Senaste blogginläggen

Vi kan tycka vad vi vill om saken, men vi sitter i den sitts vi nu sitter: Så länge FFP inte har prövats i juridiska instanser, kommer vi aldrig att kunna konkurrera med oljelagens lönekuvert och våra stjärnor kommer alltid att kunna använda en strävan efter att vinna titlar för att spackla över sin egen girighets fula tryne. Gräset kommer alltid kunna vara grönare på andra sidan staketet och briljansen i sedlarnas tryckfärg likaså.

Förra sommaren var det Samir Nasri, tidigare har det varit Cole, Touré och Adebayour och denna gången är det vår lagkapten Robin van Persie som är målet för pengalagens smekande locktoner. Locktoner som Wenger och Arsenal bara kan stå bredvid och lyssna till, utan möjlighet att överrösta eller dränka.

Det Arsenal däremot kan locka med är en plats längst uppe i lagets hierarki, tjockaste kuvertet i klubbens historia och, till detta även, ett ganska stort mått av inflytande över klubbens beslut. De två förstnämnda har van Persie antagligen redan och det tredje skall han enligt ryktena nu också börjat nosa på. Det talas om att han, i mötena med Wenger och Gazidis, sagt att han gärna svär klubben sin trohet, men detta under förutsättning att klubbledningen formar truppen på ett sådant sätt att vi faktiskt kan utmana om titlar. Att han krävt X antal nyförvärv i X kvalitetsnivå.  

Till detta, ännu obekräftade rykte, kan man ställa sig på ett flertal olika sätt. Dels kan man hävda att en spelare aldrig är större än klubben och aldrig har rätt att ägna sig åt utpressning av den klubb vi fans bär så nära hjärtat. Men man kan också anse att RvP här gör just oss fans en enorm tjänst. Detta när han använder sitt mandat (läs: 37 mål säsongen 11/12) för att leda klubben i en riktning som enormt många av oss önskar. Att han mer eller mindre tvingar klubben att köpa spelare som kan göra oss till det storlag vi en gång var, även om det är på bekostnad av Wengers Project Youth 2.2.

Själv är jag faktiskt odelat positiv till denna eventualitet. Ägnar den gode Herr van Persie sig åt ett visst mått av utpressning för att få klubben mer konkurrenskraftig, är jag den förste att ställa mig upp och hävda att ändamålet verkligen helgar medlen. Att det till och med kan vara så att han gör både klubb och oss följare en enorm tjänst, att han till och med kan gå till historien som en bidragande orsak till att vi, kanske inte vände kurs, men slog in på en något rätare. Så jag måste erkänna att jag faktiskt hoppas att detta scenario är verkligheten och att han just nu bara sitter och väntar på att .com skall publicera bilder på Wenger bredvid internationellt eftertraktade storstjärnor som storleende står och håller upp sina nytryckta Arsenaltröjor.

Frågan som kvarstår är dock: Vad vill han ha, vilken nivå på spelarkvalité kräver han? Vad är tillräckligt och kan klubben över huvud taget tillgodose hans önskemål?

Hur får man Londons mest eftertraktade att stanna? Bild: manutd-Mats

Wenger gick så sent som i förrgår, ut med att han var hur säker som helst på att van Persie skall stanna i klubben. Nu har vi förvisso hört sådant om både en och två spelare som sedan kom att lämna oss, men det skulle faktiskt tyda på att Wenger har spelare på gång in i klubben. Spelare som han antingen hoppas eller vet håller klassen, eller kanske till och med rådgjort med van Persie kring?

Arsenal har redan säkrat Lukas Podolskis tjänster och det ryktas nu rejält om att både Stade Rennais Yann M’Vila och den nyblivne ligamästaren Olivier Giroud är på väg till klubben. Om ryktena är sanna och de skriver på för oss, är det tillräckligt? Är det tillräckligt för att utmana om ligasegern och, framför allt, är det tillräckligt för att bida Robin van Persie?

Offensiven: En av föregående säsongs stora snackis var att van Persie, inte bara stod för merparten av våra mål utan även, uttryckte en ganska stor irritation över andras oförmåga att bistå till produktionen. Wengers svar på det var att värva Podolski som gjorde 18 mål och hade 11 assist i Bundesliga. Den eventuellt blivande Arsenalspelaren Giroud stod för 25 mål och 12 assist, förvisso i fransk fotboll men ändock 25 mål och 12 assist. Så i RvP, den redan inhandlade Podolski och den av arsenalrykten omgärdade Giroud har vi plötsligt en trio med sammanlagt 86 mål och 36 assist säsongen 11-12. Problem solved?

I min värld är Marouane Chamakh inte så dålig som många andra upplever honom. Han är bara, efter RvP’s återkomst från skadehelvetet, rejält nedkyld i den box Wenger förpassat honom till. Men ändå skall hans 57 mål på 230 matcher för Bordeaux ställas mot Girouds 33 på 71 i Montpellier, vilket skulle kunna tyda på att Giroud faktiskt är en bättre spelare än Chamakh. Och kanske också att Giroud kan komma att bli mer nyttig för ett lag som Arsenal än vad Chamakh blev.

Defensiven: Ett annat problem klubben hade föregående år var att vi släppte in hela 49 mål på de 38 ligamatcherna. Detta trots en oerhört lovande målvakt och en faktiskt ganska välspelande backlinje, vilket återigen pekade på det hålrum som det moderna Arsenal tenderat att låta uppstå just framför backlinjen. Ett hålrum som Flamini och Gilberto täckte men som den mantelaxlande Song, de två senaste säsongerna, i många lägen övergivit för att slå läckra chippar till RvP. Om ryktena stämmer så svarar Wenger på detta genom att inhandla franska ligans bäste, och tillika det franska landslagets, defensive mittfältare Yann M’Vila. Ett fall och en lösning?

För en defensiv mittfältare i ett lag som åkte ur sin division, kan det där med statistik vara lite både och. Klart är däremot att han uppenbart platsar i det franska landslaget (där i och för sig en snubbe som Diaby verkar ha haft någon form av plats) och att han där inte bara spelat som defensiv mittfältare utan även, bredvid Alou Diarra, haft någon form av det vi arsenalister kallar för, Arteta-roll. Och hur gick det för Arsenal de matcher Arteta var frånvarande med skada? Ja, just det… vi vann bara en enda.

Framtiden: Så är dessa, i nuläget troliga spelarinköpt, tillräckligt? Är dessa spelare vad han vill ha? Är dessa spelarinköp, ett bekräftat och två stycken i nuläget troliga, tillräckligt för att van Persie skall sätta igång den dominoeffekt där hans påskrift leder till fortsatta framgångar? Som i sin tur, trots att vi inte kan tävla med de blodhänta oligarkernas leksaker, gör oss mer attraktiva för spelare på gränsen till världsgenombrott, vilket i sin tur leder till..?

Nu har Premier Leagues spelschema börjat sippra ut och till slut blivit offentligt tillgänglig för alla oss som suktat så länge. Vi som vill planera in Englandsresor, vi som vill veta hur våra relationella kartbilder kommer att te sig kommande höst eller bara vill återfå sitt Arsenal. Vi som bär vårt lag närmast hjärtat och vi som vet om att vi ändå, oavsett vad vi än må har sagt och lovat, kommer vara slav under begäret ännu en höst, ännu en vinter och ännu en vår.

I dag kan vi slutligen slå fast att vi inte kommer att starta ännu en säsong med spel mot foolsen, utan denna gång göra det genom att ta emot Martin O’Neills Sunderland, på Emirate Stadium. Därefter åker vi upp till Helvetets Håla och möter Stoke för att sedan dra vidare till dysfasins hemstad och möta stadens röda lag första september.

Efter bortamatchen mot foolsen har UEFA knött in ett sådant där högst oskönt landslagsuppehåll innan livet åter får sin mening och innehål, för oss som är Arsenal, i form av matcher mot Southampton hemma, Champions Leaguestart och bortamatcher mot då båda pengabröderna shitty och chealsky.

Så i den takten kommer vi börja vår vandring och mot de olika motståndarna/motstånden kommer vi att ta avstamp. Vi minns ju alla i vilken form klubben var i när förra säsongen skulle till att starta. Vi minns alla turerna och oturerna under transferfönstret som då höll på att stänga och vi minns det sönderfall klubben kändes vara i. Vi minns 8-2 på Old Trafford och vi minns känslan av att nu går det f-n åt h-vette.

Så med den erfarenheten i ryggen och det nya spelprogrammets inledning framför oss, är det bara att be till fotbollsgudarna, om de efter shittys ligavinst och chelskys dito i CL fortfarande kan tros lyssna, och hoppas att vår trupp faktiskt denna gång är satt när ligan börjar. Att vi inte går till spel med hälften av pusslets bitar fortfarande saknade och med en herrans massa frågetecken ståendes som spön i backen. Att vi vet vilka spelare vi kommer att ha att tillgå säsongen 12-13. Att vi har gjort oss av med de som skall lämna, redan inhandlat deras ersättare och dessutom kryddat det med än mer spetskompetens.

Om detta kan jag bara hoppas, lite på klubbens styrande händer och sätta min tilltro till livets goda. Jag kan hoppas och jag kan minnas känslan av nervositet, spänning underbart kittel i magen när allt man har sett fram emot så länge, plötsligt skall till och börja. Men jag vet inte i vilken form vi kommer vara, jag vet inte om himmeln kommer vara soligt ljus eller täckta av orons mörka moln.

Så därför undrar jag hur ni ser det och hur ni tror vi kommer att ha det under säsongens inledning och transferfönstrets avslutning: 1: Vad tycker ni om programmets början och Arsenals chanser i dessa inledande matcher?  2: I vilken kondition tror ni truppen är när ligan väl börjar?

F-n vad man redan har börjat längta. Och vad tror du om den starten?

Bild från Flickr.com: "Smogan27".

I en intervju i Sveriges Radio Jönköping sa Andreas Andersson av misstag att hoppades på att det skulle komma 500 Arsenal Sweden-medlemmar på vår sommarfest på Visingsö. Vi har garvat rätt gott åt detta hela helgen eftersom att vi tidigt insåg att det inte skulle komma fler än 50 personer. Ungefär allt vi har snackat om har slutat med något skämt om 500.

I slutändan kom det cirka 20 personer och vi hade det hur bra som helst. Solen sken och omgivningarna var vackra som en svensk sommardag. Visingsö är verkligen en idyll.

I fredags kände vi lite på tennisbanan på området. Om Rafael Nadal har varig orolig för ökad konkurrens på touren kan han sluta med det. Tennis är fan svårare än vad det ser ut. Ungefär som alla andra idrotter.

På kvällen drack vi öl och tittade på när Sveriges landslag var sämst i världen igen. Vi hade en tipstävling och för första gången i världshistorien tippade jag rätt slutresultat. Vann en fin pott på dryga 200 kronor som jag genast investerade klokt. I baren.

I lördags spelade vi, efter en lugnare förmiddag, fotboll i ett par timmar. Jag var i gula laget som tyvärr torskade med 20-18. Det alla pratade om efter matchen var dock min kliniska glidtackling och brytning mot Brandon på egen planhalva med efterföljande raid på högerkanten som avslutades med att jag gjorde mål bakom Kicken. Årets prestation alla kategorier. Hur kan inget lag vilja värva mig?

Måste även nämna Kickens målvaktsspel i röda laget. Han var som Seaman i sina bästa stunder. Eller så var det vi i gula laget som gjorde honom bra genom att avsluta rakt på honom hela tiden. Särskilt Andreas, som lyckades med konststycket att inte göra ett ända mål. Efter matchen såg vi honom stå inne i ett elvamannamål och köra avslutningsträning därför att "om man står inne i målet är det fan omöjligt att missa".

På kvällen var det allmänt samkväm och en bättre grillbuffé som avrundades med allmänt hålligång. Sent på kvällen analyserade jag och Kicken alla tavlor på hotellet tills man började se dubbelt, så då var det bara att vika ned sig.

Idag var jag "trött" så jag gick och la mig efter frukosten. Lagom till färjan över till fastlandet hade jag dock piggnat till så jag, Lander och Kicken hade en småtrevlig hemresa genom ett junivackert Sverige.

I morgon drar jag och Lander vidare på Arsenal Sweden-turné. Vi ska till Bollnäs, av alla ställen, och kolla in läget på Arsenal Soccer School. Det är en fotbollsskola för yngre förmågor, så mitt deltagande uteblir nog för jag tror inte att jag faller under kategorin "yngre förmåga" längre.

Idag skall vi avsluta Häck väck våt fläck-trilogin och vi skall göra det genom att närma oss de spelare som eventuellt kommer, eller för den delen borde, lämna klubben i sommar. I denna del kommer jag försöka hålla mig så mycket som möjligt till fakta, men även tillåta mig att spekulera än mer hej villt än brukligt. Så sätt dig ned i kontorsstolen, greppa din kaffemugg och se sådär oerhört upptagen ut, som bara du kan, för nu kör vi.

Henri Lansbury: Av alla unga spelare som klubben genom åren givit på tok för stora kontrakt, inte för att de presterat utan på grund av förhoppningar om framtida prestationer, är Henri Lansbury den jag tycker absolut mest om. Född i snar närhet till den mörkblåa linjens ändstation och, med undantag för en kort sejour som pojklagsspelare i Norwich, Arsenal sedan barnsben. När han kom fram i a-laget var det som en Ray Parlour 2.2 och mitt gamla bedagade Arsenalhjärta bultade av hopp om återupprättelse av en svunnen spelartyp.

Lansbury anses av många ha hamnat som gisslan i Wengers utomengelska ungdomssatsning, där han ständigt ha fått sett sig omsprungen av spelare, trots att han alltid ansets som enormt talangfull. Han har lånats ut till Watford, Norwich och West Ham och således fått nästan tre säsonger i The Championship. Dock var han, under senaste sejouren i andraligan, under Sam Allardyces överinseende vilket skulle kunna förstöra vilken lovande karriär som helst.

Samtidigt som han inte slussats fram i Arsenal i den fart man hade kunnat hoppas på, så har han de senaste säsongerna varit given i det engelska U-21landslaget, där han bland annat överglänst spelare som bytt EPL-klubb för miljontals pund. Om Lansbury bara får en tredjedel av alla de chanser som spelare som Denilson, Diaby och Ramsey har fått, så är jag inte bara fullt nöjd, utan även övertygad om att han kommer att göra sig förtjänt av i varje fall en rotationsplats i laget.

Jag hoppas Lansbury får chansen i klubben och då kanske inte som högerback när man ligger under med sex bollar på Old Trafford. Att han får möjlighet att visa inte bara sin passningskompetens och hästspark till skott, utan även sin parlourska frenesi och vilja att ta sig mellan straffområde till ett annat i högsta möjliga fart. Men jag tror inte så blir fallet… Dels för att Wenger hittills varit oerhört snål med chanserna och även för att även Lansbury kommer att behöva inskolningstid. En inskolningstid som Wenger givit till andra men hittills, alltså, inte till den gode Henri.

Arsenals mittfält är knökfyllt, men tyvärr inte bara av nyttig kompetens utan även av sådant som vi inte har nytta av. Skall Lansbury ha någon chans att ta en plats i laget, måste Wenger skeppa iväg lite proven deadwood och ta en mängd högst osköna beslut. Det tror jag inte kommer att ske. Henri Lansbury kommer i stället gå till ett lag på tabellens nedre eller mittersta del och har han tur så får han en tränare som förstår att förfina även hans mer finstilta sidor. Behov av att sälja: 0 %. Möjlighet till det: 85-90 %.

Vito Mannone: Mannen med det poetiskt mafiosiska namnet kom till Arsenal sommaren –05 och spelade bara några veckor senare i den klassiska försäsongsmatchen mot Barnet uppe på Underhill. Efter ett års spel i junior- och reservlag började tiden av utlåning för den unge italienaren. Först några ganska dåliga månader i Barnsley, sedan vintern 10-11 i Hull City och sedan ännu en vinter och vår i Kingston upon Hull. 

Emellan dessa låneperioder hann Mannone dock med att spela en handfull a-lagsmatcher för Arsenal. Dels den ligaavslutande matchen mot Stoke, maj –09, men även ett antal matcher hösten –09, då både Almunia och Fabianski var skadade, av vilka matchen mot Fullham på Craven Cottage stod ut som en smått mästerlig insats. I januari –10 skrev han på ett nytt långtidskontrakt med Arsenal, bara för att se sig återomsprungen av de båda då kurerade Almunia och Fabianski.

Mannones tid i Arsenal har inte direkt kantats av timing. För de stunder då killarna framför honom i ledet varit skadade och lämnat potentiell lucka att fylla, har Mannone antingen varit i Hull eller själv skadad. Och då han så varit, har han tvingats se på när Wojciech Szczesny sprungit förbi honom i hierarkin, i vilken han då sjunkit ännu ett pinnhål.

Nu när Almunia är entledigad och Fabianski ryktas söka speltid annorstädes, kan man anta att Mannone har andraplatsen i snart räckhåll. Dock undrar jag om den verkligen lockar honom. För under hans senaste tid i The Tigers har han inte bara spelat bra och sagt sig trivas fint i Yorkshirestaden, utan det har allt mer antytts att en permanent övergång är stundande. En övergång som då skulle innebära en habil tillvaro i ett inte helt oävet Npower Championshipgäng, som inte helt saknar framtidsutsikter. Behov av att sälja: 0 %. Möjlighet till det: 75-80 %.

Johan Djourou: Kung Mango of The Arsenal är en kille som liksom blandat och givit ända sedan han, första augusti –03, kom till klubben som liten plockfrukt. Om man bortser från säsongen 07-08 som han spenderade i Birmingham FC, har han dock varit klubben trogen i en herrans massa år och sägs vara väldigt populär bland de andra i laget. I unga år agerade han central mittfältare medan hans huvudsakliga position i Arsenal, trots upprepade önskemål om plats på det centrala mittfältet, har varit som mittback. Han har, av tränare Wenger, också tvingats till en del mindre lyckade inhopp på högerbacksplatsen.

Liksom många andra arsenalspelare genom åren, så har Djourous väg varit kantad av en himla massa skadefrånvaro. Hans lapp i det arsenalska kösystemet har ständigt lämnats över till andra spelare, just på grund av dessa skador. Säsongen 10-11 var det, på grund av andras skador, dock hans tur och han bildade ett tämligen habilt mittbackspar tillsammans med Laurent Koscielny, vilket mycket beroende på JD´s återkommande skador, mattades betänkligt mot slutet av säsongen.

Senaste säsongen, 11-12, spelade Djourou 27 (19+8) matcher för klubben och han fick den för honom ganska obekväma uppgiften att täcka upp på en högerbacksplats han inte alls var bekväm med och således presterade ganska ringa på. Jag tror att vi arsenalfans tenderar att döma honom utifrån dessa insatser, vilket skulle kunna vara en smula orättvist.

På senare tid har det ryktats om att Djourou önskar mer speltid och att han skulle kunna få det, främst, i Serie A. Detta dementerade han, bara för några dagar sedan, på Twitter där han underströk sin lojalitet till nuvarande arbetsgivare och avfärdade alla rykten om stundande flytt, som varandes bara just rykten. Hans eventuella avresa från klubben är också avhängd på vilken ersättare Wenger, i så fall, handlar in. Behov av att sälja: 20-40 %. Möjlighet till det: 70-80 %.

Aaron Ramsey: I denne pojkvasker har du den gamla klassiska 10 000-kronors-frågan i ett nötskal. För i Aaron Ramsey investerade Wenger oändligt med prestige när han, i juni –08, knäppte Sir Alex Ferguson på den digra snoken, signade detta walesiska framtidshopp och säkrade ännu en ljus fotbollsframtid. Ni vet ju alla hur det gick med den framtiden och ni såg ju alla hur ärkesvinet Ryan Shawcross firade sin landslagsplats genom att släcka ljuset för Ramsey genom att bryta hans ben i februari –10.

Även om Ramsey var tillbaka i spel hösten samma år, så har han aldrig riktigt hämtat sig från traumat ett möte med en engelsk helyllekille till mittback kan innebära. Perioder av utlåning till Forest och moderklubben City har haft föga effekt för Ramsey, som sedan återkomsten till arsenalspel har varit allt annat än den Rambo han tidigare epiterades som. En påtaglig rädsla för närkampspel har lett vidare till ett oändligt sidledsspel och ständigt neddragande av bolltempo.

Och i och med detta hamnar klubben vid ett vägskäl. Skall klubben göra som de gjorde med Eduardo, ge upp hoppet om framtida stordåd, tacka för tiden som varit och sända iväg honom till högstbetalande? Eller skall han få göra Diabys sorgliga vandring under nästan pinsamt stort överseende från klubbens sida?

Så då kvarstår frågan om Ramsey kommer att kunna bli vad han före skadan spåddes att bli? Kommer han kunna införliva det han pre-Shawcross lovade? Och kommer han kunna utvecklas till att bli en bärande del av ett vinnande Arsenal?

Självklart hoppas jag att svaren på dessa frågor blir tre versala ”ja”, men om jag tror att så kan komma att bli fallet är en helt annan sak. För om sanningen skall fram så tror jag inte att han kommer att kunna bli så bra som han en gång spåddes. Inte för att han tappade en dryg säsong, utan för att han är märkt för livet och så tydligt visar upp spelmässiga ärr, i princip, varenda gång han spelar. Jag tror att Ramseys framtid på den internationella toppfotbollens scen förövades honom en februarieftermiddag på Britannia. Han kan säkerligen bli en habil fotbollshantverkare några rader bak i ledet, men i fotbollens frontlinje, där Arsenal skall gå, där har han förlorat sin plats.

Mitt hjärta hoppas att jag har fel men min hjärna gör det inte. Därför ser jag heller inte fler skäl att ge honom mycket speltid och samtidigt beröva andra spelare densamma, när vi som alltid behöver yttersta kvalité och inte skadat gods. Klubben driver ekonomiskt tingad elitidrott och inte välgörande ändamål med rehabiliterande förtecken och därför skall Ramsey säljas. Behov av att sälja: 80-90 %. Möjlighet till det: 50-60 %.

Theo Walcott: Här kommer ännu en lurig fråga. Killen landade som tvåa i den interna poängligan, är homegrown och dessutom brittisk landslagsman. Hans kontrakt står nu inför sitt sista år, är således under omförhandling och han ryktas önska/kräva en lön på ca £100 K i veckan. Är han värd det? Producerar han nog för att lyfta en sådan lön och är han så mycket klass och potentiell framtid att hans önskemål skall tillmötesgås?

Skall vi satsa så mycket pengar och således också speltid på denna, en gång i tiden, stekhete ungdom eller skall vi ta det säkra före det osäkra och casha in på honom om hugad intressent finnes?

Just innan King Kenny fick kicken från LFC, så ryktades han vara oerhört sugen på att signa just Theo Walcott, som någon form av ersättare till den till Turkiet flyktade Dirk Kuyt. Med tanke på LFC´s tidigare nästan komiska vilja att betala överpriser för inhemska spelare, väckte ju detta rykte en del funderingar hos vissa arsenalister.

Min personliga åsikt är att TW14 är en högst endimensionell fotbollsspelare som är alltför spelmässigt begränsad för att spela på den position som han givits. Med hans enorma acceleration och fart skulle han säkert kunna fungera som en av två forwards i ett 4-4-2-system, men så länge han tvingas prya som högerytter i ett 4-3-3, så tycker jag att han helt enkelt inte räcker till för att vara ordinarie, eller för den delen lyfta en monsterlön, i ett topp 3-lag.

Anser vi att Walcott fortfarande är ung och lovande eller har hans tåg till den absoluta toppnivån redan lämnat perrongen? Är hans goda relation till Robin van Persie så viktig för dennes förlängande att klubben skall möta även Walcotts önskemål och tror vi att han är begåvad nog att omsätta sina talanger till att producera vecka ut och vecka in på hög nivå?

Jag vill att vi försöker casha in, och få så bra betalt som bara är möjligt för denna unge man, men att pengarna vi får in oavkortat går till en spelare som faktiskt fungerar som ytterforward i det spelsystem Wenger nu valt för laget. Lyckas vi sälja in honom till någon av pengarlagen, alternativt LFC-look-a-likes världen över, så tackar jag för kaffet och slår klackarna i taket. Behov av att sälja: 0-100 %. Möjlighet till det: 0-100 %.

Där känner jag att jag gick i mål för denna gång. Frågorna lär väl inte bestå varken obesvarade eller orörda, varför en uppföljare i någon form, med största sannolikhet, kommer att dimpa ned i bloggen under sommaren. För ni vet ju hur det är: Vi kan liksom inte sluta spekulera, vi kan ju inte sluta bry oss och vi kan inte överge vår hjärtas klubb och frågan vad som är bäst för den. Vi kan heller inte låta bli att ta tag i den stora sleven, röra runt i tillagningsgrytan för arsenalisk trolldryck och sammanbitet mässa ”häck väck våt fläck”. Lägga fram Paninikorten på bordet, stirra stint in i spelaransiktena och fortsätta besvärja dem med ”häck väck våt fläck”.

Jag säger tack och hej från Tomteskogen, för idag, och återkommer en annan dag. Keep it country!

Sex år. Sex år har det gått sedan Arsenal flyttade från klassiska Highbury till en av världens modernaste arenor i Emirates Stadium. Flytten innebar ytterligare ett steg mot den absoluta toppen inom världsfotbollen, men det stora klivet man var tvungen att ta innebar inte bara positiva nyheter. När Emirates Stadium öppnades var klubben noga med sin marknadsföring och man lovade guld och gröna skogar åt supportrarna. Sex år senare sitter vi fortfarande med tomma händer och frågar oss själva vad som egentligen hänt.

Man brukar säga att tiden går fort. Ibland känns det som om igår då vi tog avsked av Highbury och flyttade ett par hundra meter västerut. Ibland känns det som en livstid. Vad vi förväntade oss var fler titlar, fler stjärnvärvningar och världsdominans. Arsène Wenger sade det själv:

"It has been a big target of mine to participate in pushing the club forward and relocating to a new stadium is a necessity as it will enable us to become of one the biggest clubs in the world". 

Vad vi fick var helt annorlunda.

I och med flytten till Emirates lånade man hela £260 miljoner i en deal med Royal Bank of Scotland. Redan innan detta hade man lånat mindre summor pengar från andra banker. Skulderna kom dock att bli större än så och år 2008 hade man skulder på över £300 miljoner, som ni själva kan granska här. När klubben valde att bygga en ny arena insåg man ganska snart att man skulle bli tvungen att arbeta under ekonomiska restriktioner under en längre tid.

 

Highbury - The Home of Football. Foto: Bildbyrån.

 

När man spelade på Highbury låg huvudfokus på vad som hände på planen, då inkomsten till stor del byggde på lagets framgångar. I och med flytten till Emirates har man dock bytt fokus från fotbollen till verksamheten utanför plan. Arsenal som klubb hade helt enkelt inte råd att fokusera både på fotbollen och affärsverksamheten samtidigt. Man var tvungen att göra ett val. Antingen kunde man fortsätta pumpa in pengar - pengar som man inte hade -, men riskerade då en ekonomisk kollaps. Eller så kunde man välja en säkrare väg genom att betala av lån, ränta och andra kostnader som tillkommit i arenabygget och på så sätt vara obereonde av framgångar.

Supportrarna insåg ganska snart att Arsenal hade tagit en helt ny ansats. Under många år kom huvudinkomsten från spelarförsäljningar, vilket betydde att vi antingen var tvungna att köpa billigt och sälja dyrt eller sälja spelare innan vi köpte nya. Ändå lyckades man säsongen 2007/2008 vara ett par minuter ifrån en semifinal i Champions League och bara fyra poäng ifrån en Premier League-titel. Men små marginaler kom att kosta oss mer än ett par titlar.

Uteblivna framgångar betydde att allt fler spelare lämnade Arsenal för andra klubbar ('08 - Hleb, Flamini & Silva. '09 - Adebayor, Touré) och när skuldberget under slutet av 2008 växte sig till hela £318 miljoner började stora orosmoln dyka upp i himlen. Plötsligt växte kritiken från alla möjliga håll och kanter och allt fler började bli oroliga inför framtiden. Supportrarna krävde värvningar av pengar som inte fanns, Wenger blev tvungen att sälja spelare han inte ville sälja, finanskrisen var på väg att explodera och pojken med guldbyxorna - David Dein - hade lämnat Arsenal.

 

Alex Hleb var en av många som valde att testa lyckan någon annanstans. Foto: Bildbyrån.

 

Det var någonstans här den långa vägen tillbaka började, men att det skulle gå smärtfritt var det ingen som trodde. Plötsligt började livet under de ekonomiska restriktionerna ge resultat och Arsenal lyckades inte bara betala av stora delar utav sina banklån, utan även lägga mer pengar på både transfer- och lönekostnader, trots att det inte handlade om några drömsummor.

Trots att klubben äntligen började gå i vinst år in och år ut höll man väldigt hårt om plånboken, någonting som fick supportrarna att se rött. Man kom ännu en gång nära (semifinaler i FA-cupen och Champions League 2009, ligarace 2010/2011 & Carling Cup-final 2011), men nära skjuter ingen hare. Bortsett från Andrey Arshavin (vintern 2009) hade man heller inte värvat in några kompletta spelare, världsstjärnor eller tunga namn.

Det hela nådde sin kulm när man under förra sommaren tappade Cesc Fabregas som tillbringat åtta år i Arsenal. Vad som gjorde det hela värre var att det var en transfersaga som drog ut på hela sommaren, vilket var exakt samma sak som hände med Samir Nasri. Fransmannen må inte ha tillhört världseliten, men var fortfarande sedd som en väldigt bra spelare och ett någorlunda välkänt namn i Europa.

När försäsongen drog igång sade Arsène Wenger följande:

"Imagine the worst situation - we lose Fabregas and Nasri - you cannot convince people you are ambitious after that. And even if you lose Nasri, to find the same quality player, you have to spend again the same amount of money. Because you cannot say, you lose the player and you do not replace him".

"I believe for us it is important the message we give out. For example, you talk about Fabregas leaving, Nasri leaving. If you give that message out, you cannot pretend you are a big club, because a big club first of all holds onto its big players and gives a message out to all the other big clubs that they just cannot come in and take away from you".

När försäsongen var över och Premier League-säsongen drog igång var Cesc Fabregas såld och en vecka senare var även Nasri borta. Lägg där till att en given startspelare i Gael Clichy samt en av lagets mest respekterade spelare i Emmanuel Eboue redan hade lämnat långt innan. Arsenal var nere för räkning.

 

Cesc Fabregas strejkade under förra sommaren och blev så småningom såld till Barcelona. Foto: Bildbyrån.

 

Både Arsène Wenger och Ivan Gazidis har sagt att de skulle kunna skriva en bok om förra sommaren. Enligt säkra källor inom klubben var det heller inte långt ifrån att Wenger avgick som tränare. Vad som exakt hände under förra sommaren lär vi aldrig få veta - såvida de faktiskt inte skriver en bok om den - men det är ganska tydligt att den tillhörde en av klubbens värsta somrar under modern tid.

Så nära en kollaps har Arsenal inte befunnit sig på nästan tjugo år. Det rådde kaos inom klubben, skrevs begravningskrönikor i tidningar och supportrarnas kritk växte för varje dag. Hur klubben skulle lyckas resa sig från sommaren 2011 kom att bli som en Rocky-film.

Vad som hände när säsongen väl drog igång behöver jag - och vill helst inte - upprepa. Fem värvningar under transferfönstrets sista dag kom att rädda vår säsong, för utan dem finns det ingen chans att vi hade klarat av en tredjeplats. Säsongen 2011/2012 kommer för evigt bli en säsong att minnas där vi stirrade döden i vitögat. En poäng var till slut allt som skiljde mellan en Champions League-plats och ett katastrofalt misslyckande.

Om Arsenal hade slutat fyra eller lägre hade vi idag diskuterat om vi över huvud taget skulle kunna överleva ännu en tragisk sommar. Istället känns sommaren 2012 som starten på någonting helt nytt. Arsenal ser ut att ha lärt sig från sina misstag och värvningen av en världsklass-spelare som Lukas Podolski har utan tvekan gett eko i fotbollsvärlden. Lägg där till att den franska landslagsmannen Oliver Giroud kommer att skriva på vilken dag som helst. Självklart får vi heller inte glömma den tyngsta värvningen utav dem alla - Yann M'Vila.

M'Vila är ännu ej officiellt klar för Arsenal (vilket har sina anledningar), men jag har pratat med personer som jag av naturliga skäl inte vill namnge här i bloggen och de har mer eller mindre bekräftat att det bara är underskriften som saknas. Det är ytterst sällan jag litar på någon alls, men i det här fallet handlar det om pålitliga källor som inte har någon anledning att ljuga.

 

Yann M'Vila - en tung värvning. Foto: Bildbyrån.

 

Lägg där till att vi fortfarande verkar vara på jakt efter en offensiv mittfältare och ni förstår själva att Arsenal för en gångs skulle verkar mena allvar. Kan det här bli sommaren då vi äntligen visar den ambition både spelare och supportrar suktat efter i åratal? Det är för tidigt att svara på den frågan, men det verkar onekligen så.

Alla värvningar som vi gjorde sent under förra sommaren kommer att få en hel försäsong i benen medan de värvningar vi gjort nu kommer få genomgå en hel försäsong istället för att slussas rakt in i hetluften. Lägg där till att vi redan gjort klart med nya sponsorer och att vi om bara två år kan göra klart med en ny huvudsponsor då tröjkontraktet med Emirates går ut. Sedan får vi heller inte glömma att Neil Banfield tagit steget upp till a-laget samt Steve Bould som är ny assisterande tränare.

Sedan 2006 har det varit få somrar som känts lika fräscha som den i år, förutsatt att vi inte stöter på några hinder. Om det är starten på någonting nytt återstår att se, men det var länge sedan det kändes så här kul att vara Arsenal-supporter. 

 

Up The Arsenal! Foto: Bildbyrån.

Välkomna åter till denna separationsprocess, till denna katarsis och till denna föreställning där vi önskar få säga tack och hej då till vissa och bara hej då till andra. I föregående text i ämnet redogjorde jag för herrar Diaby, Squillaci och Denilsons respektive framtid under rubriken ”De Självklara”, såsom självklara för oss att göra oss av med. Idag skall vi närma oss nästa grupp att ledas fram emot schavotten. Vi talar om:

De Antagliga:

Lukasz Fabianski: Kom till klubben samtidigt som nuvarande förstemålvakt Wojciech Szczesny, och gjorde det efter att ha blivit utsedd till polska ligans bäste målvakt säsongen 06-07. Fabianski gjorde, under träningsmatcherna sommaren –07, ett gott intryck och lovade faktiskt ganska gott inför framtiden. Som tredjemålvakt bakom Lehmann och Almunia bidade den unge polacken sedan sin tid och fick därefter speltid, främst i Carling Cup, men sedan i allt större sammanhang.

När sedan Mad Jens lämnat klubben och Almunia skadat sig så fick Fabianski, säsongen 09-10 ett större antal ligamatcher och man kan väl lite snällt hävda att det gick lite både och. För maken till tvätthängande och förmåga att låta sig skolgårdsmobbas har vi väl inte sett sedan, eh… nämnde Almunias dagar.

Säsongen därefter, 10-11, var dock Fabianski något bättre och stod bland annat för ett par riktigt viktiga räddningar i Champions Leagues gruppspel. Platsen som förstemålvakt kändes allt mer inom räckhåll för Lukasz varför skadan som kom emellan nog kändes grym för den då etablerade landslagsmålvakten. För under denna skadefrånvaro kom hans unge landsman Szczesny, med fickorna fulla av matjord, och tog den plats som troligtvis var vikt åt Fabianski.

Jag anser att Fabianski, nu när de värsta malörerna är historia, är en helt okej målvakt och till det en ypperlig andremålvakt för oss. Det senaste året har han dock talat om att andraplatsen bakom en så ung målvakt som Szczesny är helt utsiktslös för honom och att han därför ämnar sig söka sig till annan arbetsgivare. Nu kom i och för sig ännu en skada, som även håller honom borta från sommarens europamästerskap, i vägen, varför man kan undra hur poppis han är på målvaktsmarknaden. Dock tror jag, skadorna till trots, att det kan tänkas finnas ett ganska digert antal potentiella arbetsgivare för honom, varför en trolig försäljning inte kommer att bli så svår. Behov av att sälja: 0 %. Möjlighet till det: 85-90 %.

Marouane Chamakh: En av truppens mest misshandlade spelarna vars situation endast toppas av Arsjavins, angjorde Arsenalbryggan, genom att på free transfer trotsa den kyliga, sommaren –10. Efter att Chamakh, i tätt samarbete med Yoann Gourcuff, hade varit stekhet under Bordeauxs europaturné 09-10, håvade Wenger in storfångsten, helt gratis, med det bredaste av leenden till hands.

I van Persies och Bendtners skadefrånvaro startade Chamakh säsongen 10-11 i ett rasande tempo. Han kanske inte visade RvP’s förmåga att göra andra spelare så himla mycket bättre, men han stod på rätt ställe vid rätt tidpunkt och gjorde de nödvändiga målen, såväl de svåra som de enkla. Efter att RvP i november blivit frisk och återtagit platsen som central anfallare i laget, förvisades Chamakh med fast wengersk hand ut i kylan och där har han sedan dess varit belägen.

Fullt logiskt har han också varit iskall när han väl fått hoppa in eller tillfälligt fått avlasta van Persie och så länge Wenger fortsätter använda sin form av 4-3-3 och fortsätter spela RvP som striker, har vi ingen som helst plats för Chamakh. Hade han lyft ned van Persie och spelat honom som nr 10, hade manegen varit krattad för Chamakh men så länge så inte görs, är det bänken som gäller för den välfriserade marockanen.

Marouane Chamakhs framtid i laget är precis som hela hans tid i klubben: Den är avhängd Robin van Persie. Skriver van Persie på ett nytt kontrakt och väljer att stanna kvar i klubben, så lämnar Chamakh den med hundra procents säkerhet. Gör van Persie inte så, så kommer behovet av en Chamakh att öka radikalt. Eftersom de flesta av oss hoppas på att den gode Robin binder upp sig till klubben för en längre tid och så länge Wenger fortsätter spela Ramsey i den centrala platsen just bakom strikern, så är det få av oss som tror på Chamakhs attack som en del i vår framtid.

Trots hans tämligen rejäla lön så får han får gärna stanna i klubben men skall han, liksom Fabianski, hålla sin karriär vid liv, är en flytt då högst trolig. Med tanke på hans först tid i klubben och hans goda rykte, bland annat i Frankrike, så kommer intressenter inte att saknas. Behov av att sälja: 0-100 %. Möjlighet till det: 75-80 %.

Niklas Bendtner: I kamp med den lilla katalanska herrklubben för gemensamt ryggkliande, så vann Arsenal, sommaren –04, Niklas Bendtners namnteckning och framtida klubblojalitet. Minns ni det enorma löftet Arturo Lupoli så minns ni även det nästan magiska samarbete som denne och Bendtner hade i reservlaget säsongerna 04-06, och kanske också det enorma hopp om en gnistrande ljusklar framtid dessa två, eller i varje fall en av dem, väckte i oss. 

Bendtner lånades ut till Birmingham i The Coca Cola Championship, där han tillsammans med Seb Larsson, hjälpte dem upp i Premier League, men då Larsson valde att stanna kvar i The Midlands, så återkom Bendtner till Arsenal för att ta upp kampen om en plats i anfallet. Det gick väl lite sådär. För Wenger bytte spelsystem och de gånger då Bendtner fick speltid var det mestadels på den högst omaka platsen som högerytter. Både där och faktiskt också på den centrala, när han väl fick chansen, var resultaten lite si och så. Ett underbart inhopp på Three Point Lane ställt mot ett antal riktigt usla insatser i ligan såväl som i CL, där hans oförmåga att hantera bollen med fötterna, nästan förlöjligade honom.

Enligt min son så har denne danske man klubbens fräckaste, eller enligt sonen: ”fräckligaste”, frisyr, men det hjälper föga när man inte bara har en självbild som Danmarks Zlatan utan även en första touch som är dennes direkta motpol. Bendtner har vid ett flertal tillfällen tydliggjort att han inte känner sig välkommen i Arsenal och således inte vill spela för klubben något mer, varför en avhysning nu är så gott som nödvändig. Frågan är dock om de intresserade klubbarna matchar Bendtners självbild, men det har ryktats om såväl ryska som tyska klubbar, varav i varje fall de förstnämnda genom lönechecken kan matcha danskens upplevelse av den egna kompetensen. Behov av att sälja: 80-90 %. Möjlighet till det 60-70 %.

Park Chu-Young: Ett av Arsenals största mysterier i modern tid värvades i föregående sommars transferfönsters elfte timme och ingen vet egentligen riktigt varför. Initialt talades set om att Chamakh snart skulle till ACoN och att vi då skulle behöva en back-up för van Persie, senare mest om svårigheter att acklimatisera sig och ju mer tiden gick kändes affären bara som ännu ett uselt sätt att marknadsföra klubben i den lockande pengabörsen Asien.

I Monaco spelade Park både central anfallare och ute på de offensiva kanterna och producerade både mål och assist i den relativt välrenommerade franska förstaligan, men i Arsenal drog han nitlotten i form av tröja nummer nio och sedan verkar allt bara gått åt skogen för honom. Med sina åtta spelminuter i ligan och 68 dito i CL framstår övergångssumman på 65 miljoner kronor som närmast shittysk i sin absurditet.

Kommer klubbchefer runt om Europa ihåg hans tid i Monaco så går det säkert att rea bort honom, men låter de sina tankar vandra bort till den vankande militärtjänstgöringen –15, torde Park framstå som smått osäljbar. För mig skulle han kunna få stanna kvar i klubben som back-up, men måste då få speltid att komma in i det arsenalska. Och några sådana indikationer har Wenger ju inte visat fram till dags datum. Och vad i det vi faktiskt sett talar för att vi verkligen behöver en spelare som Park? Och i så fall; till vad?

Liksom i fallet Chamakh så är Parks framtid avhängd Robin van Persie. För trots att han, i princip, inte gjort någonting alls av sitt första år i klubben så har han fortsatt spela bra i landslaget och har dokumenterade prestationer i Frankrike på sitt CV. Behov av att sälja: 50-100 %. Möjlighet till det: 30-60 %.

 

Carlos Vela: Skrev, i november –05, på för klubben men spenderade sina första säsonger som arsenalspelare på lån i Salamancia och Osasuna, innan han säsongerna 09-11 mer närmade sig spel i Arsenal. Han fick dock mestadels sitta på bänken eller göra korta inhopp, mestadels då som ytterforward. Blandade lite småveka framträdande med blixtrande tekniska finesser såsom chippar och allmän bolltrillarmagi.

Vela avslutade säsongen 10-11 med att gå på lån till West Bromwich, men hamnade där i kläm efter att han blivit inlånad av Roberto Di Matteo för att, snart efter ankomsten till The Baggies, fått se honom få sparken och bli ersatt av en Roy Hodgson med helt andra spelprioriteringar än Di Matteo. Väl tillbaka till Arsenal, försökte klubben sommaren –11 sälja honom, vilket dock slutade i ännu en utlåningsperiod, denna gången till Real Sociedad.

På många sätt så har Carlos Vela varit förbrukad för klubben under ett antal perioder. En tid utverkade han stordåd i det mexikanska landslaget för att sedan komma till London jetlaggad och spelmässigt hur blek som helst. Jag tycker det är oerhört svårt att bedöma Carlos Vela och dennes varande eller icke varande i klubben. Som i så många andra spelares fall så har han misslyckats med att imponera på Wenger under den speltid han fått på sig. Men, vilket han också det delar med ett antal andra spelare, så hade han kunnat få bättre förutsättningar för denna eventuella inkilning.

Real Sociedad har redan aviserat intresse för Vela, men hämmas dels av en troligt hög övergångssumma men framför allt av Velas Arsenalhöga lön. Jag tror att Sociedad köper loss honom och misslyckas de med detta, så finns med största sannolikhet, ett antal andra mittenklubbar från den spanska ligan som är intresserade av Velas tjänster. Jag känner en viss smärta inför faktumet, men han kommer att lämna oss i sommar. Behov av att sälja: 70-80 %. Möjlighet till det: 90-100 %.

Andrej Arsjavin: Upp som en sol och ned som en pannkaka. Räddade i princip helt själv klubbens spel i Champions League säsongen 09-10, efter att han i januari –09 kommit från Zenit St. Petersburg och varit rakt igenom fantastisk. Spelade som i trans, förpassade Eboué till rättmätig bänkplats och fick oss arsenalister att få feeling de luxe, varenda match den våren.

Sedan kom andra- och tredjesäsongen och Arsjavin fortsatte att producera poäng i form av mål och assist, men var inte längre så magisk i sina framträdanden och fansen började allt mer knorra om att han inte jobbade hem för laget. Kulmen kom i höstas, när Wenger bytte in Arsjavin mot AOC hemma mot manu och ställde Arsjavin mitt i folkets vrede vilken egentligen var riktad mot Wenger vilken fansen ansåg ”you don’t know what you’re doing”.

Arsjavin är det moderna Arsenals mest misshandlade spelare och tillika ett av Wengers absolut största misstag. Wenger värvade en spelare som förvisso ofta utgick från vänsterkanten, men hade sin bästa position som släpande, nr 10, bakom en striker. Så länge Fabregas fanns i klubben var den positionen upptagen, men när denna längtade till den katalanska fallsekten, borde Arsjavin fått ta över den. Nu blev det Ramsey, förvisso stundtals avlöst av Rosicky, som fick den platsen och Arsjavins förvisning till vänsterkanten övergick till att allt mer bli bänken och ett enormt spelkapital gick förstört.

Så länge klubben inte vill handla nytt så skulle de, i Arsjavin, kunna ha Fabregas rättmätiga efterträdare. Nu har ju Wenger, med ett par ringa undantag, totalt vägrat att spela Arsjavin på rätt position, vilket följaktligen lett till att han bara är en skugga av sitt forna jag. Under sin tid som utlånad i Zenit spelade han som släpande forward/nr 10/Fabregas-rollen, och gjorde det, efter ett litet tag, oerhört bra och jag biter mig i knogen av frustration över Wengers ovilja att handha Arsjavin på ett adekvat sätt. Utifrån detta usla handhavande, och det faktum att Arsjavin nu går in på sitt sista kontraktsår, står klubben och Arsjavin inför två vägar: Antingen stannar han i klubben och får spela som central offensiv mittfältare, eller så säljs han. Jag tror på det senare. Behov av att sälja: 0%. Möjlighet till det: 85-90 %.

Nu pustar jag ut en stund, lägger in en snus och gottar mig i den primitiva glädjen över att ingen, inte ens shitty och che£sky, kan vinna något på sommaren. För oavsett hur vi ser på kommande transferfönster hittillsa resulterande, så vet vi intet om dess reella konsekvenser förrän i augusti. Men innan dess har jag återkommit med den avslutande delen i Häck väck våt fläck-trilogin. Den som handlar om De Eventuella. På återseende då.

 

Bilder från Bildbyrån.

Ja, då har våren tackat för sig och ersatts av sommaren och i sällskap av den som alltid, den period där fotbollsspelare kan lämna sina lag för nya arbetsgivare. Vissa spelare stannar där de är, medan andra finner nya utmaningar, ett vidare karriärsnäpp och ett antal ytterligare nollor i lönekuvertet. En som slutligen gjort det sistnämnda är en av den europeiska toppfotbollens allra mest omtalade, och av rykten omgärdade, spelare Eden Hazard.

Eden Hazard har i flera år varit nästa stora komet på fotbollshimlen och nästa stora sak som varendaste klubb, som velat bli ansedda som ambitiös, varit och rykt i. Herr Hazard själv har bidragit med att tala gott om, i princip, samtliga klubbar i de fem – sex största ligorna, där till och med Euro Leaguelaget Tottenham Hotspur, från charmigt bedagade White Heart Lane, har fått sin beskärda del av kärleksbombning från familjen Hazard. En sådan kärlekskanon (obs: varken Kiss-referens eller svettigt sommarvarm snuskreferens) har man då aldrig sett maken till, som denna fotbollsälskande yngling.

Nu har Hazard, efter sju förälskelser och åtta trolovningar, till slut lämnat Lille och han har gjort det för att i fem år representera årets Champions Leaguevinnare Chelsea FC. Och det får mig att må illa, så fruktansvärt illa. Inte på grund av att han inte valde oss, Arsenal, utan för att han valde just chelsea och av sättet på vilket han gjorde det.

Jag mår illa av hela den högst osmakliga processen fram till valet av klubb, av hans sätt att kalla Roman Abramovich’s ekonomisk dopning för ”ett intressant projekt” och av hans osmakligt självuppfyllda sätt att framföra sitt val av klubb på. Jag mår illa av att en fotbollsklubb kan betala mer än 410 miljoner kronor till en annan klubb, för en kille som just fyllt 21 år. För att samma 21-åring kan anses vara värd en lön på nästan två miljoner kronor per vecka och av det faktum att hans agent inte bara skall ha procent på övergångssumman utan även en engångsersättning för sitt arbete på i runda tal 70 miljoner kronor.

Jag mår illa över antalet nollor i de monetära kolumnerna, över den totala fartblindhet dessa påvisar och av den totala avsaknaden av verklighetsförankring. Jag mår illa av att en offensiv mittfältare som gjort två mål på 27 landskamper kan anses vara värd lika mycket som ett mindre u-lands totala statsbudget. Och jag mår illa av vetskapen om var alla dessa pengar kommer ifrån.

Jag mår illa över att klubben som köpte Hazard ger allt vad sin tidigare omhuldade ungdomssatsning heter, det största av långfingrar. Av att klubben dammsugit ett lands hela ungdomsverksamhet och förväntar sig att den skall få plats i en enda a-trupp. Och jag mår illa över att alla löften som givits nu visat sig knappt vara vatten värda.

Jag mår illa av att chelsea nu med allt tydlighet visar hur de ser på UEFA´s Financial Fair Play. Av deras enorma disrespekt och deras totala brist på att vilja underkasta sig den gemensamma överenskommelsen. Jag mår illa av att de inte ens försöker anpassa sig till den nya, och mer rättvisa fotbollsverkligheten under FFP’s vingar, utan i stället tar ett tydligt steg fram för att bekämpa den.

Men mest av allt mår jag illa av det illa som chelsea, på senare tid bland andra i sällskap av klubbar som Manchester shitty och Paris St. Germain, gjort sporten jag älskar och så slaviskt är bunden vid. Jag mår så fruktansvärt illa av de övergrepp dessa klubbar tillåter sig begå gentemot min älskade fotboll. Detta lustmord på min kärlek och detta totala hån mot alla oss som låter våra liv fyllas av denna kärlek. Fy f-n vad äckligt.

Är du född före eller i början av sjuttiotalet så är du redan hemma, men är du det inte behöver du dig en nödvändig uppdatering. Tänk då på slutet av ett svartvitt sjuttiotal som just är till att gå över i ett neonfärgat åttiotal, tänk juletider 1979 och tänk den fröjd som bara en julkalender, i välsignade tider av TV-monopol, kunde sprida. Tänk Trolltider och tänk luciaaftonens avsnitt, där den onda häxan Mara och fen Dorabella, var igång och blandade trolldryckssaft för att trolla bort lilla trollet Gloria och genom det häva den sammanblandningen dem emellan, som lilla Gloria i all välmening legat bakom. Hör hur de rundade av sin formel med orden ”häck väck våt fläck”. ”Häck väck våt fläck, häck väck våt fläck”.

Och precis det skall vi göra idag. Eller i varje fall gå igenom några av de spelare som, inför nästa säsong, måste trollas bort för att ge plats för andra mer nödvändiga, alternativt användbara, spelare. Vi skall ta ett första farväl och tyst för oss själva, i kontorslandskapet, på verkstadsgolvet eller på den överfulla vårdavdelningen, mässa trollformeln. Vi skall göra inleda trolldrycksblandningen genom att lista de spelare som av olika anledningar skall schasas iväg från klubben.

Sju spelare har redan fått lämna klubben, av vilka främst Manuell Almunia med sitt dryga hundratal matcher för klubben, utmärker sig. Det före detta storlöftet Gavin Hoyte, som tillsammans med storebror Justine en gång i tiden ansågs vara landets snabbaste försvarare i vardande, fick även han lämna klubben.

Visst är det härligt när förändringens vindar blåser ut all unkenhet av misslyckade satsningar och överbetalda medelmåttor. Men denna första utrensning var bara första steget och på grund av spelarnas utgående kontrakt, det enkla steget. Nu väntar den svårare utmaningen, att göra spelare som anses för dåliga för klubben attraktiva för andra klubbar. Detta samtidigt som de flesta av dessa spelare sitter på löner som är långt över rimlig nivå.

Jag har delat upp aktuella spelare i tre olika grupper och skall sedan redogöra dels vad orsaken till min önskan om avskeppning är för att sedan runda av med graden av trolighet att vi vill göra oss av, samt lyckas bli av med dem. Självklart kan jag ha fel i mina ståndpunkter, men som så ofta förr, är inte heller nu så fallet.

De Självklara:
Sebastian Squillaci: Togs till klubben för att, med landskamper och spel på europeisk toppnivå, bidra med rutin och lugn, men har spridit allt annat än lugn med sina otimade brytningsförsök, misslyckade luftspel och drällande med bollen. Spelade knappt alls i år, men hade en förstasäsong i klubben som med all tydlighet visade att han inte är någonting för klubben. Som fotbollskonsumerande arsenalist så satt man med ständiga magsmärtor toppade med rent illamående när han stod med i startelvan.

Wenger slog på stora trumman, gav killen en lön på nästan 60 000 pund i veckan, och talade om en stabil förstärkning till en trupp som behövde soliditeras. Till slut insåg även Wenger sitt misstag och lät Squillacis speltid, med ett par ynka CC-undantag, endast bestå av spel i reservlaget. Squillacis höga lön och tidigare klubbpreferenser gör honom svårsåld, men jag hoppas att, exempelvis, något mittenlag i franska ligan kan bjuda honom en fristad, om än med markant sänkt lön.

Det senaste jag läste om honom var att våra vänner i Leeds United, ledda av den inte helt okände Ken Bates, kunde tänka sig låna honom nästa år och faktiskt kunde tänka sig att stå för merparten av lönen. Behov av att sälja: 100 %. Möjlighet till det: 70-75 %.

Abou Diaby: Den eviga historien om näste Vieira, innehåller ett kapitel om den gode Diaby. Och som så många andra före honom så blev det inte någon Vieira av honom heller. Dels för att han inte alls i spelstil påminner om den gamle Arsenallegenden, utan mest har fått epitetet på grund av sin utseendemässiga likhet, men framför allt för att han aldrig blev bättre än lovande.

Självklart har Diaby ständigt straffats för att en gång i livet ha tvingats möta Dan Smith som under sin tid som Sunderlandspelare, då denne i maj –06, tämligen massakrerade den du unge och lovande Diaby. Efter detta trauma blev Diaby sig aldrig lik och fick en än mer omöjlig uppgift att leva upp till förväntningarna. Ständiga skador hämmade honom och när han väl var spelbar så brukade han ha en högst fluktuerande lägstanivå. Hans största merit som Arsenalspelare torde därför bli att ha totalknockat häradsbetäckare Terry i Carling Cupfinalen –07.

Vi kan tycka vad vi vill om att sälja av en spelare med sådan potential och eventuella högstanivå som många anser Diaby har, men vi kan inte försvara en plats i truppen för en spelare som inte bara har en förkärlek för dumma röda kort, bolldrällande och allmänt temposänkande, utan även spenderar, i princip all, sin tid i rehabrummet. Diabys storhet har blivit Arsenals Jesus, då måna talar om den men oerhört få har sett den.

Många rykten har talat om att vi försökte sälja honom förra sommaren, men hans höga lön, stundtals något osköna lynne adderad med den närmast groteska skadebenägenheten, gör att det är svårt att finna adekvata intressenter. Behov av att sälja: 85 %. Möjlighet till det: 40-50 %.

Denilson Neves: När han, sommaren –06, kom till Arsenal så beskrevs han av Wenger som en korsning mellan Rosicky och Gilberto Silva. Han hade då varit lagkapten för samtliga de brasilianska ungdomslandslag han spelat i och ansågs som en oerhört speciell talang med sin stora tvåvägskompetens och uttalade ledarskapsförmåga.

Vi vet ju alla hur det gick. Han började lite sådär avvaktande men blommade, säsongen 08-09, ut till en synnerligen spännande del av vårt, på den tiden, oerhört spännande centrala mittfält. En hästaspark på Goodison Park, ett nytt femårskontrakt och en elak ryggskada blev sedan början till slutet för unge Denilson. Under hans skadefrånvaro fick Alexander Song sitt genombrott och Denilson fick därefter sikta in sig på att konkurrera med det stora stjärnskottet på Arsenals himmel, Jack Wilshere, vilket väl gick lite sådär.

När Denilson väl fick spela så hade han tappat allt vad box-to-box och passningstempo hette, och uppehöll sig mest med att passa i sedled eller allmänt alibijoggande. Då ingen köpare gick att finna, sommaren –11, så lånades han ut till sin gamla klubb, São Paulo, där han mestadels stökade runt och gjorde sig ovän med allt och alla.

Precis som i fallet Diaby sitter Denilson på ett dyrt kontrakt, men i stället för Diabys skade-cv sitter Denilson på en självbild och klubbpreferenser som kanske inte riktigt matchar verkligheten. Att han inte ens längre har ett tröjnummer i Arsenal får nog anses tala ganska högt om hur mycket framtid han har i den, ingen alls. Hade det inte varit för den lite skeva självbilden så skulle han absolut kunna fungera i någon botten- eller mittenklubb i såväl La Liga, Serie A som EPL och hade han varit engelsman så hade han redan bott i Liverpools röda rotvälta. Behov av att sälja: 100 %. Möjlighet till det: 60-70 %.

Här stänger vi transfersnacksbutiken för idag och hälsar oss alla välkomna till en ny sittning i nästa inlägg. Då skall vi lämna självklarheterna bakom oss för att istället redogöra för de spelare som kanske, eventuellt eller förhoppningsvis skall lämna oss för nya utmaningar och lämna härliga luckor att fylla med kvalitativa nyförvärv. På återseende.

Jag är ingen vän av socialpornografi och privatlivsblottning, men jag skall nu kringgå mina principer och berätta om en dröm jag drömde härom veckan. Betänk att vi just säkrat tredjeplatsen och då, precis som nu, stod inför en Silly Season som kan gå precis hur som helst. Betänk också att det kanske har varit lite mycket av arsenalrelaterad vånda i Casa de D&M, den senaste tiden.

Drömmens ram var någon sorts Arsenal Sweden-möte, inhyst i en före detta stationsbyggnad någon stans på den uppländska landsbyggnaden. Den nedlagda stationen innehöll en mängd små rum, vilka några tidigare inrymt någon form av postverksamhet, medan den ganska mysiga vänthallen nu var omgjord till en ganska mysig möteslokal.

I denna möteslokal skulle Arsenal Sweden hålla ett möte. Kanske ett årsmöte, men kanske mer troligt bara någon form av säsongsavrundande get-together för att knyta ihop alla lösa trådar som säsonger lika den just avslutade, renderar i. Det var ungefär hälften kvinnor, hälften män och de flesta hade med sig dricka och någon form av hämtmat. Det hela började med brobyggande och trevlig samvaro, men blev allt mer stressat, klaustrofobisk och oskönt.

För allt eftersom kvällen led så framgick det att min och herrar forumkändisar Larra och Patrik (vilka är personer som jag aldrig mött i verkligheten)´s respektive mobiltelefoner blivit infekterade av någon form av virus. Detta virus visade sig initialt ha tagit bort all statistik från Arsenal Swedens register (får anta att mitt undermedvetande syftade på laggande hemsida), men ju mer tiden gick desto värre visade sig viruset vara. Det skickade ständigt nya textmeddelande vilka instruerade samtliga närvarande att utföra olika uppdrag, med ett outtalat bombhot liggande över mötet/föreningen/klubben Arsenal (detta var inte riktigt tydliggjort).

Först kändes det sådär mysigt, trevligt och bra.

Vi skulle alla först leta reda på ett antal gamla brev som skulle kunna innehålla vidare instruktioner och ledtrådar, men kanske också överenskomna kontrakt av olika slag. Därefter skulle vi leta reda på en person som skulle ligga gömd i en låda någon stans i ett av de före detta postförvaringsrummen. Detta samtidigt som min, Larras och Patriks respektive mobiltelefoner ändrade form och allt mer såg ut som sådana där grepp som används på klätterväggar.

I de deformerade mobiltelefonerna satt även, om man lyckades pilla bort en liten plastplatta, en minimalistisk lapp med ett larmnummer man kunde ringa om liknande situationer, som den rådande, uppstod. När jag så gjorde så svarade en kvinna att en räddningspatrull var på väg, men att den endast kunde åka till Herrljunga (en liten järnvägsknut i västra Götaland), varför hela föreningen var tvungna att flytta från den uppländska glesbygdens finaste stationsbyggnad, till motsvarande i Herrljunga. Kunde vi inte göra det så skulle den där bomben, som det fortfarande inte talades högt om, med största sannolikhet brisera.

I denna kaotiska oreda dök en kille i blåkläder upp och hävdade att han var expert på att återkalla förlorad statistik på hemsidor. Alla närvarande blev tillfälligt lättade, ända tills vi såg en tröja med XL Holidays skymta fram under blåkläderna, varpå han snabbt identifierades som högst tvivelaktig och med största sannolikhet i maskopi med mobilinfiltrerande fiende.

Och mitt i denna röra irrade jag. Med en deformerad telefon som tämligen sprutade ur sig illavarslande meddelande, med pågående ledtråds- och kontraktsjakt samt med någon, ännu oidentifierad, person gömd någon stans i närheten, endast väntande på att bli funnen. Och som en hjälpande och befriande hand, ringde väckarklockan med det verkliga livet som balsamerande sällskap över den smått svettige fotbollsmissbrukaren.

Analys/konklusion:
Den aktuelle patienten, låt oss kalla honom Herr Arsenalfantasten D&M, visar i och med denna dröm kanske inte något speciellt rörligt intellekt, men däremot ett högst rörigt själsliv. Scenariot är det klassiska, med det initiala välmåendet som i allt snabbare takt övergår till en upplevelse av en stundande apokalyps. Dock går det att finna små tomtebloss av hopp i denna dystopiska sörja, varför tolkningarna kan göras på olika sätt. Här nedan följer några försök till redande och uträtande.

Och vad hade du fått fram för tolkning?

1: Patient D&M bär på en icke tillfredsställd längtan att delta i Arsenal Swedens kommande sommarfest och har ett undermedvetande som stundtals talar högre än habitalt. Behandling: Möjliggöra deltagande på nämnda sommarfest, alternativt till hösten kommande träffar.

2: Patient D&M är, om inte helt knäpp, så i varje fall i snar närhet till galenskapens förmak. Drömmer du en ovan återgiven dröm, så kan du inte ha mycket förnuft och vett kvar, varken i det medvetna eller undermedvetna. Botemedel: Troligtvis vadderat rum och synnerligen långärmat. Med dragkedja i tröjans rygg.

3: Patient D&M behöver fastare stagning till det verkliga livet och har, uppenbart, lidit av överdoserad fotbollskonsumtion den senare tiden. Botemedel: Om tid ännu finnes rekommenderas vitt vin och räkor i familjens sköte. För övrigt rekommenderas handpåläggning av fru D&M och uppmätt säkerhetsavstånd till närmaste fotbollsrelaterat internet på ca 10-12 meter.

4: Patient D&M lider av stor lust att slå ned sina bopålar i glesbyggdsområde, alternativt att bli ett rälsbundet transportmedel. Vilket är ännu ej säkerställt och måste utredas. Botemedel: Hopplöst regnig sommarsemester spenderad i slarvigt isolerad rälsbuss, någon stans i Sveriges inland.

5: Patient D&M ser både sanningen i vitögat och in i framtiden. Ledtrådarna och kontrakten som sökes och funnes är Robin van Persies, Songs och till och med Walcotts snart förlängda/påskrivna kontrakt. Den försvunna personen är nästa nyförvärv, som inte är gömd i en låda, utan i stället en stor internationellt erkänd stjärnspelare. Processen kan, uppenbarligen, vara arbetsam men slutdestinationen blir till stor glädje till alla och en var. Botemedel är ej nödvändigt, endast återställd självbild som följare av riktig storklubb med ständig trofépotential bör återverkas.

Så vad tror du? Vad är din egen tolkning och vad skulle Farbror Freud säga? Finns det hopp om livet? För patienten och för klubben? -Alla förslag emottas med tacksamhet och sändes brevledes till Svante Stins, Stationshuset i Tomteboda. Eller så använder du kommentatorsfältet här nedan. Tack för bifallet.

Bilder: Flickr.com. Den fryntliga stationsbilden av ”Dave Hanmer”

och Freud i modellform av ”Ross Burton”

Jag vet att det finns ganska många av oss, att vi är fler. Vi som vänder och vrider, letar efter mönster och suktar efter orsakssamband. Vi tycker oss finna ett guldkorn av begriplighet i de olika scenariernas kvicksand och vi analyserar, försöker förstå och förutse. Ibland lyckas vi, men de flesta gånger gör vi det inte.

Jag vet att livet inte alltid är enkelt och livet med en nära relation till ett fotbollslag är det definitivt inte. Men i sann fikarumsretorisk anda hävdar jag med bestämdhet att det är bättre att ha en osund relation till ett fotbollslag och en sund till sin fru, än tvärtom. Så när Arsenals säsong 2011-2012 nu skall summeras, letar sådana som du och jag efter samband och till det har vi all rätt. Vi letar efter linjära kausaliteter och begripbara stolpar utmed vår synnerliga krokiga vandring och vi har alla mandat i världen till detta, hur osunt det i andras ögon än kan anses vara. Av den andledningen har jag funderat kring hur det hela var möjligt, att vi, trotts det sommarfönster vi genomled, faktiskt hamnade högre upp i tabellen i år än förra året. Trots förlusten av lagkapten Fabregas och trots förlusten av greadynasri (samt Clichy).

Att starten blev som den blev är inte konstigt att förstå. Vi sålde tre spelare ur startelvan, blev av med en fjärde till långtidsskada och vi gjorde det utan att ersätta någon av dem. Gervinho köptes inte in som ersättare för Nasri utan som komplement till densamme och när ligan startade borta på St James’ var vi ett lag utan helhet och utan inköpte ersättare, varken till de flyktade eller till de skadade. Sedan kom Old Trafford-incidenten följt av fönstrets sista skälvande dygn och vi fick in mittback, vänsterback och ett par centrala mittfältare. Skadan var förvisso redan skedd, men Arsenal fick allt mer grepp om tillvaron och så även vi fantaster.

Arteta stagade upp mittfältet, Mertesacker försvaret och Santos sprang som en tätting längs med vänsterkanten. Läget såg bättre ut, men mycket hängde på Robin van Persie och så gjorde det på många sätt hela säsongen.  Vi visade med all tydlighet vad avsaknaden av en central kreatör på mittfältet kan betyda för ett lag. Trotts detta reste vi oss upp, vi tog fler poäng än 17 andra lag och vi lyckades till slut kravla oss upp i nästa års Champions League.

Men hur kunde det hela hända? Hur möjliggjordes hela denna metamorfos och hur kom det sig att laget som ett tag låg på 18:e plats till slut landade på tredje? Vad var de avgörande faktorerna och vad gjorde oss till det Arsenal som, oavsett det digra avståndet till seriesegraren, faktiskt får klart godkänt?

En faktor var van Persies underbara förmåga att göra mål, Artetas ankomst en annan och lagets förmåga att spela dåligt och ändå ta poäng är en tredje. Jag vill till detta lägga ännu en orsak för jag vill berätta om en markör då vår vandring vändes åt ett annat håll. Om en tidpunkt då vår säsong blev någonting annat än den såg ut att bli. Jag vill skriva om spelarövergången som vände vår säsong.

31 januari, i vinterfönstrets allra sista minuter skickade Everton iväg Louis Saha till Tottenham, på ett sex månader lång lån, för att i gengäld få låna tillbaka Steven Pienaar. Saha ersattes av Nikica Jelavic som hämtades från Glasgow Rangers och började ösa in mål för den blå Liverpoolklubben och i andra änden av affären skickade Harry Redknapp iväg Roman Pavlyuchenko till Lokomotiv Moskva och ansåg sig, i och med Sahas inträde på White Heart Lane, i Saha och greadybayour, ha ett forwardspar värt namnet.

Och där har du spelarövergången som vände vår säsong, där har du den affär med vilken Happy Harry räddade Arsenals säsong 2011-2012. För i och med det nya forwardparet började Redknapp allt mer bänka kreatören Rafael van der Vaart och spela 4-4-2 istället för det tidigare 4-5-1. Resultatet blev ett centralt mittfält som vann allt färre matcher åt Harry, en van der Vaart som inte bara förlorade sitt glada humör utan även sin smått dj-volusiska form när han väl fick spela och ett, för spurs, högst oönskat trendbrott.

I och med Redknapps matchande av Saha fick han initialt ett antal fler mål, men han ruckade även strukturen i en fram till dess, smått orubblig lagmaskin. En maskin som successivt började hacka allt mer och som i och med 5-2-förlusten mot världens bästa lag, totalt föll ihop. Just den matchen blev lika symptomatiskt för Tottenham som den blev för Arsenal. För de började med det vackra spelet och en tvåmålsledning, men lämnade en tickande bomb i form av ett vidöppet mittfält för Arsenal att laborera i. Och när van der Vaart väl byttes in i halvtid var tvåmålsöverläget redan tappat och skadan redan skedd.

När väl den gode Harry insett sitt misstag, tillsammans med att Saha återvände till sitt normala läge av skadefrånvaro, och spurs återgick till 4-5-1, var de redan satta i sådan gungning att det klassiska spursfallet inte riktigt gick att stoppa.  För om vi skall förhålla oss på ett sanningsenligt sätt så är Arsenals tredjeplats inte så mycket Arsenals vinst, som Tottenhams förlust. Vi tog förvisso tredjeplatsen men den gavs till oss av spurs. Av Happy Harry och dennes rastlösa instabilitet och av spelaraffären som förde Louis Saha till N17, sköt spurs i sank och oss till nästa års Champions League. Så kan det gå.

Up You Gunners!

Bilder från Flickr.com: Årets piké av ”Blog Gallery”

medan årets halsduk är tagen av ”Jairo Bonilla”