Senaste blogginläggen

Nu sitter vi återigen på pottkanten och skall just till och genomlida ännu en sommar. En sommar som förvisso startade oerhört lovande, men som sedan svängde av och övergick till att se precis lika j-kla skitnödig ut, som de senaste 5-7 somrarna gjort.

Efter ett antal somrar där vår dåvarande lagkapten Vieira önskat sig iväg till Real Madrid, fick han till slut lämna för Juventus. Sedan gick det några månader och sedan var det dags för nästa tema där Henry, i ett par somrars tid, var på väg till det barcelona som han sedan hamnade i. Knappt hade han landat i den spanska enklaven förrän ännu en Arsenalspelare skulle använda sommaren för att flytta dit. Och sedan var det, som ni vet, dags för ännu en.

Sedan började även det högst osköna ljusblå Manchesterlaget att rycka i våra toppspelare, varför Darren Deins Flyktingförläggning inte längre bara hade barca att ta ställning till, när det vankades sommartider här i Arsenalland. För sommartider har blivit flyktingtider, flyktingtider är ryktestider och denna gång är det Robin van Persies tur att vandra vidare till ännu ospecificerad destination.

När man ser tillbaka och funderar på tiden som gått sedan vi, våren –05, vann vår senaste trofé så blir man smått åksjuk. Och vågar man dessutom se framåt och se hur de olika oljelagen uppenbarligen planerar att köra skiten ur hela FFP-dealen, ja då får man nästan svindel över vart vi, med all tydlighet, är på väg. Arsenal är på väg åt h-vette och den moderna toppfotbollen likaså. För var det inte nu som FFP skulle börja kicka in? Var det inte nu som finanserna skulle börja likna någon form av sundhet om man skulle få spela Champions League säsongen 13-14? När man ser på oljelagen så känns det ju inte riktigt så…

Och när nu sommarens flykting är satt att finna sin destination, som skall komma till undsättning och rädda ännu en svårt lidande Arsenalspelare i kval, vilka möjliga fristäder finner vi då? Och framför allt: Vilka vill vi inte att han skall landa i? Man kan se olika aspekter i olika argument men min topp tre på lag jag inte vill se van Persie i är enligt följande:

Sommartider i Arsenalland. Bild från Bildbyrån.

3 che£sky: Det självklara tredjelaget på en lista som denna. Han skulle i che£sea kunna göra enorm skillnad, bromsa upp deras generationsväxlingsfall och dessutom producera en oskönt stor mängd poäng åt dem. Att han dessutom skulle stanna i London, men i en av de felaktiga klubbarna, skulle göra honom på tok för nära för vårat bästa. che£skys nästan parodiskt tursamma vårsäsong skulle, i ett sådant scenario, få ännu en pinsamt påminnande post-it-lapp i obehagligt påträngande kulört.

Det enda förmildrande i en eventuell van Persie-flytt till Stamford Bridge skulle vara att han där skulle hamna i ett omklädningsrum som inte bara är knökfullt av synnerligen osköna individer, utan också ett där han nog skulle få kämpa rejält för att hamna på den hierarkiska nivå han har i Arsenals. Jag har även för mig att van Persies fru har ett ganska attraktivt yttre, vilket även det, med tanke på det lagets lagkaptens tämligen generösa inställning till samliv, skulle kunna innebära ett visst mått av svårighet. Och den lilla potentiella fnurran, vill man ju inte neka honom. 
 
2 barcelona: En god historia berättar ju, sig själv. Och vår transferhistoria i relation till fc barcelona är allt annat än smakfull. Henry och Hleb har de väl just betalat färdigt för medan skulden för Fabregas inte bara är obetalbar på ett filosofiskt plan, utan enormt segdragen i verkliga livet. Deras ständiga jiddrande om folks arvsanlag står även det mig upp i halsen.

För en flytt till barca talar att vi skulle kunna få några faktiskt ganska bra spelare i utbyte. Detta eftersom inte ens nepotismens själva sinnebild, fc barcelona, kan leva på lånade pengar hur länge som helst, utan säkerligen vill använda spelare de inte har haft förmåga att kila in i laget, som delbetalning.

1 shitty: Förklaringen till detta är väl tämligen överflödig. Men det skulle smärta mig något så enormt att se van Persies ansikte sticka upp ur något så ofantligt förfulande som shittys mesblå tröja. Att han där skulle sällskapa med Årets Tomte 2011, samir nasri, skull inte på något sätt göra det bättre. Men värst av allt skulle vara att det, för shitty, skulle innebära det slutgiltiga accepterandet. Att herrar Tourés snack om att van Persie skulle trivas bra i klubben och att man går dit, inte för att tjäna hutlöst mycket pengar, utan för att vinna titlar, faktiskt skulle innehålla ett stort mått av sanning.

Enda förmildrande omständligheten skulle vara en bytesdeal värd namnet. Även om Carlos Teves verkar vara en riktig skitstövel så är han förbannat bra fotbollsspelare och skulle kunna ingå i en sådan bytesdeal. Som jag nämnde i min Önskelista med namn, så skulle jag även kunna se Adam Johnson i en sådan deal. Frågan är dock om det finns så bra dealer, så att ännu en arsenalsk marqueeplayers övergång till shitty, skulle kunna rättfärdigas.

Summering: Att alla onda ting är tre är ju inte längre någon sanning, för de mammonska fotbollsdestruenterna växer ju upp som svampar ur jorden och i deras händer är en kille som van Persie den ljuvaste av mylla. Så olje- och blodspengarlagen går fetbort, rakt av alla över en kam. Man skulle ju lite sådär hoppas på MLS, Shanghai eller någon otäck provins i forna Sovjet, men så kul kommer vi absolut inte ha.

Nej, det bästa vi skulle kunna hoppas på är väl att Silent Stan och hans bugande undersåtar lyckas skeppa iväg van Persie till ett lag i en annan liga, så att man i varje fall slipper så hans ansikte i fel inramning varenda j-la helg. Jag hoppas på Juventus följt av Real och något milanesiskt rantigt, men det kanske vore att ropa efter för mycket. Så ni får ursäkta mitt blasfemiska anslag men ibland känns det lite så här:

”Din satan, satan, du din satans helvetes jävla skit! Din jävla skit
Bondlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit!
Pottsork, snuskiga stork, din ruttna rot, din fulla kork!
Avskum, spattig och krum, du är så jävla dum!
Din usla gam, din slemmige torsk, förnicklade pappskalle, skunk, förbanne mig,
lägg ägg, slibbiga drägg, skitstövel och bandit!
Slashas, ditt vidriga as, piss och pest och senapsgas!!
Sopprot, helidiot, fan vad du bär emot! Din sabla bock, ditt feta arsel, våga dig aldrig mer hit!
Attans skitstropp, hörru din, saaaa, saaaatan,
helvete,helvete, helvete, helvete, helvete,helvetes jävla skit!”

Efter det kortfattade svaret på Robin van Persies meddelande om att han inte avser skriva på något nytt kontrakt med Arsenal har klubben lagt locket på. Det är absolut inget konstigt med det och det är också så styrelsen brukar hantera verksamheten. Det är exempelvis sällan så tyst från klubben som när slutförhandlingar pågår med en ny värvning pågår. Ivan Gazidis och styrelsen hade givetvis inte räknat med att RvP:s agerande och nu har ett intensivt maskineri satts igång runt styrelserummet på översta våningen i Highbury House.

Hur klubben kommer att agera är givetvis svårt att sia om, men det lär redan nu finnas utkast till både en, två och tre planer för olika scenarier på ritbordet. Det mest troliga är att Arsenal kommer att försöka sälja van Persie utomlands. Jag skulle bli mycket förvånad om vi ånyo skulle släppa en av våra bästa spelare till en konkurrent i Premier League, oavsett hur mycket pengar Manchester Citys shejker är beredda att hosta upp.

Ett annat scenario är att man faktiskt tvingar holländaren att vara kvar kontraktstiden ut, och på så sätt skickar ut en signal till andra spelare om att det är klubben som bestämmer när en spelare ska säljas och ingen annan. Långsiktigt är det kanske en vettig lösning, men på kort sikt skulle det vara oroligt runt van Persie då supportrarna knappast kommer att stå bakom honom fullt ut under säsongen. Jag kan inte heller se hur han skulle fortsatt kunna vara kapten när han så tydligt har aviserat hur han ser på sin framtid i klubben.

Det finns också en möjlighet att van Persie ändrar sig. Wayne Rooney, Luka Modric och Patrick Vieira är tre relativt samtida exempel där alla har varit övertygade om att spelaren skulle lämna sin klubb för att sedan göra en tvärvändning. Jag tror inte att det blir så i van Persies fall, men så länge han inte har skrivit på för en ny klubb har han möjligheten att ändra sig.

Jag tror inte att van Persie riktigt var förberedd på den upprördhet och i vissa fall vrede som hans besked i onsdags har orsakat bland Arsenalsupportrarna. Rimligtvis var han beredd på att det inte skulle tas emot med öppna armar, men att reaktionen skulle ha blivit så pass kraftig fanns nog inte med i beräkningen. Kanske ångrar han sig rentav idag med facit i hand, och förbannar sina rådgivare.

Arsenals ledning jobbar alltså av allt att döma på hur den här situationen ska hanteras bakom stängda dörrar för tillfället, och det accepterar nog de flesta. Stan Kroenke, Gazidis och company ska nog inte dra ut på tiden alltför mycket innan man ger någon form av besked om hur man tänker agera för då kommer det att börja koka bland supportrarna än mer. I början av nästa vecka förväntar jag mig att någonting kommer ut, om det är så är via en officiell kanal eller om information som medvetet läcks till journalister.

Mycket spekulationer blir det. Det enda vi vet säkert är att vi har mycket intressanta veckor framför oss.

Orkanen Katrina som 2005 ödelade stora delar New Orleans i USA var ingenting mot den storm som Robin van Persie drog upp igår med sitt för mig inte särskilt överraskande besked om att han inte kommer att förlänga sitt kontrakt. I alla fall inte bland Arsenalfansen.

Det rasades på sociala medier och jag fick flera frustrerade SMS där jag satt i godan ro med en outtalbar rätt på en vietnamesisk restaurang på Vesterbro i Köpenhamn. Jag är också frustrerad, arg och besviken, men inte bara på Robin van Persie utan också på ledningen i Arsenal som har låtit den här situationen uppstå igen. Jag köper inte snacket om att spelare ska visa lojalitet, för så fungerar inte fotbollsvärlden. Utopin är givetvis att spelare känner lika mycket för klubben som vi fans gör men så kommer det aldrig bli.

Jag kan bara upprepa det jag skrev i min senaste krönika i Kanonmagasinet:
”Det är för mig självklart att spelare inte kan förväntas vara lika lojala mot sin klubb som vi supportrar önskar. De utför ett jobb och upplever de att de kan utföra ett bättre jobb samt få mer ut av det någon annanstans så kommer de att byta klubb, om det så beror på mer pengar i fickan, större chans att vinna titlar eller drömmen om att spela för egna favoritklubben.”

Robin van Persie upplever att han kan göra ett bättre jobb någon annanstans och då är han i sin fulla rätt att byta arbetsgivare. Men, och det är ett stort men, man kan sköta det snyggare än vad han nu har gjort. Ungefär en miljard gånger snyggare.

Hans brev till oss fans igår var en rejäl pungspark. Med det sätter han klubben i en lika svår situation som förra sommaren där både Cesc Fabregas och Samir Nasri på olika sofistikerade sätt (läs fula knep) utpressade Arsenal att sälja dem. Meddelandet gick ut på att på ett övertydligt sätt göra sig omöjlig i klubben och på så sätt få till sin flytt till Manchester City.

Här talar vi om en annan typ av lojalitet. Eller snarare brist på sådan. Okej att han vill byta klubb – det köper jag – men att på det här sättet trampa ner både Arsene Wenger och klubben i skiten är fullständigt oacceptabelt. Wenger har alltid stått bakom van Persie när han har fått kritik eller missat stora delar av många säsonger och det är Le Boss som har gjort honom till den spelare han är idag.

Holländaren kan komma dragandes hur mycket han vill med att han alltid kommer vara en Gunner, men det tror jag vad jag vill om när han hädanefter alltid kommer att mötas av glåpord och burop bara han närmar sig Emirates Stadium. Det tar lång tid att nå den status Robin van Persie har i Arsenal, men det gick på bara ett knapptryck på ”Publish” på en hemsida att bli förpassad till samma växande sopberg där redan Ashley Cole, Emmanuel Adebayor och Samir Nasri med flera ligger och ruttnar och aldrig mer kan återvända till Arsenal på samma sätt som Anders Limpar, Ian Wright, David Seaman och andra gamla hjältar kan idag. Vad vet jag, sådant kanske är oväsentligt när man sitter på hundratals miljoner euro på banken och funderar på vilken ö i Västindien man ska köpa.

Samtidigt blir jag bara mer och mer tveksam till hur Ivan Gazidis leder Arsenal Football Club. Under hans ledning har somrarna förvandlats till en cirkus vi aldrig har sett maken till och där vi själva ständigt är den stora pajasen. Arsenals ledning misslyckas gång på gång med att övertyga de bästa spelarna om att detta är platsen för spelare som ska slåss om troféer. Jag skulle ha betalat bra för att få ha varit en fluga på väggen på det beryktade mötet som RvP hade med Wenger och Gazidis. Vad sades där som fick van Persie att ge upp tanken på att spela i Arsenal? Eller handlar det, som för alla andra, om pengar?

När detta sker inför öppen ridå sitter Alisher Usmanov och bara gnuggar händerna. Detta är givetvis ett perfekt tillfälle för honom att vinna över fler supportrar till sin sida och den chansen högg han direkt med sitt brev till Arsenals styrelse. Jag har fortfarande dåliga vibbar när det kommer till Usmanov, men jag ser inte poängen med att stänga honom ute fullständigt. Vad är det som tar emot så fruktansvärt för Silent Stan att överhuvudtaget prata med honom? Om nu alla vill det bästa för Arsenal borde man rimligtvis kunna jobba tillsammans?

Ja, jag vet att jag är fruktansvärt naiv när jag föreslår något sådant.

Jag blev som jag skrev inte särskilt förvånad när beskedet kom igår. Som Arsenalsupporter börjar man bli van nu efter sommar på sommar med dessa såpor så bedrövliga att Vita Lögner framstår som rena rama Ingmar Bergman – och det gör mig fruktansvärt less att inse att man är van vid dem.

En kompis till mig frågade mig när sommaren precis hade börjat varför jag avskyr Silly Season.

Här har du svaret.

My heart is with Arsenal and I just can’t picture myself in a different shirt. I just can’t see it now because I love this Club so much. If you look at the last five years, look at the steps I have made every season, if you look at the support the Boss and the whole Club gave me, the fans gave me, my team mates gave me – this is the right decision. - van Persie.

 

I have never stopped believing in Arsenal. I love this club, this is my seventh year now. Arsenal gave me a chance to develop into a good player and I want to repay the Club and the fans and everyone with trophies. - van Persie.

 

I believe in Arsenal as a club, in the fans, in the teams. I just love Arsenal. - van Persie.

 

I feel like a real Gunner. I love this club, that's no secret. - van Persie.

 

One of the main reasons I signed was to lift a big trophy. I do not want to do it with a different team. I want to lift it with Arsenal. - van Persie.

 

I love this Club, I think it’s a Club of class, if you look at our people who are working for Arsenal, from the boss to the people working at the Emirates, anyone who I speak to, anyone who is involved with Arsenal, they have class. - van Persie.

 

Arsenal is a massive club, whatever happens I'll always love this club. - van Persie.

 

Even if you want to leave, as a player, I don’t think it is easy because when you move to Arsenal you are led there by your heart. - van  Persie.

 

I was really surprised when they came in for Robinho. I thought ‘What’s happening? Man City and £30m?’. No they haven’t put an offer in for me and they don’t have to bother! I’m really curious if Manchester City have a plan because it won’t work by only buying the most expensive players. It’s about a team. If all the pieces don’t click then the system will fail. - van Persie.

 

***

 

Bitter? Sorgsen? Förbannad? Frustrerad? Självklart. Men mest av allt - besviken. Så jävla besviken.

Jag låg och sov när jag igår eftermiddag väcktes av ett SMS. Det var så kort ett SMS bara kan bli, men kom att förstöra hela min dag. Vad det stod? "van Persie. No contract. Now.". Jag klev upp ur sängen och loggade direkt in på Twitter för att se vad det egentligen var som hände. Kaos. Svordomar. Hat. 

Som fotbollssupporter är man väldigt naiv. Man skapar emotionella band mellan sig själv och spelare, luras in i ett äktenskap där man tror att personen man älskar verkligen älskar en tillbaka. Man tror att vissa människor är annorlunda. Man tror att lojalitet fortfarande existerar. Men det slutar alltid likadant. Och man gör alltid om samma misstag.

 

Förrädare. Foto: Bildbyrån.

 

För ett par dagar sedan skrev jag ett långt inlägg om en man som heter Robin van Persie. Jag berättade om hans karriär i Arsenal, om hans skador, om hans problem på och utanför plan, om hans fantastiska säsong och om hans framtidsval. Meningslöst. Igår eftermiddag, bara ett par timmar efter att Lukas Podolski presenterades som officiell Arsenal-spelare, valde van Persie att lägga ut följande meddelande på sin personliga hemsida: (eller den alternativa tolkningen om ni så vill)

 

This is an update for the fans about my current situation. I have kept quiet all this time out of respect and loyalty for the club and as agreed with Mr. Gazidis and Mr. Wenger, but since there is so much speculation in the media, I think it is fair for you guys to know what’s really going on at the moment.

As announced earlier this year I had a meeting with the Boss and Mr. Gazidis after the season. This was a meeting about the club’s future strategy and their policy. Financial terms or a contract have not been discussed, since that is not my priority at all.

I personally have had a great season but my goal has been to win trophies with the team and to bring the club back to its glory days. Out of my huge respect for Mr. Wenger, the players and the fans I don’t want to go into any details, but unfortunately in this meeting it has again become clear to me that we in many aspects disagree on the way Arsenal FC should move forward.

I’ve thought long and hard about it, but I have decided not to extend my contract. You guys, the fans, have of course the right to disagree with my view and decision and I will always respect your opinions.I love the club and the fans, no matter what happens. I have grown up and became a man during my time with Arsenal FC.

Everybody at the club and the fans have always supported me over the years and I have always given my all (and more) on and off the pitch. I am very proud of being part of this fantastic club for the last 8 years. As soon as Mr. Gazidis is back from his 2-week holiday in America further meetings will follow and I will update you if and when there are more developments.

Robin van Persie

 

 

Jag är nog inte ensam om att förstå Robin van Persie. Han har spelat i Arsenal i åtta år, enbart vunnit FA-cupen, gjort många viktiga mål och varit en nyckelspelare under de senaste åren. Under åtta år av sin professionella karriär har han spelat i ett och samma lag. Under de senaste två-tre åren har han dessutom blommat ut och nu blivit en spelare som tillhör den absoluta världseliten.

Det är således inte svårt att förstå varför han är besviken, varför han vill vinna titlar, varför han vill flytta. Jag tror inte det finns en enda Arsenal-supporter som inte varit det minsta orolig för att han en dag skulle vilja lämna Arsenal. Den dagen är nu kommen.

Supportrarna är inte lika upprörda över det som de är över sättet van Persie tagit sig till. Vad han säger i sitt pressmeddelande är totalt respektlöst mot fans, mot Arsène Wenger, mot Ivan Gazidis och framför allt mot klubben Arsenal. Klubben som i åtta år stått vid hans sida när han suttit i fängelse, haft problem i privatlivet, hamnat i bråk med tränare och spelare, blivit kritiserad och ständigt ifrågasatt.

Det är heller inte Arsenal-supportrar som är chockade eller besvikna. Igår skrev många respektabla brittiska sportjournalister att van Persie visar total avsaknad av respekt för Arsenal. Genom att gå ut så offentligt och kritisera klubben (det hjälper inte hur många gånger han än säger att han älskar fans och tränare) driver han inte bara ner priset på sig själv, utan förlamar vår förhandlingsposition totalt.

 

Vad tänker du nu, Arsène? Foto: Bildbyrån.

 

Att han offentligt skriver att han inte håller med klubben i deras framtidsplaner är någonting han bör hålla till sig själv. Han är en spelare i fotbollsklubben Arsenal. Han är inte tränare. Han är inte direktör. Han sitter inte i styrelsen. Han har ingenting att komma med när det kommer till hur vi skall driva vår klubb. Han är en av tjugofem spelare. Ingen spelare är större än klubben och så kommer det föralltid att bli.

Meddelandet var dessutom så starkt att M a r k Gonella - kommunikationsdirektör i Arsenal - fick gå ut via sociala medier och neka att Ivan Gazidis är på semester, någonting som således var ingenting annat än en ren lögn. Lägg där till att klubben inte hade den blekaste aning om att detta skulle ske, vilket tvingade dem till en snabb och förhastad respons via den officiella hemsidan.

Flera journalister menar idag att han fått extremt dålig hänvisning av sin agent Kos Vees (Darren Dein sköter enbart några mindre saker vid sidan om). Vad som hade gynnat alla parter var om han hållit tyst, väntat tills han var tillbaka från sin semester och sedan tagit ett riktigt beslut, men han kunde inte hålla sig. Det här lämnar inte bara Arsenal i någon slags limbo, utan han har nu bränt sina broar med klubben och dess fans. Vad sker om Arsenal väljer att lägga hårt mot hårt och beslutar sig för att hålla kvar honom ett sista år? Det är trots allt ingen omöjlighet.

Att van Persie lämnar på grund av bristande ambition kan inte ses som någonting annat än en enkel ursäkt för att lämna klubben. Transferfönstret är bara några dagar gammal och vi har redan gjort klart med Lukas Podolski och Olivier Giroud. Lägg där till att flera spelare är på väg in och ni förstår ganska snart att det här inte har någonting med ambition att göra. Money talks, som det heter i branschen.

Det här är första sommaren på länge Arsenal faktiskt visar ambition. När var sista gången vi gjorde klart med två stycken spelare innan transferfönstret ens hade öppnat? Arsenal har flera gånger sagt - både officiellt och inofficiellt - att man är redo att spränga banken för att ge honom en väldigt bra lön i Arsenal-mått mätt. Men tydligen räcker det inte.

 

Manchester City - van Persies nya klubbadress? Foto: Bildbyrån.

 

Vad Robin van Persie nu ställt till med är oreda i klubben, vilket fått Alisher Usmanov att skriva ett öppet brev till styrelsen där han anklagar styrelsen för att skapa en "falsk fiende" i hans bolag Red & White Holdings plc. Och vad händer med Theo Walcott som befinner sig i exakt samma situation som van Persie?

Arsenal må ha börjat sommaren bra, men riskerar nu att göra om samma misstag som man gjorde förra sommaren. Om jag vore Kroenke, Gazidis eller Wenger skulle jag just nu vara väldigt förbannad. van Persie har satt oss i en situation där vi kommer att komma ut som förlorare oavsett vad som händer. Nu gäller det att spela sina kort väl för att inte riskera ännu en katastrofsommar.

Vad vi ska göra, vad vi bör göra eller vad vi kommer att göra har jag ingen aning om. Det är nu upp till de som leder klubben att se till att vi hamnar på rätt spår igen. Hur de kommer att göra det har jag ingen aning om, men någonting som är säkert är att vi inte längre har råd att vara snälla. Det är slutlekt nu.

Lojalitet existerar inte i modern fotboll. Robin van Persie är det senaste exemplet i raden av spelare som påstår sig älska en klubb bara för att gå klubben bakom ryggen och lämna. De enda som är och förblir lojala är supportrarna. Det är dags att lämna van Persie bakom oss och vandra vidare. Vi är Arsenal. Vi kommer igen, det gör vi alltid.

Vad f-n är det som håller på att hända? Det här skulle ju vara den goda sommaren. Sommaren då vi vänt skutan, ändrat transferpolicy och tagit ett steg tillbaka till gamla tiders Arsenal och tillbaka till den nivå där Arsenal som fotbollsklubb skall befinna sig. Sommaren där Wenger skulle se än mer pillemarisk ut, flina lite distanserat till den svettande journalisthopen och dra fram ess efter ess ur ärmen. Sommaren där vi, tack vare det sista halmstråt, nådde räddningsplankan och utifrån den klättrade oss uppåt igen.

Sommaren då Arsenal återigen skulle bli Arsenal. Då Wengers svåra år skulle ta slut och avlösas av ett stort antal goda. Sommaren då vi följare skulle kunna klicka på internetikonen utan att behöva känna smärta i magsäcken eller spänningsverk i nacken. Sommaren då du skulle kunna säga att du är Arsenal, utan att mötas av medlidsamma blickar. Sommaren då din stolthet inte bara skulle vara en dåres, utan logisk följd av ett antal fullt logiska handlingar.

Och så händer det här. Nu. Fyra dagar efter transferfönstrets egentliga öppnande. Trots att vi redan före första juli hade gjort klart med två faktiskt ganska attraktiva spelare. Då händer det, då briserar bomben. Lagets kapten och stora, i mångas ögon enda, stjärna går på sin hemsida ut och tillkännager att han inte kommer att skriva på ett nytt kontrakt med klubben. Att det inte handlar om pengar, utan att valet han efter mången fundering, gör är relaterat till att klubbens ambitioner inte matchar hans egna. Att hans högsta önskan är att vinna och att klubben han just nu är lagkapten för, inte har vad som krävs, eller ens gör vad den kan, för att matcha hans strävan att vinna.

I inlägget In The Hands of Darren Dein skrev jag tidigare om min rädsla för att van Persie skulle vandra den väg som så många arsenalspelare, senaste åren, vandrat. Men jag skall villigt erkänna att jag, mina farhågor till trots, alltid trott att han skulle förlänga med klubben. Att van Persie inte var som alla andra. Att han var annorlunda och högre stående. Att han, med sin något brokiga bakgrund, i Wengers händer kommit till rätta med saker och ting. Att han numera var en stabil familjeman med rötterna ned, mer än en flackande lycksökare med tentaklerna ständigt ute.

Att han, efter alla år i klubben som han redan som barn supportade, skulle visa den moderna fotbollens alla fula trynen, att det faktiskt finns ett uns skönhet kvar. Att han ville vara med och bygga någonting stort, vara en del av någonting gott och att hans holländska avighet skulle kunna kanaliseras på det allra vackraste av sätt. Att han inte var som alla andra. Att han var unik. Att han var vår och att vi var hans.

Att han genom alla sina mål inte bara räddade oss kvar i fotbollens finrum, utan även använde dessa mål för att pressa klubben att storsatsa. Att det ljuva ändamålet skulle helga det kanske inte vackraste av medel. Att han skulle ställa krav på klubben, att den skulle leverera och att han sedan skulle svära sin lojalitet gentemot klubben vi alla älskar.

Vad van Persies utspel egentligen kommer att ha för konsekvenser är ännu omöjliga att förutse. Antingen håller han faktiskt på att lämna oss och då gör han det på ett för klubben synnerligen oskönt sätt, då transferpengen utifrån hans utspel, är dömd att bli låg. Eller så är hans utspel bara ännu en desperat handling för att styra klubben tillbaka till den väg han själv vill vandra.

I all min bedrövelse, när jag fortfarande har hoppet är det detta alternativ jag ser. Att han gör en fuling, en Rooney, att han sågar klubben för att pressa den än mer. Inte för att, som i fallet Rooney, tillförskaffa sig en ännu högre lön, utan för att få igenom sina önskemål om förstärkningar.

Men jag vet inte. Mina argument för att han skall ändra sig, att klubben skalla storsatsa och matcha hans ambitioner på ett sådant sätt att han skriver på nytt, känns ju mer jag skriver, som en dåres sista hopp. Som en bedragen mans desperata vägran att inse att tiden är förbi. Att tåget redan har gått och att man står ensam kvar på perrongen, med en tom mössa i hand.

Jag vill tro att det inte är för sent. Jag vill tro att vi inte ännu en gång skall brytas ned och tvingas stå inför ännu en fas av återuppbyggnad. Att vi inte är fast i en ständig limbo som bara för oss längre och längre från den moderna toppfotbollens ädlaste delar. Att vi för varje dag som går inte hamnar längre och längre från troféernas smörgåsbord. Att vi faktiskt skulle kunna få njuta av denna sommar, utan rädslan, nedslagenheten och kapitulationen som förbiflackande synonymer.

Fast jag vet inte, jag. Nu känns det mest tomt. Och ont. Och vad f-n skall jag säga till lillpojken, denna gång? Vad f-n skall jag säga om den där smått gudomlige mannen som vi brukar sjunga om, han som gör mål när han vill? Vad f-n skall jag säga nu?

Vad f-n skall vi säga?

Ett traditionellt inslag här på bloggen har under åren varit videokvällarna, som alltid varit uppskattade av er läsare. Det var ett tag sedan sist ni fick njuta av ett videoinlägg, så vad passar bättre under en regnig eftermiddag än en favorit i repris.

För att blicka tillbaka och se någon av de föregående inläggen jag haft kan ni trycka på någon av följande länkar:

Videokväll 1
Videokväll 2
Videokväll 3
Videokväll 4
Videokväll 5
Videokväll 6
Videokväll 7
Videokväll 8
Videokväll 9
Videokväll 10
Videokväll 11
Videokväll 12
Videokväll 13
Videokväll 14
Videokväll 15
Videokväll 16
Videokväll 17
Videokväll 18
Videokväll 19
Videokväll 20
Videokväll 21
Videokväll 22
Videokväll 23 

 

Jag kan lova er att det finns massvis med guldkorn att hämta därifrån. Om ni missat något inlägg som ägt rum tidigare är det ett hett tips att kolla igenom dem! Det finns som sagt massvis med superba videos att hämta därifrån och om jag vore er skulle jag både läsa och titta igenom varenda en!

Det har ofta hänt att folk kommenterar att "den här videon och den här videon" skulle vart med, men allt som oftast är det också så att den videon ni rekommenderar har vart med i en tidigare videokväll! Ni är dock mer än välkomna att lämna in tips i antingen kommentarspåret eller via mail (kristonel.elwe@arsenal.se)!

 

______________________________________________________________________________

It's Always Darkest Before The Dawn (säsongssammanfattning 11/12) - Kanske den bästa sammanfattningen av säsongen 2011/2012 som blev en berg- och dalbana vi aldrig skådat förut. Extremt djupa dalar, men många höga toppar. Relive it all!

 

______________________________________________________________________________

Arsenal - Everton 1998 - "Wooooould you believe it?! That sums it all up!" - Martin Tyler. Vi har både sett och hört Adams välberömda mål hundratals tidigare, men i den här videon får vi även se resterande höjdpunkter och mål från matchen som säkrade ligatiteln 1997/1998.

 

______________________________________________________________________________

Memorabla matcher mellan Arsenal och Manchester United - Sky's fantastiska montage mellan två av Englands största rivaler i modern fotbollshistoria. Många fantastiska minnen, men även en hel del tragiska.

 

______________________________________________________________________________

Fin dokumentär om Wojciech Szczesny - Jag har aldrig varit ett stort fan av polacken i mål, men jag fick så mycket mer respekt för den unge burväktaren efter att ha sett den här dokumentären. Den må bara vara en kvart lång, men mycket värd att se!

 

______________________________________________________________________________

Forever In Our Shadow - Olé olé olé olé olé - Tottenham Tottenham will you ever win the Premier League?

 

______________________________________________________________________________

A History About a Legend - Det finns miljontals videolkipp med Thierry Henry och jag tror att de alla har täckt varenda mål, assist, tackling och meter han sprungit på varenda arena i hela Europa. Ändå kommer det hela tiden nya kompilationer och jag kan inte låta bli att inte ha med en av kungen himself. Tårar, gåshud och leende utlovas!

 

______________________________________________________________________________

Ray Parlour berättar roliga historier om Arsène Wenger - Titeln säger allt. Ray Parlour är gäst i Sky-studion och berättar några riktigt roliga berättelser om Wenger himself.

 

______________________________________________________________________________

The Greatness that is Arsenal 1886-2012 - En 15 minuter lång video(!) med allt det bästa från Herbert Chapmans tid ända till 125-årsjubileumet i år. Fantastisk video om jag får säga mitt .

 

______________________________________________________________________________

Arsenal FC - Still Loyal - Ännu en kompilation som jag håller högt. Det räcker egentligen att läsa det han själv skrivit för att förstå: It's not always easy to be a gooner. It's seven years with out a trophy now. We have been so close so many times, but always fail in the end. But I don't care. I'm stil loyal. Win, loose or tie, gooner til i die!

______________________________________________________________________________

Arsène Wenger snackar taktik - I den här videon får vi se ingen annan än Arsène Wenger förklara hur, när och varför man skall använda sig av 4-3-3. I rekommendationslistan till höger hittar ni även videoklipp där han pratar om både 4-5-1 och 4-4-2. Väldigt intressant!

 

______________________________________________________________________________

Theo Walcott 11/12 - Hyllad av vissa. Kritiserad av andra. Walcott må inte vara världens bäste spelare, men han är en viktig pusselbit i Arsenal då han förra säsongen nådde dubbelsiffrigt antal i både mål och assist.

 

______________________________________________________________________________

Arsène och Rice myser - I somras pensionerade sig Pat Rice efter att ha spenderat mer än halva sitt liv i Arsenal. Så här såg det ut när Pat Rice för sista gången någonsin satt på avbytarbänken bredvid sin gode vän Arsène Wenger.

______________________________________________________________________________

Arsenal-spelare spelar in reklamfilm - Så här ser det ut "behind the scenes" när van Persie, Arteta och Koscielny i höstas spelade in en reklamfilm för Citroen.

______________________________________________________________________________

Welcome to The Arsenal Olivier Giroud - Välkommen!

 

______________________________________________________________________________

Danny Graft - Arsenal Anthem - Självklart har ni hört den här låten många gånger tidigare (och jag har även haft med den någon gång tidigare), men för ett par dagar sedan var jag uttråkad och beslutade mig för att skriva ner låttexten som ej fanns att hitta någonstans. Om ni således befinner er i duschen en tidig morgon och vill sjunga för fulla muggar kan ni försöka lära er låten utantill. Good luck!:)

 

______________________________________________________________________________

 

Det här var dock allt för den här gången! Hoppas ni tyckte om kvällens inlägg och precis som alltid vill jag veta vilken er favorit var just i den här omgången av videoklipp! Kommentera!

Idag skall jag färdigställa min önskelista genom att nämna namnet på den yttermittfältare jag helst av allt ser köps in till klubben, sedan följa upp med önskelistans huvudsakliga nöt att knäcka, den kring vilken kreatör som kall plocka upp Fabregas fallna mantel.

Som ni kanske minns så var mina förslag på andramålvakt Mark Schwarzer, Thomas Sörensen och Craig Gordon (vilket namn på en fotbollsmålvakt, -vilken gammal Busterläsare får inte feeling av det?) och förslag tre och två på lämpliga yttrar Clint Dempsey och Adam Johnson. Med det i uppfriskat minne kastar jag mig över önskelistans del för yttermittfältare och den sektionens förstaplats:

1: Hatem Ben Arfa: Denne fransktunisiske yngling är väl kanske inte kosmos mest balanserade person och sägs ha varit i bråk med i princip samtliga tränare han har haft under vägen fram till NUFC’s Alan Pardew. Han var högvilt under sin tid i Lyon och ryktades då bland annat till Arsenal, men valde istället ligakonkurrenten Marseille innan han ville gå vidare i karriären och fann chansen i en chansande Chris Hughton. En Hughton som, genom ett låneavtal, befriade Ben Arfa från relationen till Didier Deschamps. Eller om det kanske var tvärtom.

Hatem Ben Arfa är som klippt och skuren för det Wengerska Arsenal. Han är multibegåvad och kan spela både som dagens närmast kantslickande wengerwingers och som Invincibles-centralt-sökande a la Bobby och Freddie. Han har en synnerligen god passningsfot men kan också pyssla med lite såndant där ungdomligt och modernt lull i form av aviga dribblingar och överstegsfinter. Dock är han hans karriär också kantad av de tidigare nämnda konflikterna. Med i princip allt och alla, vilket inte bara sänker hans marknadsvärde utan även kan tala emot att Wenger, i dessa tider av M’Villa-rykten och nasriidioti, vågar satsa på att ha ännu en vildhjärna i truppen.

En asterisk av synnerligen tilltalande slag är att Ben Arfa har varit i handgemäng med både Sébastian Squillaci, under deras gemensamma tid i Lyon, och Abou Diaby, på fotbollsakademin Clairfontaine, vilket bara det borde vara skäl nog att hosta upp de ungefärliga £12-14 miljonerna man får räkna med för en kille som Ben Arfa. Vi skulle således kunna slå upp emot tre flugor i en enda smäll, vilket i varje fall får mig att gå upp i brygga.

En olycka kommer sällan ensam. Bild: Flickr.com ”Catalana Photo Gallery”

Kreativ mittfältare:
Jag tänker mig att Wenger fortfarande vill att Arsenal skall spela med ett 4-3-3, eller 4-2-3-1, med två balanserande mittfältare och en central kreatör bakom anfallstrion. Som signaturen ”Knekt” var inne på i förförra inlägget är Fabregas kanske rent av omöjlig att ersätta, men jag vill ändå att vi, om vi nu väljer att behålla nuvarande spelsystem, gör vad vi kan för att fylla ut så mycket som möjligt av hans plats i skostället.

Jag var en hårsmån ifrån att gå i fällan och önska mig en Alan Dzagoev, men eftersom vi redan gjort den grejen och vandrat den vägen, så försöker jag lära av mina misstag, säger tack, men nej tack och avstår. Jag funderade även kring Younès Belhanda, men droppar den idén helt. Detta eftersom jag ser det som synnerligen otroligt att Montpellier skulle släppa två av sina, offensivt, viktigaste spelare nu när de nu har lyckats nå spel i Champions League .

3: Christian Eriksen: Här har vi ett av guldkornen ur den så kallade nästa generationen och det är en kille som redan presterat både i sitt landslag och under sitt klubblag, Ajax, deltagande i den moderna fotbollens själva essens The UEFA Champions League. Bara 20 år gammal har denne yngling redan gjort 26 landskamper för Danmark och serverat smörpassningar som på beställning.

Fostrad under den inte helt okände Dennis Bergkamp, dels på olika nivåer av Ajax ungdomsverksamhet men i år även i dess a-lag, och med fantastiska vitsord från den före detta storspelaren, är Christian Eriksen högvilt på den europeiska transfermarknaden och torde således locka till sig intressenter med bra mycket tjockare plånböcker än den Kroenkes Arsenal har till förfogande.

Dock borde de täta banden mellan Eriksens mentor, den store DB10, och världens vackraste klubb och dennes tränare, Wenger, tala för att Eriksen skulle kunna söka sig till North Londons Finest. Frågan är dock om han är redo att lämna Eredivisies trygghet för den klart mycket svårare brittiska fotbollen redan denna sommar, eller om han kommer att vänta in nästa, då hans kontrakt har ett år kvar och således lett Ajax in i det för oss allt för välkända sälj-eller-förläng-läget.

2: Yoann Gourcuff: Jag fortsätter att plocka ägg ur samma korg, som några stycken ovan, eller i varje fall från samma smått imploderande fotbollslandslag. För detta 25-åriga, före detta underbarn, är för lockande att kunna motstå. Denne son till en av Wengers bästisar, Christian Gourcuff, var för några år sedan var Hazard och Götze är idag och gick, sommaren –10, från Bordeaux till Lyon för nästan £ 18 miljoner (22 miljoner €).

Under sin första säsong i Lyon imponerade han stort, men sedan opererade han ankeln, Lyon bytte både tränare och spelsystem och vipps var Yoann ute i den provencalska kylan. I vintras ryktades han vara på väg till vår vackra klubb, men sägs ha hindrats att gå till oss av rädsla över att ett eventuellt klubbyte skulle öka risken för att han inte blev uttagen att spela i det just avslutade europamästerskapet. Och med det safandet vet vi ju alla hur det gick…

Yoann har liksom en del andra franska fotbollsspelare, rykte om sig att ha vissa problem med auktoriteter. Det har snackats om att han inte drog jämnt med några av de andra i spelarna det franska landslaget, med facit i hand, och vetskapen om hur de uttagna spelarna fungerade tillsammans utan Gourcuff, skall nog inte allt för mycket skugga falla över Christians lelle pôjk.

Med tanke på hur Gourcuffs senaste säsong sett ut, borde hans marknadsvärde ha sjunkigt rejält och Wenger borde i honom kunna göra ett sånt där typiskt wengerskt fynd. Jag ser det heller inte alls omöjligt att Gourcuff, i Wenger, ser en chans tillbaka till den status han en gång hade och därför vågar sig på ett byte till oss efter att karriären helt gått i stå i Olympique. Vi skulle då få en passningsfot av rang. Och också en adekvat ersättare för den till Katalonien förlorade sonen.

Ibland gör det ont att känna sig ifrånsprungen. Bild: Flickr.com ”cindy miki”

1: Mario Götze: Många skulle väl här hävda att jag redan lämnat min föresats att hålla mig inom rimligheternas ramar och att Götze är lika möjlig att värva till Arsenal, som den där Hazard visade sig vara. Men jag tror ändå inte att fallet Götze är så illa och jag tror att det finns enorma olikheter situationerna emellan. För trots att han ganska nyligen skrev på ett nytt kontrakt med Borussia och trots att han, rent utvecklingsmässigt, skulle må bra av ett par år till i tyska ligan, tror jag att han skulle kunna se sig i en klubb som Arsenal, med det spel som vi ofta har/försöker oss på.

Götze har mestadels använts som winger i Dortmund, men har sin egentliga utgångsposition i den gamla nr 10-positionen, eller den som Wenger drog ned ett litet snäpp och gjorde till den så kallade Fabregaspositionen. Med tanke på hans popularitet borde han vara hur dyr som helst, men vi snappade alla upp olika rykten om att Wenger gick all in på Götze för knappt ett år sedan, men att Borussia då ansåg sig ha för knapp tid och hitta ersättare och således nekade det påstådda jättebudet.

I Götze skulle vi få en passningsintelligens kryddad med både fart och finess i form av fräcka dribblingar. Men framför allt skulle en värvning av Götze ha ett symbolvärde som nästan skulle överstiga det en kontraktsförlängning av Robin van Persie skulle föra med sig. Vi skulle, om drömmen om Götze blev verklighet, återigen vara bland de stora gossarna och var Arsenalfantast skulle kunna bli bardiskens Top Dog och  få både avundsjuka blickar och beundrande ryggdunkningar från alla profeter som häckar längst bak i baren. Och vore inte det, med tanke på föregående sommar, något att sukta efter?

Summering:
Min önskelista ser således ut på följande sätt:
1: Götze (alternativt Gourcuff eller Eriksen)
2: Ben Arfa (alternativt Johnson eller Dempsey)
3: Gordon (alternativt Sörensen eller Schwarzer)

Som ni märkte så unnade jag mig i fallet offensiv kreatör ett rejält undantag från regeln att alla inköp skall ha EPL-vana och detta eftersom jag dels anser samtliga dessa tre spelare vara så attraktiva för klubben, att en inkörningsperiod skulle vara värd att acceptera. Men också för att motsvarande spelare med EPL-vana är omöjliga för klubbar som inte heter shitty eller låtsas heta shitty (läs: foolsen) som slänger ut miljontals pund på ingenting. Skulle vi inhandla någon av de nämnda kreatörerna och dessutom unna oss en riktig ytter, tror jag att vi, tillsammans med Podolski, Giroud och den till oss ryktade M’Villa, faktiskt har vad som krävs för att återigen verkligen utmana om ligatiteln.

Jag tror dock inte att Wenger kommer att inhandla någon kompetent yttermittfältare. Dock tror jag att han, så länge han håller kvar vid nuvarande spelsystem som, i mångt och mycket var utformat efter och skapat för Cesc Fabregas, kommer att försöka finna en spelartyp som liknar Fabregas. Skulle det bli Götze skulle jag bli galen av lycka, skulle det bli något av de andra förslagen skulle jag bli väl tillfreds med det. Bara Wenger och de beslutande i klubben agerar efter klubbens behov och inte efter en ekonomisk ram satt av en ägare som har en vana att köpa framgångsrika idrottsklubbar för att sedan göra dem till sportsliga medelmåttor.

Så Götze, Ben Arfa och Gordon, så ser det ut om du frågar mig. Tack för din tid och för din uppmärksamhet, hoppas du funnit glädje i mitt spekulerande och dikterande.

I föregående inlägg gick jag igenom vad vi i nuläget har i truppen och listade därefter vilka spelartyper/platser i truppen vi saknar och därför behöver komplettera med. I sista stycket gick jag i galen tunna och utlovade exempel i form av namn på spelare jag önskar till klubben för att fylla de vakanser jag upplever vi fortfarande har.

Min önskelista såg ut så här:
1: En kreativ mittfältare/ersättare för Fabregas
2: En riktig yttermittfältare
3: En rutinerad andremålvakt

Som ni vet så är det där med önskelistor inte helt enkelt. Jag hade kunnat skriva: ” Rooney, Xabi Alonso och Ronaldo (inte den portugisiska hårvårdsprodukten, utan den gamle fete från Brasilien)”, men väljer istället att rikta in mig på spelare som i nuläget är, eller skulle kunna vara, realistiska för oss. Jag har också valt att rikta in mig på spelare som skulle kunna vara redo att kliva in med en gång, utan att behöva år av tillvänjning eller på tillväxt. För spänningens skull har jag valt att göra min lista i bakvänd ordning enligt följande:

En rutinerad andremålvakt:
Förutsättningen för denna affär är att den skall vara inom relativt tight budget, att det skall vara en rutinerad och EPL-van snubbe som kan leverera på kort varsel, samt vara en person som kan acceptera en roll som back up till den, får man anta, givne Szczesny.

3: Mark Schwarzer: Vem minns inte alla rykten och turer kring denne australiensiske landslagsmålvakts eventuella övergång till Arsenal, för ett par säsonger sedan? Rykten florerade värre än i en högstadieskolas bamba och endast en skada på den påtänkte ersättaren David Stockdale skall, enligt några av dessa ihärdiga rykten, ha hindrat Fulham från att i augusti –10 göra Schwarzer till Arsenalmålvakt.

Nu har Schwarzer hunnit bli 39 år och nämnde Stockdale har fått Martin Jols välsignelse varför affären faktiskt skulle kunna bli av. Det ryktades att Wenger, under den intensiva ryktessommaren –10, lockade Schwarzer med en framtida roll i ledarstaben, vilket skulle kunna innebära att den gode Mark har ett eller ett par år på bänken i sig innan han sadlar om och blir målvaktstränare. Han har kontrakt till sommaren –13 och kan tänkas kosta runt en miljon pund att få loss.

Gammal kärlek rostar aldrig? Bild från Flickr.com: ”zawtowers”

2: Thomas Sörensen: Med över fyra hundra matcher i den engelska toppfotbollen är denne 36 årige dansk allt vad en rutinerad andremålvakt kan önskas vara. Han har spelat i sin nuvarande klubb, Stoke City, sedan slutet av juli –08, men har under senare år allt mer hamnat i skuggan av den bosniske landslagsmålvakten Asmir Begovic.

En ryggskada satte stopp för Sörensens medverkan i sommarens EM, men är alltjämt en målvakt som, trots sin ålder, är att räkna med. Bra i luften, en god kommunikatör och hinkvis med erfarenhet att ösa ur. Han har kontrakt med Stoke till och med sommaren –14 och beräknas ha ett ungefärligt marknadsvärde på ca £ 800 000.

1: Craig Gordon: Den skotske landslagsmålvakten Gordon kom i augusti –07 till Sunderland från modernklubben Hearts. Han gjorde det efter att bland andra Wenger studerat honom och dessutom talat oerhört gott om honom som potentiell stormålvakt. Men hans då rekordhöga prislapp för en målvakt inom den brittiska fotbollen, £9 miljoner, avskräckte Arsenals klubbledning men uppenbarligen inte Sunderlands.

Ett elakt armbrott med tillhörande konvalescens, adderat till Sunderlands nästan huvudlösa management gjorde att Gordon förra sommaren, hux flux, plötsligt fann sig som nummer tre efter de inhandlade Simon Mignolet och Keiren Westwood. Tre förstemålvakter i en klubb som Sunderland kan bara sluta på ett sätt och den brittiska fotbollshistoriens näst dyraste målvakt, efter de Gea, är nu fri att lämna klubben gratis. Så kan det gå.

En riktig yttermittfältare:
Liksom i fallet ”kreativ mittfältare” kan man här smeta på med de vackraste av namn. Vi kan referera till rykten om att Wenger var och drog i Hazard, har talat väl om Dortmunds nysignade Reus eller spekulera i glassgubben Messis egentliga DNA-status. Men jag har valt att till stor del se över rimliga alternativ för en klubb i vår situation, samt med två undantag medvetet valt att hålla mig i närområdet, det vill säga till spelare som redan har erfarenhet av spel i England.

Ett nyförvärv i klubbägarfamiljens smak? Bild från Flickr.com: ”meganellene”

3: Clint Dempsey: Ett fotbollens Kinder Egg, som kan spela central mittfältare, striker och yttermittfältare/winger. Skjuter bra med båda fötterna och med en all american never say die-attityd som för det mesta håller sig på rätt sida av fotbollslagen. Den 29-årige texaspojken gjorde föregående säsong 17 mål och passade till ytterligare 7 och gjorde efter säsongens slut klart för allt och alla att han nu, efter fyra och ett halvt år på Craven Cottage, känner sig redo för att spela i ett Champions Leaguelag.

Dempsey är kontraktsbunden till Fulham fram till sista juni –13 och borde kosta uppemot £ 7-9 miljoner. Hans ålder kanske skulle kunna pressa ned priset något men hans prestationer i såväl ligan som i det amerikanska landslaget, gör det inte. I Dempsey skulle vi inte bara få en spelare som du kan sätta in på nästan varje offensiv plats, utan även en spelare som kan sätta både tempot och nivån på de individuella insatserna i laget.

2: Adam Johnson: Nu vet jag att man inte skall blanda in smuts, smörja och elände i något så vackert som fotbollslaget Arsenal och att man således inte skall ha någonting att göra med en klubb som Manchester shitty. Men eftersom den klubben inte bara valt att misshandla den moderna toppfotbollen i allmänhet, utan även vissa enskilda spelare, så vågar jag mig på fräckisen att önska deras Adam Johnson till Arsenal.

Född i Sunderland 1987 med några barndomsår i rivalerna Newcastles, men med sin huvudsakliga fotbollsfostran i plantskolan Middlesbrough, togs han till shitty i januari –10. Väl där imponerade han enormt med två ypperliga inläggs- och skottfötter, samt med ett allmänt stabilt spel på en gammal hederlig högerytterposition. Nu när klubben köpt fotbollsvärlden sönder och samman har Johnson, med sitt konventionella ytterspel som tydligen inte längre passar sig, sjunkit djupt i den bäbisblåa sörjan. Fick just över femton ligamatcher från start men gjorde, kryddat med några inhopp, på dessa ändå 6 mål och 6 assist.

Trots att allt som rör shitty blir svindyrt och högst oskönt, hoppas jag på en rejäl garagesale uppe i nordvästra Enlgand, där vi hugger på en realappspåhängd Johnsson och handlar in honom till inte allt för mycket mer än de £ 8 miljonerna shitty betalade. Vi lär inte få några fräcka finter och youtubeshowande, men en oerhört kompetent ytter av högt europeiskt snitt.

Ny bryter vi för idag och har, med frågan om vilken yttermittfältare jag har högst upp den delen av min önskelista, en klipphängare som heter duga. Vi har således betat av tre alternativ till andremålvakt, två av tre alternativ till yttermittfältare/winger och skall i nästa inlägg summera listan genom att nämna mitt förstaval på yttermittfältsplatsen och tre kreativa centralt belägna mittfältare jag skulle kunna se i vår klubb. På återseende då.

Först vill jag betona att jag, trots att jag älskar att skriva om mig själv i tredje person och trots rubrikens eventuella refererande till föregående inlägg, inte på något sätt jämför mig eller mina åsikter med föregående inläggs huvudperson, Robin van Persie och dennes syn på klubbens morgondag. Dock kändes det lägligt att följa upp mina spekulationer kring vad han önskar till klubben, med att berätta om vad jag anser klubben behöva för att återigen bli konkurrenskraftig och kanske till och med likna det klubben en gång var. Jag menar, något skall man ju ha för att man skriver blogg, viss spekulationsrätt kan man väl antas inneha, eller?

I Häck väck våt fläck-inläggen redogjorde jag för vilka spelare jag önskar skall lämna truppen och kommer nu att nysta i vad jag anser att vi egentligen behöver. För i och med att Giroud idag blev klar för oss och att M’Vila förhoppningsvis är på väg, skulle vi tillsammans med Podolski, ha inhandlat tre ganska etablerade namn till vår trupp. Och detta före första juli. Men är detta tillräckligt?  Är vi i och med dessa transaktioner åter till den nivå då vi kan utmana om ligatiteln och hävda oss i europaspel långt in i maj? Har vi vad vi behöver för detta? Behöver vi ytterligare förstärkning och vad skall den, i så fall, bestå av?

I och med de två gjorda och det högst troliga inköpet, har det i mig väckts en del funderingar kring om Wenger faktiskt är på väg att byta spelsystem, men jag skall lämna den diskussionen till ett senare tillfälle och hålla mig kvar vid vad vi har och vad vi behöver utifrån nuvarande 4-3-3, eller 4-2-3-1 som vissa anser oss använda.

Målvakter: Szczesny, Mannone och Martinez
Fabianski sägs vilja söka sig till ny arbetsgivare för att få speltid och Mannone har uttalat sig sugen på att permanenta flytten till Hull, men jag tror ändå Mannone kan tänka sig EPL-bänken ett år innan han realiserar eventuella flyttankar. Jag hade gärna sett en rutinerad back up i truppen, en Mark Schwarzer eller kanske till och med en Robert Green, men efter föregående somrars Schwarzer-ryktes-infernon tror jag den dörren är stängd och Green har i dagarna skrivit på för QPR, så där rök de chanserna.

Ända sedan Steve Bruce köpte Keiren Westwood, har Craig Gordon ryktats vara på väg från Sunderland vilket, enligt mig, hade varit en oerhört bra värvning att backa upp den givne förstemålvakten Szczesny med. Gordon är, från och med 120630, dessutom fri att gå utan ersättning, vilket kanske skulle kunna tala för att de wengerska nyporna kanske försöker grabbar tag i lite skotsk målvaktskompetens att ha när stormarna blåser över den arsenalska skadehimlen.

Jag hoppas vi köper en rutinerad vattenbärare som man inte skulle förfasas över få se spela några matcher per år. En Jens Lehman minus fyra år eller någon som nämnda trio rutinerade EPL-spelare, men jag tror att Wenger kommer att lita så mycket till Szczesnys fysik tillsammans med Mannones utveckling vid Kingston att de, tillsammans med den unge argentinaren Damian Martinez, kommer att bilda målvaktsbesättning nästa säsong. 

Försvarare: Mittbackar: Koscielny, Mertesacker, Vermaelen, Djourou, (Miquel och Bartley). Ytterbackar: Sagna, Jenkinson, (Yennaris), Gibbs och Santos.
Djourou twittrade ut sin lojalitet till Arsenal så att hela världen kunde dra en lättnadens suck, medan Ligue 2-segrarna SC Bastia verkar ha dragit öronen åt sig när de fick se Squillacis lönekrav. Jag utgår dock från att Squillaci gjort sin sista insats för klubben, vilket då lämnar oss med tre bra mittbackar, en bra back up och två unga killar förhoppningsvis på väg upp. Miquel har redan visat sig vara enormt mycket bättre än nämnde Squillaci, medan Bartley är omgärdad av både framtidsförväntningar men även av digert skade-CV samt lite blandad kritik utifrån sina insatser under låneperioderna i Rangers.

I Sagna har vi en av ligans bästa ytterbackar och i Jenkinson en inte bara acceptabel underhuggare utan även ett hjärta som klappar för klubben. På andra sidan centrallinjen har vi Gibbs som tidigare kallades för engelska landslagets näste vänsterback men sedan bromsades upp av ständigt återkommande skadeproblem. Som hans skadeersättare inhandlades i höstas Santos in och ja… ett innovativt vänsterbacksspel i den offensiva tredjedelen och ett lite vågat försvarsspel, vilket ger oss en ytterbackssida som är mycket bra och en som är helt okej med potential att bli bra.

Ett tag ryktades Ajax Jan Vertonghen till oss, men när han skrev på för det lilla vita laget i norr, så dog allt var rykten kring backar till Arsenal ut. Eftersom jag med all tydlighet vill understryka att jag önskar Squillaci ett snart avsked från klubben, anser jag truppen har en tom plats att fylla. Frågan är dock vilken kvalité du får när du erbjuder platsen som fjärde eller femte mittback, varför det kanske ändå är bättre att ge den platsen till någon av nämnda herrar Miquel och Bartley.

Mittfält: Centrala mittfältare: Wilshere, Arteta, Rosicky, och Song. (M’Vila, Coquelin, Frimpong, Lansbury, Ramsey, Diaby, och Denilson).
Många tycker att det är trångt på Arsenals centrala mittfält, men jag är inte en av dem. För av klubbens alla centrala mittfältare tycker jag att fyra, kanske fem med det potentiella nyförvärvet M’Vila, håller klassen, medan resterande del i bästa fall kan fungera som truppspelare, men i de flesta lägen borde skippas iväg och lämna plats för annat.

Frimpong är älskad för sin kämpalust och Arsenalhjärta men enormt hämmad av alla sina skador och sitt än så länge ganska otyglade humör. Ramsey var en gång väldigt lovande till han mötte sin Shawcross, och har sedan dess aldrig riktigt blivit sig lik. Diaby och Denilson behöver vi inte ens beröra medan Lansbury, vad jag än hoppas/hoppats om honom, snart har passerat den ålder då man kan anses lovande och just checkat in på the Last Chance Saloon.

Wilshere är inte bara enormt efterlängtad utan även utan dess like upphaussad och vi måste nog börja inse att han inte kommer gå rakt in och leverera som han gjorde våren –10. I bästa fall kommer han vara ikapp någon gång i vinter, men i värsta fall kommer han få fortsatta setbacks eller kvalitetsmässigt hämmas av återkommande skadeproblem.

Är ryktena om M’Vila sanna har Wenger äntligen tagit ansvar för ett problem som han tidigare givit intryck av att blunda inför och det inköpet skulle inte bara bredda vårt sårbart tunna centrala mittfält, utan även höja förmågan att täppa till det för motståndare i deras önskan att passera. En match utan Arteta skulle kunna innebära något annat än en på förhand förlorad och Song skulle kunna lufsa fram till chipningsposition utan några defensiva dubier.

Dock finns det stora problemet olöst kvar, nämligen det att vi, trots att det snart gått ett år sedan fotbollsvärldens absolut mest smutsiga transfersåpa fick sitt slut, ännu inte har ersatt Cesc Fabregas. För trots Rosickys fina vår, trots Wengers funderingar på att centralisera AOC och trots att Wilshere enligt Wenger är predestinerad att spela i den så kallade DB10-rollen, har vi idag inget självklart kreativt nav på det centrala mittfältets offensiva spets. Och så länge Wenger fortsätter matcha laget i 4-3-3 och ha RvP som så kallad falsk 9:a, och inte som 10:a bakom en striker, så kvarstår tomrummet som den fallne katalanen lämnade efter sig.

Anfall: Strikers: van Persie, Giroud och Podolski. (Chamakh, Park). Ytteranfallare: (Podolski) AOC, Gervinho, TW14 (och Miyaichi).
Jag utgår helt frankt från att van Persie kommer att lockas till påskrift av nytt kontrakt, varför han är själva utgångspunkten i vårt anfallsspel. Lukas Podolski fungerar bra både som central anfallare och som ytter, även om jag då vill se honom komma in från högerkanten med rätt fot vänd inåt banan. Nyanlände Giroud är väl att anse som en rak back up för RvP eller som alternativ om Wenger väljer att flytta ned Robin till platsen som kreatör eller helt enkelt byter spelsystem. Oavsett så tycker jag att vi numera har en god täckning i det centrala anfallet.

Som nämnts tidigare så utgår jag ifrån att både Chamakh och Park, så fort van Persie förlängt, inser läget och lämnar klubben. Detta lämnar oss till de offensiva kantplatserna vilka jag, trots Podolskis anländande, finner en aning bleka. Jag utgår ifrån att Gervinho gör som så många andra tidigare och lämnar den svåra förstasäsongen bakom sig för att i höst prestera i nivå med vad han gjorde i Lille. Jag hoppas även att Wenger ger AOC chansen att visa oss att fjolårssäsongens gnistrande ljus inte bara var temporära tomtebloss utan mer av en bitig Bobby i vardande.

Walcott har en hel del att bevisa och hans position i klubbens hierarki torde, trots van Persies gillande, vara inte helt säkerställd. Vi kan liksom inte pytsa ut en mille i veckan för en snubbe som ständig springer på utsidan, fepplar med bollen eller irriterat gestikulerar mot medspelare för att de slagit en för smart passning. Miyaichi bör lånas ut till en bollspelande mitten- eller bottenklubb i ligan och lämnar, tillsammans med Arsjavins separation, lätt och ledigt plats för inköp av en riktig ytter. Inte en central mittfältare som Wenger försöker skola om och inte heller en offensiv ytterback som han försöker ge planens sista tredjedel till, utan en winger, en riktig ytter som kan ta sig runt sin gubbe på båda sidorna (dock inte samtidigt) för att sedan leverera inåt i banan. 

Konklusion: Önskelistan i prioritetsordning, där det första är ett absolut måste och de två andra mer än gärna värda att uppfylla. Utifrån truppens utformning i skrivande stund önskar jag att Wenger och CO handlar in följande spelartyper:

1: En kreativ mittfältare/ersättare för Fabregas
2: En riktig yttermittfältare
3: En rutinerad andremålvakt

I nästa inlägg ger jag er namnen på vilka jag önskar, eller så låter jag bli. Vi får se. Up you Gunners!

Samtliga bilder från Flickr.com: av en snubbe/snubba

som kallar sig Fid aka Theo

I januari månad, mitt under pågående säsong, kände jag mig för att skriva om någonting som först skulle inträffa ett halvår framåt i tiden. Jag valde nämligen att skriva om en holländare vid namn Robin van Persie, som i dåvarande stund hade burit Arsenal på sina axlar under hela säsongens gång - och som skulle fortsatte att göra det under våren. 

Eredivise kryllade av supertalanger under början och mitten av 00-talet och van Persie var bara en av många som tippades ha en ljus framtid. Arjen Robben, Rafael van der Vaart, Klaas jan-Huntelaar och Wesley Sneijder är bara några exempel på det som mycket väl skulle kunna kallas en gyllene generation. Robin van Persie hade inte ens hunnit fylla 20 innan scouter från Arsenal - och många andra toppklubbar - började följa hans utveckling borta i Feyenoord, Rotterdam.

Nästan två år senare hade Wenger sett nog av holländaren och beslutade sig för att ta en chansning. Efter allt hade han inte imponerat lika mycket som många av hans landsmän, men att han var talangfull kunde man inte gå miste om. 17 maj 2004 blev affären officiell och de £3,75 miljoner Arsenal betalade till Feyenoord skulle visa sig bli väl spenderade pengar, men det skulle ta sin tid innan holländaren började leverera på allvar i den röd-vita tröjan.

Hemma i Rotterdam hade van Persie redan hunnit bli stämplad som ett problembarn. Under sin tid i Feyenoord hade han hamnat i bråk med den blivande landslagstränaren Bert van marwijk, klagat på medspelare, blivit tvungen att spela i reserverlaget, haft aggresionsproblem på och utanför plan samt betett sig väldigt orespektabelt i många andra fall. Arsène Wenger har vanligtvis sökt sig någon annanstans när han hittat spelare som haft attitydsproblem, men det var något med van Persie som förtrollade honom, som han inte kunde släppa.

Det var en chansning på mer än ett sätt när van Persie väl värvades, men med erfarna spelare i truppen som Sol Campbell, Patrick Vieira och Dennis Bergkamp fanns det spelare som vågade och framför allt skulle säga ifrån ifall det skulle bli problem på planen, i omklädningsrummet eller under träningarna. Chansningen såg dock till en början inte gå hem. I juni 2005 blev Robin van Persie gripen av holländsk polis under ett landslagsläger hemma i Holland.

 

På väg att slå igenom i Feyenoord. Foto: Bildbyrån.

Under tiden polisen undersökte det som i media blev rubricerat som ett våldtäktsfall fängslades van Persie i hela fjorton dagar, någonting som troligtvis förändrade holländarens liv på gott och ont. Efter två veckor släpptes alla anklagelser och van Persie blev frisläppt. Skandalen chockade dock inte bara supportrar och medspelare, utan framför allt en viss Arsène Wenger som hemma i Totteridge började få kalla fötter. Hade han verkligen tagit rätt beslut?

Robin van Persie var oskyldig, men erkände att han hade bedragit sin fru. Lägg där till anklagelser om vilda festnätter och ni förstår snart varför Robin van Persie hade kunnat förstört sin karriär innan den ens hade börjat. Under sommaren 2005 var det många rykten som ifrågasatte allt från hans framtid i Arsenal till hans privatliv. Men Arsène Wenger vägrade att släppa taget om van Persie, någonting han turligt nog aldrig skulle göra.

De kommande säsongerna fick van Persie allt mer speltid i Arsenal, men stora skadeproblem satte stopp för hans framfart år in och år ut. När han väl började komma igång slet han upp gamla skador eller fick nya. Varför Arsenal valde att behålla honom trots hans skadeproblem? Därför innerst inne visste all om vad han skulle kunna åstadkomma om han bara tilläts vara frisk.

När säsongen 2008/2009 inleddes förväntade vi oss alla att han skulle åka på ännu en skada förr eller senare, men otroligt nog lyckades han vara mer eller mindre skadefri under en hel säsong. Vad han åstadkom? 20 mål och 13 assist. Som 25-åring med ett hemskt skadefacit var det inte illa pinkat, men få trodde att han skulle höja sig ännu ett par snäpp för att nå världsklasstatus.

 

Måljubel under säsongen 2008/2009. Foto: Bildbyrån.

Under sommaren 2009 skrev van Persie på ett helt nytt kontrakt och sade så här:

 

My heart is with Arsenal and I just can’t picture myself in a different shirt. I just can’t see it now because I love this Club so much. If you look at the last five years, look at the steps I have made every season, if you look at the support the Boss and the whole Club gave me, the fans gave me, my team mates gave me – this is the right decision.

I en intervju med Daily Mail erkände van Persie att han bl.a. hade jagats av flera italienska klubbar samt Chelsea, men i slutändan var det Arsenal han valde att stanna i. Vid det här laget hade han skaffat sig ett helt nytt liv och stämpeln som problembarn hade sakta men säkert börjat suddas bort. Han hade blivit pappa, skaffat ett nytt hus och hade nu framtiden säkrad i och med det nya kontraktet.

De två kommande säsongerna skulle dock visa sig handla mer om hans skadeproblem än hans insatser på planen, någonting som gick så långt att många supportrar började diskutera om det inte vore bättre att sälja honom och casha in. Trots skadeproblemen valde Arsène Wenger att ihärdigt hålla fast i holländaren som under 2011 skulle inleda det som blivit hans entré in bland namn som Cristiano Ronaldo, Lionel Messi och Wayne Rooney för att nämna några.

Målen slutade aldrig att rulla in, skadeproblemen var som bortblåsta och holländaren tittade aldrig i backspegeln utan siktade framåt. Mål, mål, mål, mål och mål var det enda som förknippades med van Persie och innan 2011 var över skulle han ha slagit flera klubb- och ligarekord. Ett Arsenal som efter sommaren 2011 var helt sargat lyckades Robin van Persie nästan på egen hand bära på sina axlar och få laget att sluta trea, trots att man låg på en sjuttondeplats(!) efter sju omgångar.

När säsongen 2011/2012 sammanfattas har Robin van Persie nämnts som en av världens bästa spelare, någonting han tyvärr inte kan intyga genom att visa upp några titlar, men med individuella priser som PFA Footballer of the Year samt FWA Footballer of the Year. 30 mål samt 13 assist i världens tuffaste liga och totalt 37 mål och 15 assist under säsongens gång. van Persie hade nått "stardom".

 

Älskad utav alla. Foto: Bildbyrån.

Sommaren 2012. Arsenal värvar Lukas Podolski. Arsenal värvar Olivier Giroud. Arsenal kopplas ihop med många fler spelare, däribland en kommande stjärna i Yann M'Vila. Men vad än Arsenal gör, vem än Arsenal värvar, vem vi än gör oss av med kommer den här sommaren ses som ett misslyckande om inte Robin van Persie stannar.

De senaste åren har Arsenal fått en stämpel på sig som "feeder club", en klubb som säljer sina bästa spelare för att man inte kan behålla dem. Det hela nådde kulmen när Cesc Fabregas och Samir Nasri for iväg under förra sommaren. Arsenal var inte längre en toppklubb. Arsène Wengers egna ord. Supportrar var förbannade, rivalerna skrattade, experterna kritiserade. Var det här början på slutet? Det kunde mycket väl ha varit så, om vi inte hade haft en viss anfallare.

Robin van Persie är 29 år gammal, är på toppen av sin karriär och tillhör den absoluta världseliten. Det är få anfallare som idag är bättre än holländaren. Just nu tillhör han Arsenal, men vem tillhör han om två månader? Juventus? Milan? Manchester City? Real Madrid? Ingen vet, troligtvis inte ens han själv. Under våren har jag varit väldigt optimistisk när det kommit till hans framtid i Arsenal. Jag har - något naivt - trott att han skulle stanna eftersom han älskar klubben alldeles för mycket för att lämna, men sedan kommer jag på att något som klubblojalitet knappast existerar i den moderna fotbollen. Idag handlar allt om pengar.

Det här är inte bara hans sista "stora kontrakt", utan hans sista chans att påverka sin framtid. Ingenting stoppar honom från att byta klubb, att bli värvad av Manchester City eller Juventus och vinna de titlar han förtjänar, men gräset är inte alltid grönare på andra sidan. Det räcker med att se hur det gått för spelare som Mathieu Flamini, Alexander Hleb, Emmanuel Adebayor, José Antonio Reyes och många många fler som lämnat Arsenal.

 

Åtta år har det blivit i Arsenal. Blir det fler? Foto: Bildbyrån.

I Arsenal skulle han inte bara avsluta sin karriär, utan älska och bli älskad under resten av sin tid i klubben. Han skulle bli ihågkommen som en av våra största spelare (ifall han fortsatte och avslutade sin karriär här) och ha en chans att vinna någonting med det lag han varit trogen under nästan hela sin aktiva karriär. Men risken finns. Risken finns att vi fortsätter gå titellösa, att hans skadeproblem återvänder, att det inte blir som han - eller vi - tänkt sig. Och kommer han i sådana fall ångra sig att han inte flyttade när han väl kunde?

Det går naturligtvis även att vända på det. Tänk om vi släpper honom, men otroligt nog lyckas med att vinna en titel. Hur skulle det kännas för honom att ha lämnat det lag han var med och byggde up för att se dem nå framgång? Det finns oändligt många scenarion vi kan bygga upp, men säkerheten och tryggheten finns i London. Det vet både han, vi och Arsène Wenger om.

Och om van Persie vill lämna, hur reagerar då Stan Kroenke? Mannen som köpte klubben, såg två av sina bästa spelare lämna och nu kan bli tvingad att se ännu en av sina kronjuveler försvinna? Hur påverkar det Arsène Wenger som hållt fast i holländaren och trott på honom oändligt mycket, trots skador, skandaler och formsvackor.

Jag vet inte vad som kommer att hända. Du som läser det här har ingen aning om vad som kommer att hända. Journalister vet ingenting om vad som kommer att hända. Frågan är då om han själv ens har bestämt sig? Om två veckor återvänder han med sin familj från Karibien och skall då inleda nya kontraktsförhandlingar. Tills dess är allting ni läser, ser och hör rena spekulationer.

Det lilla vi vet är att Juventus och Manchester City är de två klubbar som är mest intresserade av att värva honom. Om jag får vädra min personliga åsikt tror jag inte det kommer handla om vad för sorts kontrakt vi erbjuder honom, utan vad för sorts kontrakt de intresserade klubbarna erbjuder honom. Om han får ett tillräckligt lovande kontrakt tror jag han mycket väl kan tänka sig att lämna, men då måste det vara bra nog för att lämna det han varit en del av i åtta år.

Frågan är om vi någonsin varit i en liknande situation? Cesc Fabregas ville bara hem till Barcelona, de stjärnor som faktiskt lämnat Arsenal hade vid tiden inte spelat i klubben i mer än ett par år (läs: Overmars, Silvinho, Flamini etc.) och både Vieiras och Henrys avsked var annorlunda affärer då de hade utträttat nästan allting som gick att uträtta med Arsenal.

För fem månader sedan skrev jag att Robin van Persie avgör Arsenals öde. Jag håller fast vid det. Om han stannar, vi värvar rätt (börjat bra) och lärt oss av våra misstag finns det ingen anledning att inte börja bli lite optimistisk inför den kommande säsongen. Vi höll i honom hårt när han behövde oss som mest - gör han det när vi behöver honom som mest?

 

[video:http://www.youtube.com/watch?v=lqd_83Z9BFI]