Senaste blogginläggen

Veckan strider vidare och medan förlusten mot Tottenham fortfarande sitter som fastklistrad på näthinnan gäller det att blicka framåt. Idag har jag dock tänkt att göra det motsatta, nämligen blicka bakåt. För ett par år sedan menade de välkända journalisterna Simon Bank och Erik Niva att vissa av topplagen snarare blivit sämre än bättre i Premier League, någonting jag idag tänkte undersöka genom att se hur vårt Arsenal sett ut ända sedan den legendariska 03/04-säsongen.

En av de saker som diskuteras mest bland supportrar världen över både före, under och efter match är vilka spelare som bör starta, hur vår startelva kan komma att se ut, hur den såg ut och hur den hade kunnat att se ut (istället). Vad passar då bättre än att gå igenom vår bästa möjliga startelva vi kunnat ställa upp med under de senaste sju säsongerna.

Naturligtvis har vi under de senaste åren varit väldigt skadedrabbade, men det tas självklart med i beräkningarna genom skadenotiser då spelare varit långtidsskadade (långtidsskadade: mer än tre månader under en säsong).

______________________________________________________________________________

2003/2004

Notabla värvningar: Gael Clichy, Jens Lehmann, Cesc Fabregas & José Antonio Reyes.

Notabla avsked: David Seaman, Igor Stepanovs, Oleg Luzhny, Jerome Thomas.

Premier League: 1

Champions League: Kvartsfinal

FA-cupen: Semifinal

Ligacupen: Semifinal

Bästa möjliga startelva:

Lehmann
Lauren-Campbell-Touré-Cole
Ljungberg-Vieira-Gilberto-Pires
Bergkamp-Henry

Bästa möjliga bänk:

Edu, Shaaban, Parlour, Cygan, Wiltord, Reyes, Clichy, Kanu/Keown.

Notis:

Francis Jeffers och Jermaine Pennant utlånade under säsongens gång. Väldigt skadefritt lag. Henry vann skytteligan. Arsenal förlorade inte en enda match under säsongens gång.

Kommentar:

Det är få gånger en klubb lyckas hitta ett perfekt lag med en fantastisk blandning av ungdom, erfarenhet, kvalitet och spetskompetens. Det är ännu färre lag som lyckas göra en perfekt säsong. Arsenal lyckades 2003/2004 med bägge prestationerna.

Inför säsongen vågade man göra sig av med flera floppspelare (läs: Luzhny & Stepanovs), medan man såg till att köpa in spelare som breddade ut truppen (läs: Reyes & Clichy). Samtidigt gjorde man ett klockrent målvaktsköp genom att ta in Lehmann som ersättare till Seaman.

Man behöver knappast gå in i detalj för att beskriva exakt hur bra det här laget var. Antagligen Arsenals bästa startelva genom tiderna.

Betyg: 9/10

The Invincibles. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2004/2005

Notabla värvningar: Mathieu Flamini, Emmanuel Eboué, Manuel Almunia, Robin van Persie, Nicklas Bendtner.

Notabla avsked: Francis Jeffers, Giovanni van Bronckhorst, M. Keown, Nwankwo, Sylvain Wiltrod, Ray Parlour.

Premier League: 2

Champions League: Åttondelsfinal

FA-cupen: Vinst

Ligacupen: Kvartsfinal

Bästa möjliga startelva:

Lehmann
Lauren-Campbell-Touré-Cole
Ljungberg-Vieira-Gilberto-Pires
Bergkamp-Henry

Bästa möjliga bänk:

Reyes, Fabregas, Flamini, Edu, Cygan, Eboué, Almunia.

Notis:

Exakt samma startelva som under 2003/2004. Dock blev det en skadedrabbad säsong där bl.a. Gilberto Silva och Sol Campbell åkte på långtidsskador. Även Fredrik Ljungberg var väldigt skadedrabbad under säsongens gång och kunde bara starta 24 matcher (gäller alla tävlingar).

Kommentar:

Den största skillnaden sedan 03/04 var materialet på bänken. Säsongen tidigare var den fylld av erfarna spelare som varit med i spelet ett långt tag. Den här säsongen fick istället många ungtuppar chansen.

Inför säsongen var man tippade att jogga hem ligan, speciellt då ingen större spelare hade lämnat laget. Men med flera skador på givna startspelare samt en ålderstigen startelva slutade man på en andraplats bakom Chelsea. Som en tröst kunde man dock vinna FA-cupen efter en finalvinst mot Manchester United.

Trots det var det här fortfarande ett väldigt bra lag som utmanade i alla tävlingar och kunde vinna mot vilket lag som helst. Med lite mer tur och mindre skador hade man enkelt kunnat ta hem dubbeln.

Betyg:

8/10

Lagkaptenen Patrick Vieira lyfter upp FA-cup-trofén. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2005/2006

Notabla värvningar: Alexander Hleb, Theo Walcott, Emmanuel Adebayor, Abou Diaby, Armand Traoré.

Notabla avsked: Patrick Vieira, David Bentley, Jermaine Pennant, Edu.

Premier League:4

Champions League: Final(fförlust)

FA-cupen: Fjärde omgången.

Ligacupen: Semifinal

Bästa möjliga startelva:

Lehmann
Lauren-Campbell-Touré-Cole
Ljungberg-Fabregas-Gilberto-Pires
van Persie-Henry

Bästa möjliga bänk:

Almunia, Bergkamp/Adebayor, Hleb, Flamini, Cygan/Senderos, Clichy, Eboué.

Notis:

En ålderstigen trupp blev allt mer gammal och allt mer skadedrabbad. Ashley Cole åkte på en långtidsskada och spelade bara åtta matcher under säsongens gång. Ljungberg hängde heller inte med bra och lyckades bara starta 21 matcher. Dennis Bergkamp var nära pension och Robin van Persie blev förstaval bredvid Thierry Henry. Problemet var att även han var väldigt skadedrabbad, vilket gjorde att Adebayor fick starta många fler matcher än väntat.

Kommentar:

Vid det här laget var det inte svårt att se att det här laget förr eller senare skulle slås i spillror. Patrick Vieira, klubbens talisman och lagkapten, lämnade för spel i Italien och Serie A medan en perfekt truppspelare som Edu lämnade för spel i Spanien.

In köptes istället unga talanger, vilket skulle bli början på Arsène Wengers generationsväxling. Värvningen av Theo Walcott blev en av sommarens största snackisar medan Wenger även gjorde chansvärvningar som Adebayor och Traoré.

De spelare som bara två år tidigare var med och skapade historia började antingen bli sig till åren eller så ville de lämna för spel i andra lag. Med många skador under säsongens gång såg bänken ofta väldigt tunn ut, vilket även startelvan gjorde under stora delar av säsongen.

Pires, Ljungberg, van Persie, Campbell och Lauren klarade knappt av att starta 20 matcher var, vilket gav chansen åt många ynglingar, truppspelare, reserver och värvningar. Medan vissa tog den var det andra som misslyckades. På grund av många olika startelvor, många nya värvningar och många ungdomar som fick chansen blev inte laget bättre än fyra i ligan. Något överraskande gick man dock till final i Champions League, där man tyvärr förlorade.

Betyg:

6,5/10

Fredrik Ljungberg deppar efter förlusten i Champions League-finalen. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2006/2007

Notabla värvningar: Tomas Rosicky, Denilson, William Gallas, Alex Song.

Notabla avsked: Ashley Cole, Pascal Cygan, Lauren, Dennis Bergkamp, Robert Pirès, Sol Campbell.

Premier League: 4

Champions League: Kvartsfinal

FA-cupen: Femte omgången

Ligacupen: Final(förlust)

Bästa möjliga startelva:

Lehmann
Eboué, Touré, Gallas, Clichy
Ljungberg/Hleb, Fabregas, Gilberto, Rosicky
van Persie-Henry

Bästa möjliga bänk:

Almunia, Senderos/Djourou, Diaby, Flamini, Adebayor, Hoyte, Walcott.

Notis:

Skador, skador och skador var en av de största anledningarna bakom denna rejäla floppsäsong. Man var aldrig ens i närheten av att vinna ligan medan det blev ett tidigt uttåg ur FA-cupen. Så mycket bättre blev det heller inte i Champions League eller Carling Cup, trots att man nådde final i den sistnämnda turneringen. Där förlorade man dock mot Chelsea.

Ljungberg var förföljd av skador, vilket gjorde att Hleb fick chansen från start. Robin van Persie och Thierry Henry turades om att vara skadade och bägge spelarna åkte vid ett tillfälle på en långtidsskada samtidigt. Gallas var småskadad under hela säsongen och likaså Rosicky.

Touré (53 matcher), Fabregas (49 matcher) och Gilberto (46 matcher) var de tre spelare som fick bära det största lasset under säsongens gång. Vi var aldrig ens nära att spela vår bästa möjliga startelva. Frågan är dock om det gått så mycket bättre även om vi fått göra det.

Kommentar:

Var vid tillfället den största floppsäsongen sedan Wenger tog över rodret. Hade dock stor otur med skador vilket tvingade honom att spela med många ynglingar, t.ex. Justin Hoyte. Sedan fanns det flera yngre spelare som tog över efter äldre spelare som spelat i Arsenal under en väldigt lång tid. Gael Clichy tog den här säsongen över från Ashley Cole mdan Hleb smått började göra detsamma med Ljungberg. Robin van Persie fick chansen att ta över efter sin idol Bergkamp, men säsongen blev till stor del förstörd på grund av skador.

Det var just i anfallet man hade de största problemen. Robin van Persie vann den interna skytteligan med endast tretton gjorda mål, vilket säger det mesta om den säsongen. Henry blev allt mer skadedrabbad och verkade sakta men säkert glida ner från toppen. Under större delen av säsongen var vi således tvungna att låta Adebayor bära anfallet på egen hand då José Antonio Reyes var utlånad under hela säsongen.

Det oslagbara laget från bara tre år tidigare var i princip borta och det märktes på flera plan. Generationsväxlingen blev alldeles för svår att genomföra på bara 1-2 säsonger och hela säsongen slutade i ett enda stort fiasko.

Betyg:

4/10

Ashley Cole - The Betrayal. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2007/2008

Notabla värvningar: Eduardo, Bacary Sagna, Lassana Diarra,

Notabla avsked: Thierry Henry, José Antonio Reyes, Fredrik Ljungberg, Jérémie Aliadière.

Premier League: 3

Champions League: Kvartsfinal

FA-cupen: Femte omgången

Ligacupen: Semifinal

Bästa möjliga startelva:

Almunia
Sagna-Touré-Gallas-Clichy
Hleb-Flamini-Fabregas-Rosicky
van Persie-Adebayor

Bästa möjliga bänk:

Lehmann, Walcott, Eduardo, Senderos, Gilberto, Diaby, Hoyte.

Notis:

Robin van Persie fortsatte att vara skadedrabbad och lyckades bara starta tjugo matcher under säsongens gång. Efter två hemska tabbar från Lehmann tog Almunia över platsen som förstemålvakt. I övrigt klarade man sig från större och längre skador på nyckelspelare fram tills Eduardo bröt benet i en bortamatch mot Birmingham som slutade 2-2 efter en sen straff för hemmalaget.

Kommentar:

Inför säsongen trodde merparten av alla journalister, experter och kommentatorer att Arsenal för första gången på över tio år skulle hamna utanför top 4. Det var således många som blev överraskade när man med 10-15 matcher kvar av säsongen ledde ligan. I Champions League lyckades man dessutom slå ut Milan i åttondelsfinalen.

Den största faktorn till den dåvarande succén var ett stabilt försvar, ett skickligt och tekniskt mittfält och en anfallare som vägrade sluta producera mål - Adebayor. En kanske ännu större faktor var att laget fick vara relativt skadefritt. Man drabbades inte av längre skador på nyckelspelare samtidigt som det var få spelare som var skadedrabbade.

Trots det slutade säsongen utan titlar då man kollapsat i ligan och på ett snöpligt sätt åkt ut i Champions Leauge mot Liverpool. De två största orsakerna till kollapsen var dels benbrottet på en formstark Eduardo som på många sätt kom att förstöra vår säsong. Matchen där benbrottet kom till slutade dessutom 2-2 efter att Birmingham fått en felaktig straff med bara sekunder kvar av matchen.

Den andra kollapsen kom i Champions League där man bara var fem minuter ifrån att gå till semifinal. Ännu en gång skulle man få en tuff straff emot sig med bara ett par minuter kvar av matchen. En straff som betydde att Liverpool gick till semifinal.

Trots det var det många som i efterhand tyckte att Arsenal hade gjort en bra säsong, någonting som undertecknad skriver under på.

Betyg:

7/10

Cesc Fabregas, Mathieu Flamini och William Gallas jublar efter att man vunnit mot Milan på San Siro. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2008/2009

Notabla värvningar: Mikel Silvestre, Aaron Ramsey, Samir Nasri, Andrey Arshavin.

Notabla avsked: Alexander Hleb, Justin Hoyte, Gilberto Silva, Mathieu Flamini, Jens Lehmann.

Premier League: 4

Champions League: Semifinal

FA-cupen: Semifinal

Ligacupen: Kvartsfinal

Bästa möjliga startelva:

Almunia
Sagna-Touré-Gallas-Clichy
Denilson-Fabregas-Song-Nasri (Arshavin anslöt i januari).
van Persie-Adebayor

Bästa möjliga bänk:

Fabianski, Bendtner, Eboué, Diaby, Walcott, Djourou, Silvestre.

Notis:

Samir Nasri hade en väldigt skadefylld säsong medan Cesc Fabregas åkte på en långtidsskada i december månad. På grund av ett dåligt, skadedrabbat och tunt mittfält köpte man således in Andrey Arshavin i januarifönstret. Tomas Rosicky var borta hela säsongen med en knäskada.

Resten av spelarna höll sig skadefria. Att notera var att van Persie höll sig skadefri under nästan hela säsongen och vann den interna skytteligan.

Kommentar:

Trots att mestadelen av spelarna höll sig skadefria handlade inte den här floppsäsongen om otur med skador. Den här gången handlade det enbart om dåliga spelare som spelades ihop med ännu sämre spelare. Mittfältet som bestod av bl.a. Denilson, Song och Diaby under större delar av säsongen blev sågat om och om igen.

I anfallet hade Adebayor slutat spela totalt och där bak rök Touré och Gallas ihop i en intern konflikt som fick Touré att lämna in en transferansökan i januari. Ytterbackarna som säsongen tidigare bägge hade blivit invalda i PFA Team of The Year gjorde en usel säsong bägge två. Robin van Persie, Cesc Fabregas och oväntat nog Manuel Almunia var de tre spelare som bar laget och spelade bäst.

När Fabregas åkte på en skada i januari befarade man dock det värsta, men värvningen av Andrey Arshavin räddade säsongen helt och hållet. Arsenal lyckades resa sig från en sjätteplats till en fjärdeplats under säsongens andra halva.

Laget och "den bästa startelvan" var dock alldeles för dålig och det lag som säsongen tidigare var så nära att vinna ligan var nästan splittrat. Flamini och Hleb lämnade för Milan respektive Barcelona medan Tomas Rosicky åkte på en långtidsskada. Sagna och Clichy var som spöken medan Touré och Gallas bråkade både på och utanför plan.

Det rådde kaos både på och utanför plan, vilket märktes av i tabellen. Man lyckades dock gå till semifinal i både Champions League och FA-cupen, men det berodde mer på tur än skicklighet. Katastroflag efter en katastrofsommar från Wenger och styrelsen!

Betyg:

4/10

Manuel Almunia var en av lagets bästa spelare under säsongen 2008/2009. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2009/2010

Notabla värvningar: Thomas Vermaelen, Sol Campbell.

Notabla avsked: Emmanuel Adebayor, Kolo Touré,

Premier League: 3

Champions League: Kvartsfinal

FA-cupen: Fjärde omgången

Ligacupen: Femte omgången

Bästa möjliga startelva:

Almunia
Sagna-Gallas-Vermaelen-Clichy
Fabregas-Song-Denilson
Nasri/Bendtner-van Persie-Arshavin

Bästa möjliga bänk:

Fabianski, Eboué, Djourou (/Campbell fr.o.m. januari), Gibbs, Diaby, Bendtner/Walcott, Rosicky/Ramsey.

Notis:

Arsenal gick inför säsongen över till att spela ett rent 4-3-3 och Vermaelen ersatte Touré i försvaret. I övrigt förstärkte man knappt laget från säsongen tidigare, trots att man misslyckats totalt.

En helt sanslös säsong gällande skador. Rosicky och Eduardo gjorde bägge
comeback från långtidsskador den här säsongen, men det först under
vårkanten. Robin van Persie var borta nästan ett halvår och både Rosicky och Eduardo missade mer än en halv säsong. Gael Clichy och William Gallas missade tre månader under våren, vilket även Kieran Gibbs kom att göra. Aaron Ramsey som var nära ett genombrott bröt benet i en bortamatch mot Stoke och blev borta nästan ett helt år.

Både Philippe Senderos och Johan Djourou som var tilltänkta som back-ups missade i princip hela säsongen, vilket gjorde att man blev tvungen att låta Campbell skriva på under januarifönstret. Även Abou Diaby hade en skadefylld säsong.

Kommentar:

Det största misstaget gjordes under sommaren när man vägrade förstärka laget, vilket var exakt samma misstag som gjordes säsongen tidigare då flera tongivande spelare hade lämnat (Flamini, Hleb, Gilberto m.fl.). Det hade gått så långt att man inte ens ersatte dessa spelare, utan enbart började satsa på egna produkter och ungdomar.

2009/2010 blev en riktig berg- och dalbanesäsong. Man lyckades hänga med i toppen av ligan och gå till kvartsfinal i Champions League, men man märkte tydligt att laget och framför allt bredden på truppen var alldeles för dålig. Det var få spelare som visade att de hade utvecklats (Song var en av dessa), men även de spelare som verkade stå still i utvecklingen (Diaby, Denilson m.fl.) fick ändå starta vecka in och vecka ut.

Vad som gjorde det hela värre var att man fick genomlida en extremt skadedrabbad säsong. Vid ett tillfälle hade man hela femton (15!!) spelare skadade samtidigt. Att således sluta trea var något av en prestation.

Betyg: 6/10

Nicklas Bendtner räddade Arsenal flera gånger om under 2009/2010. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2010/2011

Notabla värvningar: Laurent Koscielny, Sebastien Squillaci, M. Chamakh.

Notabla avsked: Eduardo, Silvestre, Campbell, Senderos, Gallas.

Premier League: 4

Champions League: Åttondelsfinal

FA-cupen: Sjätte rundan

Ligacupen: Final(förlust)

Bästa möjliga startelva:

Fabianski
Sagna-Djourou-Koscielny-Clichy
Fabregas-Song-Wilshere
Walcott-van Persie-Nasri

Bästa möjliga bänk:

Szczesny, Eboué, Squillaci, Gibbs, Bendtner, Arshavin, Chamakh (+ Diaby/Rosicky).

Notis:

Arsenal hade med sina mått mätt en relativt skadefri säsong sett till antal spelare som var skadade samtidigt. Däremot led man av tunga avbräck på nyckelspelare. Thomas Vermaelen missade nästan hela säsongen medan van Persie missade halva. Abou Diaby fortsatte spendera tid i sjukstugan och vid ett tillfälle var Arsenals alla tre målvakter skadade samtidigt. Det var även anledningen varför man blev tvungna att nödlåna Jens Lehmann. Även Aaron Ramsey blev borta nästan hela säsongen efter sitt benbrott.

Lukasz Fabianski tog över posten som förstemålvakt under hösten, men målvaktskollegan Wojciech Szczesny tog över som förstemålvakt då Fabianski åkt på en långtidsskada. Jack Wilshere gjorde sin första hela säsong i Arsenals a-lag och vann PFA Young Player of The Year.

Kommentar:

Till en början var det här nästan en succésäsong. Arsenal startade sladdrigt - precis som vanligt - men vid två-tre tillfällen ledde man ligan. Under 24 av 38 omgångar låg man på en andraplats bakom Manchester United och med tio matcher kvar hade man det i egna händer.

I Champions League slog man Barcelona i första åttondelsfinalen och blev mer eller mindre rånade på avancemang i returen. I Carling Cup gick man till final och i FA-cupen slogs man ut av Manchester United på Old Trafford.

Fram tills februari månad var man fortfarande kvar i alla fyra tävlingar och det var så långt ifrån en floppsäsong man kunde komma. Tyvärr ändrades allt under våren då laget föll ihop som ett korthus. Man åkte ut Champions League, förlorade Carling Cup-finalen och åkte även ur FA-cupen. Man hade dock ligan kvar att kämpa för, men även där föll man ihop totalt och slutade fyra.

Trots otur med skador på nyckelspelare spelade man oftast bra, hade ligans bästa bortafacit och vann flera matcher mot storlag och konkurrenter. Det var inte skador eller bredden på truppen som satte stopp för succé, utan mentaliteten. Visserligen kom truppen att se aningen för tunn ut mot slutet, men den största faktorn till raset låg i psyket.

Efter förlusten mot Carling Cup föll laget bara ihop och det är än idag svårt att förstå exakt varför. Man slutade tro på sig själva, slutade tro på titlar och slutade helt enkelt att spela. Förlusterna radades upp en efter en och all energi var slut.

Om man bara hade fortsatt som man började råder det ingen tvekan om att den långa titeltorkan hade kommit till ett slut, men på grund av ett dåligt psyke, skador på nyckelspelare och en frustrerande vår slutade allt i sorg och depression.

Betyg: Fram till februari: 8/10. Efter februari: 2/10.

De tre musketörerna. Men nu har tre har blivit en. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

2011/2012

Notabla värvningar: Gervinho, Mikel Arteta, Per Mertesacker, Park Ju-Young, Carl Jenkinson, Alex Oxlade-Chamberlain, Andre Santos, Yossi Benayoun.

Notabla avsked: Cesc Fabregas, Samir Nasri, Gael Clichy, Emmanuel Eboue, Armand Traore.

Premier League:-

Champions League: -

FA-cupen: -

Ligacupen: -

Bästa möjliga startelva:

Szczesny
Sagna-Mertesacker-Vermaelen-Gibbs/Santos
Arteta-Song-Wilshere
Walcott-van Persie-Gervinho

Bästa möjliga bänk:

Fabianski, Gibbs/Santos, Koscielny, Frimpong/Coquelin, Benayoun/Rosicky/Ramsey, Chamakh, Arshavin.

Notis:

Thomas Vermaelen fortsätter att vara skadedrabbad medan förra säsongens succéspelare Jack Wilshere blir borta mer än en halv säsong. Abou Diaby har vid det här laget troligtvis avlidit(?) medan Bacary Sagna åkt på en långtidsskada och blir borta tre månader.

Lagets bästa startelva är således långt ifrån den bästa startelva vi kan ställa upp med just nu. Om vi utgår efter vilka spelare som är friska skulle vår bästa elva se ut så här i detta nuet:

Szczesny
Jenkinson-Koscielny-Mertesacker-Gibbs/Santos
Arteta-Song-Ramsey
Walcott-van Persie-Gervinho

Kommentar:

Arsenal har släppt två av sina bästa spelare och en trotjänare och ersatt dessa med spelare som inte är i närheten av att hålla lika hög kvalitet. Man har således varken haft tid eller rum att förstärka, utan enbart fokuserat på att ersätta.

Det är tydligt att förra säsongens tunga formsvacka fortfarande håller i och just nu hittar man fler fel än rätt både på och utanför plan. Supportrarna är frustrerade, i styrelsen råder det mindre kaos och tränaren har aldrig varit lika kritiserad. Lägg där till fyra förlorade matcher på sju spelade matcher och man märker snabbt att någonting är riktigt fel.

Det är dock alldeles för tidigt att döma laget, vilket jag heller inte tänker göra ännu. Det är dock tydligt att oturen med skador fortsätter samtidigt som många spelare spelar långt under sin högstanivå (vissa verkar inte spela alls). Lägg där till de mentala problemen samt den stora formsvackan och ni finner snart svaret till varför det ser ut som det gör just nu.

Betyg hittills: 2-3/10

En usel säsongsinledning. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Någon slutsats blir det inte, utan jag är tämligen säker på att ni själva kan se hur utvecklingen ser och sett ut sedan vi senast vann Premier League. Om ni vill uttrycka era åsikter är det bara att hojta till i kommentarspåret (enbart öppet för medlemmar) och om ni har frågor kan ni alltid maila mig på kristonel.elwe@arsenal.se

Det finns en liten stad, någon stans i vårat land, som bara de som gått vilse kan finna. I denna stad är alla glada, har gröna öron och pratar ett språk som bara består av högljutt ljudande vokaler. De som bestämmer i staden kläckte en gång idén att få ihop verkligheten genom att göra om den till en enda stor berg-och-dalbana. Och om sanningen skall fram så består numera hela staden endast av en herrans massa olika berg-och-dalbanor, hopknutna av spunnet socker och gladlynt gubbrock uppslängt framför fötterna på en kissande havsgud. Invånarna spenderar mestadels sin tid med att stå bredbent och applådera allt de ser och hör, skratta åt grannens goa vitsar eller med att knåpa fram några egna av samma sort. Mer av samma, gratis godis åt alla barnen, stora som små.

För i den här staden tror folket att allt de ser är sant. Att så länge ytan är vacker och solen skiner så är allt väl. Så länge en massa människor vill komma och besöka staden så måste den ju bara vara hur bra som helst. Och är staden hur bra som helst, ja då måste man ju vara glad. Och är man bara glad så är ju, som nämnts, allt hur bra som helst. Och på den vägen är det. Som yra hamstrar i löphjulen springer de kring, runt, runt, lyckligt ovetande om allt och ingenting.

Det stadens invånare inte riktigt känner till är att de, där bland parisarhjul och tjockmagade underhållare, egentligen inte finns. Eller ja, de kanske existerar som en liten del i en statisk kolumn, men de vet inte hur man gör för att tänka och de har ingen aning om hur saker och ting verkligen är beskaffade. De har ingen mat att äta och ingenting meningsfullt att göra om dagarna. I stadens parker kvittrar ensamheten och längs dess gator kissar tomhetens skuggor i kapp med fredagsfyllans drömmar om delaktighet och innebörd. I skolorna lär sig barnen absolut ingenting, deras gamla far- och mor föräldrar ruttnar bortglömda på hemmen och stadens sjuka ligger döende i personalöde sjukhuskorridorer. Ut med maktens korridorer stoppar rikligt kliade ryggar ned sedelbuntar i varandras fickor, samtidigt som den lilla stadens invånare hålögt ser på med dreglet rinnande ur mungipan.

Men så länge alla är glada och tycker om människorna så spelar ingenting egentligen någon roll. Den lilla staden utses år efter år till så vackra saker om som Årets Evenemangsstad och det låter ju hur bra som helst även på det lokala tungomålet. Om invånarna nu skulle få för sig att ägna en stund åt tankeverksamhet, så är det ungefär så de tänker. Och sedan drar de en vits, dunkar någon medlevande låtsaslasse i ryggen och går in och hämtar grogg gjord på smuggelsprit och östeuropeiskt läskeblask.

Nu skall du dock inte se ner på stadens stackars invånare. De gör liksom så gott de kan. De vet inte bättre och de tror fortfarande att de är av det där goa slaget. Du skall heller inte tycka synd om dem. För visst är det på många sätt synd om dem, men även om du om detta intet vet, så är du i samma situation som de är. Du är de och de är du.

För du är lika lyckligt ovetande som de. Du går lika lyckligt ovetande till jobbet, gör ditt jobb, kommer hem och kramar om din fru samt spenderar din tid framför TV´n, lika lyckligt ovetande som folket i Evenemangsstaden. Du tror att du håller på ett fotbollslag, men sanningen är att det för länge sedan håller dig. Att det har tagit makten över dina görande och över ditt livs emotionella innehåll. Du tror att du följer Arsenal, men sedan lång tid är det Arsenal som förföljer dig.

Och du tror att laget i ditt hjärta är av det goda slaget. Det är inget av de monetärt dopade che£sky eller man-shitty, ej heller det dubbelmoraliskt hymlande fuskbarca eller stöddigt skolgårdsmobbande we-get-what-we-want-manu. Du tror att vi är de goda killarna. Att vi är skönspelande esteter, företrädare för den goda sortens fotboll och att vi står för de goda värdena i livet. The last man standing, the last of the good guys and whatevva whatevva.

Men detta är endast en lögn. Allt är lögn och du förstår inget av vad som har skett eller av vad som sker.

To be continued... Troligtvis i morgon eller i övermorgon. Och då kommer det, än mer, att handla om vad som håller på att hända med laget i ditt hjärta.

Om ni missat gårdagens rapport från min tripp till White Hart Lane kan ni alltid passa på att läsa den här. Någonting som ni inte fick i gårdagens blogg var bilder från söndags, men idag har jag passat på att ladda upp två videoklipp från tubresan till Seven Sisters Road. Ni kan se lite av pregame-stämningen både i detta klipp (precis stigit av vid SSR) och även i detta (avgång från Finsbury Park). Enjoy.

Den här veckan kommer dock allt handla om hur Arsenal skall resa sig efter sin värsta säsongsstart på över 40(!) år. Domedagskrönikor, svordomar, kritik, hat och oroligheter är det vi kommer få vänja oss vid att läsa, se och höra den här veckan. Oavsett hur eller vart man vrider eller vänder sig ligger Arsenal på en 15e plats(!) i Premier League, hela 12 poäng efter ettan och tvåan - efter endast sju omgångar.

Det är inte ens i närheten av att vara acceptabelt på något sätt alls. Inte för ett lag som Arsenal. Om vi skall vara realistiska är vi inte laget som kan vinna ligan, men de senaste åren har vi åtminstone visat att vi kan utmana om en topplacering. Förra säsongen låg vi på en andraplats bakom Manchester United i 24 av 38 omgångar. Om det inte klassas som "utmana" vet jag inte vad som bör klassas som utmana.

I år har dock allt gått åt helvete, ända sedan den där Carling Cup-finalen som så många kallade "meningslös", "Kalle Anka-cup" och "strunt". Den må inte ha vara lika värdefull som resten av turneringarna, men resultatet i den finalen startade en av de värsta formsvackorna i Arsenals historia. En formsvacka som åtta månader senare fortfarande håller i sig.

Åtta månader av förluster, likaresultat, röda kort, förnedringar, derbyförluster, tabbar, dåliga matcher och dagar man bara vill glömma. Ändå uppger klubben att vi är på väg i rätt riktning, att vi kan styra upp hela skotan, att vi snart är tillbaka där vi tillhör, att många är avundsjuka på oss, att vi inte bör vara oroade. Matt Law, journalist på The Express, skrev idag en artikel som alla Arsenal-supportrar bör läsa. Det är en artikel som på så många sätt identifierar exakt det som är fel med vår klubb just nu.

Vad som även kommit fram är att Pat Rice, som vanligtvis agerar väldigt lugnt (bortsett från när han skriker ut instruktioner till spelarna), lackade ur totalt efter NLD-derbyt och gav i princip alla spelare "hårtorken". Medan jag vill inte få dagens blogg att låta som ännu en domedagskrönika kan jag inte undgå att understryka det faktum att klubben är i kris. En kris som klubben själv inte vill erkänna att man befinner sig i. Frågan är hur långt det skall behöva gå innan goda råd blir dyra.

Både spelare, ledare och supportrar har gång på gång sagt att "det inte kan bli värre". 8-2 mot Manchester United följdes upp av "det kan inte bli värre". 4-3 mot Blackburn följdes upp av "det kan inte bli värre". Och nu senast följdes 2-1 mot Tottenham upp av att "det inte kan bli värre". Tro mig, det kan bli värre.

Det är enkelt att ryckas med i glädjen och jublet när ett lag är framgångsrikt, men det är desto svårare att stanna och uppleva sorgen, misslyckandena och förlusterna. Jag bryr mig inte vad folk har för åsikter så länge de 1) inte använder glåpord för att beskriva enskilda indivder (ex. Wenger is a cunt) och framförallt 2) inte slutar hålla på laget.

Vi har blivit lyckligt lottade att få uppleva två dubblar, Invincibles-laget och en Champions League-resa som gått till historien, trots en finalförlust. Vi har fått vara med under storhetstiden, fått se legendarer spela på Highbury och fått se massor av titlar under vår livstid. Tyvärr måste vi även ta baksmällan av framgångarna. Så länge supportrarna förblir lojala kommer väntan vara mödan värd.

För oss väntar en fortsatt lång och tung säsong, men vi kan ingenting annat göra än att stirra döden i vitögat och hoppas att vi klarar oss levande. Just nu handlar det inte om att vinna ligan, inte ens att hamna bland de fyra bästa. Just nu handlar det om att ta en match i taget, plocka ett par poäng och sakta men säkert vandra tillbaka mot toppen. Det kommer varken ta dagar eller veckor, utan flera månader. Det sägs att tiden läker alla sår. Vi får väl se.

Djupet av mörker som du kan sjunka till är ett exakt mått på den höjd som du kan sträva efter att nå.

Att leva det riktiga supporterlivet i Storbritannien kan antingen vara det bästa eller värsta som finns på denna heliga jord. Igår fick jag uppleva bägge sidorna, med bara ett par timmars mellanrum.

Allt började med att jag bara ett par dagar innan matchen mot Tottenham fick reda på att det fanns en ledig biljett. Tyvärr var den belägen i Skottland, men att skicka den till London gick på nolltid. På fredagkvällen fick jag äntligen lägga vantarna på den och ni kunde inte ana hur lycklig jag var över att bara två dagar senare kunna få gå på mitt första NLD-derby på White Hart Lane (har tidigare bara gått på NLD-derbyn på Emirates).

När dagen var kommen blev det en busstur upp till Finsbury Park i ett stekhett London. Över 25 grader i oktober månad är en sällan skådad syn, men det var verkligheten igår förmiddag. Efter att ha pratat om derby i flera veckor före självaste matchen hade jag hunnit få massvis med rekommendationer av vänner och bekanta som löd ungefär så här:

"Don't wear any Arsenal clothes"

"Be as neutral as possible"

"Don't let them know you support Arsenal"

Jag hade även fått höra historier om alla de slagsmål som ägt rum inte bara under det ökända 70- och 80-talet, utan under de senaste åren. Efter förlusten på Emirates Stadium förra säsongen bröt det ut flera slagsmål som slutade riktigt illa både nära och långt bort från arenan. Ett år innan dess hände det här på kvällen efter att Cesc Fabregas avgjort "The 11-second derby".

Hat. Riktigt hat. Det är det enda sättet man kan beskriva det på. Det kommer bli svårt för oss svenskar att sätta oss 100%-igt in i känslorna om man inte levt upp under samma omständigheter, men det krävs inte mycket för att man själv skall känna hatet börja flöda inombords.

Vissa tycker det är larvigt, mesigt och barnsligt, men varken jag eller någon annan kräver att andra skall förstå vad ett North London-derby betyder. Det är som det är och man får tycka vad man vill.

När bussen hade anlänt i Finsbury Park blev det att ta ett par steg till Twelve Pins som är puben som gäller för alla gooners vid ett NLD på WHL. Ramsor sjöngs, ölen sprutade och cigaretteröken utgjorde stora moln. Jag hängde med mitt vanliga gäng utomhus och pratade, sjöng och drack Stella.

Vår plan att gå in i tuben och åka mot arenan vid tretiden tog sin tvära vändning när vi blev omringad av kravallpolis precis utanför puben. De bad oss att lämna redan en kvart efter två och vi tvingades släppa allt vi hade och vandra mot tuben. Men desto fler vi var, desto bättre. På vägen mot tunnelbanestationen blev sången allt högre och supportrarna allt galnare. Den kommande timmen skulle bli något av det sjukaste, roligaste och bästa jag upplevt någonsin i supporterväg.

Polispådraget var enormt, men vi fick i princip göra vad vi ville. Folk hoppade upp och ner i stationen och någon hade lyckats få med sig öl som han slängde runt sig som om det var vatten. Ramsorna var högljudda som bara den och det märktes att det var ett NLD-derby på gång. Så fort vi klev in i tåget blev galet galnare.

Folk slog i tak och fönster, stampade på golvet och hoppade upp och ner så man trodde att tåget skulle gå sönder. Någon tände en cigarett inne i vagnen, men ingen brydde sig, trots att det stod flera polismän vid dörrarna. Det kändes stundtals som vagnen bara gungade medan klassiska ramsor som "Sol Campbell has won the double", "What do you think of Tottenham" och "The wanky Tottenham Hotspur went to Rome" revs av efter varandra.

När vi nått Seven Sisters Road stegade vi upp mot ytan till slag av väggar och golv. Vi var i det som i amerikanska filmer kallas "behind enemy lines". Så fort vi kommit ut blev vi stoppade av ett polispådrag som var mäkta imponerande. I vår klunga var vi ett femtiotal personer som blev eskorterade av flera piketbussar och en stor skara polismän runtom oss.

Ni som någon gång tagit promenaden från Seven Sisters till White Hart Lane vet att den är rak, lång och jävligt förnedrande om man förlorat. Men det här var innan match. Innan vi hade tappat tre poäng. Vi var bara ett femtiotal i klungan, men lät som flera tusen. Vi gick förbi pubar, hus och affärer där folk stod och filmade med mobiler och kameror. Någon hade med sig sin bebis på balkongen varpå hela klungan utbrast i ett "you're just a fake Michael Jackson". Och folk kallar oss ooriginella.

Precis utanför arenan var det som farligast eftersom Tottenham-supportrarna i princip stod som i en rund cirkel kring både oss och polisen. Man kunde ta på varandra och det fanns de som råkade illa ut redan då, men större delen klarade sig in på arenan. Väl där gick allsången in i en ny fas och det blev hopp, ölkast och ramsor.

Någon hade med sig en Adebayor-tröja och grupptrycket blev för stort för vissa när i princip alla skrek "burn it - burn it - burn it". Det togs fram flera tändare, men tröjan gick inte att få eld på. Istället kastades den ner på backen, kastades öl på och stampades på av alla i närheten. För vissa låter det här bärsärkt, men så kan det se ut.

När man väl skulle kliva in på självaste arenan och ta sin plats var man svettig, nerdränkt i öl och hade ett stämband som redan började svika en. Men det gjorde inte så mycket en dag som denna. Matchen drog igång och nu väntade nittio minuter som man helst inte vill skriva om.

Arsenal gjorde en bra första halvlek, men små misstag kunde kosta oss dyrt redan inledningsvis. Scott Parker fick ett friläge, men Szczesny räddade briljant. Även vi fick ett kanonläge att sätta ledningsmålet, men Gervinho sköt utanför. Bägge lagen fick sedan sina chanser, men oftast gick det bet i slutfasen av anfallen för bägge lagen. Den där sistatouchen, insticket eller avgörande passningen saknades. Men så kom Adebayor. Så kom passningen. Så kom den misstänkta handsen. Och så kom målet.

White Hart Lane blev ett vitt inferno och 3000 Arsenal-supportrar fick stå emot hån och förnedringar från 33 000 vitklädda (sätt in passande ord här). Det enda jag kommer ihåg från målet är att jag i uppspelet till målet tänkte att det var bättre om de fick göra mål nu så att vi hade tid att hinna ikapp.

Det tog dock inte lång tid innan kvitteringen kom i andra halvleken. Alex Song rusade fram på vänsterkanten och skickade in en boll som Ramsey smackade upp i nättaket. 1-1 och vilt jubel i Arsenal-sektionen. Men det skulle visa sig bli dagens sista jubel. En kvart innan slutsignalen fick Kyle Walker till en rökare och allt som hände därefter vill man helst glömma.

Det fanns ingen polisekort tillbaka, utan man fick vandra den långa promenaden mot Seven Sisters ensam, med huvudet nere och med förnedringar haglandes runtom en. Precis efter att man kommit ut ur Finsbury Park såg man två stora piketbussar sätta på blåljusen, parkera sig vid stationen och se minst ett tiotal polismän rusa in i stationen där det uppenbarligen startats ett slagsmål.

Jag klarade mig oskadd, men hela kvällen gick man med huvudet nere, försökte att förstå, försökte att glömma. Det misslyckades. Alkoholen blev den sista utvägen. Men inte ens det hjälpte. Idag vaknade jag upp med hög feber, ett dunkande huvud och en match jag bara ville glömma.

Arsenal. En klubb i kris. En kritiserad tränare. Ett för dåligt lag. För dåliga spelare. Hur mycket man än verkar kämpa går exakt allting emot oss nu. Om det inte är domarmisstag eller turmål är det skador och skandaler utanför plan. Hur man skall lyckas resa sig från det här är ett mysterium, men om vi inte gör det snabbt nog riskerar vi att gör exakt det Inter gjorde 1994/1995, nämligen slåss om vår existens i ligan.

Det är en situation vi inte befunnit oss i på flera decennium, men det gäller att vänja sig, för som saker och ting ser ut just nu kan det bara bli sämre. Att vissa trodde på ligavinst inför säsongen tyckte jag redan då var skrattretande, men nu verkar det som om mitt förslag om en tredjeplacering verkade naivt även det.

Det hjälper egentligen inte att säga någonting en dag som denna. Det mesta är redan sagt på alla andra bloggar, forum och hemsidor. Naturligtvis kommer det ta sin tid att ta sig ur besvikelsen, men vad kan man egentligen göra. Det kommer inte gå att att glömma. Det kommer inte gå att förstå. Nu deppar både jag och resten av Arsenal-familjen. Vi måste ta nya tag, se framåt och börja vinna, men de kommande två veckorna har vi all tid i världen att tänka på någonting annat än Arsenal.

Det finns texter du längtar efter att författa och det finns texter du nästan fruktar att du behöver befatta dig med. Den här är av den senare sorten. För jag hade planerat att skriva igår kväll, efter matchen mot spurs, men jag kunde inte förmå mig. Jag kunde inte få mig att försöka sätta ord på mina upplevelser av vad vi just nu går igenom och jag kunde inte förmå mig att vara kvar i det som gjorde så förbannat ont.

Nu har vi mött två av de lag som, enligt expertisen, skall utmana oss om kvalplatsen till Champions League och vi har förlorat båda. Vi ligger på femtonde plats i tabellen vilket är elva platser fel, om vi fortfarande förväntar oss vara ett så kallat topplag, och vi är i fritt fall. Vi förlorar mot bottenlag, släpper in onödiga mål och beter oss överlag som det juniorlag vi är. Klubbens ledning har helt tappat verklighetsförankringen, höjer biljettpriser men sänker lagets kvalité genom ett konsekvent uselt värvningsarbete. Wenger talar om att vi skall vara ett världslag och mitt i detta elände står Du, Arsenalfan, och försöker förstå vad som håller på att hända med ditt lag.

Matchen igår var inte dålig, vi var tvärtom bättre än vad vi varit på senare tid. Vi hade en målvakt som förvisso släppte in ett något billigt mål och vi hade ett mittbackspar som självklart brast i kommunikationen, som nykomponerade par gör, men som var den här säsongens bästa mittbackskombo och vi hade en defensiv mittfältare som inte bara stoppade bollar utan även fördelade densamma.

Men som ni vet räckte inte detta. Inte på långa vägar. För långt däruppe sprang en anfallstrio helt avskuren från övriga laget. Den länk som det centrala mittfältets offensiva del skall vara saknades helt och när de fick bollen så missade Gervinho självklara målchanser medan TW14 mestadels var den parodi av sig själv vi tvingats vänja oss vid. Gervinho och TW14 skall inte spela samtidigt, Gervinho är som sämst på vänsterkanten och TW14 saknar helt den fotbollsintelligens som ett dynamiskt ytterspel kräver. Och RvP var helt omsvärmad av försvarare där han, ensam i ingenmansland, sökte deltagande i ett spel som hölls utom hans räckhåll. 

 

I denna bedrövelse är det smått omöjligt att ge en objektiv bild av respektive spelares insatser, men jag skall ändå göra ett försök:

 

Szczesny: 3/5. Fuskade på förstamålet genom att släppa bortre stolpen och skulle absolut ha tagit Walkers 2-1-mål, men var trots detta en av de bättre igår. Räddade minst tre klara frilägen, dels med spektakulära räddningar, men framför allt genom att ha is i magen och vänta ut Tottenhamspelarna. Känns oerhört orättvist att 2-1-målet fick bli avgörande, för Szczesny är värd att ha ett bättre anfallsspel framför sig.

Sagna: 3/5. Fram tills hans skada var Bale, i princip, osynlig. Därefter blev han hela N17´s favvogossedjur. Sagna är en av få stjärnor i dagens Arsenal, och hans gårdagsmatch var inget undantag från regeln, där han gör det mesta defensivt rätt och även mycket gott framåt. Rapporterna talar om minst tre månaders frånvaro, vilket måste anses vara de sämsta av nyheter.

PM4: 3/5. Ett par kommunikationsmissar i förhållande till hans nya mittbackspartner och en viss passivitet vid 1-0-målet, men i stort gjorde Per en stabil och bra match. Vältimade uppstick och lugna passningsfötter, vilket gör att vi nu bara vill se honom bättre och mer framträdande på offensiva hörnor.

Song: 3,5/5. Man of the Match, enligt D&M-sekretariatet och på gränsen till ett ännu högre betyg.  På rätt plats nästan hela tiden, lugn och säker i brytningarna och med ett passningsspel som borde väcka avund i vilken central mittfältare med nr 16 på ryggen som helst. Ingen slump att han stod för assisten till målet. 50% av denna säsongs bästa mittbackspar, men trots detta känns det, på grund av hans pånyttfödda passningsspel, nästan som slöseri att spela honom som mittback. Dock bör han vara kvar där till Vermealen återvänder till startelvan.

Gibbs: 2,5/5. Ganska bra, fast bara nästan. Han fortsätter att glädja oss med sina offensiva löpningar, instick och riktigt stabila inlägg. Men ger oss även huvudbry genom att ständigt släppa förbi sig motspelare på väg framåt. Hade en tuff match mot van der Vaart och fick slita hårt för att hänga med.

Coquelin: 3,5/5. Hack i häl på Song när denne blev MOTM. Återigen en mycket bra insats av fransmannen, som höll lugnet, täckte ytorna och tog bort merparten av Tottenhams central offensiv. Oerhört nyttig inte bara med sitt defensiva slit, utan även med sin förmåga att slå passningar framåt i banan. När Song lämnar backlinjen och återfår sin plats på det centrala mittfältet måste han ha Coquelin bredvid sig. Hör du det, Wenger!

Arteta: 2,5/5. Oj, vad han saknade medspelare i rörelse. Oj, vad han stod och letade efter passningsalternativ och oj, vad ensam han var där i kreativitetens navkapsel. En stabil EPL-spelare, men ingen arvtagare till Cesc Fabregas, för den killen hoppar nyopererad kring på kryckor. Behöver sällskap på CM.

Ramsey: -/5. Här väljer jag att inte sätta något betyg. För jag ogillar syndabockstänkandet och jag ogillar att lägga all smörja på en person. Men där även en blind höna kan hitta ett korn, där kan även en rakt igenom usel Arsenalspelare göra ett mål. Ramsey var igår, och detta smärtar mig något oerhört att skriva, rakt igenom usel igår. Passningar slogs bort i tid och otid och det defensiva alibijoggandet fick, i D&D´s frånvaro, ett nytt ansikte. Jag känner verkligen med Ramsey, som före skadan var hur lovande som helst, men efter densamma mest ser ut att vilja gå och gömma sig.

TW14: 1/5. Var han med igår? Jo, jag såg några skott vina upp på kortsidesläktarna, men var det en professionell fotbollsspelare i ett världslag som stod för dessa? TW14 gör sig bäst som inhoppare, när motståndarnas ytterbackar redan är tröttkörda, men som startspelare hade han återigen inget att ge. Och på något sätt känns han förstörd och förbrukad. För när han får bollen, och istället för att antingen vänta in ytterbackens överlappande och kuta in i mitten, eller fortsätta anfalla själv med bollen, stannar han bara upp och slår en passning bakåt till en stillastående CM. Och där dog ännu ett anfallsförsök kvävningsdöden. Ännu en gång, ännu en gång.

RvP: 2/5. Oerhört svårbedömd. Fick inga bollar att jobba på och hade ständigt två killar på sig. Han måste ha sovit dåligt i natt av all den ilska han borde känna inför sina medspelare som kategoriskt vägrade ge honom något att skapa av. En ensam ö i en ocean av bedrövlighet.

Gervinho: 2/5. Som jag var inne på tidigare, så skall Gervinho inte spela med TW14, för han behöver något att samspela med, byta kant med och dra isär backlinjen tillsammans med. Det kan han inte tillsammans med TW14. Brände lägen han absolut borde satt och verkar vara på väg att redan ha smittats av Arsenalsjukan.

Benayoun, Arsjavin och Jenkinson bedöms inte. Två av dem borde ha spelat från och den tredje kommer få spela konstant de närmast tre månaderna, så därför släpper vi ämnet.

Wenger: 1,5/5. Bra DM-val och förutseende att ha Jenkinson på bänken, men i övrigt mest sådär. Fortsatt feghet att inte vilja spela ett centralt mittfält i form av det låset som exempelvis Coquelin-Frimpong hade utgjort och fortsatt envist in i förbannelse.

Och med tanke på denna envishet, samt hur matchen utvecklade sig, är det inte annat än att man tänker på Scott Parker och dennes sommarval. Detta lågbudgetköp som borde har varit så lockande för Wenger, vars pris vi hade råd med och vars löneanspråk vi lätt hade kunnat matcha. Hade han spelat för oss hade han varit en tredjedel av mittfältet, i min värld länken mellan den främst defensive och den främst offensive tredjedelen, mellan Coquelin och Arteta, och ni vet ju själva vem som hade den platsen igår.

Detta får mig att tro att den där sanningen om att Wenger vill vinna till varje pris, bara är en myt. Att det inte alls är så att Wenger vill vinna till varje pris, utan att han, till varje pris, vill vinna på sitt sätt. Att det viktigaste inte är att Arsenal vinner, utan att Arsenal vinner på Wengers vis. Och hur är det talesättet lyder? Högmod går före...?

Jag väljer att skriva detta blogginlägg i direkt anslutning till matchen för att min ilska ska synas. Alla Arsenalsupportrar ligger nu slagna, desorienterade och förbannade på marken och vet inte om de ska få någon som helst hjälp att resa sig från lagets sida.

Vi kan säga det hur vi vill, att vi spelade bra, att det första Spursmålet aldrig borde godkänts eller att Kyle Walker nu fogas till en lång lista av one-hit-wonders mot just Arsenal. Det förtar inte att vi förlorade, inte rättvist, men rättvisa finns inte inom fotbollen för då skulle aldrig ärkenöt som Rooney få vinna titlar.

Arsenal är ett lag i spillror, ett lag som lyckas maskera sina brister hyfsat i denna match, men som ändå får det mycket svårt att få till ett vinnande spel sett över en hel säsong. Det beror på många saker, men utan ett stabilt mittpar och en frisk kreatör i Wilshere så är Arsenal inte bra nog för att utmana.

Arteta är en duktig spelare, men han ser inte det han behöver se i anfallsväg och lägger därmed heller inte de passningar som medspelarna vill ha på djupet. Jag tror att van Persie sliter sitt hår efter dagens match och verkligen överväger at inte skriva på ett nytt kontrakt.

Coquelin är definitivt en man för framtiden och var nog Arsenals bäste spelare idag, men alla hade nog hellre sett att Song fått spela och att vi istället haft ett mittbackspar som spelat ihop sig. Det är den stora nackdelen med att köpa in sent, att Mertesacker inte har kommit in i spelet överhuvudtaget. Sen är det inte så underligt att tysken aldrig vinner n¨gra nickdueller när han aldrig söker boll, han verkar snarare vilja vara så långt bort ifrån bollen som möjligt.

Walcott och Gervinho försöker och försöker och gör egentligen en godkänd insats även om man som åskådare kan se att de får för lite hjälp emellanåt.

Ramsey däremot är just nu helt under isen. Ett mål till trots så slår han bort alldeles för många passningar och är därmed en säkerhetsrisk. Nog hade Benayoun varit ett bättre alternativ från start?

Arsenal parkerar nu på en femtondeplats och alla hopp om att vi skulle börja klättra är borta. Nu väntar ett landslagsuppehåll och som vanligt kommer det olägligt. Vi skulle istället behöva ha varenda gubbe på plats på Colney för att träna och träna. Jag vägrar att ge upp, det kommer inte Wenger heller att göra, men det ser fan mörkt ut nu.

Arsene Wenger är en mycket intressant man, det tror jag att hela fotbollsvärlden är rätt enig kring. Året innan vi gick obesegrade en hel ligasäsong så hade Wenger fått frågan om det var möjligt att göra det och svarat att visst var det det. Vi gjorde det inte säsongen 2002/2003 och flera tyckare skrattade åt fransmannen för att han stuckit ut hakan. Däremot var det inte särskilt många som skrattade i maj 2004 när det hela var avklarat.

Gång på gång överraskar Wenger oss med spelare som kostar en back läsk och blir världsspelare, eller med att vinna mot Real Madrid i Madrid, mot Milan i Milan och plocka ligatitlar på Old Trafford och White Hart Lane.

Några hävdar säkert nu att hans tid är förbi, att han har gjort alldeles för många misstag och att det är dags att börja köpa in världsklasspelare - färdiga produkter. Jag har däremot hela tiden stått vi Wengers sida och kommer att göra det även ifall det blir förlust ikväll och nästa helg och nästa helg igen. Wenger ska bedömas efter säsongen.

Nu har Wenger kaxat upp sig igen och sagt att Arsenals ambition är att bli världens bästa lag och det får ju naturligtvis en och annan att sätta kaffet i halsen. För mig är det precis en sådan ambition klubben ska ha och även om det låter långsökt idag så är jag tacksam över att man har ett mål som man arbetar mot. Ett av delmålen måste ju också vara att bli bäst i norra London och idag går vi in ett derby med Tottenham som favoriter. Det känns sådär.

Tottenham har förbättrats väsentligt under Harry Redknapp, there´s no doubt about that, som Ferguson skulle sagt. De har kvicka tekniska spelare som Bale och Lennon, en tuff anfallare i Adebayor och inte minst en oerhört bra mittfältare i Modric. När alla dessa killar är hela är Tottenham ett bra lag.

Det Tottenham har emot sig är historia. Det sitter i väggarna på WHL att man är en medioker klubb, att man saknar en ligatitel i färg och att man är lillebor. Det är det som kommer fram efter några förluster och lite sämre resultat. Just nu flyger de högt, men en förlust mot oss, de vackra, förnuftiga och ädla så kommer självförtroendet sakta men säkert se till att de stannar på en ligaplacering mellan 10 och 6.

Arsenal verkar dock inte vara i någon form att stå just vackert, förnuftigt och ädelt på WHL ikväll. Vi har förvisso tre raka segrar med oss i bagaget, men vårt självförtroende och självkänsla är skadat. Vi tror oss inte själva om att kunna knyta våra skor en gång.

Sist jag snackade om att vi skulle behöva ta på oss blåstället och kämpa till oss tre poäng var inför matchen mot Blackburn och den vet vi hur den slutade. Blackburn som kanske just nu är ligans sämsta lag lyckades slå oss efter att vi skjutit oss i foten både en gång och två gånger.

Arsenal ska därför inte borra in sig i några hantverksideal idag. Istället ska vi låtsas att vi är samma Arsenal som förr. Springa som om vi var Ljungberg och Pires, tackla som om vi var Vieira och van Persie ska inbilla Spursarna att han är Henry reinkarnerad. Mertesacker ska lura i Adebayor att han är Tony Adams och Arteta ska maskera sig som Fabregas.

Då frågar sig vän av ordning hur Tottenham ska kunna luras att tro på allt detta? Men snälla ni, de tror ju fortfarande efter 50 år utan en ligatitel att de är ett stort lag.

Ni vet hur det är med jobbiga småbröder eller med de där kusinerna från landet som helt saknar koll. Med klassens nye kille som direkt vill visa att han verkligen hänger med, att han kan slänga sig med de fräckaste uttrycken och innehar de senaste attiraljerna och accessoarerna. Killen som vill lite för mycket, som jobbar lite för hårt på det och som är igång och försöker precis hela tiden.

Först går du kanske på spektaklet och tycker att killen faktiskt är ganska okej. Sedan märker du att det under den uppdaterade ytan inte finns så mycket av det där han utger sig för. Du fylls då av en gnagande känsla av att vara insvept i en allmänt oskön social sfär och försöker långsamt dra dig därifrån genom att bara undvika killen. Fortsätter han med sin act, så blir du till slut ilsken och markerar avstånd. Du tycker han är jobbig, ocharmig och ingen som du vill bi associerad med.

Eftersom du är en fin människa och din mamma lärt dig att man skall vara snäll, så går du en match i den intrapsykiska ringen, vilken leder till att du snart förlåter killen för hans något osköna och ständiga pådrag. Du kanske inte försöker bli bästis, men då låter honom i varje fall få vara med i leken och du ser till att faktiskt till välja honom någon gång då och då, när ni skall dela upp lag till lunchrastens fotbollsmatch. Era familjer kanske inte firar midsommar tillsammans med hamnar ni bredvid varandra på skolavslutningsutflykten, så accepterar du att ha deras picknickfilt bredvid eran. Inte för nära, på ett visst behörigt avstånd och med en outtalad överenskommelse om att det är du som är kungen, dina regler som gäller och ditt accepterande killen även fortsättningsvis alltid kommer att sukta efter. För du tycker nästan lite synd om honom. Och du vill inte göra honom ledsen.

Ungefär så är det med fotbollsklubben Tottenham Hotspur och ungefär så relationen mellan Arsenal FC och detta Hotspur. Arsenal är kungen och killen med kollen, medan spurs är snubben från landet som åker in till stan och leker världsvan. Arsenal är coola katten och spurs Allan Ballan. Arsenal är en blå Puch Dakota och spurs en gammal ärvd trampmoppe som toppar på 25 km/timmen i nedförsbacke, hemlängtan och bajsnödig.

De vill liksom vara med och leka med de stora killarna. Spotta längst och klättra högst. Palla flest äpplen och ha farligaste storebrorsan. Ha alla hårdrocksskivor som folk pratar om och ha massvis med nitbälten, fast de alltid liksom råkar glömmas kvar på landet. De ljuger alltid ihop historier om hångel med än den ena än den andra av parallellklassens tjejer, även om alla vet att de närmsta de kommit är en nekad långtradare med hon Clearasiltjejen. 

 Spurs vill vara med i smeten, men fixar aldrig att klamra sig kvar. De vill vara ett bland CL-lag men vi vet ju alla hur det gick och alltid hur det går med den saken. De vill vara det genuina laget i norra London, men kan inte ens få en tunnelbanelinje framdragen i acceptabel närhet till sin arena. De tar i så de spricker men blir aldrig ändå stora.

Men vi i Arsenal är de goda killarna och vi låter gärna spurs hålla på och konstra sig. Vi låter dem hållas. Självklart på behörigt avstånd och självklart på sin plats, men ändå så nära så att de tror att vi har accepterat dem. Vi låter dem leva i denna villfarelse och vi gör det för att vi är hyggliga och inte vill göra dem ledsna. Vi låter dem vara med och lattja trots att de alltid måste testa cykelsparkar och alltid bara skjuter bort bollen. Och vi låter dem ha sin picknickfilt på samma gräsplätt som vår är på, för vi har överseende med dem, den lilla finniga kusinen från landet.

De elva som skall åka upp till den norra oroshärden och bitchslappa fason på den odräglige lille klassclownen, bör i och med rådande omständigheter, vara följande ordningsmän:

Szczesny
Sagna – Kejsar Per – Song – Santos
Frimpong – Coquelin – Arteta
Gervinho/TW14/AOC – RvP – Arsjavin

Högerkanten är fram till värmningen ännu lite osäker och vänsterbacksplatsen kan vara vikt åt Gibbs, men i övrigt är det inga svårigheter med den utan endast det, för samtliga närvarande, uppenbara. Inga problem, bara lösningar. Förresten, tror ni verkligen att det kan vara sant, det där om att inavel är en lagstadgad rättighet där uppe i N17?

Då tackar vi Tandfén, eller om det nu var Fluortanten, för idag och hälsar henne varmt välkommen nästnästa torsdag för ytterligare sköljning. Vidare tänker Dentist D&M nu ha en ringa genomgång om allmän dentalhygien och dess basala förutsättningar. Så hör upp nu alla små barn och kortväxta ungdomar, rätta till era skoluniformer och räta era ryggar, för idag skall vi tala om tandtråd.

Du spänner den aktuella tråden, exempelvis mellan de två pekfingrarna på vilka tråden rullas upp för att kunna stadgas. Sedan för du med stabil hand in tråden mellan tänderna och drar fram och tillbaka ett par gånger, kanske även upp och ned längs med tandhalsen samt mellan den och tandköttet. Detta kan vid ett första användande starta en mindre blödning i ett ovant tandkött, en biverkning som vid frekvent användande slutar förekomma.

En känsla av att tänderna separeras men även en känsla av lättare smärta kan upplevas, vilken i sig kan upplevas både märklig och för många nästan njutbar. Många anser tandtråden vara både högst funktionell och en dentalprodukt som bringar välmående, medan andra ser den som obekväm, smärtsam och onödig. Precis på samma sätt är det med försvarsarbete inom underhållningsbranschen fotboll i allmänhet och i Londonklubben Arsenal i synnerhet.

För många anser försvarsarbete, både att utföra och att bevittna, vara obekvämt, smärtsamt och nästan onödigt. Det hävdas att anfall är bästa försvar, jag vill å det bestämdaste hävda motsatsen. Ett bra försvarsspel är bästa försvar. Dock måste man veta hur man utför det, men framför allt vara beredd på eventuellt obekväma upplevelser. Att man faktiskt upplever en kortare stund av smärta eller en kortare undran om risken för fysiska men, men framför allt har förstått vikten av att hålla rent. Rent kring sitt egna straffområde såväl som kring de egna tänderna.

Ingen Karius eller Baktrius iklädda svartblå tvärrandiga clownställ skall äga tillträde till Arsenals straffområde. Inga fatala tandstenar i form av ljusblåa skitstövlar från Manchester East skall ges möjlighet att få slå rot i vårt territorium och inte heller skall några sunkiga syraangrepp från västra London få ens en millimeter till godo.

Javisst, Dentisten är varse om priset. Det kan göra ont, det kan vara obekvämt och det kan ge dig en känsla av att vara en liten del särskild från den övriga raden av jämnhet. Det kan bringa en känsla av stumhet och ibland till och med trötthet. Men priset för att låta bli blir, med absolut största sannolikhet, mångfalt högre. Långt mycket mer smärtsamt att behöva stå ut med och med ett långt mycket mer smärtbringande åtgärdsprogram på dagordningen.

Farbror Dentist kan, utan svårigheter, fastslå att det inte finns några genvägar till den perfekta tandraden och med precis samma säkerhet, kan också fastslås att det inte finns några som helst genvägar till det perfekta försvarsspelet. Det kanske inte ens är möjligt att uppnå, men görs inte allt vad som överhuvudtaget är möjligt, kan vi lika väl go all english. Köra gulbrunt med enorma gluggar och med en odör som minimerar all fysisk samvaro och omöjliggör möjligheterna till lite lördagshångel. Och det vill ni väl inte riskera, ungdomar?

Nej, fram med tandtråden och få väck smutsen. Få väck överstegsfintande ytteranfallare och få väck inkommande sockrade passningsgeni till centrala mittfältare. Bort, undan och iväg. Inte hit med eran skit. Här skall det vara rent och snyggt, propert och uppstyrt. Nu är det dags att frambringa den där välbekanta och ljuvliga känslan av gott-ont, som när man använt tandtråd för första gången på allt för lång tid, eller som i gott genomfört försvarsarbete .

Det kan göra ont, men det gör också något h-vetiskt gott.

Så här dagarna före det stora derbyt så kommer det rubriker som inte bara är nattsvarta och det är ju åtminstone en ovan känsla för oss Gooners numera.

Bland annat har ju West Ham haft den goda smaken att ta sig an vår rutinerade målvakt Manuel Almunia på lån för att inte locka oss att använda honom och därmed utesluta chanserna till fler vinster. West Ham däremot får nu en målvakt som är väldigt bra på att skoja till det i eget straffområde och hålla försvararna alerta. Vi gratulerar därmed West Ham till ännu ett år i Championship!

Stan Kroenke är inte så tyst som han brukar vara och ska man vara helt ärlig så kunde han lika gärna ha varit tyst. Han har i princip uttalat sitt stöd för Wenger och hävdat att besluten om försäljningarna av Fabregas och Nasri legat på Wenger även om de så klart har diskuterats i styrelsen. Det var ett smart sätt att säga att de kan ha givit Wenger ett ultimatum eller ett val mellan två oerhört dåliga saker och sen har Wenger tagit ett beslut på det, vilket ändå innebär att Arsenal FC har förlorat massor av talang och en hel del tid för att inbringa nya ansikten för att ersätta de förlorade spelarna.

Vi kommer inte att få veta sanningen om hur det hela har låtit i styrelserummet på många år ännu, men det finns alltid två sidor av samma mynt. Några supportrar hävdar att vi inte spenderar pengar för att styrelsen tjänar pengar på det, men det verkar inte riktigt sant nu när nya siffror visar att vi fram till siste maj i år gjorde en vinst på £14.8m vilket är en nedgång sedan föregående säsong, men fortfarande ett väldigt bra resultat.

I de siffrorna är Fabregas- och Nasriförsäljningarna inte inkluderade vilket innebär att Arsene Wenger hade en hel del pengar att handla för i somras. I samma siffror sägs också om jag förstår det hela rätt att vår skuld på Emirates Stadium är runt £225m. Då har vi under det senaste året betalat av cirka £6m och det är inte särskilt mycket, istället har vi fått siffror på att vi har £160m tillgängliga för klubben att använda på olika sätt.

Naturligtvis ska vi inte sätta sprätt på alla de pengarna, men nog startar det återigen en spekulation om varför vi inte agerar kraftfullare på transfermarknaden. Det känns som att Arsenal reagerar på det som händer oss snarare än att vi agerar och de andra klubbarna måste reagera på våra beslut. Jag tror nog att vi har haft många förfrågningar och många nej tack från spelare och det är oerhört frustrerande. Kanske är det så att vårt lönetak är problemet. Det är sunt med lönetak, men visst ska vi ha ett lönetak som matchar en vinstgivande klubb i topp fyra. Då snackar vi absolut inte Man C nivå.

Det får räcka för idag, imorgon kommer blir det mer försnack inför matchen mot Spurs, nu blir det vila, och från och med morgonen bara laddning, laddning.