Senaste blogginläggen

Idag är bara en av alla dessa dagar av storhelg. Eller så är det inte alls det. Fyllskalle D&M har likt en parallellslalaomspeciallist kryssat sig genom de röda dagarnas familjinferno och landade hos manu-mats lagom till att bevittna en straff som inte var straff åt ett lag du inte vill skall ha straff, men som ändå kunde ha positiv inverkan på just ditt lag, eller snarare ditt lags kommande motståndare, varför man jublar i högan sky, och accepterar den moderna fotbollens slagsidas eventuella positiva inverkan.

Så när vårt älskade Arsenal besteg Emirates vackra matta gjorde vi det i sällskap av ett shitty som, just då, låg hela åtta poäng efter den ligaledning de nästan hela säsongen abonnerat på och vi, som redan varit nere på nio och vänt hur många gånger som helst. I ett brant slagläge. I ett läge av win or die. I ett läge där helgen kanske varit småmysigt okej, men ändå kunde gå helt käpprätt åt helvette om vi inte passade oss rejält.

Ni vet alla hur det gick. Ni såg stora stygga dollarshitty grina oss i ansiktet, med en Arsenaloffensiv som liksom kom av sig efter att Song tämligen massakrerats av galenpannan Balotelli, och ni såg ett Arsenal resa sig ur den aska som endast en begynnande undergång kunde producera. Och ändå.... Så magiskt, så rättvist och så tämligen poetiskt. Så självklart och så egentligen uppenbart. Arsenal är Arsenal och alla små futtiga utmanare fick vad de förtjänade. Gud är god, och bevare oss Mancini.

Pengar kan inte köpe klass. Bild: Fyllskalle D&M.

Szczesny: 3,5/5. Först hade han inte så mycket att göra, men sedan, när kontringen väl kom, så var han helt rätt kille på helt rätt plats. Tog yta och tog befäl på ett föredömligt sätt. Ännu en bra match av den gode polacken. Killen med kollen och killen med leendet.

Sagna: 4/5. Fick ta så oändligt mycket stryk av tidigare nämnde italienske idiot. Höll sig hel och helade hela vår högerflank ifrån onda angrepp oavsett de hette Balotelli eller na$ri och vi inföll i den säkerhet, endast en säker och rakt igenom felfri högerback kan ge oss.

Koscielny: 4/5. Gjorde inte så mycket väsen av sig, men höll sig ändå ständigt på rätt ställe och tätt intill precis rätt shittyrygg. Är liksom Mertesacker fast mer Koscielny, fast ändå inte, fast på ett bra sätt. Så dj-la nasty, när vi som bäst behövde det.

Vermaelen: 4/5. Höll på att kosta oss segern. Först i första halvlek när han, högst olyckligt, hamnade i vägen för RvP's nick och sedan i andra när han missade chansernas Royce Rolls. Var ändå ständigt uppumpand precis på det sättet vi älskar att se honom.

Gibbs: 3,5/5. Byttes ut tidigt i andra, vilket jag måste erkänna att jag inte riktigt förstod meningen i. Skadad? Sparas inför onsdagen eller bara ett resultat av trupprotation? Oavsett, så tycker jag att han gjorde en bra match med ständiga överlappningar på en vänsterkant som dels höll tätt, men framför allt var gott hotfull framåt. Håll dig hel, pojkvasker.

Song: 5/5. Storhelgens betongkeps av för en spelare som jag trodde gjort sitt för säsongen, när EPL's domarkår fortsatte se mellan fingrarna och Balotelli fick gå bananas på Arsenalben. Hade en dipp efter smällen men återkom i magnifikt tillstånd i en andra halvlek där han både registrerade offensiven och styrde defensiven. Stort spel av en stor man. Ständigt upprätt, ständigt i still, ständigt i klass. Tack Song.

Arteta: 5/5. Vad mästerforumist zimzon än säger, så kan ingen ta ifrån Arteta dagens insats. Han var stundtals generande säker i sitt brytningsspel och fick manu-Mats att tämligen gå upp i brygga av latent liggande Arsenal-kärlek. Att just Arteta fick göra det avgörande målet fick bara soffpotatis D&M än mer förförd av denne dansbandsikon. Denne Songs parhäst, som endast fick se sig besegrad av just Song, eller vette f-n, kanske tog han hem MoTM ändå. Underbar vristträff som skickade skit-shitty till den titellösa bakgård endast miljarder investerade pund kan förnimma den reella smärtan av. Du sover gott i natt, Mikel.

Rosicky: 4/5. Ständigt med huvudet högt, ständigt på väg fram och ständigt hårt tagen av shittys centrala diamant. Fick mycket stryk, men slutade aldrig att löpa, slutade aldrig att transportera boll och slutade aldrig att vara det bultande hjärta vi så oändligt behöver. En stor insats i det tysta. Av en stor fotbollsspelare.

TW14: 2,5/5. Hade sina goda stunder och hade sina sämre. Var inblandad i en del spännande anslag, men föll så ofta till föga för gamla synder av förutsägbarhet. Och shittybackarna må var skit, men dumma är de inte. Så därför föll lille Theo lite väl offer för sin egen endimensionellhet. Stort plus för hans defensiva arbete. Grymt löpt.

RvP: 3/5. Kungen av Kungar hade stolpträffen vi alla önskade skulle förlösa oss. Men som ni vet så vart det bara en stolpträff och intet av mål. Var ändå underbar att se. I all sin vilja att leda laget framåt, i alls in strävan efter att anfall efter anfall vara både nr 10 och nr 9. Man kunde verkligen, trots alkodimman, se shittys monumentala respekt för allt vad han vidrörde. Och det var viktig för oss, det skapade ytor och det gjorde andra spelare tillgängliga.

Benayoun: 3/5. Var väl lite som Walcott, fast med fler alternativ. Jobbade frenetiskt åt alla håll och kanter och var just den komplementspelare vi så ofta sagt oss sakna. Byttes ut för tidigt, mot fel spelare, men annars helt rätt in i gameplanen.

Wenger: 4/5. Kanske borde AOC kommit in i stället för Ramsey och kanske blev vi chockade av Kebabfets tidiga inflik i matchen. Men vad f-n, shitty nedlades och alla är nöjda, glada och pre-Wenger, så länge poängen rullar in. Kanske har du faktiskt satt oss i förarsätet, kanske har du lyckats, ännu en gång, genom ännu en säsong, med ännu ett katatoniskt transferfönster i ryggen? Ta mig till havet, och gör dig till kung. Vad du än gör, mannen, så gör du det gott. Och så vitt jag vet, så vann vi idag. Eller hur!

Nu är ännu en storhelg lagd till handlingarna. Svärmor är lugn och fin i TV-soffan, ungarna sover och jag är smått plakat. På finöl, på avklarade familjeträffar och på ännu en underbar eftermiddag som Arsenalsupporter. Jag fick se mitt lag genomföra en smått perfekt insats. Med ett perfekt avslut och med ett perfekt resultat.

Jag älskar Arsenal, och jag är så förbannat stolt. Up you Gunners.

Under min tonårstid ägnade jag all vaken tid, bortsett från födointag, mopedåkning och obligatorisk skolgång, åt hårdrock, folköl och åt att försöka göra det motsatta könets representanter uppmärksamma på min existens. Om vi för en stund lägger folkölen och det motsatta könet åt sidan, och siktar in oss på hårdrocksutövandet, så kommer vi in på elbasen. Din bloggvän D&M var bassist. Och bassister vet man ju hur de är, speciellt om de ger sig hän åt hårdrock.

Den godhjärtade bassisten (jag) försökte vid ett par tillfällen lära en annan ung man, vi kan honom T, att hantera basen, och genom det få tillgång till den genväg till det motsatta könets hjärta och den förhoppningsvis medföljande kroppsliga upptäcktsfärden. T var väl kanske inte den mest läraktige elev jag haft och han var nog inte den vassaste kniven i lådan heller. T hade det inte alltid så lätt för sig. Han förstod inte alltid hur saker och ting hängde ihop och hade inte alltid förmåga att uttrycka detta på ett sådant sätt att adekvat hjälp kom till undsättning.

Det var T som en sommarkväll, när han skulle referera till stadens då ganska nyanlagda golfbana, sade; ”du vet det där stället, där alla snygga bilar står”. Och som en slaskig vinter i slutet av 80-talet, storögt tämligen flög upp ur skolbänken och hängde sig ut ur fönstret, bara för att en brandbil med påslagna sirener, åkte förbi i vinterrusket. När någon undrade över T´s enormt kraftfulla reaktion, förklarade han den genom att väcka undran ”kan det verkligen brinna på vintern? Det är ju så kallt?”

Som ni förstår så var livet inte alltid så skonsamt mot T. Men det som var mest utmärkande för honom var inte hans eventuella oförmåga att förstå eller andra kognitiva tillkortakommanden.  Det mest utmärkande för T var att han var snäll. Aldrig att han lät sina egna konstanta svårigheter att koppla ihop en rak fyrtakt a la Accept med ett trefingrasspel, ta sig uttryck i ilska. Aldrig att hans totala oförmåga att greppa att Steve Harris galoppbas inte berodde på användande av plektrum, resulterade i utagerande gentemot andra medmänniskor.

Någon som saknas?

Nej, för T var, och är förhoppningsvis fortfarande, snäll och en god människa. Inte supersmart, kanske lite småkorkad, men också förmildrande snäll. Det kan man tyvärr inte säga om manshittys Nigel De Jong. Att han verkar kognitivt tveksam, lätt debil och intellektuellt stelopererad kan vara en sak. Men att han adderar det med elakhet, i många fall nästan en pennalism eller en perverterad strävan efter att åsamka en annan människa skada, det är inte snällt, det är dumt, ja rent ut sagt elakt. Att han dessutom får hutlöst j-la betalt, det gör ju inte saken på något sätt bättre.

För där T till slut fann en meningsfull tillvaro, i någon verkstad i en ganska avskiljd del av den stora världen, pysslandes med lite metallbitar i olika former och storlek, där huserar De Jong på en av världens största och bäst belysta fotbollsscener, The Barclays Premier League. Där T, smart nog, såg till att inte utsätta sig för alltför stora utmaningar av hans eventuellt svagare sidor, där tämligen kastar sig nämnde De Jong in i situationer där han prövar sin förmåga att samspela med andra människor.

Nog kan väl jag ibland tycka att det är frigörande och uppmuntrande när människor utmanar sina egna begränsningar och testar sina förmågor till det yttersta. Men det De Jong har slagit sig in på är helt fel väg. För hans testande av sina, troligtvis ganska påvra mellanmänskliga förmågor, har för länge sedan gått från att vara uppfriskande eller smått humoristiska såsom i lyteskomik, till att vara en källa till grava personskador och bara tragiska.

Nu möter vi De Jongs mansour på söndag och det är bara att hoppas att han får sitta bredvid na$ri på bänken. Får han spela så vår vi be till högre fotbollsmakter att han inte får möjlighet att skada någon av de våra och att Mancini lyckats avleda honom från interpersonella situationer där våra spelare kan vara inblandade. Eller rent av fått för sig att skona oss, resterande fotbollsvärld och De Jong själv från hans ohämmade destruktion.

För om De Jong nu, uppenbarligen, saknar T´s förmåga till insikt, varför tar ingen annan person över ansvaret? Fixar inte Mancini det heller, så varför går ingen annan bara in och plockar bort honom från scenen? Väck med illbattingen, iväg, finn dig en annan skrubb att stå vänd mot väggen i. Någon som lyfter upp honom och ställer honom i ett hörn av världen där han inte i varje sekund utsätter andra för ständig fara? Kan det vara så svårt? T? Har du något förslag? Har du plats för De Jong i någon verkstad? Kan han få sticka och brinna på vintern?

Efter förlusten mot QPR fanns egentligen ingen annan bot än att ta sig bort från allt elände och sluta tänka på fotboll ett tag. Nyss hemkommen från några härliga dagar i Berlin har jag lyckats med mitt uppsåt. Arsenal var förpassat till periferin.

Abstinensen är kanske den allra svåraste delen av ett beroende och jag är naturligtvis fast igen, en blick på väggen där Sagna hänger jämte John Jensen fick mig in på banan och nu har jag kollat upp vad som hänt vilket inte är någonting.

Arsenal har inte spelat match, inte råkat ut för några skandaler eller fått fler skador av rubrikskapande natur. Istället har vi kunnat lura på hur vi ska besegra Manchester City i helgen och därmed skänka Manchester United titeln.

En klart obehaglig bieffekt av en seger för oss är ju att Rooney, Evra och Ferguson får lyfta bucklan igen efter en blandad höst, en utmärkt vår och ett spel som får Chelsea att se brasilianska ut i sitt spelsätt.

Pest eller kolera gäller och nu ska vi bara tänka på oss själva och försöka undvika att titta norrut. Vi har nämligen ett helt koppel uppretade vargar efter oss och med Newcastle i gryende form kan vi helt plötsligt befinna oss på Europa League mark snart om vi inte passar oss.

När allt såg så bra ut så skjuter vi oss i foten på Loftus Road. Typiskt Arsenal och så oerhört trist att vi har spelare som viker ner sig när det gäller. Jag unnar verkligen det här laget att åtminstone en säsong få allt att stämma, och jag unnar verkligen Wenger att få den här övergången från Highbury till Emirates att klicka till sist och ge oss den där pokalen som kan vara början på något nytt.

Pokaler är inte allt, men på något vis tror jag att den yttre press vi nu ständigt lever i där vi påminns om hur många år sedan det är sedan vi vann något hänger som ett ok och en förbannelse över oss. Det gäller att komma över till andra sidan och trots tre försök sedan dess har vi inte lyckats.

Wenger vill gärna ha klart med så många transfers som möjligt ganska snart efter säsongen. Han säger till och med att det pågår en hel del aktivitet även om vi förstås fokuserar på säsongsavslutningen. Det är positivt och jag är nog en av dem som knappt kan vänta på att vi ska ha grejat topp fyra placeringen och fått några fina nyförvärv och några fina utskeppningar.

Några vill få matchen mot City till att det skulle handla om revanschlusta efter att City köpt ett halvt lag av oss, men det är knappast fallet. Vi slåss på två olika arenor, ekonomiskt och sportsligt. Däremot tror jag att City känner att de vill slå oss med de spelare de har köpt in för att visa att de var välinvesterade pengar. Vinner de inte ligan så vill jag påstå att de inte har några välinvesterade pengar alls, Det är en flopp att inte vinna Premier League efter deras storsatsning, deras tabellposition under säsongen och deras magra cupfacit. Mancini tränar inte den klubben till hösten om de inte vinner.

Alla ni som tidigare ropade på Wengers avgång kanske vill ha in honom istället?

Efter en helg som i princip var shit rakt igenom, där vi förlorade, spurs och che£sky vann och där fotbollsallsvenskan, för undertecknad, började i nedstämt moll, så kräver denna vecka ett återupplivande av den gamla listtraditionen D&M Shit-Chat. Där jag listar tre saker som är smörja och tre saker som är så bra att de borde snackas upp ett par steg. Så sätt er ned i båten, spänn fast livbojen runt den ymniga buken och lösgör dragglinan från din emotionella högerfot, för nu kör vi.

Shit: 

3: Vår brist på konstans. Jag vet att detta kan anses se ut som bortskämdhet, att man efter att vi vänt säsongen och radat upp ett pärlband av vinster blir surmulet bitterstinkande för en förlust på Loftus Road. Men eftersom vi själva, genom bedrövlig start på säsongen, satt oss i nuvarande situation, är vi pressade att vinna nästan alla matcher vi spelar. Och då måste man även vinna de matcher man spelar dåligt i. Som mot foolsen och Toons. Vi måste ha dåliga dagar och ändå komma hem med tre poäng.

Vi måste vara konstanta, dvs. pitcha upp våra dippar till en dräglig nivå, där matcher mot nykomlingar och/eller lag runt nedflyttningsstrecket, bara vinns och lagen avfärdas av den enkla anledningen att vi faktiskt är ett bättre lag. Så är det inte idag och just denna brist kan komma att kosta oss en plats i den moderna fotbollens finrum, Champions League.

2: Wengers envishet. Här är jag medveten om att jag kan bita mig själv i svansen, hugga mig själv i foten, bita den hand som föder mig eller vad det nu heter. Oavsett så riskerar jag detta eftersom det på många sätt är just Wengers envishet som gjort både honom och Arsenal till så stora som han/vi är. Men det faktum att Wenger uppenbart har favoritspelare som bara han ser något gott i, och därför väljer att matcha dem, kan visa sig ha enorma konsekvenser för oss.

Exempelvis värvade han in en EPL-van Benayoun som habil och acceptabel back-up och truppspelare, men när en startspelare som exempelvis Gervinho, eller för den delen den extremt lovande AOC, visar tecken på trötthet och behöver avlastning, så använder han inte den inlånade back-uppen, utan sätter en central mittfältare, som säkert kan bli någonting bra med tiden men just nu är att anses som stående på tillväxt, som vänsterytter. Resultatet blir pannkaka, minus mys och tacksamt syltkladdiga barn vid middagsbordet. Wengers envishet och principer gick före klubbens bästa och det gick väl lite sådär.

1: Wengers ständiga vilja att matcha spelare för vad de kanske kan bli, och inte för vad de just nu faktiskt är. En gång i tiden fylldes vår startelva rakt igenom av spelare som var bra och som togs ut för att de just då var grej of the day. Sedan gick åren, fotbollens totala paradigm skrevs om och Wenger var, eller ansåg sig vara, tvungen att lägga om kurs. 

Vi slutade köpa världsstjärnor och övergick till att skapa dem, som det så fint hette. Fortfarande är allt gott, men de senaste säsongerna har vi allt mer sett spelare i startelvan som förvisso kanske kan bli bra, såsom i tidsformen futurum, men som i presensformen inte alls är det. Vi har tvingats se Diaby som vänsterytter, vi har sett Denilson prenumerera på matchavgörande box-to-boxfunktionen trots att han bara lyckades mot Everton borta säsongen 09-10 och vi ser just nu Aaron Ramsey ständigt få gå före i kön. För att nämna några.

Bring me the hammer and a nail. Bild: D&M

Självklart behöver unga spelare speltid för att utvecklas, men detta inskolande måste ske med varsamhet, det måste vara baserat på att dessa unga får göra det tillsammans med erfarna spelare att luta sig mot och det måste göras på ett sådant sätt att klubben inte, på något sätt, drabbas i realtid. Där är vi inte idag och det är en av förklaringarna till att vi inget vinner.

Som ni såklart förstår så hänger dessa tre punkter ihop och flätas snabbt samman till ett tätt, tätt nät av oskönt förlorande. Vi fångas upp i medelmåttlighetens förljuget gungande hängmatta och vaggas där till den sövande acceptans som alltid föregår undergången.

Chat:

3: Fri-TV. Enligt TT har nu ett åttaårigt avtal i dagarna ingåtts, där den publika eller semipublika televisionen är garanterad att visa såväl damernas som herrarnas fotbollsvärldsmästerskap till och med 2022. Fotbollsfantaster landet runt behöver alltså inte lägga om budget eller gå i clinch med HSB, Hon Som Bestämmer, för att genomföra de ekonomiska uppoffringar som tillgång till betaltelevision för många kräver. Bröd och skådespel eller en sista solid utpost i en övrigt förvirrad värld.

2: EPL. Jag vet att endast ett av de åtta kvartsfinallagen i Champions League var engelskt och att detta lag, till på köpet, var skitlaget che£sky. Men jag tycker det är underbart att mitt favoritlag spelar i den liga vi gör. Där, i princip, alla kan slå alla. Där inte två lag får 50 % av hela TV-avtalskakan och därmed spelar i en helt egen och avskiljd division, och där resterande arton lag delar på resterande hälft och således gör upp i en egen division 1B. Att mitt lag inte spelar i en liga där arenor är söndertrasade slagfält, där spelare tar emot miljontals kronor för att göra självmål och där alla skyller på alla i en aldrig sinande stinkström av kliade ryggar och cementerad nepotism.

Jag njuter av att följa en liga där, i princip, varje match har oviss utgång. Där lag slår lag som sedan besegrar lag som slog det förstnämnda och där så många avgörande kamper fortfarande är oavgjorda och up for grabs. Jag njuter av matcher i furiöst högt tempo, av bländande artisteri och av fotboll av yttersta världsklass. Jag njuter av English Premier League, underhållning när den är som mest relevant.

1: Wengers, vad det verkar, återfunna framförhållning. Denna punkt är inte kommen ur ett dåligt samvete för att jag givit klubbens Boss två av tre platser på shitlistan, utan endast för att det, trots rådande jämmer och elände, börjar lukta vår och kännas som lite liv i klubben. Självklart vet jag att rykten bara är rykten, men många av Wengers uttalande kring kommande sommar i relation till det kaos han kände under föregående, talar för att vi kanske, trots allt, har en ganska trevlig sommar att se fram emot.

En sommar där Wenger slutför affärer före fönstrets elfte timme och kanske till och med sätter stora delar av truppen före sommarens mästerskap. Där kan kanske handlar in det vi behöver utan att först ha säkerställt inkomster genom att kränga iväg truppens dökött. Vi skulle då inte bara få en färdig trupp när ligan börjar, utan även slippa de emotionella berg och dalbanor vi, under senare åren, fått vänja oss vid och som tär så enormt på oss arsenalister världen runt.

Visar Wenger aktion och inte bara ord, så visar han även en tydlig återgång till det synsätt som gjorde oss så framgångsrika under hans första halvlek i klubben. Jag skulle älska att sitta under kommande EM med två, tre redan inhandlade storspelare, som blommar ut än mer i Svenne Banans fotbollskonsumerande sommaren igenom. Så en Wenger som lämnar sovsäcken på surarbänken och genomför de affärer som klubben behöver när klubben faktiskt behöver det, och till det finns det faktiskt tecken som tyder.

Nu lämnar vi, och med denna lista, föregående helg av vidriga resultat och ser fram emot en omgång. Där vi nedlägger shitty, där Wigan intar Stamford Bridge och där spurs åker på storknock på The Stadium of Light och återförs till det behöriga avstånd vi alla känner att vi behöver dem på. Mer om vårt kommande möte med shitty utlovas i morgon kväll alternativt lördag förmiddag.

Up you Gunners!

För elfte året i rad har Arsenal Sweden vuxit jämfört med den föregående säsongen. Det gör mig stolt och är det tydligaste kvittot som vi som har varit delaktiga i detta kan få på att vi har gjort mycket rätt. Jag skriver inte allt, för visst har vi gjort misstag längs med vägen, men inte utan att ha analyserat och försökt att lära av dem.

Vi har nått en storlek som många svenska supporterklubbar bara kan drömma om och har mer än dubbelt så många medlemmar som exempelvis Black Army och Änglarna. Enligt Wikipedias sida om Bajen Fans (tänk på källkritiken, brukar jag säga till mina elever) hade Hammarbys fristående supporterorganisation drygt 6000 medlemmar i fjol, och var därmed, enligt sajten, den största svenska supporterklubben någonsin. Vi ska kanske ta de uppgifterna med en nypa salt, men om de stämmer är Arsenal Sweden sannolikt den största supporterklubben för ett utländskt lag som har existerat i det här landet.

Samtidigt är det inte ett självändamål för mig av klubben ska öka i antal medlemmar, utan det gäller att vi växer i en takt som vi klarar av att hantera. Sedan 2003-04 har vi ökat med mellan 500 och 1000 medlemmar i princip varje säsong, och det ledde hela tiden till en ökad arbetsbörda för oss som jobbade med föreningen. Det innebar i sin tur att allt arbete lades på att hålla verksamheten flytande, och att vi inte orkade komma med särskilt många nya satsningar eller initiativ.

Sedan ett år tillbaka sköts dock mycket av den tidsödande verksamheten av Jocke Lander i och med heltidsanställningen av honom. Det har inneburit att vi som sitter i styrelsen har fått större möjligheter att fokusera på utvecklingsarbete än på att sköta administrativa sysslor.

Det har tagit tid för styrelsen att landa i dessa nya förutsättningar men jag tycker att vi mer och mer börjar komma på rätt spår när det gäller föreningens framtid. Vi jobbar med lösningar för att effektivisera styrelsearbetet, men också för att ge fler medlemmar chansen att påverka. Det kommer leda till att Arsenal Sweden utvecklas, och det ger i förlängningen nya medlemmar.

Vi har alltså goda möjligheter att bli ännu större, men samtidigt finns det ett tak för vad dagens organisation klarar av. En alltför stor ökning på för kort tid leder till växtvärk och skulle påverka den service medlemmarna får idag.

Min förhoppning är att vi fortsätter växa i den takt vi har gjort under de senaste åren så att vi klarar av att göra medlemmarna nöjda men samtidigt får större möjligheter att investera i verksamheten. Det är en balansgång som vi måste klara av.

Ouch. Det är här dagens blogg - eller krönika om ni så vill - börjar och egentligen redan kan sluta. Det har varit två helgalna veckor som man lika gärna skulle kunna skriva en bok om. Kramar med en full Ray Parlour, en helvaken natt på grund av ett onödigt Red Bull-intag, en grov minnesförlust efter en utekväll och en resa genom ett London vars baksidor utmärkt sig mer än framsidorna. Lägg där till en stabil vinst mot Aston Villa på Emirates och en oväntad förlust mot QPR på Lofus Road - och ni har min vecka sammanfattad med ett par meningar.

Det hela började för en och en halv vecka sedan då Arsenal Swedens tionde(?) medlemsresa ägde rum. Uppemot tjugo svenska gooners fanns på plats och levde livet under ett par dagar i ett väldigt soligt London. Det var i hotellbaren på Jury's Inn i Islington som vi möttes upp på fredagen. På schemat stod en kväll i The Armoury samt en middag med Ray Parlour på Antonio's Ristorante.

En salig blanding mellan yngre och äldre Arsenal-supportrar fanns på plats då vi efter ett par öl på hotellet beslutade oss för att ta en taxi ner till Emirates Stadium. Väl framme möttes vi av gratis champagne, rabattkuponger och tre legendarer på scen framför kassorna. Ray Parlour, Nigel Winterburn, Sammy Nelson och Bob Wilson var alla på plats för att dela med sig av sina åsikter om dagens Arsenal.

Legends Night at The Armoury. Foto: Richard.

Trots att jag sällan tar till plånboken och köper kläder på The Armoury kunde jag inte motstå en 20%-ig rabatt som innebar att jag köpte mig en träningsjacka, lite strumpor och andra vardagliga saker. Efteråt gällde det att hitta sin väg till Antonio's på Upper Street där alla förutom Jocke Lander, Axel Asplund och Mats Wilner samlades. Vad dem hade för sig kan ni läsa i nästa nummer av Kanonmagasinet.

Efter att ha väntat i evigheter fick vi till slut både vår mat och Parlour. En fantastisk föreläsning, massor av frågor och en trevlig afton. Jag vill inte avslöja allt som hände (pga en kommande KM-artikel!), men vi kan säga så att Ray blev arg på mig, men ursäktade sig sedan med att krama mig flera gånger. Sedan köpte jag honom en öl innan han drog vidare. Surrealistiskt!

Ray Parlour & Kicken.

Dagen efteråt var det dags att möta Aston Villa. Som vanligt befann jag mig på Tollington där jag tyvärr blivit stammis. Det är inte längre bara alla bartenders som känner mig, utan nu är det allt från vakter, ägare och besökare jag aldrig mött på som vill få en kram, handslag eller någon historia från någon av säsongens alla bortamatcher. Kul, men lite skrämmande!

Uppladdningen var som vanligt bra och det hela toppades med en skön 3-0-vinst mot ett Aston Villa som spelade uruselt. Höjdpunkten var utan tvekan Mikel Artetas frispark och segerscenerna bara ett par meter framför mig på North Bank. Något säger mig även att André Santos kände igen mig efter att jag skrikit hans namn minst en miljon gånger i en reservlagsmatch på Underhill Stadium veckan före.

North Bank. Foto: Kicken.

Fotboll är en livsstil, men ibland måste man ställa sig framför spegeln och erkänna att man har en skruv lös i skallen. När man börjar besöka dammatcher, reservlagsmatcher, ungdomsmatcher och sitter bakom Twitter 24/7 för att läsa det senaste om Arsenal känner man sig relativt skadad. Men det är sådan jag är och alltid varit. Det är kul ... ända tills man förlorar, vilket var exakt det som hände förra veckan. Men på lördagnatten efter matchen mot Aston Villa trodde jag inte ens att jag skulle hinna leva till nästa lördag.

Anledningen var enkel. Jag hade gjort det riskfyllda och dumma misstaget att dricka fem burkar Red Bull på en kvart, bara för att piggna till efter hemmamatchen. Jag var nämligen bara sekunder från att sjunka ihop och somna under matchen, något som hände mig för första gången någonsin (och jag har ingen aning varför). För att piggna till gick jag förbi den lilla hörnkiosken på Hornsey Road där jag dumt nog gjorde misstaget.

När jag kom hem på natten trodde jag att somna skulle bli det enklaste som fanns i hela världen. Istället låg jag vaken tills sju på morgonen, trots att jag var hur trött som helst. Det var en av de värsta nätterna i hela mitt liv, och den enda anledningen varför jag skriver detta är för att varna andra att inte göra om det! Ni kommer att ångra det, rejält.

Söndagen efter var jag ändå med på medlemsresans quiz och åt en fantastisk middag på en tapasresturang, men jag fick nöja mig med att dricka vatten hela dagen. Det fungerade, åtminstone ett tag.

Vatten. Foto: kicken.

Efter en tung arbetsvecka då exakt alla Arsenal-supportrar sett fram till lördagen kände man en enda stor lättnad när väckarklockan ringde på morgonen. Vanligtvis hatar man det där grinet från klockan, men när det vankas bortamatcher är det den mest ljuvliga melodin man kan höra. Jag brukar sällan göra någon form av plan inför matcher, men den här gången hade jag faktiskt planerat hela dagen i detalj!

Det började med en tubresa till Shakespear's Head i Holborn där jag mötte upp tre vänner. Vid tioslaget åt vi en traditionell engelsk frukost till smaken av ett par cider. En och en halv timma senare blev jag dock tvungen att överge dem för att träffa upp ett par andra vänner i Tollington. Tunnelbaneresan till Holloway Road kändes som världens kortaste.

Även där hann man med ett par uppfriskande drinker, sköna samtal och många skratt innan det vid ettiden var dags att bege sig ner till Shepherd's Bush. Först till King's Cross för att byta till Hammersmith & City Line. Bara ett par stopp innan vi skulle kliva av hörde en kvinna i bakgrunden vårt samtal om att träffa resten av gänget vid Wetherspoons utanför Westfield. Hon gav sig in i samtalet och sade att vi istället skulle gå av vid Wood Lane, någonting vi mer eller mer blev tvingade att göra då hon ständigt repeterade att vi måste gå av vid nästa station.

Väl nere insåg vi att hon hade lurat oss. Måste ha hållit på Tottenham. Måste. Istället fick vi gå igenom hela Westfields - som är Europas största shoppingcentrum för er som inte känner till det - vilket bara det tog en kvart. Inte hjälpte det att man var salongsberusad och försökte hitta vägen fram till Shepherd's Bush genom alla tusentals gånger.

Väl framme kände man igen väldigt många ansikten från andra bortamatcher man varit på. Det är lätt hänt när man åker på i princip varenda match, men det känns väldigt kul att träffa likasinnade och prata om allt som har med Arsenal att göra - och lite till. Vi hann tyvärr inte förfriska oss länge innan det var dags att ta den femton minuter långa promenaden till Loftus Road.

Loftus Road. Foto: kicken.

Väl framme trodde jag det skulle bli skönt att uppleva ännu en klassisk engelsk arena, men det var allt annat än det. Man fick i princip mörda folk för att kunna röra sig framåt i gångarna. Vyn från både Lower Tier och Upper Tier var usel. Toaletterna var allt annat än fräscha. Allt var mer eller mindre uselt. Stämningen var okej, men bättre än så blev det inte. Lägg där till en förlust och en usel prestation och ni alla förstår att man lika gärna hade kunnat stanna hemma.

Om det inte varit för att en väldigt god vän fyllde år - och hans blivande fästmö hade ordnat en överasskningsfest - hade man lika gärna kunnat svälja ett par bira och åkt hemåt. Men istället samlade vi ihop alla efter matchen och begav oss till Ladybird på Upper Street. Vi kom dit 19.00. Jag snubblade hem 04.58. Vad som hände under dessa nio timmar skulle jag mycket gärna vilja veta, men det senaste jag kommer ihåg är att jag stod på knä framför en tjej vid tvåtiden. Sedan är det mer eller mindre blankt.

Visserligen är jag ung, gillar att festa och gillar att titta på fotboll, men det är ytterst få gånger det går så långt att jag drabbas utav rena minnesförluster. Det var tyvärr exakt det som hände i lördags. När jag vaknade på söndagen var det hela som ett pussel av bilder man försökta sätta ihop. Jag tror de flesta känner igen sig, då det hänt de flesta i min ålder ett par gånger.

En av de tusentals bilder man hittar dagen efter, utan förklaring. Foto:?

Nu sitter jag här på tisdagen, fortfarande deprimerad efter förlusten och fortfarande som ett stort frågetecken efter den där födelsedagsfesten. Ändå är det enda jag kan tänka på nästa match. På söndag. Mot Manchester City. Det är sådant livet är. Det finns alltid en nästa match. Det finns alltid tre nya poäng att jaga. Det finns alltid en ny dag.

London lever sitt vanliga liv och man får nu försöka hitta tillbaka till det snabba och stressade storstadslivet. En vinst hade gjort allting bättre, men ibland får man ta och bita i det sura äpplet och gå vidare. Efter sju raka ligavinster är det svårt att börja klaga då man skulle komma att tappa poäng förr eller senare. Men visst känns det surt att göra det mot ett uselt QPR.

Det är livet som hängiven Arsenal-supporter. Livet som en ung själ förlorad i en stad där änglar dejtar demoner. Arsenal och London. Två av de saker jag hatar att älska, älskar att hata, hatar att hata, älskar att älska. En cirkel som aldrig sluts, men likväl kommer jag stå där på nästa hemmamatch, nästa bortamatch, nästa krog, nästa nattklubb, nästa tunnelbanestation och hoppas på tre nya poäng, en bra resa och en bra fest. Det gäller att njuta av varenda sekund när man fått den här chansen. Och njuta, det är exakt vad jag tänker göra.

Nu är vi mitt uppe i en smet av Champions Leaguekvartsfinaler där Arsenal återigen inte deltar. UEFA’s uppenbart slumpmässiga lottning har råkat välja samma tema slumpmässigt omöjligt att förutse, där storlag får möta blåbär. Storlagens deltagande säljer matcher och därför råkar det alltid liksom bara bli så att de slipper möta och slå ut varandra.

Det finns dock en match som avviker från denna slumpens uppenbarelsemönster och detta efter att rent matematiska förutsättningar varit avgörande. Av de åtta lag som var kvar i turneringen fanns fem storlag och tre blåbär, med passus för att Olympique de Marseille i nuläget är lite varken eller. Dessa matematiska förutsättningar ledde till att ett två storlag var tvungna att möta varandra och som ni vet blev dessa storlag Milan och Barcelona. Så det kan bli.

Som svensk fotbollskonsument är det i princip omöjligt att inte släpas runt i en gyttja av tvångsmässigt riktad zlatanjournalistik och om det kan man tycka vad man vill, men eftersom läget är som det är, kvarstår bara att acceptera det. Och Milans motståndare är inte heller helt obekanta för oss arsenalister. Inte bara för att väldens bästa fotbollsspelare spelar där, för att laget är guds gåva till den estetiskt mest perfekta fotbollen eller för att klubben är mer än en klubb och är den goda rättvisans stolta fanbärare.

I detta storslagna och på sin akademi fullt vilande Barcelona FC, spelar nuförtiden vår före detta lagkapten. Att spelare lämnar oss för Barcelona är inget nytt. Vi har sett Hleb, Henry och Overmars ge sig hän åt gb-glassrandigt med blandade resultat, men med Cesc Fabregas är det på många sätt annorlunda. Där Overmars lämnade för en säsong i den katalanska klubben, där Hleb i och med flytten sade adjö till sin karriär på toppnivå och där Henry rundade av sin karriär på ålderns höst, där flyttade Fabregas till klubben som 24-åring med, vad vi får anta, ett stort antal goda karriärsår framför sig. Han gjorde det som lagkapten och han gjorde det efter att klubben ändrat spelsystem med en enda spelares bästa för ögonen, nämligen Fabregas’. Fabregas var grundbulten på vilken allt byggande då vilade.

Så vad tycker vi då, idag, om denne Cesc Fabregas och hur ser vi på hans framtid i den andra klubben? Skall vi tacka för åren han gav oss och önska honom all lycka till iklädd rödblårandigt? Eller skall vi suga på bitterhetens ljuvliga karamell så länge som bara är möjligt och önska olyckans korpar full access till hans spelarkarriär? Eller skall vi välja den diplomatiska medelvägen och lite smått hålla på honom när han springer slalom där i Kontinentens SPL eller kanske rent av bara bortse från honom och hans tid i klubben?

Francesc Fabregas gör bort sig big time. Bild från Bildbyrån.

Personligen är jag enormt kluven i frågan om vem Fabregas är idag. För mig var Fabregas inte bara en underbar Arsenalspelare, för mig var han på något sätt också framtiden personifierad. Han var beviset för att Wengers syn på världen, stämde överens med verkligheten och för att det faktiskt gick att skapa storstjärnor i relation till alla monetärt dopade köpelags ändlösa inhandlingslistor. Det var sångerna om Fabregas som jag först lärde min son, efter att han stapplat sig igenom ”Vanilj to the Arsenal”, sittandes i lekplatsens småbarnsgunga, och det var nr 4, som var det vackraste av alla vackra rödvita nummer.

För mig var Fabregas så mycket Arsenal 2.2, fast in a good and winning way. Jag hade lagt så mycket förhoppningar i hans oändliga briljans och valde att tro på det han gjorde när han kysste klubbmärket. Och när tron på en gemensam framtid är så konsoliderad så blir sveket så enormt stort. För jag anser att han svek oss. Jag anser att han hade så enormt många chanser att göra helt andra val. I förhållande till sina ungdomskamrater och deras patologiskt korkade uttalande, i förhållande till barcelonas ständigt pågående tapping-up samt i förhållande till sin dåvarande arbetsgivares tysta lojalitet och bakbundna händer. Han gjorde ingenting för att påverka den rena prisdumpning som barca iscensatte och han gjorde ingenting för att motsvara allt som Wenger och Arsenal investerat i honom och hans utveckling.

Vi kan tala om hans hemlängtan, om att han innerst inne alltid var katalan och nu hade uppnått den stjärnstatus som möjliggjorde spel i sin barndoms drömmars klubb. Dessa argument skulle förvisso kunna fungera smått förmildrande, men Fabregas var redan då en vuxen människa. Han hade skrivit på ett sexårskontrakt där han fått en, för klubben, extremt hög ersättning och han måste anses ha varit i sina sinnes fulla bruk när detta kontrakt signerades.

Vi kan kasta hur mycket smörja som helst på killar som Samir Na$ri, på greadybastard eller Flamini, men frågan är om Fabregas lämnade klubben på ett så värst mycket vackrare sätt. Var den det?

För mig är Fabregas, och hans övergång till barca, fortfarande en källa till smärta. På grund av vad han var och betydde för klubben och på grund av sättet han lämnade. Det gör fortfarande ont, han gör mig fortfarande illa. Så hur mycket jag än älskade honom när han spelade för oss, så har jag svårt att se vår skilsmässa som så vidare lycklig eller ömsesidigt respektfull.

Jag önskar honom, som person, inget illa. Jag hoppas han blir lycklig, finner någon att älska och dela livet med och kanske till och med sätter små mini-fabregas till världen. Men som fotbollsspelare är han för mig numera ett neutrum, ett inte och en spelare utan person. Jag önskar varken honom eller hans nuvarande lag någon vidare framgång och jag hoppas den dagen skall komma då han sätter sig ner, ser tillbaka på sitt liv och inser vad han en gång gjorde.

Vad han gjorde mot klubben som format honom till den spelare han sedan kom att bli, vad han gjorde mot klubben som pumpat in så mycket pengar i hans lönekonto och vad han gjorde mot klubben vars följe kysste vägen han en gång vandrade. Och att han då inser hur liten han är. Hur liten han är i förhållande till andra spelare som gjorde helt andra val och hur liten han är i förhållande till klubben vars klubbmärke han en gång kysste för att bedra den bara månader senare.

Tänk dig en lördag som föregås av en fredag där du är på konsert med hårdrocksbandet Mustasch. Det blir några öl, rikligt med headbanging och lite senare sänggång i svettigare tillstånd än vad önskvärt är. Tänk dig sedan att lördagen börjar alldeles för tidigt med att skjutsa sonen, inklusive fru och dotter, till sonens fotbollsträning. Därefter åker du till andra sidan staden för att hjälpa några kompisar flytta.

Tänk att du därefter åker hem och tar en snorsnabb dusch, innan du åker och lämnar sonen på barnkalas, tar med fru och dotter för att storhandla och följer upp det med att sedan lämna fru, dotter och matvaror hemma och sedan åka och hämta son och bästis på kalaset för att därefter lämna av sonens bästis hemma hos dem. Sedan parkerar du bilen, plockar ur sonen, springer hem för att stångas en stund med datorn och sedan äntligen finner dig parkerad i TV-soffan.

Är du trött? Sliten? I akut behov av en kopp kaffe, en snus och en finöl? Yepp, precis så är det och precis så var det för denna bloggs innehavare och skribent. En inte helt optimerad matchuppladdning, eller kanske rent av just den mest optimerade av uppladdningar, vem vet? För när laguppställningen slutligen fick gås igenom och Gervinho var utbytt mot Ramsey, kändes det som om vad f-n är det som håller på att ske. Och just så skedde också.

Szczesny: 2,5/5. På målen, tja... vad skulle han ha gjort. Tog en del eländesbollar som damp ned i hans område, men släppte in två mål för mycket. 

Sagna: 2/5. Var inte riktigt sig lik idag. Om det berodde på att en dipp var tvungen att komma, på att han fick ungefär 0 % understöd från sin yttermittfältare eller om f-n och hans moster lagt sin onda hand över denna match, det vet jag inte.

Koscielny: 3,5/5. Matchens bästa Arsenalspelare. En försvarsminister som höll sin position, men även knyckte yta från elaka motståndare i randigt. Hann vara otäckt nära ett gult kort i matchens slutskede, när galenpannan Joey (vem har egentligen lyckats i livet med ett sådant tilltalsnamn?) Barton höll på att falla offer för filmningsdriftens oömma klor.

Vermaelen: 1,5/5. Gick bort sig totalt på Taarabs 1-0-mål, men var å andra sidan tämligen övergiven av de lagkamrater som var satta att ta bort ytan framför honom. Överlag lite fladdrig och ofokuserad. Kryddade det med att halka vid upprinnelsen till QPR's segermål och därmed ge öppen gata för randiga oskönheter.

Gibbs: 2/5. Fungerade i Ramseys närvaro mestadels som ytterforward och gjorde så med den äran. Skönt att se att han jobbade åt båda ändar och faktiskt, mestadels, rodde projektet i land. Dansade som ensam deltagare i någon form av Singelparty på sin kant, för någon vänsterytter fanns inte att tillgå. Ensamt är inte kul, inte heller idag.

Song: 1,5/5. Gjorde det som Song numera tenderar att göra, nämligen en tämligen kass första halvlek. Passade vackert, men svek, tillsammans med Arteta, i defensiven. I andra halvlek fortsatte han, men återigen var han ganska misslyckad i sina försök. Man önskar så mycket mer av honom, säkert för att man vet att han har så mycket mer att ge, än han gav oss idag. Är han ännu ett offer för Wengers totala ovilja att rotera i truppen?

Arteta: 2/5. Precis som Song så passade Arteta vackert vid ett flertal tillfällen i 1:a halvlek, men på samma sätt som Song, så gav han bort det centrala mittfältet till QPR. Friskare vilja i andra, men vad hjälpte det. Han lät fortfarande bli att cementera ett grepp, han lät, tillsammans med Song, fortfarande QPR få hålla för mycket boll och gav oss på tok för lite framåt.

Rosicky: 2/5. Goda initiativ med spel framåt i banan, men fastnade i QPR's defensiva nät. Snurrade runt och vann mark, men misslyckades i den sista passningen, varför RvP ännu en gång blev isolerad på topp. Blev återigen förskjuten ut på en semikantplats, vilket återigen gav intet. Och varför skjuter inte karln?

TW14: 2/5. Kändes inledningsvis som en typisk TW14-insats, med slarvigt passningsspel och lågt bolltempo, men så sökte han sig plötsligt inåt i banan, fick ett stycke smör av en liggande RvP, högg som en kobra och högg igen på returen. Mycket bra mål, men varför kunde han inte följa upp detta med en bättre andra halvlek? Varför kunde han inte göra sig användbar vid fler tillfällen än vad han gjorde? Ja, inte vet jag.

RvP: 2/5. Borde absolut satt den fantastiska chansen i 58:e minuten, där han blev förvånande fri och lät Kenny få glänsa med TV-räddning. Försökte matchen igenom att vara spelbar, men fick inte vad boll han behöver.

Ramsey: 1/5. Ja, han verkade, i första halvlek, vara någon form av vänsterytter, men som det var han tämligen resultatlös. Stillastående i det offensiva och slapphänt i det defensiva. I andra halvlek sökte han sig mer centralt och där fortsatte eländet i form av

Wenger: 1/5.Alltså, jag vet att Zinedine Zidane, någon gång under sin Juve-period, lämnade det tätt befolkade centrala mittfältet för att söka sig nya och mer tillgängliga ytor på ytterpositionen, och jag vet att han sedan skapade historia på denna kreativa ytterposition. Hatten av för Wenger för hans nytänkande eller respektfulla relaterande till fotbollens historiska milstolpar, men är det inte lite väl optimistiskt att hoppas på att Ramseys positionsrockad skall skapa samma historia? Jag vet inte, men resultatet ser i varje fall hittills inte ut att bli fotbollsmagi. Bra byten, men allt för sena. Vi ser att Wengers förkärlek för vissa spelare ibland kostar oss poäng, idag var ett av dessa tillfällen. Skulle rumsterat om i stiltjet, enormt mycket tidigare än vad han gjorde.

D&M: 3/5. Med ett nästan Formel 1-ligt klädbyte matchade jag, efter ovan nämnda dusch, min stressfraktur till nylle med riktigt proper outfit, på barnkalas såväl som i TV-soffan. Det man inte har på insidan får man ha på utsidan, tänkte farbrorn och lade armen om familjens yngste fotbollsautistiker. Ett plus för att jag, i halvtidsvilan, han med att dels lyssna på fruns prat om vänners relationella trassel, om pollenallergins inverkan på det själsliga livet samt dra en, inte helt oäven, ordvits.

Loftus Roads planskötare: 1/5. Uppenbart kompis med sin kollega på San Siros, för maken till matta att halka omkring på var länge sedan vi såg. Uselt att EPL fortfarande får ha mattor som dessa, utan att arenadelande rugbylag går att hyvla över skuld på.

Nej, det här var kass och just nu är det kass. Skit-che£sky lyckades vinna över Villa och nu får vi bara hoppas på att Swansea lyckas uppbåda lika bra spel borta, som de brukar ha hemma, och klår skiten ur sprudsarna i morgon. Usch, vilken lördag, det här var inte kul.

Ju mer stiltje det är när det gäller matcher och ju färre riktiga nyheter som dyker upp ju fler rykten kommer till ytan. Väldigt många människor kollar av ryktena och börjar spekulera huruvida de är bra för oss och en del räknar till och med hem dem innan de är officiella. Huvudspåret hittills har varit Podolski, men trots mycket snack så är ingenting klart även om ryktena verkar vara för många för att det inte ska vara sant i slutänden. Men jag minns Joe Cole-affären som också var så gott som klar, men slutade med att engelsmannen gick till Liverpool bara för att falla i fullständig glömska efter skador och dåliga insatser.

Jag sneglar visst på rykten men behandlar dem oftast därefter, som rent effektsökeri och då blir jag sällan upphetsad, snarare uttråkad. Det intressantaste i hela rykteskarusellen den här gången är dock inte vilka vi ska värva utan snarare hur det hela ska gå till denna gång. Wenger har offentligt talat om hur eländigt förra sommarens hetsvärvande var och hur urlakad han var efter de två stora förlusterna av Cesc och Nasri.

Detta ska nu inte upprepas denna sommare och han ger oss förhoppningar om åtminstone en tidig värvning och färdiga inköp när försäsongen startar. Det är en klok strategi särskilt under mästerskapssomrar då spelarnas pris kan skjuta i höjden om de har en bra turnering. Det allra skönaste är att man har förutsättningar att starta säsongen med alla tänkta bitar på plats istället för att se någon försvinna efter ett tag och de nya irra omkring som om de blivit hastigt förblindade av de nya omständigheterna.

Wenger har fått tre matchers avstängning igen av Uefa efter att ha sågat domaren i matchen mot Milan längs fotknölarna. Med all rätt. Däremot borde Wenger nu ha lärt sig att Uefa inte går att snacka med. Att ha rätt är inte detsamma som att man får rätt. Domarna är inkompetenta i match efter match och får aldrig en officiell avstängning eller kritik. Det handlar om miljontals kronor och då bör man kunna förvänta sig en mer rättvis bedömning av sakernas tillstånd. Men Uefa som motsatt sig elektroniska hjälpmedel i all tid kommer att vägra ändring så länge de kan köra sitt eget race. Ju fler som klagar ju större förutsättningar finns det för ändring. Wenger tar helt enkelt en för laget här.

QPR imorgon. Precis som Wenger säger gäller det att inte underskatta motståndet och bara ställa ut skorna. Det står forttfarande oerhört mycket på spel och vi måste räkna med att vi kan tappa poäng både mot Chelsea och Man C. Då får man inte slarva bort matcher som den här.

Nu skall vi besöka Queens Park Rangers och Loftus Road där vi inte spelat seriematcher sedan säsongen 95-96. Klubben QPR har alltså haft en femton år lång vistelse på den engelska elitfotbollens bakgård och detta är mycket för en så stor och stolt klubb som The Super-Hoops from The Loft.

Dessa Hoops har av någon anledning alltid haft en ganska stor fanbase i Sverige. Vad detta beror på kan man ju bara gissa sig till och min första är att orsaken går att finna i de Tipsextrasändningar där klubben förekom relativt frekvent på 70- och 80-talen. En annan gissning kan vara att orsaken ligger i klubbens, för engelsk associationsfotboll, ganska ovanliga tvärrandiga tröjor och att dessa på något sätt har kunnat attrahera unga män från ett på estetik utsvultet land som Sverige. En tredje gissning kan vara att de Sverigebesök som klubben gjorde ett antal somrar, just innan det gick utför för klubben, kan ha resulterat i en och annan Hoopsfrälsning.

QPR var det första engelska lag som jag såg i verkligheten. Detta då de i samband med något av sommarbesöken gjorde slarvsylta av en lokal klubbkombination någon gång under sent 80-tal. Eftersom jag inte har några som helst böjelser av det slag, så kunde det aldrig bli någon djupgående relation eller spännande bokstavskombination mellan QPR och D&M. Det fanns liksom aldrig någon förutsättning för ”är lika med sant”, där.

All disco dance must end in broken bones. Bild från Flickr.com "glediator"

Nej, för redan då och redan där hade QPR ett rejält skamfilat rykte. Deras hemmaarena hade den allt annat än sköna Omniturfmattan, det vill säga en ganska primitiv föregångare till dagens plastgräs, vilken inte bara gjorde bollstudsarna omöjliga att bedöma och förutse, utan även gjorde glidtacklingar förenade med smärre livsfara. Inte för den spelare som skulle råka vara föremål för tacklingen utan för den som ämnade utföra den. Oskönt är ju bara förnamnet, och det behöver du inte vara traditionalist eller anglofil gegg- eller tacklingsfetischist för att tycka.

QPR hade inte bara ett rykte om att vara plastigt disco i förhållande till gängse önskan om traditionalitet. Klubben drogs även med ryktet att vara ett så kallat turistlag och var någon sorts föregångare till dagens allmänt utbredda, och självklart illa omtyckta, fotbollsturism. Medelålders par åkte tillsammans med andra medelålders par på långhelg till London. Efter fredagskvällens musikal och vinpimplande, spenderade damerna sin lördag på Harrods, medan herrarna gick till närliggande Loftus Road för att praoa som fotbollssupporter.

Under detta 80-tal vars senare del tämligen dyrkade både plasten, neonet och discon, var det en total självklarhet för mig att utvecklas till läder- och nitförsedd hårdrockare. Ni förstår själva hur omöjlig ekvationen Disco-QPR och Heavymetal-D&M var och lika självklart vet ni att det fick bli ett gyttjigt, otrevligt och illa ansett one-nil-to-the-Arsenal i stället för ett poppigt, trendigt och tvärrandigt discolag med alltid rena och obefläckade hemmatröjor.

The Home of all Good. Bild: D&M

Och på den vägen är det. En till synes harmlös småklubb som nu slagit in på The Chelsea Road, vilken går parallellt med The Eastlanders Walkway, och tillskansat sig ett solitt ägarkonsortium. Ett lag som inför sin comeback i fotbollens översta hyllplan valde att höja biljettpriserna till sin hemmaarena med en sisådär 40 %. Inte för att de behövde pengarna, utan bara för att de kunde. Och för att de endast ville ha besökare med klass, stil och fet plånbok. Nu backade de i och för sig ifrån dessa ockerpriser, men nej, det laget kunde det aldrig bli för en sådan som mig. Eller för en sådan som du.

Men om det nu ändå skall dansas på lördag, så skall vi salutera våra vänner och kompetenser på Viasat och göra det till denna sång.