Senaste blogginläggen

Inte vet jag hur det är i andra små städer, men i den jag växte upp i fanns det ett antal personer som stack ur den homogena och småstadslikformade mängden, var tämligen säregna, smått excentriska och som till slut benämndes med det föga respektfulla epitetet ”original”. Vi hade Janne Murarn, Trixi och Nisse Krabba, vi hade Bälinge-Tarzan, Dreglas och Anders Burnis. Var och en av dessa levnadsöden var formade efter en annan sorts mall än den övrigt rådande, präglade av andra öden och gjutna i en annan form än den vi andra kunde relatera till.

Efter en välbehövlig semester på varmare breddgrader var jag i måndags tillbaka lagom till deadline day. Ett spektakel som nästan överskuggar själva fotbollen, men mer om det en annan gång. I och med DD stängde fönstret för den här sommaren och det är dags att analysera hur det egentligen gick för oss. Som vanligt tar vi avstamp i den analys jag gjorde inför fönstret, i den tog jag fram en matris som visade våra behov enligt mig. Den såg ut så här, efter justeringen som kommer av att Vermaelen lämnade:

Fenomenet Deadline Day har under den senaste femårsperioden spårat ur till något som i en del kretsar nästan är viktigare än en cupfinal. Det är tv-sändningar och livebloggar och på sociala medier hamras inläggen ut i en sådan frekvens att det ger utslag på richterskalan. Jag förstår någonstans att det blir så, för rent dramaturgiskt påminner dagen om FA-cupfinalen.

Inför hemmamötet med Besiktas skrev jag om den optimism jag då bar på, om mötets betydelse på så sätt att ett klarat kval till Champions League, skulle kunna innebära spelarinköp på adekvat nivå. Jag spekulerade i att spelaraffärer kanske till och med var färdiga och bara väntade på att realiseras när vi tog steget in i huvudturneringen. Att vi efter en seger skulle inhandla de två till tre pusselbitar som ständigt fattats oss. Att allt var som vanligt men, i och med detta, ändå skulle bli helt annorlunda.

Ryktena om Danny Welbecks nästa klubb är många. Men det verkar som att det är framförallt två klubbar det står mellan. Tottenham och Arsenal är de två klubbarna som krigar om hans underskrift men Welbeck säger själv att han inte vill bli utlånad utan vill att det sker en försäljning och att han får chansen att fortsätta sin karriär i en ny klubb utan kopplingar tillbaka till Manchester United. Det är dock oklart vilken klubb som vill låna och vem som vill köpa ut honom. 

Det återstår att se vad som händer.

/Andreas

I dag äntrar vi fönstrets sista dag och allt är precis som vanligt för Arsenal. Vi har börjat säsongen med att kvalificera oss till spel i Champions League, men ser, bortsett från det positiva, ut att ha fastnat i en törnrosasöms snoozeloop från h-vettet. Gårdagens match mot Leicester var inte bara en parodiskt övertydlig display över hur illa ställt det är på klubbens strikeravldelning, det var inte heller bara en fortsatt uppvisning i resursslöseri när Özil åter, till största del, hamnade ute på en kant.

Sent igår kväll kom uppgifter om att Arsenal lagt ett bud på QPR:s franske anfallare Loic Remy. Budet sägs ha legat någonstans runt £7-9 miljoner. Arsenal var beredda på att kapa Chelseas affär med Remy trots att Wenger gång på gång sagt att Arsenal inte kommer att värva någon anfallare.

I dagar som dessa är det nästan svårt att bibehålla fokus, att hålla händerna på ratten och blicken fäst på vägen. Att vara inställd på nästa utmaning och inte sväva iväg i det som ligger längre fram bakom nästa krök och att inse att det, mitt upp i all transfertranspiration i helgen faktiskt skall spelas en tredje ligaomgång, vilken för vår del betyder bortamatch mot Leicester på söndag kväll.

Det satt långt inne men till slut kvalificerade vi oss för Champions League för fantastiska 17:e året i rad. Det är en helt otroligt prestation som jag ibland tycker hamnar i skymundan. Jag menar, vi pratar om det inför varje ny säsong, men det är svårt att riktigt greppa vilket fantastiskt facit vi har när det gäller Champions League-kval. Och Champions League-spel generellt.

Jag vet att jag inte var den enda som satt med hjärtat i halsgropen när Debuchy åkte ut i onsdags, de resterande minutrarna var bland det mest stressande jag upplevt. Ja, sedan FA Cupfinalen då.

Jag önskar att jag kunde säga att jag aldrig var orolig. Att jag kunde framställa mig som en cool katt, orubblig stod eller som den där überlugna filbunkssnubben. Men det vore att ljuga. Gårdagsmatchens sista 15 minuter var nog den mest arbetssamma, idrottsrelaterade, stunden jag upplevt på många, många år. Värre än vårens FA-cupfinals berg- och dalbana, värre än alla CL-kvasl sammanflätade till ett galgfäst rep och värre än CL-finalen -06:s vidriga avslutning, inklusive Mad Jens röda kort dessförinnan.