Senaste blogginläggen

För några veckor sedan satt Herr D&M och diskret lade örat i riktning mot en diskussion som fördes några barbord bort. Det handlade om en kille som outade sig själv och det faktum att han just då, trots sin relativt vuxna ålder, hade fått en så kallad tonårsfinne. Och inte på vilket ställe som helst. Den satt på, det för finnplacering högst olämpliga stället, pungens baksida.

Hans problem var att det, enligt honom själv, gjorde väldigt, väldigt ont. Men också att det att mannen, när han vistades bland folk, inte på något sätt gick att påverka situationen och mildra lidandet. Förvisso kunde han, för att temporärt tillrättalägga saker och ting, hålla på och rota i byxorna. Fast då med konsekvensen att folk antingen trodde han var gravt perverterad, fullständigt asocial eller bara dum i huvudet. Han hölls således gisslan inklämd mellan smärtan och risken för att bli sedd som Byfåne. Det enda han hade att göra var att stå ut med lidandet och ta ett gångsteg till, därpå ännu ett. Att låta bli att agera och bara acceptera. Att, som det heter, bara gilla läget.

I precis samma läge satt vårt älskade Arsenal inför denna match mot Sunderland. En sju herrans elakhet till värk, på helt fel ställe och med överhängande risk att bli idiotförklarade vad vi än försökte göra åt situationen. Denna lätt osköna förutsättning hade vi med oss när vi idag tog emot den inte alltid genomsköne Steve Bruces och hans för säsongen något pimpade mittenlag Sunderland på Emirates Stadium.

Och helt logiskt hade vi en fullständigt lysande period av 20 inledande minuter. RvP´s rekordsnabba mål efter Rosickys underbara passning till Gervinho som gav RvP smörmacka från himlen sänd. Vi fortsate att gå rakt fram, bet i hop och trummade på utan perverterade pungkliande. Dundrade in chans efter chans och skulle så klart ha punkterat matchen långt före den frånfallna Larssons smackade in sin delikatess till frisparksmål. Rosicky var årets bäste Fabregas men allt var så Arsenal som Arsenal är denna höst.

Vi tappade spelet och lät Sunderland få grepp om matchen. Jenkinson hade en tuff tid med nämnde Larsson och Gibbs hade Elmohamedy att försöka få grepp om. Song kom på mellis och WS var både Almunia och sig själv inom en tidsrymd av bara minuter.

Andra halvlek var rena rama Hela Havet Stormar med generösa Arsenal som bjöd gästerna på alldeles för stora ytor och chanser. Arsenalkillarna själva passade på att missa de chanser de hade, men en kille Arsenal hade, som Sunderland saknade, var Kung Robin van Persie. Denne hederstryffel som missat så många frisparkar senare tiden frälste oss från pungsmärtans ondo och ledde oss in i den salighet vi varit utestängda från så ofta, senaste tiden. En sådan ljuvlig frispark av en sådan ljuvlig spelare.

Arsenal höll, vår vana trogen, på att sjunka ned i WS´s knä av defensiv haschtomtenojja, så när hela fem övertidsminuter var slut, var man också helt slut. Så många försök, så lite resultat. Och ändå. Ett underbart resultat, tack vare en underbar lagkaptens underbara fötter. Nu kan friden lägga sig över den D&M´ska söndagseftermiddagen.

Jag skall härmed försöka räta ut några frågetecken och jag gör det genom att ta tjuren vid hornen och sätta betyg på de spelare som för dagen fick äran att representera Arsenal:

 

Szczesny: 2/5: Höll sig utmed hela det spanska målvaktsspektrat när han var Almunia i ena sekunden och Casillas i andra. Inget att göra på målet, men en del att jobba på när det gäller fotarbetet.

Jenkinson: 2/5: Hade en tuff timme med Herr Larsson och fladdrade hej vilt i defensiven. Fina inlägg och goda intentioner i det offensiva.

PM4: 2,5/5: Bra framstötar och allt mer acklimatiserad. Ser långsam ut men lyckas ändå vara på rätt ställe vid de flesta rätta tillfällen.

Koscielny: 2/5: Fortsatt till synes fladdrig men ändå, liksom kollegan Per, på rätt ställe. Krigar på och var jämnare i denna match än han brukar var.

Gibbs: 2/5: Goda ansatser att vara den moderna ytterbacken, men blev också upprullad av Elmohamedy ett par gånger. Fullt logiskt gick han, skadad, ut i början av andra halvlek.

Song: 1,5/5: Ingen höjdare denna match. Slarvigt passningsspel och ambitioner som inte matchade dagens förmåga att spela tvåvägsspel.

Arteta: 2/5: Stundtals osynlig, men gjorde ett stort jobb i det tysta. Finkänslig med bollen och ett gott understöd till övriga framstormande lagkamrater.

Rosicky: 3,5/5: Näst bäste Arsenalspelare idag. Underbara djupledspassningar och denna säsongs bästa Fabregasinsats. Slalomkung och smörpassare av rang. Fullständigt ologiskt utbytt i 76:e, vilket kan dock räddas och få sin förklaring om han startar även på onsdag.

Gervinho: 2/5: Grym insats inledningsvis men mattades mot slutet av de 67 minuter han fick på planen. Borde skjuta mer och borde skjuta bättre än han gör. Bildade, under matchens första 25 minuter, en härlig triangel tillsammans med Gibbs och Rosicky.

van Persie: 4,5/5 Borde gjort tre mål före halvtidsvilan och var hur bra som helst under den tidigare nämnda inledningen. När vi återigen hade börjat misströsta, så frälste han oss. Vilka mål, vilken briljans och vilken kaptensinsats.

TW14: 1/5: Theo var är du? Var var du? Inte på Emirates i alla fall.

Santos: 2,5/5: Bra inhopp, med bra instick centralt i banan. Underskattad defensivt, vilket jag anser han klarade av utan anmärkningar idag. Startar mot Marselle (kanske inte så svårgissad, men ändå).

Arsjavin: 3/5: Mycket piggt inhopp, både med dribblingar och löpningar utan boll. Gav, från TV-soffan, intrycket av att vara mer pådrivande än han brukar vara. Gapade, gestikulerade uppmuntrande och uppfodrande samt drev på med den egna insatsen.

Benayoun: 2/5: Även han pigg i sitt inhopp. Sprang och täckte ytor, men slog även ett par välavvägda passnignar.

Ungefär så, varken mer eller mindre. Mina åsikter och mina spelarbetyg. Min syn på mitt och ditt Arsenal av idag. Klubben man liksom aldrig kan sluta älska, aldrig sluta hålla så nära sig. Även om man säkert skulle ha mått mycket bättre av att ha kunnat. På samma sätt som att man gärna slipper en så kallad tonårsfinne, sittandes på ett högst oskönt ställe. Andan i halsen och oro över hela kroppen. Vi får väl, med tanke på omständigheterna, fastslå följande: Hellre en dansk på läktaren än en finne på pungen.

Om du under landslagsuppehållet, missade den nakna sanningen om vad som hänt med Laget I Ditt Hjärta, från den framgångsrika tiden fram till situationen idag, så får du här ännu en chans.

Sunderland AFC bildades 1879 under strängt överseende av Mr James Allan. Denne James Allan var en från Skottland utvandrad lärare och skolledare med ett brinnande intresse för sporten Association Football. Klubben bildades som Sunderland and District Teachers AFC och var sin första tid någon form av korplag för unga magistrar.

Efter att ha skippat skolvårdsreferenserna och kortat ned sitt namn blev klubben medlem i den nationella ligan lagom till säsongen 1890-1891. Lagets spelarbas var då inte längre folkskollärare utan de något mindre akademiskt inriktade skottar som värvats till klubben. Immigranterna från norr hade tagit med sig en stor dos fotbollskompetens och klubben tog hem sin första ligaseger redan säsongen 91-92. Klubben skänkte därigenom staden Sunderland ett lyckans ljus av framgång, ett ljus den kanske inte riktigt var van vid.

För livet i Sunderland var under denna period inte alltid helt enkelt. Det var fiske i snåriga vatten, fulhandel och nasty sjöfart, kol, salt och spannmål. Det var karg kyrklighet, Victoria Hallkatastrofer och slagsmål med grannstaden Newcastle. För dessa städer kunde verkligen det där med rivalitet, med grannschismer och det var Mackems mot Geordies i frejdigt handgemäng så ofta som det någonsin var möjligt. Och så skall det tydligen ha fortsatt än idag.

Dagens Sunderland AFC styrs av den gamle Unitedmittbacken Steve Bruce. Denne Mr Bruce är en man som står upp för sina nära och kära och verkar verkligen vara en man av principer. Minns ni FA-kuppmötet mellan vårt Arsenal och Bruces Blades, i februari –99? När Overmars gjorde mål efter att Kanu råkat bryta mot koden att, sparka tillbaka bollen till motståndarlaget, när de rullat ut den till inkast på grund av eventuell skada? Bruce gick bananas och hotade med att ta sitt lag av planen om inte målet underkändes och ströks från protokollet.  Kanu fick gråta ut en ursäkt i kvällspressen och Firma Wenger-Dein erbjöd omspel i Sheffield. Men Steve Bruce lät sig inte hunsas eller falla till föga för smickrande locktoner av ursäkt från någon storklubb eller nigeriansk gästarbetare. Gjort är gjort, rätt skall vara rätt, dum är ond och stackars är det synd om.

Riktigt så rigid var Mr Bruce inte när han, i början av juni -09, lämnade sin dåvarande arbetsgivare Wigan Athletics för det rödvitrandiga laget i nordost. Han skrev då på ett lukrativt treårsavtal med klubben som är hans barndoms favoritklubbs absolut största antagonister och blodsvurna fiender. Vi känner ju redan till städerna Newcastles och Sunderlands rivalitet och du säger oskön sell-out medan D&M säger kärleksfull brobyggare med sinne för ironi.

För som en fredens lilja lägger Steve Bruce sin ganska gedigna lekamen över floderna Tynes och Wears kalla och mörka vatten. Som en genetisk busgrogg av Bantar Björn och Lillen Eklund korsar han alla revirgränser i fredens, samförståndets och förbrödringens tjänst. Född och uppvuxen på Brown Ale, grötig toonska och St Jamesiska drömmar om storhet, är han så uppfylld av önskan om gränslös samvaro och kärlek, att han låter udda vara jämnt, förlåtelse vara all och medmänsklig storhet ledstjärna i det nordengelska mörkret.

Men hur skall vi som blivande antagonister göra för att rasera denna monomentala brobyggare och det lag han har sina solida korvfingrar kring? Jo, det skall jag säga dig. Det finns två alternativ, Wengers och D&M´s, dessa lyder som följer:

Wenger choice: Mr Wenger kommer att köra med sitt vanliga mittfält, där Song och Arteta kommer att spela bakom Ramsey, vilken inte kommer att kunna leverera några som helst användbara passningar till någon av TW14, RvP eller Gervinho som, avskiljda från övriga fotbollsfastland, kommer springa omkring i sedvanligt ingenmansland. Av den andledningen skall vi i stället fundera kring:

D&M choice 1: Szczesny i mål, en backlinje bestående av Jenkinson, PM4, Koscielny och Gibbs/Santos. Ett mittfält där Song tillsammans med någon av Frimpong och Coquelin spelar bakom Arteta, vilka levererar skönspel till kreatörer Arsjavin och RvP samt blivande måltjuven Gervinho.

D&M choice 2: Redan nämnda Back Five, därefter ett mittfält bestående av Song och Arteta bakom, en på rätt plats spelande, Då D&M och Mästare DB10 är rörande eniga varför RvP kommer att få spela på DB10´s gamla position. Rättvänd och just bakom anfallstrojkan. RvP kommer matchen igenom att servera briljanta smörpass till Arsjavin, Chamakh (ja, det är sant) och Gervinho.

D&M choice 2.5: Att vi spelar någon av Gervinho eller TW14 centralt framför RvP, och/eller ännu hellre ge AOC chansen från start. Oavsett, så borde AOC, Park och TW14 ligga bäst till för inhopp, vilket även Rosicky och Coquelin, beroende på matchbild skulle kunna göra. Jag vet att Arsène ”Skynda Långsamt Till Folk Somnar” Wenger vill vänta in AOC eller låta andra spelare, som han kanske anser står före i kön, spela, men i D&M choice skall bästa spelarna vara på plan, oavsett ålder. Gör AOC för dagen mer nytta än TW14, så skall han spela. Gör Coquelin eller Frimpong mer nytta än exempelvis Aaron Ramsey så skall inte Ramseys namn stå med i startelvalistan. Så är det bara. Oavsett vad motståndet heter. Enda undantaget heter Trupprotation, men eftersom det begreppet verkar vara okänt för Wenger, så är regeln bara att följa.

Denna match skall vi bara vinna, denna match skall vi bara äga. Sunderland är ett mittenlag, förvisso ett pimpat sådant men fortfarande ett mittenlag, som vi bara skall hålla bakom oss. Ett Sunderland utan egentliga anfallsspelare, speciellt i denna match när de stympas av vår egne Nicklas ”Fuck You I’m Nick” Bendtners frånvaro, får liksom bara inte vara ett hot mot oss. - Trots att denna säsong mest verkar vara fotbollens version av Vill Uppochned. Vi skall egentligen bara ta dessa svartkatter i svansen och hysta dem åter till landets nordvästra hörn, där ingen egentligen verkar vilja bo kvar, ingen Mack får sinnesfrid och där ingen WAG finner shoppingro.

Men tänk ändå om fler kommunalpolitier, näringslivspampar och skolledare kunde ta efter killen Bruces exempel. Tänk om fler magistrar, rektorer eller fotbollsmanagers kunde vända sin kupade hand för de goda värdena skull, på samma sätt som Mr Steve Bruce från Corbridge, Newcastle upon Tyne. Sträcka upp sin kupade hand, varsamt hållandes en fredens lilja, och med kraftfullt magistral röst stämma upp i I will lay me down, Like a bridge over Trouble Water. Oh, så vackert, Bruce.

Två dagar kvar till match och det är verkligen lugnet före stormen vi ser i mediarapporteringen. På något vi är det väldigt skönt att de värsta negativa skriverierna har ebbat ut, men jag vet likväl att de ligger laddade och klara vid en eventuell poängförlust på söndag. Vi kan inte gå och gömma oss i denna uppkopplade värld men nog skulle det vara skönt att kunna leta upp ett retreat någonstans och bara slicka såren. Just nu är vi så sargade att inte ens gamarna hittar något värt att gnaga på.

Det är redan förutbestämt att vi måste leta en ny högerback och det naturliga, tycker de flesta, är att sätta in Jenkinson. Grabben får nu ett helt makalöst tillfälle att växa som Premier Leaguespelare innan han ens varit Championshipspelare. Spelar vi som vi gjort hittlls så kommer nog Jenkinson kunna korigera det hålet i sin cv nästa säsong.

I övrigt meddelar Wenger att vi endast har fyra spelare borta inför matchen på söndag. Alla dessa fyra har dessutom genomgått operation som fortfarande håller de vid sidlinjen. Det betyder att vi kommer att kunna ställa upp med ett väldigt slagkraftigt lag - på pappret. De slagkraftiga spelarna ska bara få ner den kraften i gräset och helst på bollen också så att vi kan slå Steve Bruces mannar. Som tur är slipper vi möta Bendtner som ju är utlånad till motståndaren, annars hade ju ironin varit så där lagom svårsmält när han, Mr Träben, slänger in ett drömmål från 30 meter. Istället får vi väl känna på Sebastian Larssons nickkapacitet.

Vid det här laget under förra säsongen - 2010/2011 - hade Arsenal förlorat endast två matcher. Ena förlusten var visserligen väldigt snöplig och kom hemma mot West Bromwich, men den andra förlusten kom borta mot Chelsea, vilket var mer acceptabelt än att förlora borta mot t.ex. Blackburn.

Ändå kände jag att jag var tvungen att skriva detta inlägg efter dessa två förluster, någonting som ett år senare känns smått skrattretande med tanke på den situation vi befinner oss i just nu. Ett par veckor senare gick vi dock igenom en "rejäl" formsvacka då vi förlorade hemma mot både Newcastle och Tottenham, samt förlorade förstaplatsen i vår Champions League-grupp då vi förlorade borta mot SC Braga. Japp, det kallade vi en formsvacka för bara ett år sedan.

I och med dessa förluster gjorde jag ett nytt blogginlägg som handlade om de tre största problemen som måste lösas innan vi kan fortsätta vår jakt efter titlar. Det lustiga var att vi efter förlustmatchen mot SC Braga faktiskt tog en allvarlig titt på oss själva och reste oss. De kommande veckorna vann vi massor av viktiga hemma- och bortamatcher och den enda matchen som vi faktiskt förlorade var borta mot Manchester United - med 1-0.

Allt må inte ha varit glitter och glamour, men det ger en lite av ett perspektiv när man tittar på dagens Arsenal och den formsvacka klubben gått igenom de senaste månaderna. Man måste gå tillbaka flera decennium för att hitta någon liknande svacka, vilket inte är konstigt med tanke på att Arsenal gjort sin sämsta säsongsinledning på över fyrtio år.

Att börja lista alla våra problem skulle troligtvis ta mer än en dag och fylla en hel bok, men jag tänkte idag göra ett försök till att lista de fem största problemen i Arsenal just nu. Om man kan åtgärda dessa problem finns all chans i världen att knipa den där åtråvärda fjärdeplatsen och kanske även pusha för en inhemsk cuptitel, men först av allt gäller det att få laget i rullning igen, någonting som är enklare sagt än gjort.

______________________________________________________________________________

Skapa verkliga mål

Vad siktar vi på? Vad för placering är det som gäller? Skall vi satsa på Carling Cup? Är det realistiskt att vinna Champions League? Är det fel att ha en lägre målsättning? Vad har vi för mål?

Just nu är det ett enda stort virrvarr kring våra målsättningar. Att vinna varenda match är naturligtvis målet för alla lag, men det är knappt något lag i hela världen som klarar av det. Vad man istället bör göra är att sätta ett tydligt mål och tala om detta för spelarna. Just nu råder det ingen tvekan om att vissa fortfarande har siktet inställt på ligatiteln medan andra tycker en fjärdeplats är mer accepterad.

Vart är målen? Foto: Bildbyrån.

Samma tankesätt har definitivt många spelare kring cuperna där vi också inte riktigt vet vad vi egentligen siktar eller skall sikta på. Det man borde göra är att sätta klara och tydliga mål både i ligaspelet och cuperna och låta spelarna få veta vad man måste uppnå. Det blir enklare för alla inblandade och då har vi även någonting att sikta på, någonting att kämpa för och någonting att uppnå. Som det ser ut just nu verkar vi inte ha någon målsättning alls.

Detta gäller dock inte bara spelarna och tränarna, utan även en viss ägare som heter Stan Kroenke. Han kan inte sitta kvar i tystnaden och tro att allt löser sig av sig självt. Han måste låta alla få veta vad för planer han har, vad han har för målsättningarna och vad för riktning han tänker driva klubben mot de närmsta åren. Det räcker inte att ställa upp på en enda tidningsintervju - som bara handlar om Arsène Wenger - och sedan återgå till tystnaden. Ut med språket!

______________________________________________________________________________

Skapa självförtroende (förändra mentaliteten)

Självförtroende är kanske det största problemet att
ta itu med. Ett lag fyllt av självförtroende gör ofta exakt vad de vill
med motståndarna. Titta bara på hur Manchester-lagen börjat säsongen.
Ett lag fyllt av självförtroende berörs inte av ett bakåtmål, ett dåligt
resultat eller en dålig insats. Ett lag fyllt av självförtroende rullar
vidare, vinner på både bra och dåliga dagar och ser till att resa sig
snabbare än vinden om någonting går emot dem.

Om vi vänder
på steken och beskriver ett lag utan något som helst självförtroende
räcker det med att titta på Arsenal just nu. Ett lag utan
självförtroende börjar få mardrömmar när man ligger i underläge, man
släpper in enkla mål, man håller inte ledningar, man stressar, man blir
desperata, man förlorar mer än vanligt, man finner det svårt att resa
sig och man misslyckas med att resa sig även efter ett eller två
positiva resultat.

Vi hade ett perfekt läge att ta oss ur
vår formsvacka. Vi vann med 3-1 mot Shrewsbury i Carling Cup, vann
Champions League-mötet mot Olympiakos med 2-1 och åkte till White Hart
Lane med två raka segrar i bagaget. En derbyvinst hade varit pricken
över i:et, men ett lag som saknar självförtroende förlorar ofta jämna
matcher, någonting som även hände för två veckor sedan.

Nu är vi tillbaka i det djupa, mörka och kalla hålet. Desto längre vi
befinner oss i svackan, desto längre ner hamnar vi i hålet. Jämför det
med en pojke som går vilse i en enorm skog. Desto längre in i skogen han
går, desto mer vilsen kommer han att bli. För Arsenal gäller det att
knipa två-tre raka segrar på raken varav en riktig tung seger som kan
förändra en hel säsong.

När Arsenal vann dubbeln 2001/2002
hade haft en enormt svag höstsäsong. Man hade förlorat mot lag som Leeds
och Charlton Athletic på Highbury och det höjdes till och med röster om
att sparka Arsène Wenger. När vintern kom låg Arsenal tio poäng bakom
Manchester United. Formsvackan hade lämnat sina spår, men allt som
skulle krävas var två tuffa vinster i två jämna matcher som skapade ett
självförtroende som inte skulle gå att rubba resten av säsongen.

Fredrik Ljungberg var högt delaktig i transformeringen under 2001/2002. Foto: Bildbyrån.

Den 23 december 2001 åkte Arsenal till Anfield. I den 36e minuten blev van
Bronckhorst utvisad efter sitt andra gula kort. Arsenal hade tio män
kvar på planen och ännu en förlust skulle betyda att man hamnat ännu
längre bort från ligaledarna United. Men istället för att komma ihåg de
svaga insatserna under hösten skapade man ett nytt kapitel. Henry satte
1-0 på straff precis före halvtid och Fredrik Ljungberg satte 2-0 bara
åtta minuter in i andra halvlek. Glädjen ni ser på spelarna, supportrarna och hela laget går inte att ta miste på.

Tre dagar
senare mötte man Chelsea på Highbury. Man vann. 2-1. Två raka segrar i
två jämna matcher mot två av sina största konkurrenter. Det var allt som
krävdes. Ett par matcher senare började man sin imponerande vinstsvit
på tretton raka vunna ligamatcher, någonting som fortfarande är ett
rekord.

Om något är det just det dagens Arsenal bör ta lärdom av. Det krävs inte mycket för att vända en formsvacka till en formtopp, men då gäller det även att börja vinna.

______________________________________________________________________________

Spela enklare

Någonting som gjort sig väldigt tydligt de senaste månaderna är att laget försöker spela på en kapacitetsnivå de saknar. Många spelare försöker spela på en högre nivå, vilket inte är fel per se, men som i detta nuet är format för ett misslyckande då spelarna saknar ett sådant spelregister.

Medan lagspelet blir bättre för varje vecka försöker vi fortfarande spela på exakt samma sätt som vi gjorde när vi hade Cesc Fabregas och Samir Nasri i laget. Hur många gånger har vi inte hört att Arteta inte är Cesc Fabregas ersättare? Varför har vi då kvar ett spelsystem som helt och hållet var utformat för Cesc? Varför fortsätter vi spela exakt likadant som om ingenting hände under sommaren (som om Cesc aldrig försvann och som om vi inte värvade fem nya spelare).

Mikel Arteta är tyvärr ingen Cesc. Foto: Bildbyrån.

Någonting som skulle gynna alla är om man gick tillbaka till grunderna. Samla försvaret, passa bollen, skapa ett anfall, skjut på mål. Enklare än så kan det inte bli. Samla försvaret, passa till mittfältet, organisera anfallet, passa ut den till kanten, skjut ett inlägg, försök nicka in den eller skapa oro i straffområdet. Det behövs inga otroliga passningar eller en individuell stjärna för att göra mål. Det som krävs är enkelt lagspel. Skott eller inlägg kan skapa returer från målvakter, individuella misstag från försvarare, oväntade studsar eller vad som helst.

Det gäller att glömma hur Arsenal såg ut för tio, fem eller ett år sedan. Just nu skapas ett nytt Arsenal. Ett Arsenal som må sakna kvalitéer som vi haft förr, men som har nya kvalitéer som bör utnyttjas och inte slösas.

______________________________________________________________________________

Hårdare coachning (begär mer)

Arsenal är inte ett dagis. Alla spelare skall inte vara lyckliga. Alla spelare skall inte få nya chanser gång på gång. Om en spelare går igenom en personlig formsvacka gäller det att bänka den spelaren. Tyvärr är Arsène Wenger en väldigt envis man och spelare som fått förtroende från första taget brukar fortsätta få det förtroendet oavsett hur dåligt det går.

Hur många tror att Aaron Ramsey fått en utskällning? Hur många tror att Gervinho blivit tillsagd att han är för självisk? Hur många tror att Djourou fått några instruktioner alls? Efter 8-2 mot Manchester United var både Arsène Wenger och Pat Rice helt tysta. Det var istället Robin van Persie som var tvungen att ge laget en utskällning. En spelare, inte en tränare.

I den prekära situation vi befinner oss i finns det varken tid eller rum för att vara snäll. Bara för att man bänkar en spelare en match eller två betyder det inte att man tappat förtroendet för spelaren i fråga. Nu när vi har värvat in hela fem nya spelare och har en bred trupp verkar vi vägra att faktiskt använda den.

Park Ju-Young öser in mål i det sydkoreanska landslaget och har gjort nästan tio mål på tre-fyra matcher. Alex Oxlade-Chamberlain dominerar fullständigt och visar upp en stjärnpotential. Ändå bänkas dem match efter match medan spelare som t.ex. Aaron Ramsey och Chamakh fått starta eller bytts in för att försöka förändra matchbilden.

Hur mycket måste Chamberlain bevisa för att få fler chanser? Foto: Bildbyrån.

Det är dags att begära mer av spelarna, oavsett hur gamla, erfarna eller skickliga de är. Det räcker inte med att bara få ut 60 eller 80 % ur en spelare. I den sits vi sitter i just nu gäller det att få ut 110 % ur varenda spelare som får förtroendet att starta en match. Carl Jenkinson må vara en av de sämsta spelarna i laget, men det gäller att få ut lika mycket från honom som Robin van Persie. Så enkelt är det. Det är slut med daltande hit och dit och gäller att ta i med hårdhandskarna innan det är för sent.

______________________________________________________________________________

Acceptera läget (ta ett steg i taget)

Många spelare, tränare och framför allt supportrar lever fortfarande i den värld där Arsenal har chans att vinna Premier League, Champions League eller FA-cupen. Szczesny beskrev för bara två veckor sedan hur Arsenal fortfarande hade chansen att vinna ligan. Många av supportrarna tror fortfarande att vi kan ta oss tillbaka och utmana Manchester-lagen i toppen.

Det gäller att acceptera läget och inse hur verkligheten ser ut. Just nu ligger vi bara ett par platser från nedflyttningsplats och att det fortfarande finns de som pratar titlar är inte ens längre roligt. När man befinner sig i en sådan situation som Arsenal befinner sig i är man mer eller mindre tvungen att ta ett steg i taget.

Ta varje match för sig, var nöjd med en vinst och blicka framåt i dagar och inte veckor. Om vi mot all förmodan skulle kämpa oss tillbaka till toppen kan vi ta ny sats då. Just nu vore det ren idioti att ta mer än ett steg i taget då ingen helt enkelt klarar av det.

Acceptera läget, ta ett steg i taget och ta ny sats vid rätt tillfälle (ta inte förhastade slutsatser).

______________________________________________________________________________

Jag är varken utbildad fotbollstränare, psykolog eller expert, utan det här är helt enkelt vanliga åsikter från en vanlig supporter. Ni får kritisera mig mer än gärna, men det här är i mina ögon de fem största problemen vi måste ta itu med för tillfället. Om vi tar itu med dem, ser till att åtgärda dem och vinner ett par matcher på raken kan vi för första gången på länge börja blicka framåt.

Just nu gäller det dock att ta en match i taget och göra små justeringar var match för sig. En helomvändning kan hjälpa även det - och jag vore inte emot det - men i en klubb som Arsenal kommer det aldrig att hända, i varje fall inte nu.

Innan jag rullar vidare får ni inte missa gårdagens podcast-avsnitt där jag tillsammans med Jocke Lander, Fredrik Tillberg och Henrik Skoog diskuterar Arsenals styrelse och finansiella resurser. Lyssna!

Have a good one!

90-talet. Foto: Bildbyrån.

Inga nya skador inrapporterade från landslagsuppehållet förutom Rosicky som verkar ha fått ljumskproblem. Gott så, för om vi ska börja vår klättring så krävs det konkurrens inom laget för att sätta press på spelarna att verkligen göra sitt yttersta för laget.

Det tycker Arsjavin inte att han gjort, vilket är helt i linje med supportrarnas åsikt. Han tycker att han gör så gott han kan, men att det inte är i närheten av den nivå han själv kräver. Gå nu hem Arsjavin och fundera på detta. Jag själv skulle vilja kräva mer av mig också men inser att jag har mina fysiska begränsningar för att spela fotboll. Jag börjar misstänka att Arsjavins gräns för toppfotboll och peakar är förbi. Han är helt enkelt på väg neråt i rasande takt.

Idag poppade nyheten upp om att Usmanov eventuellt planerar att köpa de sista aktierna för att nå upp till de 30 procent som krävs för att han ska kunna ta över ägandet i klubben och/eller få en plats i styrelsen. Vi har idag en ägare i Kroenke som varken säger bu eller bä, men som åtminstone skiljer på ägande och styrning. Han äger klubben, men låter andra sköta det till skillnad från exempelvis Abramovitj som tycker det är kul att leka dockteater med sina spelare och managers.

Usmanov har inte meddelat sina avsikter och gör kanske klokt i det eftersom jag, konspiratorikern, tror att han tänker leka just Abramovitj och det kan vi absolut vara förutan.

Wenger säger att sommaren inte blev som han hade tänkt sig men att han är nöjd med de värvningar vi gjort och att det kommer att visa sig att Arsenal gjort några bra val. Hittills är det väl knappt någon av dem som fått oss att säga wow förutom AOC och han spelar knappt.

Börjar inte rsultaten komma in i en bra takt så får vi se oss i månen om någon titel, men det är klart att allt kan hända om flytet börjar komma. Vi har en hög högstnivå även utan Fabregas och Nasri. Det vore kul att se den någon gång. På lördag kanske?

Vi står just ni in the deep shit och om det kan det inte råda några som helst tvivel. Vi ligger på 15:e plats, förlorade just före landslagsuppehållet mot värsta rivalen och har ungefär trettiofemtusen av våra mest viktiga spelare på skadelistan. Om inte värst vore illa nog, så förlorade vi under sommaren som var, inte bara vår lagkapten till hans upplevda modernklubb, utan även en av fjolårssäsongens mest tongivande offensiva spelare till en av våra stora konkurrenter. Vi gjorde det dessutom utan att ersätta dem med adekvat spelarmaterial och dessutom utan att täta de defensiva läckor som då redan var pinsamt uppenbara.

För att fortsätta frossandet i vårt miserabla gyttjebad till fall, så har vår nye lagkapten Robin van Persie, börjat skicka signaler, förvisso hedrande subtila, om att hans framtid inte lika säkert är just i Arsenal. Att hans önskan om att vinna är så stark och att möjligheten att göra det i Arsenal inte längre är så stor. Att han påtalat behovet av att värva men att Mr Wenger, eller någon/några andra, har kommunicerat att handbromsen fortfarande är lätt åtdragen.

Vi kan tycka vad vi vill om den moderna fotbollens närmast sjukliga löneutveckling, där proportioner och rimlighet för länge sedan lämnat bordet. Men till syvene och sist, så jämför våra vänner toppspelarna sig med andra toppspelare och de bästa spelarna kommer, så länge det ges utrymme för detta, kräva de bästa lönerna. Och vill vi vinna troféer så behöver vi de bästa spelarna. Det går liksom inte längre att blunda för läget, vad man än tycker om det.

Vill vi vara en mittenklubb så kan vi fortsätta med nuvarande lönepolitik, men vill vi vara med och utmana om titlar så måste vi hoppa på tåget, hur galet det än må framstå eller till och med vara. Vill vi behålla våra bästa spelare så måste vi inte bara ge dem högre lön, utan även värva andra toppspelare vars glans de kan spegla sig i.

I dessa tider av svårmod, förfall och desperation höjs fullt rimligt också ropen på förändring. Och som bloggkollega Kicken, för några dagar var inne på, så verkar det som olika fraktioner, kring Wengers situation i klubben, utkristalliserats bland klubbens fantaster. Det är liksom ”Avgå Wenger” vs. ”In Wenger we trust” hela tiden och däremellan finns ingenting eller i bästa fall en grå massa av menlösa personer som inte vågar ta ställning. För eller emot, antingen eller, svart eller vitt.

Själv står jag så klart i den ovan nämnda grå massan emellan de olika argumentationsytterligheterna. För jag vill inte sparka Wenger, jag respekterar honom och hans strävan så djupt. Men jag vill vinna och jag är så erbarmligt trött på att ständigt vara på den förlorande sidan. Jag är trött på att vara trött. På att förlora så mycket energi på något som för i världen istället brukade ge mig energi. Som brukade lyfta min tillvaros tunga stunder till uthärdlighet. Som brukade ge mig ett halvt plus tillgodo i alla lägen, eftersom jag alltid kunde falla tillbaka på en kommande kuppfinal, ett holländskt spelgeni som alla ville ha men som bara ville spela för oss eller på en självklar tätkänning i ligatabellen.

Tyvärr sitter jag inte inne med lösningen, jag har kläckt koden eller funnit trollformen. Däremot när jag ett hopp, inte bara om att Platinis FFP-regler helt skall kicka in, utan även om att Wenger skall visa vilken klok man han fortfarande är. Att han skall vara stor nog att inse att han behöver få in en ny röst, en ny infallsvinkel eller en kraftig dos av den gamla vinnarkulturens kraft av självklarhet. Att han, trots sina trettio år av tränarerfarenhet, skall visa sig vara så ödmjuk som endast en riktigt stor man kan vara, och efterfråga hjälp när han så behöver.

När jag läser den här artikeln så fylls hela jag av värme. Framför mina ögon framträder inte bara bilden av den vackra historien utan även bilden av framtiden i form av Wengers nya assistenter. Det perfekta paret i träningsoverall, den perfekta lösningen på det svåraste av problem och den ultimata win-win-situationen. Ett offensivt geni tillsammans med ett defensivt monster av cynisk insiktsfullhet och båda stöpta i en form av att vinna är allt och att förlora inte ens finns med som alternativ.

Om vi nu tror att endast pengar är lösningen, så kan vi värva hur mycket som helst i januari och betala hur höga löner som helst till hur stora namn som helst. Men om vi inte får bort möglet från väggarna, rosten från stålbalkarna och den fadda eftersmaken av unkenhet, så kommer vi ändå inte hitta tillbaka till vad vi en gång var. Tillbaka till glädjen, till vinnandet och tillbaka till den nästan berusande känslan av att vara en upp på alla du möter. Dennis och Martin kan faktiskt vara lösningen på fallet. Men då måste Wenger först komma till insikt och se fallet…

Kos och Djourou är tillbaka i träning och kan vara tillbaka i matchen mot Sunderland vilket måste anses som goda nyheter. Inte för att någon av dem är helt oumbärliga i laget utan snarare för att Song gör mer nytta på det defensiva mittfältet.

Media fortsätter att spinna på att van Persie inte har några planer på att skriva på ett nytt kontrakt med Arsenal och nu görs det gällande att Roberto Carlos vill locka vår kapten till den ryska klubben Anzhi Makhachkala som sedan tidigare införskaffat Samuel Etoo och som är Rysslands motsvarighet till Man C. Frågan är om det bara är snack eller om det kommer en officiell förfrågan och frågan är självfallet hur Arsenal och van Persie ställer sig till ett eventuellt bud. Hittills har det ju visat sig att vi saknar muskler att behålla våra spelare, muskler som förtvinar allteftersom vi inte vinner några titlar.

Det är fullständigt på plats att kritisera Arsenals resultat, Arsenals värvningar och kanske framförallt försäljningarna av Fabregas och Nasri. Det är också fullt rättvist att ställa sig frågande till Wengers laguttagningar, taktik och byten. Att därifrån gå så långt som att kräva managerns avgång och dessutom ordna protestmarscher för att visa sitt missnöje är att gå en bra bit för långt.

Arsene Wenger har gjort oerhört mycket för denna klubben och är också anledningen till att vi överhuvudtaget hör ett missnöje kring klubbens nuvarande status. Framgång föder hunger efter mer framgång och när den uteblir så börjar man hugga på den hand som gav den. När man kräver en managers avgång så måste man veta att styrelsen har för avsikt att ändra sin hållning till hur laget ska skötas eller så bör man betänka hur någon annan ska lyckas under samma förutsättningar som Wenger har nu. Jag landar i det inte blir bättre än så här oavsett vem som är manager eftersom ägarförhållandena troligtvis kräver budgetdisciplin som prio ett och sportslig framgång som nummer 300.

Gazidis gick ut för några dagar sedan och sade att snacket om att Arsenal har ett lönetak bara är en myt och avfärdade det meddetsamma. Intressant må man säga efter allt snack om att vi inte kan behålla våra bästa spelare eftersom de betalas dubbla lönen någon annanstans. Vi kan säkerligen ändå inte betala Man C-löner till våra spelare, men nog borde vi kunna ge van Persie tillräckligt med incitament för att stanna karriären ut i Arsenal. Detsamma gäller Wilshere, Walcott och Vermaelen.

Vi fick återigen bekräftat vad jag har sagt förut, att vi har varit på många spelare men fått nej av olika anledningar. Nu senast var det Liverpools målvakt Reina som sade att Arsenal erbjöd Liverpool £20m för hans tjänster. Det är en ansenlig summa för en målvakt och respektingivande med tanke på att det skulle spräcka Arsenals transferrekord med några miljoner pund. Vi är alltså inte rädda för att betala höga transfersummor, men vi är inte det hetaste laget att gå till även om just Reina stoppades av Liverpools styrelse.

Vi har ambition åtminstone. Nu vill vi se arbetsmoral, vinnarskalle och en plan för att vinna matcher. Vi har kanske något att lära av Arsenals damer där, kanske dags att ringa Laura Harvey Arsene?

Då är det bevisat att en derbyförlust mot Tottenham håller en utanför bloggrutinen i en vecka. Det har varit tyst i min kolumn ett bra tag nu vilket säkert en del uppskattar och även om jag har kollat runt efter något att skriva om så har jag liksom ni egentligen inte funnit något alls. Jag följer bara min mammas råd om att inte säga något om jag inte har något vettigt att säga. Typ.

Vi kan nu räkna ner mot en ny helg och nya utmaningar för oss och en chans att börja kllättringen till i första hand den övre halvan. På vägen dit har vi nu fått Sagna långtidsskadad vilket är riktigt olyckligt då det vi har sett av Jenkinson inte övertygat. Å andra sidan blir sagde Jenkinson nu tvungen att spela vecka in och vecka ut vilket vilken 19-åring som helst under utveckling bara mår bra av. Tyvärr är vi i en sådan position att utrymmet för misstag är minimalt, men jag hoppas att grabben tar tillfället i akt och presterar på den nivå Wenger tror att han ska kunna göra.

Media pressar van Persie hårt kring om han ska skriva på ett nytt kontrakt med Arsenal eller inte och van Persie vägrar säga någonting om framtiden. Det stämmer säkert alldeles utmärkt att holländaren inte har en aning om vad framtiden har att ge. Det är nämligen inte bara upp till honom om han är kvar i klubben eller ej. Det kan mycket väl bli så att Arsenal cashar in £25m på honom och köper in en okänd indier eller nåt. Han säger inga dumma saker om klubben och gör sitt bästa på plan, mer kan vi inte begära.

Det är en hel del spelare som tyckt att Arsenal inte presterar på den nivå vi borde och det är väl egentligen inget nytt. Det som förundrar mig är att ingen förutom Mertesacker tittar på sig själv och sin insats. Allra senast var det Ramsey som uttalade sig och ingenstans nämnde han sin egen prestation som undermålig trots att han faktiskt varit en av de sämre hittills i år.

Nu väntar bara en futtig landskampsdag till i veckan och vi får väl se i direktsändning hur Mellberg knäcker benet på van Persie och sen höra Olof Lundh försvara tacklingen med någon dum ursäkt. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

Veckan har lidit mot sitt slut och personligen kan jag inte riktigt sätta fingret på om det känns bra eller dåligt. Ännu ett ligamöte utan ett landslagsuppehåll emellan hade antingen kunnat sluta med en välbehövlig seger eller ännu en förnedrande förlust. Men eftersom vi inte har någon aning om hur en sådan match skulle ha sett ut kan vi bara gissa oss fram till slutsatser.

Innan vi börjar pricka av vad som hänt i Arsenal-världen under de senaste dagarna tänkte jag ursäkta för att det inte dykt upp en podcast under den här veckan. Det var tänkt att ha en nu ikväll, men på grund av gäst- och tidsbrist har vi beslutat att podcasten likt Premier League-spelet tar en paus fram tills landslagsuppehållet är över. Däremot lovar jag här och nu att nästa podcast - som kommer vara ett specialavsnitt(!) - släpps på torsdag eftermiddag/kväll. Glöm inte att kika in på Arsenal Sweden då!

Igår eftermiddag dök den fantastiska rubriken "Ramsey: Arsenal start has been unacceptable" upp på de flesta engelska nyhetssidorna. Jag tror inte att jag var ensam om att skratta med tanke på att walesaren själv är och varit en av de formsvagaste spelarna i hela Arsenal. Hur som helst sade Aaron Ramsey följande:

Arsenal are one of the top clubs in England and where we are at the moment is totally unacceptable. Hopefully things for Arsenal can turn around pretty quickly. It’s been a difficult time for my club. We have not produced the results we are capable of. We need to start winning on a regular basis and getting higher up the table.

Ramsey är med all rätt inte nöjd med säsongsinledningen. Foto: Bildbyrån.

Den unga landslagskaptenen var dock inte ensam om att uttrycka sin besvikelse över den usla säsongsstarten. Arsenalkaptenen Robin van Persie var idag snabb med att stå för ett liknande uttalande, men försökte samtidigt lugna ner supportrarna genom att säga att man inte bör oroa sig. Holländaren sade följande:

I have every trust in the things we are doing within the club. There is only a fine line between winning and ­losing. Just look at our last match against Spurs. We could have won that game with the chances we had. There is no need to panic for anyone.

Our start is not good. I would have felt better if we had won the derby. We didn’t and right now there is a negative feeling. But I assure you, it is not all that negative. It is up to us, players and staff, to sort it out on the pitch.

Robin van Persie som from och med nästa sommar bara har ett år kvar på kontraktet vägrar utesluta en flytt och säger följande om sin kontraktssituation:

I am not going to make any statements about my ­future. Not now, not for a while. I’ve been at Arsenal eight years and that is quite ­extraordinary these days. Which is why I treasure this. What my future will bring, nobody knows. I can understand people are curious, but I am just dedicated to everything at Arsenal right now.“My future is a private matter and when at some point there could be some news, people will hear it.

För att vara helt ärlig med både mig själv och er är det exakt samma sak Samir Nasri sade vid en liknande tidpunkt för cirka ett år sedan. Nu är skillnaden mellan van Persie och Nasri som natt och dag även om holländaren skulle besluta sig för att lämna, men det är indeed en väldigt oroande situation och utveckligen tyder på att van Persie inte kommer vara den sista stjärnan att lämna Arsenal om det fortsätter i samma takt som det gör för tillfället.

Å andra sidan kan ingen klandra honom. Arsenal är en klubb som för tillfället saknar en ledare, saknar ambition, saknar kemi, saknar "en David Dein", saknar ett nytänk och saknar mycket annat som jag inte tänker nämna i detta stycke. Naturligtvis kommer vi förr eller senare att ta oss ur formsvackan vi befinner oss i - och ljusare tider väntar - men jag är nog inte ensam om att tycka att det är snudd på skandalöst hur det sett ut i hela klubben sedan Carling Cup-förlusten mot Birmingham.

Om Robin van Persie lämnar nästa sommar kommer vi troligtvis inte ersätta honom, utan satsa på en egen produkt eller en "gammal" värvning (läs: Ju-Young). Naturligtvis kan det bli succé så länge man har en tränare som heter Arsène Wenger, men supportrarna har redan nu fått nog och det lär bli extremt tufft för fransosen att stanna om nästa sommaruppehåll börjar med att van Persie byter klubb. Deja vu, liksom.

Både Robin och Theo har fr.o.m. nästa sommar bara ett år kvar på sina nuvarande kontrakt. Foto: Bildbyrån.

En ny protestorganisation kallad "ArsenalFCnotPLC" har skapats i dagarna och kommer under nästa hemmamatch mot Sunderland ha denna banner på läktaren. Ni som hängt med i tidigare protestaktioner känner även till "WhereHasOurArsenalGone" som köpte en billboard precis utanför arenan där man satte upp klubbens motto "Forward" med ett frågetecken efteråt.

Det som oroar mig kanske mest för tillfället är att det nu skapats ett så tydligt läger mellan "pro-Arsène" och "Arsène out"-anhängare att man själv inte vågar uttrycka sina verkliga åsikter om vår tränare utan att riskera att bli smutskastad eller attackerad med glåpord. Allt detta hade å andra sidan kunnats undvika om man inte avslutat förra säsongen lika uselt som man gjorde samtidigt som man inte släppt flera nyckelspelare under sommaren och väntat så länge med att köpa in ersättare.

Klubben har stått för flera vitala misstag under det senaste åren och man kan inte låta bli att undra hur det hade sett ut om man bara hade gjort lite bättre ifrån sig på alla plan. Supportrarna hade nog till en början känt besvikelse om man slutat på en andraplats förra säsongen, men hade efter ett tag både accepterat och uppskattat det.

Nu gick det som det gick, men sanningen är att man även hade kunnat stoppa den värsta kritiken efter förra säsongens fall genom att göra bra och snabba spelarköp under sommaruppehållet, likt många andra lag gjorde. Istället väntade man till sista dygnet och trots att det inte rörde sig om dåliga spelare kan man inte köpa in ett halvt lag på transfer deadline day och tro på underverk.

Det känns egentligen väldigt tråkigt att behöva skriva ungefär samma sak vecka in och vecka ut, men man kan inte göra så mycket åt saken. När Arsenal går bra känns det hur enkelt och motiverande som helst att skriva nyheter, bloggar och krönikor medan man bara vill glömma allt som har med klubben att göra när det går dåligt, vilket ni troligtvis även märkt inte bara på min blogg, utan på alla Arsenal-sidor.

Hur som helst har jag några planerade listor, nyheter och videoinlägg att publicera nästa vecka, inklusive podcasten som dyker upp på torsdag. Under tiden skadar det ju inte att Arsenal-spelarna öser in mål i sina respektive landslag, men det känns ju smått konstigt att man knappt låter formstarka spelare som Alex Oxlade-Chamberlain och Park Ju-Young få speltid i Arsenal. Det kan ju inte gå så mycket sämre att starta med spelare som det går bra för, oavsett vad de heter.

Det går bra för Alex Oxlade-Chamberlain. Foto: Bildbyrån.

Kvällens smånyheter består av att Pepe Reina avslöjar att Arsenal lade ett bud värt £20 miljoner på honom medan Per Mertesacker erkänner att han har kommunikationssvårigheter. Robert Pirés har skaffat Twitter och Giovanni van Bronckhorst (av alla f.d. Arsenal-spelare) varnar Arsenal-supportrarna att göra sig av med Arsène Wenger.

Innan vi tar farväl av varandra rekommenderer jag er starkt att läsa igenom Swiss Rambles nya blogginlägg om Arsenals finanser, kassaskåp och ekonomiska framtid. Väldigt läsvärt!

Förhoppningvis blir nästa vecka mycket mer underhållande än den vi lägger bakom oss den här söndagen. Oavsett var i världen ni befinner er får ni ha en underbar kväll. Tack och hej!

En gång i tiden var ditt Arsenal av det goda slaget. Hårt arbetande vanliga män grundade klubben, byggde upp den och hårt arbetande vanliga män spelade, i förlagor till dess ljuvligt vackra tröjor, för den. Sen kom en lättsamt skönt wheelande-dealande lokalpolitiker, flyttade klubben till sin rättmätiga hemvist och resten är, som de brukar säga, historia. 

 Vi hade goda perioder och vi hade mindre goda. Vi spelade vacker fotboll och vi hade, om sanningen skall fram, ganska långa perioder där vi spelade en allt annat än vacker fotboll. Men vi kämpade så gott vi kunde, vi stred med stolthet i vårt bröst och vi var av någon form av godo. Islington/Highbury utnämndes till Englands 9:e värsta ställe att bo på, men klubben skänkte områdets invånare en liten orsak till att känna någon form av stolthet.

Sedan började importerna välla in över den engelska ön och Arsenal gick i bräschen. Vi tog inte bara in franska världsmästare, exotiska afrikaner utan även en udda fågel i form av en fransk akademiker som fick ansvaret att leda laget och dess utveckling. Gammalt mötte nytt, engelskt mötte utländskt och vi vann, vi vann och vi vann ännu lite till. Vi spred skräck i motståndare, inte på grund av något övervåld utan för att våra motståndare inte hade en aning om hur de skulle besegra oss. Snabba, smarta och med kvickaste av omställningar gäckade vi motståndarna till att jaga skuggor i en annars väl upplyst tillvaro. Vi var bland de största, de bästa och mest vackraste fotbollsvärlden hade att uppvisa. Vi var Arsenal och vi var bäst.

Om du nu fortfarande tror att så fallet är du lika vilseledd som invånarna i den lilla Evenemangsstaden. Tror du att laget du bär i ditt hjärta, om du är tärd av tunga stunder, skulle bära dig på sina kraftfulla axlar, så tror du inget annat än fel. För ditt lag är inte längre ditt. Det du tror dig se är inte längre sant och Arsenal är inte längre Arsenal. Det du trodde var en stor klubb, rent av en storklubb, är nu bara en i mängden. En liten fisk i stora vatten, redo att simma vilse eller att bli uppäten av någon större.

För ditt hjärtas klubb har blivit kidnappad av de små människornas draperande syndikat. De små människorna är så små att du aldrig ser dem och absolut aldrig, om du skulle råka snubbla på någon av dem, tror att de spelar någon egentlig roll. Men de har tagit över det du trodde var ditt och gjort det till sitt. Och om det har du varken något att säga till om eller att skylla ifrån dig för. Det bara är så. Ja, det bara blev så.

Laget innehavs nu av sluga små representanter för tjocknande magar vars enda önskan är att växa sig ännu tjockare och bli än mer inflytelserika. I alla ändar finns de. De bara är där. Hux-flux, som en axelryckning vid en väldoftande pissoar. Prinskorvstjocka direktörsfingrar i ena änden och fotbollssparkande hybris i den andra. Som lätt glänsande kackerlackor klättrar de utmed väggarna in över AG´s betong och du är så bedövad av showbiz att du inte hör ljudet av deras små tassande steg uppför halsen på din älskades hals. Och där, någonstans vid sidan av, där står du och tror att du har koll och inte alls är bortkollrad.

Men detta är ändå inte det värsta. För mellan dessa små människors draperande syndikat och profithungerns väktare, skvalpar klubben numera runt i en ocean av medelmåttlighet. Vi säljer biljetter som smör i solsken, bufféer går åt i rasande fart och vi har ligans bästa rulltrappor. Islington är alltid nystädat, vi har världens grönaste gräs och vi har en massa spännande spelarnamn att trycka på de inhandlade klädesplaggen. Vi är unga, vackra och nästan lika kortväxta som världens-bästa-messi.

Men vi vinner aldrig någonting. Vi blir aldrig längre bäst på det som klubbens hela existens går ut på. Vi är vackraste ytan men saknar numera helt innehåll. Vi har det mest välbesökta av evenemang, gladaste gästerna men får aldrig mat på det egna middagsbordet. Spunnet socker och lukten av fotbollscharter, men det ekar av tomhet i prisskåpet. Konsumenterna står i kö för att konsumera ännu mera, pengarna rullar i en allt stridare ström men inget ges till de svältande fantasterna. En inbjudande arena med mjukaste av stolar, formad som en berg-och-dalbana, men inga troféer att skänka stolthet till området där den ligger. Upp och ned, ned och upp, grisen gal i granens topp.

De små människorna har gjort big business av ett lag från norra London och de har samtidigt förminskat ett tidigare storlag till ett skrumpnande skrott. Vi har blivit lika ekande tomma som en Evenemangsstad utan fungerande infrastruktur. Lika obetydliga i värde som ram utan innehåll, som ett giftermål utan kärlek eller som en stad vars huvudsakliga mening är besökande turisters plånböcker.  En vattenfestival, en multiarena långt bort i obygden eller en imploderande eventkonsult. Förut var vi en vinstmaskin fruktad av alla, nu är vi en underhållningsenhet som alla andra ler överseende åt, men som ingenting vinner.

Vill du läsa den inldande västgotiska delen av dystopin, så finner du den här: http://www.arsenal.se/index.php?option=com_myblog&show=Evenemangsstaden--en-socialpornografisk-dystopi-i-tvA-delar.html&Itemid=59