Medlemmar: 8661 st.
Visa menyn

Where were you when you where shit?

Davidsson och Mannen
tis 13 dec 2011 kl 09:00

Efter gårdagens match mot che£sky, eller som matchen egentligen heter “The Battle of Where were you when you where shit?”, så måste frågan ställas. Gårdagens match tillsammans med föregående veckas molokna avsked från fotbollens finrum, och förvisningen till densammas skamvrå, Euro League, så tycker man sig kanske se en viss spricka i den ljusblå fernissan.

Shittys elaka storebröder sjunger ”This City is yours, this city is yours, 20.000 empty seats, are you fucking sure?” Och är de ljusblå verkligen säkra? Har de verkligen täckning för allt skryt, för allt bröstande och för alla versaler? Står Mancinis miljardbygger verkligen på solid grund och finns det verkligen stabila reglar bakom den blandputsade ytan, eller är skrytbygget faktiskt satt i gungning? Hur många fler tomma platser klarar klubbens marknadsavdelning av att rea bort till skolklasser och hur många fler nederlag kan dessa euro-stinna elitister i spelartruppen ta innan de börjar vända sig mot varandra och igångsätta imploderingen?

 

mancini_spelar_luftgitarr.jpg

Snubben lirar boogie-rock. Men hur länge?

Även om vi alla är snälla människor som inte önskar någon annan något illa, så bara älskar jag detta möjliga scenariot. Först åkte de ur Champions League, sedan åkte de på sin första ligaförlust för året och därmed missade de chansen att bli Unbeaten/ännu-mer-Arsenal-lika. Därefter skall de ta emot laget de så mycket längtar efter att likna, nämligen Arsenal. Och shitty borta är inte någon enkel match, men kanske har timingen, i den moderna tideräkningen efter mansours oljepengars tillträde, aldrig varit bättre?

Visst kan de vara fyllda av revanschlusta och visst kan Herr Mancini hetsa upp borderline-dudesen till fradgasprutande bestar. Men likaväl kan dessa löneförhöjningshöga individualister slokörade vika ned sig i bekvämlighetens lättja. Och likaväl kan de förvirra sig till att börja använda sig av sin absoluta akilleshäl, huvudet. När fotbollsspelare börjar använda huvudet så sker det mestadels i motgång. Och när denna process väl är igångsatt så leder den bara raka vägen ned i fördärvet.

Så låt oss, hur goda och fina människor vi än är, hoppas. Låt oss hoppas på att alla Balotelllis, alla de Jongs, alla bröderna Trofé och alla dessa dyrt inköpta engelska vinnarskallar, plötsligt börjar fundera på vad de egentligen håller på med. Var de är någonstans och vad anledningen till det egentligen är. Vad de tänkte på när de gjorde valet och faktiskt bestämde sig. När de ser alla tomma stolar, när de ser vårens urvattnade spelprogram och när de inte längre kan se sig själva som en del av något gott.

När medgång förbytts till motgång och när det omöjliga faktiskt kunde ske. När marken under Mancinis fötter plötsligt börjar gunga. Som en storm i en livlös öken eller som en upplevd hägring i densamma. Som en sinande oljekälla eller som en Kung Midas helt omgiven av guld, men utan kärlek, utan föda och utan någon fotbollens Pactolus att tvaga sig fri från skammen i. Vad blir då kvar? Where will you be when you’re shit again? 

 

Foto: Bildbyrån