Senaste blogginläggen

Årets upplaga av Premier League har varit värre än världens värsta berg- och dalbana. Fotboll har alltid varit en ologisk sport, men om någon förutspått hur den här säsongen skulle komma att se ut hade nog de flesta börjat garva. Det har varit en orgie av sinnessjuka resultat, sparkade tränare, överraskningar, självmål, otroliga vändningar, konstiga skador, skrällar, mål och mycket, mycket annat.

Arsenal? Jodå, för Arsenal har det gått mer eller mindre som vanligt. Man blandar och ger totalt, vinner mot lag man inte bör vinna emot och förlorar mot lag man inte bör förlora emot. Som vanligt är man indragen i en strid om en Champions League-plats då Manchester-lagen tyvärr varit snäppet bättre under säsongens gång.

Med elva omgångar kvar har man ett litet grepp om fjärdeplatsen och en chans att komma ikapp Tottenham på tredjeplatsen. Femma ligger Chelsea, tre poäng bakom. Newcastle ligger två poäng bakom Chelsea. Liverpool ligger sjua, tio poäng bakom Arsenal, men med en match mindre spelad.

Som det ser ut just nu kommer kampen om de två Champions League-platserna (plats tre och plats fyra) stå mellan tre lag, möjligtvis fyra om man räknar in Newcastle. Eftersom jag tänkte vara snäll kommer jag räkna med Newcastle i kampen om en Champions League-plats. Under förra årets avslutning gjorde jag exakt samma sak och det inlägget såg ut så här. Idag tänkte jag göra en exakt kopia på det inlägget och spå hur avslutningen av Premier League 2011/2012 kommer att se ut. Häng med!

______________________________________________________________________________

Tottenham:

Det finns inga enkla matcher i Premier League. Alla lag kan förlora mot alla, oavsett arena, oavsett datum, oavsett laguppställning. Trots detta anser många att Tottenham har det "enklaste" spelschemat jämfört med sina konkurrenter, någonting jag skulle kunna hålla med om.

Medan resten av lagen har flera stormatcher kvar har Tottenham bara ett topplag kvar att möta - Chelsea. Resten av matcherna kommer att spelas mot mitten- och bottenlag som Sp*rs tyvärr skall vinna emot, om de kommer upp i sin vanliga standard. Trots att de varit lite svala på sistone tror jag inte att de tappar sitt momentum som Arsenal brukar göra varje år.

Jag tror inte att det går käpprakt åt helvete, men jag tror heller inte att det går käpprakt åt himmelen. Som ni ser tror jag att de tappar poäng i mer än hälften av de matcher de har kvar att spela. Om de inte tappar så många poäng är jag beredd att påstå att de kniper tredjeplatsen, men som vi alla vet är Premier League omöjlig att förutspå. Jag räknar därför iskallt med ett par förluster, eller åtminstone poängtapp, mot mindre bra lag. Vi kan bara hoppas, eftersom de måste börja tappa poäng om vi skall gå om dem!

______________________________________________________________________________

Chelsea:

Chelsea har varit katastrofalt dåliga under den här säsongen och jag tror det fortsätter i samma takt. Visserligen tror jag att de lyckas vinna ett par tuffa matcher (Tottenham & Newcastle hemma), samt att de skräller borta mot Fulham, men utöver det tror jag på tre solklara förluster (Manchester City, Arsenal & en Aston Villa-skräll) och två likaresultat (hemma mot Stoke och borta mot Liverpool).

De blå har ju varit en värre berg- och dalbana än Arsenal varit den här säsongen. De har dessutom förlorat många matcher mot både mitten- och bottenlag, så räkna med att det kan ske någon skräll här och där.

Så dåligt som Chelsea spelat i år tror jag faktiskt inte att de klarar att knipa en Champions League-plats, speciellt med tanke på att de har en tung drabbning kvar mot Napoli samt att de måste fokusera på FA-cupen. Sex vinster, två likaresultat och tre förluster kommer att sätta käppar i hjulet för Chelsea - och förhoppningvis betyder det att de missar Champions League nästa säsong!

______________________________________________________________________________

Arsenal:

Arsenal då? Jag tror inte att vi faller lika hårt som vi vanligtvis brukar göra under våren. Jag har svårt att se oss vinna alla kvarvarande matcher, någonting vi definitivt inte kommer att göra. Dels tror jag inte vi lyckas vinna mot Newcastle på måndag (lika) samt att vi faller pladask borta mot både QPR och Stoke. Speciellt på Britannia Stadium där vi inte vunnit på år och dar.

The Gunners har under hela säsongen gått igenom olika svackor. I början av säsongen hade vi en formsvacka, under hösten en formtopp, under vintern en formsvacka och nu ser det ut som vi har ännu en formtopp att se fram emot. Jag tror dock inte att det kommer inbringa vinst efter vinst efter vinst, utan att vi får någon enstaka punktering på vägen.

Vad som däremot är glädjande är att jag blir mer och mer säker på att vi kniper en Champions League-plats. Medan det kommer bli svårt att gå om Tottenham tror jag vi absolut är kapabla till det, men som ni ser i mina beräkningar tror jag att vi missar ärkerivalerna med en ynka poäng, enbart på grund av deras spelschema som ser mer överkomligt ut än vårt.

Jag skulle absolut inte klaga om våra matcher går så som jag skrivit här ovan. Visserligen skulle det vara surt att förlora två gånger, men jag har svårt att se oss gå obesegrade då vi lika gärna skulle kunna åka på en bomb hemma på Emirates (t.ex. mot starka Manchester City). Så länge vi tar cirka 20 poäng är jag dock väldigt säker på att vi klarar en tredje- eller fjärdeplats. Allt ligger i våra egna händer, men det gjorde det även förra säsongen då vi tappade en andraplats till en fjärdeplats. Låt oss hoppas att någonting liknande inte händer i år igen.

______________________________________________________________________________

Newcastle:

Newcastle har varit väldigt starka under hela säsongen, men jag har svårt att se dem ta sig förbi både Chelsea och Arsenal. De har en väldigt bra chans att sluta femma, bara ett par poäng bakom fyran, men att de skulle skrälla till det ordentligt med en fjärdeplats tror jag inte längre på. Det är långt ifrån omöjligt, men dels måste de ta igen fem poäng på Arsenal samtidigt som vi tappar mer än fem poäng under de elva kvarvarande matcherna.

Visserligen har vi en tendens att tappa poäng mot våren, men Arsenal har fått skadade spelare tillbaka, har en bra form och har erfarenheten att slåss om en Champions League-plats. Det kommer bli den avgörande faktorn om ni frågar mig.

Däremot tänker jag inte göra det gamla misstaget att ropa hej innan jag hoppat över bäcken. Som vi sett i årets upplaga av Premier League kan exakt allting hända, så räkna inte ut Newcastle ännu, annars lever ni på farlig mark. Dessutom tror jag att de kan skrämma Arsenal lite med ett likaresultat på måndag!

______________________________________________________________________________

När jag under förra året förutspådde slutspurten (med tretton omgångar kvar) trodde jag att ligan skulle sluta så här efter 38 omgångar:

1. Manchester United - 80 poäng

2. Arsenal - 78 poäng

3. Manchester City - 74 poäng

4. Chelsea - 69 poäng

Facit såg ut så här:

1. Manchester United - 80 poäng

2. Chelsea - 71 poäng

3. Manchester City - 71 poäng

4. Arsenal - 68 poäng

______________________________________________________________________________

När jag i år förutspår slutspurten (med elva omgångar kvar) tror jag att det kommer att se ut så här efter 38 omgångar:

1. Manchester City / Manchester United - X poäng

2. Manchester City / Manchester United - X poäng

3. Tottenham - 72 poäng

4. Arsenal - 71 poäng

5. Chelsea - 66 poäng

6. Newcastle - 61 poäng

Facit ser ut - hur då?

1. ?

2. ?

3. ?

4. ?

5. ?

6. ?

Vad tror ni?

Vad är det med detta jävla laget? Först förstör de en alldeles underbar onsdagskväll genom att spela som en påse nötter, sen tar de en tur till Emiraten och låter Twatsen ta en tvåmålsledning för att sedan trycka ner dem i skorna. Anfield nästa där vi återigen låter motståndaren dominera bara för att sno en seger sista minuterna.

Igår gjorde vi allt det jag hade sagt åt dem att inte göra. Jag kunde tänka mig att vi spelade ett riktigt lingonlag för att kunna vara säker på att vi hade så många hela spelare som möjligt redo att spela på måndag. Som reservplan kunde jag tänka mig att vi ställde upp med ett bra lag och bara visade att vi ville vinna åtminstone den andra matchen för att markera att vi fortfarande är ett lag att räkna med.

Efter fem minuter stod det klart: Wenger vägrade lägga sig ner och dö. Spelarna ville verkligen piska livet ur de rödsvarta och ett tag såg det fanimig ut som att italienarna var livrädda för hur det hela kunde sluta.

Det gick inte hela vägen och det beror till stor del på att vi inte hade något reservkrut på bänken. Istället för att kunna kasta in Gervinho, AOC eller Benayoun så var vi tvungna att putta in Chamakh eller Park, två killar som är kallare än en Piggelin på Grönland.

Med en eller två injektioner från bänken kunde vi orkat hela vägen, för det stod väldigt klart att vi tog slut efter 60-70 minuter och Milan hade full kontroll på återstoden av matchen. Vi gick all-in och blev synade. Vårt par i kungar fick stryk av ett två par i tvåor och treor och så är det ibland.

Flaggan i topp och hela köret och vi bjöd fotbollseuropa och de svenska kvällstidningarna på en chock som kunde resulterat i kaos. Zlatanälskarna hade helt plötsligt ingenting att komma med. Han som var bättre än Maradona i Italien var nu degraderad till Andy Carroll. Tänk så fort det kan gå när man inte tänker efter, tänk så jobbigt det blir när man påstår att engelska lag suger och att det är ett maktskifte vi sett. Jo tjena.

Jag är dålig på att ta förluster och häver ofta ur mig den ena idiotin efter den andra efter dem. Jag är bitter och långsint, konspiratorisk och enögd. Jag är också stenhård supporter. Jag håller alltid på mitt lag oavsett om jag håller med om vad som ska göras och hur det ska göras. Återigen gav Wenger mig en näsbränna, jag trodde inte på honom, inte på idén om att gå all-in och absolut inte på att vi skulle kunna göra det och så är vi så nära, så nära.

Milan slår ut oss med 4-3 vilket inte är någon skam. Vi bevisade igår att Milan inte är Barcelona och jag skulle bli förvånad om de gick längre än till semi beroende på lottning. Vi bevisade också igår att Arsenal är ett bra lag med väldigt mycket bra fotboll i sig.

Jag blev hånad av en Aston Villa supporter. Ni hör själv. En Aston Villa supporter som frågade hur det gick för oss igår. Jag är lättretad och först vill man bara klippa till. Jag fick svara honom som jag fått svara någon Liverpoolare för ett tag sedan - det är väl bättre att vara med än att inte vara det? Nu har vi fått vara med ännu ett år och nu ska vi ge järnet för att få uppleva det igen. Och igen och igen. Cause we´re worth it.

Den gode D&M ställde frågan, kan inte du göra en "view from the enemy"? Hur ser en Man Utd-supporter på dagens Arsenal? Här kommer några rader från en soffcoach med hjärtat i nordvästra England.

Det skall erkännas att jag alltid har irriterat mig en del på det moderna Arsenal. I början (slutet 90-tal - första delen 00-tal) var det helt enkelt för att Ni hade ett otroligt bra lag och gott om profiler att störa sig på. Detta var en tid med skönt heta möten mellan våra klubbar, vem minns inte "The Tunnel Incident" på Highbury mellan Roy Keane och Patrick Vieira eller "The Pizzagate", då vi äntligen fick stopp på Er smått otroliga 49 matcher utan förlust i ligan.

På senare tid har irritationen handlat om annat. Den allmänna bilden av ett helylle-Arsenal, som spelar så fin fotboll, merparten av motståndarna i ligan spelar en sådan primitiv fotboll så dem borde få rött kort allihopa, Wenger låter alltid unga lovande spelare ta plats, media fullständigt älskar Englands Barcelona och man har ordning på finanserna. Se där ja, ännu en titellös säsong för detta präktiga Arsenal, sweet!

Om man nu skall på något så där vuxet sätt analysera detta så är det givetvis en stor portion avundsjuka inblandat här, för Ni har ju i mångt och mycket gjort rätt. I dag känner jag inte samma irritation, kanske för att Ni i skrivande stund inte är det där hotet ni en gång var eller är det för att andra direkt mer otrevliga saker händer i form av vår dopade blåa lillebror? 

Innan den där finalen mot Birmingham City i Carling Cup förra året gick Wenger ut och sa att Arsenal kan vinna alla fyra titlarna, efter förlusten där känns det som att Eran nedförsbacke startade. Ännu en titellös säsong var så småningom till ända och en transfersommar kom som det, enligt Wenger, skulle kunna skrivas en hel bok om. Även om jag inte är Arsenal så skulle det vara väldigt intressant att få reda på vad som egentligen hände förra sommaren. Faktum är att den kvalitet som lämnade förra sommaren ersattes aldrig fullt ut i läge där man snarare behövde förstärka ytterligare.

Manutd-Mats multitaskar. Bild: Manutd-Mats.

Tycker att dagens trupp innehåller många bra spelare som Szczesny, Vermaelen, Sagna, Song, Wilshere och inte minst Van Persie. I Van Persies fall skulle Ni behöva klona honom, det är lite av samma problematik som vi har med Rooney. I avsaknad av en riktigt kreativ mittfältare så får Rooney spela allt längre ner i banan där han i och för sig gör ett bra jobb men han skulle samtidigt behövas i straffområdet. I mina ögon skulle laget må bra av att ha Van Persie längre ner i banan men likt Rooneys fall behövs han även i boxen. Trots att Ni har många bra spelare så har Ni alldeles för många medelmåttor, bra spelare men inte av den kvaliteten som gör att man nästan kan ställa upp med två jämnstarka startelvor, för det är ett måste när man skall ta sig igenom en säsong fylld av serie, cupmatcher, skador och förhoppningsvis vinna något.

Man läser och hör lite varstans att folk vill, eller i varje fall har velat, sparka Wenger, men det tycker jag absolut inte Ni skall göra! Det där är en farlig väg att ta med risk att Ni hamnar i en tränarkarusell likt Era blåa grannar i västra London. Titta istället på staben under Wenger. I brittisk press beskrivs Pat Rice som en dinosaurie, en man av den gamla skolan som inte har mycket till övers för moderna hjälpmedel. Om jag har läst rätt så har Pat Rice varit Wengers assisterande tränare under hela Wengers tid i klubben, jämför detta med Sir Alex som under sin tid hos oss haft 8 olika assisterande. Nu har i och för sig Sir Alex 10 fler år på sin position men omsättningen på assisterande tränare är enligt mig en stark bidragande orsak till att vi har hållit oss i toppen år efter år. Med ny assisterande får du in nya tankar, idéer och träningsupplägg. Som tränare blir du tvingad att ta åt dig det nya och revidera ditt egna sätt att leda laget med följd att laget utvecklas och kan bryta ny mark.

En annan mycket viktig roll i en klubb är kulturbäraren. En som vet vad som krävs för att vinna och agerar som brygga mellan gammalt och nytt, det behöver nödvändigtvis inte vara en för dagen aktiv spelare bara det är någon med hjärta för klubben. Detta kan jag inte se att det finns i dagens Arsenal, det finns kommande kulturbärare i form av Wilshere och Frimpong men dessa är fortfarande för unga och det kommer dröja innan dom kan ta den rollen. Så vad göra? D&M skrev ett inlägg för några månader sedan, eller om det var under någon av våra dimmiga soffcoach-kvällar som han sa att Ni borde ta in Martin Keown i ledarstaben, och det vore en alldeles utmärkt lösning enligt mig. Ni får inte bara en kulturbärare utan även en kille som kan det där med försvarsspel och kan sträcka upp Eran något darriga backlinje.

Så vad tycker jag att Ni skall göra? Först och främst en ordentlig utrensning av alla medelmåttor detta tillsammans med tillskott av kapital ger utrymme att värva kvalitetsspelare, och med kvaltietsspelare menar jag inte the usual suspects i form av unga talanger i Ligue 1 eller annan liga. De nya spelarna bör såklart hålla hög kvalitet men även vara av olika karaktärer, inte bara små, snabba och tekniska utan även spelare av mer fysisk karaktär och gärna med "jag släpper f-n ingen över bron-mentalitet".

Detta för att möjliggöra mer variation i laguttagning/förändring av matchbild beroende av motstånd. Ni skall utgå från Wengers filosofi av fotboll men han måste acceptera/inse att man måste ibland lämna sina ideal och spela en annan typ av fotboll. Rensa i ledarstaben under Wenger, in med nya idéer och en kulturbärare i form av Martin Keown eller Tony Adams. Ge Jack Wilshere kaptensbindeln, låt han redan nu bli den stora mittfältsgeneralen. Sen är det bara ut och köra!

Jag tror och hoppas att ni kommer tillbaka som ett bättre och starkare lag nästa säsong, för jag slåss hellre mot Er om framgångar än mot blåa shejk och oligark-dopade lag eller öppet rasistiska merseyside lag!

Lycka till!

/Man Utd-Mats

Många av oss har nog fortfarande svårt att tro det. Tre poäng på Anfield. Mot Liverpool, denna stora klubb som nyss vunnit en pokal medan vi gått titellösa i hur många år som helst. De hyllades som pånyttfödda och att det skulle visa att de var på väg uppåt igen och nu var minsann topp fyra en möjlighet igen.

Istället står vackra, starka och mäktiga Arsenal i vägen och hade det inte varit för den där Kalle Anka-cupen så hade det mycket väl kunnat bli ett Europafritt år i Liverpool ännu en säsong.

Vi å andra sidan har allt i egna händer. Fjärdeplatsen är vår om vi vill ha den och tredjeplatsen också för den delen om Redknapp bestämmer sig för att han vill vara Englandmanager mer än Tottenhammanager. Vi ska bara ta den.

Ifjol föll vi till en fjärdeplats efter att ha varit uppe och lekt topplag länge, länge och såg länge, länge ut som en möjlig ligasegrare. Den mentala kollapsen efter KA-cupfinalen blev enorm och vi blev en skugga av vad vi kan vara.

I år har det varit omvänt vilket väckt supportrarnas vrede. Det är inte okej att ligga och lura runt sjätte, sjundeplats för att sedan med nöd och näppe ta en fjärdeplats. Inget är klart ännu, det vet jag, men att tänka oss utanför topp fyra tänker jag inte ens bemöda mig med i nuläget.

Vi har all anledning att vara frustrerade och ilskna över uteblivna resultat och utebliven utveckling. Vi har en fantastisk startelva när allt stämmer och ytterligare två-tre spelare som är toppklass. Däremot är det så att vi har fler skador än någon annan och ett spel som inte passar de lite sämre truppspelarna. Vi har tyvärr inte haft förmågan eller viljan att anpassa oss efter motstånd och tillgängligt spelarmaterial.

Till sommaren förväntar vi oss därför en uppryckning i kvaliteten på de spelarna som tas in. Ju billigare vi kan förstärka, ju bättre är det, men det är som med fastighetsunderhåll - snålar du de första åren så kostar det mer senare.

Matchen imorgon har smugit sig på. Jag har försökt tänka bort den och vill helst att det ska bli måndag igen - ingen helt bekväm känsla. Cirkus Zlatan kommer på besök och hela mediesverige är på hugget och ska kolla vad den gamle malmöiten kan hitta på. Det allra skönaste är ju om han är väldigt anonym överlag, och att vi faktiskt slår ut Milan.

Önsketänkande naturligtvis för det finns inte på kartan att vi slår ut italienarna och då kan vi resonera utifrån två ingångar. Antingen vill vi vinna matchen för att återupprätta någon sorts heder rent fotbollsmässigt eller så ställer vi ut skorna och tänker på måndagens match.

Jag skulle nog hellre se det senare eftersom jag personligen gett upp fullständigt. Däremot blir jag såklart vansinnig om spelarna visar upp en sådan attityd - hycklare som jag är. Wenger har sagt att han tänker ställa upp med sitt bästa lag och i frånvaro av Arteta, Diaby och Benayoun från i lördags så har vår käre manager något att bita i. Song, Rosicky och vem då? AOC är väl den klaraste kandidaten.

Det blir inte bra hur vi än gör. Hoppet finns där och det hoppet är fem procent. Det har nämligen Wenger bedömt chanserna till. 1 av 20. Hur har han kommit fram till det. Antagligen för att 1 av 20 matcher vi spelat mot Newcastle de senaste 20 åren har Newcastle hämtat in ett 4-0 underläge till 4-4. Typ.

Ge mig bara en seger imorgon så vi kan bygga på det. Vi är inte sämst i hela världen och slår vi Milan imorgon så kan det åtminstone roa oss lite hur tidningarna anklagar Arsenal för att förstöra Zlatans triumftåg genom England....

Vem kan säga att måndagsmornar är veckans höjdpunkt? Vem kan förmedla ljus och härlighet i en morgon på tok för arla för sitt eget bästa? Och vem kan bringa ordning i ett töcken av kaos? När veckan känns som allra längst och när tiden för väsentligheter är som mest knapp?

Men om jag skall vara ärlig, så skiter jag i vilket. För jag är fortfarande glad. Jag är fortfarande uppfylld, fortfarande upprymd och fortfarande guppande i den där lilla stillsamma känslan av hammock en ljummen sensommarkväll. Som Radioheads ”No Suprises”, som riktigt bryggkaffe istället för automatens och som återfunnen närhet till någon du vant dig vid att alltid ha nära. Som stillad abstinens, som det magiska ögonblicket då medlidsamhet övergår till delad glädje eller som den korta stund du vaknar upp och upptäcker att du somnat i ett sällskap du så länge drömt om.

Jag vet inte om förra helgen, och den därpå följande måndagen, var större eller mindre än idag. Eftersom jag då, vid ställningen 0-2 helt hade givit upp, var jag under den därpå följande måndagen nästan i ett tillstånd av chock. Jag var hög på den förmodade engångsföreteelsen och förförd av den plötsliga trisslottskänslan. 

Denna måndag är det annorlunda. Denna måndag är på något konstigt sätt nästan större. Inte för att vi var bättre, snarare tvärtom, utan för att en gång och en företeelse alltid kan förklaras bort, men två gånger är så enormt mycket svårare att bortse ifrån. Eller för att de motståndare vi lördags nedlade återigen var ett av de där hyllade, de där som är på rätt väg och som i gemene mans ögon, till skillnad från oss, är förknippat med framåtanda, äkthetens betryggande trovärdighet och med rätt beslut såväl ekonomiskt som sportsligt. Och ändå vann vi över dem. Fast de är så bra och folkkära och fast vi var och är så rakt igenom urkassa. Och trots att vi är så i en sådan enorm utförsbacke och aldrig kommer få grepp om tillvaron. Vad konstigt livet kan vara, eller hur?

Arsenal -sounds crispy.

Och så skönt det kan får vara ibland. Så ljuvligt lättsockrat livet ibland kan föreställa sig och så uppsökande och kontakttagande tillvaron stundtals vill visa sig vara. Som om livet som bittert nagelbitande Arsenalfantast hela tiden, stilla för sig själv, bar på den här typen av upprättelse. Och dessutom två helger i rad? Och det är fortfarande skönt, det är fortfarande så ljuvt och det är fortfarande som att promeneras omkring med i en välfjädrad BRIO-vagn för medelålders orakade män.

När helgen skall summeras finner du förlust för spurs, förlust för che£sky och kryss för Toons att lägga till den redan kända förlusten för foolsen. Idel goda resultat och endast det faktum att Abracadabrovich låtit AVB få sparken, kan anses negativt för oss. Jag hade gärna sett Villas-Boas förlora omklädningsrummet än mer till herrar Terry, Drogba och Lampards närmast tvångsmässiga agitatorism och nu får tyvärr klubben alla möjligheter att resa sig under gamle Albionsmanagern Di Matteos välkänt varliga fingrar. Men man kan inte få allt. Man får ibland liksom nöja sig med det lilla. Det där lilla som exempelvis tre högst orättvisa poäng på Anfield Road kan föra med sig. Och det är inte alltid fy skam.

Innan jag släpper dig lös till måndagens alla måsten vill jag bara passa på att flika in morgondagens startelva, vilken enligt Caretaker D&M skall se ut på följande sätt:

Fabianski
Ebecilio– Djourou – Miquel – Jenkinson
Eisfeld – Özyakup – Yennaris
Afobe – Chamakh – Park

Nu är vi bara fyra-fem poäng från St Totteringhams Day, bara fyra-fem poäng från säker mark och vi har Toons hemma, Toffies borta och Villa hemma som väntar på oss. Nu skall vi låta sår få läkas, blessyrer få lida över och trötta huvuden återfå sin vilas frid. Nu skall allt som bara är möjligt, möjliggöras och vi skall fortsätta vår tillsynes omöjliga vandring uppåt i ligatabellen.

Frågor på det?

Bild från Flickr.com: ”jonbran”

Jag förstår om ni väntat med spänning på mina åsikter kring gårdagens mirakel. Tyvärr för er del så har jag ett liv ibland och det spenderades i gott sällskap på en ölprovning följt av en biljardhall. Sexigt så det förslår för en medelålders man.

Det värsta var nog att jag var tvungen att följa den sista halvtimmen via texttv på mobilen och det var längesedan jag tryckt på "uppdatera" så ofta. Det är inte utan att fingertopparna saknar lite känsla så här dagen efter.

Segern för oss i samband med alla andra resultat som spelades fram var absolut det bästa scenariot. Hur mycket jag än vill att Man C och Man U ska fråntas alla sina poäng och degraderas till skotska division två så är det ändå bättre att de tar poäng än att Tottenham ligger före oss. Dessutom är jag ganska nöjd med att Man C inte bara lägger sig ner och dör utan fortsätter att sterilt ta poäng.

När det gäller vår match så var vi vårt vanliga lite tafatta jag igår. Vi hade svårt att få matchen dit vi ville och fick mest jaga boll. När vi väl skulle anfalla gjorde vi det snabbt och utan att tänka igenom det. Ibland är det bättre att ta tid på sig för att få känna på bollen och känna att man har kontroll. Istället fick Liverpool diktera villkoren och hade det inte varit för våra hjältar i backlinjen och en 21-årig polack så hade vi skrivit förlustsiffror istället.

Å andra sidan är det ju det de är till för. De ska då och då vara helt immuna mot anfallsförsök och de ska då och då nästan överträffa sig själv. Kos varvade briljans med skakighet, medan Vermaelen såg ut att vilja äta barn. Dessvärre hade vi svårt att skapa särskilt mycket själva och Liverpool hade massvis med hörnor och spel bakom backlinjen.

Vi vet att vi egentligen är bästa laget...typ. Därför var det heller ingen överraskning att vi kunde komma tillbaka på en enda chans. Van Persie är den som har sista touchen, men egentligen är det Sagnas mål för maken till perfekt inlägg ser vi sällan hos våra rödvita.

Efter Kos självmål kunde vi trots att vi var tillbakapressade alltså gå till halvtid med ett kryss - ett resultat de flesta av oss nog skulle ha nöjt oss med, särskilt efter att vi sett hur det såg ut i första.

Vi har flera gånger begråtit hur andra lag tagit poäng av oss genom effektivitet när vi dominerat fullständigt, men nu äntligen kunde vi göra samma sak. Liverpool kommer naturligtvis känna att de blev bestulna, men vi ska inte be om ursäkt med tanke på alla sorger och bedrövelser vi behövt gå igenom.

Van Persies segermål är en diamant i sig. På Songs perfekta framspelning drar holländaren till på volley och trycker in den på första stolpen. Eufori och ett otroligt fint utgångsläge för resten av säsongen. Fyra poäng upp till Tottenham, tre poäng ner till Chelsea.

Vi har haft sanslösa problem med skador och underpresterande spelare hittills. Nu börjar problemen för våra konkurrenter. Redknapp jobbar bara deltid, Chelsea har precis sparkat Villas-Boas. Det borde gynna oss. Förvisso kan bara vi själva göra jobbet, men nog vore det fint om vi fick lite hjälp av kollektiva kollapser hos våra Londonrivaler. En ny lasagnegate kanske?

Arteta fick en hjärnskakning efter en kollision, men hälsar idag att han vill spela matchen mot Milan på tisdag. Que? Jag är i valet och kvalet här. Det är klart att det finns en chans att ta Milan och mirakulöst kanske till och med vinna med 4-0. Det vore som hämtat ur en saga och en bragd större än att Håkan Juholt kunde bli partiledare.

Det finns fördelar med att spela ett starkt lag. Vi vill vinna matchen för att visa att vi kan slå Milan även om vi åker ur. Återupprätta lite heder helt enkelt. Å andra sidan kanske det inte är viktigare än att vi ska slå Newcastle nästa måndag och därför bör vi kanske svälja förtreten och spela reserverna. Jag är kluven och är nog beredd att lita på Wenger fullt ut här. Han får låta bli att konsultera denna bloggen denna gången. You´re on your own Mr W.

Zlatan har uttalat sig om hur han nobbade Arsenal och det är överallt i medierna på ett sätt så att man ska tro att det var ganska nyligen. Att han som otroligt kaxig tonåring inte ville visa upp sig för Wenger under en trial framgår först i brödtexten.

Allt sånt kvittar. Det finns inga garantier för att han blivit något hos oss. Han kanske hade blivit en Bendtner om han fått fortsätta. Jag tror nog att det var bäst som det blev. Många som håller på Zlatan verkar av naturen vara nomader. De byter nämligen klubb lika ofta som han gör. Att vara Gooner är inget tillfälligt tillstånd, det är en kronisk sjukdom som inte går ihop med idoldyrkan av enskilda spelare. De är gudar när de är här, kassa när de lämnar. Få undantag finns från den regeln. Så är det bara.

....can someone step up to the plate and win it? Could make such a difference to the season of either club if they do. Tomas Rosicky. Alex Song. Looking for van Persie, flag stays down and HE SCORES - Robin van Persie for Arsenal! - Steve Wilson.

Charmen med fotboll. En minut, en sekund, en passning, att ett mål kan förändra exakt allting. Alan Hansen hade för en gångs skull rätt när han i Match of The Day-studion sade: "when you've got Robin van Persie up top, you've always got a chance". Och det var exakt vad Arsenal hade. Robin van Persie. Hjälten. Trotjänaren. Superstjärnan. Han behövde bara två chanser. Det small bägge gångerna. 0-1 blev 1-1. 1-1 blev 2-1. På tilläggstid. Mot Liverpool. På Anfield. Helt jävla otroligt.

Men precis som vanligt tar vi det hela från början. Fredag. Kväll. En av mina bästa vänner fyllde år och hade bokat ett par bord på Electricity Showrooms i Hoxton. Om det inte varit för honom hade jag aldrig begett mig ut, mest på grund av att tåget mot Liverpool skulle avgå 07.48 på lördagen.

Det blev ett par drinkar, shots och öl på Electricity Showrooms innan jag bestämde mig för att lämna för hemfärd. Klockan var visserligen bara elva, men eftersom jag var tvungen att gå upp tidigt fanns det inga direkta alternativ. Jag ville verkligen inte missa Anfield, vilket jag mycket väl hade kunnat gjort om jag stannat där in på småtimmarna.

Vaknade sex på morgonen. Duschade. Märkte att jag inte hade någon slags frukost i kylen. Sket i det. Klädde på mig och lämnade. På vägen mot tunnelbanestationen gick jag in på Tesco. Köpte frukost (en baguette), men spetsade till det med en flaska Jack Daniels och ett par plastmuggar. Och en flaska cider för omväxlingens skull. Runt halv sju tog jag den korta tunnelbaneresan mellan Liverpool Street och Euston Square.

När jag väl nådde Euston Square och tog den korta promenaden in till självaste stationen märkte jag att jag kanske var lite för tidigt ute. Klockan hade nämligen inte ens hunnit slå sju. Åt min frukost, väntade, drack lite Cola, väntade, fortsatte att äta, väntade, stirrade på människor, väntade, kollade nya tweets, väntade... tills sällskapet äntligen började komma en efter en. Efter att ha samlat var det dags att ge sig av. Vi gick på tåget och började redan knäppa upp öl, cider och allt vad folk hade med sig. Jag rivstartade med whiskey innan klockan hade slagit åtta.

Timmarna gick och vi diskuterade precis som vanligt allt mellan himmel och jord - och Arsenal så klart. Vad som överraskade mig - och många andra - var att tåget var fullt av Liverpool-supportrar. Jag förstod ingenting. Ni som hänger med i svängarna vet att vi ofta brukar reta Manchester United-supportrar eftersom så himla många bor i London, men jag har då aldrig sett så många scousers i London.

I väntan på tåget. Foto: KE.

Hur som helst kom vi så småningom fram till Stafford där vi fick byta tåg (direkttåg var alldeles för dyrt när vi bokade biljetterna). Vid det här laget var alla glada, exalterade och hoppfulla. Vi sjöng ett par ramsor, skrattade, snackade och hade helt enkelt riktigt roligt, som man alltid har på bortaresor. En timma senare skulle tåget anlända i Liverpool.

Efter att ha väntat på ett par vänner i tio minuter var det dags att bege sig av mot Anfield (vi hann tyvärr inte med att gå in på någon pub). Turligtvis hade vi med oss en person som tidigare hade bott i Liverpool, som visste hur man tog sig till Anfield. Problemet är ju att de, likt Aston Villa, placerat arenan hundratals mil från tågstationen. Antingen fick man ta tåg, byta till buss och sedan gå (= krångligt) eller så fick man stå i världens längsta busskö. Valet föll på det senare.

Halvvägs i kön fick jag någonting som endast kan kallas akutläge. Min blåsa höll på att spricka. Det fanns inget hörn, inget träd, ingenstans jag kunde springa iväg för att lätta på trycket. Turligt nog bar jag fortfarande med mig ett par plastmuggar som jag hade haft med på tåget. Vid det här laget förstår ni nog alla hur det här slutade. Ur ingenstans dök det upp en soptunna mitt i kön(!). Jag ställde mig bredvid den, höll muggen i ena handen och låtsades prata i mobilen med andra. Problem solved.

Efter att äntligen ha kommit in i bussen tog den oss till Anfield. Med tanke på de senaste månadernas oroligheter på Anfield var det inte många som hade någonting gott att säga om Liverpool. Man märkte tydligt att polispådraget var större än vanligtvis, mest på grund av en viss Luis Suarez. You know what you are, you know what you are, Luis Suarez, you know what you are ekade det i bortasektionen av arenan.

Precis innan matchen började det ösregna, vilket gjorde det hela lite mer häftigt. Där stod man, mitt i regnet, med tretusen andra Arsenal-supportrar och sjöng Arsenal-ramsor på högsta möjliga volym. Grymt!

Anfield före match. Foto: KE.

Matchen då? Den var allt det som Arsenal - Tottenham inte var veckan före. Liverpool dominerade. Arsenal såg sega, lojja och uttråkade ut. Att de rödklädda skulle dominera matchbilden under större delen av matchen hade vi nog alla räknat med, men att Arsenal skulle vara så dåliga som de var under den första halvtimman var det få som förväntade sig. När Luis Suarez gick ner i straffområdet - i mitt tycke ännu en filmning - och domaren pekade på straffpunkten räknade jag med att Dirk Kuyt skulle slå in 1-0.

Under de senaste månaderna har jag inte haft mycket över för Wojciech Szczesny. Han har varit långt ifrån så bra som vissa Arsenal-supportrar påstått att han är, men igår eftermiddag var han allt annat än dålig. Straffräddningen var snygg, men det var räddningen på returen som imponerade exakt alla. Att han tar straffen, lyckas ta sig upp så fort som möjligt och rädda ett solklart ledningsmål kan inte beskrivas som någonting annat än sanslöst. Och bortaklacken firade det som ett Arsenal-mål.

Att Koscielny ett par minuter senare skulle sätta ledningsmålet för Liverpool kunde ingen göra någonting åt. Det var bara en tidsfråga innan Liverpool skulle ta ledningen. Vad som däremot var mer överraskande var vår respons. Arsenal som under inledningen av matchen sett ut som ett gäng från Allsvenskan började helt plötsligt spela fotboll, någonting som gav resultat nästan direkt. Bacary Sagna kom farandes fram på högerkanten och sopade in ett fantastiskt inlägg som van Persie kunde nicka in till 1-1.

Jag såg dock olyckligtvis varken inlägget eller målet eftersom jag stod och kollade på Andy Carroll som nyss hade börjat värma upp. Av någon anledning joggade han fram mot bortaklacken och började klappa. Uppenbarligen var det till den övre kortsidan (med Liverpool-supportrar), men det såg verkligen ut som om han kom fram och "tackade" oss. Jag började skratta bara för att sekunden senare byta fokus och se att nätet rasslade på andra sidan av planen. Och sedan exploderade det, precis som vanligt!

Innan halvleken var över skulle Liverpool träffa stolpen två gånger om. Arsenal hade tur som gick till halvtidsvila med 1-1. Till andra halvlek ändrades inte matchbilden. Liverpool fortsatte att ha övertaget medan Arsenal fick nöja sig med de få chanser man hade. När Kelly mer eller mindre missar öppet mål trodde många av oss att det var över, men turligt nog lyckades han inte förvalta sin målchans.

Alla - inklusive jag själv - var mer eller mindre säkra på att Liverpool skulle grejja det i slutändan, att de skulle sätta ett sent mål och ta alla tre poäng. Men fotboll är ingen vanlig sport, tack och lov. När hoppet såg ut att vara ute passade TomasRosicky till Alex Song som skickade iväg en fantastisk boll till Robin van Persie. Och när Robin van Persie får en boll inne i straffområdet skall det till någonting extra för att han skall missa målet.

Vi firade i solskenet. Foto: KE.

van Persie drog till på volley med vänsterfoten. Reina var chanslös (skottet var alldeles för hårt). Arsenal hade satt 2-1 på tilläggstid. Bortasupportrarna svävade på moln. Jag ställde mig upp på ryggstödet av min stol och vände mig mot hemmasupportrarna och firade som om det var det sista Arsenal-målet jag någonsin skulle få fira.

Det är någonting speciellt med sena matchavgöranden. Bara den här säsongen har vi fått uppleva fem stycken. 4-3 och 5-3 på Stamford Bridge, 1-0 på Stade Velodrome, 2-1 på Villa Park, 2-1 på Stadium of Light och nu 2-1 på Anfield. Jag har varit på plats alla gånger. Och varenda gång har det varit lika jävla magiskt. Det går inte att beskriva hur fantastiskt det är. Bättre än pengar. Bättre än sex. Bättre än det mesta. Lika förjävligt är det när det sker mot en (som på Craven Cottage), men lika underbart är det när det är vi som gör dem.

Vi firade som om morgondagen inte fanns. Tågresan hem kan inte beskrivas med något annat ord än kaos. Folk hoppade, slog mot fönster, klättrade upp i bagagutrymmet, sjöng, drack, festade, sjöng ännu mer, sprang genom hela tåget och skapade minnen för livet.

Glädjescener på tåget! Foto: KE.

Min vän med Szczesnys målvaktshandske (Szczesny kom personligen fram till honom och gav den till honom!). Foto: KE.

När vi var på väg ut från Liverpool stannade tåget vid en station vars namn jag inte kommer ihåg. Jag tittar ut för att se var vi stannat, men ser istället Chamakh hålla på att packa sin ryggsäck i ett vänterum. I all extas som uppstod därefter kommer jag bara ihåg att Bacary Sagna kom fram till fönstret i väntrummet och började dansa framför oss. Fabianski bjöd på världens största smile medan Arsène Wenger vinkade till oss. Det var snudd på surrealistiskt.

Tågresan verkade aldrig ta slut, utan festligheterna fortsatte ända in i London där vi fortsatte festen. När jag till slut tog mig hem var jag så pass trött att jag bara ville sova, men det fanns någonting mycket viktigare än sömn. Jag ville se målen. Jag ville se van Persie. Jag ville se oss göra 2-1 på Anfield igen. Satte på datorn, tittade på målen minst tio gånger om, stängde datorn och gick till sängs med världens största leende på mina läppar.

Om jag kunde åka på varenda bortamatch i resten av mitt liv skulle jag göra det. Det är en helt annan värld jämfört med hemmamatcher. Och för alla er som aldrig någonsin åkt på en bortamatch så måste ni göra det innan ni dör. Innan jag avslutar inlägget är det dagar som gårdagen som gör mig stolt att vara Arsenal-supporter. Vi må inte vinna titlar, men vår klubb, våra spelare och framför allt våra supportrar tillhör en klass för sig. Pride. History. Class. Arsenal.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=7B31AqV1kjE]

Idag åkte vi till den engelska toppfotbollens verkliga rövarkula, Anfield Road, där dörrkarmar justeras för att hemmaspelare skall se större ut, där skyltar sätts upp för att bortalagets spelare skall uppleva sig vandra på historisk mark men där historiens vingslag är det enda av rörelse som går att skönja.

När en av ArsSweden-forumets verkliga inläggsvirtuoser, zimzon, upptäckte att det var tidig avspark som gällde, fällde han följande kommentar: ”Sen märker jag precis att den här matchen spelas tidigt lördag?! Vafan? Då står man där halv fem och fylle-lagar-mat igen. Det som är positivt med tidig match/tidig fylla är att man somnar vid åtta på kvällen. Då är man fräsch på söndagen.” På den vägen var det och vi tar det följaktligen från där.

Ni vet ju själva hur det gick, ni såg ju själva hur the barca of the EPL fuskade till sig en straff, att Szczesny gjorde vad han är satt att göra men även att Koscielny blandade rakryggade rensningar med självmål. Ni såg RvP vända på steken och ni såg RvP …vända på steken. Ni såg rättvisa skipas i en snuskburk av fusk, tvåstaviga svordomar och encellsorganistriska hemmafantaster. Det blir inte mer EPL än så här och det blir inte mer Arsenalbeauty 2012 än så här. Fy f-n vad skönt.

Szczesny: 5/5. Först räddade han Koscielny efter att denne gått bort sig, sedan tog han straff och retur efter att äckelkrypet fuskat till sig straff. Och på den vägen var det. Killen tog f-n i mig allt. Underbart auktoritär i luften och med en nästan sjukligt stor pondus i sitt helhetsspel. Tack, WS, idag var du stor.

Sagna: 4/5. Bra defensivt och med ett fantastiskt inlägg till RvP´s kvitteringsmål. Höll foolsens vänsterkant totalstängd och fick Enrique att framstå som Wengers bästa ickevärvning. Hög klass, matchen igenom.

Koscielny: 3/5. Bedrövlig i första halvlek, där han tappade markering och inte alls hängde med i firma Suarez-Kuyts irrfärder planhalvan runt. Till detta gav han oss i andra halvlek kontrasten med en mittback som plötsligt var all in i allt han företog sig. Kass första men lysande andra halvlek. 

Vermaelen: 3,5/5. Försökte hålla ihop det darriga försvaret i första och ovan nämnda Suarez-Kuyts i schakt. Och växte sig enormt stor ju mer matchen led mot det obönhörliga slutet för dessa spring-och-släng-dig-killar. Smärta verkar endast vara ett problem om det tar dig av planen, för denne belgiska slitvarg.

Gibbs: 3/5. Hade en bråd tid mot Henderson med bihang i första, men löste det med excellenta glidtacklingar och ljuvligt långlinjehetsande. Fick sig en smäll och gav igen med samma medel. Det är bara att han, mot alla odds, håller sig hel ett par matcher till, så kan detta bli hur trevligt som helst.

Song: 3/5. Nu verkar både D&M och Song upprepa sig själva här, men denne killa hade, liksom så många andra och precis som han, denna säsong, tenderar att ha, en blek första halvlek och en skimrande andra. För på samma sätt som han, tillsammans med Arteta, tappade foolsens centrala mittfält i första halvlek, på samma sätt åt han helt upp dem i andra. Och vilken ljuvlig delikatess till assisterande pass till RvP´s 2-1-mål. Hans sko var absolut värd att kyssas.

Arteta: 2/5. Oerhört blek. Hade ett bra långpass till TW14 i matchens inledning och kämpade febrilt för att hålla jämna steg med foolsens mittfält, men hade inte stor lycka i de minuter han hade innan Henderson avslutade hans match. Bara att hoppas på att skadan inte var allvarlig och att han snabbt kommer åter. För vad än ovan nämnde forumvirtuos än säger, så är Arteta viktig för oss.

Rosicky: 2/5. Inte alls lika innovativ som mot spursen, men ändå ständigt kämpande. Tog för sig, kämpade och slet, vilket gör det så oerhört svårt att underkänna honom, trots det ganska ringa resultat hans arbeta genererade. Nu är det bara för Ros att slicka sina sår och komma tillbaka ”with a vengeance” mot Toonsen.

TW14:1,5/5. Mer boll än brukligt och mer rakt på mål än vi är vana vid, men fortsatt uddlös och med riktigt uselt sikte på skotten. TW14 gav, i denna match, begreppet ”ensam på topp” om RvP en helt uppenbar innebörd.

RvP: 5/5. Slog WS med en hårsmån när Firma D&M (Ut och sonen H, 5,5 år) skulle dela ut utmärkelsen MoTM. Man bara undrar: Hur f-n gör killen? Vad håller han på med? Han är ju sjukt bra. Han ger en den där underbara TH14-känslan, när den var som mest vacker, övertygande och betryggande. Give me Robin i fyra-fem Arsenalår till.

Benayoun: 1,5/5. Precis som Walcott var han tämligen osynlig, fast på ett annat sätt. Där TW14 fick boll och missbrukade innehavet, där stod Benayoun långa perioder helt arbetslös. Inte alls samma klass som han visade senast.

Wenger: 4/5. Skönt att se ett sådant rakt igenom osentimentalt byte när han låter Diaby gå ut för AOC. Diaby hade under sina ca 28 minuter en pigg start, men föll sedan tillbaka i gamla synder. Gervinho gjorde väl varken till eller från, men är förhoppningsvis på väg tillbaka till den form han hade när han kom tillbaka från sin avstängning i säsongens initiala fas. AOC är, för mig, liksom aldrig fel, även om han kanske inte var någon Fabregas direkt.

Fusk-foolsen-triaden: 5/5: Underbart skönt att se den lille rasisten kasta sig handlöst i varenda närkontaktsembryo han lyckades söka upp. Underbart att höra Mr Mastermind på tränarbänken skrika ut tvåstaviga okvädningsord matchen igenom och underbart att höra hemmapubliken bua när motståndarspelare låg nere, uppenbarligen skadade. Engelsk fotboll när den är som bäst. Grattis skit-foolsen. Ni är vad ni är, bara en samling högst osköna dumskallar.

Anfield Road: 3/5. Först var det en katt, veckan efter var det en streakare och denna vecka en skalbagge, som i 84:e minuten började ta sig en promenad på kamerans lins. Underbart att denna arena inte bara inhyser människor med parafila böjelser, utan även de småkryp dessa innerst inne är.

Stort tack säger D&M, för idag. Jag är så oerhört glad, så uppfylld av rättvisans gilla gång och så j-la glad för att jag blev Arsenal. Och så tacksam för allt jag får vara med om som fantast till detta underbara lag och jag är så in i märgen stolt.

You make me so f-cking proud, Arsenal.

Under min uppväxt hade jag en två och ett halvt år äldre storasyster. Ja hon lever fortfarande, så jag har fortfarande en två och ett halvt år äldre storasyster, men livet är ett annat nu. Var och en har bildat egna familjer och två och ett halvt år är inte längre någon åldersskillnad. Men under tiden för två barns uppväxt var två och ett halvt år inte bara en ocean av tid, utan även en möjlighet till en rikedomens skatt av erfarenheter som en storasyster kan välja, eller inte välja, att dela med sig av till en läraktig och formbar lillebror.

Tack vare min storasyster så var jag den förste i klassen att inte lukta svett under de prepubertala skoldanserna. Tack vare sin storasysters erfarenheter och omsorg, luktade jag i stället Jane Hellen. Den där ljusgröna deodoranten på vilken en ung kvinna med krulligt hår blir pussad på ena kinden av en man och, om man kombinerar deon med någon annan produkt, av en annan man på andra kinden. Just den kanske inte rakt igenom maskulina lukten räddade, tillsammans med av systern utlärda dansförmågor och vett och etikett i förhållande till det motsatta könet, min position i en mellanstadieklass hierarki. Jag var med dåtidens mått mätt, rakt igenom stekhet.

En två och ett halvt år äldre syster hade också andra fördelar. Hon hade jämnåriga kompisar. Dessa, hennes jämnåriga kompisar blev i en ung pojkes ögon näst intill vuxna kvinnor. Fullt utvecklade med de emotionella och fysiska attribut som vuxna kvinnor, i en liten pojkes värld, är utrustade med. De intresserade sig för fräcka saker, lyssnade på fräck musik och hade det självklara modet att vara så där självklart fräcka i förhållande till kompisens, runt flickrummet ständigt kretsande, lillebror.

Anna Nilsson-material?

Den två och ett halvt år äldre storasystern gick, tillsammans med dessa fräcka kompisar, genom en period av att lämna barndomen, för att ta steget in i den väntade ungdomen. Till sin hjälp använde de arealer och tillvägagångssätt som den numera vuxne D&M inte ens vågar tänka på. Dock minns jag ett av systerns och hennes kompisars första, och högst infantila, steg mot den då nalkande ungdomen. Jag minns deras pyjamaspartyn.

Vad den uttalade tanken med ett pyjamasparty egentligen var, vet nog ingen. Hur hade man kunnat sätta ord på en sådan rakt igenom högexplosiv pinsamhetsrisk? Vilken förälder skulle kunna ha modet, eller galenskapen, att utmana barnsystemet genom att ställa frågan? Ingen. I varje fall inte mina, och således inte heller min två och ett halvt år äldre systers. De valde taktiskt nog, endast att låta pyjamaspartyt glida in i den ljusrosa dimman av förväntad normalitet och åldersadekvat företagande.

Så pyjamasparty fick det tydligen bli. Och pyjamasparty, där majoriteten av deltagarna var två till tre år äldre och dessutom av motsatt kön, var som en gåva från ovan. Så jag iklädde mig den fräckaste av alla fräcka, vilket troligtvis var någon Fantomen- eller Stålmannen-outfit, pyjamasen för att delta i partayandet.

Skall sanningen fram så deltog den lille pojken (läs: jag/D&M mini) inte speciellt mycket i firandet, för jag hade fullt upp med att bara iaktta. Se på allt det ouppnåeligt undersköna, känna lukterna av pyrande emotioner och lyssna till fingertoppars berörande av knottrig hud, endast skyld av ett tunt, tunt lager bomull. Att försöka förstå lekarna, förstå de olika sociala agerandena och lägga puzzlet där den färdiga bilden skulle vis sig vara näst intill oskönjbar.

Den två och ett halvt år äldre systerns bästis hette Anna Nilsson. Anna Nilsson hade mörkt hår, bruna ögon och var nästan alltid brunbränd. Om detta berodde på att hon var född i Turkiet, förvisso av svenska föräldrar, eller åkte till Mallis ett par gånger per år, var omöjligt att säga. Men helt säkerställt är att Anna Nilsson var det vackraste som dåtidens D&M över huvud taget visste. Och säkert är också att Anna Nilsson var med på den två och ett halvt år äldre storasysterns pyjamasparty.

Av mina minnesbilder att döma hade Anna Nilson någon form av helkroppsdräkt i vitt och lila långrandigt. Luftig, lätt porös och i tyg som var just så tätt så att man inte såg igenom det. Så där satt jag uppflugen på en saccosäck med en glassbåt i ena handen och en Fanta Black Orange i den andra, och med bilden av en ljusnande framtid för ögonen.

Som du läst dig till, så hade Anna Nilsson en rakt igenom, för ovan nämnda ändamål, lämplig utstyrsel. Det kan man inte säga om ditt favoritlag Arsenal, när de lämnar Emirates för att ikläda sig sitt blå-blåa bortaställ. Det är allt annat än stilfullt, allt annat än spännande och allt annat än ändamålsenligt. Det ser ut som en pyjamas som aldrig skulle bli insläppt på ett party. Det är mer löjeväckande än en dåligt timad raggningsreplik, det är mer skrumpnande än en isvak i januariblåst och det är mindre estetiskt än en syslöjdsfrökens egenproducerade sommaravslutningsklänning.

Anna Nilsson skulle aldrig ha haft på sig Arsenals blå-blåa bortaställ. Anna Nilsson hade aldrig tvingat sig själv att åka till rövarkulan Anfield Road i klätt något sådant intetsägande, aldrig förnedrat sig till denna enorma grad av missmatchande kulörer, atypisk mönstrering och löjeväckande totalintrycksgivande. Anna Nilsson skulle aldrig låta sitt mörkt bruna hår falla ned över axlar så påvert inklädda i så blekblå färglöshet.

Men nu är livet som det är. Anna Nilsson är vuxen, så även jag och kanske även du. Tider då Pyjamasparty var grej of the day är long gone. I dag jobbar man, hämtar på dagis och hänger på parmiddagar. Man går upp på morgonen, lägger sig i rimlig tid och räknar mestadels ned till nästa Arsenalmatch. Och på lördag är det foolsen away som gäller för våra superhjältar. Iklädda den blå-blåa pyjamasen. Man dricker IPA, snusar portionssnus och försöker hålla sig sober nog att handha sin femårige fotbollsnarkoman till son. Låt kraften från Anna Nilssons tunna, vitlilarandiga och näst intill genomskinliga, bomullspyjamas, vara med oss. För den kommer vi att behöva.

Bild från Flickr.com: ”ART DODA”

Har du tagit ner händerna? Börjat jobba igen? Slutat le sådär fånigt som bara en Gooner gör efter at ha slagit Twatenham med finfina siffror?

Vi har njutit, gottat oss och burit med oss den här segern med samma innerliga värme som en snaps till kräftorna ger. Med all rätt eftersom resten av vår säsong sett väldigt tveksam ut på det stora hela.

Just nu har vi ett ovälkommet internationellt break där Sverige håller på och piskar Kroatien med Spursarna Kranjcar och Modric i spetsen. Två förlorare som nu håller på att bygga till sin tredje raka förlust, alltså den förlusten de ska inkassera på söndag mot Man U. För er som inte redan hade koll på det så är Twatenham nämligen farmarklubb åt Man U. Det ingår i deras inofficiella avtal att Londonklubben ska förlora dessa matcher så att Man U är garanterade sex poängs försprång mot Arsenal.

Det är härligt med konspirationsteorier, speciellt de som går att backa upp med statistik och det är få klubbar som Man U har så bra statistik mot som just Spurs. Inte megauppseendeväckande, men ändå märkbar. De senaste 25 mötena har Tottenham inte en enda seger mot Man U. Vi har inte heller lysande statistik mot de röda djävlarna, men har åtminstone lyckats vinna då och då.

Vad har då detta att göra med oss? Självklart har vi ett ypperligt tillfälle att krympa gapet upp till de vita grannarna vid seger på Anfield. Liverpool kommer naturligtvis att vara rejält boostade av sin ligacupseger, men de har spelat 120 minuter fotboll där, skingrats för att spela internationell fotboll och sedan ska de ta sig an oss som är en av deras värsta konkurrener om en fjärdeplats. Det är tufft.

Det blir ingen lätt match, men nog känns Liverpool överkomliga med tanke på att deras investeringar inte presterar på den nivå de kan kräva. Vi klagar över vår pokaltorka och bristen på stora värvningar, men Liverpool är ändå exemplet vi inte vill följa. Trots att de just har vunnit ligacupen så har de bara varit nära att vinna ligan en gång de senaste åren och har inte vunnit Premier League en enda gång. De har det djävligare än oss.

Det ryktas om att Lukas Podolski skulle vara klar för oss. Det kvittar hur det är med det, men min spontana reaktion är att med en sådan värvning i £15-20m-klassen så kan vi säga hejdå till van Persie. Jag tror inte att Wenger satsar så tungt för en spelare som ska sitta reserv till van Persie. Månne tänker Wenger om och ska spela 4-4-2?

Det sägs att Bendtner funderar på att spela i Ryssland. Det låter som en av de bästa idéerna dansken har fått. Han behöver verkligen kyla ner sig lite grand.

Både Lansbury och AOC gjorde mål för Englands U-21 idag. Finfint, hellre mål än skador.

Joel Campbell gjorde också mål för Costa Rica, ungefär lika upphetsande som när Carlos Vela gör mål. Känns väldigt avlägset med Campbell faktiskt.

Tre veckor kvar till Göteborg - Arsenal Ladies. Vårkänslorna spritter i mig.