Senaste blogginläggen

Sommaren är slut och därmed är Peripeties viloperiod också slut. Sommaren är då man går i ide rent fotbollsmässigt och ägnar tiden åt sådant man försummar under säsongen, fru, familj och avslappning.

Det är nog med det nu och därför återupptas bloggen i all sin prakt och stil. I tidigare avsnitt kunde man i bloggen läsa tankar kring säsongen som gick (här och här) och sedan sist har en del hänt transfermässigt och vi har spelar några träningsmatcher med blandade resultat.

Jag börjar med transfers in. Podolski, Giroud och Cazorla (inte officiellt, men till och med Almunia säger att det är klart). Det var precis den här sortens värvningar vi ville ha. Namnkunniga gubbar som kan gå rakt in i laget utan att stå på tillväxt några år. Killar som ger ordentlig konkurrens till det befintliga. Om van Persie bara är ute efter att vi ska visa ambition för att han ska stanna så är detta den typen av värvningar han vill se.

Det som bekymrar är att vi hittills endast förstärkt den offensiva delen av spelet. Jag skulle exempelvis gärna se en defensiv mittfältare och/eller en given vänsterback som kan få Gibbs och Santos att höja sig ett snäpp defensivt.

I övrigt ser laget bra ut om vi samtidigt skeppar dödköttet, vilket ger mig en anledning att titta på transfers ut. Alla visste att Almunia skulle bort då hans kontrakt gått ut. I övrigt är det inte så att folk står på kö efter de våra. Ett tag lät det på Bendtners agent som att alla klubbar var ute efter dansken, men det visar sig snarare att ingen vill lägga bud på en kille som inte kan göra mål på en förtöjd Tysklandsfärja från kajen.

Det är ändå inte vårt största bekymmer. Vi har killar som Squillaci, Djourou, Chamakh, Arsjavin och Park på avlöningslistan. Spelare som måste bort av den enkla anledningen att vi annars riskerar att se dem på plan ifall vi får samma skadeproblem som vi brukar ha. Nu har jag fått ett boostat förtroende för Wenger efter hans resoluta agerande när det gäller spelarköp att jag tror att han lyckas bli av med de här killarna så småningom, men jag tror också att vi betalar priset för en sned lönefördelning när de är så svårsålda.

Det sägs att vi har haft en väldigt platt lönestruktur där mediokra spelare tjänat väldigt bra för att vara just mediokra. Detta för att skapa en större vi-känsla och någon sorts alla-är-lika-viktiga-attityd. Problemet är att det inte bidrar till att spelare har särskilt mycket incitament att bli bättre, att jobba hårdare och framförallt kanske det inte lönat sig tillräckligt att vinna matcher, man har tjänat bra ändå.

Det kan förklara varför en del spelare tyckt det är lite lustigt när de nästan gör självmål och varför en del andra tycker att hemjobb är en kärringsyssla (no offense alla kärringar).

Jämfört med förra sommaren så är det med en viss optimism jag ser fram emot säsongen. Jag var hela tiden övertygad om att vi skulle klara topp fyra och vi klarade det och lyckades dessutom bättra det med en (som det visade sig) oerhört viktig tredjeplats.

Vad blir då årets ambition? Topp fyra ska inte vara någon diskussion, det jag vill se är att vi är med åtminstone till mitten på april i titelracet och att vi tar oss till någon cupfinal. Det är inte orimligt, inte orealistiskt och framförallt inte för mycket begärt. Låt vara att supportrarna till Wolves, Bolton eller Swansea inte tycker att vi ska klaga över titellösa säsonger, men nog börjar det bli jobbigt länge sedan sist.

Det är två veckor kvar tills ligapremiären. Nästan fyra veckor kvar tills transferfönstret stänger. Först då vet vi vilka spelare vi ska älska denna säsongen. Jag hoppas på att van Persie är kvar. Jag börjar också få den där smygande känslan av att Wenger inte släpper iväg honom. Kanske skriver han till och med på ett nytt kontrakt. Gör han inte det så får han stanna kvar hela säsongen och göra sina tjugo mål. Inte fel det heller.

Med lite mer än tre veckor kvar att bo i London kommer äventyret allt närmre sitt slut. Jag har haft två fantastiska år i världens bästa stad, men i slutet av augusti är det dags att bege sig hem till Sverige igen. Jag tänker dock leva fullt ut under den lilla tid jag har kvar här, vilket jag egentligen gjort under hela min vistelse i Arsenals hemstad.

De senaste rapporterna om Jack Wilsheres återhämtning, eller kanske brist på återhämtning, oroar mig. Återigen har tiden för hans comeback flyttats fram, och det trots att han redan har varit borta från planen i ett år här i dagarna. Det oroade mig att läkarteamet i Arsenal inte kunde ge en vettig prognos för återkomsten under förra säsongen – och det oroar mig att de fortfarande inte kan göra det.

I Arsenal finns det flera exempel på spelare som har plågats av återkommande skador. Den senaste i raden är stackars Abou Diaby som bara spelade ett 50-tal minuter under förra säsongen, men även Tomas Rosicky, Eduardo, Aaron Ramsey och den där otacksamma holländaren är några i raden som har haft klippkort hos Arsenals sjukgymnaster.

I Rosickys och van Persies fall är det tydligt att det går vara borta under längre perioder och sedan komma tillbaka och vara starkare än innan skadehelvetet, men när det gäller Diaby och Edurado står det klart att deras svåra skador har förstört något som såg mycket lovande ut. I Ramseys fall är det fortfarande för tidigt för att döma, men jag tror att vi inte har sett hans toppnivå ännu samt att vi kommer få se den i Arsenal.

Hur det kommer att gå för Jack Wilshere är öppet för spekulation. Tydligt är dock att hans första hela säsong i A-laget och i landslaget var mer än vad hans kropp tålde. Kanske var han inte tillräckligt vältränad när den säsongen började. Nu har han haft möjlighet att tillbringa många timmar på gymmet så det ska åtminstone inte vara ett problem längre. Frågan är dock hur hans kropp kommer att reagera den dagen han är tillbaka på fotbollsplanen igen.

För Rosicky tog det en hel säsong att komma tillbaka upp på högstanivån, medan van Persie började prestera omgående när han gjorde comeback efter sin senaste svåra skada. Startsträckan för Wilshere kan alltså bli både lång och kort. I värsta fall kommer han inte vara tillbaka i toppform förrän om ett år - i bästa fall tar det bara någon månad. Vi lär dock inte kunna räkna med några större bidrag från engelsmannen under hösten.

Jag hoppas självklart att Wilshere kommer tillbaka dit han hör hemma så fort som möjligt, men när Arsene Wenger talar så abstrakt om hans comeback vågar jag inte hoppas på en alltför snar återkomst. Dessvärre.

Nu har jag bloggat här på Arsenal Sweden i nästan ett år. Vi har alla gått igenom en säsong som började i konstant bäckmörker och slutade i en stilla lättnadens suck. Vi förblev förvisso återigen titellösa, men slutade trots föregående sommars transferhaveri på en bättre tabellplacering än vi gjorde säsongen 2010-2011. Nu står ännu ett transferfönster på vid gavel och som ni alla vet så började det i hoppfullt ljus med två tidiga affärer, men har allt mer övergått i en brungeggig sörja med RvP-gate, en Walcott som vill har grande lön och alldeles för långsam och ringa avskeppning av alla de överbetalda spelare som fått, men inte tagit, chansen i klubben.

När jag började skriva här på Arsenal Sweden, hävdade jag i min första text att jag såg mig själv som en Arsenal Swedenbloggarnas Sven Nylander. Och med Kungar Kicken och peripetie tillsammans med en pånyttfödd Ordförande Asplund, så känner jag, att det med mina 158 inlägg under denna säsong, blivit just precis så. Och som om bloggande vore förankrat i verkligheten och som om det vore någon form av parallell process med det riktiga livet, så tackar jag för denna säsong, med just den referensen som startblock.

För nu skall jag lämna klassrummet bakom mig, rusa ut över gården, förbi gungorna, klätterställningen och den inofficiella Tjejerna-jagar-Killarna-trappan för att äntligen ha sommarlov. Jag tar i morgon bitti med mig familjen till stadens stora flygplats där vi äntrar ett plan till Malaga, för att sedan transportera dem och mig själv till en liten by, precis mitt emellan Malaga och Gibraltar. Där skall vi bara hänga, softa och till det försöka göra så lite som absolut är möjligt.

Jag skall försöka hänga med i vad som händer runt om i Arsenalvärlden. Kanske får jag igång någon lätt blurrig stream att se matcherna från Asien-lägret på, kanske inte. Kanske hasar jag mig in på forumet för att avnjuta era åsikter och tankar kring det som händer och förhoppningsvis kan jag ta in och digestera allt det som vi alla Arsenalfantaster går igenom i tider som dessa. Eller så nöjer jag mig med att lyfta min högra arm och föra en kall San Miguel till munnen, klappa någon av ungarna på huvudet eller frugan på annan för stunden lämplig kroppsdel, för att sedan låta magen växa till bekvämligt semesteromfång.

Jag hoppas vara tillbaka med en betygsanningsspetsad Headmaster Ritual att följa upp träningsmatchen mot Köln med. Jag hoppas då vara påfylld av nya idéer, kontrasterande liknelser och helt omöjliga referenser att sprida för vinden. Vi får se.

Men framför allt vill jag tacka alla er som läst mina texter genom säsongen som varit. Tack för allt, hoppas ni har det bra och på återseende till hösten.

Keep It Country, Up You Gunners and We Will Never Surrender.

En sommar i början av 90-talet spenderade jag ett par veckor i den sydengelska staden Brighton. Mina föräldrar hade som ett sista desperat försök att ge mig grundläggande språklig bildning, sänt mig på en tre veckor lång så kallad språkresa. Jag deltog varje dag i några timmars engelskaundervisning, men skulle framför allt tämligen duschas i det engelska språket. Detta skulle då rädda den sista lilla chans till framtida engelskatalande som mina ovetandes föräldrar då fortfarande hoppades på.

Jag måste så här ett antal år senare, erkänna att det gick lite sådär med språkinlärningen. På tre veckor lärde jag mig två nya engelska ord, host och stomach, och på de två identiska språkproven hade jag ett bättre resultat på det som inledde kursen än på det som avslutade den. Mina föräldrars investering gav föga språkliga resultat, men så mycket av annat.

För vi lyckades tokfesta oss igenom de tre veckorna, utan några som helst kontakter med den engelska lagens långa arm, men desto fler med motkönade medresenärer. Det knöts högst temporära kontaktytor med djärvt utmanande Francesca från Milano, med småblygt trevande Anabel från Málaga, med den som konstart dansande Katja från Malmö. Katja kunde dansa precis som Madonna gjorde i Voguevideon och hon fick hela The Enterprise att plötsligt gå från pinsamt tonårstrevande till pulserande sommarnattssvettande. Tror ni jag kunde låta mig missa den chansen?

Vi killar hade just upptäckt boxerkalsongersnas förföriska fördelar, vi använde första generationens luvtröjor och körde med groteskt vida jeans. Folk läste Steven King, lyssnade på Midnight Oil och använde resecheckar från Thomas Cook. Vi drack Foster’s Lager ur enlitersburkar och röktes helvetiskt starka John Player Special. Det tändes lägereldar nere på den milsvida småstensstranden, eldar i små tonårshjärtan och världen låg orört tillgänglig framför våra fötter.

De värdföräldrar som var satta att inte bara säkerställa vår överlevnad, utan även delta i nämnda språkdusch, såg väl egentligen inte så mycket av oss. Förutom förmiddagen då min värdfamiljs fader hällde en hink iskallt vatten över mig, när jag i högst bakfullt skick, sov ruset av mig i deras minimala trädgård, var nog min enda kontakt med dem när modern i huset försökte förmå mig att traggla igenom en engelsk dagstidning.

Jag minns en söndagsförmiddag då hon hade köpt hem några tidningar i grälla färger och satte sig ned med mig i det lilla köket. Vilken av alla News of the World, Sunday Stars eller The Sunday Mirror, vi bläddrade i, det kommer jag inte ihåg. Men jag minns hur hon hastigt bläddrade förbi sidan tre och hoppades att sportvärldens alla rykten skulle fängsla mig tillräckligt för förkovring.

Och trots att dessa tre veckor mest var att betrakta som en ”Friday I’m In Love” eller en ”She Knows What To Do (With A Saturday Night)” så är det just denna söndagsförmiddag som skriver historien. För precis som det var under en förmiddag i början av 90-talet, så är det mesta som skrivs i dessa söndagspublikationer i dag, ren och skär smörja. Det spekuleras frisinnat och grundlösa påståenden blir till rykten som blir till förhoppningar som blir till halvsanningar.

Så mitt råd till dig, som stapplar fram genom den Silly Season vi just nu avnjuter, är att se på varje dag som om den vore en söndag. Som om allt som är skrivet och allt som du läser, endast är en engelsk söndagsbilagas röda rubriker för att väcka potentiella lösnummerköpares uppmärksamhet. Att allt med 99.99 % säkerhet är 100 % osäkert och att allt mer troligt är rakt igenom osant.

Att varje omtalat förhandlingssammanbrott är en otrohet inom kungahuset, att varje nyrik klubbägares vida visioner om odödlighet är en politiker med handen i fel kakburk och att varje superstjärnas namn som ryktas på väg någon annan stans är en sensuellt lättsamt bortslängd bikinitopp på sidan tre. En del vill din värdinna att du snabbt bläddrar förbi, somligt vill du skänka ett längre ögonblicks tankar och annat är bara en lättsamt solig bakfylla på en minimal gräsmatta i södra England.

Som det gamla ordspråket lyder: En silly season-såpa gör ingen sommar.

Man behöver två.

I fjol var det Samir Nasri och Cesc Fabregas, och vi vet alla hur mycket Arsenal som klubb led av deras flykt från Emirates. I år är det Robin van Persie – och Theo Walcott som sprider oro. Det känns som att vi redan nu kan börja ställa in oss på två nya spelare nästa säsong. Jack Wilshere och Alex Song kanske?

Jag ska kanske inte måla fan på väggen, men det känns ju som att det numera är obligatoriskt med fullständigt kaos i Arsenals ”Players in/Players out”-fil under juni, juli och augusti. Varför skulle det inte bli det nästa säsong?

Nu är det alltså Theo Walcott som har blivit huvudpersonen. Han har gömt sig effektivt bakom skriverierna om Robin van Persie och därmed sluppit en hel del uppmärksamhet. I och med snacket om Liverpool verkar dock kurragömmaleken vara över för den här gången. Theos situation är på många sätt liknande van Persies, bortsett från att Walcott inte är lika viktig för laget. Vad det är som gör att han inte har skrivit på ett nytt kontrakt vet jag inte, men det kan knappast vara brist på ambition från klubben om man plötsligt börjar flirta med en klubb som Liverpool. Den spelare som väljer The Reds före Arsenal är knappast ambitiös – det finns ju till och med spelare som har valt Sp*rs för laget från Merseyside. Bara en sån sak.

En förlust av Walcott är inte lika kännbart som att tappa RvP. I alla fall inte spelmässigt. Det skulle däremot vara en ny tung prestigeförlust för klubben och bilden av en klubb som inte matcher de tyngsta profilernas ambitioner skulle cementeras. Det ger samtidigt van Persie vind i väderkvarnen och han kan återigen peka på att klubben inte delar hans syn på framtiden. Och då börjar den bilden också alltmer likna sanningen.

Jag känner mig tveksam till att Walcott skriver på ett nytt kontrakt. Om ett halvår är han fri att förhandla med andra klubbar och den situationen vill Wenger knappast vara med om igen efter Lex Flamini 2008. Det är omöjligt att spekulera i vad klubben vill i det här fallet, men får man ett bud som bedöms vara tillräckligt bra kan Walcott mycket väl säljas. Det är trots allt en mindre prestigeförlust att sälja honom nu än att han går gratis till en konkurrerande klubb om ett år.

Jag hoppas att klubbledningen lärde sig något förra sommaren och ser till att lösa van Persie- och Walcottsituationerna så fort som möjligt. Det sista vi behöver är en såpa som rullar på och stör säsongsupptakten. I år kan vi nämligen inte räkna med att Robin van Persie leder oss rätt om inledningen blir lika dålig som förra säsongen.

Dessvärre tror jag att dessa oändligt tråkiga tranferhistorierna kommer att pågå under flera veckor till. Båda två.

Jag satt nästan och blev lite nostalgisk när jag skrev matchrapporter igår. För ett antal säsonger sedan ansvarade jag helt på egen hand för att skriva både införtexter och matchrapporter till samtliga Arsenalmatcher. Jag tror jag höll på så i tre eller fyra säsonger. Det kunde ibland vara drygt att sätta sig och knåpa ihop en matchtext när man egentligen hade andra saker för sig, men då hade jag så mycket mer tid att röra mig med. Det fanns liksom tillräckligt med timmar på dygnet för allt, och dessutom var det i regel kul att tycka till om det som hade hänt och veta att andra tog del av mina åsikter.

Nu när jag har semester och har plötsligt den där tiden som krävs igen. Det tar längre tid än vad man tror att knåpa ihop en matchrapport. Det är namn och målskyttar som ska dubbelkollas, rätt tid för målen och så ska det finnas, precis som alltid, flyt i texten. Det är högst naturligt att vi idag har delat upp matchskrivandet på Arsenal.se på flera olika personer, för det finns nog ingen som är så dum som jag var och tar på sig en sådan uppgift på egen hand.

Nog för att det var kul att skriva igår, men det känns som att jag har gjort mitt när det gäller matchrapportskrivande. Jag har, som ni säkert kan räkna ut, redan mycket att göra bakom kulisserna i klubben. Det är allt från att bolla med Lander om hur det går i hans arbete och att hålla kontakt med styrelsen och andra engagerade Arsenal Sweden-människor till att planera möten och medlemsresor samt skriva texter.

Detta ska alltså göras, när det inte är semester, bredvid arbetet som lärare – ett arbete som också kräver enormt engagemang för att bli meningsfullt. När jag är på jobbet försöker jag stänga av Arsenal Sweden-uppdragen, precis som att jag i princip aldrig tar med mig lärarjobbet hem. Den balansgången är inte alltid helt lätt och den där känslan av otillräcklighet slår över en som en jättevåg då och då.

Förut, när jag ”bara” pluggade och jobbade extra några timmar i veckan, fanns det tillräckligt med timmar på dygnet för att prestera på lärarprogrammet jämte engagemanget i Arsenal Sweden, men idag är timmarna för få. Särskilt om jag vill hinna motionera (det får räcka med pondus nu), ha ett socialt liv och kanske ägna mig åt musik- och filmintresset.

Samtidigt ger arbetet med supporterklubben så otroligt mycket tillbaka. Jag har fått uppleva saker som jag inte kunde föreställa mig när Arsenalintresset väcktes till liv i mitten av 90-talet. Jag har fått se klubben inifrån på ett sätt som är få förunnat och det är tack vare mitt engagemang. Ta bara den där dagen för fem år sedan då jag under några timmar fick intervjua Kolo Toure, Jens Lehmann och Cesc Fabregas – då var fyra säsongers matchrapportskrivande en minimal uppoffring.

Så till alla medlemmar som känner att ni har några timmar över att hjälpa till, tveka inte att höra av er till mig eller till jocke.lander@arsenal.se. Just nu behöver vi särskilt hjälp med nyhetsskrivande. Vem vet, kanske är det du som efter några säsonger som nyhetsförfattare som sitter där och intervjuar Jack Wilshere, Lukas Podolski och Laurent Koscielny. Det kanske låter otroligt, men det kan bli sanning. Se bara på mig.

John Terry har alltså frikänts från anklagelsen om att ha riktat en rasistisk förolämpning mot QPR-försvararen Anton Ferdinand. Säga vad man vill om Chelseakaptenen, men han har en förmåga att komma helskinnad ur varenda storm han försätter sig i – och stormar finns det gott om. Är det inte att ligga med vänsterbackens fru eller att ta betalt för privata visningar av träningsanläggningen så är det rasistiska utbrott på planen. I slutändan av varje skandal står han dock där med sina Reinfeldtögon och ser oskyldig ut samtidigt som han blir hyllad av Chelseas supportrar.

För mig är det pinsamt för framförallt Premier League att John Terry nu har friats. I våras stängdes Liverpools Luis Suarez av i åtta matcher för att ha ropat ”negro” till Man Uniteds Patrice Evra. I samma veva kom bilderna på Terry där det har tolkats att han säger ”fucking black cunt” till Ferdinand. Vad som fick FA att vänta med att bedöma Terrys fall när man var så snabba med att döma Suarez är oklart – men antagligen var det för att inte förgå ett eventuellt domslut. Nu finns det ett sådant, och därmed blir det praktiskt taget omöjligt för FA att stänga av Terry.

En klassisk vi-väntar-så-löser-det-sig-nog-av-sig-självt-strategi av FA med andra ord. Konspirationsteoretikern i mig vill gärna peka på det ironiska i att en utländsk spelare som förolämpar någon på spanska stängs av, samtidigt som den engelsmannen med kanske högst status i ligan sannolikt blir utan straff för en jämförbar förolämpning – på engelska.

Å andra sidan har konsekvens aldrig varit ett honnörsord på Wembley där FA numera håller till. Vi talar trots allt om förbundet som tycker att det här var värt fyra matchers avstängning, medan (känsliga tittare varnas) det här från samma vecka bara var värt tre.

Nu kan visserligen FA gå emot domslutet mot Terry, men det känns ungefär lika sannolikt som att Glasgow Rangers vinner skotska ligan nästa säsong.

De flesta vet nog att jag knappast är John Terrys största fan, och någonstans blir jag också fascinerad av hur han ständigt lyckas försätta sig i de mest omöjliga omoraliska situationer, men samtidigt bli hyllad som den snällaste människan på den här sidan Moder Theresa av folk med insyn i Chelsea.  En sak är jag dock säker på – den som anlitar Ashley Cole som karaktärsvittne, han är och förblir en människa jag starkt ogillar.

Som ni alla vet så har Arsenal de senaste åren fått stå ut med det synnerligen smutskastande smeknamnet ”Englands barcelona”. Vi har fått höra att Arsenal förvisso inte längre vinner någonting, men ändå alltid spelar underhållande och vacker fotboll. Som om det skulle vara något ändamål i sig? Men liknelsen med barcelona har ju inte varit helt ologiskt, särskilt inte efter att Wenger för några år sedan, bytte spelsystem och lät oss spela ett 4-3-3 inte helt olikt barcelonas.

Orsaken till att Wenger valde att låta Arsenal byta spelsystem var att få ut så mycket som möjligt ur den i vissa ögon barcelonafostrade Cesc Fabregas. Nu är Fabregas borta från klubben och trots att många rykte hävdar att Wenger kämpade som bara den för att fylla hans plats med en likvärdig spelare och trots att Rosicky under föregående säsong gjorde ett antal goda insatser, så har Fabregas före detta position stått obesatt sedan förra sommaren. 

Så nu när Fabregas är borta, skall vi verkligen fortsätta med ett system som var designat efter och för honom? Är vi synonymt med 4-3-3 eller kan vi fortsätta spela den vackra fotbollen Wenger förespråkar, fast med ett system som passar nuvarande trupps utformning bättre? Visst bör Va-Va-Vroom, med stentight defensiv och blixtrande omställningar, vara en lika självklar som logisk målsättning oavsett spelsystem. Men jag kan ändå inte sluta fundera på om det handbollsliknande possessionsspelet och det menlösa bollduttandets oönskade ytterlighet, faktiskt kan gå att få bukt med genom att överge det 4-3-3? Ett 4-3-3 som allt som oftast var ett 4-2-3-1 som i många fall blev till 4-5-1 och i vissa mardrömsscenarier till och med mest liknade 4-6-0.

Nu skall ju även Robin van Persie söka lyckan annorstädes, Lukas Podolski och Olivier Giroud är inhandlade och det ryktas fortfarande en del om den defensivt kompetente M’Vila. Är inte dessa komponenter incitament nog att våga ta steget? Att faktiskt låta kvasten sopa bort inte bara van Persie från klubben utan låta ett spelsystem designat för före detta spelare, göra honom och alla andra som lämnar, sällskap?

Roten till det onda? Bild från Bildbyrån.

4-3-3 vinner över 4-4-2: Ett numerärt överläge på det central mittfältet eller en så kallad Reverserad Appy Arry. För när vi vände matchen mot spurs hemma i våras, så började deras tapp när våra tre centrala mittfältare åt upp deras två. När laget formerar sig 4-3-3 i anfallsspelet och 4-5-1 när motståndarna har bollen, kan systemet långsamt bända ned ett egentligt bättre spelande lag.

Arsenal är sedan Wenger kom till klubben ett bollspelande lag. Klubbens modell vilar på tekniskt kunnande och passningsskicklighet, mer än det gamla one-nil to the Arsenal. Samtliga klubbens lag spelar enligt nuvarande siffermodell och possessionsspelet är genomgående för klubbens fotbollsfilosofi, där eget bollinnehav skall tvinga motståndarna till uttröttande jagande utan boll.

4-3-3 kan, med rätt spelare på rätt positioner, fungera som själva sinnebilden för den totala, och i och med det också den vackra, fotbollen. Den historielöse talar om fc barcelona, men du och jag vet bättre och att det handlar om det holländska förhållningssättet till fotbollen. Ett förhållningssätt som Johann Cruijff och hans vänner spred över världen, men även det som aldrig gav det holländska landslaget några som helst titlar…

4-3-3 förlorar mot 4-4-2: Saknar du de spelare som krävs för att få ett 4-3-3 att fungera, så skall du heller inte använda det systemet. Utan en DB10, eller för den delen en Fabregas, så får du det vi har sett hos Arsenal ungefär en miljard gånger: Ett runtrullande och sidledsspelande helt utan mening och resultat. En ineffektivitet och omständighet vilket blir kontrainducerande då det inte alls tröttar ut motståndarna utan i stället mobiliserar dem och fyller dem med känslan av att de är i färd med att reda ut en storm som är under bedarrande.

Totalfotbollens själva paradox blir också att laget blir enormt beroende av vissa spelare och att dessa kan leverera just det aktuell roll kräver. Ovan nämnda katalan är alltjämt inte adekvat ersatt och så länge han så förblir, kommer vi inte kunna lösa ekvationen som ett 4-3-3 system bär med sig.

Spelar du däremot ett 4-4-2 så skulle du kunna förlora i defensiv täthet på det centrala mittfältet. Men väljer du, när motståndarna har bollen, att låta antingen en forward droppa ned eller att låta en eller båda yttermittfältarna gå in i banan för att täcka centrala ytor, så återtar du det eventuella numerära makten över den yta där motståndarna ofta har sin/sina mest kreativa spelare.

Det offensiva spelet blir med ett rätt använt 4-4-2 mindre lättläst och bär med sig fler alternativa vägar. Spelares respektive roller bli inte så statiska och truppen blir i och med det mindre sårbar för skador eller flykt av specifik spelare/spelartyp. Instick utmed marken kan växlas med inlägg som inte bara är riktade mot en ensam striker utan mot två potentiella målskyttar inklusive understöd. Det djupleda växeldragandet är även det en ytterligare dimension att lägga i verktygslådan om du använder 4-4-2.

Summering: Jag anser att tiden är mogen för en återgång till det gamla Arsenal, eller snarare det nygamla Arsenal som var så vinstrikt under Wengers första halva i klubben. Självklart ser fotbollsvärlden helt annorlunda ut idag, än vad den gjorde då, men jag tror att bland annat, en återgång till ett 4-4-2 skulle kunna hjälpa oss hantera dessa enorma skillnader på ett bättre sätt än ett 4-3-3 kan göra.

Något som smärtar mig en hel del är att RvP skulle fungera perfekt i det 4-4-2 som jag önskar oss spela. Ett 4-4-2 som mycket väl kan bli 4-4-1-1 a la Bergkamp/Henry, men även ett 4-2-2-2 där dagens smått kantslickande ytteranfallare övergår till ett mer centralt sökande ytterspel, vilket i sin tur ger rum för Sagna och Santos/Gibbs så kallade moderna ytterbacksspel. Även utan RvP är dessa spelmodellers numerologiska statements, enligt mig, självklara att göra till våra. Behöver vi, vid enstaka tillfällen då vi möter på pappret bättre lag, så kan vi spela det 4-5-1/4-1-4-1 som vi bland annat gjorde under Champions Leaguekampanjen 05-06.

Ett försvarsvärn värt namnet, det vill man ha. Bild från Bildbyrån.

Det vi däremot kan ta efter fc barcelona är inte deras spel med boll, utan deras otroligt uppoffrande spel utan boll. Det snabba bollåtertagandet å ena sidan eller en solid back-five a la Graham å andra. Possessionsfotbollen har, trots det spanska landslagets framgångar, redan slagit knut på sig själv och i mitten som dess gisslan, sitter klubben Arsenal och tror sig vara delaktig.

Det är därför dags att rätta matsäck efter mun och välja ett spel vi faktiskt skulle kunna behärska och göra någonting bra av. Jag hoppas Steve Bould, med eller utan Neil Banfield, kan bygga en solid grund i form av ett försvarsspel värt namnet. Och att detta täta försvarsspel i sin tur borgar för ett omställningsspel, där inte det stora antalet passning är något självändamål, utan där det höga antalet avlagda meter per tillslag får bli redskapet som får oss att uppnå målet.

Vi behöver inte bara bli mindre statiska med vårt bollduttande mellan hög backlinje, mittfält och mötande anfallsspelare. Vi behöver också bli mindre komprimerade i vårt anfallsspel och i stället göra laget längre med lägre backlinje och högre anfallsspel, vilket är en av förutsättningarna för ett snabbt omställningsspel. Förvisso skulle detta kunna uppfyllas med ett 4-3-3, men inte med ett 4-3-3 fyllt med spelare ur dagens Arsenal.

Somliga skulle hävda att vi skulle ha för många centrala mittfältare i truppen, jag hävdar att så absolut inte är fallet. I varje fall inte för många centrala mittfältare av klass och vid god vigör. Vi skulle däremot, om vi faktiskt väljer att återgå till det 4-4-2 jag önskar, kunna behöva en yttermittfältare av klass.

Och om en ytter och kanske en defensiv mittfältare är vad som behövs för att med 4-4-2 få oss konkurrensdugliga igen, så är det ställt mot den centrala kreatör av världsklass som krävs för att få oss fungerande i ett 4-3-3. Och då blir det ju inte så svårt att välja vad som är mest tillgängligt och borde vara mest logiskt för oss att göra. Eller hur?

Igår morgon öppnade Arsène Wenger portarna utanför London Colney och välkomnade alla spelare tillbaka till det första träningspasset för säsongen 2012/2013. De som deltog i EM-slutspelet har naturligtvis fått lov att vara extra lediga och förväntas först vara tillbaka den 16 juli. För att se bilder från dagens träning kan ni kika in Stuart MacFarlens bilder från dagens pass.

När uppladdningen nu börjat inför säsongen 2012/2013 är det dags att diskutera vad som väntar och vad som kommer att ske under de kommande veckorna. På lördag kväll är det dags för de två första träningsmatcherna(!) för säsongen då Arsenal möter både Anderlecht samt Southampton i matcher som enbart varar 45 minuter vardera. Självklart kommer undertecknad finnas på plats för att följa matcherna.

Efter det väntar fortsatt träning på Colney samt att de spelare som medverkade i EM sluter upp med resten av truppen. Några dagar senare är det dags att flyga till Asien där truppen kommer att intensifiera träningen, träffa supportrar, hålla presskonferenser samt spela tre träningsmatcher mot Malaysia XI (Bukit Jalil, 24 juli), Manchester City (Bejing, 27 juli) och Kitchee FC (Hong Kong, 29 juli). Värt att notera är att Arsenals reservlag under samma tid kommer att stanna i London och spela matcher mot Borehamwood (21 juli), Stevenage Borough (28 juli), Dartford (1 augusti) och Chesham United (4 augusti).

Arsenals a-lag sätter sig på planet tillbaka mot London direkt efter matchen mot Kitchee FC då Nigeria-turnén blev uppflyttad till nästa år bara för ett par dagar sedan. Anledningen var varken planens skick, motståndare eller hotell (som det ryktats om), utan pengar. Det är två huvudsponsorer som sett till att försöka få över Arsenal till Nigeria och medan en av sponsorerna betalat sin del av summan har den andra halvan inte lyckats skrapa ihop sin del. Arsenal hade satt en deadline som inte uppnåddes, så man hade inget annat val än att flytta upp turnén till nästa år.

Eftersom vi borde mött Nigerias landslag den 5 augusti måste Arsenal nu göra klart med ett nytt motstånd och en ny spelplats då man säkerligen inte vill gå matchlös under den helgen. Eftersom OS 2012 pågår i London är en match i den engelska huvudstaden utesluten. Det har ryktats om två lag från Wales, men det är som sagt bara rykten. Veckan senare beger sig laget till Köln för att spela mot Lukas Podolskis f.d. klubb FC Köln den 12 augusti.

Sedan väntar fortsatt träning innan det den 18 augusti är dags att inleda säsongen 2012/2013 med en hemmamatch mot Sunderland. Både U18-laget och reservlaget kommer att befinna sig på Colney under hela sommaren, men för U18-laget väntar ett par spännande månader då de i augusti månad för första gången någonsin ger sig in i NextGen series som är en Champions League-kopia för unga spelare.

Utanför plan fortsätter Arsenal att försöka knipa till sig både nya större och mindre sponsorer. Man har redan börjat ta kontakt med företag gällande ett nytt tröjkontrakt för säsongen 2014/2015 som kommer att ge Arsenal en enorm ekonomisk boost. Vårt nuvarande tröjkontrakt är enbart värt £15m per år, men ett nytt tröjkontrakt värt £40m (ungefärligt) plus det nya TV-avtalet (som presenterades för två veckor sedan) kan komma att ge Arsenal upp till £70m per år, upp till £30m-40m mer än vi drar in just nu.

Förutom jakt på sponsorer är man naturligtvis på jakt efter flera värvningar, men prio ett och två i dagsläget är att lösa kontraktssituationen för både Robin van Persie och Theo Walcott. Gällande van Persie vet jag inte mer än någon annan. Jag har redan framfört min personliga åsikt, men accepterar att det finns folk med olika åsikter. Om Arsenal verkligen vill behålla honom är det bara att inse att spekulationer kommer att fortsätta under hela sommaren, hösten och vintern. Om man är redo att skeppa iväg honom gäller det att invänta flera bud (och hoppas på ett budkrig) istället för att skicka iväg honom till första bästa adress. Oavsett val kommer det ta tid och van Persie lär hinna tillbaka från sin semester innan någonting är klart. Den stora frågan är om han sätter sig på planet till Asien eller ej. Vad tror ni?

Gällande Walcott sägs det vara helt och hållet 50/50. Theo Walcotts bror, Ash, har sagt att Theo är "relaxed", men vad det kan betyda kan naturligtvis tolkas på många olika sätt och vis. Chelsea har varit intresserade av Walcott i flera år, men fler klubbar lär vilja rycka i honom om han vägrar skriva på ett nytt kontrakt. Personer inom klubben sägs vara självsäkra på att man lyckas få Walcott att skriva på ett kontrakt, men ingenting är skrivet i sten. Min personliga feeling säger mig att Walcott stannar.

Vi har definitivt inte värvat klart, utan fler värvningar är på gång, men det som för ett par veckor sedan såg stensäkert ut med Yann M'Vila verkar nu ha stannat av totalt. Detta beror till stor del på grund av hans attitydsproblem under EM då han tillsammans med Samir Nasri, Hatem Ben Arfa och Jeremy Menez kommer att behöva förklara sitt beteende inför det franska fotbollsförbundets disciplinära planel den 27 juli.

Arsenal Sweden fortsätter att jobba med många olika saker, men just nu ligger huvudfokus på en ny hemsida som kommer att bli klar under säsongens gång, men några datum har vi inte vågat sätta. I shopen finns många nya produkter och podcasten är tillbaka efter sitt sommaruppehåll någon gång i början/mitten av augusti. Ett nytt nummer av Kanonmagasinet kan ni också vänta er inom en snar framtid.

Personligen kommer jag att stanna kvar i London fram till slutet av sommaren, men efter två år i en av världens bästa städer är det dags att flytta hem, vilket tyvärr är ett måste (studier) och inte ett val. Var dock säkra på att jag i framtiden kommer att flytta tillbaka till staden som på många sätt förändrat mitt liv totalt.