Senaste blogginläggen

Man skulle lätt kunna få intrycket att jag inte klarar av en kväll i Göteborg utan att behöva vara sängliggandes en vecka. Men min tystnad här i bloggen beror knappast på det. Jag har ibland ett annat liv vid sidan av som tar överhanden. Det är hårt att behöva säga det, men att blogga ingår inte i Maslows behovspyramid.

Å andra sidan gör uppskattning det och ni kan ju tyst klappa händerna åt mig i kommentarsfältet härunder när ni läst färdigt.

Att allt går bra för Arsenal borde ju ge lugn och trygghet och tid att fundera kring hur det kommer att gå till sommaren och kanske till och med planer inför hösten, men sanningen är ju snarare att jag vet att det snart vänder och att jag återigen får saker att skriva om. Det är ju inte lika roligt att skriva att vi återigen gjorde en bra match och en felfri insats som senast mot Aston Villa.

För just nu går det bra. Riktigt bra. Sju raka vinster och vi har börjat ana dagsljus mellan vår tredjeplats och femteplatsen som just nu innehas av Chelsea. Samma Chelsea som alla skrattar åt när jag säger att de kan vinna Champions League. Visst det är early days och de har bara 1-0 med sig från Portugal mot en semifinalplats....

Ju bättre det går för de blå i Champions League, ju mer oroliga ska vi vara för att bara blir fyra. Det finns inget utrymme att slappna av i. Nu är det tredjeplatsen som gäller och vinner vi bara våra matcher så räcker det. Argument nog.

Det duggar tätt med matcher den här veckan. Inte för oss som har spelat färdigt i cuperna, men för de andra som fortfarande kämpar för pokaler. Vi får vila och de får spela. Både Chelsea och Spurs får fler och fler matcher inemellan ligamatcherna vilket borde gynna oss. Istället fungerar det säkerligen tvärtom så länge de vinner de där mellanmatcherna. De får upp ångan och håller maskinen igång, medan vi istället blir lite ringrostiga.

Det vankas match på lördag mot QPR på obekväma Loftus Road. För er som aldrig varit där kan jag berätta att det är pelare överallt och benutrymmet är sämre än i baksätet på en Porsche 911. I övrigt är det rätt trivsamt och jag hoppas att Vermaelen med vänner ska gilla giget där.

Tiden går fort och jag börjar närma mig min egen resa. Det är nästan så att man räknar ner dagarna genom inristningar i på badrumsväggen. Planeringen, längtan och glädjen över att man ska åka är underbar. Sen är man där och är mitt uppe i allt och glömmer att njuta innan man ska hem. Eller så ska det ju inte bli denna gången, jag har systersonen med mig som är underårig så pubrundan blir inte lika lång. Jag har bestämt att jag för första gången ska vara inne på min plats en halvtimme innan avspark. För att njuta som sagt.

Det finns bilresor jag minns bättre än andra. En gång fick jag till exempel skjuts av handbollslandslagets målvakt Tomas Svensson mellan Linköping och Eskilstuna. En annan minnesvärd biltur är min uppkörning då jag nästan krockade, men ändå fick mitt körkort. För att inte tala om den där gången jag fick skjuts av fulla raggare till en mack på E4:an efter en olycklig soppatorsk utanför Nyköping.

Men svängen jag fick uppleva i fredags slår allt. För via lyckliga omständigheter i Arsenal souvenirbutik The Armoury fann jag mig plötsligt i baksätet av Ray Parlours flådiga Audi, och medan hans bror John styrde oss mot den restaurang där den förre Arsenalspelaren skulle underhålla oss tillresta svenskar satt jag och Willner och bara skakade på huvudet. Där satt vi och lyssnade på Rays historier som om det var den mest naturliga sak i världen.

På restaurangen fick jag äran att bjuda honom på första pinten, och därefter intervjua honom på scenen. Han bjöd på sköna historier om alla från Martin Keown till Pizza Huts brandsläckare samt passade på att såga några Arsenalspelare jäms med hålfotsinläggen. Men det får ni läsa om i Kanonmagasinet längre fram i vår.

Bara kvällen med Ray gjorde den här resan alldeles, alldeles underbar. Men den blev inte sämre av att allt i övrigt höll första klass. Vädret: Tropiskt. Matchen: 3-0 till Arsenal. Sällskapet: En brokig, men fantastiskt trevlig skara Arsenal Sweden-profiler där alla bjöd på sig själva och bidrog till stämning i Hysénklass.

Tack till alla som var med och gjorde den här resan oförglömlig. Vi ses på tennismatchen mellan Jocke Lander och Lasse Larsson i Grycksbo i sommar.

Hösten 2007. Alexander Hleb sätter matchavgörande 2-1 mot Fulham i ligapremiären. Matchen efteråt kryssar man oturligt nog borta mot Blackburn. Men efter de två inledande ligamatcherna i augusti månad spelar man sju raka ligamatcher utan poängtapp. Det var den senaste gången Arsenal vann sju ligamatcher i rad.

Våren 2012. Arsenal har nyss genomgått säsongens andra formsvacka. Man har förlorat mot Fulham, Swansea och Manchester United samt kryssat mot Bolton. Två  veckor senare åker man på en förnedring nere i Milan för att ett par dagar senare åka ut ur FA-cupen på Stadium of Light.

När man efter en halvtimma låg under med 2-0 mot Tottenham hemma på Emirates var de flesta redo att kasta in handduken. Man var nere på alla fyra. Man hade nått botten. Man låg närmre en åttondeplatse än tredjeplatsen som Sp*rs huserade på. Jag sitter på första parkett och bevittnar eländet. Bara ett par meter till höger ser jag Arsène Wenger se lika uppgiven ut som 60 355 supportrar på Emirates.

Jag har suttit eller stått kvar tills slutsignalen ljudit i varenda Arsenal-match jag gått på. Jag hatar folk som går tidigt. Jag vägrade till och med att lämna Old Trafford när vi förlorade med 8-2. Men när Emmanuel Adebayor - av alla spelare - satte 2-0 på straff började jag överväga det jag aldrig hade gjort tidigare. Jag ville bara gå hem, lägga mig i sängen och glömma skiten.

Jag vill än idag tacka Bacary Sagna för att jag inte gjorde det. Han blev nämligen startskottet till vår bästa ligaform sedan den där fantastiska hösten 2007. Sedan får man inte glömma bort att vi faktiskt hade vunnit de två föregående ligamatcherna mot Blackburn (7-1) och Sunderland (2-1), men jag är beredd att påstå att vi aldrig någonsin vunnit lika många matcher om det inte varit för vändningen mot Tottenham. Den skickade iväg oss på ett vinnande äventyr där vi hämtat in den ena trepoängaren efter den andra.

Om vi skulle vinna borta mot QPR på lördag eftermiddag skulle det innebära åtta vunna ligamatcher i rad - vårt bästa facit sedan M a r s 2004. Just det, ni läste rätt, våren 2004 då vi tog emot Premier League-bucklan utan att ha förlorat en enda match under säsongens gång.

Medan det fortfarande känns lite surt att vi inte utmanar om en titel har det varit ett par fantastiska veckor vi fått uppleva. Det är så här det skall kännas att hålla på Arsenal. Det är så här man borde känna sig varenda säsong, i varenda hushåll, i varenda Arsenal-hjärta. Det var länge sedan man kände att man kunda vinna exakt varenda match man gav sig in i, men nu är den känslan återfunnen - och det känns fantastiskt.

Hur bra det än gått på sistone gäller det att klubben inte gör samma misstag som de gjort förr. Det vore väldigt enkelt att inför sommaren gå ut och säga att vi inte har några problem, att vi inte behöver spelare, att det här laget är bra nog att vinna titlar. Tyvärr är det ju inte så det ligger till.

Det här kan vara det sundaste Arsène Wenger sagt på länge. Om man vill vara med och utmana i toppen har man bara råd att ha en formsvacka under säsongens gång. Vi har haft två, vilket även är anledningen till att vi först fram mot våren börjat kämpa oss tillbaka upp mot toppen. Vad han säger om att lägga till anfallskraft under sommaren är också väldigt skönt att höra.

Om vi avslutar säsongen starkt, ser till att värva tidigt (väldigt viktigt) och behålla våra nyckelspelare finns det ingen anledning att inte börja hoppas inför nästa säsong. Att gå ut och påstå att vi vore favoriter vore naivt, men med en bra sommar i ryggen skulle alla medel finnas för att börja utmana igen.

Men innan vi börjar ta beslut om vad som bör göras under sommaren gäller det att njuta av ögonblicket och fortsätta det man gjort som bäst på sistone - att vinna. När man nu inte har något annat mål kvar än att sluta som sämst fyra kan man väl försöka knäcka ännu ett Premier League-rekord. Varför inte försöka vinna alla våra resterande matcher? Det låter omöjligt och kommer säkerligen inte att gå vägen, men det vore väldigt kul om man försökte.

Det skulle betyda 15 raka Premier League-vinster, en mer än under säsongen 2001/2002 (mellan 10 februari 2002 och 24 augusti 2002) då Arsenal satte det nuvarande Premier League-rekordet - 14. Det gäller dock att inte gå saker och ting i förväg, trots att man ligger åtta poäng framför Chelsea och Newcastle samt tre poäng före Tottenham. En match i taget är det gyllene receptet till framgång.

På lördag väntar som sagt QPR på Loftus Road, en arena vi inte besökt sedan mitten av 90-talet. Ett kärt återseende, en fantastisk atmosfär och förhoppningvis tre nya poäng. Just nu känns det som ingenting kan gå fel (touch wood!). Solen börjar krypa fram, sommaren är nära och Arsenal går som på räls. Njut av livet, njut av värmen och njut av Arsenal.

Yes nu är jag tillbaka. Inte bara i bloggen utan även i sinnenas sanna förnimmelse. Febern är väck och jag kan se framåt men även glutta i det förgångna. Av den anledningen vill jag lägga in en text som fungerade som krönika någon gång hösten 2010 och som är skriven dagen innan en planeringskväll, där en Londonresa just skulle planläggas. Det är en text som jag själv tycker mycket om och den handlar om en stad, och ett land, jag älskar att vistas i. Varsågod, hoppas du tycker om den.

London

Jag vill ha hamburgare, jag vill ha pommesfrites och jag vill ha tonvis med vinäger. Jag vill ha stout, lager och jag vill ha bitter. Ett tunnelbanesystem från himlen sänt, människor precis överallt och den sötsura lukten av sopgubbars hårda arbete. Jag vill ha oresonliga växelkurser, obegriplig rotvälta från någon av de östra förorterna och gentlemän i rundade huvudbonader. Fasansfullt översminkade kvinnor med total avsaknad av klädsmak, ojämna tandrader i alkade medelålders mäns levnadskantstötta ansikten och varumärken jag ändå inte har råd att införskaffa plagg med.

Jag vill ha London.

Jag vill ha svarta taxibilar, röda bussar och upprymda turister. Immigt ljusskygga syltors insuttna dynor och söndertrasade darttavlor, sötaktigt klibb mot min underarm och överdimensionerade reklamskyltar för odrickbara vätskor. Nitiska säkerhetsvakter, njurpajer och känslan av att vara i händelsernas centrum. Jag vill vara där tiden aldrig står still men ändå aldrig riktigt rört på sig. Jag vill ha väderbiten anorak, glorifierad bild av en stad och se världen genom London Eye. Jag vill ha Strongbow, Foster och London Pride. Infrastrukturella krumbukter jag aldrig hade kunnat förutse och lösningar jag aldrig hade kunnat ligga bakom. Jag vill möta folk från samväldets alla hörn och de som aldrig lämnat N5.

Jag vill ha London.

Jag vill ha släktskapet med det stundtals så främmande och omöjliga att förstå. Jag vill ha känslan av att vara en helt annan men ändå likadan. Jag vill ha steget mellan världsledande och black om foten på tre bytens avstånd. Olika linjers färger, historiska innovationer och byggen som helt har stannat av. Jag vill fingå längs med Holloway Road och vara trygg i vetskapen om att vara på rätt sida Seven Sisters. Jag vill beundra lägenhetskomplex som jag vet att jag och min familj aldrig kommer att ha råd att bo i, utan avund och utan bitterhet, endast uppfylld av glädjen med de människor som faktiskt kan bo där.

Jag vill ha London.

Jag vill ha stor risk för dåligt väder och glädjen i överraskningen över att ens sneakers inte ännu är helt genomblöta. Jag vill ha hård vind rakt i ansiktet och lättnaden över att finna skydd under en fotbollsarenas kortsida. Imperiet mot kontinenten, God Save The Queen och Doing Fuck All. Jag vill ha rödbrunt tegel och känslan av värdigt åldrande. Skönheten i acceptansen av det slitna, fula, förfallande och degenererade. Jag vill ha den lilla stadsdelens inrökt trånga kvarterspub i den stora världsstadens sjudande nattliv. Jag vill ha anarkismen i imperialismen och paradoxen i anakronismen.

Jag vill ha London.

Jag vill kunna tacka nej till sådant jag som barn drömt om att besöka, till vaxkabinetter och källarhålor med fejkade avrättningar och låtsasblod. Jag vill se makalösa trafikomläggningar under inflygning och jag vill kunna komma på mig själv med att tänka att svenskar, det är minsann ett oerhört vackert folk det. Jag vill ha flag stores, konserter och fotboll i fyra divisioner plus en pyramid. Jag vill ha storebrors CCTV, ljudet av förvärvsarbetare som tar sin lunch ståendes på gatan, och överpedagogiskt utmärkta gatukorsningar. Vetskapen om den samma men ändå vara osäker på om jag verkligen tittar åt rätt håll. Jag vill se uppblåst nationaljag, glorifiering av historien och förvrängning av det nutida. Blåröda namndroppar som svalkande faller över sommarhett bedagade storstadskroppar. Världen snurrar allt snabbare för varje sekund som går, runt, runt det centralaste av nav. Runt, runt, runt. Och navet heter…

London.

Som jag nämnde i mitt förra inlägg, då jag gav mig själv betyget -/5, har jag hela denna vecka legat nerbäddad och svettats i en infernaliskt febrig influensa som jag lyckades ta med mig hem från en annars oerhört lyckad långhelg i England. Nu kan man ju å andra sidan tycka att lämnar du familjens trygga sköte och åker på alkoholhaltig herresa till utlandet, så kanske inte en influensa är det värsta du kan få med dig hem. Det kanske finns värre saker att dra hem till TV-soffans, det vita vinet och räkornas hemvist. Men sådan är inte jag, sådant snusk skulle jag över  huvud taget inte reflektera över och sådana referenser lyser med sin totala frånvaro i såväl kropp som själ hos en asketisk undertecknad.

Men då jag varit i så totalt obrukbart skick som jag varit, har jag ägnat mig åt det jag allra helst gör, när minsta möjliga ansträngning är aktuell. Jag har tittat på gamla hårdrocksdokumentärer. Jag har svept igenom gamla Iron Maidenfilmer, avnjutit grovpixlade Anthraxkonsterter och följt med långhåriga drägg hem till Mäster Dio för att diskutera drakar, regnbågar och allsköns svärdkonst. Jag har lyssnat till en redan då sluddrande Yngwie J Malmsteen berätta om pentatoniska skalor, hört folk vittna om en utkommen sångare i läder och nitar, men även njutit av en stunds inspelad samvaro med ingen mindre Tony Iommi.

Och denne Tony Iommi, som i sin bruna Chesterfield framför sakralt spröjsade fönster, berättade om uppkomsten till all den ondskans musik som han lilla orkester framförde. Denne Tony Iommi vittnade om en hård uppväxt i ett Aston som först präglades av en tung stålindustri, för att sedan allt mer präglas av den, efter nedläggningarna, följande depressionen. Så där låg jag, med lapptoppen på magen och febern i topp och såg Aston i vitögat, både en och två gånger. Så när Arsenal Swedenmedlemmen ”Flexus”, i forumets matchtråd, önskade att något han kallade ”piskogram” skulle framföras till våra spelare så blev bilden i mitt febrilt snurriga huvud plötslig uppenbar, helt komplett och fullständigt självklar. För åker du tåg mellan London och Wolverhampton passerar du ett regnigt och betonggrått Birmingham. Och gör du det i en kupé vid sidan om en enda två och en halv timmar lång host-, snor och feberattack, så går det som det gör och ett Flexistiskt piskogram borde sändas till snorbombande dam i rutig flanellskjorta.

En i rutigt snusar i salongsberusat förmiddagstillstånd, medan en annan rutig konstant hostar otäcka baciller åt alla håll och kanter. Gissa vem som är vem! Och gissa därefter vem som föll offer för samma baciller. Bild: West Ham-Johan.

I eftermiddags mötte vi, som du vet, detta Astons fotbollslag Villa från regnets, betongens och streptokockernas Birmingam . Vi gjorde det efter att omgången tidigare äntligen placerat det lilla hållplatslösa laget i vitt på rätt plats i tabellen; nämligen under oss. Och vi gjorde det efter att, som det heter, ha hamnat i en positiv trend. Positivt började det och alldeles fantastiskt slutade det. Betyg enligt följande:

Szczesny: 3/5. Nästan helt arbetslös i första halvlek och oerhört vital i andra när Villa vid ett antal tillfällen kom upp i banan i sin reduceringssträvan. Trygg och idag lugnare med bollen. Händer och placering fortsatt prickfria.

Sagna: 3,5/5. Började med pigg offensiv men mattades, i det offensiva, ju mer matchen led. Var detta till trots ändå med och slog inlägg, lappade över och skapade räknefel i Villas försvar. Hade inte samma synkronisering med JD som han brukar ha med LK, men märkligt vore kanske annat.

Djourou: 2,5/5. Jag skall villigt erkänna att det osar ett högst oskönt nervdaller när JD äntrar planen. Och killen lyckade spela en sisådär tre minuter innan skadebytet varslades. Nu var det bara näsan som skulle korkas igen och Mr Mango kunde jobba vidare på jakten efter fjolårssäsongens börjans form. Och denna jakt gjorde han med tiden riktigt bra. Han började lite darrigt men blev allt mer säkrare i sina positioneringar och val av ingrepp. Ställdes kanske inte på sitt livs prövning i eftermiddag, men skötte det som skulle skötas med beröm godkänt.

Vermaelen: 4/5. Asså, nu får man ju bara hålla tummarna för att han håller sig hel. För så bra han är just nu. Han är precis överallt hela tiden och ändå alltid på rätt ställe i rätt ögonblick. Så dödlig och så helande i en och samma figur.

Gibbs: 4/5. Mot Everton slog han personligt rekord i antal EPL-matcher på en säsong och mot Villa gjorde han sitt första mål i samma liga. Och på vilket sätt han gjorde det. Djupt nere i motståndarnas straffområde samspelade han med strikern/den ”falske 9:an” på ett, för moderna ytterbackar, föredömligt sätt. Som taget ur en instruktionsbok. Sina defensiva pålagor skötte han även dem utan något som helst kvar att önska.

Song: 4/5. Efter att han gjort sitt numera obligatoriska defensiva förstahalvleks-misstag, radade han upp smörpass efter smörpass. Så vänlig med bollen och så elak utan den. En mycket bra man av en kille som är oerhört viktig för oss nu när vi börjar närma oss den punkt då säcken skall knytas till och spursare skall hållas på behörigt avstånd.
 
Arteta: 4/5. Satte igång och chockade oss alla med ett par riktigt skapliga skott i första halvlek. Om det var ett tecken på Artetas offensiva kompetens eller Villas bristande defensiv, vill jag ännu inte han någon åsikt. Men snyggt var det. Och passningarna satt som smäck, och då har vi ändå inte kommit in på den där lilla detaljen i 92:e... Frisparken, mmm, poesi och så värd att vänta på. En annan intressant detalj är att Arteta drog på sig en oerhörd massa Villafrisparkar och ett par av de fem Villakorten. Vad kan det bero på?

Rosicky: 4/5. Forca Rosicky, vrålade hela TV-soffan under mig. Hela jag lyftes upp och svävade ut i köket för att hämta något att kyla av hela stekheta härligheten. För som han gick fram denne man. Som han tog tag i bollen, i taktpinnen och i initiativet. En fantastisk förmåga att ta kontroll över händelserna, både framåt och bakåt. Utsökt passningsspel och en nästan uppväckande effekt på medspelarna.

TW14: 3/5. Lika hopplös som han var senast, lika självklart deltagande var han idag. Fortfarande inte världens smartaste, fortfarande något endimensionell, men på rätt ställe och med förmåga att använda de resurser han har på ett lysande sätt. Mycket kul för honom att han fick göra mål. På gränsen till ett högre betyg. Hoppas han är på väg att bevisa att vi hade fel!

RvP: 3,5/5. Idag spelade han som ett gott exempel på den så kallade falska nian. Mötande targetspelare, avslutare och fördelare. Allt i ett, färdigpaketerat och hemlevererat till just din dörr. Som ett fotbollens Kinder Egg. Man hade dock unnat honom att få sätta dit det där målet. För allt annat var som det skulle och bara den länken fattades.

Gervinho: 3/5. Läcker assist till Gibbs 1-0 mål och fantastiska hemmajobb vid ett par av våra fallerade offensiva hörnor. För även om det hela går lite knackigt för Gervinho just nu, så måste man ge killen en eloge för att han ständigt försökte, var i ständig rörelse oavsett om han har boll eller inte och ständigt drog isär Villaförsvaret.

I 67:e kom Ramsey och Santos in i stället för Gervinho och Gibbs. Santos började med att slå en riktig indianare och följde upp det med sedvanligt tokofffensivt spel med positiva förtecken. Ramsey började med att sänka en klar målchans med bollduttande utanför Villas straffområde och följde upp det hela med ett oändligt antal sidledspassninar. AOC bytte av TW14 i 77:e minuten och höll på att skrämma livet ur Villas vänsterflank, inte bara med sin pistolkulefart, utan även med christianolight-fintande på 78-varvsspeed.

Wenger: 3/5. Logisk startelva efter att Koscielny tydligen skadat sig på uppvärmningen. Bytena var även de helt okej, kanske skulle AOC ha fått komma in något tidigare, men nja... En god dag på jobbet för den så utskällde tränaren. Samma tränare som nu tagit oss till en tredjeplats i ligan. Så kan det gå.

Phil Dowd: 3/5. Vi vet ju alla vilken relation Dowd har till Arsenal. Eller snarare så har vi alla sett honom döma bort oss gång efter gång efter gång. Utan att det funnits något stopp på den pågående eländeshanteringen. Idag gav han Villa fem gula och inga till Arsenal. Han släppte Ireland lite lättvindigt och missade armbågen i Djourous nylle. Men vad f-n, Dowd är ju Dowd, man blir liksom glad när han låter bli att visa ut Arsenalspelare för ingenting och nästan varmbröstad när han inte tillåter massmord på rödtröjor. Skål för det din lilla ölmage.

Villa Villekulla Villa: 1,5/5. Ni vet vilket bortalag som stulit flest poäng på Emirates, ni vet vem som gjorde första EPL-målet på arenan och ni vet att Richard Dunne alltid varit något av en räddande ängel (Richard Dunne own goal =113 000 träffar på Google). Nu hänger Mellberg i Grekland, Dunne bidar sin tid i rehabstugan och Villa har fastnat i vinkelvolten med den där blindgalne Mc Leish till tränare. För Villa idag var inget bra. Men vi var det. Och det var gott att se.

D&M: 3/5. Jag vill inte hävda att jag genomgått någon form av Rosickylik metamorfos. Men när frugan, under gårdagskvällen, insisterade på att byta samtliga lakan med medföljande örngott, kändes det som att någonting faktiskt vände. Jag är inte MoTM-ämne ännu, men jag lyckades skjutsa grabben till och från fotbollsträning, slippa storhandlingen men samtidigt få värdefull egentid när che£sky och spurs gjorde upp om den hedersamma andraplatsen i Londontabellen. Inte dåligt kryssat, i den relationella farleden, av en oljetank som D&M. Lova att du inte säger att det var här du läste det och lova att du inget säger till mina barn, men tilläggas måste ändå att 37,9  celsiusgrader och 5,2 volymprocent ibland är en rakt igenom ljuvlig kombo.

Och efter att che£sky och spursen totalt misslyckats med att skapa fotbollsmatch, gready bastard mest sett ut som en alkad pensionär från Florida och cashley cunt visat både dumskallen Terry och alla andra på plats, vilken rakt igenom oskön snubbe han är, så är allt precis som det skall vara. Man undrar ju vad de där killarna som gick till che£sky ”för att vinna” tänker den där lilla stunden när bankbokens alla nollor kletats i hop i en enda stor röra som på lämpligt avstånd plötsligt ser ut som en 5:a. 5 som i Euro League-plats. Så kan det gå.

På återseende ärade Gooners, sov så gott och klappa gärna en katt lite extra på vägen hem i natt. Det är du värd.

Vi samlades fyra unga grabbar i medelåldern för en roadtrip halvvägs till Norge och tillbaks och fick en resa vi sent ska glömma. Så kan livet vara för en medlem i Arsenal Sweden med en lätt förnuftsskada i huvudet. Men jag ska ta det från början.

Kompledigheten var inlagd snyggt och prydligt, frun var adjökysst och fickpengarna var utdelade. Jag hade till och med fått lov att gå och botanisera lite i skivhandelns innan avfärd så jag var så att säga redan lite på kanelen.

Tio reaskivor i kassen och en kebab i andra så var jag framme hos föraren Tomelilla som skulle ta oss hela vägen längs E6:an förbi metropoler som Löddeköpinge, Laholm och Mölndal. En insikt om att Malmö kanske ändå inte är Sveriges avskrädesplats.

Lite bök skulle naturligtvis färöingen ställa till med som beordrade Följa John genom hela staden innan det blev motorväg en bit för att hämta upp sista gubben. Fyra man i en slö Golf gjorde att det gällde att få upp farten och sen sätta in farthållaren för att spara så mycket soppa som möjligt. Färden gick utan problem efter lite mat och chokladbitar på en mack och vi dök upp på O´Leary´s nästan allra först. Inte ens värd Reine behagade vara där i tid vilket vi noterade i anteckningsboken.

Efter hand så dök den ena Goonern efter den andra upp på Centralstation och jag ljuger inte om jag säger att vi var sextio man där innan vi gick. Mäktigt värre och jag så många undrande blickar från resten av folket på Centralen. Oerhört fräckt att bara ockupera innerstaden så där.

Jag hde någon illusion om att vi skulle gå i samlad trupp upp till Valhalla Ip så där som man ibland ser på film, men vi insåg att servicen på stället inte alls var i harmoni med antalet gäster så vi betalade i förtid och hoppades kunna hinna dit en stund inan avspark för att sätta upp flaggor och kolla faciliteterna. Det blir aldrig som man tänkt sig.

För det första var vår inhyrde sherpa ingen riktig lokalområdeskännare utan tog rätt många kringelikrokar innan han, som boendes i Göteborg, tog upp mobiltelefonen och knappade in sig på GPS-servicen. Bra där Pettan!

För det andra var kön in till Valhalla längre än damkön på Ladies night. De hade satt en tjej till att ta betalt och hon var tvungen att bocka av varenda en och hade nog helst velat ta foto och stämpla i passen också om hon fått. De hade inte dimensionerat något för att det skulle komma så mycket folk. Vi hann in till avspark och sprang runt hela plan för att börja hänga upp flaggor och sånt när Martin börjar hojta att vi är i fel ände. Tydligen skulle vi stå alldeles i den hörnan där vi gått in. Härligt sade jag som älskar att gå lite extra då och då.

Flaggan blev uppsatt och jag hittade fter en stund en fin plats i något som liknade ett jägartorn och vrålandet kunde sätta igång. Det blev mest samma ramsor om och om igen eftersom det inte vimlar av spelarramsor till damlaget. Allra roligast var när vi körde "andra sidan är ni klara" mot småtjejerna på motsatt sida av planen. Det funkade klockrent den gången vi ville köra det. Men ni vet hur det är med små barn, gör man det en gång så får man göra det hela tiden. De försökte och försökte köra den igen medan Arsenal Swedens mogna, manligt dominerade klack körde värsta härskartekniken och bara ignorerade dem.

Jag är inte stolt, men vi hade faktiskt en match att koncentrera oss på....

Matchen var väl inte sådär välspelad som vi hade hoppats på, men vi stod bara tiotalet meter från Emma Byrne när hon får köra värsta fantomräddningarna. Hon fick stöd av oss så det måste ha knottrat sig i nacken på henne.

Arsenal red ut den stormen och alla andra också även om vi faktiskt dominerade rätt mycket av den andra halvleken. Göteborgs mål kom för sent för att de skulle kunna klara av The Arsenal och vi fick jubla åt ett resultat som skickar Arsenal vidare i turneringen.

Som traditionen kräver kom spelarna bort mot oss för att tacka för stödet. Det tackar vi för även om jag tycker att de kunde ansträngt sig lite mer och snackat lite med oss och så. Vi blev i alla fall offentligt avtackade i en intervju med tränare Laura Harvey och halva Arsenal Sweden klacken syns också på första bilden i bildgalleriet på .com.

Det blev efterspel på Citypub för att kolla herrarnas match, en match jag inte tänker prata om idag. Trevligt ställe även om man inte kunde vara en hel gemenskap när man var så många som vi, men nog hördes jublet vi målet över hela centrala Göteborg.

Ett orättvist lotteri anordnades och ingen skåning vann vilket så klart har rapporterats till JK, men vi hade inte förväntat oss något annat i norr.

Hemfärd cirka 23.45 och hemkomst 02.30. Trött, utpumpad och lycklig. Ett stort tack till alla ni som var där och gjorde supporterklubben stoltare och starkare och som visade upp oss i vårt bästa ljus. Måste också tacka mitt resesällskap och framförallt chaufförerna. Bra jobbat allihop!

Efter nio dagar utan match och efter att ha vänt matcher från underläge till vinst, på löpande band blev man rejält konfunderad när vi inte bara ägnade de tio första matchminuterna åt rena rama oléspelet, utan även gjord något så ovanligt som tog ledningen. Vermaelen tog tillvara på RvP´s vackra hörna och han gjorde det genom att lämna en helblå klunga åt sitt öde.

Därefter lade vi av med både målgörandet och bollinnehavsfotbollen. Vårat mittfält lyckades inte fungera som länk mellan en stadig backlinje, som säkert gjorde herrar Adams och Keown varmbröstade av stolthet med sina offsidefällor, och en på rulle liggande RvP. Vi tappade matcchen och gjorde den avsevärt mer spännande än vad både den och Everton egentligen förtjänade. Men när matchen var till sin ända stod vi inte bara som segrare i matchen. Eller som bästa lag i London. När matchen var slut hade vi, till slut, även gått om de soggiga från N17 och intagit den tredjeplats de absolut inte gjort sig förtjänta av att få låna, så lång tid som de fick. Nu är återigen normalitet rådande i staden Londons alla delar.

Szczesny: 3/5. Var under långa stunder av första halvlek nästan helt arbetslös, varför man kan ha viss förståelse för hans önskan att skoja till det lite när han väl fick bollkontakt. Men hans arrogans med bollen höll på att kosta oss ett mål och han måste sluta med det där nästan ticksliknande bollhanterandet på bakåtpassningar. När han i andra halvlek fick mer att göra, blev även spelet med fötterna bättre. Och han visade, återigen, att det inte är några som helst fel på vare sig hans placeringsförmåga eller hans händer.

Sagna: 4/5. Lyckades krocka rejält med reklamskyltarna vid två tillfällen i början av matchen och det visar hur mycket killen kämpar för laget. På samma sätt var han matchen igenom oerhört svår, för Evertons spelare, att passera. En klippa i försvarsspelet och en joker i det offensiva. Klok och så in i norden värdefull. En spelare att lita på.

Koscielny: 4/5 Vann mer offensiv mark än Ramsey och var dessutom mer vän med bollen än sin lagkamrat. Visade, som vanligt, ett stort hjärta och var dessutom ständigt på rätt plats när motståndarna anföll. Läste spelet helt fantastiskt, höll sig ständigt på rätt ställe och behöll även sitt kolugn när det blåste hörda blå vindar kring honom.

Vermaelen: 4/5. Ett underbart ledningsmål där han, ensam med fyra-fem Evertonspelare lyckades tränga sig igenom och få till huvudet för en målnick. Underbart hjärta i den situationen och underbart hjärta i många andra utsatta lägen. Är liksom Koscielny en man med ett fungerande bollspel som viktig ingrediens i sitt mittbacksspel och var farlig såväl i motståndarboxen som med inlägg vänster om den. Die Hard i sitt det defensiva luftspelet. Ljuvligt.

Gibbs: 4/5. Var oerhört bra med fina löpningar längs linjen och inlägg till rätt destination. Ständigt hotfull i det offensiva och allt mer på rätt plats i det defensiva spelet. Gjorde idag sin nionde EPL-match för säsongen och slog därmed personligt rekord. Känns som att man håller tummarna lite extra för denne kille och hans, fram till idag, något sköra kropp.

Song: 2,5/5. Visst slår Song denna säsong stundtals underbara bollar, främst till RvP, men han har också en tendens att slå indianare, speciellt i matchernas inledningsskeden. Så även i denna match. Kämpade stort, även om det kändes som att denna dag inte riktigt var Songs. 

Arteta: 3/5. Ser inte mycket ut för världen, men så vårdat han spelar och så klarsynt han hanterar ytor utan boll. Drar ett tungt lass och gör ett högst oglamoröst jobb i det tysta. Viktig för laget, ännu en gång.

Ramsey: 1,5/5. Spelade under matchens inledning någon form av vänsterytter i det offensiva spelet och central mittfältare i det defensiva. Lyckades bränna ungefär tre tusen lägen i första halvlek, båda klara målchanser och passningar han bara tjongade helt åt skogen. Och ungefär så fortsatte det i andra halvlek, bortsett från att han lämnade kanten och inte ens kom till skott. Jag ogillar så kallade häxjakter, men vad Ramsey idag gjorde för nytta är för mig en gåta. Sänker tempot och förstör, ständigt, kontringschanser.

TW14: 1/5. Jag vet att killen skriver barnböcker, varför han borde ha ett visst mått av smartness, eller i varje fall godhet, i sig. Men idag var hans spel varken smart eller lagkamratligt. Han försatte ständigt Sagna i ensamhetstrångmål, och om ditt lag nu har en variant där utsparkar skall gå på lagkamrat, som skall toucha bollen vidare till dig. Då skall du inte ställa dig just vid sidan av nämnda lagkamrat, och ej heller 25 meter ifrån honom och lämna honom helt ensam. Walcott var, bortsett från första tio minuterna, helt osynlig och märktes endast när han sprungit offside.

RvP: 3/5. Elak stolpträff i 56:e minuten och dessförinnan underbar med boll, men utan rätt understöd från lagkamraterna (läs: det centrala mittfältet) så kan en ensam striker bli just väldigt ensam. Borde kanske förvaltat Gervinhos inlägg något bättre, men gjorde ändå så mycket han bara kunde med det material han fick.

Rosicky: 2,5/5. Blev berövad sin rättmätiga centrala plats i någon form av Ramsey-experiment, där de varvade om platserna, vilket inte alls verkade till gagn för TR. Hade ett par goda skott och ett antal hedersamma defensiva rensningar, men hamnade tyvärr för långt ifrån bollen idag. Han skall gå centralt och ha mycket boll. Sedan skall han ha löpvilliga ytterforwards att passa bollen till och där kreera magi. Så blev det inte idag. 

Wenger: 2/5. Om han nu är så himla rädd att AOC skall gå samma väg som JW gjorde, och av den anledningen inte vill spela honom i fler matchen än bara nödvändigt, varför inte låta, exempelvis spelare som Gervinho eller Benayoun ersätta/avlasta? Skall Ramsey vara medlet som helgar ändamålet?

D&M: -/5. Kom hem efter en grym helg i England och skulle liksom bara fortsätta surfa på den positiva vågen. Då dunkar influensan in, febern rusar i höjden och jag tvingades stanna hemma i stället för att ta vagnen till Valhalla Plast och se The Ladies. Så om tillvaron är en Shit-Chat, så känner jag mig just nu som samtliga tre platser på den förstnämnda.

Men strunt i influensor, eventuella VAB-dagar och spännande husköp som aldrig blev av. Vi som varit uträknade i princip sedan i somras råkar nu, hux-flux, ligga på tredjeplats i ligan. Ha både che£sky och allas nyblivna favoritlag bakom oss. Tänk så märklig värden kan vara och tänk så tokigt det bara kan bli ibland.

Down you fever and up you Gunners!

Varje match nu är en cupfinal i jakten på den där Champions Leagueplatsen. Nu snackar vi inte ens fjärdeplatsen utan den där riktigt sköna tredjeplaceringen som ger oss direktkvalificering och faktiskt en garanti om att åtmintone få kvala till nästa år. Ni vet ju hur det ligger till - skulle Chelsea lyckas med det omöjliga uppdraget att vinna årets upplaga av CL så är det bara tredje plats som gäller och då blir den en kvalplats. Snurrigt och jobbigt att tänka på.

Tottenham som för tillfället ligger en placering och en poäng före oss fick stryk av Everton borta för någon vecka sedan, en bedrift vi helst ska undvika. Vi är i rasande bra form och har dessutom lyckats komma tillbaka från underläge några gånger nu. Det bådar gott.

Det faktum att Everton har skador på mittfältet och att de hårdsatsar på FA-cupen och omspelet mot Sunderland gör att vi kanske har ett gynnsammare läge än andra år. Trots det så vill jag inte se någon form av underskattning. All-in är det som gäller för resten av säsongen. Jag vet att tredjeplatser inte ger medaljer och att det för en del fans är lika illa som att sluta tia, men att ta sig upp från den avgrund som vi varit nere i är bra gjort och laget ska ha cred för att vi ser hyfsat stabila ut och för att vi faktiskt verkar gilla att spela fotboll igen.

Vi är förvisso snubblande lika ett one-man-team och det måste Wenger adressera till nästa år, men nu håller vi tummar och tår för att Van Persie håller sig hel säsongen ut. Å andra sidan krävs det ett helt lag bakom Van Persie för att han ska kunna göra alla de där målen och både Walcott och Song har bidragit till makalöst fina assister under säsongen.

Det finns säkert många anledningar för folk att vara medlemmar i Arsenal Sweden. För mig har det alltid varit gemenskapen och det sociala nätverk jag har lyckats ge mig själv kring mitt supporterskap av Arsenal FC. Imorgon är det äntligen dags igen för en av de där mastodontupplevelserna som får det att knottras i huden på den gamla gubben. Vi ska stå minst 80 medlemmar på Valhalla IP och överrösta de småflickor och familjefäder som kommit för att kolla in Göteborgs kamp mot det mäktiga Arsenal.

Naturligtvis har svenskorna inte en chans när de rödvita har det mäktiga stödet från Arsenal Sweden  i ryggen. Vi ska hissa våra flaggor, vifta med våra halsdukar, men framförallt ska vi sjunga fram de våra till seger. Det blir fantastiskt. Vi ses i Göteborg!

I morgon onsdag kommer Arsenal Ladies till Göteborg för att bygga vidare på 3-1-segern i London förra veckan. När jag skriver detta är 80 svenska Gooners anmälda för att se matchen, så lita på att Arsenal Sweden kommer att stötta de rödvita damerna. Men det var väl ingen som trodde något annat? Arsenal Sweden och Arsenal Ladies har en lång historia vid det här laget.

Första gången vi arrangerade en supporterträff i samband med en dammatch var våren 2004. Arsenal mötte Djurgården/Älvsjö i Women’s Cup som turneringen hette då, och vi var ett 30-tal Gooners på Stockholm Stadion. När Haley Kemp (jag behövde inte ens kolla upp målskytt, jag behöver nog vård) gjorde 0-1 sjöng vi ”One-Nil to the Arsenal” så att det ekade in i SVT:s Sportnytt och Chris Härenstam kallade oss ”den tillresta Arsenalklacken” i sändningen. Efter matchen kom damerna fram och tackade oss på läktaren – några av dem tog till och med i hand.

Sedan dess har vi arrangerat ett antal supporterträffar när Arsenal Ladies framgångssaga har nått Sverige. Vi har haft Arsenal Sweden representerat i Umeå, Åtvidaberg och till och med i Danmark. Supporterklubbens favoritmålvakt Emma Byrne har flera gånger berättat om hur mycket hon uppskattar oss svenska supportrar.
- Vi har bättre stöd här än hemma, sa hon till Kanonmagasinet för ett år sedan efter matchen mot Linköping i Åtvidaberg.

Mitt bästa minne är dock när vi bjöd hela laget, inklusive dåvarande managern Vic Akers på middag efter matchen mot Djurgården/Älvsjö på Råsunda. Det var en episk kväll, som ungdomarna säger, och skrönorna från den är många. Jag ska inte dra dem här, för jag misstänker att Johan Luks är trött på att höra om Angela Banks samt att han som somnade under middagen kanske inte vill bli uthängd för det. Då får han nog gå och ta en Alvedon.

Jag då? Ja, bortsett från att jag sjöng vår ramsa till Byrne inför hela sällskapet så minns jag att jag fick Haley Kemps telefonnummer (ah, det är därför jag kommer ihåg henne) av reservmålvakten, och att min bordsdam var Faye White som då var lagkapten för England. Om bara morgondagens samling blir hälften så lyckad så kommer ni som har möjlighet att vara på plats att få en kväll att minnas. Jag själv hade ingen möjlighet att ta semester för att åka ner till västkusten, men jag litar på att ni sjunger fram Arsenal till en seger.

Till sist. Jag ringde faktiskt till Miss Kemp, men det var aldrig någon som svarade. She was the one who got away.

Ett av Arsenal Swedens viktigaste syften är att skapa tillfällen för svenska Gooners att möta likasinnade. Folk som man kan snacka Arsenal med, se på matcher och åka till London tillsammans med. Jag själv som har varit med i föreningen sedan hösten 2001 har givetvis lärt känna fler Arsenalsupportrar i Sverige än vad jag kan räkna till, och jag vet att det är många fler än jag som har lärt känna människor som de kommer att umgås med resten av livet tack vare Arsenal Sweden.

Detta var en av huvudanledningarna till att vi för några år sedan valde att dra igång satsningen på lokalavdelningarna i Arsenal Sweden. Stefan Eriksson lanserade idén, och nu när han är tillbaka i styrelsen efter några år på sidan är det han som är ansvarig i styrelsen för hur vi ska utveckla de lokala träffarna. Men han ska givetvis inte göra det ensam, utan styrelsen vill fördjupa dialogen med ambassadörerna som är ansvariga på respektive ort. Detta för att stärka vikänslan i föreningen så att det inte blir för mycket klubbar inom klubben. Arbetet med detta har pågått under säsongen, och har kanske inte varit så effektivt som vi hade önskat. Men det går framåt.

Under säsongen har vi hållit ett telefonmöte för ambassadörerna, och det ska inom någon månad bli ytterligare ett. Detta är ett sätt att utbyta idéer och tankar om vad man kan göra för att dra folk till träffarna och skapa ett intressant innehåll.

Lokalverksamheten är på många ställen populär, men jag hoppas givetvis att den ska bli ännu mer uppskattad så att banden inom föreningen stärks ytterligare. En idé som jag har funderat på och önskar ska kunna bli verklighet runt om i landet är att  bjuda in lokala profiler med anknytning till Arsenal, eller kanske Premier League-experter till träffarna för att diskutera The Gunners i synnerhet och engelsk fotboll i allmänhet. På tioårsfesten var till exempel Anders Limpar och journalisten och författaren Petter Karlsson på plats, och det tyckte jag var en av höjdpunkterna då. Jag hoppas att vi kan arrangera fler tillställningar av det slaget runt om i landet.

Då krävs det givetvis att ambassadörerna stöttas på olika sätt, och det är min ambition att vi ska skapa en mer effektiv funktion av det slaget från styrelsehåll. Samtidigt ska vi inte glömma att allting börjar och slutar med engagemanget ute i landet. Är det många som brinner för Arsenal Sweden och kan hjälpa ambassadören i hans åtaganden är det givetvis större chans att man lyckas arrangera populära tillställningar.

För att Arsenal Sweden ska fortsätta utvecklas behövs imput från alla möjliga håll, och var finns det ett bättre forum (förutom här på sajten så klart) att diskutera supporterklubbens möjligheter än på lokalträffarna. Kan ambassadören sedan föra dessa tankar och idéer vidare till styrelsen tror jag att föreningen bara har att vinna.