Senaste blogginläggen

Jag hade verkligen planer att använda gårdagslunchen, eller snarare stunden för densamma, för att runda av helgens möte med Burnley och sedan skriva upp kvällens match mot Anderlecht. Nu blev det inte så, jag fick knappt i mig lunch och att hinna skriva blogg blev till en än större omöjlighet. Men det som inte hanns med igår kan väl säkert vänta tills i morgon. Om det inte hade handlat om denna fotbollsmatchuppskrivning.

De senaste veckorna, och egentligen hela säsongen med några undantag, har vi sett väldigt tama och vilsna ut på planen. Det finns så klart många orsaker till det. Många pekar på att vi har knappt en frisk backlinje att ställa på benen och att vi saknar en vettig defensiv spelare på mittfältet. Båda det två påståendena är helt korrekta och är problem vi måste åtgärda. Men om vi tittar på vad problemet har varit så är det knappast defensiven som svikit oss, även om den inte varit felfri.

I en av världshistoriens absolut bästa filmer någonsin, porträtterar Michael Douglas den före detta försvarsindustriingenjören William Foster, som en synnerligen varm och klibbig morgon är på väg till ett födelsedagskalas han är allt annat än bjuden till.  AC:n i Fosters bil är trasig, han fastnar i en av Los Angeles alla tröstlöst stillastående bilköer och får till slut nog av bristen på rörelse.

Jag inser att det är många av er läsare som helt saknar den här referensen, att det kan finnas några som har den men som inte känner som jag och så finns det kanske några som är som precis jag. Jag som under åren 95-02 sällskapade med ett sk. humorgäng vilka besökte min radio varje fredag mellan 18.00 och 21.00 (eller hur det nu var). En tid då afterworks kunde avbrytas i förtid eller pauseras i några timmar för att sedan återupptas i än mer exalterad form och då förfester hade en självklar stamgäst i form av ett radioprogram från Riksradions P3.

Förra helgen var jag i London och resan var precis sådär underbar som besöken i London alltid är. Dessvärre tog denna musten ur mig så totalt att jag sedan låg hemma däckad i princip hela veckan.

Jag överlevde dock och är på benen lagom till dagens match mot Sunderland.

Nåja, det är lite sent att komma med en matchrapport från Hullmatchen (plus att det inte känns som vi behöver diskutera den matchen något mer - det är väl bättre att bara glömma) men däremot är det någonting annat som jag har funderat på efter besöket i London.

Jag vet att denna blogg har innehållit på tok för många hockeyreferenser denna vecka, jag vet att jag därmed vandrar på en ytterst krokig stig och jag ser mig själv som någon form av Arsenalbloggandets Indiana Jones, hängandes i en synnerligen rank rep- och träbro över en avgrundsdjup ravin som är knökfull av hungrigt dreglande hockeykannibaler. Och så kan vi ju inte ha det.

Problemet mot Hull var inte brist på kvalitet på nån position, det var inte brist på bredd. Inte heller var det något fel på taktiken. Hull skapade knappt en legitim målchans på hela matchen och hade egentligen stora problem att försvara sig. Spelare manövreras ut, luckor skapas men den sista bollen håller för låg kvalitet. Vi spelar ut dem de första 20 minuterna, när vi har medvind, och vi spelar ut dem efter kvitteringen, när vi har medvind. Där emellan är kvaliteten på genomförandet på tok för lågt.

Jag vet inte hur det är med er, men som jag erkänt här på bloggen tidigare, hade en jag en lång period då jag verkligen älskade Arsène Wenger. Allt han gjorde för oss klubben, för oss som älskar den och för fotbollen som företeelse i stort. Allt han gjorde tvärtemot andra som sedan visade sig vara den enda rätta vägen, alla svåra val han gjorde som sedan visade sig vara genialitet och alla steg han tog mot strömmen. Men sedan hände någonting.

Idag är det fredag och i morgon är det således lördag. Men det är inte vilken lördag som helst, det är lördagen efter ett landslagsuppehåll och lördagen då vi hemma på Ashburton Grove repriserar vårens FA-cupfinalmöte med Hull City. Som brukligt är återvänder våra kanonjärer från sina respektive landslagssamlingar som halta, lytta och allmänt nötta, i gråzonen just inför kroppsväskan eller i gipsvaggad stelhet.

Efter ännu ett långt och trist landslagsuppehåll är det äntligen dags för Arsenal igen. Vi står inför en repris på den så trevliga FA cupfinalen från i våras när Hull kommer till norra London. Jag tror vi alla har längtat en hel del så det är lite trist att matchen är svår att se.