Senaste blogginläggen

Transferfönstret stängde bakom oss vid midnatt och de upprörda känslorna hos fansen har inte låtit vänta på sig. Man hade förväntat sig någon eller några spelarköp och istället landar vi på noll inköp.

Jag får känslan av att den enda som inte var intresserad av Transfer D-Day var Arsene Wenger. Jag kan riktigt se honom sitta i sin läderfåtölj med en finare konjak (avundsjuk? Jag?) och läsa franska Buster med en road min i ansiktet. Med tanke på att det var så få rykten i omlopp så tror jag på fullaste allvar att vi inte var ute efter någon.

Vi kan alla spekulera kring vad det beror på. Wenger har flera gånger uttalat sig och sagt att han är nöjd med truppen och att han bara ville investera ifall han hittade en top, top player. Essien faller inte i den kategorin även om han är bättre än Diaby.

Jag har tidigare sagt att jag tyckte vi skulle skaffa in en riktigt etablerad vänsterback, en defensiv mittfältare och en anfallare och det tycker jag fortfarande. Däremot kan jag förstå varför det blir så här. Ska man köpa bara för köpandets skull så kommer man att köpa Clint Dempsey eller Ju-Young Park.

De riktigt stora värvningarna gör man inte sista dagen, de har man scoutat ett tag och sedan förhandlat med i lugn och ro för att till sist håva in dem en bit innan transferfönstret stänger. Vi har skaffat oss tre riktigt etablerade spelare av hög klass, vi har en trupp som kan slå vem som helst, när som helst, men som så klart saknar glamour, sex appeal och stjärnglans. Det kan bli vår styrka.

Ända sedan vi vann vår senaste titel 2005 har vi tappat våra största spelare sommar efter sommar utan att riktigt ersätta dem. Det är ett konstigt sätt att se på fotbollslag. Man ersätter inte spelare av en typ, med en annan spelare av samma typ och tror att det ska fortsätta som vanligt. Istället ersätter man en spelare med vissa kvaliteter med en annan spelare med andra kvaliteter men som ändå spelar på samma position. Förhoppningen är att man ska kunna skaffa sig nya verktyg för att låsa upp de andra lagens motstånd.

Spelare som ena året är truppspelare blir efter hand nyckelspelare så som Song, Van Persie, Walcott, Fabregas. Problemet vi har är att spelare utvecklas till toppspelare hos oss på ett sätt som många andra klubbar bara kan drömma om. Därför blir de också attraktiva på marknaden och söker sig naturligtvis utanför Arsenal där man kan vinna pokaler och tjäna massor av pengar. Jag skulle så klart önska att det var annorlunda, men tills vi börjar vinna något regelbundet så kommer det att se ut så här.

Vad menar jag då med det här? Jo, att Wenger har förtroende för den här truppen kan också betyda att när vi återigen tar en topp fyra placering som jag förväntar oss att vi gör så har några av de spelare vi sågat hittills tagit stora kliv och blivit väldigt mycket bättre spelare. Det kan vara Diaby, Coquelin eller Gibbs vi snackar om. Helt plötsligt har vi ersatt Song med Diaby eller Coquelin och Clichy med Gibbs. Inte samma typer av spelare, men klart dugliga och säljbara. För efter en säsong som hyllade spelare i Arsenal får de hybris och tror att de kan göra vad de vill och vill bort. Tragiskt, men sant.

Tyvärr är enda botemedlet att vinna pokaler och det blir oerhört svårt när laget ofrivilligt byts ut varje säsong. Vi vill ha kvar våra bästa, men om de börjar ställa till med trubbel på Colney så kan vi inte ha kvar dem. Jag önskar att vi hade råd att skicka ner dem i reservlaget så de kunde lära sig att veta hut, men Wenger anser uppenbarligen inte att vi har råd med det.

Wenger sade också att om vi inte tar in någon toppspelare nu i sommar så gör vi det defintivt i december. Det tyder på att han har något på gång. En liten tröst kanske.

… hävdade Stockholms Negrer, på den underbara skivan ”Kärlek” från 1989. Frågan är då vad vi män gör? Vad vi gör som är så mycket mer kreativt och konstruktivt. Jo, vi placerar fruga och svärmor i TV-soffan framför en feelgoodrulle, köper hem snacks och finöl och spenderar fredagskvällen och natten till lördag framför Sky Sport News, Twitter allsköns livebloggar. Vi har lapptoppen i ena hörnet, smartphonen i andra, whatsup-ar och textar runt till vänner och bekanta i jakten på senaste nytt.

Vi rullar runt på ett jämntjockt moln av stigande förhoppningar, påträngande besvikelser och salongsberusning på randen till reguljär fredagsfylla. Vi tror att vi är i lugn avslappning men har vilopuls långt över 100 bpm. Händernas svettningar får bara värdig konkurrens av pannans chipsflöt. Och vi kallar det rekreation, vi kallar det normalitet och vi förväntar oss att andra människor inte skall se oss som asociala monster på inslagen väg som leder käpprätt åt h-vette.

Och så blev klockan plötsligt tolv. Midnatt och augusti blev september och med septembers anländande kom även ljudet av ett fönster i igenslagning. BOOM. Så var det plötsligt slut, så var det plötsligt över. Vi stod där och fick se den önskade rocken bli till ett par byxor, som blev till en väst som därefter blev till en mössa, som i sin tur blev till ett par vantar, men som till sist bara blev till en tummetott. Som inte ens blev det, som bara blev tack och godnatt.

Vi hade väntat en hel sommar på att de där onödiga spelarna skulle lämna, för blev vi bara av med dem så kunde vi köpa nytt att lägga till RvP´s och Songs potentiella ersättare. Under gårdagen lånade vi ut både Bendtner och Park, varför platser plötsligt öppnade sig och möjliga ins skulle kunna bli officiella nyförvärv. Ni vet ju alla hur det gick med den saken…

Efter detta antiklimax så förväntas vi nu ladda om och gå vidare och hur f-sen skall det gå till? Vi fick inte in en tillstymmelse till det vi behövde och vi står, trots Cazorla, Podolski och Giroud med en tämligen usel transfersommar på hand. Och som en konsekvens av detta också med en trupp som ser ännu tunnare ut än de Arsenalårgångar som i efterhand dömts ut. Hur f-sen skall vi gå vidare, vad skall vi göra nu? Skall vi böla, drömma och dricka sött vin?

På söndag gör The Arsenal resan upp till soptunnorna på Englands bakgård. Och eftersom Brendan Rodgers inte bara fått foolsen att ersätta oss som Englands barcelona, utan även gjort vad han kunnat för att städa ut gammalt Benítez- och Daglishskräp och ersätta det med spelare som faktiskt kan sparka boll, så ser de tyvärr bra ut. Riktigt bra.

Min startelva som skall möta dessa track-toppens barcelona-light ser ut som följer:

Szczesny
Jenkinson – BFG – Captinator – Gibbs
Coquelin – Arteta – Cazorla
Podolski – Giroud – Gervinho

The Back Five: Szczesny skall enligt Wenger göra tester i kväll och på söndagsmorgonen och vi kan bara hoppas att han är hel. Koscielny skall vara tillgänglig varför han skulle kunna ersätta BFG i backlinjen. Den store j-la tysken har varit oerhört bra de två första matcherna, varför han rimligtvis borde få starta, men där han är tryggt och följsamt placeringssäker så är Koscielny mer av den ettrige och jag-är-helst-över-allt spelaren. Kanske skulle ändå det senare vara att föredra, men jag är nöjd med vilket som.

Mittfältet: Äntligen har vi en spelare som insett att ett lag måste föra och passa bollen framåt men dessutom göra detta i rörelse. Jag hoppas att killar Diaby och Ramsey ägnar sin tid på Anfields bänk åt att studerar Cazorla, -för som han har spelat långt utanför deras ramar och trygghetszoner hittills. Med Song utflugen ur boet har mittfältet tvingats till omformering och utifrån truppens nuvarande utformning kan jag inte annat än stoppa in Coquelin på platsen framför backlinjen.

Somliga skulle säkert hävda att det fungerade bra senast, då Arteta tog ett steg ned till Songs gamla position och lät Diaby få spela box-to-box. Det gör inte jag. Vi behöver ett rörligt och tempokraftigt mittfält och i ett sådant ingår inte Diaby. Hate to say, men killen är crap. Skall vi vara bra kan vi inte ha crap på vårt mittfält och av den anledningen ser jag hellre att Coquelin ges chansen att visa vad han går för.

Anfallet: Återigen vill jag ha Podolski och Gervinho på höger respektive vänster kant och med Giroud i mitten. Dels för att Podolski behöver en striker bredvid sig och så länge vi fortsätter med vår 4-3-3-variant så får han förpassas till kantspel, för att därifrån söka central närkontakt men också för Podolskis bästa skottfot skall vara inåt i banan. Gervinhos startplatss behöver knappast någon förklaring, vilket därmed hänvisar både AOC och TW14 till cirka timmen på bänken innan de, i nämnd ordning, hoppar in i hetluften.

För det är där vi står. I hetluften. Förvisso fesljummen av brustna transferförhoppningar och förvisso stinkande av den gamla scousergrytan på uppkok, men ändå i den hetluft som kallas Anfield Road och som skall innebära totalt överkörning, upprättande av ordningen och tillplattande av ärkefjanten med nr 8 på ryggen. Nu är det bara att bryta ihop och komma igen, bära den enorma besvikelsen, uteblivna inköp innebär, med bibehållen självrespekt. Försöka lita på det vi har och skita i det vi inte köpte fast alla visste att vi behövde det. Böja sig fram mot den ständiga motvinden, bita ihop och se till att vinna över det där löjliga, besvärande och högst osköna Resandefolket från Merseysides röda del.

Come On You Gunner!

Tänk er ett stadshotell i vilken svensk småstad som helst, en pulserande storstads ljusskygga nattklubb eller vilken Danmarks- eller Finlandsfärjas förförande tingeltangel som helst. Tänk er att klockan för länge sedan passerat midnatt, att den så smått börjar närma sig stängningsdags, låt oss säga 03.00, och tänk er att det subtilt sociala smörjmedel, som en salongsberusning kan innebära, för länge sedan övergått till en stadig och rejält hederlig lördagsfylla.

Barens ljudnivå är högre och nyanserna i konversationerna färre. Gesterna är större och de tidigare i varje fall diskret närvarande, hämningarna lyser nu allt mer med sin frånvaro och är snart bara blott historia. Det som tidigare var kastade blickar och besvarade leenden är nu ett sammelsurium av islängda relationella ankaren. De mellanmänskliga kontaktytorna putsas i ett allt mer rasande tempo och de stackare som ännu inte försäkrat sig om fångst, inhöljs i ett allt mer påträngande skimmer av annalkande brådska.

I takt med klockans obevekliga nedräkning höjs alkoholhalten i blodet och i sällskap av desperationens viglande ombud leds vi nu in i nattens avslutande fas. Grisjakten. Nu är kraven inte längre så höga, insatserna lägre och oddsen både avsevärt bättre och för rejält somliga sämre. Vissa siktar in sig på en högst temporär kontakt av det erotiska slaget medan andra tänker långsiktligt och satsar på emotionellt baserad samvaro. Det börjar nu bli rejält dj-kla bråttom och det huggs i princip på allt som kommer i ens väg. Nu skall driftlivets segerkrans försegla kvällen och garantera förhöjd status vid kommande måndags alla avrapporteringar. Och stackars den arme sate som tvingas göra vandringen hem, genom snårblåstens höstnatt, i singularisens golgataform. 

Precis då och precis där står fotbollsklubben Arsenal just idag, just nu. Månaderna i transferfönstrets nedräkning har övergått i dagar som nu snart bara är timmar. Klubbar som handlat färdigt tidigt i fönstret, sitter lugnt i baren och betraktar överseende spektaklet, medan de som spelat 0-0 i sina inledande matcher allt mer utsöndrar lättigenkännliga pustar av den bekanta odören desperation. De irrar mellan dansgolven i ett allt mer planlöst mönster, messar den ena och råkar liksom krocka in i den andra. Klockan slår, dagarna går. Idag är det torsdag och vi börjar med raska steg närma oss detta transferfönsters absoluta grisjakt.

Kontrakt skall slutas kring såväl varaktiga som högst kortsiktliga relationer. Muskler skall pumpas upp, konkurrenter skall skrämmas på flykt och ropen av lock och pock blir allt mer påtagliga för var sekund som går. Somliga kör med rent spel och låter sanningen tala för sig, andra slår på stora trumman och lovar guld och gröna skogar, digra titelchanser och en rikligt mysig frukost av delande att konfirmera alliansen med. De olika parterna låter spelet föra dem vidare i den outtalade förhandlingen och trevar allt mer intensivt efter en förslutning.

Wenger, Gazidis och gänget rullar konjaken i sina kupor. De lutar sig bakåt, låter pallen gunga och låter armbågarna ta stöd mot bardisken. Deras blickar går över fältet av fotbollsspelare möjliga att få till klubben och de är visa av erfarenhet kyliga att sitta still, hålla på hanen och vänta ut sina motspelare, ännu en liten stund.

Tick-tack och klirr i glasen, tiden rinner som oljemiljoner mellan fingrarna och snart skall bluffar synas och korten läggas på bordet. Alldeles strax tänds lamporna i taket och då kan det redan vara allt för sent. Kommer de ärrade herrarna vid baren att lyckas, kommer de att landa det eller de önskade objekten? Kommer de, nästa veckas inledning, att kunna stoltsera med det där klassiska leendet som bara en väl utförd grisjakt kan ge? Vem vet? Vi kan bara höja våra glas, lägga en hand på vår egna erövrings lår och önska dem god jakt. Kom igen nu, herrar, in och grisa. 

Henri Lansbury är såld. Extasen och upphetsningen bland Arsenalsupportrar fyller knappast förstasidor världen över. Denna gigant bland giganter som nu går till Nottingham Forest var väl ändå inte den förlust vi bävade mest inför. En nödvändig försäljning inte desto mindre eftersom sanningen är den att om du inte tagit en a-lagsplats innan 21-årsålder i Arsenal så lär du inte göra det heller om du kommer underifrån.

Lansbury har fått mycket beröm genom åren och ses som en riktigt bra talang, men som det har påpekats många gånger från olika håll så krävs det mer än att du är talangfull för att lyckas i Arsenal. Fan tro´t ibland när man ser Ramsey slå en snedpass eller Diaby stanna upp och undra ifall det är rea på Soccer Scene den här veckan eller inte.

Lansbury kommer att ha en hyfsad karriär om än inte på den allra högsta nivån och jag önskar honom all lycka. Tre dagar kvar och ännu inte ett pip om vare sig försäljningar eler inköp. Faktiskt är det också oerhört få rykten i omlopp. Det bådar inte gott, det är väl ändå bättre att vi nämns i sammanhangen än att vi inte gör det?

Telegraph kör en grej på att Walcott tackat nej till ett kontraktsförslag från Arsenal i helgen. Vad jag har fattat från allt som sägs är ju att Walcott vill stanna och att han kommer att skriva på ett nytt kontrakt. Kan det bli ännu en situation där Wenger säger "fuck it" och skeppar iväg engelsmannen för lite cash. Samma cash som han sen använder för att köpa in det vi behöver utan att ha satsat en enda krona, kom ihåg att vi just nu ligger £4m+ i det här transferfönstret med mina amatöruträkningar. Vi är den enda klubb som satsar genom att gå med vinst.

Imorgon spelas sista omgången av Champions League kvalet där Helsingborg har en väldigt tuff uppgift för att ta sig vidare till gruppspelet. Men även om de inte skulle klara det finns det chans till hyfsat korta turer för att se en bortamatch i CL. Dortmund och Schalke 04 är klara från Tyskland, Anderlecht gick vidare ikväll, Ajax är klara och Nordsjälland från Danmark är klara, Till det kan FC Köpenhamn och Mönchengladbach bli klara imorgon. För den modige kan en kort flyg eller båttur från huvudstan till St Petersburg vara aktuell. Många goda chanser till en rolig lottning.

Nu är det, äntligen, måndag sista veckan i augusti. Först vill jag be om ursäkt för att det inte producerades någon Headmaster Ritual i går eftermiddag. Orsaken till det är att vi nu är ungefär två veckor, efter skolstart in i hösten, varför ungefär 75 % av alla Sveriges skolbarnsföräldrar antingen just har varit förkyld och febrig, just skall bli förkyld och febrig eller just nu är förkyld och febrig. Själv tillhör jag den sista kategorin varför jag under gårdagen låg i sängen med datorn på bröstet, med en halvt urdrucken folköl bredvid mig och verkligen försökte få feeling, men inte var i stånd att producera varken text eller adekvata betyg.

Dock kan helgens resultat fungera som ett ypperligt startblock till denna just påbörjade vecka, denna transferfönstrets sista vecka av öppet spelarfladdrande. För efter två omgångar har Arsenal, med två matcher mot förmodade mittenlag, redan tappat fyra poäng på täten. Vi har spelat fyra halvlekar, hållit lakanen rena och gjort totalt noll mål. Försvaret har, om det nu kan anses ha sats på prov, fungerat bra, anfallsspelet varit, i bästa fall, fesljumet och den fungerande rollfördelningen på mittfältet har helt lyst med sin frånvaro.

Med dessa upplevelser i ryggen skall vi gå in i transferfönstrets sista vecka med öppna ögon, kloka nog att inse läget och se över medlen för att göra någonting åt situationen. Förra året hade vi förnedringen på Old Trafford som katalysator, denna säsong har vi dessa två 0-0-matcher. Visst har vi fått in den underbara Cazorla, men vi är ännu långt från i hamn. Min bild av läget ser ut som följer:

Målvakterna:
Visst hade vi gärna sett en Schwarzer eller en Sörensen i målet i går, men nu har både Mannone och Fabianski valt att stanna i truppen och så länge ingen av dem rör på sig har vi acceptabel back-up till den givne Szczesny. 

Backlinjen:
Wenger har skickat Bartley till Swansea men ännu inte lyckats göra sig av med Squillaci. Vi är, i nuläget, en lättare skada ifrån att möta foolen på Anfield med Djourou i backlinjen, men jag känner mig detta till trots inte helt panikslagen inför läget. För Gibbs har ju börjat säsongen hur bra som helst, Jenkinson har stretat emot helt acceptabelt på sin kant och Miquel är för mig ett enormt mycket bättre alternativ, än ovan nämnda fepplande fransman, som femte mittbacksalternativ.

Mittfält:
Om Wenger nu hävdat att vi har nio mittfältare aktuella för de tre platserna, måste han uppenbarligen ha räknat både Coquelin och Lansbury dubbelt. För med Rosicky och Wilshere frånvarande med skador minst september ut och med Song utflugen till nepotismens urmoder, så har Arsenal, i Arteta och Cazorla,  bara  två etablerade mittfältare och ett gäng utfyllnadsspelare att rotera med.

Exempelvis har nu Diaby förvisso hållit sig hel i hela två matcher, men har ändå varit rakt igenom bedrövlig i båda dessa. Han har inte tagit något som helst defensivt ansvar och överlämnat allt detta till en klart hämmad Arteta som tyngts ned i Songs gamla funktion. I spelet med boll har Diaby fortsatt att, sin vana trogen, sänka tempot, drälla med bollen och mot Stoke slog han bort nästan en tredjedel av passningarna. Är Diaby verkligen den killen som, skadad eller inte skadad, skall bli vårt mittfältsblock, en öppnande kreatör eller vårt box-to-box-mittfältsnav? Är det en sådan spelare som skall axla någons fallna mantel? Innebär hans comeback att vi har vad vi behöver och således inte behöver handla?

Anfallet:
Gör ditt lag, på två matcher mot lag som skall ligga i ligans mitt, totalt noll mål, så fungerar inte ditt anfallsspel. Att utifrån detta döma ut anfallsspelarna är dock ett både långt och felaktigt steg att ta. Wenger har valt att ersätta en skyttekung med två nykomlingar vilka förvisso både varit skyttekungar i sina tidigare liv/ligor, men oavsett är just nykomlingar i ligan.

Både Gioud och Podolski behöver mer tid och en inslussning som inte står och vinglar på randen till akutläget. Men nu är det som det är, Wenger eller de styrande i klubben, har valt att jobba som det gjort och anfallsspelet blir, fult logiskt, drabbat av detta. Att varken Chamakh, Park eller Arsjavin fanns med på bänken mot Stoke skulle kunna indikera att ingen av dessa finns med i Wengers framtidsplaner, varför anfallsbesättningen inte bara kvalitativt, utan även kvantitativt, ser ut att behöva få en del uppmärksamhet av klubbledningen.

Lösning:
Vi behöver två, alternativt tre nya spelare. En renodlat defensiv mittfältare eller en som kan fungera som Song gjorde för några säsonger sedan. En box-to-box-mittfältare att avlasta Arteta och en etablerad anfallsspelare som kan få igång målgörandet.

Det har ryktats om M’Vila, om Capoue från Toulouse och nu senast från Newcastles Tioté. Jag skulle bli själaglad för vilken som helst av dessa, även om den sistnämnde inte bara har ACoN i vinter utan även en viss skadehistorik som skuggar hans spelarprofil. Visst kan Arteta spela DM light och visst är Coquelin lovande, men Arteta behövs bakom mittfältsspetsen och Coquelin får inte bli ännu en symbol för Wengers övertro till unga och lovande spelare, att sätta före etablerade.

När Sahin ryktades till oss, gick jag upp i brygga av gammal bortträngd Arsenal a la Wengers tidiga år i klubben-feeling. Sedan gick hans agent bananas och körde igång foolsen vilka förvisso fick en grymt lovande spelare att ha i sin klubb denna säsong, men även en av fotbollshistoriens sämsta dealar. Real Madrid måste stå där och fnittra smått chockade, med ett så tillgängligt farmarlag som betalar hutlösa pengar för att utbilda deras spelare.

Dock anser jag fortfarande att en Sahintyp hade varit drömmen, som komplement till truppen. Inte en av de två nödvändiga värvningarna, som vi bara måste göra denna vecka, men som ett härligt kryddande till en ljuvlig truppanrättning.

Arsenals måltorka har fått internet att gunga av rykten och önskningar om köp av än den ene storspelaren efter den andre. Många vill ha in en etablerad striker och kräver att Wenger skall tömma sin spargris för namn som Llorente och Falcao. Är det rimligt att ta in ännu en spelare som skall aspirera på den enda strikerpositionen vi har, i vårat 4-3-3?

Om vi i stället funderar på spelare som inte bara kan fungera som central striker, på mer mångfacetterade spelare, som kan vara alternativ på flera positioner, vad ser vi då? Mångsidig, erfaren och van att göra många mål i en stor liga, tja...?

Jag vet ju en kille som gjorde 17 mål och 7 assist under sin senaste säsong i Premier League. Som kan fungera som striker, som ytter och som spets bakom anfallstrion, men inte skulle stå i vägen för någon enskild spelares utveckling. Som har lämnat in en transferförfrågan till sin nuvarande klubb och dessutom uttryckt önskan om att få spela Champions League. Tja… vem kan det vara, Wenger?

Slutsats och inköpslista:
1: Defensiv mittfältare. Vem som helst av ovan tre nämnda men ett litet plus från min sida för den etablerade landslagsspelaren M’Vila. Capoue är säkerligen billigare och ett mer wengerskt val, medan Tioté inte bara har erfarenhet av ligan, utan även skulle innebära en förlust för en ligakonkurrent.
2: Clint Dempsey. Se kravspecifikation ett par stycken upp. Övriga frågor synnerligen onödiga.
3: En central mittfältare eller riktig ytter. Mycket beror på hur Alex Oxlade-Chamberlain matchas, utvecklas och bedöms av Wenger. Vi är bara en skada ifrån att hamna i Läge Lapptäcke och spelare som Ramsey och Diaby kommer, när säsongen summeras, oavsett antalet matcher de får, att ha fått spela för många. Vad vi än tenderar att haussa frånvarande spelare, så kommer ingen av dessa att lyfta laget, varför bättre spelare måste handlas in.

Nu har klubben, efter spelarförsäljning och försäljning av mark runt Emirates, pengar att spendera. Vi har redan handlat in tre spelare som kommer att göra nytta och kan faktiskt vara bara ett par saknade pusselbitar från att se riktigt bra ut. Så kom igen nu, Wenger med entourage. Låt oss nu få det vi behöver och låt oss återfå känslan av att vara på gång upp igen. Dit vi hör hemma och som det ett Arsenal ständigt skall vara. Titelaspiranter, det som alla avundas och bara förbannat dj-la bra.

Come on you guys ! Come on and spend som f-king money!

Idag var det viktigt att det blev tre poäng med tanke på poängtappet hemma mot Sunderland förra helgen. Sett i efterhand kanske det var allra viktigast att inte förlora.

Arsenal ställde upp med det ett starkt lag där Mannone fick stå istället för Scszesny och Gervinho fick ta högerkanten istället för Walcott. En märklig uttagning i mina ögon då Gervinho normalt gör sig bättre på vänsterkanten och Walcott sett ganska pigg ut de senaste veckorna. Jag räknar med att ordningen är återställd till nästa veckas match på Anfield.

Arsenal lyckades hålla både Stoke och sig själva stångna. Vi gjorde massor av fina tacklingar, brytningar och tog bort Peter Crouch fullständigt med Vermaelen och Mertesacker i god form. Däremot såg vi också att vårt anfallsspel saknar någon dimension och att det lätt blir statiskt. Inget nytt utan samma saker som kännetecknar Wengers taktik år efter år.

Giroud var otroligt osynlig, Diaby bedrövlig och när vi då efter 65-70 minuter ska göra förändringar för att vinna matchen så tar Wenger helt fel beslut när han tar in Ox istället för Podolski när behovet av Ox snarare var på Diabys plats.

Diaby verkar ha samma status i laget som Ramsey förra året när han knappt var utbytbar utan fick spela hela tiden i hopp om att alla hans potential helt plötsligt skulle blomma ut.

Arsenal ska dock ha mycket cred för att de tog det fysiska spelet till Stoke. Vi var inne i alla närkamper och Giroud fick ta mycket stryk som domaren valde att blunda för. Även om vi inte skapade tillräckligt många klara målchanser så gjorde Stoke verkligen inte heller det. De hade inte en enda hörna och deras tidigare så farliga långa inkast var om inte helt ofarliga så i alla fall inte särskilt besvärliga.

Självfallet är 0-0 inte bra, men mot Stoke som statistiken är kass mot, måste vi se saker ur rätt perspektiv. Vi tog poäng på Britannia något som vi bara gjort två av de fem gånger hittills som vi varit där.

Vårt allra största problem är att när andra topplag reser dit så vinner de ofta enkelt därför att de har ett annat spel. Wengers taktik ligger fast och det vet Pulis. Vi har inget att sätta emot oavsett hur bra våra spelare är gentemot deras. Ett klart exempel på att taktik många gånger är det effektivaste vapnet mot teknisk överlägsenhet.

Vi får blicka framåt istället, lottning till CL på torsdag, transferfönstret stänger på fredag och Liverpool på söndag. Det står aldrig stilla.

Jag har sagt det många gånger förr. Om Arsene Wenger någon gång ger ut sina memoarer så kommer jag att hänga på låset för att läsa om vad som hänt i Arsenal de senaste sex-sju åren. Varje sommar tycks vi bli av med nyckelspelare och då och då poppar det upp små hintar om att det bakom kulisserna sker skumma saker.

Nu senast är det Fredrik Ljungberg som är osäker på om Wenger får nödvändiga transferpengar eller ej. Nu ikväll kom det också uttalanden från Wenger om att han kommer att satsa på en kärna av brittiska spelare som kanske känner större lojalitet mot Arsenal och inte lämnar så fort de är bra nog att spela för de mest pengastinna lagen.

När vi ställde upp med lag med bara utländska förmågor i sade jag att det inte är nationaliteten på spelarna som avgör huruvida vi är ett engelskt lag eller inte och det gäller fortfarande. Engelska spelare är hutlöst överprisade både i pengar och i perceptionen av deras kunnande. För varje Charlie Adam, Jordan Henderson eller Andy Carroll kan man istället få ut samma talang och i många fall bättre genom att värva från utlandet. Ett bra sätt att komma runt det är att använda sina akademier för att fostra a-lagsspelare. Det är naturligtvis inte enkelt, men lyckas man så kan det så klart ha en positiv inverkan på lojaliteten hos spelarna.

Man kan se på killar som Terry, Gerrard, Giggs och Scholes som blivit sina klubbar trogna i väldigt många år och som på sätt och vis är synonymer med klubbmärket. Den senaste vi hade av det slaget var Tony Adams. Ni hör själv att det var ett bra tag sedan.

Ingen ska dock inbilla mig att killarna jag nyss nämnde skulle blivit sådana klubbikoner ifall de inte vunnit något med sina klubbar. Undantag finns såklart, men grunden i deras långa karriärer i sina klubbar är att de vunnit titlar under tiden. Titlar stillar hungern och längtan efter något annat. Vi kan tycka att de borde vara lojala som vi, men spelare är inte supportrar. De är inte bundna av en livslång kärlek som vi utan känner sig ofta fria att slippa följa med sjunkande skepp i jakten på personlig vinning. I den bemärkelsen ser de fotbollen som ett vanligt jobb.

Tiden får utvisa om Wenger tänker rätt. Just nu har vi en hel del spännande britter i truppen. Ramsey, Ox, Wilshere, Walcott, Frimpong, Gibbs bland andra ska vara en stomme att bygga på. Krydda det med influenser utifrån och det ser slagkraftigt ut.

Stoke imorgon vilket är ett stort test för den nya säsongen. Vi har inget jättebra facit på Britannia, men vi har spelet och spelarna till att avgöra matchen. Stoke har gjort första målet i matcherna mot oss de senaste fem matcherna och de har gjort sex av sina senaste nio mål på oss från fasta situationer. Vi vet hur de spelar, låt oss ta upp kampen med dem. Bollen ska gå snabbt, vi ska stå upp fysiskt och vi ska springa sönder dem. Vågar vi så vinner vi, fastnar vi deras lunk så är vi körda.

Tottenham har en devis som säger att "to dare is to do". Den snor vi imorgon.

Ärligt talat hade jag inte förstått att han fortfarande var aktiv. Nu är dock karriären över för Fredrik Ljungberg. Det är en stor liten Arsenalhjälte som har lagt skorna på hyllan.

Jag såg inte debutmatchen och lobben över Schmeichel på teve. Det var innan övertalningskampanjen för att skaffa Canal + hade lyckats hemma i föräldrahemmet i Lambohov i utkanten av Linköping. Jag kommer dock ihåg att jag satt och jublade framför Svt Text när blänkaren om Freddies debutmål kom upp. I efterhand känns det rätt charmigt att ha följt matchen på det sättet, men självklart skulle man bli tokig av att uppdatera sig så idag när Arsenal spelar. Det här var även före det att Internetkampanjen hade blivit framgångsrik i Lambohov.

Det tog ett tag innan Ljungberg fick sitt genombrott. Han började hitta rätt våren 2001, med mål i FA-cupfinalen mot Liverpool som en fjäder i hatten. Året efter är dock det vi starkast förknippar med honom.

2002 var hans stora stund i Arsenal. Det var en njutning att se Dennis Bergkamps genomskärare och Ljungbergs perfekt tajmade löpningar. Ögonblicken som säkrade ligatiteln är fortfarande lätta att plocka fram när eftermiddagen går mot sitt slut, men rättningshögen på jobbet inte gör det.
För att inte tala om Det Målet på Millennium Stadium den där lördagen när till och med hundarna sprejade röd tuppkam i norra London.

Den sega mittfältaren var en viktig kugge under de framgångsrika år som kuliminerade med Unbeaten-säsongen 2003-04, men som sträckte sig ända till Paris 2006 och den bittra CL-finalen. Utan hans slit och uppoffrande löpningar hade inte de mer konstruktiva spelarna Henry, Pires, Bergkamp och Vieira fått samma utrymme för finesser och briljans.

Samtidigt är det lätt att glömma bort hans mer frustrerande sidor. Skadorna var outsinliga - framförallt när det vankades träningslandskamp, sympatiskt nog - och ibland kunde man svära över hans ineffektivitet när han väl var på planen. Men inte heller vi andra är perfekta.

För supporterklubbens del har Freddie spelat en viktig roll. Inte för att han har ställt upp alls  på några träffar, men det tror jag mer har att göra med att han är obekväm med en sådan situation än att han inte vill. Däremot har det faktum att han är svensk och att han spelade i den tidens mest framgångsrika lag varit till vår fördel, i form av att Arsenal har fått mycket uppmärksamhet i Sverige. Det finns nog många svenska Gooners i 20-årsåldern som pekar på honom som anledning till sitt supporterskap.

De gånger jag har träffat honom, främst i intervjusituationer har han uppträtt mycket professionellt och bjudit på bra citat. Roligast var den gången då jag och Jocke Lander kunde punktera ett rykte i världspressen som sa att han var på väg bort från Arsenal 2005 när vi specialbevakade träningslägret i Österrike. Vi lade upp nyheten på Arsenal.se under rubriceringen  "Arsenal Sweden world exclusive".

Freddies framgångar, vinnarskalle och allmänna inställning placerar honom högt upp på listan över mina favoritspelare genom åren. För mig har ovanstående karaktärsdrag större betydelse än att han råkar vara född i Vittsjö, Sverige.

Fredrik Ljungberg må ha mindre hår nu, och det är inte heller rött. Men vi älskar honom fortfarande.

Och jag är säker på att han ännu är Arsenal "through and through".

Jag var blott ett barn när min mor frågade mig: "varför gör du det här?". Jag hade inget svar. Jag var bara tvungen att göra det. Dagen efter satt jag på ett flyg med destination London, redo för ett nytt äventyr, för ett nytt liv. Jag lämnade vänner, familj och skola bakom mig i Sverige. Riskerade allt.

Jag var inte redo. Jag var naiv. Det visade sig vara ett massivt steg för en nybliven 19-åring. "Det här skulle bli enkelt" var min första tanke när jag stegade ut ur Heathrow i sydvästra London. Två månader senare ville jag ingenting hellre göra än att åka hem. Hur mycket jag än älskade London hade jag satt mig i en obekvämlig situation. Jag jobbade varenda dag, hade inga vänner alls, levde under stress och fann ingen som helst lycka i mitt liv.  Jag var nere för räkning på alla fyra.

I hela mitt liv har jag fått leva i motgång. Fattigdom. Ensamstående moder. Ghetto. Småkriminell. Mobbad. Hatad. Listan kan göras hur lång som helst. Hur tufft ödet än varit mot mig har jag aldrig gett upp. Idag är det min största styrka. Oavsett vad jag ger mig in i ger jag aldrig upp. Till och med när det ser omöjligt ut. Jag älskade London, men London älskade inte mig tillbaka. Men jag var redo att kämpa - och kämpa skulle jag komma att göra.

Dagar, veckor och månader passerade när jag sakta men säkert acklimatiserade mig.  Våren kom, solen tittade fram och jag började äntligen känna mig hemma. Det var en fantastisk känsla då problemen började försvinna en för en. Och när man äntligen började få några vänner började livet ta form. London började älska mig tillbaka.

Arsenal då? Under säsongen 2010/2011 var pengar den största orsaken varför jag inte kunde gå på så många Arsenal-matcher som jag hade velat. Självklart gick jag på en hel del matcher och innan säsongen var över hade jag sett en 10-15 matcher, men nästan alla var på hemmaplan och på grund av jobb hade jag varken tid eller råd att hänga runt i pubar före och efter matcher. Allt var dock på väg att förändras.

När säsongen 2011/2012 drog igång hade jag skaffat mig en trygg plattform, ett ordentligt liv. Tyngden från jobbet hade släppt och jag fick mer rum och tid över att göra vad jag ville på vardagar och helger. Säsongen skulle komma att vända mitt liv upp-och-ner.

Jag började besöka i princip varenda match. Nu hade jag även tid över för att umgås och träffa nya vänner, vilket jag naturligtvis gjorde. Twelve Pins skulle visa sig bli första riktiga stammispuben för mig. Tack vare en vän till mig - som ordnade bortabiljetter -  började jag även besöka varenda bortamatch. När du åker över land, rike och hav för att följa ett lag är det omöjligt att inte stöta på samma personer om och om igen. Efter ett tag blir dessa personer dina vänner. Efter ett längre tag blir dessa vänner några av dina bästa vänner.

Efter två månader på Twelve Pins började jag besöka en pub vid namn Tollington före och efter varje match. Där träffade jag allt fler vänner, personer som kom mig att komma mycket nära. Först var vi bara en liten grupp på fyra-fem personer som brukade prata, dricka och se Arsenal, men den gruppen blev allt större ju längre säsongen led.

För att fira sista ligamatchen för säsongen åkte vi självklart till Birmingham för att se matchen mot West Bromwich. Kvällen innan åt vi en mycket trevlig middag innan vi gick ut för att festa. Det hela började med fyra vänner. Nu var vi upp emot femtio stycken i en och samma sal. De flesta av oss hade bara känt varandra i ett par månader, men ändå kändes det som om vi varit vänner sedan barnsben. Det var en helt otrolig utveckling som ingen av oss hade kunnat förutspå.

Arsenal spelade inte en enda match under sommaren, men vänskapen hade växt sig så stor att många av oss började träffas nästan dagligen. Jag hade inte ens i mina vildaste drömmar kunnat hoppas träffa så många fantastiska personer. Personer som jag för resten av mitt liv kan kalla vänner.

För att räkna upp alla fantastiska minnen jag tar med mig från London skulle det krävas hundratals händer. Det har varit den bästa tiden i hela mitt liv. Jag har vuxit som man, blivit mer självsäker och funnit glädjen. Arton år av smärta, bekymmer och personliga problem är som bortblåst. Det började som ett helvete, men London och Arsenal kom att bli räddningen.

På måndag eftermiddag lyfter flyget från London City Airport. Jag vill egentligen inte tillbaka, men jag måste. Innan jag flyttade hit visste jag att jag en dag var tvungen att återvända och ta upp studierna igen. Den dagen är nu kommen. Kvällen efter min sista hemmamatch (Sunderland) samlades många av mina bästa vänner på just Tollington. Desto längre kvällen led, desto mer emotionellt blev det. När klockan närmade sig tolvslaget kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag grät som en liten flicka, och jag lär göra det igen, men för mig har det här varit en resa som förändrat mitt liv.

Jag älskar London. Jag älskar Arsenal. Jag älskar mina vänner. Självklart kommer jag fortfarande åka över på reguljär basis, men jag har redan accepterat det faktum att det inte kommer att kännas likadant som det gjort under de två senaste åren. En vacker dag kommer jag att flytta tillbaka till London, men när det väl blir har jag ingen aning om.

Sist men inte minst vill jag tacka alla er. Ni har varit en stor bidragande faktor till varför jag över huvud taget flyttade från första början. Om det inte hade varit för min passion till Arsenal - som bara blev större och större tack vare bloggen - hade jag aldrig tagit chansen. Det är dags att ta avsked till två år fyllda av glädje, minnen, matcher, resor och kärlek. Farväl London. Farväl mina vänner.

[video:http://www.youtube.com/watch?v=8MUpeLCZXiM]

Dryga veckan kvar tills transferfönstret stänger och ännu har vi inte sett röken av Wengers nästintill utlovade försvarare och mittfältare. Man ska hålla vad man lovar och det gör han säkert på ett eller annat sätt, men jag skulle gärna se ytterligare en anfallare så att vi är täckta för skador.

Dessvärre tror jag inte vårt största problem nu är bristen på värvningar utan vår oförmåga att bli av med dödköttet. Det kan hända att det räcker att bli av med dem den siste augusti, men det vore onekligen skönt att veta att vi slipper se Bendtner, Squillaci, Arsjavin och Park på plan fler gånger.

Det har snackats om Nouri Sahin i veckovis nu och tyvärr är ännu inget klart där heller. Ni vet att jag inte har koll på hur bra andra spelare är och om de är någon tillgång för laget. Här gäller istället samma princip som med försäljningarna - få laget färdigt så fort det går. Det tar tid att spela ihop sig och vi har inte råd att tappa särskilt många poäng i starten för att nå våra mål utan att vara nervösa och förbannade hela säsongen.

Spurs fick sin Adebayor och efter allt tjafs han haft med Man C om sitt lönebidrag var han ändå oerhört glad över att återvända till Tottenham. Så efter allt tjat om att han inte ville gå ner i lön och endast tjäna knappt en miljon i veckan så är han helt plötsligt väldigt nöjd med att få spela fotboll och göra mål. Från Greedy till ambitiös yrkesman på ett par veckor. Knappast, han fick naturligtvis en fet check med sig från Manchester. Nu visade han precis vad vi sagt hela tiden, det är pengarna som är intressanta, inte pokalerna.

Walcotts uteblivna kontrakt börjar oroa mig. Jag vill att engelsmannen stannar och jag tycker att Arsenal ska göra honom til en av de bäst betalda i klubben. Som just engelsman är han en oerhört viktig nationell reklampelare i England. Han gör också framsteg varje säsong och breddar sin verktygslåda. Signa honom nu.

Gervinho vill göra en Pires, det vill säga en riktigt bra andra säsong efter en tveksam första. Gärna för mig, men det finns en hel del förbättringsområden. Inlägg och speluppfattning bland annat, som yttermittfältare ska du föra spelet framåt genom kvicka fötter och förmåga att se dina medspelare och servera lägen, inte hela tiden välja att gå svåraste vägen och avsluta själv ut knepiga vinklar.

Stoke på söndag. Samma Stoke som nyss värvat Tom Huddlestone från Spurs. Är det en ny taktik från Villas-Boas, att sprida ut deras dynga över hela ligan så att det alltid finns någon som hatar Arsenal på plan? Räcker det inte med domaren?