Senaste blogginläggen

Det var i år det återigen skulle ha varit i ropet att vara gruppens goda ålderman eller rent av gubbe. Gärna närma dig de trettio och gärna ha blivit förgylld med gråglimrande tinningar. Du skulle ha klätt dig i en Harrington, bytt ut dina fräsigt fräcka sneakers mot de stilistiskt striktare Chelseabootsen och ditt dyra salongsvax mot klassisk Pomada.

Det skulle plötsligt ha blivit helrätt att öppet, publikt och ohämmat värna om din vackra fru och dina barns fortsatta acklimatiserande i ett annat land än det du föddes i. Att ha talat om vikten av trygg hemvist och den goda utbildningen, samt verkligen understryka faktumet att du älskar staden som du har bott i de senaste åtta åren.

I år skulle det ha varit inne med sunda värderingar. Nämnda familjevurm och att sätta trygghet och bevarande av goda relationer framför ett tre gånger så tjockt lönekuvert någon annan stans. I år skulle det ha varit helt rätt att vara trogen sin nuvarande arbetsgivare istället för att slampa runt som ungdomar Ashley, Samir och Emmanuel tidigare gjorde till någon form av tonårsrevolt. För att inte tala om de smått promiskuösa killarna Eden och Jan som verkligen skulle ha blivit otäckt omoderna. Nej, i år skulle du istället ha stått kvar, haft rötterna nedåt och grävt där du stod. För det var i år som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

Det var i år som negativa trender skulle ha förbytts till goda, året då självupptagenhet skulle ha bytts ut mot tanken om sin egna lilla del i det stora maskineriet och egots grandiosa singularis skulle ha bytts ut mot styrkan i det fungerande kollektivet. Det var i år du inte bara skulle ha ropat efter vad alla andra borde göra för dig, utan främst funderat på vad du kunde göra för de andra.

Siktade du mot nordväst redan då, Robin? Bild från Flickr.com: ”toksuede"

Det var i år de goda och ansvarstagande valen skulle ha gjorts före de äventyrligt spännande. I år som människor skulle ha börjat tacka bilister som stannar framför övergångsställen, börjat hålla för munnen när de hostar och säga ”prosit” när främlingen bredvid i bussen nyser. Det var denna sommar som människor skulle ha börjat hålla upp dörren för andra på väg in i gallerian, börjat kommunicera i trafiken och gjort en vana av att visa hänsyn till andra. Det var denna sommar som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

Det var i år som uppstudsigt himmelsblått skulle bli urblekt bäbisblått och då småstadsstyrande manchesterrött bara skulle ha blivit något obärbart skotskrutigt till köksbordet. Det var i år som vita ärmar skulle ha blivit det vackraste som folk kan tänka sig, året då rött alltid var rätt och då marinblått faktiskt kunde gjort sig som detalj på en fotbollströja.

Det var i år som folk skulle börjat röka fredlig pipa istället för att skjuta medmänniskor eller knark, då folk skulle börjat resa sig upp för äldre i den kollektiva trafiken och börjat sätta nästes bästa framför egen profit. I år som världen skulle ha häpnats över en 62-årig ungdom som överbevisade jordens alla sockerpappor om de goda värdenas konstans. Det var i år som Robin van Persie skulle ha skrivit på nytt kontrakt och bedyrat sin trohet till fotbollsklubben Arsenal.

För detta skulle ha blivit det goda året. The Year of The Good Guy. The Year of The Goe Gubbe. Nu blev det inte så. Robin van Persie bedyrade inte sin trohet till de goda värdenas konstans, utan bestämde sig för att distansera sig från sin barndomskärlek, kasta sig ut i den moderna toppfotbollens allt mer promiskuösa narcissism och flytta till Staden Som Betalar Bäst.

Visst har Arsenal handlat ersättare och till och med ersatt Cesc Fabregas. Visst ryktas det om en del riktigt lovande spelare på väg in och visst kan det hela bli bra till slut. Men ändå blev detta inte den goda sommaren, inte det goda året och Robin van Persie visade sig inte heller vara den goda mannen, inte den gode gubben. Inte det heller.

Ett par dagar sedan senaste inlägget är jag nu tillbaka i sadeln med en hel omgång spelad av den bästa ligan i ryggen. På något vis känns det bättre och sätter saker i ett annat perspektiv.

Låt oss ändå börja med festen som kom av sig. Match hemma mot Sunderland, premiär i Premier League efter ett långt sommaruppehåll, vi har precis blivit av med vår kapten och en annan av våra presumtiva stjärnor ställs utanför laget eftersom han timmarna senare är såld till Barcelona. På samma sätt som tiondeplatser är gjorda för Tottenham verkar vi numera gjorda för att ha det rätt så stormigt i slutet på augusti.

Matchen i sig speglar resultatet ganska bra. Med normal effektivitet så hade vi vunnit den här matchen med 2-0, men normal effektivitet är inte riktigt vår stil, särskilt inte när vi spelar med killar som ska bevisa något som Podolski, Walcott, Mertesacker och Gervinho. Därtill kom ju Ramsey in som knappast är någon publikfavorit och sen Giroud som missade ett givet mål. Ytterligare tyngd på axlarna vilket inte gjorde saker lättare. Hade den här matchen spelats senare in på säsongen hade vi utan tvekan vunnit.

De två senaste säsongerna har vi startat med ett kryss och ändå klarat en topp-fyra placering så olyckskorparna som vrålar om femte, sjätteplatser och Wengers avgång får nog avvakta några omgångar till. Det är väl ändå lite så här vid sidan av märkligt hur man kan gå från att vara briljant efter värvningarna av Cazorla, Podoslki och Giroud till att vara en idiot efter att ha sålt RvP och Song samt ha kryssat i premiären. Allt är inte guld och gröna skogar när det gäller Arsenal eller Arsene Wenger, men det är knappast kris heller.

Så här långt under transferfönstret ligger vi minst £3m plus på våra försäljningar vs inköp (Telegraph). Jag levde i någon sorts illusion om att vi den här säsongen äntligen kunde börja satsa pengar igen, men när Wenger snackar om att vi behöver köpa ett par killar till så räknar han säkert in transfersummor från de eventuella försäljningarna av exempelvis Chamakh, Arsjavin, Bendtner och Squillaci. Inga mångmiljonaffärer, men bör ändå dra in cirka £15m totalt. Det skulle ge en transferbudget på £18m för en försvarare och en mittfältare, varav vi räknar med att den ena är Nouri Sahin på lån. Vi är nog det enda lag som satsar friskt utan att ta av vårt sparkapital.

City fick kämpa för sin vinst, Chelsea drog nytta av att Wigan inte hade snörat på sig skorna och Liverpool fick världens däng även om domaren tydligen varit lite väl involverad i den fajten. Tottenham och Man U fick smaka på svåra bortamatcher och lyckades inte ta hem poäng därifrån. Vårt kryss ser i ljuset av detta inte alltför klent ut. En poäng är en poäng mer än noll.

RvP i skotskrutigt. Huvvaligen, det är väl lite som att se en Mercedes S-klass med lilla dieselmotorn, fin bil, men helt fel utrustning.

Vill vi ha en ersättare för Song så finns han där i den blå dressen. Fellaini passar plånboken och är grym på allt det där som Song inte är, plus att han är passionerad, han ger alltid allt. Köp.

Dagens roligaste rykte var att Tottenham skulle låna Chamakh. £18m har vi kvar, ska vi lägga 10 av dem för att det ska hända, kanske skramla på stan också?

Arsenal lyckades inget vidare i premiären på lördagen. 0-0 mot Sunderland får knappast ses som ett bra resultat om The Gunners ska vara med och slåss om ligatiteln.

Arsenal Sweden lyckades dock utomordentligt bra. Träffarna runt om i landet drog hundratals medlemmar som ville se matchen tillsammans med liksinnade. I Stockholm var vi drygt 180 personer (inklusive ett svenskt NBA-proffs) och i Göteborg, där man inledde dagen med femkamp på Liseberg, dök närmare 70 personer upp.

Det är ett styrkebesked, och mig veterligen har ingen annan utländsk klubb ett sådant välorganiserat följe i Sverige. En dag som den här lördagen gör mig extremt stolt över att vara medlem i Sveriges bästa supporterklubb.

Vi som var i Stockholm hade det väldigt trevligt när besvikelsen över uteblivna mål hade lagt sig. Ambassadörerna Lars Lundstedt, Leif Klingemo och Jocke Berntsson hade tillsammans med restaurangchefen Peppe Willaume jobbat hårt för att få till en rolig eftermiddag och kväll på i Gamla Stan och det var grymt kul att snacka Arsenal med nya och gamla bekanta.

Att kvällen avslutades med att Mattias ”Hedemora” Lindquist satte i sig den berömda och livsfarligt starka Harakiri-korven nere vid Slussen och sedan knappt pallade att ta sig tillbaka till Uppsala med tåget är dock en helt annan historia. Så här i efterhand kan nog han också se det roliga i situationen.

Arsenal Swedens säsong har börjat på ett alldeles lysande sätt. Hoppas att Arsenal Football Club tar efter – gärna redan mot Stoke på söndag.

Den brittiska Arsenalfantasten Mo Farah tog, som ni vet, guld på både 5 000 och 10 000 meter vid det just avslutade olympiska spelet i London. Senast London arrangerade OS var 1948 och det lag som då vann engelska ligan var Fararhs Arsenal. Och senast Arsenal startade sin ligasäsong mot dagens motståndare Sunderland, ja, då vann Arsenal ligan.

Idag inledde vi vårt ligaspel mot just Sunderland, samma år som London arrangerat de olympiska spelen och ja… vad skall vi utifrån denna bebådelse tro?

Förutsättningarna inför dagens match har väl inte varit de bästa med domedagsprofetior alla zlatanblad världen runt. Det har varit van Persie hit och Song dit i en ständig ström av negativism och har, stundtals känts som om allt uppsnack inför dagens match egentligen handlat om att snacka ned det ena av laget. Så när matchendagen väl kom hade man varit så upptagen med att tränga bort allt distorsion att avsparken kändes som rena befrielsen.

Frugan hade utlokaliserat sig själv till Stockholm, jag hade köpt lördagsgodis till ungarna,  öl till mig själv och pizza till oss allihopa.  Alla vi hemmavarande satt därmed uppradade med socker och pizzaflöt tämligen sprutande ur öronen och såg Emirates vackra gräsmatta bada i solskenet. Nu kunde det äntligen börja, nu kunde det äntligen ske. Och då skedde det. Eller kanske skedde det inte.

Ni vet själva vilken skepnad matchen tog sig. Första halvlek var rena sömnpillret och andra mer eller mindre en agenternas dröm, där Arsenals behov av nya spelare blev smärtsamt tydligt. Vi höll boll och rullade runt, men inget hände egentligen. Som killarna i studion var det Arsenal 11-12 minus han den där holländaren, bortsett från att Cazorla fann det som inte gick att finna då.

Arsenal förlorade två poäng och Sunderland vann sin suktade bortapoäng. Wenger fick något att fundera på, men fick också besked om att Cazorla kommer bli nyttig och Giroud likaså. Vi har enormt lång väg kvar, men det kan också komma att bli en väldigt lång säsong för oss om vi inte får ordning på en del, i nuläget lösa boliner. Rektor D&M går fram till svarta tavlan och kritar på ett antal betygstecken enligt följande:

Szczesny: 2,5/5. Gjorde en mycket viktig räddning i matchens inledning, när försvaret gick bort sig, men hade därefter bokstavligen ingenting att göra. Snyggt att se en nr 1 i målet, plus för det.

Jenkinson: 2/5. Hade ett antal fina inlägg och lade till det ett par snygga brytningar och glidtacklingar. Hade ett par situationer i offensiva delen av banan han borde gjort bättre, men var även smart nog att slå bollen på Sunderland ben för att få en, tyvärr resultatlös, hörna i matchens slutskede.

PM4: 2/5. Gick bort sig helt i ovan nämnda Sunderlandchans i matchens början och såg faktiskt lite osäker ut i positionsspelet. Helt olikt vad han brukar göra så missade han många framstick och lämnade då högst osköna luckor bakom sig. Kom liksom lite på mellis stundtals och måste även pitcha upp sitt passningsspel till nästa framträdande.

Captainator (tack Goon Rambler): 3/5. Hade en pigg start där det nyvunna förtroendet som lagkapten lyste igenom. Var, periodvis, alert även offensivt, men hade, på grund av hur matchen utvecklade sig, kanske behövt gå fram än mer. Goda initiativ, men mer att önska med bollen.

Gibbs: 3/5. Kanske bäste försvarare denna dag, vilket med tanke på Sunderlands extremt påvra offensiv, kanske inte är så konstigt. Lugn och säker i sina brytningar och i högsta grad delaktig i anfallsspelet. Hade ett lovande samarbete med Gervinho på den offensiva flanken, men behöver sikta in sig bättre i inläggsspelet.

Diaby: 1,5/5. En bra första halvlek och en bedrövlig andra. Struntade i ytan framför försvarslinjen och visade med besked varför rykten om en M´Vila eller en Sahin går höga där ute på internettet. Under min uppväxt hade en del söner till frugalt yrkesverksamma, uttrycket slöpung för insatser såsom Diabys i andra, något som jag över huvud taget skulle drömma om att använda. 

Arteta: 3/5. Var som brukligt någon form av DM-light med uppoffrande spel och enormt potent bollhantering. Hade under vissa stunder ett väldigt vackert samspel med sin landsman, Cazorla, men fick ändå inte riktigt till sistabollarna. Eftersom Arteta är man, och inte kvinna, kan jag ge utlåtandet ”enorma lungor” utan att genant rodna, om denna stilist.

Cazorla: 4/5. Hade ett antal goda försök i första halvlek och växte, under matchens andra hälft, ut till en riktig härförare. Slog ett antal synnerligen vackra pass, både långa och korta, och det var liksom inte hans fel att medspelarna inte riktigt gjorde sig förtjänta av hans mästerverk till framspelningar idag. Tack, Wenger, för att du förde honom till klubben.

TW14: 3/5. Den lille Theo var idag pigg både framåt och bakåt. Släppte sargen, okej; sidlinjen, och sökte yta i mitten och bjöd på ett antal små instick som var värda långt mycket bättre öde än de fick. Riktigt bra med bollen, även i fart. 

Podolski: 2/5. Fungerade helt okej som target, men fick ändå inte ut mycket av sitt arbetande. Skulle såklart ha satt ett mål i första och skulle såklart gjort mycket mer av det han fick i hand. Av matchens gestaltning att döma så saknade han en central forward att samspela med, vilket säkert blir något för Wenger att fundera vidare över. 

Gervinho: 4/5. Bäst i dagens Arsenal och ett ständigt hot för Sunderlands försvar. Jobbade även föredömligt i det defensiva då han gav den ständigt hotande Gibbs bra understöd och visade upp ett mycket lovande ytterspel. Nu skall han bara få igång en central anfallare också, så är vi på banan igen.

Giroud: 2,5/5. Fick sin halvtimme i en debut som absolut borde inneburit ett matchavgörande mål i den 82:a spelminuten. Lär drömma mardrömmar om hur illa han tillvaratog smörpassen han fick från Cazorla. Visade dock ett, i mina ögon, ganska lovande centertanksspel och borde ligga bra till för att få starta nästa helg på Britannia.

Ramsey och Arsjavin skiter jag i att betygsätta, men den senare hade ett par goda initiativ då han, genom att söka sig centralt på gammalt gurkburkvis, lurade motståndarna att lämna fria ytor.

Domare Foy: 1,5/5.  Synnerligen ojämn och var släppte Sunderland och överarbetade i sin bestraffning för småsaker gentemot hemmalaget. Och varför, varför vågade han inte ge Mignolet det uppenbara gula kortet, när denna från början till slut i parodisk övertydlighet, maskade? Kom igen nu, FA, skärp er!

Adidas: 1/5. Vi kan tycka vad vi vill om vårt egna bortaställ men vännerna på Adidas hade uppenbarligen bemödat sig med att ge oss referenser som hette duga. Endast ett eventuellt reklam-goodwill på bröstet räddade bortalagets tröjor från att få en överkorsad kaftan i betyg. Brrr.

Så skitsamma. Nu är premiären avklarad och trots att den inte, bortsett från Cazorlas och Gervinhos insatser, gav oss mycket att hänga i julgranen, så är det bara för Wenger och killarna att bryta ihop och komma igen. Det är fortfarande två veckor kvar av fönstret och de har således två veckor kvar att agera. Ge mig en riktig defensiv mittfältare och en avlösare till Arteta och The Real nr 10, så tror jag detta kan bli ganska bra med tiden.

Nu tar vi och lugnar ned oss, knäcker en öl, ser till att få ungarna i säng i tid och återställer verklighetsbilden genom ett maraton på FIFA 12. För där är vi f-n i mig grymma. Och där har vi redan värvat M'Vila, Sahin och Dempsey.

Up You Gunners!

Tack till ”LuLuLukas Podolski” på Svenska Fans N5-forum, för de historiska referenserna.

Innan jag släpper van Persie för ett bra tag så vill jag kommentera ett par saker kring honom. Han har sagt alla de saker han måste säga om hur fantastiskt det är att vara i United och att det är en ära och så vidare. Den intressanta biten handlar ju om när han säger att han och Arsenal inte var överens om vissa saker.

Alla undrar förstås vilka dessa saker är. Det har snackats om att van Persie ville se större värvningar, få ännu mer i lön eller att den uttalade ambitionen för klubben ska vara att man ska vinna titlar.

Fördelen jag har som bloggare är att jag kan vrida på allting och spekulera bäst jag vill så här kommer några av van Persies avvikande ståndpunkter:

1. Wenger får parkera sin bil närmre Gunnersaurus, en orättvisa som måste rättas till.

2. Djourou gillar också holländsk ost och så kan man inte ha det, there can be only one.

3. Eftersom lönetaket ligger på strax över £100 000 i veckan så är det inte mer än rimligt att van Persie som gjorde 37 mål förra säsongen får betalt för dem också, cirka £100 000 per styck, Wenger hänvisade till att bollar bara kostar £20.

4. Det viktigaste för van Persie för bara halvåret-året sedan var att de hade rotat sig så väl i London. Det gäller så klart fortfarande, de bor ju i The Greater London Area. Arsenal å andra sidan hävdar att London tar slut någonstans kring Watford.

5. Van Persie gillar inte att vara den enda stjärnan i ett lag så han kände sig tvungen att flytta. Wenger hävdade att vi hade en del andra av hög kvalitet i Arsenal såsom Vermaelen, Wilshere, och Cazorla. van Persie kontrade med Phil Jones, Tom Cleverley och Anderson.

Det kan vara så att jag blir tvungen att göra en liknande lista över Alexandre Song om några dagar eftersom envisa rykten placerar honom i Barcelona sedan han ryktesvis gjort sig omöjlig hos Arsenal. Jag vill gärna se en Song som bidrar till laget, känner han att han inte kan det så sälj av honom till högstbjudande. Wenger behöver lik förbaskat köpa in en defensiv mitt och ännu en anfallare.

Säsongen startar imorgon och jag har inte lagt upp ett ligatips. Förväntningarna på Arsenal är som vanligt dämpade från allmänhet och media. Det känns som en numera klassisk 3:e eller 4:e plats. Vi missar så klart inte topp fyra och vi vinner så klart inte ligan. Däremellan kan allt hända.

Wilshere fick nummer 10 och Podolski nummer 9. Fina siffror på fula tröjor. Rättning krävs till nästa år. På tröjorna, inte numren.

Bendtner till Milano är just nu ingen högoddsare. Det skulle betyda att han kommer till en betydligt större klubb än jag skulle gissat. Bara att hoppas att den är större än hans ego.

Toby´s imorgon. Träffa gänget, spela på tipset, dricka Bishop´s Finger. Livet är inte alltid pissljummet.

Nu är det slutligen dags. Alla regntunga dagar som likt snigelfart dragit dig i tristessens slemsegment, är nu äntligen till ända. Allt domedagsmässande F5-fepplande på Twitter och NewsNow är plötsligt historia och alla försök att hålla den moderna toppfotbollens allra mest smutsstinkande årstid stången, kan i varje fall tillfälligt sättas i stand by-läge. Alla FM-spelande tonårsshejker kan kasta sin Bolt Cola och ta sin middagsvila för nu är verkligheten, det som allting egentligen handlar om, i antågande.

Vi vet alla att van Persies tid i klubben är över och även om det smärtar något ofantligt, så är känslan ungefär som när ett plåster, som dragits av alldeles för långsamt, äntligen är borta. Smärtans bultande är ofrånkomligt, men såret behöver syre för att läkas och så gäller även för oss Gunners. Och detta läkande syre som våra blödande hjärtan så desperat behöver, är inte långt borta, inte omöjligt att nå, utan alldeles runt hörnet. 

För i morgon eftermiddag öppnas äntligen dörrarna till den Chokladfabrik som så många av oss kallar Premier League och som så många, inklusive jag själv, tenderar att vara så slaviskt trollbunden av. Som om världen faktiskt kretsade kring Imperiets Centralort, som om Gin faktiskt fungerar bäst med Tonic Water och som om vänstertrafik, plommonstop och allsköns suspekta pajer inte var avvikande utan i själva verket normen. Som om vi, fram till i morgon, har lidit av en tre månader och åtta dagar lång abstinens.

Ditt, mitt och hela världens allra vackraste Arsenal tar steget ut i säsongen 12-13 genom att klockan 15.00, brittisk tid, ta emot bollklubben Sunderland AFC från landets nordöstra hörn. Klockan på den södra kortsidan kommer att peka på tre, nedräkningen kommer äntligen att vara avslutad och äntligen kommer abstinensen vara försvunnen och förstörd. Äntligen kommer vår törst stillas, vår jakt vara över och vår tomhet ersatt av innehåll. Av engelsk ligafotboll och av klubben i våra hjärtan, Arsenal.

Här kommer folk aldrig sluta vandra. Bild: D&M

I mina ögon bör vi destruera denna abstinensens tomhet och saluterande påbörja kommande eriksgata med följande startelva:

Szczesny
Jenkinson – BFG – Koscielny – Gibbs
Song – Arteta (c)–Cazorla
Podolski – Giroud – Gervinho

Vi vet att våra tyskar fick vila från landslagsdeltagande och vi vet också att AOC, TW14 och Koscielny lämnade återbud, på grund av skada. Dessa skadeåterbud betyder i min värld, dock endast att Wenger återfått sin fingertoppsslughet och jobbat som på Ljungbergs tid, varför samtliga tre kommer att vara tillgängliga mot Sunderland. Jag utgår även ifrån att den mot Köln vilande Arteta är hel nog att bekämpa Sunderlands Million Pound Babies.

För första gången på ganska länge saknas den självklarhet som bara ett underskott på bredd i truppen kan ge. Det finns faktiskt flera på många sätt fullgoda alternativ och flera spelare att alternera med. För visst skulle Vermaelen utan svårighet kunna starta i backlinjen, visst skulle Podolski kunna får spela i anfallets centrum och lämna en ytterplats ledig och visst skulle både Yennaris och Coquelin kunna hantera högerbacksmatchen utan att göra bort sig. Och är Arsjavin kvar så…

En frisk AOC borde absolut vara med och göra anspråk både på en plats på det centrala mittfältet men framför allt på en som ytteranfallare. Och med tanke på vad Walcott visade upp under sin halvlek nere i Köln, så skulle även han kunna vara ett alternativ, även om jag fortfarande hävdar att TW14´s absoluta storhet är att som avbytare komma in runt 65:e matchminuten och springa sk-ten ur trötta motståndarförsvarare.

Som ni ser så placerar jag Gervinho på vänster kant och Podolski på höger. I mina ögon är båda dessa bäst med högerkanten som utgångsposition och jag skulle kunna tänka mig att Wenger låter Gervinho starta till höger medan Podolski får den position han brukar ha i det tyska landslaget, den vänstra anfallspositionen.

Äntligen. Bild: West Ham-Johan

Många har gått upp i brygga över att Diaby under försäsongen inte bara hållit sig borta från rehabiliteringszonen, utan även faktiskt trillat boll riktigt hyggligt. Oavsett om så är fallet och oavsett på vilken position Wenger anser honom bäst, så petar han ingen av de tre centrala mittfältarna i min uppställning och på detta centrala mittfält så finner vi även personen som jag anser skall vara vår nya kapten.

En kapten skall vara en rutinerad röst i omklädningsrummet, truppens ansikte utåt och en som går i bräschen för sina mannar på planen. Men i mina ögon skall han också vara den spelare som först tas ut i en startelva. På grund av rådande konkurrenssituation i backlinjen omöjliggör detta att den tidigare vicekaptenen och logiske tronföljaren Vermaelen tar över som kapten och kvar finns då Szczesny, Song och Arteta, av vilka den sistnämnde, med sin ålder, rutin och självklarhet i startelvan, drar längsta strået. Och om vi dessutom skall försöka bryta trenden med att ständigt tvingas sälja vår lagkapten till antagonister fotbollsvärlden över, så framstår Arteta som den gyllene medelvägen. Så även om frågan, så här i post-RvP-tider, är högst obekväm, så är mitt svar Arteta.

Så med en ny kapten, en till stora delar ny centrallinje och med en ny säsong framför oss. Med ännu en av transferhelvetet påtvingad nystart under vardande kan det vara på sin plats med en fråga: Minns ni hur det gick för Arsenal senast vi inte hade den där Robin van Persie i truppen?

Svar: Vi gick obesegrad genom ligan…

Come on You Gunners!

274 dagar. 39 veckor. 6576 timmar. 394 560 minuter. 23 673 600 sekunder.

Det går att mäta 274 dagar på många olika sätt. I ,dagar, minuter och timmar - som här ovan - men även i svåda, svek, glädje, tårar och kärlek. När klockan slår 15:00 på Emirates Stadium imorgon eftermiddag är det startskottet för världens bästa show - och vi sitter på första parkett. This is the fucking Premier League, som Stuart Baxter skulle kunna ha sagt.

Under de kommande 39 veckorna kommer vi att överlämna nyckeln till våra känslor till fotbollsgudarna. Att kontrollera våra kroppar kommer bli omöjligt. Våra helger kommer att bli heliga. Det här är inte lek, utan blodigt allvar. Vissa menar att det är på liv och död, men som Bill Shankly sade en gång i tiden - det är mycket mer än så.

Varje seger kommer firas som ett nyblivet brudpar på ett bröllop. Varje förlust kommer att sörjas som en avliden kamrat på en begravning. Varje missad målchans kommer att kännas som en kniv i ens hjärta. Varje mål kommer att kännas som att återuppleva sin första kyss. Vårt kära lag kommer att gå igenom en säsong full av smärta, blod, uppgivelse, lycka, glädje, svett och tårar.

En av de stora anledningarna varför fotboll är världens enskilt största sport är att allt som ges till dig som åskådare är unikt. Varenda tackling, varenda skott, varenda löpning, varenda mål, varenda match och varenda säsong är unik. Det är som när en konstnär skall sätta sig ner för att måla ett porträtt. Det blir en unik tavla varenda gång.

Vi har ingen aning vad som komma skall. Visst har vi susningar om framtiden, vi har våra förhoppningar och vi har drömmar, men inte en enda person i hela världen vet i detta nuet vad som kan komma att hända nästa säsong.

Förra säsongen - 2011/2012 - har kallats för den bästa Premier League-säsongen någonsin, någonting jag nästan är beredd att skriva under på. Det är inte enbart på grund av alla fantastiska matcher som spelades, utan minst lika mycket på grund av alla strider utanför plan. Det är en av många anledningar varför den engelska ligan tillhör den bästa i världen. Det här är det största paketet under granen på julafton. Den största presenten som bara väntar på att bli öppnad. 

Det är dags att glömma alla egon, svikare, förrädare och legosoldater. Nu är det bara en sak som gäller - att vinna, vinna och vinna. Arsenal behöver en fräsch start. Ett hopp om att bättre tider väntar. De som vänt ryggen åt klubben, tränaren och supportrarna är inte välkomna tillbaka.

Det finns så mycket mer att säga, men jag nöjer mig så. Det här är någonting som måste upplevas.  Imorgon påbörjas en lång vandring. Vägen kommer inte att vara spikrak, utan krokig, gropig och svårorienterad. Spänn fast säkerhetsbältet och gör er redo att rivstarta, för nu jävlar drar det igång!

[video:http://www.youtube.com/watch?v=p6NPzZlVxjo]

Det talas om katastrof, värsta mardrömmar och och ändlösa svek. Van Persie, ska buas ut, han ska förkastas, tröjor ska brännas och han ska kollektivt glömmas av alla Gooners. Deletas.

Dagen efter det bittra beskedet så lever klubben vidare. I all prakt och ära faktiskt. För som vanligt så är ingen enskild spelare större än klubben. Förutom Wayne Rooney som lyckades hålla Manchester United gisslan för något år sedan för att kunna pressa ur klubben ett vansinneskontrakt.

Den situationen tog ett bra tag för att läka hos en del supportrar, men i takt med att Rooney gjorde mål så förläts allting. Vi kan bara spekulera kring hur det gått för Van Persie om han kommit ur denna situationen med ett rekorddyrt kontrakt efter de burop som hördes när han blev inbytt i matchen mot Köln. Det kan mycket väl ha varit droppen som fick bägaren att rinna över.

Idag kommer rapporter från BBC att Van Persie varit sugen på att överväga att skriva nytt kontrakt med Arsenal efter att vi värvat så starkt under sommaren men att Wenger tvingat bort honom efter det svekfulla meddelandet på sin hemsida. Det kommer antagligen att dröja några år innan vi får full klarhet i alla turer, men vi vet att Wenger kan vara tjurskallig när han sätter den sidan till.

Innerst inne visste vi nog allesammans att van Persie skulle lämna. Många med mig levde i någon sorts förnekelse och trodde att det kanske skulle kunna bli ett nytt kontrakt när klubben genom sina värvningar visat den ambition som van Persie menat saknades. Men till sist är det ändå så att har tankarna på att lämna väl börjat gro, finns det inte mycket som kan ändra det. Till sist flyttar man antingen för att man själv bestämmer det eller för att de som bestämmer åt dig gör det för att slippa höra ditt tjat om att det kan vara grönare på andra sidan.

Van Persie gjorde sig själv umbärlig och då handlar det till sist bara om priset och vart han ska gå. Holländaren och Arsenal har nog blivit tagna på sängen över det så pass låga intresset för en skyttekung i Premier League. Det är anledningen till att han hamnade i Manchester United. Jag har nämligen svårt att tro att vår tidigare kapten suttit på kammaren och drömt om Fergusons, Rooneys och Darren Fletchers sällskap. Ingen normalt funtad männsika gör det.

Det råder inget tvivel om att van Persie med statistiken i ryggen har bättre möjligheter till att vinna titlar med Manchester United. Åtminstone så länge situationen inte förändras i den klubben. Ekonomin är osäker, generationsbytet går nog inte så smärtfritt som Ferguson tänkt sig och Ferguson själv sitter inte för evigt kvar i rollen som manager. Om två år kan Van Persie sitta på ett svindyrt kontrakt i en klubb som är på väg bort från den absoluta toppen av olika anledningar.

Eller så vinner han allting och kan precis som Cole och Nasri räcka långfingret åt oss. Oavsett så ska inte vi supportrar fokusera på att håna gamla spelare utan stötta dem vi har. Det var någon bloggare som skrev att vi snart har fler sånger om våra sålda hatobjekt än vi har om de vi ska stötta. Inte bra.

Så står vi där i post-van Persie-land och ska försöka gå vidare. Podolski och Giroud som bara för två veckor sedan inte var ersättare för Van Persie är nu helt plötsligt inköpta som ersättare. Märkligt. Wengers första uppgift imorse var självklart att ringa sina scouter och kolla av vad som kan tänkas finnas på marknaden i form av anfallare. Med denna försäljningen drar vi in transferkostnaden av två av de tre spelare vi köpt in, lägg sedan till de överflödiga vi gör oss av med och vi har plötsligt gått plus minus noll denna sommaren. Det var väl inte så det var tänkt, nu skulle vi ju äntligen kunna satsa.

Wenger ska nu ut och leta efter en defensiv mitt av stabbigare mått (Nigel de Jong typen), en anfallare till (av Llorenteklass) och gärna en vänsterback av klass. Utan det är vi marginellt bättre rustade denna säsongen än förra.

I söndags stod jag på läktaren på RheinEnergie Stadion i Köln och hörde buandet mot Robin van Persie när han närmade sig bortasektionen. Buropen var halvhjärtade, men ändå tydliga.

Det är dock ingenting hur det kommer att låta under den sista helgen i april nästa år när Arsenal tar emot Manchester United på Emirates. Fast det är vi ju ganska vana vid numera, att bua ut någon gammal Arsenalspelare som har lämnat klubben för en konkurrent.

Allting runt den här övergången är märkligt. Jag förstår inte hur van Persie resonerar när han nu har valt att rasera sin status i The Gunners, för kanske ett eller två år i United som toppspelare. Mer än så har han knappast kvar på den allra högsta nivån. Det är knappast pengarna det handlar om, utan han gör det rimligtvis för att öka sina chanser att vinna ligan. Dock utan att öka dem mycket, för Manchester City är i mina ögon storfavorit till att försvara ligaguldet den här säsongen.

Han gör det till priset av att aldrig mer kunna återvända till Arsenal utan att bli behandlad som Ashley Cole eller Samir Nasri. Jag är oerhört subjektiv här visserligen, men jag kan inte förstå hur han tänker.

Det märkligaste i affären är dock inte van Persies val. Bra mycket konstigare är Alex Fergusons beslut att punga upp drygt £20 miljoner för en spelare med en skadehistorik som skulle få Dr Frankenstein att ge upp hoppet, och som dessutom med stor sannolikhet har nått sin topp som spelare. United-managern har visserligen en historia av att värva anfallare i 30-årsåldern eller högre, som exempelvis Henke Larsson eller Michael Owen, men i de fallen har spelarna inte kostat hans klubb något i övergångssumma.

Jag begriper inte hur han är beredd att göra en sådan chansning. För inte kan det handla om att ge Arsene Wenger en näsknäpp?

Det kanske låter bittert, men det är bara att hoppas att van Persies skador börjar dyka upp igen. Han kommer att utsätta sig för en risk i och med den här flytten då han knappast har en fokuserad försäsong bakom sig samt av allt att döma kommer att få träna på ett något annorlunda sätt under Ferguson jämfört med Wenger. Dessutom kommer han till ett läkarteam som inte kan hans fysiologi utan och innan.

Mest av allt är det bara tråkigt att klubben vi älskar återigen tappar den största profilen. De senaste två somrarna har varit rent bedrövliga ur den aspekten. Den här gången inbillade jag mig i min enfald på förhand att Robin van Persie var annorlunda.

Jag hade fel.

Men jag har ingen lust att dröja vid det. Hellre surfar jag vidare på den optimism som Santi Cazorla-värvningen virvlade upp bland Arsenalfansen, och som han spelade i sin debut finns det all anledning att fortsätta vara försiktigt positiv.

Spelare kommer och går. Vi är Arsenal, och klubben är alltid störst. Det är viktigt att tänka på en kväll som denna.

För några dagar sedan läste jag, på ett annat Arsenalforum än Arsenal Swedens, ett inlägg där en manu-fantast (OBS: inte manutd-Mats) påstod att han förvisso hade förståelse för den besvikelse vi Arsenalfans känner inför en eventuell van Persie-flytt till manu. Men samtidigt att vi, i vår tur, borde ha förståelse för RvP´s önskan om flytt. Detta på grund av RvP´s ålder och den status han, i och med sina prestationer, har.

Manusnubben hävdade att bra och framgångsrika spelare alltid kommer att vilja söka sig till framgångsrika klubbar och att de, i och med sina prestationer, också äger någon sorts rätt att få sin önskan om detta uppfylld. Att Robin van Persie, eller vilken stor stjärna som helst, per automatik har någon sorts rättighet att vinna titlar och därmed även någon rättighet att spela i de lag som ligger närmst till för nästa trofé.

Inte bara åsikten i sig, utan främst retoriken, gör mig galen av irritation. En irritation som tämligen omgående övergår till ren och skär ilska. För i den typen av resonemang, och här förstår jag att generationsskillnader spelar in, ligger en inneboende snedvridning. En snedvridning vilken har som konsekvens att varje individ har ett antal rättigheter, vilka inte på något sätt skall ställas i relation till eventuella skyldigheter.

Bara en skylt i London? Foto: D&M

I min värld har Robin van Persie inte någon som helst rättighet att få sin eventuella önskan om karriäristiska genväg tillgodosedd. Han kan önska precis vad han vill, men det spelar inte någon som helst roll i detta samanhang. Precis som i fallen Fabregas och Nasri, eller precis vilken annan stor fotbollsstjärna som helst i den moderna fotbollen för den delen, så är van Persie under kontrakt med en fotbollsklubb, i hans fall Arsenal. Han har utifrån detta kontrakt en mängd rättigheter såsom lön, försäkringar och eventuella rehabinsatser, men framför allt en skyldighet att göra sitt absolut bästa för att klubben skall nå så goda resultat som bara är möjligt, ja kanske till och med vinna något.

Och det är här som jag och ovan nämnda manu-fantast hamnar i så diametralt olika hörn av frågans ring. För Arsenal som klubb har ingen som helst skyldighet att uppfylla van Persies önskan om flytt och han har inga som helst rättigheter till den. Snarare borde han anses ha skyldighet att stanna kvar i den klubb som inte bara bjussat på en enorm mängd rehabinsatser utan även haft ett enormt tålamod under hans ständigt återkommande skadefrånvaro och dessutom betalat honom mer än rikligt under hans år i klubben.

van Persie har absolut inga juridiska, men skulle kunna antas ha en del moraliska skyldigheter, att betala tillbaka genom att inte bara prestera en säsong, såsom han gjorde under den förra, utan även fortsätta delta i klubbens arbete för att återkomma till den absoluta toppen.

Som jag nämnde tidigare, så inser jag att mitt resonemang är en produkt av den jag är, vilket är en produkt av den jag blivit formad tid, vilket i sin tur är en produkt av den tid jag växte upp i. Att de som växer upp i dag säkerligen formas på annat sätt, vilket kanske till och med står i kontrast till mitt. Men jag efterlyser en diskussion kring, och ett ifrågasättande av de rättigheter som, bland andra, fotbollsspelare uppenbarligen av många fotbollskonsumenter anses ha.

Eller än värre, en skylt på Cardiff City Stadium? Foto: West Ham-Johan

För rättigheter måste alltid stå i förhållande till skyldigheter. Uppfyller du det du är skyldig att uppfylla, ja då har du också förtjänat rättigheter. Robin van Persie har således rättighet till företeelser såsom lön, försäkringar, arbetstrygghet och eventuell rehabilitering. Men absolut ingen rättighet att vinna titlar, eller att spela i någon av de klubbar som han, eller hans entourage, för stunden anser ligga bäst till för någon av dessa titlar. Ålder och tidigare prestation berättigar per automatik inte spel i CL-final, ligatitel eller £ 220 K/veckan. 

Klubben han är kontraktsbunden till, har således inga som helst skyldigheter att möjliggöra en eventuell önskan av karriärmässig genväg. En spelare har det fria valet att signera eller inte signera ett kontrakt, precis som klubben han har slutit detta kontrakt med. Jag tycker RvP är en fantastisk fotbollsspelare och min absoluta önskan är att han skriver på nytt kontrakt med Arsenal. Men så länge han inte gör det, men ändå har kontraktstid kvar, så bestämmer klubben vad som är bäst. För klubben, inte för van Persie. Och det, det är en rättighet.