Senaste blogginläggen

Idag stod Arsenal verkligen i skymundan från det stora derbyt i Manchester. Jag börjar undra om det inte passar oss alldeles utmärkt i slutändan. Vi får nu en möjlighet att smyga oss uppåt, att slicka våra sår utanför strålkastarna och sedan komma, om inte rytandes, så åtminstone morrandes tillbaka.

Min kollega D&M basunerade ut att vi är en One Man Army och även om jag inte tycker att det riktigt är sanningen så nog var vi idag åtminstone en krigsduo. Det var Gervinho och van Persie i symbios, ett äktenskap så vackert att det får Tony Pulis att berömma oss.

Van Persie har haft ett makalöst 2011, det stora smolket är naturligtvis att han ännu inte fått bära några medaljer för att kröna det. Han har gjort 30 mål på tio månader och översatt till en säsong så skulle han vara klar kandidat för skytteligatiteln. Det fina i det hela är att vi äntligen har en målskytt kapabel för 25+ mål under en säsong om han får vara hel. Det är väl där kruxet har legat hela tiden, att han aldrig är skadefri någon längre period.

Här har Arsenals ledning ett jättejobb att utföra när det gäller att förlänga hans kontrakt. När Vermaelen skrev på så tror jag lite naivt att det ökar chanserna för att van Persie och Walcott också ska göra det. Hoppet ligger i att de alla delar samma framtidstro på att Arsenal är på väg tillbaka till toppen.

Arsenal spelar inte snyggast eller säkrast eller något allra bäst just nu, men vi bygger sakta självförtroende och vinnarskalle. Efter 1-1 såg det återigen skakigt ut, men vi red ut stormen igen. Vi har sex segrar på de sju senaste och det är inte fy skam.

Arsenal ligger nu 6 poäng efter en 4:eplats i ligan och vi har Chelsea borta i nästa ligamatch. Ett Chelsea som fick både Bosingwa och Drogba utvisade på direkta röda kort och därmed är avstängda i den matchen. Det ökar våra chanser dramatiskt även om vi fortfarande går in i den som underdogs.

Först är det dock Bolton i ligacupen. Ska vi äntligen få se AOC och Mr Miyagi spela igen då?

Förr i världen så hade Sky Sport en strategi att aldrig lägga två stormatcher samtidigt. Så är det fortfarande. Därför spelade de båda Manchesterlagen City och United sitt ligaledarderby samtidigt som Arsenal tog emot Stoke City hemma på Emirates. Eller om det nu var tvärtom. Oavsett så talar Sky Sport klarspråk, ligaelvan tog emot ligaåttan i en match som, någon utifrån hade kunnat anse vara en sexpoängs-.

Du vet bättre och jag vet bättre. Vi är Arsenal och vi kommer aldrig vika ned oss. Okej, man kanske aldrig skall säga aldrig för även om vi önskar att så inte var fallet, så har vi bevittnat både en och två nedvik det senaste året. Speciellt när vi mött lag med klart fysisk prägel, lag som satsar på långa bollar på lång/tuff toppforward och ett sju herrans stök i stället för passningar längs marken eller dribblande artisteri. Lag som tar en smäll och ger en smäll, utan fundera nämnvärt varken om smärta eller konsekvenser.

Lag som Tony Pulis Stoke City. Eller lag som The Arsenal förr i världen.

Ibland känns livet som en enda lång transportsträcka. Man har dåliga dagar, tunga stunder och svåra moment, man bara önskar skall ta slut, vara över och ge plats för nya med mer positiva förtecken. Denna matchs första 66 minuter var sådana. Precis så jobbiga som vi inte önskar, precis så onödiga och precis så självklara när de avlöses av andra. I 66 minuter var Arsenal ett högst mediokert fotbollslag. I 66 minuter höll vi, med nöd och näppe, i taktpinnen mot ett lag som spelade precis så lite fotboll som vi numera vant oss vid att Tony Pulis Stoke City gör.

I matchens 26:e minut gav Ramsey oss en liten anledning till varför han är en del av dagens Arsenal. En vacker lyftning fram till en lika självklart löpande Gervinho, som ger oss en lika självklar avslutning på anfallet. 1-0 och taktpinnen var i vår hand.

Efter att domare Lee Mason gjorde vad domare Lee Mason mestadels brukade göra denna dag, fick Stoke en frispark de inte alls hade förtjänat. Sedvanlig röra uppstod i Arsenals straffområde och Peter ”Jag knullar runt en hel del nu för tiden” Crouch fick peta in bollen i öppen kasse.

Efter att Arsenal bestulits på en straffspark i anfallet efteråt hemföll laget till den vanliga osäkerhetssynden, varpå D&M hemföll till den numera lika vanliga synden att ta en sipp på ölen, sucka djupt och tänka sig bort till tider då Arsenal var Arsenal, folk var rädda för oss och då segrarna var självklara.

Men denna tid av oskön kontemplation övergick, efter att 1:a blivit 2:a halvlek och Chamakh hade gjort sin del av matchen, till någonting helt annat. Den övergick till djupaste respekt och, ja rent av, kärlek till den man som idag är Arsenals One Man Army. Robin van Persie.
 
Vi tar en högst fransysk touch på D&M´s betygssystem. För trots att jag gillar att läsa andras, och kanske även sätta egna, så finns det en killa som inkasserar ett betyg högt över alla andras.

Szczesny: 2/5. En godkänd match, varken mer eller mindre. Målet inget att snacka om, spelet med fötterna lite väl sjövilt och dribblandet som fick D&M att hosta efter starkare varor, skall vi nog även det bara låta vara.

Djourou: 1,5/5. Nej, Johan ”Le Mango” är ingen högerback. Heller. Passar bollen värre än TW14 och ger ett allmänt fladdrigt intryck. Inte alls som han gjorde under föregående säsongs mittdel, då han var säkerheten själv. Tappade helt markeringen vid Stokes 1-1 mål.

PM4: 3/5. Återigen en bra match. På rätt ställe och med avsevärt bättre passningsspel än många andra, på papperet mer kreativa, spelare i laget.

Koscielny: 3,5/5. Man of the Match fram till RvP´s inträde i matchen. Inte alls den i säkerhetsvarning han i vissa matcher varit, utan välavvägd i sina brytningar och en fröjd att se i luften.

Santos: 2/5. En helt okej match, om inte annat blev han Arsenals bästa ytterback. Dock vill jag se mycket bättre offensiva löpningar från honom. Kändes stundtals som om han fått order att inte ge bort några inkast, varför hans försiktighetsnivå var skyhög.

Song: 3/5. Slarvig och allmänt nonchalant passningsspel i första halvlek, men som vanligt nu för tiden, en mycket bättre andra. Då var han ständigt på rätt plats, slog bra passningar och var offensiv mittfältare också. Nästa match vill jag se en kortare startsträcka än de första 45 minuterna.

Arteta: 2,5/5. Som vanligt utan passningsalternativ då lagkamrater mest såg ut att spela Kubb. Hade ett par goda kombinationer med Gervinho, denna Dansbandsdandy, och hade säkerligen sett bättre ut om andra än Gervinho rörde på påkarna.

Ramsey: 2/5. Ljuvlig lyftning till 1-0 målet, vilket räddar honom från underkänt. I övrigt inte mycket att ringa hem till Wales om. Började lite mer initiativrikt med passningar i djupled, men föll sedan tillbaka i det gamla sidledsokynnet.

TW14: 1/5. Ja, vad skall man säga? Var är han? Vad gör han? Vad tycker han egentligen om den där runda grejen som är vanligt förekommande i sporten Fotboll? Vad vet jag? Det enda jag vet är att han är en skugga av sitt fjolårsjag. Ständigt dessa val att gå på utsidan av ytterbacken och jobba fram till ett inlägg utan adressat. Varför går han aldrig på insidan, varför utmanar han aldrig och varför slår han så sällan bollar på marken?

Chamakh: 2/5. I mina matchanteckningar har jag skrivit att han var bättre på planen, men bedrövlig i boxen, och det är nog även så jag kommer i håg honom. På gränsen till ett svagare betyg, vilket gör sig så pinsamt påmint när RvP byter av och visar vad en central anfallare egentligen kan utföra.

Gervinho: 3,5/5. Precis som Santos verkade han livrädd för att ge bort inkast på egen planhalva och i perioder verkade han lite väl TW14-rädd för bollen. Men så plötsligt blixtrar han till, tar den där älskvärda löpningen och då är allt förlåtet. När RvP kom in blev han full av liv, full av kraft och full av förmåga. Utmanade och vände ut och in på Stokeförsvaret, och spelade bollen där de är som sämst; på marken.

Arsjavin gjorde ett piggt slalominhopp, men kom liksom Frimpong och alla andra, i skuggan av Robin van Persie. Ge killen ett 5-årskontrakt, Wenger. Ett kontrakt där han själv får fylla i veckolön och en lista på nyförvärv till klubben. Sådan skillnad, sådan helt annan nivå han spelar på. Sådan briljans, sådan Robin van Persie. Att sätta ett betyg känns liksom bara onödigt, futtigt och ovidkommande.

Robin van Persie The One Man Red Army. F-n, vad gott.

Är du en snart medelålders man, har bakgrund som bandledare inom hårdrocken och senare även inom indiepopen, så vill du inte vara Fotbollsturist enligt standardmall 1A. Trots att du för länge sedan förslutit dina band, slagit dig ner i äktenskapets lugna hamn och accepterat din lott i livet, så vill du ändå inte vara som de. Som de andra. Du vill fortfarande, om möjlighet finnes vara lite indie. Du kan själv.

Så när D&M med lekkamrater åkte till Stoke-on-Trent var de övertygade om att det här, det fixar vi, inga problem. Förvisso var hela området runt tågstationen knökfullt med hjälpsamma Stewards som erbjöd assistens och förvisso visste denna sagas huvudfigurer, att det gick bussar från centrum ut till Britannia, men det gällde liksom inte dem. De kunde ju fixa det hela själv, hur svårt kan det vara?

Så killarna började knalla på in mot den stadskärna de ansåg sig vilja ha som bas. En pub med Sky Sport skulle, med tanke på eftermatchverksamhet, lokaliseras men efter att detta var gjort, så gick männen med raska steg i den riktning de ansåg arenan ligga. Hej då bussarna, hej då Stewards och hej då gemene fotbollsturist. Stadskärnan lämnades och motorväg korsades. De såg arenan resa sig långt borta i horisonten och de såg en ocharmig gångväg parallellt med motorvägen, men ansåg sig så klart stå över sådana förenklande steg av stämningsförlust.

Lost In Pottersland. Foto:manumats

Så de fortsatte rakt fram med tanken om att man alltid kan vika av på någon småväg senare. De hade gott om tid och friska ben, så det var bara att gå vidare. Ungefär 20-25 minuter senare, när ölen från tågresan höll på att gå ur kroppen och tröttheten ta över dess plats, var tonläget ett annat. De unga männen stod då mitt i ett förvisso genuint radhusområde, men ändock någon form av radhusområde. Ingen Britannia Stadium var längre skönjbar och inga rödvitrandiga replicatröjor heller. En och annan rostig trehjuling och övergiven sandlåda, men inte mycket som påminde om en närvaro till världens bästa fotbollsliga. 

Men som en hägring under en wengersk ökenvandring, reste sig då en själavårdande syn. En kvarterspub i samma gamla vackert röda tegel, med samma gamla skyltar och med samma gamla självklart inbjudande lockelse. En paus, en öl och sedan skulle allt bli bättre. Med en Bombardier satte sig våra hjältar ned för en stunds överläggning. Olika alternativ lades fram och till och med det nästan onämnbara, att fråga efter hjälp, dök upp för förkastelse.

Då reste sig några av lokalens mest lokala män, i ungefärligen samma ålder som berättelsens huvudfigurer, upp och kom fram till bordet där de satt. En kort sekunds undran och ett kort ögonblick av reservation övergick till ett positivt kontaktande. De förvillade fotbollsturisterna fick all hjälp de någonsin kunde tänkas behöva. De råddes att sitta kvar, hänga i socialt umgänge för att sedan åka med i den minibuss, de nyfunna vännerna alltid brukar ta, en sådär 15-20 minuter före avspark, och så blev också utgången. Våra fotbollskonsumerande hjältar kom till arenan och fick avnjuta sin EPL-fotboll. De hade riktigt goda stunder både före och efter matchen, slutet gott och allting gott.

När du summerar din läsning finner du att D&M och hans lekkamrater således inte var mycket till indie. De visade sig verkligen behöva den hjälp de fick och hade inte alls kunnat själv. Vad de än önskade om sig själv och sitt oberoende, hur de än såg på sig själva i förhållande till andras fotbollsturistande.

Och kanske är det så att Tony Pulis också vill vara indie. Han kanske inte heller vill följa standardmall 1A. Han kanske också kan själv. Ja, alltså, skapa fotbollslag som faktiskt spelar fotboll är kanske inte riktigt hans grej, men vem vet om det verkligen är det han strävar efter. Han kanske inte ens bryr sig, han kanske är så j-la indie att han absolut hade odlat det klassiska indielandmärket Lång Svårmodslugg om han bara kunnat?

Tony kanske fullständigt struntar i sportens utformning så länge han når resultat i den. Så länge hans Indiepotters någon gång då och då, kan sparka ett storlag sönder och samman så kanske det inte spelar så stor roll om de inte lyckas sparka in bollen i något av de där burarna som finns i varje kortsida av slagfältet. Det kanske inte ens är det viktigaste. Det kanske är viktigare för vår vän Tony att göra själv, att göra på sitt eget sätt, hellre än att göra bra? Det kanske är mer viktigt att vara skitbra på att vara dålig, än att vara medelmåttlig på att vara bra? Och Tony Pulis kanske är mer lik D&M än vad man får anta att någon av dem egentligen skulle vilja erkänna? Eller om det kanske var vice versa, vad vet jag?

Matchuret hade just passerat nittio minuter. 0-0. Men hemmasektionen på Stade Velodrome kokade ändå. Några minuter tidigare hade det börjat regna och värmen som varit njutbar under dagen hade nu övergått till kyla. Hela matchen hade vi stått upp på den avgränsade bortasektionen och sett en av de tråkigaste matcherna som Arsenal spelat under de senaste åren. Men allt det skulle ta var en sekund. En sekund från att ha gått tillbaka uttråkad och ointresserad. En sekund.

Med en minut kvar av tilläggstiden skickar inbytte Djourou in ett inlägg mot boxen. Gervinho försöker plocka ner den, men misslyckas. Den misslyckade nertagningen blir dock till en skarv. En skarv som letar sig vidare till en helt fri Aaron Ramsey på vänsterkanten. Samma Aaron Ramsey som var fullständigt usel mot Tottenham. Samma Aaron Ramsey som haft en stor formsvacka under säsongsinledningen. Att Arsenal skulle göra mål var det ingen som trodde. Och att walesaren skulle bli spelaren som gjorde det var det ännu färre som trodde.

Det gick snabbt, bara på ett par sekunder. Vi såg Ramsey få bollen. Sekunden senare rasslade det till i nätet och hela bortasektionen exploderade i ett brinnande inferno. Folk ramlade på varandra framlänges, baklänges och åt sidorna. Många blev liggande på rygg. Matchvärdarna hade svårigheter med att hålla oss samman. Alla hoppade, skrek och var i en värld som inte finns på denna planet.

Fotboll är en drog. En riktig drog. När en person förbrukar narkotika kommer de sällan ihåg detaljerna precis efter ruset. Fotboll är likadant. Lyckoruset efter ett helt oförväntat mål i den sista minuten är bland det häftigaste som finns. Helt plötsligt stod jag längst ner och hoppade runt halvnaken. Sekunder tidigare hade jag stått och funderat på vad jag skulle äta efter matchen.

OMs supportrar hade stått och retat oss under hela matchen, vilket är förväntat oavsett vart man åker. De var självsäkra på vinst. Säkra på mål. Säkra på jubel. Men när det hela var över var det vi som stod och sjöng "au revoir", inte dem. Vi har dock befunnit oss på den andra änden alldeles för många gånger och vi vet exakt hur det känns att släppa in ett mål i den sista minuten. Det är även därför det är extra skönt att vi tog chansen att avgöra sent när den chansen väl kom.

Innan matchen hade vi laddat upp på en irländsk pub vid den gamla hamnen, ätit fransk pizza, druckit vin och sjungit på allt som sjunga går. Sedan hade vi tagit tuben upp till arenan. En tubresa som atmosfärmässigt var helt obeskrivlig tillsammans med massor av andra Arsenal-supportrar. Väl framme blev vi behandlade som krigsförbrytare av polis som var utrustad som om de skulle åka till Afghanistan direkt efteråt. Men efter en lång väntan kom vi äntligen in på arenan. Samma arena vi skulle stå på de närmsta tre timmarna. Kallt, obehagligt, stundtals förbannade, trötta, likgiltiga. Men en sekund förändrade exakt allting, exakt allting.

Förhoppningvis kommer ni få läsa exakt allting som hände på resan, inklusive alla roliga detaljer, i nästa nummer av Kanonmagasinet. Om ni inte är medlemmar är det således en stark rekommendation att bli det. Det är även därför jag inte vill bjuda på för mycket av min tripp till Paris, M arseille och Nice. Det var helt enkelt tre fantastiska dagar fyllda av promenader, pubbesök, sång, diskussioner, ännu mer sång, alkohol och lycka. Att jag dessutom hann med att ta en underbart svimtur i medelhavet i en av de vackraste städer jag någonsin besökt - Nice - var som att sätta pricken över i:et på en mer än lyckad resa.

För mig personligen - och för alla andra som var på plats - kommer det ta ett tag innan vi glömmer resan. Men livet går vidare och det gör även Arsenal. Från M arseille till London. Från Stade Velodrome till Emirates. Från OM till Stoke. På söndag spelar vi kanske en ännu tuffare match. En match som inte kommer bli vacker på något sätt alls. Men allt som behövs är ett skitmål, ett turmål eller en fast situation. 1-0 duger även på söndag. Det är tre poäng som är viktigast, ingenting annat. Up The Arsenal!

Först måste ni tillåta mig att citera forumaktivist Ashamble då denne, just när gårdagsmatchen blåstes av, i versaler skrev: ”Jag vill ha sex med dom där tre poängen, så jävla sköna är dom.” Och precis så gott kändes det. Man satt där i soffan, smått resignerad och lätt överseende. Man hade börjat fundera på tandborstning och morgondagens skjortval och så kommer detta.

Det för det moderna Arsenal ovana slutet, så oväntat och så dramaturgiskt briljant. Man satt där som en pösmunk i soffan och bara fick feeling.

För om sanningen skall fram så var gårdagsmatchen inte mycket att hänga i julgranen. Om gameplanen och förhoppningarna var att åka till Marseille och få med sig ett poäng, så såg allt ut att gå efter ritningarna, men om vi åkte dit för att röva tre poäng, så gjorde vi, fram till 92:e minuten, nästan allt stolpe ut.

Vi satt med en defensiv så låg att man inte riktigt visste om Mr Wenger givit sig attan på att leka Mourinho eller om det var D&M som försökte spela försvarsspel på FIFA12. De centrala mittfältarna var samtliga defensiva och RvP seglade omkring helt allena i, för övriga medspelare, helt okända farvatten. Om vi var den finska julgranen eller bara utan reellt positionsspel, vet bara Mr Wenger, men både Walcott och Arsjavin gick ned som femteback beroende på vilken kant Marseille anföll på.

Det offensiva spelet lyste med sin frånvaro, från början till slut. Den ende som passade framåt var Rosicky och den ende som tog löpning var paradoxalt nog Arsjavin. Efter 66:e minuten, när hörnspeciallist TW14 lämnade över till Gervinho, kunde Arsenal dock börja göra lite mer än bara slå meningslösa inlägg till en ensam RvP, vilket höjde stämningen i soffan.

När Ramsey byttes in så suckade man i vanlig ordning och tänkte att nu stabiliserar Wenger än mer för att fylla ut de 23-25 kvarvarande minuterna med passningar i sidled. Och visst var det så, men vad nämnde Ramsey mer gjorde, det vet ni redan. Han gav Ashamble, D&M och säkerligen flertalet med oss, rejäl känsla för feeling. Tre poäng, klart och betalt.

D&M leker betygssättare och trollar fram följande individuella domar:

Szczesny: 3/5. Hade inte så mycket att göra, men det han fick tog han hand om. Lugn och trygg, gjorde rätt positionsval och var kanske den Arsenalspelare med högst passningsprocent. Vad det nu säger, om vilka?

Jenkinson: 2,5/5. Ja, men det var la roligt då. Inte att han gick av skadad. Utan att han visar att det inte bara är Sagna, i dagens Arsenaltrupp, som faktiskt kan slå inlägg. Har på de fåtal matcher han spelat i år, slagit fler inlägg på rätt yta, än vad Clichy gjorde på hela fjolårssäsongen. Behöver dock pitcha upp sin defensiv ett par steg, för där fladdrade han till rätt rejält under vissa perioder. Hoppas hans skada (var det baksidan låret?) är snabbt övergående, för DJ Oro på högerbacken lugnar inte D&M´s redan franska nerver. 

PM4: 3/5. Återigen en riktigt bra match av vår tyske fälthare (nja, kanske inte den bilden…). Han var överallt i försvarsspelet och stal bollar från snabba Marseillefötter och han imponerar allt mer. Saknar dock fortfarande hans huvudspel vid offensiva hörnor.

Koscielny: 3,5/5. Fungerade igår utmärkt tillsammans med den något lugnare PM4. Koscielny gjorde som Koscielny gör, dvs. stöter upp och ned hej villt, men visade även välavvägda val av brytningar, lugn och trygg bollhantering och sedvanlig frenesi i sitt defensiva slit. Täckte även upp för den något mindre positionssäkre:

Santos: 2/5. Räddas av sin andra halvlek när motståndarna sprungit sig trötta och således inte orkade utmana honom så mycket. Ett tag under första halvlek, så funderade jag på att ta upp den gamla klassiska ovanan att bita på naglarna, men tack vara Fullers IPA, Generalsnus och någon modern Creame Cheese-variant från OLW, så är fingertopparna fortfarande intakta. För det var inte tack vare Santos strålande defensiva spel, för där är vi inte på långa vägar hemma.

Song: 2,5/5 Även han räddas av den andra halvleken. För i den började han slå passningar till medspelare och då slutade han med slarviga brytningsförsök och lufsande på felaktiga rastgårdar. För som den snälle Golden Retriever-look a liken han spelmässigt brukar likna, var liksom inte alls på humör i början. Stingslig och inte alls i fas, högg på fel ben och tog konstiga löpningar. I andra spelade han däremot mer Song-likt och det gjorde han rätt i.

Arteta: 2/5. Ett stort defensivt arbete, med många avlagda meter i det tysta. Tyvärr var detta kanske på bekostnad av det offensiva arbetet, för han slog inte många djupledspassningar under gårdagskvällen. Han vände hemåt, slog en säker passning och lät tempot gå ned. På gränsen till ett än mer svagt betyg, men hans starka svärmorsdrömsutseende räddar honom i den moderne och öppensinnade D&M´s liberala ögon.

Rosicky: 3/5. Precis som i Artetas fall så gick mycket energi åt till defensiva göromål. Men där Arteta safade, där försökte Rosicky. Och som han sprang. Som han slet, rev och bökade fram bollen, meter efter meter. Inte alltid vackert, men med visat hjärta kommer man långt i dessa tider av resignerande fotbollslatmaskar med för många nollor, såväl på lönechecken som, i valet av lagkamrater. En bra match.

Walcott: 1,5/5. Kanske skall TW14 inte fasas in till central anfallare, utan skolas om till högerback? För det är liksom mest när han slår inlägg som han kommer upp i acceptabel nivå på bollhanteringen. För i övrigt såg han mest rädd ut, så fort han fick bollen. Han tog fart och verkade sedan komma på att ”just det ja, det var ju det där med bollen också, den tycker ju dom skall följa med också.” Var som bäst på offensiva hörnor, då tre äpplen hög Theo skulle screena bort fyrtorn till målvakt. Bra tänkt där, Wenger.

RvP: 2,5/5. Som nämnts tidigare så var RvP så avskild från övrig verksamhet, som bara en stationär klassisk 9:a, utan passningar, kan vara. Blev tydligt att han skulle ha behövt en RvP bakom sig, så att han hade fått några passningar att jobba med.

Arsjavin: 2.5/5. Ja, där hände inte mycket. Alltid inlägg när han borde utmanat och snurrat upp ytterbackar som vi alla vet att han kan. Hans starka betyg får han för att han fortsatte att löpa, både i försvarsarbetet och i de ringa anfallsförsöken vi hade. Tog mycket stryk, men gnällde inte över det, utan fortsatte sitt sisyfos-arbete som kreativ centralfigur utlokaliserad på en kant.

Djourou klarade sig, Gervinho satte fart och skapade i alla fall ett ringa uns av dimension i vårt i övrigt enkelspåriga anfallsspel och Ramsey gjorde det avgörande målet. Domaren får rakt igenom underkänt för alla de kort och frisparkar han till synes slumpvis delade ut, medan D&M får med beröm godkänt, för naglar som är intakta, för att frugan inte väcktes av segervrålande och för att chefen ännu inte upptäckt att det skrivs blogg på arbetstid.

Inte vackert, inte snyggt och inte som man bör göra. Men gott. Precis som när Ramsey gav oss en oförtjänt seger i matchens absoluta slutskede. Och vad man älskar oförtjänta segrar i matcher som avgörs i det absoluta slutskedet. One-nil to the Arsenal, gott är det. Som att vilja ha sex med tre poäng.

Det var en väntad startelva vi fick se och det var tycker jag ett väntat matchscenario vi fick beskåda. Vi spelade aningen osäkert även om vi hade några lovande spelvändningar utan att lyckas i sista delen. Vi hade hur många hörnor som helst mot Marseilles enda men som vanligt utan att det resulterade i ett mål.

Santos övertygade knappast någon om sin förträfflighet, Jenkinson blandar och ger och Arsjavin tyckte jag var helt osynlig i första halvlek. Kos och Mertesacker är inte Adams och Keown, men löser uppgiften tillräckligt bra idag. Marseille hade lika många avslut som oss, men kändes endast riktigt farliga på en tre-fyra stycken.

Det fanns en hel del knepiga domslut i matchen där framförallt Djourous gula kort efter en helt regelrätt brytning stack ut. I övrigt kunde det ha blivit var sin straff efter hands och det var en och annan tackling som man inte ens borde blåst för.

Arsenal förde spelet utan att få lugn och ro så att man kunde följa sin plan. När vi fick bollen så valde man antingen att spela svårt eller stressa iväg bollen i jakten på den perfekta framspelningen. Van Persie jobbade och slet så det stod härliga till och jag hade verkligen unnat honom ett mål ikväll. Istället slår vår walesare till med ett underbart avslut i matchens sista dallrande minuter när i alla fall jag satt och var nöjd med ett välförtjänt kryss i Frankrike.

Arsenal har tagit en arbetsseger, en sådan seger vi alla har hoppats på skulle komma och en sådan seger som är starten på vår resa till högre höjder. En sådan seger som tystar kritiker, åtminstone till helgen. Marseille borta låter inte som en megaskalp och är det kanske inte heller, men varje huvudsvål man kan samla på sig leder till slut till toppen.

Många vill säkert skälla på en del spelare som inte åstadkommer särskilt mycket, men å andra sidan har vi idag vunnit som ett lag, för även om vi många gånger stod konstigt i våra positioner eller slog en felpass så var det också många som sprang den där extra metern för att rädda upp situationen - jag tänker kanske allra mest på Rosicky och Song. Vi fick en seger som ger oss mod, arbetsro och hopp om att kunna kvalificera oss för slutspel redan i nästa omgång. Det skulle smaka mumma.

Vermaelen har haft den goda smaken att skriva på ett nytt kontrakt med Arsenal och Wenger är överlycklig över detta tecken på att vi vänt skutan och kan blicka mot ljusare tider. Jag delar absolut glädjen och det är oerhört viktigt att en spelare som Vermaelen skriver på och visar tro på vårt projekt att bli vinnare igen.

Kontrakt betyder dock inte lika mycket som det gjorde en gång så vi ska nu inte förvänta oss att han stannar karriären ut bara för att han skrivit på. Snarare är det en garanti för oss att vi får betalt för belgaren ifall inte vi är så lyckosamma som vi hoppas att vi ska vara.

Hill-Wood har ju uttalat sig i dagarna om att det i grunden bara är pengar som lockar spelare till andra klubbar och syftar framförallt på Nasri utan att nämna hans namn. Han säger det supportrarna har sagt länge och jag vet inte om det är en särskilt god idé av honom att göra det. Å ena sidan är det bra om styrelsen också delar fansens uppfattning om hur läget är, men å andra sidan vill man på något vis att den synen hålls bakom lyckta dörrar och att man talar artigt, respektfullt och diplomatiskt kring gamla spelare och spelare generellt. Jag tror knappast att det gynnar Arsenals förmåga att locka till sig spelare att han en kavajnisse i leden som bara misstror ens motiv för att spela för klubben. Äh, fan jag är kluven.

Det vankas Champions League imorgon igen och det är väl skönt att matcherna kommer någorlunda tätt igen. Marseille borta är ingen enkel nöt att knäcka, men jag är hoppfull över att vår trend är uppåtgående och en poäng i Franrkike är klart godkänt för att sedan tvåla till grodätarna på hemmaplan.

Om vi tar emot dessa bevingade ord, utan att fokusera på den övertydligt gubbsjuka anspelning som endast en man i 50-årsåldern med ojämn ansiktsbehåring att lägga till ett fascialt papilomvirus, kan tvinga fram. Om vi tar orden till oss och om du betänker att de skrevs av en striphårig hårdrocksfarfar, i en tid långt före Viagrans allmänna förekomst, så kanske du har överseende med vilka medel som krävdes av en före detta amfetaminstudsboll i dennes försök till närmande av en, typ, tjugo-tjugofem år yngre varelse av det motsatta könet.

Du förstår vad som då behövdes, du kan förlåtande bortse ifrån det lätt sexistiska anslaget och du kan njuta av orden i en helt annan kontext, nämligen Arsenals. För nu är det dags för oss att låta den hand som kramande kväver vår klubbs kropp till ödlelikhet, få sig ett rejält ormbett till livs. Nu är det dags för oss att låta udda vara udda, jämt och ständigt och inte alltid vara så himla dåliga på att spela grisfotboll, om grisfotboll för stunden är just det som behövs.

Nu skall ditt hjärtas lag åka till den franska hamnstaden Marseille och möta stadens bollklubb Olympique. Vi gör det under en höst där varje europaspelsmatch känns som ett sista återbesök, på valfri fungerande vårdinstans, då de nödvändiga kryckorna sedan länge krävts åter, varefter vi fritt skall förfalla till konstant konvalescens i hemsjukvårdens nedrustade regi. För att inte tala om rädslan för att hamna i händerna på den palliativa ditons.

Så vi måste, med varje till buds stående medel, vinna över gruppledarna Marseille. Eller i absolut värsta fall ta den beräknande bortapoängen för att sedan förlita oss på den slaka lina som tre poäng hemma-principen innebär. Vi måste jaga bort den ständigt pålutstående oron för den defensiva oredan, de alltid utslagna armarna som i ansvarslös resignation och den gnagande närheten till panikens lamslående strypgrepp. Vi måste sänka huvudet i den motvind som stormar emot oss, dra ärmarna över våra frusna händer och aldrig sluta springa. Denna metamorfos kommer ske, troligtvis, med följande uppställning:

Szczesny
Jenkinson – PM4 – Koscielny – Santos
Song – Rosicky – Arteta
Gervinho – Kung – Arsjavin

Wenger väntar på sena besked kring Ramsey (hamstring), Rosicky (ljumske) och Gibbs (blödning på muskel i magen). D&M säger: Släpp den förste, vänta in den andra, men låt den tredje vila. Wenger spelar RvP på topp, denne är magisk även där, men jag vill se honom som nr 10 bakom en upptinad Chamakh, eller bakom en acklimatiserad Park eller kanske bakom TW14. En TW14 som i så fall visar varför Wenger en gång köpte honom och att det just nu faktiskt finns en position där han (TW14) är bra. Jag har gärna fel, men…

Som vanligt vill jag se Frimpong och/eller Coquelin någon stans på det centrala mittfältet, men troligt är väl att detta, som vanligt, blir av intet. Men jag tror mig se kamp, jag tror mig se ett herrans liv och jag tror mig se en svår nöt att för alla kanonörer att knäcka. Och för detta måste vi vara redo, för detta måste vi stå pall.

Vi måste tänka sydkurva mot nordkurva och vi där mittemellan, ett Les Phocéens rest som fågeln Fenix och lukten av återupprättelse inom räckhåll. Vi måste tänka grovkornigt distad basgitarr, skrovlig Jack Daniels-röst och trumm-ljud stora som Emirates hela system av lyxloger. Vi måste tänka oss en Ian Fraser Kilmister, när alla bandmedlemmar övergivit honom och Det Stora Skivbolaget likaså, på vilket han svarar genom att skriva karriärens allra främsta epos. Vi måste tänka ormgift, huggtänder och det slutgiltiga nedläggandet av allt j-la motstånd som just nu står i vår väg.

Och vi gör det till lukten av bengaliska eldar, taktfast trumslag och scenistiskt överdåd. För vi kommer inte att gå under bara för att vi inte kommer att spela i Europa nästa år. Vi kommer inte att gå under bara för att vi inte kommer att vinna Champions League i år heller och vi kommer inte att gå under om vi inte går vidare från det nu pågående gruppspelet. Det kommer bara att kännas så.

But it don´t make no difference
´cos I ain´t gonna be, easy, easy
the only time I´m easy´s when I´m…
…Killed by Death

Igår eftermiddag lär inte gå till historien som någon extraordinär afton. En vanlig dag. En vanlig match. En vanlig vinst. Ändå tror jag att jag om ett par år kommer komma ihåg alla dessa inledande matcher på Emirates av en enda enkel anledning.

Exakt vad den anledningen är vet jag inte, men det var efter att Shola Ameobi kvitterat till 2-2 i mötet mot Newcastle som hela Twelve Pins brakade ut i ett enda stort jubel. Några minuter senare - när matchen var över - visade Sky Sports hela tabellen efter helgens omgång. Först visade man bottendelen, lag 11 till 20, och innan man skiftade över till lag 1 till 10 skapade pubbesökarna en trumvirvel som sedan brast ut i ett enda stort jubel när vi såg vårt Arsenal ligga "in the top half".

Man får skratta, gråta eller bara ruska på huvudet beroende på vilken typ av person man är, men om någon inför säsongen hade sagt att vi skulle vara så glada över en vinst mot Sunderland, att vi skulle jubla ironiskt när vi såg Arsenal ligga på övre halvan av tabellen och att vi skulle sjunga "we're staying up" skulle jag nog åtminstone ha bjudit på ett skrattfullt leende.

Att saker och ting skulle gå illa den här säsongen var det nog ingen som tvekade på, men Arsenals värsta säsongsstart på över ett halvt århundrande var det få som hade gissat sig fram till i första taget. Nu står vi där vi står och precis som jag skrev i förra inlägget gäller det att ta en match i taget. Förr hade man råd att sikta framåt ett par veckor och se fram emot toppmatcher, men nu kan vi inte ens se fram emot Chelsea på Stamford Bridge om bara två veckor. Först måste vi nämligen handskas med Marseille på Stade Velodrome och Stoke hemma på Ashburton Grove.

Robin van Persie är en klass för sig själv. Foto: Bildbyrån.

Matchen då? Vad finns det egentligen att säga om den mer än att det var de tre poängen som var viktigast. Arsenal är ett lag som saknar allt som kallas självförtroende, någonting man gjort ända sedan den där Carling Cup-finalen i slutet av februari. Det är även varför jag efter matchen tog upp diskussionen om hur intressant det vore att se vårt lag spela med självförtroende. Hur bra vore de egentligen? Skulle de slå topplagen? Hur många vinster i rad skulle vi lyckas rada upp? Hur bra skulle vi spela? Problemet är att vi inte har en aning om svaren. Inte så länge vi inte tar oss ur den formsvacka jag ihärdigt pratat om under de senaste veckorna.

Igår fanns det dock mycket positivt att hämta, någonting vi bör bygga vidare på inför de kommande veckorna. De första tjugo minuterna var antagligen den bästa fotboll vi spelat under hela säsongen. Mål efter 39 sekunder, anfall efter anfall, målchans efter målchans, inlägg efter inlägg. Sunderland var totalt borta, totalt utspelat. Och Robin van Persie, wow. Holländaren befinner sig på en helt annan planet just nu och bör nämnas i samma andetag som världsstjärnor som Ronaldo, Messi och Villa vilket jag säger utan att ens blinka.

Trots vår tidiga dominans stod det bara 1-0, någonting som jag tror både jag och resten av åskådarna visste skulle bita oss i ändan förr eller senare. Så länge det står 1-0 räcker det med en hörna, ett skitmål eller en frispark för att det skall vara utjämnat. Och det var exakt det som hände. När Sunderland fick en fantastisk frisparkschans ett par meter utanför straffområdet visste man att Sebastian Larsson skulle stega fram och ta den. Och när man visste att Sebastian Larsson skulle stega fram och ta den visste man att det skulle bli mål. Och mål - det blev det. 1-1.

1-1 av Eskilstuna-sonen Larsson. Foto: Bildbyrån.

Frustrationen växte sig allt större både på planen och bland publiken. Om den här matchen hade spelats ett par år sedan - eller till och med tidigt under förra säsongen - hade folk vetat att vi kommer sätta ett ledningsmål förr eller senare. Men så som det gått på sistone vet folk att vi alltid ligger närmare än förlust än en vinst. Varenda missad målchans slutade antingen i en djup suck eller en högljudd svordom. Och målchanser, det hade vi gott om.

Med bara tio minuter kvar befarade man det värsta, men när man behövde en spelare att rädda laget, en spelare att kliva fram ur sin skugga, en spelare att ta på sig hjälterollen, ja, då fanns Robin van Persie där igen. Precis som jag skrev på Twitter efteråt må holländaren inte vinna titlar med eller åt oss, men om han fortsätter på samma bana är det omöjligt att inte se honom bli legendklassad förr eller senare. Just nu är det han som ensam bär ett lag utan ryggrad. Bara det en enorm prestation.

Efter målet väntade sju nervösa minuter följt av fem ännu nervösare minuter. Om det är någonting Arsenal är ett mästarlag på är det att tappa ledningar. Men till allas glädje höll man 2-1, tog tre poäng och vann en match. Nu väntar Stoke i nästa ligamatch på hemmaplan och egentligen allt talar emot en vinst i den matchen, främst det faktum att vi inte lyckats vinna två ligamatcher i rad sedan februari, vilket är hela åtta månader sedan.

Många av oss är dock trötta av att var förbannade, deprimerade och uppgivna, vilket fått mig att försiktigt bli lite mer optimistisk i mitt tänkande. Hur dåligt det än gått på sistone känns det som om laget sakta men säkert håller på att binda sig samman. Och när man väl får tre-fyra vinster på raken kan saker faktiskt vändare fortare än man anar. Omöjligt är det inte, speciellt om man tittar på spelschemat under de kommande veckorna. Det enda topplaget vi möter fram tills mitten av december är Chelsea. Resten av matcherna ser överkomliga ut, trots att många av dem lär bli väldigt tuffa.

Kan vi hoppas på mer glädje de kommande veckorna? Foto: Bildbyrån.

Det viktigaste just nu är dock att glädja sig åt gårdagens vinst, Liverpools och Tottenhams poängtapp, Robin van Persie, positiva tecken och se fram emot veckans Champions League-möte mot M a r s e i l l e. Imorgon klockan sju avgår tåget från London St Pancras innan det blir en eftermiddag samt tågbyte i Paris. Tre timmar senare kommer jag befinna mig nere på sydkusten tillsammans med en stor flock gooners. Exalterad, nervös och spänd, men jäklar vad kul det skall bli!

Vi hörs troligtvis på torsdag kväll eller fredag morgon, men om jag har möjlighet skall jag utan tvekan försöka skicka iväg ett kort inlägg när jag är på plats i Frankrike. Hur det går återstår dock att se. Hoppas på bättre tider. Hoppas på vinster. Hoppas på Arsenal. Come on you Gunners!

Mannen i era hjärtan, inte Wenger, inte van Persie. Nej inte f*ing j*vla farsan Baloo heller utan jag har haft födelsedag hela söndagen och hade hoppats slippa kröna den med elände, åtminstone i fotbollsväg. Gudarna blidkade mig halvt i alla fall, för medan vi fick se Arsenal spela hyfsat dåligt ganska stora delar av matchen fick vi också se min hemstads stolthet TFF skjuta sig själva ner i Superettan med en Rose-Marie-på-Ullared-under-rean-målmedvetenhet.

Medan väldigt få sörjer Trelleborgs förfall så är det desto fler som bryr sig om varför Arsenals färger flagnar och varför vi står så ostadigt när det blåser. Vi har ju bunkavis av kaptener i laget och borde därmed vara mindre sårbara för de mentala kollapserna. Kan man tycka.

När Sunderland får chansen till ett väldigt fint frisparksläge så väljer vår polske målvakt att ställa upp en mur som står jättesnyggt på rad med en hög tysk i mitten som har som uppgift att hoppa och eventuellt nå en boll som försöker smita över honom. Polacken själv tänker uppenbarligen att muren är så bra placerad att han själv endast behöver täcka stolpen till vänster om honom. Dessvärre verkar han också tro att nämnda stolpe tänker springa ifrån honom och bestämmer sig därför för att stå väldigt nära denna flyktbenägna stolpe. Står man nära en stolpe så står man också långt ifrån den andre. Det ser Sebastian Larsson för Sebastian Larsson är en hyvens kille som tidigare har burit den vackra rödvita tröjan och alla vet att släkten är värst. Därför sätter herr Larsson all sin kraft, precision och skicklighet på att sätta bollen där polacken inte står och så blir det mål.

Szczesny kan antagligen inte ta den bollen om han så står till höger i målet, men nog är det irriterande att se och att höra det sägas innan frisparken slås att han står fel. Smack säger det och så får vi smäll på fingrarna för att vi inte är koncentrerade.

Sen kliver vår riktige kapten, ni vet han som inte har bråttom att skriva på kontraktet men bedyrar att han inte tänker flytta, fram och slår en oerhört vacker frispark rätt i målet på ett sätt som han inte gjort sedan...

Vi är inte bra på defensiva fasta situationer, men för ett lag med vår status så är vi också väldigt dåliga på fasta offensvia situationer. Sådan är känslan åtminstone utan att jag orkar leta upp statistik för att backa mig.

Som ni vet så är en seger en seger oavsett hur den ser ut. Tre poäng är två mer än Liverpool, Tottenham, Newcastle och Man U tog denna veckan för att nämna några av de lag vi försöker komma ikapp. Vi är nu på den övre halvan av tabellen, sex poäng efter en Champions Leagueplats efter åtta omgångar. Vi har trettio matcher på oss att ta igen dessa sex poäng. Det känns lättare idag än det gjorde igår. Det är alltid ett steg framåt.