Senaste blogginläggen

Hur är det möjligt att vi fortfarande har en möjlighet att klara tredjeplatsen för egen maskin?

Den frågan ekar över hela världen (nåja) och forskarna kliar sig skalliga över detta mysterium. Vi har på några veckor gått ifrån att vara ett lag i medvind till ett lag som är livrädda för att förlora. Det vi såg igår mot Norwich är att Arsenal, när de är i ledning, backar hem och slår av på takten. Det spel vi såg när vi låg under är det Arsenal vi borde ha sett hela tiden.

Det är naturligtvis en inställningssak och samma brist på vinnarskallar som tidigare. Våra spelare kan spela fantastisk fotboll vilket vi visade under vår forcering när vi gick från 0-1 till 2-1 och från 2-2 till 3-2. Vi hade dem på kroken och gör defensiva tokbyten och håller tillbaka på offensiven.

Det är inte okej att vi kan spela anfallsglad fotboll men väljer att inte göra det bara för att vi ska slå vakt om en ledning mot Norwich på hemmaplan. Den utvecklingen är ett resultat av de spelare vi köpt in och Wengers dåliga matchcoachning.

Vi fick igår se spelare som lite lamt joggar tillbaka i defensiven vid Norwichs mål, spelare som saknar viljan att hjälpa laget att uppnå de mål som är satta. Som publik blir man skogstokig.

Nu är vi tvungna att lida igenom sista omgången och hoppas att vi kan ta ett positivt resultat i Birmingham. Gör vi vårt så kvittar det vad de andra gör. Tyvärr visar tecknen att vi kommer att få en jobbig söndag. Twatsen har Fulham hemma och Newcastle har Everton borta. Inga självklara segrar några av dem, men å andra sidan är inte West Brom borta någon säker vinst heller.

Jag har tjatat om det tidigare, om man inte visar inställning i våra viktigaste matcher, när ska man visa inställning då? Jag hoppas och tror att Wenger avlastar en hel del dökött i sommar baserat på psykologiska utvärderingar. Vår upplevelse av spelarnas insats kan vara ett gott riktmärke även om statistiken säkerligen motbevisar upplevelsen då och då. Men sanningen är ju den att jag inte bryr mig om hur många passningar Ramsey slår rätt om han inte hjälper till i defensiven, det spelar heller ingen roll hur mycket Walcott löper i meter om hans inlägg varje gång slås rakt på förste försvararen.

Bort med dökött, gör tuffa psykologiska värderingar av tilltänkta nyförvärv och se till att skapa ett klimat i klubben som gör att man vill vinna, till varje pris nästan. Som det är nu har vi ofta hamnat i situationen att ingen i laget vill stå med Svarte Petter. För att ha ett bra lag som kan vinna titlar behöver vi spelare som är intresserade av att göra det bästa för laget i alla lägen, som kan flera typer av spel och så behöver vi en manager som vågar ha flera typer av matchvinnare och matchplaner.

Vi har fått en chans till i nästa vecka att ta den där eftertraktade tredjeplatsen. Ta nu den gubbar så vi kan slappna av under Champions Leaguefinalen.

Ni får ursäkta att det inte blir någon Headmaster Ritual idag, heller. Men jag kan inte förmå mig. Jag kan inte försöka framstå som nyanserad, eftertänksam eller analytisk. För jag vill bara stänga av, stänga in mig och stänga ute världen som snurrar runt mig.

För idag hade vi ännu en chans att ta någon form av grepp om tredjeplatsen. Men som vi ständigt tenderat att göra de senaste åren, de senaste omgångarna, den senaste eran, så lät vi möjligheten glida oss ur händerna. Vi kan skylla på domaren som bestal oss på två straffar varav den sista, den där RvP drogs ned under stopptiden, kan ha varit århundradets mest tydliga, eller vi kan skylla på att Norwichspelarna maskade fotbollslogistiken ur led, men det är ändå inte deras fel. Det är vårt. Endast vårt.

RvP var bra, Rosicky var det också, Benayoun får godkänt, kanske Coquelin och AOC likaså. Men resten får, med viss passus för Gibbs, underkänt rakt över. Songs underbara assist till trots, så släppte han den yta framför backlinjen som i modern fotboll är liv och död. Så gjorde även Ramsey, som inte bara fuskstinkande alibijoggade i något som kanske skulle sett ut som hemarbete, utan även bedrev antipropaganda på högnivå och som, förhoppningsvis, spelade sin sista hemmamatch på Emirates.

Gervinho kluddade matchen igenom och Szczesny var precis så usel med boll som Arsenalhånare hävdar att han är. Hans luftspel var lika under isen och mittbackarna framför honom var helt omöjliga att känna igen.

Vi släppte in tre mål på hemmaplan mot ett av nykomlingslagen och vi gjorde det utan att de hade någonting alls att spela för. Detta trots att vi, å vår sida, hade den magiska tredjeplatsen, Pat Rices sista hemmaframträdande och Wengers 900:e match att bära fanan för.

Nu gjorde vi inte så. Vi var så dåliga, så impotenta och så stelbent på hälarna så att inga ord kan beskriva hur usla vi var. Jag är bara ledsen, tom och nedslagen. Ilsken, hätsk och ful i munnen. F-n, Arsenal! F-n, ni bortskämda slynglar som vek ned er inför våra ögon. Inför oss, iklädda tröjor som faktiskt betyder någonting, för oss. För er? Jag vet inte. Skit, kass, bedrövlighet.

Ähh, va f-n, jag orkar inte skriva mer. Jag är hemskt ledsen, men jag pallar inte mer. F-ck!

-”We want information, information, information.”
-”Who are you?”
-”The new number two.”
-”Who is number one?”
-”You are number six.”
-”I am not a number, I'm a free man.”
-”Ha ha ha ha”.

Nej, detta är inte en förvirrad dialog mellan Diaby och Koscielny, inte heller en allmän diskussion om vad som händer på tröjfronten nu när Almunias kontrakt till sommaren går ut och inte heller ett galenskapens uttryck för hur den moderna toppfotbollen ser ut i dessa post Bosman tider. Orden är de vilka det brittiska hårdrocksbandet Iron Maiden 1982 valde att introducera låten ”The Prisoner” med och de är hämtade från den brittiska TV-serien med samma namn. Man kan tycka vad man vill om hårdrocksestetik, och om engelska sci-fi TV-serier från sent 60-tal med för den delen, men man kan inte annat än undra och slutligen väcka frågan: Who is the new number two?

Efter drygt 45 år i klubben tackar, Pat Rice för sig nu i maj. Han ägnade fjorton år som spelare i klubben och bröt endast av med fyra år i Watford, innan han 1984 klev in i Arsenals tränarstab. Först tränade han olika ungdomslag för att sedan klättra i klubbens hierarki och, från och med 1996 fungera som caretaker och/eller assisterande tränare till Wenger. Nu skall den 63-årige före detta högerbacken äntligen få njuta av livets frukter i form av vardagar utan yrkesverksamhet. Utan bollbärande, konutsättande och utan täta samarbeten med sovsäcksinslutna professorer. Vi unnar honom detta och hoppas på goda golfrundor, lättutvecklade drinkparaplyer samt på en överseende fru Rice.

I första startgrupp finner vi tre gentlemän vilka samtliga ingick i olika varianter av The Famous Four, eller The Famous Five som de lite mer generöst, kan kallas. Herrarna spann över lite olika epoker i klubbens historia men har också oerhört många likheter.

Tony Adams: En kille som är så arsenalsk så att få en kan med att försöka matcha. Kom till klubben som trettonåring och spelade över 600 matcher för klubbens representationslag innan han, sommaren -02, drog sig tillbaka. Hans historia är välkänd där hans alkoholsvårigheter, men även George Grahamskt drillade offsidefällor är, är väl omvittnade. Adams fick, under Wengers beskyddande vingar, till slut ordning på sitt förhållande till spriten och förlängde inte bara spelarkarriär och äktenskap, utan troligtvis även sitt liv avsevärt, mycket tack vare Wenger.

Ett lag, en ledare.

Under sin spelarkarriär var han inte bara extremt klubblojal utan även en stark ledare för gruppen. Hans relation till Wenger gick från att inledningsvis vara lite småknölig till extremt tight och i högsta grad lojal. Efter hans spelarkarriär studerade han sportvetenskap vid Brunel University innan han tog över som manager för Wycombe Wanderers. Detta gick, då de genast åkte ur League One, väll lite sådär, varefter Adams sade upp sig och flyttade till Rotterdam för att jobba som ungdomstränare i Feyenoord. En kortare sejour som assisterande tränare i Utrecht följdes upp av ett telefonsamtal från ’Appy ’Arry som, i juni –06, behövde en assisterande till det Portsmouth vars ekonomi han just då hade börjat köra skiten ur.

Hos Pompey fick Adams ansvar för försvarsspelet och detta gick alldeles utmärkt. Laget nådde, säsongen 06-07, en niondeplats och allt var guld och gröna skogar fram till Spurs rekryterade både Harry Redknapp, och sedan en mängd av klubbens bästa spelare så gott som gratis. Adams fick huvudansvaret för klubben vilket resulterade i bara tio poäng på sexton matcher och kicken för Adams. Han gjorde säsongen 10-11, en sväng i azerbaijanska Gabala FC, men står nu arbetslös. Enligt rykten skall han ha sök jobbet som boss i allsvenska Elfsborg, vilket dock gavs till den frejdigt fryntlige Jörgen Lennartsson.

Gemensamt för de olika delarna i Big Tonys managerkarriär är att han är tämligen medioker med huvudansvar, men framgångsrik som assisterande. Det du kanske inte alltid får av kreativa offensiva lösningar får du åter i ett gediget och välintegrerat försvarstänk a la Graham.

Steve Bould: Ännu en del i The Famous Four, ännu en försvarsrese och ännu en man som med åren blivit allt mer synonym med Arsenal. Född och uppvuxen i Stoke-On-Trent kom han till Arsenal som 25-åring från Stoke City och blev Arsenal trogen mellan åren -88 och -99, varefter han avslutade sin spelarkarriär med en säsong i Sunderland innan han, i september -00, tackade för sig. Under sin tid i Arsenal bildade han ofta mittbackspar med nämnde Adams och drillades således i samma självklara anda av one-nil to the Arsenal. Hans spelstil var ofta tämligen kompromisslös för att inte säga tuff och han hade ett rykte om att aldrig vika ned sig eller tillåta sig spela under absolut maximum av sin förmåga.

Efter avslutad spelarkarriär tog han nästan omedelbart tränarlicens och har sedan juni -01 tränat olika Arsenallag på ungdomsnivå. Hans bristande rutin av att jobba med seniorfotboll kan ligga honom i fatet, men detta anses av många kompenseras genom att han haft stora framgångar med bland annat klubbens u 18-lag med vilka han vunnit Premier Academy League två gånger och FA Youth Cup en.

Bould anses som tränare vara tämligen tuff, direkt och krävande. Detta dock inte utan en förmåga att fungera i en klubb vars hela nutid genomsyras av den wengerska tanken om den goda fotbollen. Han uppges också vara väldigt omtyckt av de spelare i a-truppen som haft honom som tränare under sin tid i akademin.

Martin Keown: Anlände som fjortonåring till Arsenal och gick genom den dåvarande akademin upp i a-laget för att, efter en lånsejour i Brighton and Hove, göra debut för representationslaget i november 1985. Efter att han inte ansetts vara bra nog för klubben såldes han, i juni -87 till Villa och spenderade två säsonger i Astonlaget innan flyttlasset gick till staden Liverpool och dess blå del. Efter tre och ett halvt år i Toffies skrev han på för klubben i hans hjärta och blev åter Arsenal i januarifönstret –93.

Keown, här i blått, rensar upp bland skräpet.

Keown gjorde över 300 matcher för klubben och tog, tillsammans med Andy Linighan, upp kampen med Adams och Bould om de två ordinarie mittbacksplatserna. Keown spelade både mittback och defensiv mittfältare och fick liksom Adams och Bould vara med om den metamorfos som klubben genomgick under Wengers anländande till klubben. Han lämnade, som 37-åring, klubben efter unbeatensäsongen och avslutade med ett halvår var i Leicester och Reading.

Som spelare var Keown en aldrig sinande källa kraft och kamp. Ett bultande hjärta större än livet självt och en spelare som höll sig på ett precis lagom avstånd till galenskapen och till vad som egentligen kan anses vara gränsen för rätt uppförande för en fotbollsspelare. Han var en vital del i en generation Arsenal som vann, i princip, allt de ställde upp i.

Keown tog sin trängarlicens redan –05 och anslöt i samband med sin utbildning sig till coachstaben runt Wessex Leaguelaget AFC Newbury. Wessex League motsvarar division 9 och 10 i det engelska ligasystemet och ger, tillsammans med hans tid som deltidsarbetande coach för Oxford Universitys AFC, Keown inte allt för stora tränarmeriter. Däremot är Keown en ofta förekommande gäst i BBC’s expertsoffa, men har även jobbat för både irländska televisionen och för ESPN. Han bjuder ofta, inte bara på insiktsfulla kommentarer fyllda av självironi och ödmjukhet, utan även om en stor dos kunskap om konsten att försvara på en fotbollsplan. Så där du i fallet Keown förlorar i tränarerfarenhet det vinner du i vältalighet, försvarskunskap och den nästan sjukliga oviljan att förlora.

I nästa inlägg skall jag gå igenom startfältets andra del och därefter redogöra för hur jag hoppas, respektive tror, att klubben tänker agera när Pat Rices efterträdare utses. Jag tackar för din tid, hoppas du funnit läsningen intressant och på att du kommer åter till del 2 av The New Number Two.

Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Adams i aktion ”blog-idman-yurdu”,

Bould statuerar exempel ”blue_rat”

och Keown välsignar i blått av ”Jim Malone”

Kvällens resultat i Premier League antyder att vi inte ska kunna slappna av en sekund av de återstående två matcherna i Premier League. Vi har allt i egna händer, men vi vet också att vi är mästare på att göra saker svårt för oss. Chelsea är i praktiken ute ur racet om en fjärdeplats och kommer naturligtvis med den vetskapen vara ännu ett snäpp mer taggade i finalen mot Bayern München.

Vi har Norwich hemma och West Brom borta. Det låter som ett enkelt schema mot två lag som inte har något att spela för. Tyvärr är det väl så att i vårt fall tycks inte yttre motivation spela någon större roll. Vi har ju en förmåga att tappa poäng mot lag vi enkelt ska vinna mot och så fort våra spelare börjar snacka om att varje match är en cupfinal så ska vi nog dra öronen åt oss. Cupfinaler är ju inte riktigt vår paradgren sett till de senaste åren.

Förlusten mot Wigan och vår oförmåga att vinna mot lag som Stoke kommer alltid tillbaka och biter en i svansen. Det är en av de saker vi måste rätta till om vi ska ha någon som helst möjlighet att slåss i toppen nästa säsong. Till det behövs spelare som vill vinna, om än inte till varje pris så åtminstone mer än vad Ramsey, Djourou eller Walcott vill. Det borde räcka en bra bit på vägen.

Tar vi tredje platsen så måste det anses vara en godkänd säsong och särskilt sett i ljuset av vad som hände under sommaren. Vi var uträknade, hånade och dissade av väldigt många av våra egna supportrar. Wenger var inte värd ett ruttet lingon, vi hade inte ett lag som skulle klara ens en sjundeplats och man ifrågasatte i princip allt som hände kring klubben. Minns ni protestmarscherna som skulle arrangeras?

Allt är inte frid och fröjd i kungariket Arsenal, men nog är det heller inte så illa att Wenger måste avgå pronto?

Arsene Wenger har idag gått ut och talat om att man borde kunna gå in i efterhand och straffa filmare vilket bland annat jag efterlyst ett tag. Än en gång strider jag i debattens frontlinje....

Sol Campbell har meddelat att han slutar som professionell fotbollspelare. Campbell som var en klippa under Arsenals senaste guldera är en av de klokaste värvningarna Wenger gjort och ett bevis på att spelare som ruttnar borta på WHL kan ha en blomstrande karriär så fort de lämnar den infekterade miljön. Campbell är och förblir en av de stora i Arsenal och det är bara att hoppas att vi inte sett det sista av honom i fotbollsvärlden.

Till sist har Arsenal Sweden annonserat ut den efterlängtade sommarfesten med intern fotbolssturnering som tillbehör. Det här kan bli en klassiker av rang så samla ihop några vänner eller bara dig själv och anmäl dig till festen. Är du bra på att spela fotboll så anmäl att du vill spela med undertecknad. Jag behöver nämligen all hjälp jag kan få.

I Arsenal Swedens stadgar står det bland annat att vi ska vara en förening som främjar intresset för Arsenal i Sverige, och i det ingår att anordna arrangemang där medlemmar kan träffas, snacka Arsenal och knyta nya bekantskaper. Dessa behöver inte nödvändigtvis vara i samband med en match, utan det kan vara en golftävling, pokerturnering eller femkamp på Lisberg. Nu är det dags igen för ett sådant arrangemang.

Ni har säkert redan noterat här på sajten att vi nu har gått ut med information om den förhoppningsvis årliga sommarfesten, och jag hoppas att så många som möjligt ansluter mellan den 15-17 juni.

Vår tanke är att vi under lättsamma former lirar fotboll, hånar varandras teknik (hyllar om det rör sig om min), tittar på EM och har ett par riktigt trevliga kvällar. Ett annat syfte är att hitta fler sätt att skapa större gemenskap i den här stora supporterklubben, så att till exempel vi som sitter i styrelsen kan få höra tankar och idéer från fler om verksamheten samt ge de aktiva inom lokalverksamheten chansen att utbyta erfarenheter.

Jag hoppas att alla de stora städerna kan få ihop ett lag, och att vi sedan fyller på med andra konstellationer. Har man inte möjlighet att få ihop tillräckligt med folk på egna orten är man välkommen ändå, för vi hjälper i så fall till med att skapa fler lag eller placera in någon i ett redan existerande lag.

Det är dock inget krav att man ska vara med och spela fotboll, om man nu anser sig vara mer av ett läktarproffs, utan alla medlemmar är lika mycket välkomna.

Det här kan mycket väl bli en av sommarens höjdpunkter, så tveka inte att anmäla dig.

Efter vårt naturliga poängtapp mot fotbollsdödarna Stoke så väntade ett par dagar där vi skulle få reda på mer om vi har en chans på den där tredjeplatsen eller ej. Slutsatsen blev att vi fortfarande har allt i egna händer och om Bolton skulle knipa en poäng mot Spurs imorgon så ser det hela riktigt bra ut till helgens match hemma mot Norwich. Faktum är att nog alla bör hålla på Chelsea också. Skulle vi missa tredjeplatsen så vill vi absolut att det ska vara till Chelsea för att slippa oroa oss över att de skulle vinna CL-finalen.

Huvvaligen, hålla på Chelsea...

Igår spelades seriefinalen i Premier League och nu är det många som tror att ligan är avgjord. Haken är bara den att med alla knepiga resultat och blandade insatser vi sett den här säsongen så är ingenting slut förrän hon på Viktväktarna börjat nynna på "Tunna skivor". Det som var intressantast i Manchesterderbyt var hur tama United var. Jag tror aldrig jag har sett dem spela så här dåligt. City gjorde allt rätt och visade att de översugna på att ta kommandot i ligaracet. Fergusons gubbar ville bara ha kryss och hade kanske klarat av det också om det inte var för den där lilla fasta situationen.

Det är också det här som är en del av charmen med fotboll för den neutrale åskådaren, att spelare som är vana vid att vinna, vana vid att det är de som är i förarsätet och ska bestämma taktpinnen kan bli så paralyserade när någon annan dominerar. Vi vet att de spelare som United ställde på banan hade kunnat vinna vilken match som helst i Premier League. En av de mer utskällde igår - Ji-Sung Park, brukar ju tycka att det är jätteroligt att spela mot Arsenal, men igår såg han ut att spela ett par divisioner längre ner. Nani, som brukar vara ett riktigt hot, mötte Clichy och jag trodde att det skulle bli hett om öronen för den gamle Goonern. Nani var sämre än Ramsey på att sätta passningarna till rätt adress.

Jag gråter inte. Jag som tycker det är lika illa att City vinner som United tycker bara det är roligt att det är spännande. Det är högst troligt att sista omgången blir avgörande och det är väl lite av tjusningen. Man kan undra om ligaavslutningen den 13/5 räknas som en lördagsomgång eller om vi får möjlighet att se Arsenal?

Arsenal har gjort klart med Lukasz Podolski. Till slut skrev tysken på och det snackas om en övergångssumma på £11m. Det låter som ett bra nyförvärv, men bränd av Jeffers och Chamakh så avvaktar jag typ en säsong innan jag yttrar mig om det. Det positiva är dock att Wenger agerar tidigt och så som det låter i ryktesväg så är det fler lite större (läs: dyrare) värvningar på gång. Ett högt pris är ingen garanti för kvalitet, men å andra sidan så har vi provat billigt nu ett tag och fått ganska lite valuta för det så låt oss bara prova något annat ett tag.

Roy Hodgson är nyutnämnd förbundskapten för England. Hodgson är ju känd för alla svenskar genom sina sejourer i bland annat Malmö FF och han verkar alltid vara en sympatisk kille när han framträder i TV. Framförallt är han ju mer bildskön än rivalen Redknapp som av alla tippades att ta över efter Capello. För mig som inte har några som helst sympatier för Englands landslag så hade Redknapp varit ett bättre alternativ. Han har ju halva laget redan i Tottenham och det går ju som på räls just nu.  Han hade väl klarat England igenom gruppspelet bara för att bli utslagna av dålig surkål och ett halvtaggat Polen i slutspelet.

Idag skall jag inte skriva så mycket om Arsenal utan i stället om några matcher, som självklart, direkt eller indirekt berör Arsenal. Konstigt vore väl om något så viktigt som fotbollsmatcher inte på något sätt skulle beröra det mest viktiga av alla fotbollsrelaterade ting; Arsenal. Jag skall skriva lite om morgondagens matcher där två andra, mindre vackra och mer fula, Londonlag skall göra sig påminda. Men först något kort om lördagens match mot Stoke.

Stoke-Arsenal: Eftersom hela lördagen, hemma hos Familjen D&M, kretsade kring det faktum att svägerskan fyllde jämt, var det ren och skär logistikgenialitet som gjorde att jag över huvud taget kunde se matchen, men en Headmaster Ritual var rakt igenom omöjlig. Med det ber jag er ha överseende och hoppas på ett skonsamt sidovinklat huvud som möjligt respons.  Matchen i sig var en verbal version av våra tidigare möten. För spelet på planen var inte alls så elakt som det tidigare brukat vara, medan den på läktaren, var desto grövre. Högst osnygga påhopp kring, framför allt, Ramseys benbrott, men även Wengers personlighetsstruktur, lade ribban på en tämligen låg nivå.

Men va f-n... Visst var det osnyggt, visst var det pöbeln som gick till auditiv bärsärk, men är det, egentligen, ett så himla stort problem? Det var väl inte på grund av de rödvitrandiga på läktaren som vi inte lyckade sätta dit ett andra mål? Och om det nu var det, så vad är vi i så fall för fotbollskrigare, som inte står pall förolämpningar och verbala påhopp på säkerställd avskildhet och med rader av stewards som skydd?

Nej, vi var allmänt trubbiga och lite smårädda, Wenger spelade den iskalle Chamakh istället för speedkulan AOC, som hade kunnat skina sin barndoms stad i rätt i nyllet, och Diaby byttes in och fick Ramsey att framstå som ett under av kreativitet. Men tack vare Firma RvP-Rosicky, med viss assistans av Benayoun, fick vi ändå med oss en nödvändig poäng från en match mot ett lag som blivit de senaste årens stora boogieteam. Visst hade det varit bättre med tre poäng, men efter toonsens monstertapp mot Wigan, så har vi fortfarande allt i våra händer. Och en poäng borta mot Stoke är mångt mycket bättre än noll hemma mot Wigan eller nada borta mot QPR. Så nu är det bara att sänka huvudet, ge sig in i de två resterande striderna och gå därifrån med sex poäng.

che£sky-Newcastle: Vinner che£sky är de två poäng bakom oss, vinner toonsen så är de ett efter. Rent boys sprattlade, efter några magra omgångar, rejält till mot QPR och verkar ha fått liv i den tidigare dödförklarade Torres, medan Newcastle liksom smugit med hela säsongen, utan att någon tagit dem på något egentligt allvar. Toonsen har, märkligt nog, ansetts som i längden ofarliga och inte konstanta nog, vilket är just motsatsen till vad de faktiskt har bevisat. Detta samtidigt som årets säsong, för det blå Fulhamlaget, varit katastrof rakt igenom, men ändå kan visa sig vara den säsongen som uppfyller ägare Abracadabrovichs själva chelseadröm, segern i Champions League.

Ur ett Arsenalperspektiv är denna match någon form av pest vs kolera. Inte för att toonsen skulle vara kolera, tvärtom, men utifrån att de, vid vinst, halkar tillbaka i sin enormt goda trend och då är farligt nära oss poängmässigt. De möter förvisso shitty på söndag och rundar av med att åka till Goodison Park, men större under har hänt än att de krigar till sig sex poäng på de sista två matcherna.

Da Original Oilers åker, efter morgondagens match, till Anfield Road och skådar småkryp, för att sedan avsluta EPL-säsongen med att hemma möta ett Blackburn som vi hoppas fortfarande har kvar chansen till spel i högstadivisionen även efter sommaren. Tyvärr är väll risken för poängtapp i dessa matcher inte överhängande, stor för det blå skitlaget från Londons allra burgenaste delar.

Jag hoppas che£sky-Newcastle slutar oavgjort, med avstängningar på Drogba, Terry och Mata, men tror tyvärr att hemmapublikan får lämna Den Ryska Borgen med ett brett leende på sina hamburgarfett-flötiga läppar.

Bolton-Tott*ham: Det ena laget kämpar för sin överlevnad, både gällande ligatillhörighet och ekonomiskt, samtidigt som det andra laget varit hela säsongens själva gullegrisar men på senare tid drabbats av rena skälvan, rykten om inre stridigheter och av en tränare som inte bara ticsat sig igenom matcherna, utan också har gjort ett närmast sederat intryck.

Bolton ligger med morgondagens match tillgodo på samma poäng som, men fem mål under, QPR i tabellen. De ligger näst sist i hemmatabellen och efter att ha besökt Reebok Stadium, så förstår jag varför. Men detta till trots så kan en ljummen vårkväll med en EPL-framtid i vågskålen vara just vad Owen Coyle behöver för att få sina adepter att kriga till sista millisekunden.

Våra osnytna grannar i vitt har som ni vet, varit hela ligans stora gossefavvosar till att lämna sin högst charmiga tillvaro i Looserton, men ser ännu en gång ut att misslyckas med denna toppfotbollens klassresa. Ända sedan vi lät dem få ett tvåmålsförsprång i handikapp och detta till trots ändå fuxxa upp matchen, har de sjunkit som en sten och, fram till sömnpillret senast mot Blackburn, bara tagit 6 av 18 möjliga.

Jag tror och hoppas att Bolton faktiskt kan ge spursen en rejäl fight i morgon. Spursen var ärkesega senast och räddade bara av att Blackburn var än sämre, medan Bolton på senare tid kryssat mot Swansea och Sunderland och vunnit borta mot Villa. Jag tror Bolton vinnner med uddamålet och jag skall själv, självklart, ladda upp med lasagne och lämplig lillelördagsvätska.

Jag hoppas att dessa matcher som indirekt gör omgång 36 komplett, också sätter vår poäng borta mot Stoke i ett lystert sken av ett utökat avstånd. För om det kryssas på Stamford Bridge och hemmalaget kan värma Reebok med tre sköna poäng, så ser omgång 37 och 38 allt mer ljusare ut. Och avståndet till sp*rs, allt mer självklart och vant ut.

Up You Gunners!

Bild: Från Flickr.com: Bo3li.net

Gårdagens match var ännu ett exempel på att det är svårt att ta död på gamla spöken. Stoke är vårt nya Bolton. Det är något med det laget som gör att vi gör det svårt för oss själva. För ska sanningen fram så är det ju exakt det som händer. Stoke slår inte de andra topplagen på löpande band, de har gjort minst mål i hela ligan men kan naturligtvis göra ett på oss.

Stoke har halva inne redan när domaren blåser igång matchen därför att Arsenals spelare påminns om hur jobbigt det är att spela mot ett lag som är fysiskt starka och så snurrar det där runt i huvudet och när det gäller de fasta situationerna så har vi säkert så mycket fokus på dem att alla är rädda att det ska vara det som avgör matchen. Att fösöka stoppa något med all kraft kan ibland gå fel för att man glömmer att göra det som är naturligt.

Arsenal gjorde trots allt detta en bra match. Framförallt är jag nöjd med att vi rent fysiskt inte vek ner oss. De rent fantastiska målchanserna uteblev och många gånga gånger ville vi bara rulla bollen istället för att ta löpningar, men det är ju ingen överraskning längre. Sammanlagt skapar vi tillräckligt många målchanser för att vinna matchen.

En bra poäng eftersom Newcastle förlorade. Twatsen och Chelsea vann idag sina matcher och kommer därmed närmre oss i tabellen. Det borde vara lugnt med tanke på vårt spelschema, men tyvärr är det snarare så att sådana matcher kan stjälpa oss för att fokus ligger på att de ska vara lätta.

Ingen spelare skulle erkänna det öppet, men nog är det solklart att de inte tror att det blir lika jobbigt att markera Grant Holt som Wayne Rooney. Sådant gör att man slappnar av det där lilla, lilla som ger motståndaren ett övertag. Vår fördel kan vara att våra motståndare inte har några streckstrider att kämpa. Å andra sidan kan de lagen spela avslappnat och försöka sig på saker man inte anars skulle våga.

Mardrömmen är ju så klart att bli fyra och att Chelsea vinner CL. Chelsea ska under inga omständigheter vinna den där finalen, men om oturen är framme så ska naturligtvis Twatsen ligga på fjärde när det händer. Sådan lycka är guld värd. Det måste ju räknas som en pokal även om inte vi direkt har vunnit den på egna meriter.

Det stora derbyt i norr är imorgon och jag måste säga att det känns rätt trist. Det hajpas och det blåses upp som om det är en vm-final och jag förstår att det för de lagens supportrar är en stor grej. Jag som håller på ett riktigt lag har dock svårt att bli exalterad och det är verkligen som att välja mellan pest och kolera om man blir tillfrågad om vem jag vill ska vinna.

United som är nästintill lika arroganta som Barcelona mot City som är en storklubb utan att vara det. Just nu vill jag nog se City som vinnare för att slippa se Rooney fira ligasegern. Imorgon kommer jag kanske vilja att United tar det för att slippa se Nasri säga i media att han gjorde rätt som gick till City för titlarna när "alla" vet att han gick för pengarna.

Nä, nu är jag trött på att vi inte vi får stå som vinnare i någonting. Det blir inte ens någon Emirates Cup i år. Vi får väl ha en inbördes five-a-side på Colney. Vi behöver ju inte bjuda in någon anna så är vi garanterade att rätt lag vinner. 

Regnet väller ner längs Euston Road. Trafiken ger ifrån sig ett öronbedövande ljud som om det vore rusningstid mitt på ljusa dagen, men det är nattsvart, kallt och blött. De enda ljuskällorna man lägger märke till är trafiklyktor och strålkastarna från bilarna som susar förbi bredvid en. Tolvslaget närmar sig. Jag och Harry går längs vägen, sträcker ut armarna i luften och sjunger Arsenal-ramsor. Det borde vi inte göra, det slutade ju bara 1-1, men någonstans inom oss känns det ändå helt rätt.

På morgonen samma dag hade väckarklockan ringt tidigt, precis som den gjort över tjugo gånger tidigare den här säsongen. Det var dags för ännu en bortamatch, ännu en resa till ett så kallat skithål. Den här gången hette staden Stoke-on-Trent. En stad som blivit känd för att innehålla grottbor som varken kan prata eller läsa och har en IQ på c:a 20.

Som vanligt bar det av till Euston där jag mötte upp dagens sällskap, glada och välbehållna sedan förra resan till Wolverhampton. Dagen till ära hade jag tagit tillvara på slöjdkunskaperna från lågstadiet och mixtrat ihop en överraskning som jag skulle komma att bära hela dagen. Farligt? Ja. Dumt? Ja. Rätt budskap? Verkligen.

Tågresan upp till världens ände skulle ta två och en halv timma. Tack vare vissa förfriskningar blev humöret på topp och som alltid kändes det snarare som tio minuter än nästan tre timmar. Underhållningen är av högsta klass så fort det vankas bortamatch och man kan alltid räkna med att ha riktigt roligt. Gårdagen var inget undantag. Det bjöds på sång, underbara bilder och jägerbombs i massor.

Jäger on a train. Foto: KE.

Väl framme i Stoke-on-Trent välkomnades vi av massor av polismän som hänvisade oss till away-puben som visade sig vara ett extremt stort studenthak. Det första man frågade sig var om det varkligen fanns så många studenter i Stoke eftersom stället var gigantiskt, tänk Godzilla-stort. På grund av att Stoke - Arsenal växt fram till ett hatmöte var säkerheten högre än vad man kunde ha väntat sig och polis fanns vart man än vände sig.

Väl på studenthaket var det den vanliga uppladdningen som gällde. Precis som vanligt kände man igen väldigt många ansikten från tidigare matcher och det var självklart att man gick fram och hälsade på nästan alla man kände igen. När det var dags för det första toabesöket blev man än en gång förundrad över hur gigantiskt stor toalettutrymmet var. Jag förstår inte riktigt varför. Är det för att invånarna i Stoke är långa, stora eller bara många? Kändes bisarrt.

När klockan närmade sig två var det dags att bege sig mot Britannia Stadium. Utanför puben stod tre dubbeldäckare redan redo att ta oss till arenan. Alla fylldes snabbt, men trots det stod bussarna stilla i över en kvart. Vi undrade vad som var på gång tills vi insåg att vi skulle bli eskorterade av polis ända fram till arenan. Jahapp, tänkte vi. På vägen dit såg man vuxna, ungdomar och små barn ge ett antal barnförbjudna tecken mot oss som satt i bussen. Som sagt, en stad full av idioter. Det skulle bara bli värre.

Väl framme i arenan var jag tvungen att slänga i mig en paj eftersom jag inte hade haft tid att äta lunch. Sedan intog jag min plats och beskådade det som skulle bli en rätt trist match. Stoke gjorde 1-0 via ett inlägg - HOOF! - som Peter Crouch nådde högst på. Oväntat, riktigt oväntat. Arsenal kom dock tillbaka rätt snabbt tack vare fint förarbete från Yossi Benayoun som nådde Robin van Persie som i sin tur satte kvitteringen. 1-1 efter bara en kvart. Det här som skulle bli en målsnål historia verkade istället bli en målrik drabbning, trodde vi.

Britannia Stadium. Foto: KE.

Sjuttio minuter senare hade det inte gjorts ett enda mål till. Ofta såg matchen väldigt tafatt och seg ut. Bägge lagen var uddlösa och det kändes inte kul för fem öre. Lägg där till att hemmasupportrarna ständigt skämde ut sig själva med ramsor såsom "breaks legs when he wants, Ryan Shawcross, breaks legs when we wants" samt alla de gånger en majoritet av publiken skrek "wanker" åt Aaron Ramsey. Det som fick mig att tappa fattningen var dock när walesaren byttes ut och man såg massor av "Stoke-supportrar" hålla upp sina ben och låtsas bryta av dem på mitten. Skamligt.

Vad har Ramsey åstadkommit för att bli hatad på det här viset? Det var HAN som fick benet avbrutet. Det var HAN som blev borta i ett helt år. Det var HANS karriär som sattes i fara. Ryan Shawcross fick rött kort och blev automatiskt avstängd i tre matcher. Sedan var han tillbaka och har spelat vecka in och vecka ut sedan dess. Det enda walesaren gjorde var att han inte accepterade Shawcross ursäkt, men om någon snubbe bryter benet på dig förväntar jag mig inte att man skall acceptera dennes ursäkt bara ett par dagar efter incidenten.

Hur illa det än var kändes en poäng som det mest rättvisa resultatet. Inte vad vi behövde, men så länge vi vinner de två sista matcherna - vilket är långt ifrån en självklarthet - räknar jag med att vi skall klara av att ta tredjeplatsen. Efter ett snabbt pubbesök och en vidrig hamburgare på Harvester var det dags för hemfärd. Eftersom vi hade London Midland-biljetter kunde vi inte åka hem med Virgin (tar c:a en timme), utan kom hem nästan fyra(!) timmar senare efter byte i Northampton. Trots det var det en fantastisk hemfärd tillsammans med ett stort gäng Everton-supportrar som hade sett sitt Everton krossa Fulham med 4-0.

Underhållande hemresa. Foto: IP.

När vi äntligen anlände till Euston splittrades många, men vi var ändå ett stort gäng som beslutade oss för att ta ett par pints på Euston Tap. Vi stod upp under ett stort paraply på uteserveringen, trots att klockan var närmare elva och det ösregnade utomhus. Ingen hemmakväll framför tv:n, men mysfaktorn var ändå hög. 

Vi blev allt färre och färre tills det bara var jag och Harry kvar. Arsenal, detta Arsenal, som får en att åka land och rike runt, slösa hemska summor pengar och antingen må hur bra eller hur dåligt som helst. Må hända att vi var alkoholpåverkade, men vi diskuterade om allt det man offrat för att följa Arsenal överallt. Oftast är det uppoffringar som varit värda att göra, men ibland känns det bara meningslöst, som när man åker till Stoke en regning eftermiddag för att se en tråkig match som slutar 1-1.

Euston Tap vid midnatt. Foto: KE.

Det är livet som supporter. You win some, you lose some. Och det var någonstans där, runt midnatt, som vi tog den korta promenaden till Euston Square. Blöta, förfrusna och fulla, men stoltare än aldrig förr. Matchen må ha varit dålig och resultatet inte det vi önskat, men det kommer vi alla glömma förr eller senare. Nästa match, nästa stad och nästa arena väntar. 

I hemmet, på jobbet eller någon stans däremellan. Stoke slår ofta till helt oväntat och att få vård snabbt är livsviktigt. Allt som krävs för att rädda liv är att du känner till symptomen och ringer 112, i England även 999, i tid. Vi skall idag ta en titt på den tidiga Stokediagnostiseringen som utgår ifrån den så kallade AKUT-modellen, och därefter se över rekommenderade riktlinjer för eventuell Stokebehandling under helgen.

A: Ansikte: Är personens ansikte förvridet i smärta kan han/hon ha drabbats av en eller flera Stoke-spelare. Troligtvis har personen drabbats tämligen hastigt och, inte sällan utan förvarning, stött på något rödvitrandigt som i hög fart och med onda avsikter sammanslagit med en eller flera aktuella kroppsdelar. Denna, i det förvridna ansiktet uppvisade, smärtan skall ej sammanblandas med den just nu nästan epidemiska utbredningen av smärtsimulering och Münchhausens syndrom.

Aktuell smärta kan också gå att härleda till de ofta förekommande nacksvårigheter som forskare kommit fram till vara en direkt följd av multipla långbollar, så kallade möschare, vilka är signifikant just för Stoke. Avfyrare av dessa luftpastejer kan i princip vara vem som helst, vilket ofta försvårar diagnossättningsprocessen, medan nedslagsplats i regel är i snar närhet till avsedd mottagare som går under namnet Peter Crouch. Crouch lär i sig vara tämligen ofarligt, men företeelsen kan bringa såväl förslitnings- som utmatnings- och uttråkningssymptom. Bär mottagaren istället betäckningen Kenwyne Jones, riskeras även en markant ökning av målvaktsutsatthet, att läggas till tidigare kända Stoke-symptom.

K: Kroppsdel arm/ben: Vårt egna, en gång i tiden ansedda storlöfte, Aaron Ramsey drabbades i februari 2010 av en arketypisk Ryan Shawcross, vilken genererade i dubbla frakturer på höger underben. Ramsey är bara ett av många exempel där olika kroppsdelar, oftast olika delar av underben, partiellt eller totalt avskiljs från resterande kropp, just i mötet med en Shawcross eller annan Stoke.

Då tydliga symptom ofta går att skönja upp till tre till fyra år efter datumet för förolyckandet, bör konsekvenserna för den drabbades framtida spelarkarriär, inte underskattas. Även om själva avskiljandet är operativt åtgärdat bär den drabbade inte sällan på djupt liggande ärrvävnad av själslig art, vilken lätt kan visa sig i en högre grad av bakåt- och sidledspassningar, allmän rädsla för närkampsspel och ett avsevärt lägre bolltempo.

Andra förekommande kroppsliga symptom kan vara ovanlig och svår huvudvärk, dimsyn eller synförlust på ett eller båda ögonen, samt oförklarlig yrsel, ostadighet eller fall.

U: Uttal: Att bärande av huvudbonader förstärker de positiva dragen hos åldrande män, är i många kretsar en allmänt vedertagen sanning. Således luras vi lätt att tro att den person som ser småtrevlig ut i aktuell huvudbonad, per automatik också är det. Detta är helt fel och denna misstolkning medför ofta en markant ökad risk för visuell bortkollring av utstött auditiv stimuli.

För det är av absolut vikt att behålla fokus på upplevd auditiv respons och koncentrerat lyssna till aktuellt uttal. Är uttalet markant avvikande, osammanhängande grötigt och/eller kryddat med svordomar, personangrepp och högfrekventa uttryck för en vi-mot-världen-känsla, bör du omedelbart slå larm. Det kan nämligen vara så att du redan har, eller är på väg att drabbas av en så kallad Tony Pulis.

Denna elakartade åkomma anses härstamma från den walesiska hamnstaden Newport och ses av mången kompetens vara ett av de mest aggressiva och harmfulla symptomen på Stoke. Bland annat på grund av sin förmåga att det, i det visuellt tungt vägande Läge Mute, lätt misstolkas som just motsatsen.

T: Tid: Varje sekund räknas, så tveka aldrig, utan ring och kontakta vårdgivare skyndsamt. I den reaktiva fasen anses förloppets tidsutsträckning vara av avgörande betydelse. Forskningsrapporter har visat att Rory Delap i genomsnitt slår 16 lyckade passningar per match men kastar 27 inkast under samma tid, samt att han spenderar 59.3 % av sin tid i bollkontakts utanför spelplanen, istället för på densamma.

Medicinsk kompetens har länge känt till det frekventa missbrukandet av tillgängliga hjälpmedel, inte bara av funktionsundertröjor och snustorra handdukar utan även av, i maskopi stående, bollkallar. Dessa bollkallar får enligt ovan nämnda forskningsresultat kontinuerliga instruktioner om att förhala och dra ut på den process av bolleverans de är satta att påskynda. Detta inte bara för att torkan mellan bollens yta och Delapens kasthänder skall kunna maximeras, utan också för att Stokes personella förflyttningar till aktuella mottagningszoner, skall kunna genomföras i så stor utsträckning som möjligt. Dessa företeelser kostar avgörande tid och tidsaspekten är därför på många sätt en av de mest avgörande faktorerna.

Behandling och medicinering: Botemedel är inte bara det handlingskraftiga och snabba agerandet under den reaktiva fasen, utan framför allt det preventiva arbetet, där enorma vinster går att göra. Långtgående studier har visat att ständig och omfattande rörelse är en absolut förutsättning, med boll såväl som utan. Detta då de flesta Stoke är att anse som tämligen stationära och endimensionella, varför deras kognitiva resurser snabbt isoleras för att stå tillbaka för den starkare och mer påtagliga aggressionsdriften. Den ständiga rörelsen, med och utan boll, blir således inte bara ett profylaktiskt redskap utan har även en bromsningsmedicinsk effekt.

Till detta höga tempo skall också en diger mängd dynamiska inslag läggas. Du skall absolut inte invaggas att följa det av Stoke dikterade tempot, utan till varje pris väna om ditt egna och därmed behålla kontrollen över skeendenas förfarande. Ytterligare preventivt remedie fins i det interpersonella, såväl som intrapsykiska, intalandet att vi är kapabla att hålla Stoke stången och således inte tillhör någon egentlig målgrupp för Stokeangrepp. Att vi inte bara har den mentala styrka som Dr Wenger brukar tala om, utan även innehar evidensbaserad förmåga att med egna resurser stå emot angrepp och med mindfulness behålla ett adekvat beteende. 

Socialstyrelsen avråder från att besöka kända och väl dokumenterade smittkällor.

Preparat som bör ordineras är följande: Långtidsverkande depåmediciner såsom Szczesny, Sagna, Koscielny, Vermaelen och Gibbs. Centralstimulerande medel i form av Song, Rosicky, Benayoun, samt mer instanta lösningar som exempelvis AOC, RvP och valfri mängd Gervinho. Vid akuta smärtor eller objektivt upplevda behov kan en väl nedkyld Park ge viss lindring, men även snabbverkande Santos erbjudas patienten. Det senare bör ske under säkerställt överseende av legitimerad vårdgivare och vid fastslaget behov av så kallat uppåttjack. Till detta måste alltid det mekatroniska förhållningssättet erbjudas patienten, men även den ortodoxa så kallade Tipsextrafyllan har visat ge goda resultat, främst för patients sociala nätverk och medlevare.

Konklusion: Så fort någon i din närhet, både i den av andra legitimerade och i din upplevda, visar symtom på att ha drabbats av Stoke, ring 112/999. Du kan göra skillnad. Du kan rädda liv.

Up You Gunners!

Artwork: D&M.