Medlemmar: 4473 st.
Visa menyn

Senaste blogginläggen

De 12 dagarna

Davidsson och Mannen – tis 2 okt 2012 kl 07:52

I boken ”De 1000 dagarna” beskriver författaren, historikern och socialkritikern Arthur M. Schlesinger sin tid som den amerikanske presidenten John F Kennedys rådgivare. Från tryckandet på propagandaapparatens on-knapp inför valet hösten 1960, förbi magplasket på Bay of Pigs fram till skotten i Dallas i november 1963. Nu skall vi inte gå så långt som till politiskt rävspel och ond bråd död, men den tid som fotbollslaget Arsenal just lagt bakom sig, då vi mött Montpellier, shitty och che£sky, var en tid som inför beskrevs som oerhört prognostisk inför hela innevarande säsong. Att våra resultat och hur vi agerade i dessa tre matcher, under dessa tolv dagar, skulle visa var vi står idag och vad vi kan förvänta oss av Arsenal säsongen 2012-2013.

Nu är dessa tre matcher spelade och vi hann dessutom ta emot League One-laget Coventry i första omgången av ligakuppen. Vi lämnar Coventry åt sitt öde och tar en titt på hur vi egentligen presterade i detta tredelade 12-dagarstest. Om det går att läsa ut någonting av matcherna och om de kan säga någonting om hur resterande del av säsong kommer att se ut.

Poängskörden: Vi började med en relativt svår bortamatch mot franska ligamästarna Montpellier och lämnade den med tre poäng, vilket inte kan vara något annat än helt perfekt. En poäng borta mot shitty, på ett Etihad där de är lika svårslagna som che£sky tidigare var på The Bridge, och en poäng borta mot ligamästarna, kan nog rent objektivt inte ses som annat än godkänt, kanske till och med bra.

Helgens hemmamatch mot den ryska faran rundande av denna 12 dagars prövotid och resultatmässigt var det en ren katastrof. Visst talas det om att man inte vinner ligan genom att besegra topplagen, utan genom att ta de svåra bortamatcherna mot lagen från ligans mellan- och bottenskikt. Men att hemma ta noll poäng mot ett che£sky som inte alls är vad det varit, eller för den delen kommer att bli. Utan mot ett che£sky mitt i en gigantisk generationsväxling, utan ett egentligt fungerande spel och utan fungerande anfallare, är inget annat än ett praktfiasko, fullt i stil med Bay of Pigs. Så fyra poäng av nio möjliga ger betyget: 1,5/5.

Defensiven och de fasta situationerna: En övertänd Vermaelen gav Montpellier en tidig straff. Mannone hängde tvätt och Koscielny/Podolski släppte markeringen på gamle Wolvessnubben Lescott varefter shitty fick en lika slampigt billig ledning som klubben själv. Vi rundade av dessa 12 dagar av The New Arsenal of Bould, med att helt sonika ge bort två mål mot che£sky, där tre skott på mål och två frisparkar gav dem två högst oförtjänta mål.

Det Arsenal som vi, efter Steve Boulds inträde och ligans fyra första omgångar, trodde var historia, gjorde sig pinsamt påmind. Mot shitty och che£sea på de fasta och mot Montpellier genom ett allt mer darrigt försvarsspel och allt lägre sittande lag ju längre matchen led.

Helhetsbilden vägs dock upp av att vi, under Montpelliersmatchens första halva och shittymatchen minus Lescotts mål, spelade ett tryggt och stabilt försvarsspel. Att samtliga spelare, endast med frisedel för släpande forward Cazorla och aktuell striker Giroud/Gervinho, jobbade frenetiskt i sitt defensiva arbete respektive understöd. Jag måste erkänna att jag tämligen älskar att se ytteranfallare Podolski brottas vid egen hörnflagga eller när hans kollega på andra kanten stöttar den i stadig takt växande Jenkinson. Hanteringen av shittyhörnan och oredan kring che£seas frisparkar tar ned stämningen och gör att vi landar på helhetsbetyget 2/5.

Rosieatheson

Skönt att i någon skötte markeringen i lördags.

Effektiviteten framför mål: Mot Montpellier sköt vi sju skott varav fyra träffade målet. Mot shitty behövde vi elva skott/nickar för att träffa målet fyra gånger och mot che£sky hela 17 dito för att få fyra på mål. Skjuter du, eller om du nickar, 17 skott/nickar så skall f-sen i mig fler än fyra gå på mål. Fyra av elva är inte heller det godkänt.

Således missar vi något bedrövligt mycket och eftersom detta inte är en Headmaster Ritual skall inga pekpinnar vina över individuella fingrar, men ni som såg matcherna såg också missarna. Vill du vara ett lag som slåss om ligatitel och går långt i Champions League, så kan du inte ha så låg träffrekvens som Arsenal, de 12 senaste dagarna, haft. Det går inte. 34% träffsäkerhet är rakt igenom bedrövligt och med en sådan ineffektivitet vinner du inga som helst titlar.

Dock kan man ju, i gammal god teamworkanda, peka på att vi skapat en väldig massa chanser och det är både sant och väldigt lovande. Visst måste nya spelare, som exempelvis Giroud, få chansen att växa in i det engelska ligaspelet, men då måste han ju också få fler möjligheter än bara inhopp. Men hur vi än vänder och vrider oss står vi där med rumpan bak och den pryglas upp av det föga smickrande betyget 1,5/5.

Laguttagningar och Wengers tilltro: Under matchen mot foolsen satt jag inte bara och njöt av lugnet som endast ett fungerande försvarsspel kan ge, utan även av åsynen av en fantastisk bänk. Jag såg landslagsspelare förbli ickeanvända och såg en herrans massa potential sitta och lova garantier för en ljus framtid.

De senaste 12 dagarna har visat att det inte riktigt var så enkelt. Inget av de byten vi, under de tre aktuella matcherna gjorde, gav de effekter vi önskat och vår bänk kan således inte vara att anse som så otroligt bra som vi, före perioden, ofta gav uttryck för.

Jag vet vidare att många tycker Wengers drag att mot shitty och che£sea, sätta Ramsey som trygghetsbringande högerytter var genialt och träffsäkert. Jag tycker det mest tyder på bristande tilltro. Inte bara till den back han var satt att skydda och inte bara till det centrala mittfält som generellt annars basar för städandet, utan även till de anfallsspelare han indirekt petar. Detta är inte Ramseys fel eller ansvar, utan bär allena Wengers signum av att balansera mellan genialitet och galenskap och allt mer snubbla över till nagelbitande oro och spridande nervositet.

Att sedan peta lagets bäste försvarsspelare i en match mot ligaledarna är lika obegripligt som dumdristigt. Jag har enorm respekt för Wenger och allt han ger klubben, men trupprotation har aldrig varit hans styrka. Och det blev nästan pinsamt övertydligt mot che£sky, där han också formerade en bänk som tillsammans med reservmålvakt bestod av två mittbackar, en vänsterback/ytter, två yttrar och en stiker. Men inte en endaste spelare som skulle kunna täcka upp när den tickande bomben Diaby briserade i skada. Det kallar inte jag truppdjup.

Wengers laguttagningar, matchcoachning och övertro till vissa spelare, hoplagt med misstron för vissa andra, ger med nöd och näppe betyget 2/5.

CofeeIceCream

Nu kan det väl ändå bara bli bättre?

Förmågan att komma tillbaka: I samtliga dessa matcher gav vi motståndarna ledningen och i samtliga matcher kom vi tillbaka och endast che£skys 2-1-mål förstörde det vackra mönstret som vi fick skönja redan under förra säsongen. Vi är bra på att komma tillbaka, vi är faktiskt lite av det Wenger brukar mässa om, mentalt starka.

Även om vi nu, i två av tre matcher, inte räckte ända fram, tror jag denna styrka och ännu mer vetskapen om den, är och kommer att vara enormt nyttig framgent. Jag slänger, utan svårigheter, iväg betyget 4/5.

Värderingsgrund: Här ger jag mig själv, så klart, fem kaftaner av fem möjliga, men jag måste förmedla min värdering, som många kanske anser för låg. Eller snarare tydliggöra den grund på vilken alla värderingar vilar. Vi är Arsenal. Vi har rätt att förvänta oss och hoppas på vinster mot sämre spelande lag, även om de i våras vann CL eller ligan.

Vi kan stå och stampa vid FFP´s hållplats hur mycket vi än vill, vi kan se andras pengar sticka oss i ögonen och vi kan se de stora spenderarlagens orättvisor förminska oss till oigenkännlighet. Eller så kan vi se på oss själva och ta en funderare på vilka vi är. Det kan vara så att vi kommer bli besvikna, vi kanske till och med blir arga och ledsna. Men om vi inte låter oss ha ligavinst som målsättning, vilket då kräver vinster även mot topp five-lagen, så kommer vi aldrig bli det vi en gång var.

Konklusion och prognos: Med ett medelbetyg på inte helt sköna 2,2, så får man väl tolka våra insatser under dessa 12 dagars prognostiserande som aningen nedslående. Vi är två lyckade rensningar ifrån MVG, men eftersom idrottens, precis som skolgårdens, värld är allt annat än förlåtande, så måste vi erkänna att vi föll med nyllet rätt ned i geggan, med pöbelns förnedrande hånskratt dunkandes i ryggen. 

Av dessa matcher att döma så kommer vi att landa där vi de senaste åren har brukat landa. Vi kommer att slåss i tabellriket runt platserna 3 till 5 och allt över det är överraskningar. Dock kvarstår frågan om dessa matcher är det prognostiska redskap som både spelare och ledare inför dem, ansåg. Frågan är om det inte är matcher som den på lördag kväll och den den 20:e, som visar var vi står. När vi tar de ”enkla” poängen, mot de ”sämre” lagen, som aldrig någonsin varit så enkla som papperet säger.

Så trots att jag ovan ger uttryck för en mörk bild av en allt annat än ljusnande framtid, så bär jag fortfarande en del hopp. Men hoppet kommer också i sällskap av ett par ”om”: Om BFG håller sig hel och om Wenger spelar honom så mycket som bara är möjligt. Om Rosicky, Wilshere och till viss del även Sagna lyckas komma tillbaka till den form de en gång var och om de uteblivna sommarinköpen inte slår tillbaka på oss. Om Wenger vågar lyfta fram spelare som Coquelin och AOC och ge dessa exceptionella talanger den tilltro de behöver. Tilltro som han tidigare haft tendens att ge vissa andra…

På onsdag möter vi Olympiakos hemma och då tänker jag se matchen som den vanliga kicktorsks fotbollsaddict jag är, varför någon analytisk förmåga, som är grunden för en Headmaster Ritual, inte kommer att finnas mig tillgänglig. Därför kommer heller ingen Headmaster Ritual på onsdag natt/torsdag morgon, men väl en fundering kring West Ham, på fredag förmiddag. På återseende då.

Bilder från Flickr.com. Gunnersaurus av ”Rosieatheson”

och promenadvägskylten av ”CofeeIceCream”.

Läs mer

En intensiv vecka

Axel Asplund – sön 30 sep 2012 kl 18:04

Eftersom att det gick som det gick igår är jag inte så sugen på att analysera Arsenal. Jag kan bara konstatera att känslan av stabilitet och trygghet som har vuxit under inledningen av säsongen plötsligt inte alls kändes lika påtaglig längre. Det svänger fort i den här branschen. Särskilt för oss som är brinnande supportrar som låter känslorna styra mer än förnuftet när det kommer till Arsenal. Tur att det snart är en ny match – för det kommer ju alltid en ny match – så att man förhoppningsvis kan bli försiktigt optimistisk igen.

Jag har ägnat större delen av mina kvällar den här veckan åt supporterklubben. I måndags hade vi styrelsemöte. Vi diskuterade bland annat den senaste tidens frågor och förslag som har kommit upp på forumet, och har därmed inlett processen för att utveckla strukturen runt årsmötet så att den är klar i god till nästa gång det är dags.

En annan het potatis rör Arsenal Swedens avtal med O’Learys. Vi har fått ett förslag till ett nytt avtal men innan förhandlingarna är klara vill vi inte gå ut med innehållet. Det hoppas jag att alla har förståelse för.

Vi har också jobbat med att skapa en tydlig policy gällande lönerevision för klubbens anställde. Jag har stämt av med ett antal personer inom föreningen som har erfarenhet av denna typ av frågor och styrelsen kommer att ta ett beslut om policyn på nästa styrelsemöte.

En positiv nyhet är att vi har fått klartecken från Arsenal om att vi tilldelas 50 biljetter till Montpellier hemma och Aston Villa borta i slutet av november, och därmed är det spikat att höstens medlemsresa kommer att genomföras då. Detaljer om anmälan till resan och information om programmet kommer inom kort på Arsenal.se och på mail.

Eftersom att söktrycket till medlemsresorna har minskat under det senaste året har vi i år valt ett delvis nytt upplägg. Jag har pratat med många medlemmar som har uttryckt att de tycker att de senaste resorna har varit för dyra, och därför har vi i år ökat möjligheten för den som reser att själv styra mer över kostnaden. Det som ingår i paketet är matchbiljetter, rundtur på Emirates, souvenir samt transfer till och från Villa Park. Till skillnad från tidigare kommer dock var och en själv kunna välja vilken prisnivå man vill ha på hotellet, då man får boka detta på egen hand. Därmed kan alla som följer med i större utsträckning anpassa resebudgeten till den egna plånboken.

Nästa vecka kommer arbetet med föreningen rulla vidare. På måndagskvällen hålls ett telefonmöte för de mest aktiva ambassadörerna, där de framförallt ska få möjlighet att utbyta erfarenheter men också hjälpa till att utforma riktlinjer för hur nya ambassadörer ska få stöd när de startar upp lokalavdelningar.

Detta är några av de saker jag och styrelsen jobbar med för tillfället. Det händer ständigt något i Arsenal Sweden.

Läs mer

Headmaster Ritual: Blue is The Colour

Davidsson och Mannen – lör 29 sep 2012 kl 14:59

Blå som en söndertrampad sippa, blå som tyran efter ett välriktat slag och blå som en söndersågad mördarsnigel. Som lukten av ett par jeans som legat för lång tid i garderoben utan vädring. Som en av världens mest överskattade Long Drinks. Blå som avunden, blå som ett sprucket blodkärl och blå som som en tånagel i för små skor.

Som en snorbuse efter en dag i Andorra La Vella, som spurs j-la fågel och som Mark Hughes egentliga hårfärg. Som nedstämdhet, som en nyans mörkare än satan och som en polisbil när du kör 28 km/h över rådande hastighetsgräns. Som Martin Taylors tröja när han sparkade sönder Eduardo, eller som en samling ondsinta smurfar som kutar omkring och tar onödigt mycket plats där de absolut inte borde.

Arsenal tog idag emot dessa blåklädda ondskor, och tja... vi kan väl säga att den kick vi fick av deras 1-0-mål inte kickade in på samma sätt när de gjorde 2-1. Arsenal höll i taktpinnen, i princip hela matchen fram till de ondas 2-1-mål, men där vi skulle använt dubbelbytet till att återfå initiativet, där tappade vi det mesta av spelet. Jag är grymt besviken, grymt tyngd och grymt nedkörd i skiten.

Arsenal tappade in två mål på två fasta situationer och vi fick se ett Arsenal som var tillbaka i gamla synder av oreda, släpphänthet och allt för mycket tillåtande, just i de lägen då foten skulle sättas ned. Vi förlorade en sådan hemmamatch, som bara måste vinnas om vi skall vara åter i det toppskikt vi önskar oss, men som uppenbarligen fortfarande är oss främmande, fortfarande är ett par steg för långt bort och fortfarande är ett par smarta steg ifrån oss. Headmaster D&M ger följande nedslående betyg:

Mannone: 1/5. che£sky har tre skott på mål, varav två renderar i mål.  Mannone hade inte mycket att göra men det han hade föll, uppenbarligen inte honom på läppen. Frågan om vem som egentligen är Arsenals förstemålvakt känns, i nuläget, som tämligen ointressant.

Jenkinson: 4/5. Fantastisk match av den hjärtekrossade kampsportshjälten. Rykten går höga om att Jenkinsons pappa i tidernas begynnelse var körsångare bakom Bonnie Tyler och Jenkinsons lille pojk visade att klass fortfarande är permanent. Han var precis överallt och fick den lille fallande furan, han med nr 17 på ryggen, att se ut som, i bästa fall, en kille för framtiden. Bra inlägg, bra försvarsarbete och välavvägt hanterande av bollen.

Koscielny: 2/5. Gjorde det man nu för tiden trodde var omöjligt. Han tappade markeringen på Torrres, inte bar en gång utan vid flertalet tillfällen. Gjorde ett par oerhört vackra brytningar men även ett ”halvt självmål” vid Matas 2-1-mål.

Vermaelen: 3/5. Tillbaka i startelvan och tillbaka i relativt gott slag. Var lugnare än vanligt, men bjöd dessutom på en ”plan B-lösning” när han jonnade upp och gav ytterback, Gibbs, ännu ett alternativ. Deppig come-back för den belgiske lagkaptenen.

Gibbs: 3,5/5. Mer synlig idag än mot shitty, men fick å andra sidan inte så mycket att jobba med av parhästen Podolski. Defensivt var han 100 %-ig och käkade tämligen upp den blonderade spanjoren. Trygg och kraftfull, trots den till synes späda lekamen.

Diaby: Trippade på bra med bollen och hade något sorts övertag på gång, gentemot che£skys mittfält, men så hände det som tydligen alltid skall hända denne kille. Skadad och utbytt, redan efter 17 minuters speltid.

Arteta: 3,5/5. Höll de blåas centrala mittfält i strama tyglar och var oerhört stor i sitt spel. Oerhört stor. Slog 59 av 63 passningar rätt och kom upp i en passningsprocent på 94 %. Det var liksom inte hans fel att vi torskade idag. Drog som vanligt ”med sig” en herrans massa frisparkar, säkert av den enkla anledningen att han är så svår att ta bollen ifrån.

Cazorla: 4/5. I all den bedrövelse och mörker en sådan förlust som denna för med sig, var Cazorla facklan som spred förtröstande ljus. Jobbade galet bra i försvarsarbetet och stod för så mycket smågodis i passningsväg, att ungarnas lördagspåsar såg ut som Liptons Earl Grey i jämförelse. Slog 53 av 56 passningar rätt, vilket gav honom hela 95 %'s rätt. Och vi snackar inte Denilsonstyle här, inte. 

Ramsey: 2/5. Började oerhört piggt ute på, den enligt mig felaktiga högerkanten. Bröt resolut och var god vän med bollen. Försvann dock nästan helt när han återfick sin centrala roll på mittfältet. Slog en massa passningar, men verkar sakna avståndsbedömning i sin passningsfot, då en himla massa passningar slogs för lösa, bakom eller så felaktiga så att medspelarna sattes i enorma svårigheter, tack vare det felaktigt inställda passningssiktet.

Gervinho: 3,5/5. Målet var ren klass och en gammal snowboard-klassiker i sin 180-gradiga vändning. Firade genom att ”torka mjällen av tröjan”, vilket vi kan tycka vad vi vill om, men var oerhört bra i matchens första 65 minuter. Mattades dock rejält mot slutet och lät, vid ett antal tillfällen, bli att se ett stort antal röda gubbar i rejält bättre läge än han själv, där han absolut borde passat i förstaläget, istället för, som han ofta gjorde, driva vidare fram till ingenstans.

Podolski: 2,5/5. Fantastisk i sitt uppoffrande hemjobb, men stundtals helt borta från anfallsspelet. Blixtrade till i andra halvlek, just före bytet, och hade då ett par chanser som f-n i mig borde blivit mål. Jag sitter här och räds att han drabbats av den nymoderna Arsenalsjukan att ständigt gå på utsidan istället för mot mål, men jag hoppas för allt i världen att jag har fel.

AOC: 2/5. Började fantastiskt bra, efter sitt inhopp i 17:e minuten, och slog ett grymt snyggt inlägg till Gervinho och hans 1-0-mål. Dock sämre i andra och var, stundtals, mer eller mindre försvunnen. Borde fått ut mycket mer av en, till synes, väldigt god relation till bollen.

Wenger: 2/5. Manu-Mats hojtar febrilt i TV-soffan att man aldrig skall ändra en vinnande back-five och jag är definitivt benägen att hålla med. För visst var Koscielny grym mot shitty och hade, säkert på många sätt, förtjänat en startpalts. Och visst var smurf-che£skys rörlighet något att ta i beaktande, men varför var inte vår BFG på plan? Han som liksom varit garanten och vår minsta gemensamma nämnare, för den fungerande defensiv vi hittills haft. En fungerande defensiv som på dessa två fasta situationer, var som bortblåst.

Bytena är inte mycket att snacka om. Jag förstår att man puttar in TW14 som alltid brukar vara bra mot Abracadabrovich killar, men idag var han j-la helt osynlig, med sina endast åtta bollkontakter på sina 38 matchminuter. Giroud hade ett par bra skarvar och ett helt fantastiskt läge, där han mot allt förnuft i världen lyckades träffa gaveln. Vi bör nog se över vår, i mina ögon, överskattande av Arsenalbänken. Och varför var Coquelin inte på den?

Så ännu en sån här dj-la jobbig förlust, fullt onödig och mot ett enormt äckligt lag som inte var mycket bättre än vi, men som satte de få chanser vi gav dem. Och vi fick idag ganska mycket att fundera på när det gäller det defensiva arbete som många av oss ansett vara klart och betalt. För det var det inte. Inte på långa  vägar. F-n också vad kasst det känns just nu.

Läs mer

Smisk på stjärten, linjalen över fingertopparna och den generade örfilen

Davidsson och Mannen – fre 28 sep 2012 kl 06:23

I morgon möter ditt och mitt älskade Arsenal en av den moderna fotbollens allra värsta företeelser. Vi står öga mot öga med snubben som alltid sitter längst bak i klassen, väger på stolen och skjuter snorbusar i nacken på de arma stackare som försöker tillgodogöra sig magisterns undervisning. Killen som inte bara slår ut flest framtänder per läsår, som inte bara knör sig först i BAMBA-kön varenda dj-la gång, utan även filuren, som på något underligt och enormt stört sätt, alltid får över skulden på någon annan och, i och med det, alltid vandrar därifrån utan några som helst repressalier.

Den snubben, skolgårdens bullie, fritidsgårdens mardröm och ögontjänandets Mozart, FA-frökens magsår, klassföräldrarnas blindspot och alla plyschklädda skolkuratorers gråa hårstrå, den snubben står på lördag för motståndet. Jag vill understryka att jag är en antivåldets förkämpe, en fredens lilja som bara väntar på att bli plockad av världssamförståndet och en utsträckt hand som klappar takten till den tillmötesgående dialogens förenande pardans.

Men jag skall också erkänna att jag nu skiter i det. Totalt. Jag skiter i att vända andra kinden till, jag skiter i den obligatoriska gruppkramen och jag skiter i förlåtelsens paradigm. För nu skall rottingen fram. Headmaster D&M sparkar in sandalerna i skåpet, hivar upp plyschkaftanen på kroken och letar fram den, nuförtiden tack och lov, dammtäckta metallinjalen. För che£sea fc, skolgårdens plåga, alla OBS-barns galjonsfigur och socialtjänstens allra sämsta samvete, nu är det smisk på stjärten som gäller. För nu dj-lar är det, hur tragiskt det än må framstå, bara smörj som begrips.

För det goda Arsenal fortsätter sitt avbetande av fotbollens allra värsta ondska och på lördag är det kravallknotten från det blåa Londons tur, varför vi skall göra allt som står i vår makt för att det skall bli deras otur. Det gamla hårda, mittcentrerade och tighta che£sea är utbytt mot det unga, rörliga och wannebe-barca-light-lightiga che£sea. Den fräcka ytan är ny men skiten under den är densamma. Du kan ha hur många svarta vänsterbackar som att backa upp dig, men en rasist till lagkapten är alltid en rasist till lagkapten.

Brett Wilde

“A” as in Abracadabrovich? Bild från Flickr.com: ”Brett Wilde”

Gnällkärring D&M fick på rejält tafsen, efter att i den efter shittymatchen följande Headmaster Ritual klanka ned, inte bara på Aaron Ramsey, utan även Wengers gameplan. Jag förstod vad han var ute efter men jag hävdade då, och vidhåller än idag, att vi borde varit modigare och gjort mer för att behålla det spelmässiga initiativ vi då hade i första halvlek.

Matchen mot che£sea är självklart en annan och vi spelar den dessutom på hemmaplan. Men risken för att samma hängslen-och-livrems-tänk genomsyrar även denna match är stor. Den största risken med detta är inte bara att det går ut över det offensiv och det kreativa, utan att man underskattar det oerhört fungerande försvarsspel vi faktiskt redan har. Samt underminerar det hittills fungerande centrala mittfältet och dess, hittills, oerhört kompetenta aktörer.

Så av dessa, samt några andra, orsaker, vill jag se följande startelva på lördag: Jag vill, i väntan på att vi går över till 4-4-2 (vilket aldrig kommer att ske) se oss spela 4-3-3, och inte den 4-5-1 vi senast fick se.

Mannone
Kung Hjärtesorg – BFG – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Diaby – Cazorla
Gervinho – Giroud – Podolski

Back Five: Så länge vår förstemålvakt är skadad håller Mannone (tvätt-?) ställningarna bakom en backlinje som inte bara präglas av två moderna ytterbackar, som dessutom kämpar som små galna djur, utan även ett mittlås som är väldigt komplementärt fungerande. Om kapten Vermaelen fortfarande är influensasänkt, går Koscielny in och är världsbäst.

Mittfältet: Ser här inga frågetecken bara rätta svar, inga problem bara lösningar. Coquelin, Ramsey/AOC och kanske även Frimpong backar upp. Frågor på det?

Anfallet: Här kommer vi till det, låt oss kalla det, spännande området som ligger vidöppet för diskussion: Skall Ramsey åter få chansen som täckande och backlinjestödjande högerytter, eller skall vi utgå ifrån att killar som Gervinho eller AOC kan lösa den uppgiften? Och finns det plats för en Giroud eller en TW14 i anfallslinjen?

Som jag nämnt tidigare så skulle jag enormt gärna se en anfallslinje som består av AOC, Gervinho och Podolski, men då jag dels vill få igång Giroud, men framför allt tycker han passar mot ett försvar som che£skys, så får det bli som i uppställningen ovan. Jag tycker fortfarande att det är ett enormt resursslöseri att låta en spelare som AOC förfrysa på bänken, varför han i min bok skall vara nummer ett av avbytarna, och jag tycker dessutom att Arsjavin är alldeles för bra för att endast användas mot League One-motstånd.

Tips från soffcoachen: Den allsmäktige profeten, alias Soffpotatis D&M, har ju som ni vet svar på alla världens frågor, men på senaste tiden har jag börjat fundera, ja till och med vackla. För i samma stund som jag gläder mig åt att vi plötsligt har ett försvarsspel, så rädds jag för att Wenger förlorat lite av sin tilltro till vårt centrala mittfält och deras förmåga att understödja försvarslinjen. Jag vill på lördag se en offensiv som vågar rulla upp, som vågar utmana och som vågar reta gallfeber på det blå odjuret. Som fortsätter på Goldi Poldis fantastiska hemjobb, men som också kan matcha det i andra planhalvan.

Jag utgår ifrån att herrar Diaby och Arteta kommer att få att göras, samt att Jenkinsons och Gibbs defensiva skills kommer att sättas på prov, men jag ser, med tanke på che£skys påvra insatser den senaste månaden, absolut inte en vinst som omöjlig. För nu är det dags. Inte bara för att visa att vi själva är tillbaka, utan för att sätta den lille snorige skitungen på plats.

COYG. Låt rättvisan, livets vackra och den rena godheten segra.

Läs mer

Loving the game but hate the players

Davidsson och Mannen – ons 26 sep 2012 kl 06:44

För många av oss är det som ett gift, som en drog eller som en livslång sjukdom som vi en gång smittades med. För andra är det ljuset i vardagens mörker, den lilla dos av nöje som får plats i en slimmad tillvaro och för vissa är det själva meningen med livet. Oavsett vilken sort du är eller vad du känner igen dig i, så är vi många som bär fotbollen som en självklar del av vår person och lever ett liv där fotbollen har en lika oantastlig som självklar plats.

Vissa av oss har mer eller mindre rutat in vår tillvaro och format om själva hanteringen av våra driftsimpulser för att få ekvationen: Klubb+familj att gå jämt ut. För andra är fotbollen själva kittet i det sociala livet och det, kring vilket nya vänskapsband knytes.

För många av oss fotbollsslavar eller fotbollskicktorskar har denna täta relation med åren allt mer sats på prov. Vi älskar fortfarande laget i vårt hjärta och är fortfarande lika trollbundna av spelet klubben är en del av, men vi stöter längs med vår vandring, ständigt på ännu fler stenar som först mest är i vägen, men sedan blir till en mur av motstånd och växande avstånd.

För vissa personer började det kanske med Hillsboroughkatastrofen, för andra med den därpå följande Taylorrapporten och dess konsekvenser av all seated, och allt mer tysta och turistfyllda rymdskepp till arenor. Hade du frågat en spurs så hade han säkert svarat Sol Campbell, en manu säkert Glazersfamiljen medan min första sten heter Ashley Cole. För mig var Cole och dennes oerhört smutsiga övergång, till den då just nyrika klubben chelsea fc, det som för första gången fick mig att stanna upp och känna behovet av att ta en omväg.

Visst hade jag förstått att den där Abramovich var en ful fisk med blodstänk på händerna, men företeelsen kändes på den tiden ännu inte som ett hot för mig och mitt lag. Arsenal var fortfarande bland de bästa och saker och ting utfördes fortfarande på rätt sätt i och kring klubben. Men då Cole gick bakom ryggen på klubben och gjorde det eftersom att han ansåg det vara oerhört kränkande att lagets kapten och en av de riktigt stora stjärnorna på den tiden, faktiskt tjänade mer pengar än han själv gjorde, det blev för mig en abrupt ringsignal att vakta upp till.

Sedan har stenarna fortsatt att falla ned i min väg. Det som tidigare var en komfortabel motorväg är idag en högst snårig överlevnadsvandring kantad av Mansours och Qatar Investment Authorities, av Darren Deins och Mino Raiolas. Sockerpapporna har blivit fler, agenternas makt hissnande stor och spelarna så uppblåsta av antalet nollor på lönechecken att all kontakt med vanliga människor och den vanliga världen verkar te sig helt omöjlig.

En promenad i den bästa av världar

En vandring i den bästa av världar. Bild: D&M

Rötterna är för länge sedan bortglömda, begreppet lojalitet har helt raderats ut och överlöparna är nu så många att förbjudna övergångar inte längre finns. Fotbollsspelarna lever i sina hermetiskt tillslutna kuvöser av ryggdunkningar och lismande agentsmicker. Och där skidåkarens, stavhopparens eller gymnastens tillvaro präglas av ett ständigt självplågande för de där ynka fem minuterna i ljusets sken, vart fjärde år, där stiger fotbollsspelarens ego till skyn som en väteballong en sval sensommarkväll.

Det talas om rättighet att vinna titlar och det fluktas ständigt på bänkgrannens feta kontrakt och ovanför står agenten och drar i trådarna. Det som tidigare var femtekolonnare är numera norm, spelarna kysser klubbmärken i samma takt som de ser till att öka sina andelar i den moderna showbizen och sådana som jag står kvar med mössan i hand utan att förstå någonting. Cole har blivit till adebayor, som blivit till nasri, som blivit till van persie som blivit till Song som blir till…

För att överleva denna så kallade modernisering, av något så monomentalt konservativt som fotbollen, har jag allt mer kommit att separera själva sporten från dess utövare. Den senaste tröjan med spelarnamn på ryggen jag köpte, bar namnet jag sedan gav min son. Ett år efter sonens födelse hade spelaren lämnat klubben.

Jag älskar fortfarande sporten och jag älskar fortfarande mitt lag. Jag känner fortfarande samma stegrande puls timmen före avspark, låter fortfarande Arsenals resultat forma min tillvaros utformning och använder fortfarande ”vi” när någon undrar hur det går för Arsenal, nu för tiden. 

Men jag låter mig inte längre bli sådär kompiskär som jag förr i världen kunde bli i dess utövare och jag har förlorat möjligheten till relaterande med dem. Jag försöker se spelarna som tillfälliga bitar i ett större puzzel, bitar som är mig lika närliggande och möjliga att identifiera mig med som marsmänniskor, healing och global avsvalkning. För många av dessa spelare verkar, tillsammans med sina representanter, göra allt de bara kan för att framstå som osköna, ovänliga och omöjliga att älska. Som om de inte bara inte längre brydde sig, inte längre levde på samma planet som oss dödliga, utan till och med medvetet strävade efter att bli avskydda av oss.

Så jag är fortfarande trollbunden, jag älskar fortfarande klubben och jag älskar fortfarande sporten, men f-n vet vad jag tycker om dess utövare.

Läs mer

Headmaster Ritual: Fler frågor än svar

Davidsson och Mannen – mån 24 sep 2012 kl 06:54

God morgon bäste svensktalande Gunner, välkommen till en ny härlig arbetsvecka. Idag är det måndag och egentligen skulle jag redan ha skrivit denna Headmaster Ritual och gjort det igår, just efter matchen mot shitty. Men när jag kom hem och skulle sätta mig framför datorn, hade jag liksom ingen känsla för vad jag skulle skriva och jag, som ständigt tenderar att ha en åsikt –både om sånt jag borde och sådant jag inte borde ha åsikt om, jag kom på mig själv med att egentligen fått mer frågor än svar under gårdagens match.

Både Wenger och olika spelare hade talat upp matchen som, kanske inte avgörande men ändå, oerhört viktig i ett prognostiskt perspektiv och att utgången av den skulle komma att säga oerhört mycket om säsongens Arsenal. Men där vi skulle få svar på hur bra årets Arsenal egentligen är, där väcktes inom mig istället en mängd frågor.

Var Vermaelens influensa verkligen en influensa och inte en wengersk petning av en spelare med för hög status för att bli åsidosatt? Som när Lehman var skadad och samtidigt spelade i landslaget? Eller som när Almunia var sjuk, men frisk nog för bänken? Varför valde Wenger att, trots oändligt många andra och bättre alternativ, sätta in den centrale mittfältaren Ramsey som högerytter? Varför gjorde Wenger inga tidigare byten och varför så felaktiga när han väl gjorde dem?

Jag tyckte vi började matchen riktigt bra och höll, trots shittys mål, matchen i våra händer hela första halvlek. Vi tappade sedan allt och 2-0 var oändligt mycket mer nära än den kvittering som slutligen kom. Och jag måste säga att jag känner stor osäkerhet inför hur jag skall värdera den poäng vi ändå fick med oss hem. För visst är oavgjort borta mot shitty ett bra resultat och ett rejält kliv framåt i förhållande till förra året och visst känns den, efter Koscielnys sena kvittering, som en räddad sådan. Men utefter hur matchen gestaltade sig upplever jag att vi, om vi hade spelat som vi borde, absolut skulle ha vunnit den. Hade vi startat som mot foolsen (minus Vermealen), som mot Soton eller som mot Montpellier, så hade vi vunnit den. Bättre än så var inte shitty. Vi slängde bort en chans som var till oss given, varför vi, trots den sena kvitteringen, står med två tappade på vår hand.

rätt lag på rätt plats

Rätt lag på rätt plats. Bild D&M.

Och här pocker fler frågor på uppmärksamhet. Vad tänkte Wenger när Ramseys närvaro, utan att hänga Ramsey, på högerytterplatsen inte bara ändrade hela anfallstrions arbetsfördelning utan även helt tog bort den tidigare så avgörande kvickheten? När hela vårt anfallsspel föll tillbaka till gamla synder av uppstanning och statiskt passande i sidled? Och varför gjorde han inget åt det? Var det bara potatisarna i TV-sofforna världen runt som såg? Om chelseas Luiz ser ut att vara styrd av en 10-åring som spelar FIFA12, så gjorde Wengers matchning ut att vara gjord av precis samma snubbe. Ur dessa lösa trådar skall jag, min osäkerhet till trots, sträcka ut min betygsättande hand och plita ned några namn och några tecken:

Mannone: 2/5. Ett par fina räddningar och bra spel med fötterna, men vad höll han på med på hörnan som ledde till shittys mål? Szczesnys misstag mot Southampton var förvisso mer pinsamt och löjeväckande, men kom i en match som redan var vunnen. Mannones misstag igår kom vid 0-0- och konsekvenserna mångt mycket allvarligare. Och detta trots att mycket går att skylla på den bristfälliga markeringen.

Jenkinson: 4/5. Den lille finske svårmodsdisplayen gjorde igår sin bästa match för klubben. Fungerade fantastiskt bra med Mertesacker och utmanade ständigt framåt. Som vanligt en enorm arbetsinsats men till det också ett oerhört bra passningsspel och ett uppvisande av spelsinne som han tidigare inte frontat.

Kung för en dag

Kung för en dag? Bild D&M

Mertesacker: 4/5. Matchens bäste spelare. Solid, på rätt ställe och självklar i nästan samtliga sina ingripanden.

Koscielny: 3/5. Såg stundtals rejält matchoslipad ut, men vägde upp det med den vanliga frenesin och glöden. Räddade matchen åt oss med sitt underbara kvitteringsskott och fungerade väldigt bra mellan en stor tysk och en kvick engelsman. Missade dock, tillsammans med Podolski, totalt markeringen vid shittys mål, vilket tar ned betyget en smula.

Gibbs: 3/5. Mycket bra i sitt defensiva spel men föll offer för anfallskedjans bristande rörlighet. Fick inte alls så mycket att jobba med och producerade fullt logiskt inte alls så mycket, vi fått nöjet att vänja oss vid, i den offensiva delen.

Arteta: 3/5. Drog det tunga lasset i försvarsarbetet och fortsatte, även igår, att slå passningar med nästan kuslig säkerhet. Fick ta emot en del smällar men var också den som bromsade av mycket av shittys anfallsförsök, och det inte helt utan fula knep.

Diaby: 2/5. Ojämn och såg ut att falla tillbaka på gamla synder så fort han kom under stor press. Kommer ihåg ett antal gånger igår, då han fick två eller fler shittyspelare på sig och istället för att titta upp och söka passningsmottagare slog ned blicken och började kludda boll, varför han snabbt blev fråntagen den.

Cazorla: 3/5. Kanske är hans betyg i högsta laget, men det kan aldrig vara passningsläggarens fel att mottagarna inte visar sig. Tog tag i bollen och försökte, men fick, i princip, ständigt söka ett nära alternativ istället för ett långväga, vilket hade blivit farligare. Hade han haft rörliga passningsobjekt hade han också sett bättre ut. Slet oerhört i det defensiva jobbet, vilket var enormt mycket bortkastad energi och kompetens. 

Ramsey: 1/5. Jag är, vill jag återigen understryka, ingen vän av ”nu hittar vi en syndabock och kastar all möjlig skit på den”, och jag är ledsen, men killen var inget vidare igår. På många sätt är det inte Ramseys fel, utan Wengers, för Ramsey är inte Benayoun och han blev inte den lyckade rockad som Wenger säkert önskat, utan bara en bromskloss i det tidigare så fartfyllda anfallsspelet. Och om han var insatt för att understödja det defensiva jobbet, var även det stolpe ut, för han sågs mest lätt joggandes och ojandes över bortslagna bollar och missade chanser.

Gervinho: 2,5/5. Missade så in i h-vette med skott, men var å andra sidan ständigt på väg framåt och utmanade ständigt shittyförsvaret. Hade han haft lite bättre kyla i skotten eller läst av situationerna bättre, så hade han gjort en stormatch. Nu blev det inte så och hans insats blev mest en axelryckning.

Podolski: 2,5/5. Ingen stor match av Podolski som mest ägnade sig åt att slita och försöka erövra boll. Tycker dock att han borde ha fått spela kvar, eftersom han faktiskt är vår meste målskytt i år och eftersom han, när han väl fick bollen, faktiskt såg ut att ha något på gång. Inte alls samma ihoplänkande med Cazorla och Gibbs som mot Southampton och foolsen.

Wenger: 1/5. Ja du, bäste herr Wenger. Du är säkert nöjd över poängen, men du borde fundera mer på de ytterligare två vi hade kunnat ta om du matchat laget rätt. Slängde en rejäl näve grus i maskineriet, gjorde det hela inte bättre av bytena och slängde således bort trepoängaren? Varför spela Ramsey på fel position, varför låta den relativt hete AOC, återigen, hållas utanför spel och varför byta ut Podolski? –Mot Walcott?

Som ni märker är jag, trots att vi tog en bortapoäng mot ligasegrarna, inte helt nöjd. Jag tycker inte shitty var så himla bra och jag tycker vi, under andra halvleks första halva, helt gav bort initiativet när vi istället skulle ha drivit upp tempot, rullat bort och pressat ned dem. Nu blev matchen och poängen räddad av Koscielny, samma Koscielny som var vår bästa mittback förra säsongen. Undrar vad Wenger tänker kring detta, vad tror du?

Läs mer

Jag måste börja sluta jinxa

Axel Asplund – sön 23 sep 2012 kl 18:34

En sak är säker. Jag måste sluta gå på O’Learys. Min gamla jinx är tillbaka.

För ett antal år sedan hade jag en period när Arsenal aldrig vann matcher som jag såg på O’Learys, och det ledde till att jag slutade gå dit under en tid. Nu verkar det inte bättre än att jinxen är tillbaka. Jag har sett tre matcher i ligan och Champions League hemma i lägenheten den här säsongen och tre på O’Learys. Jag behöver nog inte förtydliga vilka matcher jag har sett var…

Hur som helst tycker jag att Arsenal var värt minst en pinne idag, och ”Kos” kvittering kan nog ingen snacka bort. Mittfältspelet var stundtals bländande och hade det stämt lika bra i den offensiva tredjedelen som på mittplan hade det inte stått en nolla för bortalaget på resultattavlan i halvtid.

Jag tycker att backlinjen på nytt gjorde en strålande insats. Precis som i tidigare ligamatcher kändes det aldrig som att det var särskilt oroligt i det bakersta ledet. Det är imponerande av två anledningar för dels var det de regerande ligamästarna vi mötte och dels var det första gången på länge som Mertesacker och Koscielny spelade tillsammans. Att fransmannen kan gå in och göra en så pass bra match utan att försvarslinjen darrar tyder inte bara på att han är en grymt bra mittback utan också att det finns ett grundsystem som fungerar. Dessutom var både Calle och Gibbs i princip felfria på nytt, för att inte tala om BFG.

Vito Mannone gjorde en godkänd match trots allt, men det går inte att komma ifrån att han var direkt ansvarig för Citys mål. Ska man som målvakt gå ut på en hörna måste man vara säker på att nå bollen – allt annat är kardinalfel. Kanske går det att bokföra det här misstaget under kolumnen orutin, fast frågan är hur mycket orutin ett lag som vill slåss om troféer har råd med.

Offensivt var det ingen som direkt utmärkte sig varken positivt eller negativt. Det var en stabil insats över lag, även Gervinho borde ha gjort mer av de två riktigt bra chanser han fick och särskilt den i första halvlek. Jag vill dock nämna Aaron Ramsey som jag tycker får oförtjänt mycket kritik för sitt spel. Idag överglänste han Diaby och visade grym vilja att få med sig ett bra resultat hem till London.

Om jag ska återknyta till mitt inlägg efter Montpelliermatchen skulle jag vilja hävda att jag redan nu fick rätt gällande hörnvarianten. Jag skrev att det skulle ta max tio matcher innan den gav utdelning, och om man kvällstidningshårdvinklar det tycker jag att det var den som gav utdelning när Koscielny vräkte in bollen i nättaket.

Det här var ett bra resultat. Hade någon erbjudit oss fyra poäng på bortamatcherna mot Liverpool och City innan matcherna var spelade hade jag nog utan större tvekan accepterat det. Arsenal är också ett av fyra lag som är obesegrade den här säsongen (Chelsea, City och – Sunderland, med fyra kryss, är de övriga). Att undvika förlusten betyder mycket för självförtroendet i laget och jag kan tänka mig att det är rätt god stämning i Arsenaltruppen just nu.

Jag har väldigt positiva vibbar vad gäller världens skönaste klubb just nu. Det gäller bara att jag slutar se matcherna på O’Learys antar jag.

Läs mer

Har man djävulen i båten, får man ro av bara satan

Davidsson och Mannen – fre 21 sep 2012 kl 09:32

Den svenska ishockeyspelaren Linus Klasen, som denna säsong spelar i Luleå Hockey, är säkerligen en spännande figur. Men mer spännande är hans pappa Robert och mest spännande av dem alla borde Linus farfar, med det rakt igenom urtunga namnet Rockcliff Klasen, vara. Denne Rockcliff uppgav, i samband med en diskussion kring Linus pappa Robert och dennes kamrater i popbandet Noice av vilka två av tre avled i narkotikarelaterade sjukdomar, oerhört insiktsfullt att har man djävulen i båten, får man ro av bara satan.

Och precis som i farfar Rockcliffs ord, om valet av handlingars betydelse för dina vidare aktioner, är det för söndagens motståndare Manchester City. För trots att de, med sina 132 år på nacken som fotbollsklubb, har en anrik historia och trots att den absoluta merparten av den är förgylld av det skimmer endast den internaliserade goda förloraren kan bära, så har de, hur de än vrider och vänder på sig, satt sig med djävulen i båten.

Klubben som hade vunnit ligan två gånger och FA-kuppen fyra. Som hade tagit hem Ligakuppen två gånger och tre Community Shields. Klubben som odlade myten om genuinitet, om att vara locals och om trogna supportrar i förhållande till storebrors alla turistfans, vilka enligt myten endast var medgångssupportrar. Denna klubb är sedan den förste september 2008, för all tid och evighet, förknippad, inte med genuinitet, med lokal förankring eller trogen konstans. Klubben är och förblir endast förknippad med Abu Dhabi United Group, med Shejk Mansour bin Zayed Al-Nahyan och med det fulaste, mest avskyvärda och allra mest alienerande, som den moderna fotbollen någonsin burit med sig.

Klubben vars följeslagare med största sannolikhet formades med nedsvärtad självbild av år av förluster och underläge, som skapade hela tillvarons fiende i grannklubben United (läs gärna Colin Shindlers fantastiska bok ”Manchester United ruined my life”) och som blev själva sinnebilden för fotbollsfantastens förbannelse. Den klubben hade i varje fall, under tiden före övertagandet, någon form av charm, någonting som väckte den neutrales empati och någonting som faktiskt framstod som sympatiskt.

Denna klubb valde, trots ny gratisarena, att sätta sig med djävulen i båten och den kommer, för alltid, att vara tvungen att ro som bara satan. För när Arteta, i vårmatchens allra sista skälvande skede, satte 1-0 bakom Hart, då stod jag upp i Manu-Mats soffa. Jag hoppade som en galning, viftade med händerna i obscena gester och hörde min egen röst skrika ”Money can’t buy you class”. ”Ditt smutsiga j-la piece of shit”. Och så vidare, om och om igen, i en strid ström av suspekta ordsammansättningar som jag idag inte alls vill kännas vid.

För trots att det är det lilla vita laget Norr 17 som är våra antagonister, trots att che£sky fortfarande gör som de gör, endast med den skillnaden att de nu i shittys skugga kommer undan med det, och trots att den spanska nepotismens allra mes osköna DNA-kvacksalvare borde väcka än mer avsky. Så är det shitty. Det är shitty, hästlängder framför deras granar United, med vilka vi hade våra duster för några år sedan. Det är shitty som bär fotbollsdjävulens fulaste tryne och det är mot shitty man kastar sin första sten.

pengar kan inte kpa klass

Så här såg det ut på Emirates hedningsläktare i våras. Bild: D&M.

Det är också mot shitty vi står nu på söndag. På Etihad Stadium vars namn klubben får miljardtals kronor för att döpa arenan till, med en trupp som för tillfället endast innehåller tre före detta Arsenalspelare och med en image som inte bara är förvrängd, i förhållande till den historia de för bara några år sedan uppgav vara så viktig, utan även till samtliga de värden de uppgav sig stå för.

Shitty är, precis som vi, hittills obesegrade och endast fyra måls sämre målskillnad skiljer det goda på tredjeplatsen från det onda på fjärde. Mancinis laborerande med trebackslinje har, i min värld, endast för med sig osäkerhet och sårbarhet till shittys tidigare så täta defensiv och kan det experimentet få fortsätta även på söndag, gärna med en Kolo Touré, som en tre mittbackar, så kan kantlaborister Gibbs-Podolski och Jenkinson-AOC/Gervinho med understöd, ha en spännande söndagseftermiddag att se fram emot.

När jag skriver detta har Wenger ännu inte haft sin presskonferens, varför exakt skadeläge inte är helt utrett, men jag föreslår följande startelva:

Mannone
Jenkinson – BFG – Vermaelen – Gibbs
Arteta – Diaby – Cazorla
Gervinho – Giroud – Podolski

Back five: Szczesnys skadesituation är ännu dold i ett dunkel som, enligt Wenger, ser ut att vara minst tre veckor. Mannone har varit allt annat än kass i de matcher han spelat, men hade Szczesny varit frisk så hade det varit han som skall ha stått, för det är han som är vår förstemålvakt. Nu blir det inte så mot shitty, utan vi får hoppas att Mannone goes Fulham ännu en gång. I backlinjen saknar jag, precis som många andra, favoritspelaren Koscielny. Men i och med att Mertesacker varit så bra som han hittills varit och eftersom Vermaelen numera är lagkapten, så finns ingen plats för Koscielny i dagslägets startelva.

Mittfältet: Här ser jag inga som helst frågetecken. Skulle Diaby ha dragit på sig något elände i matchen mot Montepiller, så lär Coquelin vara redo. 

Anfallet: Här blir det lite lurigare. För visst skulle anfallet kunna ställa upp som mot Soton, med Gervinho som falsk nia mellan AOC och Podolski, för det gick ju ganska bra där. Men jag ser dels stor nytta i Girouds underbara bollmottagande och framför allt så anser jag att han måste spelas för att kunna komma igång med det frekventa målskytte jag utgår ifrån att han har i sig. Därför önskar jag ovan uppställda anfallstrio, i vilken AOC byts in när shittyhuvuden börjar tröttna efter dryga timmens spel.

Jag har dock en liten småsmygande känsla av att Wenger, trots målproduktionen, kommer att peta Gervinho och forma anfallstrion enligt AOC – Giroud – Podolski. Detta dels för att Wenger, genom åren, tenderat att rotera spegelvänt, men framför allt för att två så snabba spelare som Podolski och AOC skulle kunna vara svårare för en trebacklinje med Touré som ingrediens att hantera, än en med den förvisso nyväckte målskytten, men ändå mer stillastående Gervinho. Eller så för han den tanken till sin spets och ställer upp med samma anfallstrio som mot Soton, eftersom den antagligen är den mest rörliga och mest röriga för en eventuell shittytrio att hantera.

The Treatment Table: Som vanligt ligger vi högst upp, med Sagna, Rosicky och Wilshere med 6:e oktober som återkomstdatum, och vi har PIG 1, PIG 2 och tredjevalet på strikerpositionen, Chamakh, borta på ännu obestämd tid. Men trots placeringen i denna ligatopp, så är jag i nuläget inte så där oerhört brydd. För trots att Sagna är långt mycket bättre än Jenkinson, trots att Szczesny är bättre än Mannone och trots att både Rosicky och Wilshere skulle spetsa truppen något enormt, så tycker jag vi har en, förvisso fragil men ändå, god startelva och helt klart fullgod bänk.

Men jag har ingen som helst magkänsla kring hur den här matchen kommer att sluta. Till skillnad från vår toppplats i Injury League är shitty, bortsett från na$ri och Micah (minns ni tv-serien om den lappländske tonårspojken och dennes jakt på sin försvunna favvoren?) Richard, är helt ordinarie. Vi kommer med vinst mot Montpellier i ryggen, medan de fick kröka rygg och ta emot, mot Real. Jag har ingen aning om hur matchen kommer att gestalta sig, jag vet bara att jag kommer att sitta studsande, högröd och lätt salongig efter en heldag, med foolsen-manu som förmatch, på den lokala puben. Och jag vet att jag inte, precis som i våras, kommer att kunna hejda mig när avgörandet faller. När vi drar pluggen ur shittys stinkande eka och när de sjunker till botten i det djävulska sällskap de valt att kampera. Låt dem falla, låt dem sjunka och låt oss för allt i världen vinna matchen på söndag.

För har man djävulen i båten, får man ro av bara satan. Så säger Rockcliff, och säger han det, då är det så.

COYG, för h-vette!

Läs mer

Om Arsenal Swedens rabatt på O'Learys

Axel Asplund – tor 20 sep 2012 kl 20:13

Det har väckts frågor angående Arsenal Swedens rabatt på O'Learys i och med att restaurangens logga inte är med på årets medlemskort. Här är bakgrunden till detta. 

Jag började undersöka vårt avtal med O'Learys tidigt i våras och det framkom att det avtal vi tecknade för ett antal år sedan har upphört att gälla, utan att de hade meddelat oss. Sedan det avtalet skrevs har många kommuner i Sverige ändrat i sina utskänkningstillståndsregler och godkänner inte längre 15% rabatt på alkohol. Det har gjort att O'Learys på vissa orter i Sverige inte kan ge rabatt på annat än mat. De flesta restauranger har dock fortsatt att ge rabatt till Arsenal Sweden-medlemmar eftersom att O'Learys i regel ger större supporterklubbar 15% rabatt.

Jag har varit i kontakt med olika personer inom O'Learys ledning, men har mest bollats runt och hänvisats vidare. Det senaste jag hörde var att jag skulle ta kontakt med dem i slutet av augusti, vilket jag också gjorde men sedan dess har jag inte fått någon respons.

Vi kände därför att vi inte vågade ha med loggan på medlemskortet i år, för att vi i så fall skulle lura medlemmarna om det är så att O'Learys inte vill ge oss något nytt avtal. 

Detta är en populär förmån för oss medlemmar som jag hoppas ska finnas kvar. Jag fortsätter att söka besked från O'Learys och kommer att jobba för att få till ett nytt avtal där det tydligt är nedskrivet var och på vad vi får rabatt, eftersom att det är olika regler som gäller i olika kommuner.

Många O'Learys ger fortsatt rabatt även denna säsong, så hör med din lokala restaurang vad som gäller för Arsenal Sweden där. Så fort jag får ett klargörande från O'Learys kommer information ut på Arsenal.se.

Läs mer

Headmaster Ritual: Pardon my French

Davidsson och Mannen – ons 19 sep 2012 kl 07:05

Igår påbörjade vi årets gruppspel i The UEFA Champions League och vi gjorde det borta mot franska ligamästarna Montepillier HSC på gamla betongklumpen Stade de la Mosson. Och jag skall villigt erkänna att jag, så här dags förra året, allt annat än räknade med europaspel även i år. Hela förra säsongens CL-gruppspel var som en likvaka över en era som då kändes över och förbi. Att det då var sista gången på lång tid och att man fick försöka njuta mitt i sorgen och acceptera att vindarna virvlat förbi oss.

Som ni vet så fick Wenger ordning på laget, rätt spelade hittade rätt platser i laget och vi lyckades, tillsammans med che£sky och spursens härliga oförmåga till det, faktiskt ta de poäng vi behövde för att behålla vår plats i fotbollens finrum. Därför känns årets CL-spel adderat med spurs uteblivna dito, faktiskt fräschare än på många år.

Inför gårdagens match hade vi, efter två raka 0-0-matcher, fått fart på ligaspelet genom att nolla foolsen borta på Anfield Road och lättvindigt avfärda nykomlingarna Southampton hemma på Emirates. Samtidigt hade Montepillier förlorat tre av fem ligamatcher, bara skrapat ihop fyra poäng och det kändes som om de, igår, var där vi var under samma, period föregående år. De var vi och vi var?

För att undvika föregående säsongs knackiga färd, gjorde jag vad jag kunde för att vända europaspelstrenden till att bli mer ligalik. Av den anledningen lät jag bli den före detta turskjortan, dumpade allt vad extravaganser såsom dipp, gurk- och morotsstavar heter, och körde plain and simple, back to basics. Ett glas Pinot Noir, finsnus och ett gäng varma mackor. Inga konstigheter, bara enkelheter. Som ett enkelt, men genomgående fungerande försvarsspel, som ett vårdat bollinnehav och som enkla avslut i pressade lägen.

Vid avspark hade jag gjort mitt jobb, nu skulle bara Arsenal göra sitt. Och ni såg ju själva hur de jobbade. Fransmännen hade knappt knutit skorna förrän Diaby drog på sig det gula kortet, känslorna hade efter det hade knappt svalnat innan en övertänd Vermaelen knuffade till en lätt fallande Belhanda (tror jag det var), på straffområdeslinjen, vilket med den spanska rättvisans självklarhet blev straffspark och 1-0 till hemmalaget.

Arsenal visade karaktär, återtog initiativet och vände, som ni vet, på matchen genom två snabba mål av Podolski, som faktiskt verkar göra mål ungefär när han vill, och den pånyttfödde Gervinho. I det läget kände jag att, japp, det här blir safe sitting resten av matchen, inga problem bara lösningar. Det är ju så det är, nu för tiden.

Så ursäkta min franska, men herrej-lar vad jobbigt och onödigt spännande det därefter blev. Montepillier tog efter halvtidsvilan över totalt och Arsenal var, i bästa fall, tvåa på i princip varenda boll. Det centrala mittfältslåset Areta-Diaby hamnade i knät på backlinjen och centralt offensiva krafter som Cazorla och Giroud var så gott som avknoppade från resten av laget. Våra yttrar, målskyttarna Gervinho och Podolski, fick överge allt vad anfallsspel hette och nästan bara ägna sig åt defensivt understödjande.

Förvisso vaskade Montepillier bara fram en, kanske två riktigt farliga chanser, men Arsenals spelare fick slita hund, löpa utan boll och vrida sig till oigenkännerlighet för att hålla ställningarna framför Mannone. Samma Mannone som, i 80:e matchminuten, fick göra en direkt matchavgörande räddning efter att utespelarna tappat markering.

Och som man led, allt fritt softande var som bortblåst, naglarna åkte åter ned i tätt-matchande-mode och hela jag kändes som en enda stor human beat-box. Till slut var matchen över, vi hade rett ut stormen och det var en fantastiskt viktig seger. Inför fortsatta CL-gruppspelet och inför kommande söndagsmatch mot skitlaget från Manchester. Jag gör ett försök att återspegla mina upplevelser av spelarnas insatser genom att sätta små betyg här nedan. 1-5, inga konstigheter.

Mannone: 3,5/5. Bra med fötterna och lugn och säker i luftspelet. Grym reflexräddning i den 80:e matchminuten. Hade, trots hemmalagets spelövertag, inte jättemycket att göra, men hanterade det han fick genom att sprida lugn i klassen. Visst föredrar jag Szczesny som förstemålvakt, men Mannone gjorde igår en betryggande insats.

Jenkinson: 3/5. Precis som brukligt så var hans passningsspel på egen planhalva förenat med ren livsfara, samtidigt som hans inläggsspel och offensivt bollhanterande var hur stabilt som helst. Lysande assist till 1-2-målet och jag kunde bara hitta ett enda felpass på offensiv planhalva, på hela matchen. Ser ständigt lidande ut och ser ut att ha konstant blödande magsår. Men löste ändå sitt arbete bra igår.

BFG: 4,5/5. MoTM enligt mig. Räddade ett betänkligt svajande försvarsspel med att vara på rätt plats precis hela tiden. Hans lysande glidtackling i 46:e minuten var ren och skär fotbollspoesi, där han såg ut att vara ungefär fyra-fem meter lång och ungefär 20 centimeter bred. Kändes som ett naturfenomen, som om han spelade i trans och som om han, trots sin till synes otymplighet, var Mr 100 % i försvaret.

Vermaelen: 2/5. Övertänd och fladdrig. Inte alls med i matchen någon gång. Alldeles för het och stötte upp rejält otimat, vilket skapade jätteluckor för Mertesacker, Gibbs och, i andra halvlek även Arteta-Diaby, att täcka upp. Han saknade mycket av den avvägningsförmåga som är så viktig och såg ut att vara tyngd under kaptenens ansvar att föregå med gott kämpaexempel. Nästa match, tack.

Gibbs: 3,5/5. Ännu en bra match av Gibbs, som även igår visade enorma löplungor när han var både det defensiva ankaret som Clichy aldrig blev, men också en ständigt bollaktiv hotbild för motståndarlaget att försöka freda sig emot. Trots att detta var långt ifrån hans bästa match, så känns hans lägstanivå oerhört hög just nu.

Arteta: 3,5/5. Fortsatt elegant i sitt bollspel och en kille som kan konsten att städa med flärd. Tvingade även igår motståndarna att dra på sig en himla massa frisparkar och verkar nästan ha någon form av radar i ryggen, när han håller i bollen och undan motståndarspelare. Inte den mest glamouröse av fotbollsspelare men det nav kring oerhört mycket av vårat spel igår, kretsade kring.

Diaby: 2,5/5. Hade han inte dribblat som siste gubbe i eget straffområde (i 47:e minuten) och nästan gjort detsamma fast just utanför (i 49:e) hade hans betyg varit 3:a. För han var bra, men föll också till föga för gamla synder av bollkluddande och föll, i andra halvlek, för långt ned i banan. Visade dock, dessförinnan, en synnerligen bollvårdande nätthet på små ytor och ett plus även för den karaktäristiska bollvandringen genom en halv spelplan i den 57:e minuten. 

Cazorla: 2,5/5. Hölls under ständig övervakning av minst två hemmaspelare, så fort han fick bollen och kom, kanske därför, inte alls upp i den nivå som vi vant oss vid från den lille spanjoren. Hade, sin ymniga bevakning till trots, ett par riktigt fina smörpass däribland andraassisten till 1-1-målet och ett par drypande smörpass till bland andra Gervinho.

Gervinho: 3/5. Underbar löpning som ledde till 1-2-målet och härligt att se honom söka rätt plats vid rätt tidpunkt. Förutom målet producerade han inte så mycket framåt, men var föredömlig i sitt back-checkande. Oerhört mycket mer delaktig i spelet, med och utan boll, än föregående säsong, tog löpningarna och jobbade kopiöst för laget.

Giroud: 2,5/5. Vann i princip samtliga luftdueller och var lite av en Kenneth Anderson-light igår. Löpte och drog isär motståndarna men får oförtjänt lite ut av sin arbetsinsats. Snyggt assist till Podolskis kvitteringsmål och såg ut att ha mycket i sig, som vi bara väntar på att han skall få ut.

Podolski: 4/5. Var även igår en av våra absolut bästa spelare, endast slagen av sin gänglige landsman. Visade återigen, trots sin storlek, en enormt bra motorik med bollen och var sådär äckligt kylig i sitt avslut vid kvitteringen. Så agerar en målskytt. Till detta var han, precis som kollega Gervinho, ständigt på rätt sida om bollen och måste ha avlagt minst ett maraton när det gäller löpmeter utan boll. Mycket bra.

Bould: 1,5/5. Varför inget byte före 76:e minuten, trots att hela laget gick på knäna av trötthet? Och varför ta ut Giroud? Väntade dessutom med att verkställa de två andra bytena till 89:e minuten och borde stagat upp vårt fallande mittfält på ett bättre sätt. Fast å andra sidan fick han oss att vinna en svår bortamatch i gruppspelets inledningsskede, och det är ju inte direkt kattskit.

Återigen tyckte jag att Ramsey gjorde ett piggt inhopp med hög energinivå och ett lovande fightande. Varken Walcott eller Coquelin hann sätta något avtryck, bortsett från den tunnel som den sistnämnde åkte på just före matchslut. När matchen blåstes av gick jag mest runt och suckade en lång stund. För igår fick vi genomlida en jobbig andrahalvlek på en svår match, från vilken vi ändå gick med tre oerhört viktiga poäng. Men, ursäkta språket, f-n vad långt inne det satt!

Läs mer

Sidor