Senaste blogginläggen

Wilsheres operation gick officiellt alldeles utmärkt och skadan som nu har hållt engelsmannen borta från spel under en hel säsong ska nu vara på väg att läka. Jack förväntas vara tillbaka i full träning i juli. Jag förstår att det inte är helt lätt att behandla skador, att förutspå läketiden och att det ibland uppstår komplikationer. På något vis kan jag ändå bara gäspa när jag hör sånt här. Vi har hört allt förut och det verkar vara lika goda gissningar som du och jag kan komma med så det vore kanske lika bra att låta bli. Nyhetsvärde noll.

Nyhetsvärde ett blir det på att Almunia tillsammans med ett gäng spelare som flertalet inte vet vilka de är lämnar klubben. Lite kortare gäspning, men inte tillräckligt upphetsande för att man ska sätta sig upp och undra vad det är som pågår.

Det sorgliga är att ingenting annat heller når över axelryckningsstadiet. EM är på gång, rykteskarusellen vägrar snurra och en ny säsong känns långt borta. Det är kanske så att man borde ta semester, men vi snackar fan bara maj. Jag vill ha nya transfers, bekräftelser på att Squillaci, Chamakh, Park, Bendtner och Arshavin får leta nya klubbar. Jag vill ha heta nyheter om hemliga nya taktiker, att Steve Bould tvingar fram metoder för att träna fasta situationer. Jag skulle vilja se Arsenal annonsera en träningsmatch mot Malmö FF, jag skulle vilja höra att van Persie skrivit på nytt kontrakt och att Luka Modric vill spela i rödvita tröjor. Jag skulle vilja höra från officiellt håll att Arsenals nya hemmatröja ska göras om då fansen vägrar köpa eländet, jag skulle vilja att Sir Toby´s portade alla Spurssupportrar.

Topp tre i önskningar skulle ändå se ut så här:

1. Arsenal går ut och annonserar att ekonomin är så bra att vi ska använda alla pengar vi fått in på transfers de senaste säsongerna till förstärkningar av laget.

2. Wenger erkänner att han trott för mycket på en del spelare som varit mediokra och att den tiden är förbi, numera får ingen spela bara för att de har kymiga foton på Wenger i prekära situationer.

3. Ramsey lär sig att spela ett offensivt spel och tar ett steg framåt nästa säsong.

 

Jag kanske ska tillägga att jag tror på Tomten, att Stella smakar öl och att det finns röda elefanter, men att de gömmer sig i körsbärsträden.

Nej, det var väl inte så att man inte hade kunnat se det komma. Det var ju ingen blixt från klar himmel och som den stora oväntade chocken precis. Man har såklart haft oändliga möjligheter att se nästa självklara steg tas, men man har ju försökt hålla det ifrån sig, man har försökt att in i det sista hoppas på att tiden, eller FFP, hann i kapp innan det var för sent. Man hade ju hoppats och velat tro. En vilja som ibland övergår till att faktiskt tro på det man hoppas och vill. Som att Wenger skall köpa stjärnspelare i sommar…

Nu blev det inte så. Det förvisso välbeställda men alltjämt medlemsägda och ekonomiskt balanserade Bayern fick i lördags se sig besegrade av dess i princip totala motsats, Chelsea Football Club. Och där, i lördags, om det inte redan hade skett, dog en liten bit av den sport jag älskar så mycket. Spiken slogs en sista avgörande bit ned i den nu för evigt förslutna kistan. För i och med chelseas seger över Bayern, har denna säsong varit den säsong då den engelska fotbollen visade att Mest Pengar Vinner. Att Rikast är Bäst och att Pengar Kan Köpa Allt.

I och med chelseas seger så uppfyllde den lilla blåa leksaken inte bara den stora dröm som snorvalpen Roman närt under så många år. Leksaken målade tillsammans med shittys ligavinst även den allra fulaste av tavlor. Tavlan där shittys alla oljemiljoner faktiskt kunde köpa dem ligatiteln och att Romans skumraskaffärer till slut också kunde göra detsamma med Europas, ja hela den moderna fotbollsvärldens, största titel. Tavlan som beskriver ett historiskt lustmord på den sport jag bär så djupt nerpålat i mitt hjärta.

Förvisso hade chelsea redan vunnit några ligatitlar och premier leagues begynnelse bar redan då i Blackburn en sockerpappa som gav dem titlar. Några italienska klubbar har genom historien visat på både monetärt och nepotismiskt fuskande och de två spanska klubbarna lever ju, som ni redan vet, i ett annat universum än vi andra. Men shittys ligavinst plus chelseas CL-dito blev plötsligt för mycket av samma, för mycket tydlighet för att kunna bortse ifrån och för högt koncentrat av destillerad ondska.

Var för sig kan vara illa nog, men en gång kan vara ingen gång. Två gånger blir snabbt en vana och två, i tid, så täta händelser väver tillsammans ett mönster så väl sammanknutet och så omöjligt att både tränga igenom och bortse ifrån. Folk talar om dessa lags uppenbara och väldokumenterade monetära fuskande som klubbarnas pågående ”projekt”, vilket är detsamma som att kalla hustrumisshandel, bankrån och skattefusk för ”projekt”. Övergrepp på min sport, fotboll, har legitimerats och släppts in i finrummet och nu slutligen även tagit steget upp som enväldig härskare över den.

Säsongen 2011-2012 kommer därför att gå till historien, inte på grund av ligans jämnhet och dess digra mått av dramatik. Inte heller för att united blev omsprungna av sin störiga granne, eller för att vi höll vår motsvarighet på behörigt avstånd. Säsongen 2011-2012 kommer att gå till historien som den som slutligen, en gång för alla, visade att Pengar vinner. Att fusk lönar sig. Att det goda skall lägga sig och låta sig besegras av ondskan.

Så vad blir då nästa steg på fotbollens nu inslagna vandring? Acceptera anabola steroider och ta bort gula kort för filmningar? Låta vissa lag spela i stålhättade fotbollsskor och alltid ge firma Suarez/Gerrard  minst en straff per ligaomgång? Låta det lag som ligger under i matchen själv bestämma hur många tilläggsminuter matchen skall ha och låta hemmalagets materialare vara domare? Vad säger ni själva? Vad händer härnäst med den moderna fotbollen?

”Vi fotbollsälskare” brukade Tomas Nordahl tjata om till leda på den tiden någon ville betala för att han skulle få tycka till om något. Jag brukade störa mig på begreppet av någon anledning – jag tyckte säkert att det lät töntigt – men jag börjar alltmer inse att fotbollsälskare är just det jag är.

Gårdagen gick helt i fotbollens tecken för mig – trots att Arsenal inte spelade. Jag har besökt föräldrarna i Linköping, och kunde då passa på att gå på Lambohovsvallen, min första hemmaplan som aktiv fotbollsspelare. Min moderklubb IK Östria/Lambohov, som jag för tio år sedan var med och spelade upp i division IV, huserar numera i trean och är ett av Linköpings bästa lag. I mycket blygsam konkurrens ska sägas, för fotbollen på herrsidan i Linköping har alltid varit en skamfläck.

Matchen som sådan var inte mycket att skriva hem om. Östria drog på sig säsongens första förlust, men de nästan 200 i publiken hade nog en trevlig stund ändå i solskenet.

Efter matchen gick jag hem och såg andra halvlek av miljardmatchen mellan West Ham och Blackpool. En vinst i kvalet till Premier League sägs ju vara värd något i den stilen och känsloyttringarna på läktaren efter West Hams segermål i slutet av andra halvlek var fantastiska att se.

På kvällen var det så dags för en av fotbollsårets höjdpunkter. CL-finalen mellan Bayern och Chelsea bjöd på så mycket drama som en final ska göra – även om det blev fel segrare. Visst vill jag att Tottenham ska drabbas av så mycket motgångar som möjligt, men inte om det innebär att Chelsea får lyfta Champions League-trofén. Jag trodde inte att jag skulle bry mig särskilt mycket om Chelsea vann, men när de väl stod där med sina guldmedaljer måste jag medge att det sved.

De tre matcherna jag såg igår hade inte mycket gemensamt bortsett från att det var elva spelare i lagen och att det var en boll i fokus. Jag uppskattade dock alla matcherna på olika sätt. Att se fotboll live är kul vilken nivå det än är på, framförallt för att det blir en social grej. Många gånger kan det till och med vara roligare att se matcher på lägre nivå. Jag hade till exempel roligare på Sirius-Väsby United för ett par veckor sedan än vad jag hade på Emirates när Arsenal mötte Chelsea nyligen, men det berodde kanske mer på Siriussupportrarna Västra Sidans sköna ramsor än själva spelet.

Samtidigt är det de stora matcherna som skapar mest glädje eller besvikelse. Det går liksom inte att gå omkring och vara besviken på en förlust i division III. Vissa Arsenalförluster, som Paris 2006, kan jag fortfarande gräma mig över, på samma sätt som jag fortfarande kan glädjas över triumfer som FA-cupfinalen 2002.

Det bästa med att titta på fotboll utan att Arsenal är inblandat är att jag kan se matcherna avslappnat, utan att hela tiden sitta och måla upp olika undergångsscenarior. Jag är i grunden en positiv person, men när Arsenal spelar matcher förvandlas jag till åsnan Ior i Nalle Puh. Då ser jag inte ens glaset som halvtomt – då är det istället trasigt. Igår kunde jag följa med i dramatiken och bara njuta av underhållningen.

I morgon är det dags igen. Sirius-IK Frej i division I norra på Studenternas kl 19.00. Är man fotbollsälskare så är man.

I förra inlägget ville jag ge ett perspektiv på Arsenals säsong. Jag påstod att vi de sista 31 matcherna inte var alltför långt ifrån samma mästarform som gav City titeln. Problemet var de första sju omgångarna och de interna problem vi hade med försäljningarna av Nasri och Fabregas.

När det var som värst så hördes det ganska höga rop om att Wenger skulle sparkas. Det skulle till och med ordnas protester mot klubben och det fanns även en del önskemål om att vi skulle söka utländska investerare.

Den önskan såg jag återigen idag. Här önskar Arsenal Action att Usmanov tillåts investera pengar i klubben så att vi kan slåss på samma villkor som City och Chelsea. Citys ligatitel och Chelseas CL-titel tas som intäkt för att det är så fotbollen kommer att se ut i framtiden och att vi bör göra som dem för att konkurrera.

Det händer att det finns sådana åsikter inom den här föreningen också och det är kanske en naturlig konsekvens av vår pokaltorka. Några supportrar är supportrar just för att de vill se framgång till varje pris, andra är som jag och vill se framgång födas ur den verksamhet klubben bedriver.

Idealistiskt är det oerhörd skillnad på att bygga klubben från grunden och att få pengarna tilldelade av någon stormrik person. Det är inte cancerforskning vi pratar om utan idrott. Tar man en spruta med ett prestationsökande medel så är det doping, och om man helt plötsligt har resurser man inte hade tidigare bara för att någon välbeställd typ känner att pengarna bränner i fickan, så är det ekonomisk doping.

Det är inte idrott, det är inte konkurrens på lika villkor där den som förbereder sig bäst och tar tillvara sina resurser bäst också är den som har störst chans att nå framgång. Tvärtom, här lönar det sig att inte sköta sin klubb ordentligt, bara man tar pokaler.

Det vanligaste argumentet är att "alla andra" gör det. Samma argument som tonåringar slänger ur sig för att de ska få vara ute till klockan ett med kompisarna och samma argument som fotbollsdödarna vill använda för att försvara filmningar. De kallas då "förstärkningar".

Det är fusk och ingenting jag vill förknippas med. Det kan vara att jag förblir den siste naive idealisten. Det är säkerligen också så att Arsenal inte är den mönsterklubb i alla avseenden som jag inbillar mig, men sett i ljuset av Barcelona, Madrid, Chelsea och City så är jag rätt nöjd med hur vi drivs.

 

Allt detta leder mig till Chelseas seger igår. Plastlaget lyckades med en storartad bedrift och har verkligen vält alla fördomar vi hade om dem på ända, rent spelmässigt. Jag kan se en tjusning i grisfotboll och är inte lika upprörd som många andra när det gäller att inte spela bländande anfallsfotboll och ändå vinna pokaler. Till syvende och sidst så är det motståndarnas jobb att bryta ner spelidén och lyckas man inte med det så förlorar man. Barcelona huffade och puffade, men nådde inte resultat, Bayern huffade inte riktigt lika mycket, och gick också på en nit.

Jag är inte glad för att ett engelskt lag vann, jag är absolut inte glad å Coles vägnar. Drömscenariot hade nog ändå varit att Chelsea förlorade och att Twatsen åkte ur i kvalet i höst. Fördelen nu är att de aldrig kommer få chansen till CL-spel och det är rätt åt våra "noisy neighbours", om man nu vågar använda det epitetet utan att det kommer tillbaka och biter en i svansen.

 

Tyst som i graven kring van Persie. Hujedamig. Dags att börja titta på fler anfallsförstärkningar?

 

Tyst som i graven kring Arsenal Swedens sommarfest, var är surret, spänningen och lagen? Kom igen nu Sverige!

Good morning! Idag är det då dags att granska anfallets prestationer under säsongen som gått. Precis som vanligt kommer ni att få betyg med tillhörande kommentarer. För att se vad för betyg jag satt på våra försvarare kan ni göra det här. Om ni vill läsa vad jag tyckte om mittfältarnas insatser kan ni göra det här.

Innan ni passar på att börja läsa utvärderingen kan jag rekommendera att läsa den utvärdering jag gjorde när exakt halva säsongen var spelad. Om ni är intresserade går den att finna här! Läs på!

______________________________________________________________________________

ANFALLET

Robin van Persie - 5/5

Fantastisk, otrolig, sagolik, fenomenal, osannolik, lysande.

Räcker det med superlativ? Nej, jag tror inte det.

Enastående, makalös, magnifik, exceptionell!

Jag behöver inte skriva mer än så. Ni förstår.

 

Robin van Persie - bäst. Foto: Bildbyrån.

 

______________________________________________________________________________

Andrey Arshavin - 1,5/5

Hade en lovande start och såg ut som en förändrad man, men det var bara en synvilla. Arshavin kom aldrig igång, blev bänkad, frystes ut och bottnade totalt. Lånades i vintras ut till sin f.d. klubb Zenit St. Petersburg som tog hem den ryska ligatiteln. Lär bli såld i sommar.

______________________________________________________________________________

Park Ju-Young - 0.5/5

Många understryker att vi inte vet hur bra han är då vi knappt sett honom spela, men vad folk glömmer är att Arsène Wenger sett Park Ju-Young träna med laget vecka in och vecka ut. Om han ens varit i närheten av att vara bra nog hade han nog fått fler chanser än han fått.

Den enda och absolut enda bra matchen han gjorde var i hemmamötet mot Bolton i Carling Cup! Det kommer bli hans finaste - och nästan enda - ögonblick i hans Arsenal-karriär.

______________________________________________________________________________

M. Chamakh - 1/5

Det är tufft att vara andraval när man har en viss Robin van Persie framför sig, men det gäller att acceptera ödet och ge allt när man väl får chansen, till och med om den du skall ta dig förbi heter van Persie. Chamakh har inte ens gett det chansen, utan gav upp, slutade jobba hårt och blev en bänkspelare.

Det är väldigt tråkigt eftersom Chamakh fortfarande kunnat bli lika uppskattad som han var under sitt första halvår i klubben. Supportrarna älskade honom, inte bara för målen, utan för det extremt hårda arbetet. Han slet på planen i varenda match och gav alltid 110 %, men så fort han blev petad försvann arbetsviljan, energin och hjärtat.

 

 "Chamakh, Chamakh, can only score with a whore, Maaarouane Chamakh". Foto: Bildbyrån.

 

______________________________________________________________________________

Gervinho - 2,5/5

Robert Pirès första säsong i Arsenal: 33 ligamatcher, 4 mål och 7 assist.

Gervinhos första säsong i Arsenal: 26 ligamatcher, 4 mål och 6 assist.

Gervinho är ingen flopp, men att säga att han haft en bra säsong vore en vit lögn. Ivorianen har gjort en hel del bra matcher, men blandat det med desto sämre prestationer. Lägg där till att han aldrig blev densamma efter att han missade en straff i finalen av de afrikanska mästerskapen.

Jag tror att han har en framtid i Arsenal, trots hans något svaga säsong, eftersom det finns spelare som inte har det lika lätt som andra att acklimatisera sig i Premier League. För vissa tar det bara någon vecka, för andra tar det ett helt år. Jag är säker på att vi kommer få se en bättre Gervinho nästa säsong. Han får betyget "OK" för denna säsongen, men inte mer än så.

______________________________________________________________________________

Theo Walcott - 3,25/5

Att vara ytter innebär att man av natur kommer att bli kritiserad, oavsett vad man heter. När det kommer till fotboll är det extremt få yttrar i världsfotbollen som nästan aldrig blir kritiserade på reguljär basis. Det är mer eller mindre omöjligt att vara bra i varenda match och det har Walcott fått lära sig i år.

Engelsmannen har inte stått för sin poängmässigt bästa säsong, men han har fortfarande förbättrat mycket i hans spel, bl.a. samarbetet med Robin van Persie som fungerat väldigt bra. Holländaren nämnde bl.a. att Walcott var en ytterst stor anledning till hans magnifika säsong, vilket säger det mesta.

Det finns naturligtvis mycket att förbättra, men Walcott är 23 år gammal och kommer bara att bli bättre. Medan han inte haft sin bästa säsong tycker jag ändå han varit bra nog för att få 3.25 i betyg. De flesta håller nog troligtvis inte med, vilket jag redan accepterat.

 

Theo Walcott - bra, men inte bäst. Foto: Bildbyrån. 

 

______________________________________________________________________________

Alex Oxlade-Chamberlain - 2,5/5

Alex Oxlade-Chamberlain köptes för hela £12 miljoner, en summa vi blev tvungna att lägga på honom eftersom en viss Alex Ferguson var väldigt nära att ta hem Englands nya stjärnskott innan Arsène Wenger gav sig in i affären.

Chamberlain har sakta men säkert slussats in i laget och Wenger har gjort helt rätt i att ha gett honom sparsamt med speltid under hans första säsong i Arsenal. Medan han många gånger bevisat att han fortfarande är väldigt ung (många nybörjarmisstag) finns det stunder man blivit rent av chockerad av hans enorma potential. I vissa matcher har han spelat moget, distinkt, rakt, vågat och helt fantastiskt.

Största delen utav säsongen har han dock inte levererat och han har redan blivit extremt överskattad av majoriteten av supportrarna. Talangen finns där och han kommer att bli en stjärna i framtiden, men just nu är han rå.

______________________________________________________________________________

Många kommer inte att hålla med mig i betygsättningen, men ni är mer än välkomna att sätta era egna betyg i kommentarspåret! Jag vill även lägga till att Thierry Henry inte blivit betygsatt av naturliga skäl. Han är en femma varje dag i veckan, oavsett var, när eller hur han spelar. Ha det!

En vecka efter Premier Leagues upplösning och vi kan konstatera att Arsenal inte på något sätt hade ett flertal affärer klara. Inga nyförvärv och inga klara avsked. Det må vara hur det vill med hur snart våra transfers är klara men vi vill se intentioner i sommar.

Det är klart att det är en omöjlighet för oss att vara med och slåss i det absoluta toppskiktet ekonomiskt och även om vi skulle kunna det i några få fall så är frågan om vi vill. Det är illa nog att vi har spelare som är överbetalda utan att prestera. Spörsmålen skulle bli oöverskådliga om vi skulle hamna i en Torresliknande situation.

Det är klart att man många gånger får vad man betalar för, men alltför ofta är priset inte en indikator på om snubben ifråga passar i laget eller i Premier League. Vi jagar alltså den perfekta värvningen, lågt pris och moderat lön, gärna med ett enormt klubbhjärta tillhörande The Arsenal.

Vi landade 19 poäng efter segrande Man C och tvåan Man U. Det är hisnande många poäng och det är ingen tvekan om att vi aldrig kunde utmana om någon ligatitel i år. Särskilt sett i ljuset av våra tuffa start i ligan. Arsenal, som av de flesta av BBC´s experter tippades utanför topp fyra, låg då strax ovanför nedflyttningsstrecket och Wengers huvud krävdes på fat eftersom han var slut och våra värvningar bedrövliga.

Med lite distans till oktober kan vi istället konstatera att vi den 2/10 låg tolv poäng efter City. Det betyder att på de senaste 31 omgångarna har vi endast tappat sju poäng till på dem. Sju poäng efter mästerskapsformen är inte katastrofalt och det får en att fundera lite på hur det kunnat gå med ytterligare en eller två värvningar och bättre avlastning till van Persie.

Jag säger inte att vi vunnit ligan, men man kan med enkel statistik hävda att vi inte är så långt efter som 19 poäng. 31 omgångar är en mer än allsvenskan och alltså inte någon kort period att mätas över. Det slätar inte över det totala glappet som blev oöverstigligt efter en start som om det var simning skulle slutat med en drunkningsolycka.

Målskillnaden är en annan parameter som talar om hur det sett ut i anfall och försvar under året. Arsenal har med rätta kritiserats för ett svagt försvarsspel under året och med justeringar på det så kunde vi ha tagit ytterligare några poäng. Kanske.

De båda Manchesterlagen hade efter 7 omgångar en fantastisk målskillnad, City hade 23-5 och United 24-5 medan vi själva hade efter Unitedförlusten ramlat betänkligt och hade 10-16.

På följande 31 omgångar jämnade det ut sig en hel del. City hade alltså +18 vilket är 26 måls skillnad. När Premier League slutade hade de 39 måls skillnad. De drog ifrån ytterligare under de 31 matcherna, men inte alls i samma takt som i början.

Man U däremot hade +19 efter sju omgångar och slutade på +56. De sista 31 omgångarna hade de en målskillnad på 65-28, medan Arsenal hade 64-31. Sex måls skillnad från ett lag som kunde varit mästare. Marginalerna är väldigt, väldigt små.

Inga ursäkter, men perspektiv. Vi höll inte måttet i år, men nog finns det saker att bygga vidare på.

 

Champions Leaguefinal idag. Pest eller kolera. Det bästa är nog trots allt om Bayern vinner och Twatsen åker ut i ett enkelt kval i höst.

 

Van Persies kontraktsförhalning är inget gott tecken. Ville han skriva på så hade det varit klart redan. Rosicky och Djourou kunde ju skriva på mitt i säsongen. Holländaren är alltså förlorad, återstår att se till vem och kanske framförallt vilka vi köper in i hans ställe. Vi har nu fyra anfallare som troligen är på väg bort från klubben i Vela, Bendtner, Chamakh och Park. Ingen lär sörja någon av dem, men vi vill heller inte vara tvungna att panikköpa något i augusti för att vi aldrig lyckades övertyga van Persie.

 

En liten reflektion: Är det inte dags att göra våra sämsta spelare till kaptener, vi lyckas ju alltid bli av med dem under somrarna?

Bonjour! Idag är det dags att granska mittfältets prestationer under säsongen som gått. Precis som vanligt kommer ni att få betyg med tillhörande kommentarer. Mer än så finns det inte att säga. För att se hur försvaret skötte sig kan ni läsa gårdagens inlägg!

Innan ni passar på att börja läsa utvärderingen kan jag rekommendera att läsa den utvärdering jag gjorde när exakt halva säsongen var spelad. Om ni är intresserade går den att finna här! Läs på!

______________________________________________________________________________

Mittfältet

Abou Diaby - spelat för lite för att betygsättas

Har spelat 173 minuter under hela säsongen, vilket är mindre än två matcher. Skadad 24/7 och är en av de spelare som av någon anledning blir bättre när han är skadad, om ni förstår mig (händer att supportrar börjar överskatta spelare som är skadade en längre tid). Arsène Wenger har ett stort beslut att göra i sommar. Antingen försöker man att sälja fransmannen - vilket blir svårt nog - eller så har man kvar honom i laget och hoppas på en skadefri säsong.

______________________________________________________________________________

Tomas Rosicky - 3,5/5

Tjecken har i år gjort sin bästa säsong sedan 2007/2008. Har under andra halvåret fullständigt exploderat och ofta varit en av våra bättre spelare. Borde inte vara förstaval under nästa säsong, men vill väldigt gärna att han stannar då han vore en perfekt truppspelare. 

______________________________________________________________________________

Mikel Arteta - 4/5

Tillsammans med Robin van Persie och Laurent Koscielny har Mikel Arteta varit Arsenals bäste spelare den här säsongen. Det faktum att vi fram tills sista matchen mot West Brom inte hade vunnit en enda ligamatch när Arteta inte spelat talar sitt tydliga språk. Har varit extremt stabil under hela säsongen och sällan svikit oss. Vad som även varit glädjande är att han under andra halvåret även fått igång sitt målskytte och satt några fantastiska baljor.

Erfaren spelare som hjälpte till att ta oss tillbaka till toppen efter en fruktansvärd start. Förtjänar alla hyllningar han fått.

 

Mikel Arteta har varit vår mittfältsmotor. Foto: Bildbyrån.

 

______________________________________________________________________________

Aaron Ramsey - 1,5/5

Det är tufft att kritisera en spelare som brutit benet, varit borta från spel ett helt år och sedan helt plötsligt blivit given i startelvan och spelat vecka in och vecka ut. Ramsey fick obarmhärtigt nog ta över rollen som Cesc Fabregas lämnade efter sig, någonting som verkade fungera till en början, men ett ansvar som till slut blev för tungt att bära för walesaren.

Har länge varit en av våra sämre spelare, men jag är fortfarande säker på att han har en framtid i Arsenal. Tror själv att en utlåning skulle gynna både honom och Arsenal något enormt. Då får han den tid han själv behöver att komma i form och få självförtroendet tillbaka. Haft ett tufft år med bl.a. Gary Speeds bortgång.

______________________________________________________________________________

Alex Song - 3/5

Vad är Alex Song? En defensiv mittfältare? En offensiv mittfältare? En balansspelare? En mittback? En anfallare? En spelfördelare? Ett råskinn? Under tidigare säsonger har Alex Song varit en trygg defensiv mittfältare som varit en av våra bästa spelare, men i år har han utvecklats till en offensiv mittfältare, trots att han haft kvar sin roll som defensiv mittfältare.

Detta har inte bara kostat oss många mål, utan hela vårt försvar och mittfält har blivit lidande av hans egen definition av hans roll på mittfältet. Samtidigt har det även bringat oss många mål, då han stått för många matchavgörande passningar. Jag står dock fast vid min åsikt att ingen defensiv mittfältare borde ha mer än 10 assists (Song har 16) för att få kalla sig "defensiv". 

 

Alex Song är en av Arsenals bästa mittfältare. Foto: Bildbyrån.

 

______________________________________________________________________________

Jack Wilshere - spelat för lite för att betygsättas

Inte spelat en enda match. Saknat honom rejält.

______________________________________________________________________________

Emmanuel Frimpong - 2/5

Frimpong är en stor talang, men han behöver fokusera på fotbollen och inte sitt kändisskap. Hur mycket än vissa supportrar älskar honom har han ofta gjort bort sig själv i medialjuset. Måste växa upp, få mer speltid och bli mer mogen i sitt spel om han vill ha en framtid i Arsenal. Blandat och gett de få gånger han fått spela under säsongens gång. Gjorde bra ifrån sig i Wolverhampton fram tills han skadade sig.

______________________________________________________________________________

Yossi Benayoun - 3/5

Har under de senaste veckorna varit väldigt bra och gett 110 % i Arsenal-tröjan, men eftersom det är en hel säsong vi sammanfattar åker betyget ner en aning. Extremt professionell spelare som hjälpt oss i racet om en Champions League-plats. Gjort en helt okej säsong i Arsenal.

 

Yossi Benayoun har haft en godkänd säsong i Arsenal. Foto: Bildbyrån.

 

______________________________________________________________________________

Francis Coquelin - 3/5

En av säsongens stora överraskningar. Ingen hade nog trott att Francis Coquelin - fransmannen som under 2010/2011 var utlånad till Lorient - skulle göra något större intryck under den här säsongen, men det är exakt det han gjort. Har inte fått spela överdrivet många gånger, men de gånger han fått speltid har han alltid gjort bra ifrån sig. Väldigt lovande spelare som har en ljus framtid.

Mycket versatil spelare, ger alltid 100 % och spelar ofta väldigt enkelt vilket hjälpt oss något enormt. En blivande favorit!

______________________________________________________________________________

Många kommer inte att hålla med mig i betygsättningen, men ni är mer än välkomna att sätta era egna betyg i kommentarspåret! Det var allt för idag! Imorgon reder vi ut hur bra anfallet skött sig under 2011/2012.

Nu till helgen vankas det storfotboll olika hörn av fotbollkartan. Under lördag eftermiddag spelar West Ham och Blackpool den så kallade kvalfinalen medan Bayern München och che£sky senare samma dag gör upp i Champions Leaguefinalen.

Detta fick mig att tänka på motsvarande helg i slutet av maj förra året, då hela världens blickar var riktade mot Wembleys välklippta och välupplysta gräsmatta. Detta för att se hur den perfekt regisserade och UEFA-producerade feelgood-komedin, avslutades med crescendot, och det självklara, mötet mellan fc barcelona och Manchester United. Samma helg, och här tillåter jag mig ta med den därpå följande måndagen, spelades tre kvalfinaler i England. Stevenage besegrade Torquay och tog steget upp i League One, The Posh från Peterborough gjorde detsamma med Huddersfield för att ta plats i Npower Championship och Swansea slog Reading i Matchen om de 900 miljonerna, vilka inkasseras i den engelska fotbollens verkliga kassako, The Barclays Premier  League.

De engelska kvalfinalerna brukar spelas på samma Wembley Stadium som fjolårets Champions Leaguefinal avgjordes, men eftersom UEFA inte tillåter spel på finalarenan mindre än två veckor före så fick två av dessa tre matcher spelas på arenan med det lite lagom ödmjuka smeknamnet ”Drömmarnas Teater”, Old Trafford utanför Manchester.

Fullt medveten om risken av att framstå, inte bara som försoffat anglofil, utan även som gammaldags farbroderlig, måste här erkännas att jag under bevittnandet av dessa tre matcher blev hänfört lycksalig. Vilka matcher vi fick oss till livs. Vilket tempo, vilken kamp och vilken propaganda för sporten fotboll. Vi fick se stenhårda brytningar och furiösa löpningar över hela banan, spelare i ständig rörelse och kamp om varenda millimeter. Matcherna hade i princip allt fotbollsmatcher kan innehålla.

I princip. Eller av princip?

För visst saknade matcherna kanske några fräcka överstegsfinter, en och annan konstspark bakom stödbenet eller den där hårt bananskruvade frisparken som bara får en att önska att man kunde med att skrika goooooooooaaaaaal från djupet av TV-soffan. Kanske nivån på bollkontroll, i främst den första matchen, stundtals sviktade en smula. Men då matcherna med några få undantag innehöll allt så var de mest lysande undantagen just det som den moderna fotbollen de senaste åren haft en tendens att visa upp i form av sitt allra fulaste tryne.

Dessa kvalfinaler, där så oändligt mycket stod på spel, såväl ekonomiskt som sportsligt, präglades av den totala frånvaron av slängningar, överdrivet förstärkande och filmande. Inga händer hölls för ansiktet, inga atletiskt vältränade multimiljonärer föll som om de stod inför döden och ingen vuxen man rullade de katalanska åtta varven efter en lätt knuff i ryggen. Inga patetiskt teatraliska föreställningar inför domaren för att med yviga gester och pråligt förlöjligande i samlad trupp, få denne att ändra ett självklart beslut.

Det tacklades stenhårt och utan hejd men i stället för en viftande ge-honom-kortet-hand gavs en utsträckt, såsom i jäklar-vad-du-minsann-tog-ned-mig-snyggt-hand Och visst föll spelare i marken, men i stället för den missförstådde skolpojkens ständiga klagan, klappades det i händerna och pushades det på för fortsatt kamp, nya tag och fortsatt högt satt tempo. Jag satt i soffan tillsammans med pojken och kunde berätta för honom att det är så här som sporten fotboll faktiskt skall se ut.

Tack och lov lät fotbollsklubben från staden Barcelona, denna vårkväll i London, bli att falla till föga för sin tidigare ovana att just falla, filma och fuska. Men denna helg var ändå ytterligheternas helg. För där majoriteten av världens fotbollskonsumenter vände blicken mot elitisternas show på Wembley, så missade de att det allra finaste och renaste utövandet av sporten fotboll stod i helgens andra ytterlighet. På samma plan och till synes detsamma, men så oerhört långt från det nedsmutsande av sporten, som så många utövare och kringpersonal till sporten, har satt i system. 

Kvalfinalerna bjöd oss på allt det där vi saknat i den moderna toppfotbollens allt mer välsminkade mediacirkus. Allt det som verkar som bortblåst bland de välförsäkrade hovnarrarna. Allt det som UEFA talar så mycket om, men verkar göra allt för att underblåsa. Kärleken till fotbollen och respekten för densamma.

Så boka in årets alla kvalfinaler. Prioritera West Ham mot Blackpool på lördag eftermiddag, även om det skulle omöjliggöra finalflukt samma kväll. Spika lördag 26:e klockan 16.00 svensk tid för att se Huddersfield och Blades göra upp om sista biljetten till The Championship och följ kvällens match mellan Torquay och Cheltenham för att se vem som får möta Crewe i L2-finalen. Eller varför inte vika söndag eftermiddag åt att bevittna slaget om vilket av Luton och York som får ta steget upp bland de 92 ligaklubbarna? Så bjud in dina nära och kära. Sätt på en balja extra och tryck ner ungarna i TV-soffan för att de skall förstå hur vackert fotboll kan se ut. För modern football is rubbish.

God afton! Som ni märkt har bloggen under de senaste veckorna varit lika aktiv som Tottenhams titelskörder under de femtio senaste åren, vilket naturligtvis har sina förklaringar. När jag värvades till Arsenal Sweden var bloggen det enda jag hade, det enda jag arbetade med och det enda jag lade ner tid på. Varje dag kom ett nytt inlägg upp, oavsett var jag var, hur jag mådde eller vad som hade hänt i världen.

Sedan den här säsongen började har jag blivit mer och mer involverad i föreningen, på olika sätt och vis. Mycket av tiden har lagts ner på Kanonmagasinet, planering, podcasts, inför-rapporter, intervjuer och mycket annat arbete som sker bakom stängda dörrar. Lägg där till att jag gått på nästan varenda match, så har ni svaret varför mitt bloggande fått lida. Ni behöver dock ej oroa er, eftersom jag inte kommer att lägga ner bloggen, utan helt enkelt vill understryka att bloggen inte är det den en gång var.

Inlägg kommer fortfarande dyka upp här, men inte lika frekvent som tidigare, vilket ni troligtvis redan lagt märke till. Hur som helst är det nu slutsnackat om bloggen och jag skall nu börja skriva på första delen utav årets spelarutvärdering. Först ut är försvaret!

 

 **

Innan ni passar på att börja läsa utvärderingen kan jag rekommendera att läsa den utvärdering jag gjorde när exakt halva säsongen var spelad. Om ni är intresserade går den att finna här! Läs på!

 **

______________________________________________________________________________

Målvakter

Vito Mannone - spelat för lite för att betygsättas

Italienaren fick under första halvåret agera tredjemålvakt och fick till och med chansen att stå i mål när han byttes in i den sista gruppspelsmatchen i Champions League. Där stod han för ett ingripande som mycket väl kan kallas årets roligaste tabbe. Istället för att rädda bollen med händerna provade han sig på en karatespark(?), men misslyckades totalt. Har under andra halvåret varit utlånad till Hull där han spelat 21 matcher.

______________________________________________________________________________

Lukasz Fabianski - 2/5

Vår polske andremålvakt har bara fått spela fem matcher den här säsongen, tre i Carling Cup och två i FA-cupen. På grund av att han spelat så pass lite är det svårt att betygsätta honom, men han har knappast varit imponerande och har väl inte direkt utmanat Wojciech Szczesny om förstaspaden. 

______________________________________________________________________________

Manuel Almunia - spelat för lite för att betygsättas

Har inte spelat en enda match (var dock utlånad till West Ham under en månad) och går således inte att betygsättas alls. Hans kontrakt går ut i sommar och han är fri att gå vart han än vill. Spanjoren vill dock stanna i London då både han och hans familj trivs här.

______________________________________________________________________________

Wojciech Szczesny - 3/5 

De flesta som följt den här bloggen en längre tid vet att jag inte är världens största fan av Szczesny, men den här säsongen har han bevisat att han i alla fall har talang nog att faktiskt vara Arsenals förstemålvakt i många år framåt.

Han är långt ifrån världens bästa målvakt och tillhör enligt min mening inte ens ligans bästa målvakter då han blandat och gett något enormt. Tabbar som Manuel Almunia skulle bli halshuggen för har många supportrar blundat för, medan det är de imponerande räddningarna som folk valt att minnas. Det som jag gillar mest med polacken är hans spel i boxen. Det är sällan han "tappar" bollar och så fort en boll letar sig mot mål finns han nästan alltid där att antingen plocka den tryggt eller boxa ut den så långt han kan.

Den polske landslagsmålvakten har fortfarande en lång väg att gå, och trots många tabbar under säsongens gång har det inte känts så här tryggt i Arsenal-målet sedan Jens Lehmanns storhetstid. 

 

Wojciech Szczesny och Robin van Persie har räddat många poäng åt Arsenal. Foto: Bildbyrån.

______________________________________________________________________________

Försvarare

______________________________________________________________________________

Bacary Sagna - 4/5 

Bacary Sagna har varit lika pålitlig som vanligt. Trygg, stabil och säker vecka in och vecka ut. Hade det lite tufft när han kom tillbaka från ett brutet ben som höll honom borta i tre månader, men har ändå under säsongens gång hållt en väldigt hög kvalité. Olyckligt nog bröt han benet i sista hemmamatchen för säsongen och blir nu borta hela sommaren. 

______________________________________________________________________________

Carl Jenkinson - 2,5/5

Carl Jenkinson har hållt på Arsenal under hela sin uppväxt, någonting som märkts av när han spelat för oss under den här säsongen. Har gett 110 % i varenda match. Fick en väldigt tuff början när han slussades in i laget snabbare än väntat, men har växt med uppgiften och blivit allt bättre ju längre säsongen lidit. Bra talang och ett bra andraval bakom Sagna.

______________________________________________________________________________

Thomas Vermaelen - 2,5/5 

Vermaelen är en av årets negativa överraskningar i mitt tycke. Gav honom först en trea, men jag tyckte det var lite för generöst då jag anser att han är en av säsongens mest överskattade spelare. Visst gör belgaren många mål, har ett grymt hjärta för klubben och ger aldrig upp, men hans defensiva insatser har varit under all sorts kritik. Han har gått bort sig i försvaret, tappat markeringar, struntat i att ta hemjobbet, halkat och helt enkelt inte varit bra nog.

Måste förbättra sig i sommar om han inte vill att Per Mertesacker tar över hans plats bredvid Laurent Koscielny. Nu har jag kanske gått lite för hårt åt Vermaelen, för så dålig är han trots allt inte, men jag vill fortfarande understryka att han inte varit en av säsongens bästa spelare.

______________________________________________________________________________

Laurent Koscielny - 4/5

Var stundtals ifrågasatt under sin debutsäsong, men har i år varit Arsenals näst bästa spelare bakom Robin van Persie. Extremt grym defensivt där han flera gånger stått för matchavgörande brytningar. Det spelar ingen roll om han spelar mot Rooney, Drogba, Agüero eller Ibrahimovic - Koscielny gör nästan alltid bra ifrån sig. Har dessutom chippat in med ett par mål, många som visat sig vara väldigt viktiga. En otroligt bra mittback som absolut varit den stora stommen i defensiven.

 

Laurent Koscielny - vår bästa mittback. Foto: Bildbyrån.

 

______________________________________________________________________________

Per Mertesacker - 3/5

Jag var en av många som var kritiska till värvningen utav Mertesacker och trodde inte alls att han skulle gå hem i Arsenal. Medan han varit långt ifrån vår bäste försvarare har han ändå visat upp sin extremt trygga spelstil som var en av de största orsakerna varför vi lyckades ta oss ur den miserabla säsongsstarten. Läser av spelet utmärkt och tror att han kan bli en viktig spelare med en hel försäsong i ryggen.

______________________________________________________________________________

Johan Djourou - 2/5

Jag är en av få supportrar som inte vill göra mig av med Djourou eftersom han är fjärdeval som mittback! Om ni kan hitta en bättre spelare som är beredd att vara fjärdeval (och nästan aldrig spela) får ni gärna ryta till i kommentarspåret. På grund av extrema skadeproblem i försvaret har han fått spela en hel del den här säsongen, men det främst som ytterback där han inte alls varit bekväm av den enkla anledningen att han aldrig varit en ytterback.

När han däremot fått agera mittback har han knappast skämt ut sig. Han har hållt långt ifrån den standard han höll när han plockade bort spelare som Drogba och Messi (2010/2011) hur enkelt som helst, men han är den aktiva spelare som spelat i Arsenal längst (sedan 2003) och gör sällan bort sig som mittback. Trots det har han knappast gjort succé den här säsongen och får därför ett ganska lågt betyg.

______________________________________________________________________________

Ignasi Miquel - spelat för lite för att betygsättas

Spelat då och då, mest som ytterback, men några gånger även som mittback. Talangfull spelare som jag dessvärre inte tror har en framtid i Arsenal, men som mycket väl kan bli en bra mittback i ett mittenlag i antingen England eller något annat land i Europa.

______________________________________________________________________________

Sebastien Squillaci - spelat för lite för ett betygsättas

Har som tur är(?) varit skadad(?)/utfryst(?)/borta(?) och inte spelat mer än sex matcher (fyra från start). Har inte synts till alls under andra halvåret.

______________________________________________________________________________

Andre Santos - 3,5/5 

Santos är en av de spelare som underskattas mest i klubben. Folk skyller på att han är för offensiv, men glömmer ofta bort att han faktiskt är väldigt bra i defensiven. Han har inte gjort ett enda misstag i defensiven (som kostat oss ett mål i baken) och dessutom gjort många viktiga mål framåt. Visst är han mer offensiv än defensiv, men så länge han spelar i ett lag som Arsenal och inte gör dumma misstag i defensiven får han gärna fortsätta spela likadant som han gjort på sistone.

Vad jag personligen älskar med hans defensiva stil är att han aldrig leker runt, utan går in med klockrena tacklingar och ofta rakt på boll. Långt ifrån lika dålig som vissa tror.

 

Andre Santos - underskattad? Foto: Bildbyrån.

 

______________________________________________________________________________

Kieran Gibbs - 2,5/5

En skadefylld säsong som tyvärr även påverkat hans insatser på plan. Har dock fått spela vecka in och vecka ut under andra halvåret och gjort det helt okej. Anser personligen att Santos är en bättre ytterback, men om Gibbs kan utvecklas ännu mer finns det ingen anledning varför han inte skulle kunna göra platsen sin egen. Extremt viktig försäsong väntar för både Santos och "Gibbo".

______________________________________________________________________________

Många kommer inte att hålla med mig i betygsättningen, men ni är mer än välkomna att sätta era egna betyg i kommentarspåret! Det var allt för idag! I övermorgon reder vi ut hur bra mittfältet skött sig under 2011/2012!

54 matcher, 24 arenor, 4860 minuter, 74 mål och 31 fantastiska segrar. Allt började en molnig eftermiddag på St James' Park och slutade på ett soligt Hawthorns i West Bromwich. Det är en resa som tagit oss genom himmel och helvete, men som till slut slutade som sagor brukar sluta - lyckligt. Det är en säsong jag aldrig någonsin kommer glömma, så länge jag befinner mig på denna jord.

Jag har närvarat vid 47 matcher, åkt land och rike (och Europa) runt för att följa laget som ligger närmare hjärtat än någonting annat i mitt liv. Det har varit en känslomässig resa som fått mig att gråta, jubla, skrika, deppa, hata, älska, sjunga och lärt mig att aldrig ge upp. 8-2 på Old Trafford, 5-3 på Stamford Bridge, 4-0 på San Siro, 5-2 på Emirates, 2-1 på Anfield och så mycket mycket mer.

Jag har sett det mesta, ja, nästan allt, under en säsong som blivit utnämnd till den mest underhållande Premier League-säsongen någonsin. Jag flyttade till London som 18-åring. Helt ensam. Inga vänner. Ingen släkt. Inga pengar. Ingenting. Två år senare lever jag ett liv som jag bara skulle kunna ha drömt om innan. Arsenal har hjälpt mer än vad jag kunnat ana.

Det är genom Arsenal jag fått massvis med nya vänner, många som jag kan kalla vänner för livet, fått se nya städer, skapat nya minnen och fått en helt ny familj. Det var med gråten i halsen jag tog avsked av den här säsongen när jag tillsammans med några av mina bästa vänner satt på tåget hem mot London. Många av dem har besökt nästan varenda match i mer än fem till tio år . För mig har det här varit en emotionell åktur som varit fantastisk från början till slut, oavsett resultat.

Säsongen innan - 2010/2011 - då jag för första gången tog mina första steg som London-bo var starten på någonting nytt. Jag gick på de matcher jag kunde, men på grund av hektiska jobbtider och minimalt med pengar lyckades jag bara gå på c:a 20 matcher. Trots det var det den mjukstart som jag behövde innan det egentliga startskottet - augusti 2011.

Arsenal Sweden firade tio år, jag tog flyget över till jubileumsfesten i Stockholm, träffade gamla och nya vänner, såg Arsenal kryssa mot Newcastle och hade en fantastisk dag. Ett par dagar senare fyllde jag 20 år. Sedan tog det inte lång tid innan jag fick erfara miserabla förluster mot Liverpool, Manchester United, Blackburn och Tottenham. Men jag gav aldrig upp. Det skulle varken jag eller Arsenal göra.

Jag fortsatte gå på i princip varenda hemma- och bortamatch, träffade allt fler vänner, fick erfara sjuka derbyn, osannolik stämning, fula städer, massor av pubar, fantastiska segrar, underbara mål och en Robin van Persie som bärt alla på sina axlar under en säsong där han blivit den första spelaren att komma i närheten av att bli lika avgudad som en viss Thierry Henry.

När holländaren satte 5-3 mot Chelsea på Stamford Bridge stod jag på fjärde raden, halvnaken, helt färdig, helt borta, helt överlycklig. Jag hamnade till slut ända längst ner, max två meter från van Persie. Jag trodde just där och då att det var omöjligt att vara mer lycklig.

Eller när jag en regnig kväll hoppade runt som en galning på Stade Velodrome efter att Aaron Ramsey avgjort i sista minuten. Eller när jag iförd tomtedräkt snubblade runt på Villa Park. Eller när ... ja, ni förstår.

Att jag skulle få chansen att se Robin van Persie och Thierry Henry spela tillsammans under den här säsongen hade ingen - allra minst jag - ens kunnat drömma om. Men det var det som hände. Och när jag skriver de följande meningarna börjar tårarna rulla nerför kinderna. Två av mina absolut största minnen - som jag just nu får gåshud av att skriva om - är hans mål mot Leeds samt Sunderland.

Jag har aldrig tidigare hört Emirates lika högljutt som när Henry klev fram och avgjorde mot Leeds. Man var tvungen att nypa sig själv i armen för att förstå att det var sant. Arenan höll på att braka samman.

Den fyra timmar långa resan upp till Sunderland - som började klockan 06:00 på King's Cross - blev helt plötsligt en resa att minnas för livet. Med mindre än en minut kvar av matchen på Stadium of Light klev han fram igen, precis som han gjort miljontals gånger tidigare i den röd-vita tröjan. Glädjetårarna rann ner för kinderna när jag lämnade arenan, gled ner på knä, förstörde mina nyinköpta jeans och skrek ut min glädje. Det var ... obeskrivligt.

Eller känslan som infann i mig när jag såg Emmanuel Adebayor sätta 2-0 till Tottenham på Emirates. Det är det närmsta jag någonsin kommit ett allvarligt sammanbrott. Men jag gav inte upp. Och det gjorde inte Arsenal heller. Tillsammans - du, jag, spelarna, tränaren, laget, klubben - kämpade vi oss tillbaka, tog oss förbi Sp*rs, höll på att tappa allt, men säkrade allt i den allra sista omgången. När slutsignalen gick på The Hawthorns gick musten ur mig och resten av bortasupportrarna. Det var som om någon hade tagit ur proppen och bara dammsugit alla sorters känslor som bevarats i kroppen under de senaste nio månaderna.

Vi firade det som om en vinst i en cupfinal. Det var ingen titel, men för alla Arsenal-supportrar världen över har det varit en emotionell berg- och dalbana som tagit oss från en 17e plats i ligan till en tredjeplats bakom Manchester-lagen. För oss kändes det nästan som en titel. Under promenaden tillbaka till tågstationen såg exakt alla bara trötta ut. Vi alla var naturligtvis glada inombords, men utåt såg vi ut som om vi inte sovit under flera månader. 

I låten Lost av Coldplay sjunger Chris Martin "...just because I'm losing doesn't mean I'm lost, doesn't mean I'll stop...", vilket är exakt det Arsenal gjort den här säsongen. Vi har hoppats, blivit fråntagna allt hopp, kämpat oss tillbaka, bara för att falla längre ner innan vi sedan tog oss upp ur den djupaste grop vi någonsin grävt. När säsongen nu summeras är det med leende läppar vi kan säga att vi gjorde det. Vi tog oss upp ur helvetet, och som vi gjorde det.

Premier League 2011/2012 är över. Allt är över. Klockan börjar i skrivande stund närma sig ett på natten. Det är bäst att jag går och lägger mig, men innan jag gör det vill jag säga en sak. Arsenal, jag älskar dig.

"Love is the emblem of eternity; it confounds all notion of time; effaces all memory of a beginning, all fear of an end." - Germaine De Stael

 

[video:http://www.youtube.com/watch?v=Cz_ak-JiOGw]