Senaste blogginläggen

1. Grundtryggheten
Nu var andra halvlek ikväll säsongens mest svajiga insats, men fram till dess, och stundtals även under avslutningen av matchen, tycker jag att Arsenal har utstrålat stor trygghet. Mycket har att göra med det stabila försvarsspel The Gunners har visat upp, men det ska inte underskattas att det har trillat in en sisådär 150 tyska och spanska landskamper på planen som ett skönt litet tillskott mot tidigare. Tänk att rutin är så viktigt för tryggheten på en fotbollsplan – att inte någon berättade det för Arsene Wenger för fem år sedan…

2. Carl Jenkinsons utveckling
Calle har gått från klarhet till klarhet den här säsongen. Misstagen, som man förut ibland behövde en medelstor svensk familjs alla fingrar för att hålla reda på för bara en match har under säsongsinledningen gått att räkna på ena handen. Assisten till Gervinho ikväll var en vacker kombination av teknik och vilja. Plötsligt känns saknaden efter Bacary Sagna inte lika tung längre – och ett bättre betyg kan en ung högerback inte få.

3. Hörnvarianten
Steve Bould var känd för att störta fram på första stolpen och skarva bollen vidare när George Grahams Arsenal fick hörna. Sedan hade Tony Adams ett enkelt jobb att sätta dit skallen och göra mål i förvirringen som uppstod. Det är därför kul att se att Arsenal numera testar den varianten då och då. Den ledde till Vermaelens 1-0-mål i Köln på försäsongen – och det är bara en tidsfråga innan den kommer att ge utdelning igen. Jag ger det max tio matcher.

4. Podolskis start
Tidningarna vill säkert dra på att Olivier Giroud ännu inte har nätat för Arsenal, men för min del får de hellre peka på Lukas Podolskis succéstart i världens vackraste fotbollströja. Det betyder oerhört mycket för klubben att tysken har inlett så starkt, och lättar dessutom pressen på övriga spelare.

5. Straffområdesdomaren
Nu är jag säkert oerhört färgad här, men jag kan bara minnas att domaren med den fåniga pinnen bakom kortlinjen har klivit in och tagit beslut två gånger. Första gången var när Arsenal mötte Udinese på bortaplan i CL-kvalet i fjol och andra gången ikväll. Bägge gångerna har straffarna varit tveksamma i mina ögon, så det får mig att undra vad de egentligen är bra för. Är de bara ännu fler personer som jag ska döma ut som komplett inkompetenta? Det känns rätt onödigt för det fanns redan tillräckligt sådana människor - de flesta är mest kända som domare i Premier League.

6. Abou Diaby
Mot Liverpool var Diaby bäst på planen, men idag gjorde han nog inte många glada. Han inledde med en varning efter 20 sekunder och det är klart att det påverkade hans spel negativt. Det ursäktar dock inte slarvigt spel och missade passningar. Men vi ska inte glömma att han har varit borta från spel under större delen av ett år, så det är givet att han inte kommer kunna spela som mot Liverpool i varje match. Det är nog läge att ha tålamod med fransmannen.

7. Målvaktsfrågan
Vito Mannone kanske inte alltid står helt rätt placerad eller ser ut som den mest stabile sista utpost världen har sett. Den här säsongen har han dock fortfarande inte släppt in något spelmål på tre matcher och om inte det är vad målvaktsyrket går ut på så har jag nog fattat fel. Nog har han nu på allvar börjat utmana Szczesny om den ordinarie platsen mellan stolparna? Det kan bara vara positivt för polacken för han har nog känt sig lite för säker på sin plats och slappnat av lite för mycket, och det kan man inte göra på den här nivån. Det räcker med att vända blicken mot matchen mot Southampton för en färskt exempel på det.

8. Drömstarten
Att inleda med en vinst på bortaplan i Champions League brukar i slutändan innebära avancemang till åttondelsfinalen, så därför känns segern ikväll extra skön. Nu väntar två hemmamatcher i rad, och med full pott i de matcherna kan vi börja lufta bänken om det blir ett bra resultat i Gelsenkirchen i början av november. Det återstår dock att se om det var rätt att börja få hybris redan nu...  

En era är slut. Över 500 blogginlägg med åsikter, funderingar och taffliga försök till humor är till ända. Jag lägger ner bloggen på arsenal.se.

Ni har givetvis märkt att frekvensen av inlägg minskat vilket har många orsaker varav den viktigaste är att jag inte tycker det är lika roligt att skriva längre. Jag ska återfinna den motivationen, i en annan form och på en annan plats, var så säkra.

Det händer oerhört mycket kring Arsenal FC i perioder och under andra perioder händer väldigt lite. Begränsningen med att vara situerad på den här sajten är naturligtvis att texterna ska handla om just fotbollsklubben. Jag kan inte riktigt göra vad jag vill, vilket blev allra mest påtagligt när jag skrev att en av våra egentillverkade souvenirer var mindre vacker. Man blir ett ansikte utåt för supporterklubben som inte alltid känns bekvämt och riktigt. Ibland vill man skriva om annat och när de känslorna överväger så ska man sluta.

Det är ett oerhört privilegium att få sitta i den sitsen jag har suttit, jag har varit aktiv på olika sätt i den här klubben i snart tio år och varit med om många härliga stunder. Det kommer också att komma massor av fina ögonblick i framtiden, men det får bli utan mig som pådrivare, drivkraft, reklampelare eller chaufför. Från och med nu ska jag bara vara vanlig medlem som klagar och berömmer Arsenal, Arsenal Sweden och livet i stort. En och annan biljett ska jag väl också be att få köpa.

Jag vill tacka er som har läst, er som har låtit mig skriva och så ses vi på Toby´s!

För ett år sedan nådde Arsenal ett lågvattenmärke av det slag vi aldrig har upplevt under Arsene Wengers tid som manager för klubben. The Gunners åkte till Ewood Park och visade upp ett försvarsspel som såg ut att vara organiserat av Harry och Lloyd i Dum och dummare. Blackburn gjorde fyra mål och vann matchen, och detta i kölvattnet av 8-2-förlusten i Manchester och den sämsta inledningen Arsenal hade gjort på årtionden. För en gångs skull kändes tidningarnas krisstämpel högst relevant.

Ett år senare är känslan en helt annan. På de fyra första omgångarna har Arsenal gjort åtta mål och släppt in ett – att jämföra med förra årets 3-10 i målskillnad efter de inledande fyra matcherna. Att kombinera orden ”Arsenal” och ”kris” i en rubrik är inte direkt relevant i år med andra ord.

Det är tydligt att det finns ett helt annat lugn i Arsenal Football Club i år jämfört med förra sensommaren. Då hade Cesc Fabregas och Samir Nasri precis lämnat klubben och Wenger var mer ifrågasatt än någonsin tidigare. Den stora skillnaden i år är att klubben har agerat snarare än reagerat.

Förra året verkade det som att Wenger och Ivan Gazidis trodde att de skulle kunna behålla Cesc och Nasri och blev tagna på sängen när det inte blev så. Då var de tvungna att på kort tid värva ett antal spelare, vilket gjorde att inledningen av säsongen blev minst sagt svajig på planen. I år tror jag att de hela tiden har räknat med att sälja Robin van Persie och därför agerade man på transfermarknaden redan innan holländaren såldes – med resultatet att spelet på plan inte har påverkats negativt inledningsvis.

Jag har varit imponerad av Arsenals spel i de här första fyra matcherna. Försvarsmässigt talar ettan i kolumnen för insläppta mål sitt tydliga språk, och offensivt tycker jag att det har sett bättre och bättre ut för varje match. Lukas Podolski och Santi Cazorla är så pass kompetenta fotbollsspelare att de av allt att döma inte behöver det där berömda halvåret på sig att acklimatisera sig till spel i England. Kan deras samarbete tillsammans med de andra offensiva spelarna utvecklas ytterligare kommer Arsenal vara med och utmana i toppen den här säsongen.

Det har talats om Bould-effekten i Arsenalförsvaret, och det är tydligt att något har hänt. Jag tror dock att utvärderingen av försvarsspelet får vänta ytterligare en tid för en mer rättvis bedömning. Samtidigt är det betryggande att Wenger och Bould bygger sitt lag på ett starkt försvar, för är det något vi har saknat de senaste åren så är det framförallt trygghet i defensiven. Vi ska dock inte glömma att vi har mött två lag som inte ville anfalla och en nykomling, så Boulds försvarsbygge kommer att ställas på svårare prov under den kommande månaden. Manchester City väntar på söndag och senare i september kommer Chelseas så oerhört sympatiska gossar till Emirates.

Känslan i år är som sagt diametralt motsatt jämfört med ett år sedan. Då var jag på väg att kasta ut tv:n genom fönstret efter att Koscielny hade snubblat in 4-2 till Blackburn i eget mål. Det hade jag, kan jag ärligt säga, inga planer på att göra efter gårdagens självmål.

Jag har en god vän som jag förvisso inte träffar så ofta längre, men som jag ändå ser som väldigt god och vi kan kalla denne vän för M. Idag är M en gift, stadgad och relativt skötsam man, men under en period i livet var M inte bara en trevlig kille utan även en j-väl på att fixa kvinnor. Och främst då med inriktning på temporära eller rent av instanta kontakter med dessa kvinnor.

M brukade storleende och tjusig hela han, angöra dessa kvinnliga bryggor under kvällens initiala skede, för att senare på kvällen säkra en plats i någon av deras respektive gästhamnar. Han var en veritabel mästare på att under kvällen kryssa fram bland dessa mellanmänskliga bidevindar och stagvändningar, för att sedan kunna känna in i vilken riktning han just denna kväll skulle komma att segla.

Under kvällens sjögång var M oftast generös nog att underrätta oss mer passiva barhängsmatroser om vart på det emotionella sjökortet han för stunden hemmahörde men också när han, så att säga, hade säkrat ankring i rätt hamninlopp. Så att säga. Han brukade då ta en sväng förbi oss i förlorarsoffan, på vägen mellan bardisk och blivande kuttersmycke underrätta oss genom orden: ”Ich bin klaaar”. Att vara klar, eller klaaar såsom i en finsk svordom. Hörde man M säga ”Ich bin klaaar”, så visste man med 100 %-ig säkerhet att den killen var i hamn för kvällen. 

Idag kom några killar från kuststaden Southampton och precis som vännen M´s kryssningar i öppna raggningsvatten så innehöll även denna match mot dessa Southampton också ett Ich-bin-klaaar-moment. Ni såg matchen, ni såg Cazorlas underbara passningsspel, Podolskis fantastiska frisparksmål och ni såg även Gervinho återfinna målet. Ni såg målen droppa in och ni såg momentet då man kunde luta sig tillbaka, dra en lättnadens suck och konstatera att Arsenal, vad än konsonantmannen i målet gjorde för att öka spänningen, var klaaara. Att matchen var vunnen och att segerns sötma, likt ett väl genomfört angörande av erotisk brygga, kunde njutas av i själv säker klarhet.

Sailorboy D&M spanar ut över grynnorna, spänner ett stag och utfärdar följande Sjörapport.

Szczesny: 1,5/5. Hade i princip inget att göra under första halvlek inklusive det högerinlägg som han ämnade tappa rakt ned till Fox's väntande fötter. Spred sedan bollarna hej vilt matchen igenom och vi får väl se detta som matchen då ringrostigheten nöttes bort. För bra var han inte, vår förstemålvakt.

Jenkinson: 2,5/5. Jenkinsons passningsspel är en gåta. För lika välavvägda som passningar han slog på offensiv planhalva lika nervvraksrenderande spred han dem på defensiv. Han satte, vid ett flertal tiillfällen, sina medspelare i knipor och kan bara glädjas och dra en lättnadens suck över att inget blev soton-mål. Kämpade dock, precis som vanligt, föredömligt, trots vissa tillkortakommanden.

PM4: 3/5. Lugnet själv i försvarsarbetet och positionsspelet, men någon form av reverserad Jenkinson när det gäller sina nickar. För i eget straffområde satt nickarna precis som de skulle, men så fort han kom nära Southamptons mål så blev de uddlösa och missriktade.

TV5: 3,5/5. Mr Troubleshooter of the Arsenal gjorde en bra match. Stod rätt, spelade rätt och räddade som brukligt upp situationer där medspelare, eller han själv, hamnat i trångmål. Inte så spektakulär som vi vant oss vid under tidigare år, men trygg och bra i sin huvudsakliga uppgift; försvarsarbetet.

Gibbs: 4/5. Mästerlig första halvlek, både framåt och bakåt. Var offensiv som Santos och defensiv som Sagna. Mycket bra även i det defensiva luftspelet. Och man är grymt ledsen å hans vägna att målen, i och för sig helt riktigt men ändå, blev självmål och inte krediterades Gibbs.

Arteta: 4/5. Satte genast normen med en sisådär sjutusen fina passningar på matchens 20 första minuter. Fortsatte sedan med sitt, föga spektakulära, men ack så vägvinnande spel. Klok utan boll och lysande med. Minns ni magin i assistet till 3-0-målet?

Coquelin: 3/5. Axlade utan svårigheter Arteta/Diaby-manteln i sitt väldigt välavvägda mittfältsspel. Visade stort mod där han, istället för att gömma sig bland sina kompetenta medspelare, sökte boll, sökte den avgörande passningen och försökte sig på skott, då och då. Onödigt utbytt i 67:e av Wenger. Här, i Coquelin, har Wenger ett värdefullt sparkapital. Song, who?

Cazorla: 4,5/5. Började matchen med att, i femte minuten, skjuta över men var därefter i princip felfri. Som en Fabregas under dennes bästa tid i klubben, där han fick det svåra att se lekfullt enkelt ut. Herregud vilka fötter han har denne man, hoppas Wenger visste vad han gjorde när han lät bli att ta ut honom och lät bli att spara honom inför tisdagens match.

Gervinho: 4/5. Började bedrövligt med bollkluddande och temposänkande, men spelade upp sig något enormt under matchen. Fungerade förvisso som back-up på strikerpositionen i Lille, men spelade sin första tävlingsmatch på den positionen för Arsenal idag. Och tja... Två mål är inte fy skam. Och en bruten måltorka är inte heller det så illa.

Podolski:4,5/5. Men kom igen. Hur kunde de rika storlagen (hmmm) missa denna tyska stenstod, denne titan, denne virtuos? Fantastisk med bollen, i sitt ständiga sökande efter väggpassningar, sina pass and go och med sin närmast poetiska benmotorik. Och frisparken... Robin van Who?

AOC: 4/5. Började matchen jättebra för att sedan nästan helt försvinna under första halvleks andra del. Gjorde sedan storstilad comeback i andra där han var snudd på lysande. Snabb, trixig och oerhört lurig för försvarare att förhålla sig till. Blev ännu bättre när han, i och med bytena på Podolski och Gervinho, fick spela på vänsterkanten.

Ramsey gjorde ett väldigt piggt intryck och man hade gärna unnat honom Gervinhos 5-1-mål, där han efter Cazorlas underbara pass var tämligen lysande när han dansade in i Southamptons straffområde. TW14 fick gör mål, vilket var kul för honom, men drällde betänkligt med bollen. Vacker gest när han lät bli att fira målet mot sin förra klubb. Den chansen har han gått och väntat på. Giroud satte inget speciellt avtryck, men fick heller inte mycket att jobba med. Det är bara för honom att fortsätta jobba, så kommer det snart att lossna.

Oljelagen: 2/6. Visst knyckte oljelaget light, QPR, en poäng idag, men framför allt förlorade både shitty och che£sky värdefulla poäng, då de bara kryssade mot Stoke respektive QPR. Så dj-kla härligt att se, så primitiv jag är i min glädje över att de inte vann idag. Leve EPL!

The Golden Triangle: 5/5. Gibbs+Cazorla+Podolski = Ljuv fotbollspoesi. Vi har i år fått en vänsterkant, som tillsammans med avlösande bolleverantör Cazorla är lika livsfarlig för motståndarlagen som Bermudatriangeln, enligt sägnen, är för sjöfararen.

Skepp och hoj, hojtar en römosig D&M, som gläds, stort i och med dagens resultat.  Laget som pressat båda de där trasorna från Manchester, hade idag inte en chans mot London Finest. Var Soton så här kassa, eller är vi så här bra?

COYG and Thank You. Cheers!

Under en period hade jag har en närmast fixeringsliknande förkärlek för de gympadojor som vanligtvis kallas sneakers. Visst hände det att jag bar vuxenskor, men då var det antingen på grund av ymnigt snöande som krävde kängor, eller proprare tillställning vilken krävde välputsade undantag från rådande fotbeklädnadsnorm.  Men om jag själv fick välja så blev det alltid sneakers. Vita sneakers. Helst helt utan slitningar eller väck som kommer efter för mycket användande. Vita snakers, det var da shit.

I sneakersvärlden, liksom i alla andra världar, finns det ett mått av hierarkiska nivåer. De helvita finsko-look-a-like Le coq sportiffen är faktiskt fräckare än ett par säsongsgamla FILA i canvas. Ett par Adidas Dragon, med små knappt skönjbara guldtrådar i, går faktiskt att beteckna som mer spännande än de där Sneaky Steve i bowlingskodesign som förvisso kändes otroligt rätt i inhandlandets stund, men som aldrig riktigt kom att blomma ut. Pumas F1-liknande dojor är oerhört lovande ett par stekheta försommarveckor men faller pladask när Gola lanserar en ny retroserie veckan före skolstart.

Och Ben Shermandojorna med små ventilationshål, de som skall se ut som om de är köpta på Hjälpmedelscentralen. De är något så enormt fräcka men kräver också fantastiskt mycket av bäraren, i form av lämplig klädstilsmatchande och värdigt uppbärande. Inte alla har vad som krävs för att de verkligen skall lyckas och många fotgängare har genom åren, fallit offer för blickar sökandes det aparta i just dessa Shermans.

Det krävs även att du kan hantera din önskan om att använda de där favvodojorna, som står längst upp i hierarkin, och låta dem stå tillbaka till förmån för ett par något mindre lockande dojor. Detta för att behålla dess fräschör, dess vita renhet och den oersättliga känslan av nyinköpthet som nämndes i första stycket. Och framför allt för att inte helt köra slut på exklusiviteter, bara för att de är vackrast, bäst och som allra mest lockande. Inga dojor skall bli för slitna och inga skall glömmas längst in i garderoben, för att redan bllivit passé när de återupptäcks.

Precis samma sak är det med fotbollsspelare och precis samma sak är det med trupprotation. Och precis där jag stod varje morgon överöst med bryderier i hallen, där står Wenger just nu och ser spelare komma åter från landslagssamlingar. Vilka spelare är trasiga, vilka är nötta och vilka är förvisso näst intill nödvändiga att använda, men ändå onödiga att riskera än mer slitage på? Vilka spelare behöver speltid, likt ett nyinköpt par behöver gås in, för att kunna leverera? När är egentligen det rätta läget och i vilken omgivning/matchning? Vilka behöver sättas i block och vilka behöver blöta strumpor för att riktigt passa?

När vi nu i morgon möter Southampton så möter vi förvisso en nykomling som ligger sist i tabellen, men vi står inför ett lag som pressat båda Manchestertygerna till sina yttersta av oskön bonnatur och fått båda dessa att se tämligen urblekta ut. Vi möter dessutom nykomlingen i det läge då berusningen över att få spela EPL-fotboll fortfarande lyfter dem högt över trötthet och egentliga begränsningar och vi gör det bara dagar innan vi själva skall påbörja ett oerhört viktigt gruppspel i CL.

Go, Wenger, Go! Bild från flickr.com: ”ConverseChucks”

Så därför står Wenger, rejält brydd, framför hyllan i hallen. Vilka skall han välja? Vilka vill han mest av allt använda, vilka behöver luftas och äger Wenger förmågan att sätta sin önskan i relation inte bara till nedsmutsnings-, destruktions- eller slitagerisken, utan även till det faktum att han redan på tisdag förväntas gå runt och glänsa nere på Montepillers finaste flaneringsstråk ?

I min värld går ligan före allt, speciellt dess inledande skede när saker och ting skall sätta sig och tendenser skall tolkas. Av den, och flera, anledningar, skall laget vara införstådda med att det inte alls blir någon walk in the park på lördag. Vi bara måste ta tre poäng, inget annat är acceptabelt och för att göra det krävs en stark startelva. Rapporter har talat om att Dechamps fingertoppskänsla och om att Diaby inte är skadad men väl trött, har ansträngt sina muskler och behövde vila dem. Walcott har åkt på någon form av elakt virus som satt hans lilla mage ur spel och Cazorla har drabbats av en så kallad Reverserad Fabregas, dvs. plötsligt matchas stenhårt mycket mer nu när han spelar i Premier League än när han spelade i La Primiera División. Så kan det gå.

Å andra sidan talar rapporter om att Szczesny är tillbaka och varken Gibbs, Santos eller Arteta har varit igång i landslagsspel. Coquelin har inte bara gråtit ut i pressen utan även hunnit bli utvisad i sitt U 21-landslag. Podolski har förvisso spelat, men tämligen ringa medan Giroud vilade första matchen och fick en timme i den andra.

Med tanke på lördagens motståndare Sunderland, på landslagseländet och med kommande tisdags match i Champions League i bakhuvudet, föreslår jag följande synnerligen välroterade startelva:

Szczesny
Jenkinson – BFG – TV5 – Gibbs
Coquelin – Arteta – Cazorla/Arsjavin
AOC – Giroud – Podolski

Back five: Mot de båda Manchesterlagen skickade Sunderland tidiga inlägg mot den rörliga centertanken Lambert och där måste hela vår backlinje vara på tårna. Dels i förhållande till mottagare, men framför allt mycket mer aggressiva och välpositionerade gentemot inläggsslagmännen än vad shittys sederade trebacklinje och manus offensivt fixerade ytterbackar var. Man skulle kunna lockas av att sätta in en utvilad Koscielny, men jag väljer att spara honom till tisdagen, för att i stället låta uppstagningsminister Per hålla ordning på backlinjen mot Sunderland. 

Mittfältet: Ja, utan att sparka på den Diaby som ligger högt upp på the treatment table, eller för den delen bara är trött, så ser jag inga problem med att Coquelin går in på mittfältet och tillsammans med Arteta bildar det lägre liggande CM-blocket. Hade Rosicky varit tillgänglig, eller om Wenger hade haft vett att spela Arsjavin på rätt position, så hade Cazorla fått den vila han så väl behöver. Men då landslagskapten Ramsey är enda alternativ så hoppas jag på att vi efter en timmes speltid leder, och har ett säkert grepp om matchen, varpå en hel Cazorla kan bytas ut och räddas från vidare blessyrer.

Anfallet: En tämligen utvilad Giroud och en lättmatchad Podolski får sällskap av en AOC som lite oskönt hamnat in between LFC-fantast Hodgson och träskalle Pearce och dessutom fått ta emot oförtjänt kritik för en mindre bra 15-minutersperiod i uppehållets första match. Gervinho och virussjuke TW14 får stå tillbaka och bli pigga och användbara ben på tisdag. Den stora frågan är väl var Chamakh kommer att sitta på lördag klockan 15.00 engelsk tid, eller så är den inte det?

Jag kan inte se denna match som någonting annat än en match där vi kan kräva tre poäng. Men jag tror inte att det kommer bli enkelt, det kommer att kräva fullt fokus och fortsatt hårt arbete på redan inslagen linje. Men med landslagsuppehåll, tisdagens CL-match och Southamptons lovande start på hand, så blir detta Wengers första riktiga prövning denna säsong. Vi kommer, vid avspark, inte bara ha fått svar på vilken startelva Wenger valt, utifrån vilka han då har tillgängliga, utan även hur han förhåller sig till truppens behov av rotation. Blir det tåliga arbetskängor, finstilta vuxenskor med skinande glans eller blir det vitt canvas som absolut inte skall smutsas ned? 

Eftersom detta är en blogg så får jag vara precis hur personlig och privatlivsblottande som helst. Jag kanske inte kan visa naket eller frossa i perverterat beteende, men drinkintag, klädval och partnerdito, kan jag ju vilt och ohämmat lämna ut, just för att själva formen uppenbarligen tillåter det.

Nu kanske jag inte är killen som outar sminktips, nattklubbsraiders eller presenshångel, det ligger liksom inte riktigt för mig, men jag är nu ändå, för kanske tredje gången i den här bloggens historia, på väg att blottlägga i varje fall vissa fragment av min i mörker fördolda, och högst dunkla, personlighet. Eftersom jag, förvisso inte så ofta längre skriver i tredjeperson singularis, men väl under pseudonym, så tar jag mig friheten, utan vare sig rädsla eller normativa förbehåll. Och som ni märker också utan några som helst lingvistiska stockningar, upprepningar eller skyddsbarriärer i form av allt för långdragen inledning.

Första gången I went private här i bloggen, handlade det om en rejäl fortkörningsbot som nästan kusligt ackompanjerades av låten Breaking The Law av metallbandet Judas Priest. Priest som härstammar från Birmingham, staden där fotbollslaget Aston Villa, vilka vi just den helgen skulle möta, också har sina rötter. Andra gången redogjorde jag för en högst suspekt dröm om ett Arsenal-Swedensamkväm med lika delar allmän paranoia som Silly-seasonförhoppningar i en allt annat än vän anrättning.

Denna tredje gång mitt själsliv skall upp i dagern, är det även efter att mitt undermedvetna, genom en nattlig kräftgång, med all möjlig kraft bankat på bloggporten. Jag tänker också gör en kort analys av drömmen. Detta eftersom andemeningen i drömmen är så, nästan pinsamt, uppenbar.

Hela dramat gick, kortfattat, ut på att jag var på någon sorts konferens där någon form av gruppövning skulle gå av stapeln. Det delades in i smågrupper och jag hamnade i samma grupp som bland andra Expressenjournalisten och tillika chelseafantasten, Frederic Pavlidis. Gruppen satt och samtalade kring en given uppgift och skulle komma fram till ett scenario på en lösning. Till min förvåning började nämnde chelseafan, att, ju mer tiden löd, vara allmänt sur, stingslig och otrevlig. Och det visade sig sedan att hans utagerade aversion var riktad mot just mig.

Som den fredslilja jag är drivhusodlad till att vara, tog jag tjuren vid hornen och, i vänligt men bestämd ton, konfronterade honom med hans såväl otrevliga och som intrigerande beteende varefter han svarade upp med lika stor ärlighet. Det visade sig att han, enligt mitt undermedvetna, var synnerligen upprörd för att jag, enligt drömmens Pavlidis, inför gruppen skulle ha insinuerat att han hade stulit ett av ungarnas Nintendo DS, vilket jag av outgrundlig anledning skulle ha med mig på konferensen, av mig.

Drömmen slutade med att vi, i varje fall hjälpligt, redde ut vår beaf, men jag vaknade ändå med en högst oskön känsla av ouppklarad konflikt, outrett socialt nystan och med en gnagande känsla av att vara del i någonting jag egentligen inte önskade. Efter några timmar på jobbet och efter en stund i meditativ avskildhet, under förevändningen att jag faktiskt behövde arbeta, har nu polletten äntligen trillat ned.

En tomte till en annan. Bild från flickr.com av ”oatsy40”.

Jag har inget emot varken drömmens eller verklighetens kvällstidningsjournalist. Dock hängde jag, under gårdagen, en stund på twitter där kvällstidningsjournalister skrev om det svenska landslagets stundande VM-kval. Både själva landslagsuppehållet och journalisters rapporterande om det, som om de upplevde meningsfullt innehåll i det, har uppenbarligen väckt enorm vrede hos mig som Arsenalfantast.

För landslagsuppehåll saknar mening och således saknar rapporterande om uppehållens förstoppade fyllning, helt relevans. Landslagsuppehåll är att anse som allmänt skadliga och bör därför genast tas bort från såväl kalender (läs: spelschema) som påtvingad vardag att uthärda. Det är nog när man skall fylla tomrummet mellan två helgers speldagar, nu skall man förväntas vara normalfungerande i nästan två veckor, just som normaliteten (läs: Arsenals säsong) börjat sätta sig.

Och då har vi ändå inte avhandlat den skaderisk, på värdefulla Arsenalspelarkroppar, som kvällstidningsjournalister tenderar att rapportera om. Lägger vi även denna skadliga dimension till den allmänt levnadsdestruerande, så förstår ni att random kvällstidningsjournalist fick klä skott och framstå som oskön i samanhang såsom svettavsöndrande mardrömmar.

Vi rundar av det hela med att slå fast att jag är en fullt normalfungerande social varelse som internaliserat västvärldens rådande normstruktur. Att nämnde kvällstidningsjournalist inte har någonting med verklighetens att göra samt att samtliga Arsenal Swedenmedlemmar tämligen bör slår knut på sig i skrockfyllda försök att hålla våra spelare hela och skadefria till lördagens möte med Southampton. Mer om den matchen senare i veckan.

Ha det så bra. Gör allt du bara kan för att stå emot den smittsamma sjukan landslagsuppehåll och dess såväl enorma som högst skadliga biverkningar. Och sov så gott. Om du kan!

Det har, för tredje gången på fyra helger, blivit ett veckoslut i supporterklubbens tecken. Efter premiären med nästan 200 andra i Sockholm och årsmöte för två veckor sedan var det nu dags för en arbetshelg i Jönköping med arbetsgruppen för Arsenal.se.

I fredags tog jag bussen till Västerås mötte upp Lars "Larra" Lundstedt på centralen där vi väntade in Jocke Lander och via Eskilstuna, där Kristonel "Kicken" Elwe anslöt, tog vi oss ner till Vätterns sydspets. I bilen spelade vi en märklig Arsenalfrågesport i vilken jag bara fick frågor om Newcastle och därmed kom sist. Skitspel. Jag brukar alltid vinna frågesporter så det var garanterat riggat.

När vi kom fram väntade helgens värd Andreas Andersson på oss. Vi gick till en okej tapasrestaurang innan vi avrundade kvällen på hotellbaren samtidigt som vi studerade hur Jönköpings intelligensreserv blev fullare och fullare och fullständigt misshandlade ett stackars staket som inhägnade hotellets uteplats genom att gå in i det, klättra på det samt försöka välta det.

Igår satte vi oss i konferensrummet på Andreas jobb och betade av sex-sju effektiva timmar. Vi har nu en struktur för Arsenal Swedens nya hemsida klar och den ska inom kort skickas vidare för att bli verklighet. Det är riktigt inspirerande att vara delaktig i det här arbetet och känslan är att vi har något riktigt bra på gång. Mycket jobb återstår dock ännu, men målet är att sidan ska lanseras med en större releasefest i början av nästa år.

På kvällen åkte Andreas något motvilligt iväg på kräftskiva, så vi utsocknes fick roa oss själva bäst vi kunde. Det bästa vi kunde komma på var att dricka öl och sedan gå till restaurangen En grek en italienare för en mycket fin måltid. Vi höll på att inte komma in för det var väldigt mycket folk, men när kyparen såg att Larra hade en Arsenaljacka på sig fixade han fram ett bord. Det är verkligen service.

Senare satte vi oss på en pub och pratade gamla Arsenal Sweden-minnen. Det blev många skratt när Lander och jag berättade om gamla medlemsresor och äventyr i Österrike och på andra platser. De berättelserna sparar jag dock till en annan gång. Det är nog bästa så för alla inblandade. Däremot kan jag nämna Landers och Kickens intensiva debatt om huruvida Kicken, som är född i Karlskoga, är en riktigt värmlänning eller inte. Lander, bördig från Filipstad, hävdade med emfas att så inte var fallet, medan hans motståndare sa att det visst var så. Själv höll jag mig utanför debatten eftersom att jag bara hade VG i geografi på högstadiet.

Det här var en riktigt lyckad helg och min upplevelse är att den nya styrelsen har fått en riktig rivstart på säsongen. Fokus ligger på rätt saker och alla är grymt taggade att lyfta supporterklubben till nästa nivå. Vi vet att det kommer att vara ett tufft jobb att först och främst få hemsidan i mål, men också att orka driva runt den övriga verksamheten. När alla visar upp det här drivet kan det dock inte bli annat än bra. 

Att följa det moderna Arsenal, det Arsenal som under Wenger gjort fotbollsestetiken till en rådande måttstock, Arsenal efter att den, av George Graham, ärvda backlinjen pensionerat sig. Att följa det Arsenal, det har inte alltid varit en dans på rosor. För bortsett från att vi inte längre vinner någonting, och således har stora svårigheter på ett strukturellt plan, så har också varje enskild match kommit till oss i sällskap av lika delar visuell njutning som potentiell Armageddon, ragnarök och besök av en imaginär Krösa-Maja i hörnsoffan.

Så av den anledningen, och säkerligen många flera, så har årets säsongsinledning varit så enormt annorlunda det man är van vid. Visst har vi, som vanligt, förlorat minst två spelare från startelvan och visst har vi, som vanligt, fått lämna The Transfer Deadline Day, med en bitter eftersmak i munnen. Visst saknar vi en/vår riktige förstamålvakt och visst är vi, som vanligt, top of the table när det gäller skadefrånvaros.

Men jag måste erkänna att söndagens bortamatch mot foolsen, gav mig en lite konstig känsla av att inte riktigt känna igen mig. Som att jag visste vad jag såg, men ändå funderade på om det var något som inte riktigt stämde. Det kan ha varit den smått hallucinogena bortatröjan, det kan ha varit det faktum att domare Webb faktiskt var riktigt, riktigt bra, men det kan också ha varit någonting helt annat.

För runt en sisådär 70:e till 75:e minuten upplevde jag någon form av emotionell och perceptiv sensation. Vid en tidpunkt där den vanliga fruktan och existentiella brottningsmatchen brukar sätta in och igång, så upplevde jag någonting helt annat, någonting för mig helt oväntat. Jag upplevde en känsla av trygghet, en känsla av lugn och en känsla av att kunna sitta säkert.

Denna gång, inte ens nödvändigt. Artwork: D&M

Jag kunde lägga armen om min lille studsboll till son och utan svårighet ge honom de garantier han ständigt efterfrågat men aldrig kunnat få. Jag kunde säga att, ja, idag vinner vi. Idag kan du lita på att vi inte kommer förlora och att idag är det gott att hålla på Arsenal. För vi som fått bevittna så många ledningar tappas, så många halkande vänsterbackar och motståndarmanagers manövrera bort Wengers naivitet med cynisk klarsynthet. Vi som bevittnat laget bli bortkollrad av Bartons och Nolans, sett mittbackar göra självmål och sett målvakter plötsligt bara tappa allt.

Vi som har formats till att alltid frukta sista kvartens anstormning. Vi som stöpts till att hålla andan de sista fem och vi som, av rädsla för att missa något avgörande i utseendet av dagens syndabock, räknar med att inte kunna gå på toaletten under hela sista 20.  Vi kunde istället lägga upp fötterna på bordet, luta oss tillbaka och tala till vår avkomma i lugna ordalag. För vi hade inget att frukta.

Ingen på plan var en tickande bomb, inget back-five som liknade en schweizerost och ingen Diaby som fick en att vilja riva sitt hår. Eller ja, han var med på planen, men han var bra, riktigt bra. Han var en hållbar länk i en fungerande kedja. En kedja som innehöll en närmast briljant mittfältsstopper i Arteta, en målskjutande vänsterytter som tog den defensiva brottningsmatchen vid egen hörnflagga och ett genom hela laget löpande försvarstänk. Elva länkar i en väl sammansatt hållbarhet.

Vad än herrar Wenger och Bould tillsammans har kokat ihop, och hur länge denna anrättning nu varar. Vi kan bara be om konservering och tillåta oss att njuta av det lugn som fanns i laget och spred sig ända hem till soffan. Där vi satt och var safe, där vi var i ett läge av att kunna sitta lugnt och var i ett läge av att sitta säkert. Safe sitting: Ovant? Ja. Underbart? Oh, ja.

Så spräckte vi nollor idag, inte alla men de vi ville. Arsenal har ett finfint facit mot Liverpool de senaste åren och inte heller nu lyckades de slå oss. Trots alla löften om Brendan Rogers magiska fingrar.

Jag skulle kunna börja från början, men det är roligare att göra sina egna och jag väljer att börja med att ströcka upp mina händer och låta er alla skjuta suddgummi på mig hela måndagen. Diaby var den svaga länken i vårt mittfält, han var knappt före Ramsey som också helst skulle skeppas iväg under sommaren. En enkel bloggare vet ibland så väldigt lite. Diaby var en riddare av Gigantorden idag. En titel väldigt få är förunnade. Vieira kunde få den ibland, Bergkamp prenumererade på den och Cygan vet inte ens om att den finns. Det är på den nivån.

Han var defensivt som en bläckfisk, hans passningsspel var precist och kreativt och hans offensiv skapade oro i bästa Vieirastil. Han har ju ända sedan vi köpte in honom jämförts just med vår gamle kapten följt av ett snett leende. Idag klev han fram och visade varför Wenger tror på honom.Bara att buga och bocka för lektionen!

Jag satt hemma och vårdade en förkylning jag dragit på mig vilket gav mig en möjlighet att göra något jag aldrig annars gör, kolla forumet under matchen. Eller i halvtid, jag är nämligen fortfarande så gammaldags att jag vill se matchen först och pratat sen. Jag upptäckte i paus att det finns massor av (unga) människor som har simultankapacitet nog att både titta och skrivandes vråla ut sitt missnöje eller sin glädje.

Mest intressant idag var forumets nästan unisona påhopp på Carl Jenkinson. Samme Jenkinson som har den otacksamma uppgiften att vara backup för Bacary Sagna som är en av Premier Leagues tre bästa högerbackar. Långe, ranglige, långsamme, unge Jenkinson ska då antas vara hans jämlike och det klagas hela tiden på honom när han egentligen gjorde en alldeles utmärkt match. Låt vara att Liverpools wonderkid Sterling kom förbi ett par gånger, men sanningen att säga så stoppade Jenkinson honom också ett ännu större antal gånger. Carl var bra på huvudet, otroligt brytningssäker och spelade enkelt. Det han gör bäst. Visst saknar vi Sagnas löpningar på kanten, men det kan knappast Carl lastas för, minns hur få kantlöpningar vi har på kanten när Kos får spela högerback.

Jag vill slå ett slag för Jenkinson som gjorde precis som han ska, och han gjorde det bra.

Väldigt roligt att både Podolski och Cazorla fick göra mål idag. Nya killar behöver få tidiga framgångar för att växa in i laget, nu ska det bara lossna för Giroud mot Southampton också.

Matchen spelades i ett sjujävla tempo. Kul att se att vi håller för det spelet i nittio minuter. Liverpool drog upp tempot och vi verkade gilla det, det small på bra, men Howard Webb hade en utmärkt toleransnivå på grejerna. Han missade förvisso en straff till Liverpool, men det får sättas upp på kontot tills vi möter Man U, de kan behöva all hjälp de kan få för att göra mål på oss. Hrm.

Vid Podolskis mål fick jag vibbar av tiden med Ljungberg och Pires när vi kunde kontra sönder vilket lag som helst. Kan vi få lite av den rädslan tillbaka hos motståndarna så är mycket vunnet.

Efter en seger så ska vi knappast börja tro på ligaguld, men samtidigt är det precis sånt här vi behöver. Tunga segrar som visar att vi är ett bra lag som vill något. Ingen tror väl att vi ska räcka hela vägen, inte jag heller, men det hade väl varit kul om vi kunde ställa till besvär så länge som möjligt. Så länge vi håller nollan ligger vi väldigt bra på det.

Robin van Persie gjorde hattrick idag. På ett vis är det bra. Vi fick så mycket skit ifjol över att vi var ett one-man-team. Nu har han redan gjort två tredjedelar av deras mål. Undrar om pressen kommer att likna United vid detsamma?

Idag mötte vi, som ni vet, skitgänget från Merseysides röda del vilka förvisso är ganska ogillade av yours truely, men har sina största antagonister, inte i Arsenal utan i Manchesterlaget United. Städerna Liverpool och Manchester, och dess invånare, har år av sociokulturellt battlande med hamn- och import/exportrelaterade spörsmål i förgrunden. Så de gillar liksom inte varandra, för allt hänger ihop. Djuphamn vs arbetslöshet, trofétomt vs ett fotbollslag i europeisk toppklass blir liksom  automatiskt slagträn i inte helt vänskapliga relationer, invånare emellan.

Ni, som Arsenalfans, vet ju hur relationen mellan Wenger och Ferguson, mellan Vieira och Keen och mellan Arsenal och United, under perioder varit allt annat än kärleksfull. I takt med att oljepengar kommit in i fotbollen har Arsenal tappat och i takt med detta tapp har relationen mellan klubbarna tinat. Och så kom då den här dj-la Robin van Persie och, genom sin högst osköna övergång, förde relationen tillbaka till istiden.

Utifrån detta har D&M och lekkamrat Manu-Mats (MM) fått vårda sin relation genom att inte bara låta bli att tala svensk fördelningspolitik utan även ge f-sen i att vidröra ämnet ”holländska fotbollsspelare på glid från verkligheten”. Vi gör så gott vi kan och fungerar nog rätt bra i hop, trots att Arsenal och United nu åter är i skyttegravarna. Men vid dessa, spända lägen, vad är inte som allra bäst? Vad är universalmedlet för att finna en gemensam medelväg? Jo, den gemensamme fienden. Och den gemensamme fienden var inte svår att finna i Herr Gerrard och hans osnutna skitstövlar från Anfield Road.

Av den anledningen har vi idag en Headmaster Ritual, olik andra. Vi har en HR där inte bara jag själv sätter betyg och utger omdömen, utan även Manu-Mats, om så bara för en stund, ställer sig på den goda sidan. Vi kör dubbelbetyg idag: Ett från mig och ett från Manu-Mats. Varsågoda, hoppas det smakar:

Mannone: Manu-Mats (MM): 2/5. Hade inte mycket att göra tack vare ett väldigt bra försvar.

D&M: 3/5: Stundtals lite småfladdrig på luftpastejerna, men vägde upp det med att också stå på rätt ställe och visa goda reflexer. Fick till och med göra en riktigt stilig TV-räddning, på Shelveys skott, i 90:e. Stabil insats. 

Jenkinson: MM: 1,5/5. Lite valpig och en bit kvar för att hålla PL-klass, får jobba en hel del för att ta en frisk Sagnas plats.

D&M: 2/5. Mr Hjärtesorg river upp gigantiska magsår i Arsenalfansen med sitt spel med bollen. Men visar ständigt ett j-lar anamma och det måste man ge honom cred för. Klarar dock 2:an med det klassiska nödropet, mycket för att han spelade upp sig rejält mot slutet i takt med att, 17-årige Sterling mattades rejält mot slutet. 

Mertesacker: MM: 2,5/5. Tysk ordning och reda, gjorde sitt jobb sehr gut.

D&M: 3/5. Bedrövlig med fötterna och fick Jenkinson att likna Messi. Men stod, å andra sidan, på rätt ställe precis hela tiden. Hade en tuff eftermiddag mot den där lille äcklige fallfrukten från Uruguay, men gjorde ändå sitt jobb som det placeringssäkerhetsbälte killar som TV5 och LK6 är beroende av.

Vermaelen: MM: 4/5. Ah, så här skall en kapten och mittback spela! Hade givit vad som helst för att få honom att spela bredvid Vidic. Ligans mest offensiva mittback?

D&M: 4/5. Fick något enormt mycket stryk av samtliga rödklädda som kom när honom, som liksom verkat fått order om att köra över vår kapten så fort möjlighet gavs. Gjorde trots detta, eller kanske tack vare det, en klassisk TV5-match. Inte världens bästa positionsspel men ett hjärta större än The Kops samlade urinoarmetrar. Smaskade gladeligen upp den lille fuskslusken med nr 7 på ryggen och fick dessutom det där, på hockeyspråk, andraassistet på 1-0-målet. Grym dag på jobbet och vi kan bara hoppas på att bytet gjordes för att Koscielny skulle få känna lite på spel i gynnsamt läge.

Gibbs: MM: 2/5. Ganska osynlig i första, men kom fram mer på sin kant i andra. Dock gjorde han det som en ytterback skall, säkra defensivt.

D&M: 4/5. Ett dödligt vapen som fick en att tänka på den där osköne killen som nu för tiden spelar i Londons mörkblå oljelag, och dennes tid i världens vackraste lag. Gibbs hade att lägga till detta även ett defensivt arbete och en positionsförmåga som Clichy skulle ge sin inläggsfot (jag vet att den är värdelös, men ändå) för att ha.

Arteta: MM: 3,5/5. Gjorde ett stort jobb över hela planen, kvalitet! Tog bort Stevie G föredömligt.

D&M: 4/5. Är du trött på olé, är det på Arteta du skall se. Det hävdar jag utan att skämmas det minsta för punkrimsprosan. En stor insats av den ståtlige spanjoren som var precis över allt utan att för en endaste sekund förlora kollen på varken yta eller gubbe. Otroligt vackra glidtacklingar och fantastiskt följsam.

Diaby: MM: 4/5. Vem är Song? Oj oj oj, detta gjorde Diaby bra! Man behöver inte alltid handla, kolla istället vad man har i sitt eget skafferi…

D&M: 3,5/5. Diabys första halvlek var nog den bästa han haft i klubben och han följde upp den med att vara riktigt bra i andra. Höll bollen i tempo, serverade medspelarna meningsfulla passningar och tryckte till de små scouserna riktigt frejdigt, då och då. Jag hoppas han håller sig hel och bygger vidare på denna match.

Cazorla: MM: 3/5. Låg bakom första målet och gjorde det andra själv. Men, ni måste ge honom fler bollar att jobba med, om detta hade skett hade ni gjort ett eller två mål till.

D&M: 4/5. Slår passningar som hett stål genom smör och var så, nästan galet, noggrann med bollen att man undrade varför han spelar för Arsenal först i år. Hans slalomåkande med bollen fick foolsen att se helt desorienterade ut och hade, med sin påtagliga tvåfothet, en brutalt överläge på motståndarna. Underbart vältimat assist till 1-0-målet och skapade rena förnedrings-TV'n med sitt 2-0-mål. Du måste bara älska den här lille mannen.

Podolski: MM: 2,5/5. Detta är vad man förväntar sig av Podolski, dock försvann han från och till under matchen.

D&M: 4,5/5. I min mening MoTM och gjorde precis det som nyanlända Arsenalister på vänsterkanten brukar göra på Anfield Road: Mål. Bröt isen och spred värme här i soffan. Underbart löpjobb i förarbetet till målet och ett lysande pass till Cazorlas 2-0 mål. Underbar insats. Och då har vi ändå inte talat om hans enorma defensiva slit. Ett föredöme för samtliga truppens yttrar i sitt ständiga understöd som tillsammans med Gibbs effektivitet, fick Borini att se ut som fjunig tonåring och Downing som den videojugge han, till syvende och sist, är. Goldi Poldi Halleluja, f-n vad grym match!

Giroud: MM: -/5. Var han ens på plan? Helt osynlig och vilsen, behöver nog ett gäng matcher till för att hitta rätt i PL.

D&M: 2,5/5. Spelar du ensam striker är din huvuduppgift att göra mål, dvs. sätta och inte missa de chanser du får. Här gick Giroud rejält bet. Men till hans försvar måste framläggas att han är en grymt bra targetplayer, i dubbel bemärkelse. Dels för att han nickar alternativt tar ned höjdpassningar, men även för att han får meningslösa rensningar rakt upp i det blå att framstå som meningsfulla genom sin ypperliga rörelse och förmåga att hamna på rätt plats. Ännu ett plus för att han, genom sina aldrig sinande löpningar, drar upp enorma ytor för medspelare att jobba på. I min värld är det bara för Giroud att jobba på som han går, så kommer chanserna att sitta. 

AOC: MM: 1,5/5. Sprang, sprang och sprang, men väldigt osynlig.

D&M: 2,5/5. Började matchen starkt men försvann sedan helt. Fick, liksom vissa andra Arsenalspelare, ta emot rejält med stryk och min oro är stor att bytet mot Ramsey, i 73:e, faktiskt var relaterat till just smällarna han fick. Var i första halvlek pigg med bollen, höll ett ständigt hotfullt högt tempo och slog ett antal väl avvägda passningar till rätt destination. Hjälpte även Jenkinson att hålla 17-åringen, som klädde av Kolo Touré förra veckan, i schakt.

Wenger: MM: 4/5. Att inte handla sista dagen av fönstret, detta ger rätt signaler till de spelarna som redan finns i klubben. Resultatet? Det såg ni idag, våga vägra FM-generationen!

D&M: 4/5. Trotsade den allsmäktige skräphögen (D&M) i sin laguttagning och satte, i och med AOC i startelvan, press på Enrique som inte alls kunde spela det moderna ytterbacksspel han brukar göra. Bytena var det inga konstigheter med, men Wenger kommer utan problem sova lugnt i natt.

Domare Webb: MM: 3,5/5. Ganska osynlig som en domare skall vara, mycket bra att han synade foolsens försök till att filma till sig straffar.

D&M: 4/5. Gick på Suarez första filmning och varnade BFG i 5:e minuten och fick mig då att tänka att det hela skulle gå käpprätt åt straffpunkten precis när som helst. Men höll sedan matchen i bra skick och lät bli att falla för foolsen äckliga filmningar. Borde absolut varnat nämnde Suarez för dennes parodiskt tvångiga filmande.

Övrigt: MM: Det var länge sedan jag såg Arsenal spela så här bra defensivt, disciplinerad backlinje med bra hjälp av sitt mittfält, Bould-effekten? Offensivt är det lite naiva kortpassningsspelet borta och ersatt av ett mer direkt och snabbare spel utan att kalla det snabba omställningar. Detta gjorde ni möcke bra!

The Spirit of Shankly: D&M: -/5. Yes, där satt den. Lagkapten Gerrard försökte spela oldschool och skicka Vermaelen tillbaka till Belgien. Den uruguayanska fallfrukten gjorde nästan inget än att falla, rulla de katalanska varven och utsöndra dödsskrik, men lyckades även stämpla både Arteta och Vermaelen samt uppenbart bodychecka AOC över revbenen/njuren. Även lille Sterling verkar ha snappat upp fuskandets ädla konst av läromästarna nr 7 och nr 8 och den gamle skotten måste vända sig i sin grav av hans adepters fotbollsförstörande uppförande. Gott jobbat, helyllefools.

Men skit samma, Arsenal kom, sågs och segrade och gjorde det så där dj-la gott så att man bara kommer vara glassakingen hela dagen i morgon. Känns bara underbart bra och jag har fått med mig en rejäl moralboost att ha med mig i den helvita vecka jag lovat min fru. Grattis mig, men framför allt; tack Arsenal. Och tack ni bloggläsare som låtit ett Arsenal- och ett manu-fan röka fredspipa på detta sett. Vi kanske inte var överens på samtliga punkter, men det är ju lite tjusningen med just betygssättning. Tack.