor av chanser att avgöra, men tog inte en enda. Igår hade Rosicky - som var fantastisk - ett drömläge att avgöra, men missade. Gervinho hade ett ännu bättre läge. Vermaelen hade en nick som Krul gjorde en fantastisk räddning på. Robin van Persie hade även han ett par lägen. Men ingenting ville in.

När Newcastle slösade bort tre tilläggsminuter på vår planhalva hade jag redan skrivit ner 1-1 i resultatlistan, men den stora charmen med fotboll är att det bara krävs en chans, ett läge, en sekund att göra ett mål på. Alex Song passade bollen fram till Theo Walcott - som tidigare assisterat van Persies kvittering - som skickade in ett inlägg som Vermaelen dundrade in. Rättvist? Ja. Väntat? Nej.

Thomas Vermaelen dundrar in 2-1 med en minut kvar att spela. Foto: Bildbyrån.

Från ingenstans alls har det här laget gått från att sänka huvudenså fort allting går fel till att ge 110 % ända tills domaren blåser av matchen. Det har resulterat i sex matchvinnande mål under matchens fem sista minuter den här säsongen. Det är även ett nytt Arsenal-rekord i den moderna eran. Ett annat Premier League-rekord som vi satte igår var att vinna fyra ligamatcher i rad efter att ha legat under i varenda en av dem. 0-1 blev 2-1 mot Sunderland, 0-2 blev 5-2 mot Tottenham, 0-1 blev 2-1 mot Liverpool & 0-1 blev 2-1 mot Newcastle. Mäktigt och ännu ett bevis på det pånyttfödda Arsenal.

Pånyttfött? Ja, vad ska man annars säga? Ett lag som i början av säsongen förlorade med 8-2 mot Manchester United, 4-3 mot Blackburn och 2-0 mot Liverpool, som för bara ett par veckor sedan förlorade med 3-2 mot Swansea, kryssade 0-0 mot Bolton och blev förnedrade med 4-0 mot Milan. Vår säsong har varit en enda stor karusell som friskt valt att blanda formsvackor med formtoppar. Vanligtvis skulle jag säga att vi rider på en formtopp just nu, men jag har svårt att se Arsenal tappa det här med bara tio matcher kvar. Å andra sidan var det exakt samma sak man sa under förra säsongen, men då gick allt åt pipan på grund av andra orsaker.

Igår kväll satt jag och chattade med en vän från Västerås. Vi hade liknande åsikter om den kommande sommaren. Premier League befinner sig i sitt svagaste skick på flera år. Någon bättre chans kommer vi inte att få. Manchester United genomgår en generationsväxling som kommer ta flera år att genomföra, Manchester City är överskattade, Chelsea är ... Chelsea och Tottenham kommer falla ihop som ett korthus. Om vi i sommar ser till att värva tidigt, snabbt få in en ny assisterande manager (Pat Rice kommer att sluta), ser till att förlänga med Theo Walcott och Robin van Persie finns det ingenting som inte säger att vi kan vara med och utmana nästa år. Inte nödvändigtvis vinna, men utmana.

Det är en gyllene chans att göra en storsatsning, att visa intention, att skrämma motståndarlagen. Men först måste vi spela klart den här säsongen. Med tio matcher kvar ligger vi en poäng bakom Tottenham, tre poäng framför Chelsea och åtta poäng framför Newcastle. Allt kan fortfarande hända och vi kan fortfarande missa Champions League-spel nästa säsong. Därför gäller det att fullt ut fokusera all kraft på de kvarvarande matcherna. Vi har ett jobb att genomföra - och nu jävlar ska vi klara av det.

Sist men inte minst vill jag skriva ett par rader om Robin van Persie. Det finns få spelare som jag älskat lika mycket som honom och jag har enormt svårt att se honom i något annat lag än Arsenal. När Tim Krul maskade vid varje utspark - redan i första halvlek - var van Persie snabb med att påpeka det till sin landsman. Varenda gång Krul tog en utspark var van Persie där. Varenda gång. Och när Arsenal avgjorde matchen sade han det 60 000 på Emirates ville säga till Krul - "maska nu då." Han tog fram supportern inom sig och sade det vi alla andra hade sagt till Krul. Sådana aktioner skapar starka band mellan spelare och supportrar. Sådana aktioner skapar framtida legender. Och om han förlänger i sommar finns det längre inget snack om vem näste man kommer bli att pryda väggen på Emirates. Robin van Persie.

Robin van Persie - en blivande legend? Foto: Bildbyrån.

Vi har lärt oss att sistaminuten har en lite dålig klang. Det är det man köper när man inte riktigt har råd att köpa det allra bästa, det är de teaterbiljetterna som är placerade rakt bakom en fet pelare så att man sitter helt snett hela föreställningen för att se något och det är sådana värvningar Wenger gör när han säljer av tillgångarna.

Å andra sidan är sistaminuten också sådant drömmar är gjorda av när de kommer i skepnaden av en överjäst belgare. Den här heter inte Leffe Brune utan Thomas "The Verminator" Vermaelen och är kung hemma hos undertecknad ytterligare en vecka.

Många kommer att säga att vi inte var bra idag, men jag håller inte med. I första halvlek var det en jämn tillställning där Arsenal ändå hade det mesta av det bästa medan andra halvlek i allt väsentligt var en rödvit affär. Visst borde vi ha gjort mål på någon av alla chanserna, men å andra sidan så tog vi oss till alla de där chanserna och Newcastle var så uddlösa att de inte kunnat sticka hål på en såpbubbla.

Var det inte Sagna som kom springande på kanten så var det Walcott, var det inte Rosicky som slängde sig in i en dödsföraktande tackling så var det Song. Var det inte AOC´s ungdomliga rusningar så var det Gibbs som lekte anfallare. Det var fullt ös framåt och med lite, lite mer skärpa så hade det aldrig varit något snack.

Vi spelade precis såsom jag hade hoppats att vi skulle och vi tog vid där vi slutade mot Milan. Vi visade vilja, målmedvetenhet och passion. Vi visade att vi vill ta den här chansen som har givits oss och gå om Tottenham. Inte många av oss trodde att det skulle bli någon St Totteringham´s Day och så helt plötsligt kan vi stå där igen med en helt färsk rykande lasagne om några få veckor. Det är inte långt ifrån min lilla dröm om paradiset.

Fyra raka segrar mot Tottenham, Liverpool, Milan och Newcastle. Låt vara att det inte är Real Madrid eller Barcelona men sett ur vårt perspektiv så är det ytterst kompetenta motståndare som vi nu tagit full poäng av. Nu gäller det för oss att avsluta säsongen på topp och bygga i sommar. Det finns potential, både i spelet och i spelarmaterialet.

Nu ska vi njuta av det här i 9 dagar tills det är dags igen. Då blir det dessutom en härlig dubbel i Göteborg. Damerna först och sen får vi se herrarna erövra Goodison Park. Inte dumt alls om man är jag.

Först och främst skall jag erkänna att jag inte är något vidare till optimist. I det så kallade verkliga livet, ja, kanske. Men efter att ha följt Arsenal från Grahams resande ur den brittiska lervällingen, genom Wengers oövervinnerliga era fram till idag, är jag rejält luttrad och har enormt mycket lättare att se mörkrets oväder komma farande än det ljusnande uppsprickandet. Jag är vad de neonfärgade 80-talsjuppiesarna hade kallat för ”en logisk negativist”.

Så när Arsenal nu radat upp ett band av pärlande vinster, samtidigt som både chea£sky, foolsen och spursen svajat betänkligt, hade man lätt kunnat tänka sig att Arsenal hade tredjeplatsen inom räckhåll, var på väg att knyta åt säcken och att de där Newcastle United, de skulle inte bli några som helst problem inte. Men inte jag inte, nej jag väntade bara på det där numera så klassiska, moderna, Arsenaltickset. Att så fort vi går bra och vinner de svåra matcherna, ja så faller vi pladask i de lätta.

Så av den anledningen satte jag mig till rätta i TV-soffan i det goda sällskapet Sofiero Original och en bamsing Lauder's. Matchen började med rödvitt mot svartvitt-randigt och så höll det liksom på i en herrans massa minuter. Efter en stund började man så smått fyllna till och då brukar ju, som ni vet, det mesta se roligare ut. Ni vet själva hur det gick. Ni såg matchen och ni såg även RvP's underbara mål följt av kamp, hjärta och Vermaelens upprättelse. Här kommer dammansamlingen Farbror D&M´s egenhändigt i hopsnickrade träslöjdsmagister. Skala är som vanligt, 1 till 5:

Szczesny: 2/5. En första halvlek utan mycket att göra. Fuskade lite på Ben Arfas mål där han släppte första stolpen. Var sedan mestadels upptagen med att finta passningar och chippa andan ur våra halsgropar.

Sagna: 4/5. Utgjorde den osynlige men ack så bärande fjärde länken i Arteta, Rosicky och TW14's one-touch triad. Var ständigt med i anfallen och gav oss, en nästan 4-4-2 lik uppställning i det offensiva spelet. Sagna var som Sagna brukar var, rakt igenom klass.

Koscielny: 3/5. Höll på att halka ur matchen totalt i inledningsskedet och jag trodde att detta skulle bli en sådan där match, men han repade sig enormt ju mer matchen led. Battlade rejält med Ba matchen igenom, vilket säkerligen gjorde ont för dem båda. Men ni vet ju hur det är med smärtan när den följs av en seger...

Vermaelen: 3/5. Gick bort sig rejält på Newcastles ledningsmål, då han lämnade både Gibbs och resterande lag med brallorna nere. Men Vermaelen är liksom ofta Vermaelen och man vet vad man får. I de flesta lägen ren försvarspoesi och när man behöver det där sista lilla offensiva rycket, så har vi Vermaelen. Underbar slutforcering, underbart mål och underbart intag av nästan hela spurs försprång.

Gibbs: 3/5. Blev övergiven av Vermaelen och sålde sig oerhört billigt vid Ben Arfas mål. Var tämligen osynlig i matchens inledning, men pushade upp sig till lite Lateral light efter ett tag. En mycket bättre andra halvlek, där han faktiskt såg ut vad Wenger lovat, med ständig oro för virriga toons-försvarare.

Song: 2,5/5. Glidtacklade som en gud och täckte ytor som en Song. Var millimeter från att ge RvP smörpassens Royce Rolls, då RvP var lite för snabb ur startgroparna och var jämnare än han varit de senaste matcherna. Ändock bara en dag på jobbet.

Arteta: 2,5/5. Uppoffrande defensivt arbete med många brytningar och kom stundtals igång rejält, främst i samarbete med Rosicky och TW14. Som vanligt var han för blyg med sitt skott, vilket tar bort lite av hans magi. Dock stor med bollen och stor med sin ständiga överblick.

Rosicky: 3,5/5. Jag tänkte; ”ge killen ett nytt tvåårskontrakt” och Wenger hade redan hört vad jag skulle tänka. Rosicky var ”Mr Vända På En 5-öringsmannen” och gick framåt, passade framåt och offrade sig något enormt bakåt. Efter att ha missat ett par chanser och fått några Webb-feldömda frisparkar emot sig, såg han nästan ut som Jim Carrey i Pet Detective. Ut i 76:e mot Ramsey.

Walcott: 3/5. Nu känner jag att jag nästan upprepar mig själv, för nu har jag skrivit det i ett par rapporter redan. Men ibland ser killen nästan fotbollssmart ut. När han håller bollen på marken eller söker sig in i banan och blir andreforward. Då tror man nästan på honom. Lysande assist till RvP's kvittering och med i förspelet även till 2-1-målet. Tummen upp, säger D&M.

Grande van Persie: 3/5. Ibland känns det som att ”it had to be him”. För efter att ha varit lite trubbig och missat två chanser i matchens inledning så gör han plötsligt det som bara han gör. Får en pass och bara verkställer. Så klinisk denne kille kan vara. Och samtidigt, så onödigt käftande han var och så onödigt gult kort han tog. Vi tänker väl oss att det är baksidan av att vara en vinnare?

AOC: 2,5/5. Rent av osynlig i första halvlek och hållen gisslan i en vänsterkant helt utan bollar. Bättre när han sökte sig inåt och fick Gibbs sällskap på kanten. Avsevärt mer aktiv andra halvlek där han fann rytm och flöde han saknat i förta halvlek. Ut i 67:e mot Gervinho.

Varken Gervinho eller Ramsey gjorde några större avtryck. Men vad f-sen gör det? Vi vann och vi vann på det mest underbara av sätt. Genom ett sent mål, genom slit, kämpande och en aldrig sinande självklarhet av att just den här matchen var just vår. Underbart. Stort, lust och positivt. Och gott. Men vinsten och med whisky en måndagskväll.

Skål Arsenal och tack för allt du ger mig. Till helg, såsom till vardags.

Söndagen överstökad även om det viktigaste jobbet återstår i den fotbollsmässigt förlängda helgen. Newcastle hemma låter som en munsbit, men riskerar att fastna i halsen som en munfull malen peppar.

Arsenal har nu tre mycket tunga segrar med sig i både liga och cup och ska nu allra helst ta en fjärde som då kan leda oss rakt in i hetluften när det gäller tredjeplatsen. Det är ju ett scenario som ingen av oss trodde på för bara nåra veckor sedan, men Tottenham verkar ju göra en Arsenal som egentligen bara är en Tottenham, nämligen att falla som ett korthus när det börjar hetta till.

Jag roppar inte hej förrän björnen är skjuten och skägget är ur brevlådan utan vill att vi tar den här matchen på största allvar och gör jobbet på precis samma sätt och med samma viljestyrka som vi gjort de tre senaste kamperna. Kan vi bara göra det vi är bra på så är det inga problem och det hade varit skönt att kunna hålla nollan i ligan också, något vi bara lyckats med åtta gånger den här säsongen.

Newcastle har ju en av ligans vassaste målskyttar i Demba Ba och med nyinköpte Cissé så ser de slagkraftiga ut även om resultaten inte gått deras väg senaste tiden. Ingen har trott att de skulle så här länge i ligan och det är inte alls otroligt att tänka sig att de spelar i Europa nästa år även om det med all sannolikhet inte blir i Champions League. Aldrig säga aldrig och så där men nog känns det som att de kommer att vara nöjda med en sjätteplats om de klarar det.

Arsenal har ännu inte avslutat säsongen och ändå vimlar det av rykten kring spelare som Wenger antas värva och den ena dyra värvningen efter den andra nämns som en bricka i spelet att få van Persie att förlänga sitt kontrakt. Ingen är större än klubben, men om det krävs att vi spenderar våra vinstpengar för att vi ska ha ett slagkraftigt lag till nästa säsong så röstar jag för. Den här dräneringen på världsklasspelare måste upphöra snarast även om vi på ett fantastiskt sätt lyckas hålla oss i toppen år efter år.

Roy Keane uttalade sig i The Sun om att kvalificeringen till Champions League inte är värt särskilt mycket om man aldrig vinner något. Han menade att de flesta av oss hellre skulle byta ut en av Champions Leaguesäsongerna mot en Carling Cuptitel. Jag är tveksam.

Sedan vi tog vår senaste titel har vi kvalificerat oss varje år till CL och dessutom varit i tre cupfinaler. Det låter inte som att vi är helt borta trots allt. Nu ska vi bara bygga ifrån den positionen och inte montera ner basen varje år. Det hoppas jag att Wenger är medveten om. Iannat fall lämnar van Persie i sommar och så står vi där med ett fartgupp att ta oss över innan säsongen ens kan börja.

Det som idag är Arsenal.se har genomgått stora förändringar genom åren. Allting började som en hobbysajt under domänen fly.to/gooner, och har sedan dess utvecklats till en avancerad plattform där det som syns utåt bara är en del. På ”baksidan” har vi byggt upp avancerade system för hanteringen av medlemskap, souvenirer och biljetter från scratch, och dessa har blivit så pass bra att fotbollsklubbar har hört av sig och frågat om dem.

Nu är det dags för en förändring som i allra högst grad kommer att synas. Andreas Andersson leder arbetet med att göra en rejäl renovering av sajten, och den ska om allting klaffar vara klar till nästa säsong. Vi har en hel del idéer själva, men vi uppskattar alltid feedback och uppslag från medlemmarna. Är det något du saknar idag på sajten? Skriv en kommentar om du har tankar och förslag på förbättringar.

Vi är också alltid i behov av människor som är villiga at hjälpa till på olika sätt. I det här fallet söker vi särskilt personer med erfarenhet av plattformen Joomla. Samtidigt kan all form av kunskap om programmering och design komma till pass, så känner du att du har någonting att erbjuda i renoveringen av Arsenal.se kontakta mig eller Andreas på axel.asplund(a)arsenal.se eller andreas.andersson(a)arsenal.se.

Redan nu kommer vi dock se en del förändringar på hemsidan. En viktig förbättring är att medlemmen själv ska få större möjlighet att uppdatera sina uppgifter, framförallt när det gäller familjemedlemskapen. Det kan till exempel gälla att lägga till en ny person i medlemskapet, eller ta bort någon. Det kommer också bli en del nyheter på biljettsidan. Längre fram i tiden ligger dessutom en utveckling av webbshopen.

Arsenal.ses evolution fortsätter. Se till att dina idéer blir en del av den.

När jag växte upp så gjorde jag det inte bara i skuggan av två storasyskon. Jag hade även ett antal kusiner, av vilken den äldste av dem, vi kan kalla honom A, under en period hade en enormt imponerande permanent på huvudet. Hans redan från början lockiga hår hade fått sig en sådan papiljotternas duvning, så att det då aldrig verkade bli sig likt igen.

Nu blev det förvisso sig likt och A är idag en oerhört stilig tvåbarnsfader i sina bästa år. Han var även oerhört stilig under sin Bob Marley-period, men också under sin något nyromantiska dito, då hans föräldrar hade ömma hjärtan nog att låta hans studentfest inhysa ett danskt skrammelband i det annars så lugnt välartade villaområdet. Vilket kalas det var, vilket partytält och vilka små ”partyn” som högst informellt anordnades både i och utanför detta tält. Där hade vi kunnat snacka Pyjamasparty 2.2. Utan att några som helst behov av en ung småkusins fantasi, rådde.

Men om vi lämnar kusiners libidinösa utagerande och låter oss återvända till permanentade hår, så skall vi lämna estetiska värderingar därhän och i stället sikta in oss på roten till det förlockande steget. Vad kan det har varit som gjorde honom så säker på att det var just afrokrullig man skulle vara? Vad var det som drev honom till att verkligen genomdriva detta projekt mitt i den högborgerliga likriktningen? Eller snarare vem fick honom att göra det? Vem var det som kunde locka fram sådana krafter ur en tonårssömnig blond kalufs? Vad blev vem, som blev gåtans lösning?

Som så många gånger förr, så finner vi svaret i en engelsk man i den övre medelålderns absoluta sluttamp. En man utan egentliga färdigheter, förutom en, eller egentligen kanske två. För i virrvarret av orsaksnystan finner vi den lösa tampen i form av en viss Mr Kevin Keegan. Inte den stofilkorkade varianten vi idag vana att se, utan den som just haft den goda smaken att lämna Englands baksida, Liverpool, för att söka sig till det mellanmänskliga nytänkandes själva sköte, Hamburg.

För där och då, någon stans sent -77, gick nämnde Kevin in på frisörsalongen och cementerade ett statement. Någon stans där och då, satte han ned en fot för den ungdomliga estetiken och lade sina små fladdrande lockar i en tysk frisörskas permanentvätskeindränkta händer. Och killen gjorde avtryck. Genom HSV vita och det engelska landslagets nästan lika vita, rakt in i tusentals hjärtan nedsövda i tusentals villaförorter Europa runt.

King Kev above all. Bild från Flickr.com: ”Oliver CABARET”

Tonårsflickor föll ned i kärleken medan killarna valde identifikationen. Samma behov fick så många olika ansikten, med det gemensamt att de virades in i nypermanentade hårsvallsburr. Kusin A var, i det hänseendet, bara en av många tusen, men hans uttryck satte avtryck i en ung och, efter identifikationsobjekt, lika suktande D&M-förlaga.

När denna sagas själva subjekt, kände sig färdig med den hamburgska synden och längtade åter till hemmaön, valde han bort Liverpool för en stund i den southamptonska solen. Detta följde han upp med att flytta så långt från den västengelska solkusten som bara var möjligt, genom att göra sig till hjälte i det nordöstra hörnet. Kevin hade blivit några år äldre och hans hårsvall något glesare, men han var fortfarande kapabel till att ta laget åter till förstadivisionen. Han avslutade sin spelarkarriär genom att lämna arenan i helikopter för att flyga till sitt då nya hem i Spanien och likt en helikopter, eller för den delen även flygplan, svävar hela han fortfarande över klubben Newcastle United FC.

Samma Newcastle United FC skall nu, under måndagskvällen, besöka ditt Arsenal och mot oss försöka stjäla någon av, eller till och med samtliga de tre poäng som vi självklart äger rätten till. Vi skall försvara en fjärdeplats eller till och med jaga tredjeplats, men vad Alan Pardrews mannar nu jagar, är delvis dolt bakom en svartvit slöja. För där The Magpies de senaste åren mest har jagat benpipor och varit synonymt med hårdföra genombrittiska karlar såsom Barton och Nolan, där vilar dagens skatfamilj på helt andra värderingar.

Pardrew släppte i somras iväg några så kallade karaktärsspelare och fyllde på med fransk, sydamerikansk och afrikans briljans. Han gjorde affären som Wenger borde ha gjort när han hämtade Yohan Cabaye från Lille. Han har teknik, fart och briljans i form av Hatem Ben Arfa och delvis även Jonás Gutiérrez, samt han har en ytterst habil målleverantör i form av Demba Ba.

Och där Toonsen brukar sjunga: ”Feed the sheep and Ba will score”, där knyter vi ihop den krulliga ullsäcken genom att sända den numera något tunnhårige, men fortfarande oerhört tjusige, Kusin A en en önskan om fortsatt lycka och välgång. Förvisso för min kusin, men egentligen mer för mitt lag, Arsenal. För efter att vi studsad till mot Milan men ändå fick lämna CL, är det av yttersta vikt att vi möjliggör spel i nästa års Champions League. Och för att det skall möjliggöras så måste måndagens match mot Newcastle sluta med tre nya, fräscha och rödvita poäng. Bäää på er Toons.

Up You Gunners.