Senaste blogginläggen

Ligakuppen är nästan någon form av tidsmaskin. Du får ofta möjligheten att se in i framtiden i form av den ofta tämligen rikliga mängd unga spelare som egentligen inte skall leverera nu, utan om ett par år. Samtidigt sänds matcherna sällan i de vanliga och betalbara kanalerna, utan man får hålla tillgodo med en laggande och grynig piratstream, vilket blir en lätt historisk fläkt från en svunnen tid. Själv satt jag och såg en bild med den franska kommentatorn tystad, samtidigt som jag körde en engelsk streams ljud (eftersom bilden var för dålig).

Nu är inte jag någon Sören Holmberg när det kommer till att rapa historisk statistik och dess betydelse, men jag vågar ändå påstå att den här helgen var unik. Det uppenbara, att de övriga förväntade topplagen förlorade eller tappade poäng samtidigt som Arsenal vann, behöver jag knappast tala om för någon. Men det faktum att samtliga lag som slutade på den övre halvan av tabellen efter förra säsongen - utom Arsenal - tappade poäng under helgen borde få en och annan att lyfta på ögonbrynen. Det är svårt att se hur resultaten skulle ha kunnat vara bättre ur ett Arsenalperspektiv.

En icke-fungerande dator har hållit mig ifrån bloggen ett bra tag nu, vilket är irriterande då det finns en hel del att skriva om. Men att blogga på mobilen är inte direkt lätt. Men nu är datorn i alla fall tillräckligt levande för en blogg.

Dessutom är det ju roligare att blogga när det går bra, och efter gårdagens match mot Villa finns inte så mycket att klaga på. Det är inte varje dag man ser 3 mål på 3 minuter och 11 sekunder. Det är ganska jättebra, faktiskt, om jag ska vara ärlig.

I dagens inlägg skall jag ta upp tre olika problem eller snarare ämnen, fläta ihop dem och hitta en lösning på dem. Dessa tre ämnen har samtliga varit uppe för avhandling här i bloggen tidigare, men idag kommer skillnaden vara att det i dessa problem eller ämnen, finner en gemensam lösning eller kanske till och med två. De tre frågorna jag tänker avhandla är: Vårt nuvarande spelsystem (4-1-4-1), Mesut Özils totala blekhet och optimeringen av Jack Wilshere. Så sätt dig ned, tappa upp fredagsgroggen, nu kör vi. 

Igår påbörjades Champions Leagues gruppspel och för Arsenal innebar det att ännu en gång åka till Dortmund för möta de gulsvarta Borussia på Signal Iduna Park. Ett Borussia som med fem-sex startspelare på skadelistan, var tämligen vingklippta och många Arsenalister snackade inför matchen om att detta möte kunde innebära en synnerligen god start på säsongens gruppspel. Visst hade vi Debuchy och ännu några till på skadelistan, men vi ställde med undantag för inhoppande Hector Bellarin, upp med ett lag som var så gott som ordinarie.

Vad ska man säga om lördagens match? Vi spelade bra mot bra motstånd men räckte inte till i slutet ändå. Men är det hela sanningen? Jag tycker inte det. För er som följde matchen genom svensk tv fick ni ser Erik Niva säga att för första gången på länge kändes det som att Arsenal var lika bra som City, och jag kan bara hålla med. Ofta i den här typen av matcher har jag kännt att vi har chansen, vi spelar bra men att vi ändå inte varit på samma nivå som motståndarna. Att de närsomhelst kunde lägga in en växel vi inte hinner med i, att de är fysiskt starkare och bara låter oss hållas.

Jag är fullt medveten om att Phil Collins-referenser är att anse som en ren och skär styggelse, där endast en match mot Steven Gerrards liverpool fc kan ses som ett acceptabelt undantag. Men jag kan ändå inte låta bli at göra det och hoppas ni tillåter mig att dra till med den titel dagens shit-chat har fått. För det är ungefär så det känns. Ännu en dag i fotbollens paradis.

Sommaren 2005 sålde Arsenal Patrick Vieira till Juventus som, i calciopolis kölvatten, sedan blev Inter. Det talades om att Vieira under ett antal år hade velat lämna den engelska fotbollen för Madrid, att Wenger vägrat släppa honom men att han, efter FA-cupvinsten mot Manchester Unitet, där Vieira slog sin sista spark för klubben, var redo att tillmötesgå lagets kaptens önskan om transfer, vilken dock inte landade i Spanien utan i ett Italien i gungning.

I helgen hade Arsenal Swedens styrelse styrelsemöte. I normalfallet håller vi möten på Google Hangout, då den geografiska spridningen på våra hemorter och det faktum att vi alla har jobb att sköta gör det praktiskt omöjligt att ses varje månad. Den har gången träffades vi dock IRL, vilket ändå är att föredra. Vid fysiska möten har vi mycket större möjlighet att genomföra längre sittningar, och då finns dessutom förutsättningar för informellt snack över en öl eller två.

Bättre sent än aldrig, brukar man ju säga, och nu är äntligen det där förbannade transferfönstret stängt. Truppen är som den är och vi kan fokusera på det som faktiskt betyder någonting - fotbollen.

Ibland känns det som att vi behöver bli påminda om det, när vi sitter och hetsar framför Twitter på transferfönstrets sista dag.

Missförstå mig rätt - jag blir precis lika insugen i det som alla andra när det väl gäller - men det skulle inte vara så illa med lite perspektiv ibland.

Nåja, hur sammanfattar vi då detta transferfönster?