Senaste blogginläggen

Nu har två semifinaler i Champions League spelats, en otroligt viktig match gällande nedflyttningsstriden i Premier League likaså och det är nästintill helt tyst på Arsenalfronten. Bortsett ifrån att Bendtner ännu en gång markerar att han inte vill tillbaka till Arsenal.

Vi kan väl slå fast det en gång för alla härifrån Arsenal Sweden - "Nicklas, tack för den här tiden och lycka till i småklubbsfotbollen". Dansken blir aldrig en ny Zlatan och han har ingen framtid i Arsenal. Han vill dock gärna tro att det är han som bestämt sig för att han inte vill spela här när hans kunnande hela tiden har sagt att han inte kan spela i Arsenal.

Denilson ska tydligen också med sorg i hjärtat åka tillbaka till London för försäsongsträning. Man kan undra vad det är som gör att Wenger vill se brasilianaren igen. Inbillar sig managern att den unge spelaren lärt sig tvåfotsdribblingar, skaffat sig split vision och tacklingsförmåga? En Skoda blir aldrig en Ferrari, hur röd man än målar den.

 

Är det fler än jag som är oerhört trött på spelare som går ut och snackar om "nästa säsong". det är då vi ska vinna titlar och det är då vi ska visa vad Arsenal egentligen är kapabla till. Senast är det Szczesny som gör det, jag tycker bara att det vore mer befriande om de aldrig sade något utan bara gjorde jobbet på plan. Mindre tid i media och mer tid på Colney tack!

 

Tre matcher kvar av säsongen som rent faktiskt måste ge oss en tredjeplats för att vi inte ska sitta i skiten ifall Chelsea gör det omöjliga en gång till. Det vore ett fruktansvärt antiklimax om vi skulle sluta fyra och inte få kvala till CL, ett mål som funnits där ända sedan de där första extremt dåliga månaderna. Att förlora den till Chelsea som kan sluta så illa som sexa är en mardröm. Tyvärr är det ju så att som man bäddar får man ligga.

 

Vi brukar bli beskyllda för att vara dåliga förlorare när vi säger att det är för jävligt när andra lag parkerar bussen eller kontringsspelar extret på oss. Och visst är jag en dålig förlorare, precis som hela den svenska mediakåren när de har svårt att finna ord för att Barcelona åkt ur Champions League. Lionel Messi, världens bäste spelare får kanske nöja sig med Copa del Rey.

Visst gillar alla trevlig bildskön fotboll, men vi gillar väl också spelet fotboll där det kan gå hur som helst. Mål och vinster ger titlar och hur de målen gjordes syns inte särskilt mycket i historieböckerna. Vi är väl rätt många Arsenalsupportrar som önskar att vi spelade lite mer Chelseaaktigt ibland för att få ett resultat med hem?

Grattis till både Chelsea och Bayern för att de lyckades förstöra för Uefa. Nu sätter vi vårt hopp till att Chelsea får så mycket stryk att de helst inte vill gå ut till andra halvlek. Bayerns hemmaplan, massor av Chelseaspelare som är avstängda. Allt talar emot Londonlaget vilket betyder att de vinner skiten....

Sveriges Televisions Barnkanal repriserar just nu en programserie med namnet Mekatronik. Programmet går ut på att den numera rikskände polismannen, tillika trumslagaren och gamle Knessetmedlemmen Jonas Leksell, tillsammans med sin kamrat mekatronikern Bruno Tardat, löser en massa snåriga gåtor med, för det otränade ögat, ickeortodoxa metoder.

Bland annat har Jonas och Bruno byggt svävare, de har tillverkat en robot och en cykel med jetmotor, och under ett annat avsnitt simulerade de ett äventyrligt TV-spel. I någon form av IRL-spel sprang Jonas genom bollregn förbi från sidorna kommande hinder och hoppade över på marken fastsatta. Han duckade för hög-hastighets-flörtkulor som hotade hela hans existens och han parerade framhoppande alienlika monster av papier-maché genom att hejdlöst kasta sig än upp än ner och än åt någon av sidorna. Jonas fick kämpa på som bara den för att klara sig och det i verkligheten simulerade TV-spelet bjöd honom på en mängd utmaningar, som de knåpat ihop i sin mekatronikverkstad.

Rätt spons, men fel lag.

Grundprincipen i denna tekniska genre är att lösa svårigheter genom att kombinera mekanik och elektronik. I den moderna mekatroniken kan man även ta med signalbehandling, reglerteknik och datorteknik för att ge större möjlighet till problemlösning eller nya landvinningar. Den stora vinsten är den synergieffekt man får när man kombinerar dessa olika discipliner för en samtida samverkan, i stället för att använda dem var för sig, separerade från varandra. Vinsten finns i styrkan, som finns i kombinerandet.

När Arsenal i lördags spelade mot 0-0 mot en av ligans mest kostsamma buss, tillika The Original Rent Boyz, så ställdes vi även inför ett antal svåra utmaningar och i stunden svårlösta gåtor. För dig som soffcoach eller bardiskprofet kanske de inte framstod som några särskilda svårigheter, men för våra vänner ute på Emirates matta eller vid sidan av densamma, krävde det uppenbarligen stordåd och stora mänskliga landvinningar för att rå på dem.

Det våra vitärmade superhjältar inte riktigt hade kläm på var den ovan nämnda synergieffekt som driver världens alla mekatroniker till nya lösningar. Att våra hjältars respektive kompetenser, var för sig, förvisso kan ha varit alldeles prima, men att det är i samspelet mellan dem som den största av vinster görs. Inte nödvändigtvis, det förvisso nödvändiga, samspelet spelarna emellan, utan i effekten av samspelet mellan de olika spetskompetenserna.

En kille, en lösning.

I lördags rullade vi liksom på i vanliga hjulspår och vågade inte släppa vår internaliserade gameplan för att addera nya kombinationer eller spelsätt. Vi fastnade i vinkelvolten av förutsägbarhet och lät ständigt ett otäckt utsträckt blått ben, en högst oskön mittbackspanna eller en väl utformad, om än relativt förutsägbar, motståndartaktik komma i vägen.

Om koden att kläcka är att ha förmåga att leta efter nya lösningar, att våga tänka nya tankar och att försöka finna nya kombinationer av kompetenser. Som olikfärgade trådar vilka gemensamt sammanflätade skapar nya och tidigare oanade nyanser. Som oljiga fingertoppar knappandes på en dators tangentbord eller tvinnandes spretande ändar på en elledning. Som fotbollsspelare som låter bli att rulla runt ännu en gång kring ännu ett uppställt handbollsförsvar. Som i stället vågar slå den oväntade långbollen, avlossa det där egentligen utsiktslösa vristskottet, ta den extra löpningen eller söka upp en extra motståndare för att bjuda på en extra tackling. Som fotbollspelare vågandes bryta gamla invanda mönster, finna nya kombinationer av kompetenssammanflätning och som förmår se inte bara behovet av en annan väg utan även kan förmå sig att vandra på densamma.

Precis som våra vänner Jonas och Bruno brukar göra i sin lilla verkstad. På Barnkanalen…

Bilder från Flickr.com: mekaniker i blått av ”chanchan222”

och en kille med en lösning från The U.S. National Archives.

Även om vi har hamnat långt bakom titelrace i än den ena och än den andra turneringen så har vi fortfarande massor att spela om och det är på något vis otroligt skönt. Det är ju lite av syftet och hoppet man har som supporter, att vi ska ha något att spela för hela tiden. Visst kan man hävda att varje placering är viktig, men vi måste väl ändå erkänna för os själva att det är skillnad på att slåss med sina Londonrivaler om Champions Leagueplaceringar än att slå West Bromwich om tionde plats.

Det sagt så har vi haft ännu en helg där allting har stått på sin spets och där Arsenal klarat sig rätt hyfsat igenom med sitt kryss mot Chelsea. Ett Chelsea som gjorde allt för att tråka ut oss i väntan på sina 90 minuter i rampljuset på tisdag. Vi kunde ha önskat oss lite mer skärpa, lite mer flärd och lite mer koncentration, men överlag var ett oavgjort resultat godkänt i vår jakt på den där tredjeplatsen som garanterar att vi spelar Champions League nästa år.

Det är inte dags att analysera den här säsongen än, men nog är det en spektakulär uppryckning vi fått se och nu är det väldigt få som ropar att Wenger ska avgå. Det är möjligt att många mumlar i det tysta och hoppas att fransmannen ska avgå självmant i sommar, men med de vibbar han sänder ut angående tidiga transferaktiviteter så ökar hoppet om en bättre säsong 12/13.

 

Thomas Vermaelen är en Gooner for life. Välkommen till klubben Thomas! Nu återstår för dig att ta ett nacktag på RvP så han tar sitt förnuft till fånga och skriver på ett nytt kontrakt.

 

Titelracet i Premier League hettade till rejält idag då Man U fick uppleva en minivariant på vårt debakel mot Twatsen för några år sedan. 4-4 mot Everton var en rejäl missräkning för Ferguson som nu blir tvungen att vinna ligan i stil på Citys hemmaplan. Jag vet att det rent matematiskt inte blir avklarat där, men tro mig att de röda kommer att gå bärsärk när de klarar minst en poäng i den babyblå halvan av Manchester.

 

Liverpool. Längst ner i blogginlägget och allra roligast just nu. You never sulk alone.

Helgens vinnare när det gäller de åtråvärda Champions Leagueplatserna i Premier League är Arsenal och Newcastle. I vår match handlade det mycket om att inte förlora och båda lagen visade det väldigt tydligt.

Arsenal kom till spel utan Mikel Arteta och därmed utan kreativitet och idéer. Vi har fått massor av vila de senaste veckorna eftersom vi är ute ur allt cupspel, men inte verkade våra spelare på hugget och fräscha för det. På något underligt sätt lyckas Arsenal ofta att vara undertända även när det står mycket på spel. Den laddning supportrarna känner borde kunna kanaliseras till spelarna och få dem att ge järnet. Det är lite för mycket "en dag på jobbet" för en del.

Det finns inte så mycket att säga om matchen, vi skapar tillräckligt med chanser för att vinna matchen, men 0-0 kändes trots det som ett naturligt resultat med tanke på hur tafatt anfallspelet var. Vi ska nog också vara glada att det var Torres på topp hos motståndarna istället för Drogba. Idag lyckades Chelsea inte med särskilt mycket vilket kanske var än mer anmärkningsvärt med tanke på att det är de som behövde segern mest om de nu inte räknar hem Champions League redan.

Utan Arteta var det Ramsey som skulle stå för takten och fördelandet vilket han tidigare visat att han inte är mogen för. Felpassen var lika många som tidigare även om han jobbade defensivt bättre idag. Han har en bit kvar walesaren innan han tar en plats i våra hjärtan. Precis som AOC. Engelsmannen som tydligen är det bästa som hänt sedan Lasse Kinch slutade kommentera Champions League kom ingen vart och av hans ungdomliga entusiasm syntes ingenting. Har Wenger redan klippt vingarna på honom?

Överbetyg går idag åt våra mittbackar och till Rosicky som är den ende som skapar något vettigt. Underbetyget idag går till Wenger som gör konstiga byten. Grundfelet är att Ramsey är kvar hela matchen. I det fallet handlar det bara om utveckingskurvor, speltid och positionsträning. Sådant som inte vinner matcher på kort sikt.

Arsenal tar alltså en poäng, håller avståndet till Chelsea, tar en pinne till på Twatsen och välkomnar Newcastle upp i topp fyra. Inte alls dumt sett till det stora hela. Tre matcher kvar. 9 poäng och vi blir trea. Bring 'em on!

Ja, ni vet hur det är. Vi laddar upp, vi bokar av sociala event och vi skärmar bort allt annat än det absolut mest nödvändiga. Vi planerar dagen, lägger ut emotionella spikmattor och blir mästare i lördagslogistik. För vi är produkter av en enda stor drift; att få se vårat Arsenal spela. Hemmamatcher, bortamatcher, viktiga såväl som oviktiga matcher. Allt vi gör, under dessa helgens frizoner, är med Arsenals matcher i fokus.

Idag fick vi börja helgfirandet tidigt och vi fick göra det genom att ta emot The Original Rent Boys FC från Fulham i Londons västra del. Ni kan alla läget; laget som tämligen övergötts med domarmisstag vilka hållit dem kvar i racet om tredje och fjärde plats i ligan, trots att de spelat shit största delen av säsongen. Och då fick vi ju allas vårt lilla gossetroll Mike Dean att hålla i pipan. Som om läget inte kunde bli mer pikant.

Ni såg själva matchen. che£sky skickade en uppblandad version av laget, gick in för en poäng och fick även en poäng. Visst hade vi lägen, vi hade Koscielnys nick i ribban och vi hade ett par, för några veckor sedan, klassiska RvP-lägen. Men idag var inte en sådan dag. Idag var en dag då vi fick se Englands dyraste buss parkera på Emirates och tja... är man som klubb skit rakt igenom, vilket jag anser che£sky vara så, så är det väl gott för dem.

För oss var resultatet väl lite både och. Vi tappade två viktiga poäng och har nu givit spursarna och Toonsen vars en fribiljett tillbaka i racet om tredjeplatsen. Vi har dem på målskillnad varför vi fortfarande har allting i egna händer. Spurs har QPR i kväll, vilket gör att vi får hålla alla möjliga tummar för West London Discoclubb och hoppas att Bolton följer upp sitt förstamajtågande med en poängstöld på Reebok. Toonsen möter bland andra dagens blåa buss, vilket är ett möte som jag känner såväl ambivalens som smått osköna känslor inför.

D&M tvår sina händer i General Portion, utlokaliserande av fru och barn samt Bishops Finger och ger följande utlåtande:

Szczesny: 4/5. Hade en lätt oskön utrusning i 26:e minuten men var bortsett från den rakt igenom felfri. Stor i luften, på rätt ställe och sådär lättsamt nonchalant i sitt avsnoppande när de små blåa otygen kom farande.

Sagna: 3/5. Oerhört mycket bättre än mot Wigan senast, men ändå lite trög i starten. Tog några smått märkliga beslut i första men spelade upp sig rejält i andra halvlek. Jag hade gärna sett honom mer aktiv och mer utmanande i det offensiva spelet, särskilt med tanke på att han var så positionssäker som han var.

Koscielny: 3,5/5. Om vi bortser från nicken i ribban, så började han matchen lite, med hans mått, modest. Passade lite galet och var inte helt konform efter den fatala tvåmatchersvilan han tvingats till. Fortsatte i andra halvleks inledning med att sprida bollarna lite väl ymnigt, men samlade plötsligt ihop sig och gjorde tämligen lysande sista 30 minuter, där han bland annat körde förnedrings-TV/Karate Kid 2.2 med Sturridge.

Vermaelen: 4/5. Ät skit rent boys-fjantar, sade Thomas och klev in på planen. Var ständigt nötande nära de blåa och hade inga problem med att dunka fram glidtacklingar oavsett hur utsatt läget var. Stort plus för knuffen, i första halvlek, som höll på att förstöra ärkenöten John Terrys spelarkarriär (OBS: ironi). TV5 tog inga fångar, så bara är det ibland.

Gibbs: 3,5/5. Var åter i backlinjen efter två matchers vila och spelade ett oerhört lovande vänsterbacksspel. Ljuvligt följsam i det offensiva och faktiskt ganska välavvägd i det defensiva. Kan dock bli lite mer elak, lite mer nasty och lite mer ”kill your darling”, för han hade en viss tendens att köra finstilt när han borde köttat på.

Song: 3/5. Blev otäckt ensam när Diaby fick komma in och avlösa Rosicky. Tog i första halvlek helt bort Hollywood-seeking Kalou från matchen och stod ständigt på rätt ställe i sitt defensiva positionsspel. Försökte sig, främst i andra halvlek, på ett par patenterade Song-passningar, vilka vissa kanske borde rönt större framgång i form av bättre förvaltande av, främst, RvP. Mattades dock oerhört mot slutet och fick då inte så mycket uträttat.

Ramsey: 2/5. Den före detta forumvildhjärnan, Mattias #16, som efter att ha blivit pappa numera bjussar på en god ström av smakfulla insikter, konstaterade efter matchen att han ”förstår varför Ramsey inte platsade i Nottingham Forest”. Och ja, vad skall man säga? Jag tycker Ramsey gjorde en riktigt bra andra halvleks första del, där han höjde passningstempot och fick fram ett par djupledspassningar. Men hans sjabblande med bollen och tapp av densamma, framför allt i första, tar ned betyget rejält. Men, ett fall framåt för den gode Aaron. 

Rosicky: 3,5/5. Vi måste utgå ifrån att Wenger tog ut honom för att spara honom eller för att han, hemska tanke, åkt på en skada. För annars är det bytet rakt igenom galenskap. För dagens Arsenal, såväl som senaste tidens Arsenal, vilar enormt på Rosickys kreativitet. Han snurrade friskt med de blåe och bjöd oss på glidtacklingsgodis i Vermaelenklass. Hoppas han kan spela mot Stoke nästa helg, annars är vi...

TW14: 2,5/5. Hamstring -  bara lite törstig – hamstring, där har du läget. Mötte Ryan Bertrand som med sina fyra ligastarter borde varit mums-mums för Theo. Nu blev det inte riktigt så, Bertrand blev MoTM och Walcott gick av skadad i 60:e minuten. Walcott hade ett par goda initiativ i första och var nära att slå frisparken som varmfuktigt hade kunnat lösa RvP's spelmålstorka. Nu blev det inte så. TW14 gjorde väl ingen höjdarmatch men var ändå avsevärt bättre än mot Wigan senast.

RvP: 2/5. Asså... Jag älskar den mannen. Men just nu har han en högst begriplig formdipp. Han saknade mycket av den ljuvliga timingen vi i år vant oss vid. Vid frisparkar, vid löpningar som slutade i offsideavblåsningar och vid de där mottagningarna som tidigare slutat i fotbollspoesi. RvP har det tungt just nu och vi kan bara hoppas att nästa lördag bjuder på islossning. För det behöver vi.

AOC: 2,5/5. Kungen av Kungsan rakt igenom hela första halvlek. Kroknade dock rejält redan i början av andra halvlek och fick släppa TV´n i 69:e då  han, helt riktigt byttes ut. Var under första halvlek en brandfackla som lyste upp såväl vänsterkant som banans mitt. För han pushade på, han höjde tempot och han vågade göra en extra dragning och vågade utmana de blåa bussätena som ihopträngt frekventerade deras halva. 

Mike Dean: 1,5/5. Vi får väl nöja oss med att han inte blåste oss på samtliga poäng, vilket han, som ni vet, har en förkärlek till att göra. Var dock slöslapp som en medelålders hängbuk gentemot che£skys rakt igenom skitlöjliga filmande och straffsökande. Borde även skickat Cahill av banan, kastat bajs på Terry och lärt sig gå som en människa. Men vad f-n, man kan ju inte få allt här i världen.

EPL: 4/5. Otäckt för oss som följer och lider med ett lag, men underbart för alla de som konsumerar en produkt, vilken som helst. I kväll möts två lag som sponsras och ohämmat dopas av den spanska staten samtidigt som du betalar landets finansiella underskott med dina skattepengar vilka borde gå till skola, sjukvård och äldreomsorg, eller vad f-n som helst förutom real och barcas avskrivna skatteskulder. Boom. EPL: -ligan som håller för alla väder såväl som för oömma kläder.

D&M: 5/5. Som vanligt löses grabbens träning, handling och förberedande av middagen utan problem, men denna gång även adderat med ett högst hångelpotentiellt höjjande skjortinköp. Stilig som bara den (okej, efter rådande förutsättningar), hann jag till och med skura toalett och badrum före avspark. Gör om det ni om ni kan!

Nu sitter Arsenal i den bekanta röv-, förlåt rävsaxen. Vi hade kunnat knyta till säcken om tredjeplatsen, men lät den, främst mot Wigan, förbli vidöppen. Toonsen ångar på som om inget skulle kunna stoppa dem och spursen har ju dansbana in i ligamål. che£sky skall ta nästa års CL-plats genom att mosa ovan nämnda spanska lag, vilket i sig skulle kunna anses behjärtansvärt, men för oss är rena döden.

Nu hoppas vi att Rosicky är frisk, RvP finner formen och Wenger tar sig en funderare över läget. För idag var vi nära, men snavade på en gäspning från stillasittande Blåhakar, proppmätta på  talgbollar och domargåvor. 

Up You Gunnners!

Innan ni börjar läsa dagens inlägg vill jag passa på att påminna er om att inte missa gårdagens blogginlägg, som många verkar ha gjort. Jag skrev både om min resa till Wolverhampton samt om den nervösa ligaspurten där fyra lag slåss om två Champions League-platser! Läs, läs, läs!

Ett traditionellt inslag här på bloggen har under åren varit videokvällarna, som alltid varit uppskattade av er läsare. Det var ett tag sedan sist ni fick njuta av ett videoinlägg, så vad passar bättre under en regnig eftermiddag än en favorit i repris.

I kvällens videoinlägg har vi med allt från snygga Arsenal-mål till höjdpunkter från 50-talet! Det är bara att hänga med!

För att blicka tillbaka och se någon av de föregående inläggen jag haft kan ni trycka på någon av följande länkar:

Videokväll 1
Videokväll 2
Videokväll 3
Videokväll 4
Videokväll 5
Videokväll 6
Videokväll 7
Videokväll 8
Videokväll 9
Videokväll 10
Videokväll 11
Videokväll 12
Videokväll 13
Videokväll 14
Videokväll 15
Videokväll 16
Videokväll 17
Videokväll 18
Videokväll 19
Videokväll 20
Videokväll 21
Videokväll 22

 

Jag kan lova er att det finns massvis med guldkorn att hämta därifrån. Om ni missat något inlägg som ägt rum tidigare är det ett hett tips att kolla igenom dem! Det finns som sagt massvis med superba videos att hämta därifrån och om jag vore er skulle jag både läsa och titta igenom varenda en!

Det har ofta hänt att folk kommenterar att "den här videon och den här videon" skulle vart med, men allt som oftast är det också så att den videon ni rekommenderar har vart med i en tidigare videokväll! Ni är dock mer än välkomna att lämna in tips i antingen kommentarspåret eller via mail (kristonel.elwe@arsenal.se)!

 

______________________________________________________________________________

Arsenal vs. Manchester City 1991 - Så här kunde ett möte i förstadivisionen se ut under säsongen 1991/1992. Här ser vi Arsenal besegra Manchester City med 2-1 efter mål från bl.a. Anders Limpar!

 

______________________________________________________________________________

Thierry Henry - Something Never Changes - En kompilation som berör. Lades upp några dagar efter hans lyckade comeback mot Leeds i FA-cupen. Visar vilken fantastisk människa, spelare och supporter han är.

______________________________________________________________________________

Andre Santos äter fish & chips - Vår sambakung från Brasilien är minst sagt en unik karaktär. Här får vi se Andre Santos besöka en lokal fish & chips-resturang. Vad han tycker om maträtten? Titta & njut!

______________________________________________________________________________

The Funny Side of Arsenal Players 6 - Sjätte videon i serien där vi ser Arsenal-spelarna skoja friskt med varandra. Fantastiskt låtval och underbara scener som värmer hjärtat. Känns visserligen lite fånigt att se videon och idolisera ett par män som sparkar boll till vardags, men det är trots allt det vi alltid gjort och för alltid kommer att göra.

______________________________________________________________________________

Arshavin tappar förståndet - Som alla känner till lånade vi för ett par veckor sedan ut Andrey Arshavin till Zenit St. Petersburg. Hemma i Ryssland har det dock gått sådär för den ryske landslagskaptenen. Under hans hittills korta sejour i Zenit är det detta målfirandet som blivit den största snackisen.

 

______________________________________________________________________________

Fredrik Ljungberg 2003/2004 - De två första namnen vi nämner så fort det börjar talas om den oslagbara säsongen är oftast Thierry Henry och Robert Pirès, men många glömmer Fredrik Ljungberg som kanske var på toppen av sin karriär under denna säsong. Se och njut.

 

______________________________________________________________________________

FA-cupfinalen 1950 (Arsenal - Liverpool) - Den 29 april 1950 spelades finalen i FA-cupen på gamla Wembley. Arsenal mötte Liverpool och det hela spelades naturligtvis in av ett dussin tv-kameror. Res tillbaka i tiden och upplev fotbollen under början av 50-talet!

 

______________________________________________________________________________

Thierry Henry - Where'd You Go - Kan ni fortfarande inte få nog av fransmannen som förgyllde en hel generation Arsenal-supportrar? Det är förståeligt! Brygg en kopp kaffe, sätt er ner i datorstolen och se denna video som definitivt kommer väcka massor av minnen till liv.

______________________________________________________________________________

Arsenal in the Community i Uganda - Som ni kunde läsa i senaste Kanonmagasinet gör Arsenal in the Community ett toppenjobb både i Storbritannien och utomlands. Här får ni ett smakprov på hur det ser ut när utbildade tränare från Arsenal åker ner till Uganda och hjälper till med allt möjligt, men framför allt fotbollsträningar!

______________________________________________________________________________

En galen Arsenal-supporter - Minns ni hur ni firade kvitteringen mot Tottenham på Emirates? Oavsett om ni gör det eller ej har ni nog ändå ingenting att komma med mot den här supportern som vid ställningen 2-2 gick helt bananas. Frågan är hur galen han blev efter 3-2, 4-2 och 5-2? Tråkigt nog kommer vi nog aldrig få veta det, men räkna med att han firade galet mycket!

 

______________________________________________________________________________

Arsenals bortasupport firar segern på Anfield - Aldrig vart på en bortamatch? Då blir nog de flesta av er avundsjuka när ni ser detta. Arsenal har nämligen en av ligans bästa bortaklackar och det firades minst sagt vilt när slutsignalen gick på Anfield. Tacka Robin van Persie för det!

 

______________________________________________________________________________

Sol Campbell återvänder till White Hart Lane - Sol Campbell har spelat många gånger på White Hart Lane, även i Arsenal-tröjan. Hur många kommer dock ihåg hur det såg ut den allra första gången han äntrade WHL som Arsenal-spelare? Ta en titt på videon och se hur enormt hatad han var och fortfarande är i andra änden utav norra London.

______________________________________________________________________________

Cesc Fabregas - Memories from Arsenal - Saknar ni Fabregas? Eller har ni redan glömt honom? Oavsett vad ni känner för honom blir man upprymd av olika känslor när man ser den här hyllningsvideon till spanjoren.

______________________________________________________________________________

Robin van Persies 5-3 ur en annorlunda vinkel - Segern på Stamford Bridge är en av de mest minnesvärda den här säsongen. Det var som julafton när Arsenal vann med hela 5-3 borta mot Chelsea. Vi alla har sett målen om och om igen, men det är inte många som sett van Persies hat-trickmål ur den här vinkeln. Jag gillar speciellt kommentaren precis före målet: "STAY ON HIM YOU CUNTS!".

 

______________________________________________________________________________

The Arsenal - En fantastisk Arsenal-kompilation som inte fokuserar på någon enskild spelare, utan på hela laget. Allt material är taget från den här säsongen och visar Arsenals fall och uppgång. Ett måste att se! Briljant!

 

______________________________________________________________________________

Szczesny, Song, Sagna och Chamberlain dansar balett - Majoriteten av er har redan sett den här videon, men den är värd att se om och om igen. Tack vare nya sponsorn Citroen får vi alltså se dessa fyra Arsenal-spelare dansa balett. Underbara scener!

______________________________________________________________________________

Derby Day - Här får sig Arsenal-supportrarna ett smakprov på vad som bland annat händer bakom stängda dörrar före match. Vi får se hur gräsmatten finputsas, hur spelarna anländer, hur startelvorna annonseras ut och naturligtvis målen från den oförglömliga eftermiddagen på Emirates.

 

______________________________________________________________________________

 

Det här var dock allt för den här gången! Hoppas ni tyckte om kvällens inlägg och precis som alltid vill jag veta vilken er favorit var just i den här omgången av videoklipp! Kommentera!

Idag är det torsdag och till helgen tar vi emot che£sky i den tidiga lördagsmatchen. Av någon anledning älskar jag tidiga lördagsmatcher, till viss del kanske av samma orsak som forumabsolutisten och den lingvistiske estradören Zimzon en gång var inne på: Att tidiga lördagsmatchen rättfärdigar en tidigare så kallad uppstart av helgfirandet. Och att man sedan får glida runt, förhoppningsvis välsnidad med nyvunnen trepoängsform, lite lagom sallongig fram till middagen, då de relationella broarna åter skall stabiliseras och smyckas med amorösa ornament och taktila krusiduller.

Men inte idag, inte nu och inte efter denna vecka. Inte efter en vecka som inleddes med att vi tog emot Wigan hemma, hade chansen att ta ett stadigt tag om ligans tredjeplats, och den plats som garanterar spel i Champions League till hösten, men så taffligt, beklämmande och bortkollrat lät den gå oss ur händerna. Inte en sådan vecka, inte en därpå följande lördag.

För i måndags fick jag nog, i måndags tog det stopp och måndagens match blev droppen som fick min bägare att rinna över. Eller snarare; vissa spelares insatser i måndagens match blev droppen som fick min bägare att rinna över.

På samma sätt som många i vardagslivet behöver personer eller funktioner att skylla alla livets mödor på, så har vi genom åren sett olika Arsenalspelare bli till syndabockar när Arsenal gått dåligt. Personligen känner jag ofta mig lite kluven till dessa vågor av avsky som får kraft, växer sig stora och till slut väller in över Arsenalland. Jag har i de flesta lägen försökt hålla mig lite mer reserverad till frågan, lite mer förlåtande och lite mindre dömande. Men nu vet jag inte längre. Jag vet inte längre om jag orkar mer.

För mitt Arsenal är ett vinnande Arsenal. Mitt Arsenal är knökfullt av spelare andra lag avundas oss, av spelare man vill identifiera sig med och av spelare som gör gott för klubben vi älskar. Men i måndags tvingades jag, som den förslavade Arsenaladdict jag en gång lät mig bli, att ännu en gång stå ut med Theo Walcott och Aaron Ramsey. Och jag är så dj-la trött på det.

Jag vet att Ramsey varit utsatt för en av tidernas mest osköna fotbollsspelares övervåld och jag utgår ifrån att skadan och den långvariga frånvaron har satt spår i Ramsey, som är långt mer svårläkta än de fysiska. Jag vet att jag borde förlåta honom för dess konsekvenser, men nu orkar jag inte längre. För mot Wigan gjorde han ännu en sådan där rakt igenom meningslös insats. Killen vars huvuduppgift är att vara kreativ, att leverera goda passningar och att skapa chanser, skapade bara en känsla av vämjelighet inom mig. 

Han fick Denilson att framstå som defensivt ansvarstagande, Eboué som en passningsmästare och han fick Diaby att se effektiv ut med bollen. Och med sådana referenser så förstår ni kanske läget. För mig har det nu gått så långt att mitt ena ögonbryn höjs av förvåning om Ramsey inte passar bakåt eller i sidled. Det har gått så långt att acceptabel lägstanivå nu har blivit till rådande norm. Och vi blir inte av med det, han är fortfarande där vecka efter vecka och får fortfarande spela match efter match.

På liknande sätt är det en lättare snedträff till höger upp i banan, för där huserar numera inte killar som Parlour eller Pires, inte ens Ljungberg eller Hleb. På högerkanten får vi ständigt dras med denne Theo Walcott. Det lilla kvicksilversnabba underbarnet som Wenger inte bara investerade en massa pengar i, utan även oändligt mycket av sin prestige i. Killen som ibland är fullkomligt lysande med sina rappa steg och snitsiga avslut. Men ibland är numera i bästa fall sällan. Just nu känns det som det har gått och blivit aldrig.

Walcott har sina styrkor och jag vet att han i år producerat en hel del poäng, men framstår med tiden som allt mer begränsad och endimensionell. Och med åren har han också fastnat i myten om sig själv. För han är inte längre rapp i steget, han river inte längre upp hål i motståndarnas försvarslinje och han petar inte längre in de kliniska målen eller slår den vackert hårda passningen längs med marken förbi rasande försvarare. Killen står bara still. På planen såväl som i utveckling. Han får bollen och ingenting händer. Hela hans fotbollsvarande verkar upptaget av att andra spelare skall skapa luckor och göra sig tillgängliga, något som inte alls  verkar gälla honom själv.

Och dessutom har han mage att allt mer ofta stanna upp och, likt ärkesvinet Gerrard, söka upp motståndarben för att få sina frisparkar i gyllene lägen, istället för att kuta på, kämpa och skapa chanser han är anställd för. Walcott får mig inte bara att sucka över tingens bedrövlighet, utan även att generat vända bort blicken från TV’n för att slippa se honom sitta där på rumpan och, likt ett bortskämt barn med tömd lördagsgodispåse, gestikulera mot domaren.

Mina angrepp gentemot Ramsey och Walcott skall inte ses som angrepp på dem som personer. Och jag erkänner gladeligen att jag absolut skulle tacka ja till att få kuta runt på Emirates och spela boll, dessutom göra det för en sjuherrans massa pengar. Om någon tog ut mig till laget, vill säga. Och det är kanske där svallvågen hamnar. Varför måste spelare som Ramsey och Walcott få så mycket speltid? Varför har de så enormt stor tillgång till platser i startelvan? För att de skapar magi? För att de för klubben framåt och vinner oss stora segrar? Nej, för att de är uttagna och utvalda av någon. Och ibland också för att de är de spelare som vi för stunden har tillgång till. Och vem eller vilka bär ansvaret för detta? Vem eller vilka är det som bestämmer att truppen skall vara fylld av spelare som Ramsey och Walcott? Denne eller dessa ansvariga måste ta det ansvar som åligger dem och se till att vi inte även i fortsättningen bromsas upp av att två elftedelar inte på något sätt bidrar.

Jag skräms så smått av orden jag skrivit, av domarna jag tillåtit mig att fälla och av vreden jag känner och som jag tillåter mig släppa ut. Jag önskar att jag inte skrev som jag gjorde och att jag inte behandlade Walcott och Ramsey som jag verbalt gör. Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara förstående, förlåtande och ha överseende längre. Förlåt Theo, förlåt Aaron och förlåt alla andra som kanske blir illa berörda, men det är så här jag känner.

Jag skriver fylld av vemod och ledsamhet, för jag önskar att jag inte kände som jag gör och jag önskar att de inte väckte vad de i mig väcker. Men jag vill bara att dessa två spelare försvinner ur den ständigt återkommande startelvan. De får gärna hoppa in då och då och avlasta, fungera som supersub eller som tungan på vågen. Men att vecka ut och vecka in vänta in startelvan och varje gång få samma knytnävsslag i magen, det vill jag bara behöva slippa.

Ingen skulle bli gladare än jag om herrar Ramsey och Walcott gör sina respektive livs matcher nu mot che£sky, eller att de chockerar oss med lysande fotbollskonst säsongen ut. Jag ställer mig gärna i skamvrån med dumstruten på huvudet om de bevisar mig vara fel ute. För jag önskar så mycket en seger på lördag, jag önskar så enormt mycket att avståndet ned till spurs, che£sky och Toons ökar och att vi lyckas hålla tredjeplatsen ända till den sena söndagskvällen den 13:e maj. Och jag önskar mig tillbaka till en tid då två elftedelar inte var skit.

Up You Gunners!

Tystnaden på Emirates i måndags var talande. Arsenal spelade inte till sin fulla potential och Wigans effektivitet straffade oss grundligt. Sånt kan hända, men jag blir lika förbannad varje gång. Dels på grund av att vi inte är redo att koncentrera oss fullt ut redan vid matchstart, dels för att vi är tvungna att spela med GB-gubben Djourou över huvud taget.

När Arteta sen går sönder så slänger vi in den spelare som haft nästan ännu sämre form än Ju-Young Park, Ramsey, i rollen som spelfördelare. Jodå, fördela bollar kan han - till motståndaren. Jag kan ibland försvara spelare till löjets gräns, men här går det inte. Ramsey ska naturligtvis inte övas in i laget i detta viktiga skede av säsongen. Benayoun eller AOC hade gjort ett bättre jobb på den positionen och kanske hade vi då haft en möjlighet att spela in oss i matchen.

Vi saknar inte chanser att vinna matchen trots allt snack om att Wigan var värdiga vinnare. Vi skapar totalt sett fler chanser än dem, har mer bollinnehav och i det ska normalt sett ge utdelning till sist. Nu gjorde det inte det och vi har bara oss själva att skylla. Med det inte sagt att domaren ska gå fri från kritik.

Här har Wenger en klar poäng. Jag förväntar mig att Wigan ska backa hem, spela försiktigt och värna sina poäng. Jag förväntar mig också att de ska slösa så mycket tid det bara går. Problemet är bara att det finns regler för det där med att slösa tid och domaren har möjlighet att ge gult kort för överdrivet tidsslöseri. Dessa gula kort kan ges när som helst i matchen och oftast får den slösande parten ett sådant nära slutet på matchen. Då har tidsfördröjandet pågått i kanske tio minuter för att säkra ett resultat. Här pågick det i åttio minuter och Al-Habsi får det gula kortet på övertid efter 90.

Hade domarena agerat redan efter de första tjugo så hade det naturligtvis blivit en annan inriktning på matchen. Jag säger inte att vi vunnit, men Al-Habsi hade varit tvungen att agera på annat sätt och bollen hade varit i spel längre tid. Statistiken talade till vår fördel så det troliga hade varit att vi hade haft mer tid med bollen och kunnat skapa ytterligare någon chans som kanske helt slumpartat hade gått i mål.

Hursomhelst gör vi en katastrofal insats och ingen ska inbilla mig att Wigan har ett slagkraftigt lag som borde ligga i mitten av tabellen. De var inte heller bra, men gjorde vad de kan begära och kämpade på ett sätt som vi sällan ser i vårt eget lag. All heder åt dem.

 

Gary Neville har gått ut och försvarat filmare och säger att det i alla omklädningsrum finns spelare som får instruktioner att slänga sig när tillfälle ges. Han tycker inte heller att det är fusk utan en naturlig del av spelet att försöka söka fördelar med domslut. Gary Neville var dum i huvudet som spelare och är tydligen ännu dummare nu när han kan prata fritt i media. Vieira borde ringa honom och säga bu i telefonen, så Roy Keane får komma hem och trösta honom.

 

Nu vankas Chelsea på lördag och de har nyss avslutat första mötet mot Barcelona. De lyckades heroiskt ta en 1-0 seger och kommer naturligtvis att gå all.in nere i Spanien. Det kan tala för oss om de väljer att lufta truppen lite och satsa på finalspelet. Problemet är bara att vi inte kommer vara taggade om vi får möta något annat än bästa Chelsealaget. Varning utfärdas härmed.

Det var den nionde mars som jag beslutade mig för att förutspå resten av ligasäsongen för Arsenal, Tottenham, Chelsea och Newcastle. I inlägget som jag skrev här på Arsenal Sweden tippade jag att Tottenham skulle sluta trea, Arsenal fyra, Chelsea femma och Newcastle femma. Då återstod elva matcher. Nu återstår fem för alla lag förutom Arsenal som bara har fyra matcher kvar att spela.

På de sex matcher Tottenham har spelat sedan jag lekte spågumma har de tagit sex poäng, jag trodde på tio. Folk sade redan då att våra ärkerivaler hade det "enklaste" spelschemat kvar, men som vi alla vet finns det inga enkla matcher i Premier League, speciellt när man är så formsvagt som Tottenham trots allt är.

Även Chelsea har spelat sex matcher sedan dess. Och även där trodde jag de blå skulle knipa tio poäng. De har tagit en poäng mer än jag trodde - elva. I nästa omgång möter de ett Newcastle som på sina sex senaste matcher tagit femton av arton möjliga poäng. Naiv som jag var trodde jag de endast skulle kamma hem elva poäng, men som vi alla vet har de överraskat enormt och kan mycket väl knipa en fjärdeplats, trots att de har ett tufft schema här på slutet.

 

Newcastle har alla möjligheter att knipa en Champions League-plats. Foto: Bildbyrån.

 

Arsenal då? Jodå, Arsenal har spelat sju matcher, kammat hem femton poäng och ligger fortfarande trea i tabellen. Personligen trodde jag på fjorton inspelade poäng, men de har gjort lite bättre ifrån sig och tagit femton poäng, trots två förluster. Så länge man inte havererar totalt tror jag fortfarande att man klarar av att säkra en Champions League-plats. Det lär vi få veta i de två kommande matcherna som med största möjliga sannolikhet avgör vårt öde.

På lördag eftermiddag möter vi ett Chelsea vars ligasäsong varit katastrofal, men som verkar ha ätit Bamses dunderhonung när cupspel väntat. Inte bara är de i final i FA-cupen, utan de har även tagit sig ända till semifinal i Champions League. Det spelar ingen roll att det är Barcelona som är motståndet. Om man tagit sig till semifinal har man alltid en chans, oavsett hur stor eller liten den är. Det var inte många som trodde Arsenal skulle kunna rå på Galacticos säsongen 2005/2006, men vi vann åttondelen och tog oss ända till final i Champions League. 

På många sätt påminner den upplagan av Arsenal årets Chelsea. Likt laget från västra London hade vi ett lag fullt med äldre huvuden som gjorde sin sista säsong på toppnivå. Laget kryllade av erfarenhet, vilket blev direkt avgörande i Champions League. I ligaspelet gick det dock katastrofalt och vi räddades nästan enbart på grund av en viss Yossi Benayoun. Lika galet har det gått för Chelsea, vars enda chans att nå Champions League är att antingen vinna turneringen eller göra en stark ligaavslutning.

 

Chelsea 2011/2012 = Arsenal 2005/2006? Foto: Bildbyrån.

 

Just nu har vi fyra lag som alla kan knipa en Champions League-plats. Bara för att Chelsea har ett "tufft" spelschema betyder det inte att det är oöverkomligt. I vissa fall kan det till och med vara bättre att ha ett "tuffare" spelschema eftersom förluster såsom Arsenals mot Wigan troligtvis inte skulle hända. Det finns inga enkla matcher i Premier League. Fråga bara Manchester United som tog emot Blackburn på Old Trafford och förlorade. Eller Arsenal som föll mot Wigan i måndags. Eller Manchester City som var ett par minuter ifrån att förlora sin första hemmamatch under säsongen - mot Sunderland.

Det gäller nu att gå all in. Samla ihop markerna, vänta på motståndarens drag och gå all in. Det återstår bara 360 minuters spel för Arsenal den här säsongen. Nu finns det ingen anledning att spara på krafterna, att inte dra på sig ett gult kort i onödan eller att hoppas på att det löser sig av sig självt. Det är dags att ge sitt allt och visa att man vill vara en del av den här klubben även nästa säsong.

Om jag bara hade två gympass kvar (cirka 360 minuter) innan en lång semester (kortare för de som skall spela EM) hade jag gått ner till gymmet och tagit i för kung och fosterland. Nu hoppas jag att Arsenal-spelarna skall göra detsamma. Förlusten mot Wigan får vi hoppas blev något av en väckarklocka för samma spelare som nu skall se till att besegra Chelsea. Vi har gjort det förr och vi kommer att göra det igen. Det var heller inte länge sen vi vann mot ett bättre placerat lag (Manchester City) och det finns ingen anledning att frukta Chelsea på lördag.

Oavsett resultat på lördag får vi inte glömma bort att det inte är över. Vi har bara vunnit en enda match borta mot Stoke sedan de tog steget upp till Premier League. Det var kvällen då Aaron Ramsey bröt sitt ben, Cesc Fabregas satte en straffspark på tilläggstid och Thomas Vermaelen smällde in 3-1 ett par minuter senare. 

 

Cesc Fabregas firar senaste vinsten borta mot Stoke. Foto: Bildbyrån.

 

Champions League-avancemang är viktigare för Arsenal än vad det är för Newcastle (de skulle nöja sig med Europa League) och Chelsea (deras ekonomiska tillstånd förändras inte nämnvärt med/utan CL-spel). Just därför är det så himla viktigt för Arsenal att knipa den där förbannade tredje- eller fjärdeplatsen. Jag skulle inte vara ensam om att känna en enorm frustration om vi skulle tappa allt under de fyra sista ligamatcherna, men likväl vet vi att risken finns. Den kommande sommaren kan bli början på en ny era, men nästan allt beror på om vi klarar av att kvala in oss till Champions League eller ej.

Arsène Wenger förstår det. Supportrarna förstår det. Journalisterna förstår det. Nu gäller det bara för alla spelare att förstå det. Var redo, kliv ut på Emirates och visa vad Arsenal går för. Allt vi begär är att alla ger allt i nittio minuter. Säsongens viktigaste match står framför dörren. Gör oss inte besvikna. Gå all in, ta hem vinsten och njut av segerns sötma.

 

Kan Robin van Persie hjälpa oss igen? Foto: Bildbyrån.

Det var ett tag sedan sist, men med jobb, utlandsresor och Arsenal-matcher att närvara vid är det inte överraskande att mina texter på Arsenal Sweden blivit sekundära. Nu har jag dock en nästan två veckor lång semester, vilket naturligtvis är skönt då jag får mer tid över att göra de saker jag annars inte hunnit med. Igår kväll släppte vi andra podcasten sedan comebacken, som nu även kan hittas på iTunes.

Vad har då hänt? Jodå, vi har ju spelat två Premier League-matcher mot två av ligans bottenlag. Förra onsdagen besökte vi Wolverhampton, vann enkelt med 3-0 och sjöng "Tottenham - Mind The Gap" (ni ser mig skymta förbi vid 0:53) så att det ekade ända till norra London. I måndags blev det dock inte lika roligt då Wigan skrällde på Emirates.

Eftersom väldigt många verkar ha gillat mina resereportage tänkte jag ännu en gång bjuda på mig själv och beskriva hur resan till Wolverhampton såg ut, samt hur jag upplevde förlusten mot Wigan. Ni som vill läsa någonting annat behöver dock inte vänta länge, då jag ikväll kommer skriva ett nytt inlägg som handlar om vad som komma skall (de fyra matcherna som återstår).

**

Onsdag. 07:00. Vaknar. Äter frukost. Tar mig ner till lobbyn där jag börjar arbetsdagen. Har sedan tidigare gjort klart med jobbet att jag bara jobbar halvdag. Skulle egentligen jobba fyra timmar, men efter tre timmar får det vara nog, tycker jag. Genomför istället ett svettigt gympass varpå jag äter en ordentlig lunch och gör mig redo för avfärd.

Som vanligt tar jag den korta tunnelbaneresan mellan Liverpool Street Station och Euston Square. Eftersom det gått nästan en hel månad sedan vi senast spelade en bortamatch utanför London (Everton away) är det nervöst och hjärtat pumpar av upprymdhet. Precis som jag beskrivit tusentals gånger tidigare är dagen före en bortamatch som dagen före julafton för ett litet barn. Man är spänd, exalterad och jätteglad. Oftast finner man det svårt att somna, men dagen före Wolves away hade jag som tur var inga problem.

Vid Euston hade jag och mitt umgänge bestämt oss för att mötas vid Euston Tap, men det blir av någon oklar anledning istället Britannia inne i stationen. Eftersom klockan nyss slagit 13:00 och vårt tåg lämnar 13:43 hinner vi inte med så mycket mer än en snabb pint. Själv fegar jag och beställer in en cider.

 

Sean & Akhil

 

Vid varenda bortamatch har vi en grupp människor - en sorts kärna - som alltid finns med, oavsett match, tid eller datum. Det händer dock ofta att nya personer ansluter då och då, men enbart för en eller två bortamatcher. Förutom oss regulars hade vi en dag som denna med oss en 16-åring med fake ID, en tjej som skulle se sin första Arsenal-match någonsin, en far och hans son samt en snubbe som alltid går runt i luvmössa - oavsett väder. En salig blandning, så att säga.

När vi väl äntrade tåget satte vi upp vår Arsenal-flagga, satte oss vid våra platser och började grogga.  På vägen till Birmingham snackades det om allt möjligt. Den unga damen som skulle på sin första fotbollsmatch någonsin(!) hade ingen aning om hur bra eller dåliga Wolverhampton var, men tippade ändå på 4-0 till Arsenal medan jag pessimistiskt sade att det kommer att sluta 1-1. Bra där, kicken.

Vi anlände ganska snart i Birmingham, bytte tåg och hann knappt sätta oss innan vi skulle av igen. Väl i Wolverhampton välkomnade vädergudarna oss med duggregn och grå himmel. Vi tog en kort promenad genom stadskärnan - shithole - och beslutade oss sedan att gå till Walkabout som låg i närheten. 

Öl, cider, jägerbombs och allt möjligt bestämdes in under de tre timmar vi spenderade i puben. Många diskussioner, många skratt, många ramsor och mycket glädje. Väl inne i puben kände man precis som vanligt igen nästan hälften av alla ansikten från andra bortamatcher. Roligt nog var det även flera som kom fram och sade att de följde mig på Twitter. Även Pierre och Stefan Hertin (från Arsenal Sweden) fanns på plats!

 

Uppladdning

 

Med lite mindre än en timma kvart till avspark samlade vi alla och begav oss på den korta promenaden mot arenan. Självklart visade vi att Arsenal var på besök med högljudda ramsor, flaggor och annat gott & blandat. Väl inne på arenan blev det helt enkelt att ladda inför avspark.

Personligen brukar jag nästan aldrig dricka större mängder alkohol före en match eftersom jag faktiskt vill se matchen, men ibland händer det att man glömmer bort den tumregeln. Det hände troligtvis förra onsdagen då jag helt missade att en viss Bassong blev utvisad. Jag trodde han hade fått gult kort och blev utbytt eftersom han drog på sig en skada. Det var först dagen efter som jag överraskande nog märkte att han faktiskt hade fått rött och blev utvisad. Skrattade i flera minuter åt mig själv. Samma sak hände dock den kända tv-personligheten Chris Kamara för ett par år sedan (se klippet!).

 

Molineux!

 

Robin van Persie gjorde 1-0 på straff (delikat!), Theo Walcott gjorde 2-0 lite senare och vi kontrollerade allt. Jag var för stunden väldigt imponerad över hur enkelt det var, men det var enbart eftersom jag dumt nog hade missat utvisningen tidigare. När Yossi Benayoun dödade matchen med 3-0 drog jag av mig tröjan och firade på klassiskt kicken-maner. Vi red ut stormen och tog tre välbehövliga poäng. På vägen ut firade vi ordentligt med "Tottenham - Mind The Gap" (länk finns i början av inlägget).

På vägen tillbaka mot tågstationen stannade vi självklart till vid Sainsbury's för att köpa med oss lite snacks, mat och bira. Ett kärleksdrama senare satt vi äntligen på tåget hem till London. Det var en trevlig hemresa med massor av skratt och nöjen. Själv bestämde jag mig för att gå igenom hela tåget och se vad för personer som varit på matchen. Det tog mig en timma att gå igenom alla sju-åtta vagnar. Jag mötte på vänner, personer som jag kände igen sedan tidigare, personer som kände igen mig, blev bjuden på vodka (som jag tackade nej till, men grupptrycket blev för stort...) och hängde upp stora Arsenal-flaggor i hela tåget. Självklart hann jag även med att lägga mig i bagageutrymmet (över sätena) som blivit något av en tradition.

 

Tåget hem till London

 

Vid halv två var vi äntligen framme i London. Efter att ha varit uppe i nästan 20 timmar kunde jag ingenting annat göra än att ta första nattbussen hem, klä av mig och hoppa ner i sängen. Ännu en bortaresa var avklarad, tre nya poäng var bärgade och en glad kicken vaknade upp på torsdagmorgonen, trots att huvudet värkte lite extra.

 

We are the Arsenal

 

**

Det tog bara fem dagar tills vår nästa match, den här gången mot Wigan på Emirates Stadium. Medan många trodde på tre enkla poäng var jag ännu en gång mitt vanliga jag och varnade folk för att det minsann inte skulle bli så enkelt. Hur som helst började dagen likt många andra.

Eftersom jag varit på uppdrag i Frankrike dagen innan kunde jag sova ut rejält. Vaknade någon gång vid tiotiden, duschade, åt frukost och satte mig bakom datorn för att läsa det senaste om Arsenal. Hade för övrigt kvällen före mött på tusentals ledsna Tottenham-supportrar vid King's Cross. Självklart välkomnade jag alla med världens största leende. De såg dock bara bittra ut, vilket gladde mig något enormt.

Vid lunchtid på måndagen mötte jag upp två vänner från Eskilstuna - Johan och Ravand - som hade vunnit en resa för två till London efter att ha deltagit i en Nokia-tävling. Det kom fram att de bodde på ett hotell som hette Sanderson's nära Oxford Street. Först trodde jag det var ett vandrarhem av något slag, men när jag fick se bilderna de hade tagit och informationen om att det kostar £760 per natt(!!) att bo där förstod jag ganska snabbt att det inte var ett Travelodge eller Ibis vi pratade om.

Efter att ha ätit på Nando's vid Spitalfields Market och tagit en pint på Dirty Dicks gav de sig iväg till flygplatsen medan jag stannade till hemma, satte på mig en träningsjacka jag köpt på The Armoury och begav mig mot Euston. Där mötte jag upp två vänner som hade beslutat sig för att börja ladda upp hela sju timmar innan matchstart. Efter att ha spenderat två timmar på Britannia (ännu en gång) tog vi en taxi ner till Tollington där uppladdningen fortsatte.

Väl där blev det väl det vanliga. Träffa på massor av olika vänner, men även ett par svenskar och presidenten för ASFSC (Arsenal Supporters France Supporter Club). Innan matchen hann jag även med ett snabbt stopp på Twelve Pins.

 

North Bank

 

Matchen? Vilken match? Nåja. Wigan förtjänade vinsten. De spelade bra både taktiskt och spelmässigt medan Arsenal var sitt gamla jag igen. Att ligga under med 2-0 inom den första kvarten mot Wigan(!) var något ingen hade förväntat sig, vilket märktes bland publiken. De flesta visste inte hur de skulle reagera. Någon buade tyst, någon svor stup i kvarten, någon satte sig ner med ansiktet i händerna. De flesta - inklusive jag - stod upp, blickade ut mot planen och befann sig i något slags chocktillstånd.

När Thomas Vermaelen nickade in reduceringen kändes det ändå som om vi skulle lyckas vända på steken då vi hade gjort samma sak mot både Aston Villa (FA-cupen) och Tottenham (Premier League) tidigare under säsongen. Tyvärr blev det matchens sista mål. Dåligt, rent av uselt. Tre poäng hade betytt att vi mer eller mindre hade säkrat en Champions League-plats. Nu betyder det att en vinst mot Chelsea är ett absolut måste för att vi inte skall löpa risk för att sluta på en femteplats.

Tre timmar efter matchen hade slutat var jag fortfarande frustrerad. Gravöl på Tollington. Nattbussen hem. Tittade på höjdpunkterna från matchen. Deppåt. Somnade. Något som blivit en rutin efter hemmaförluster.

**

Det är så det är. Nu gäller det att glömma måndagen och blicka vidare. På lördag eftermiddag spelar vi en match som mer eller mindre kan avgöra om vi lyckas cementera tredjeplatsen eller om vi istället blir indragna i något som skulle vara en väldigt nervös streckstrid. I sådana fall skulle det med tre matcher kvar finnas fyra lag som kan gå hela vägen, men bara två Champions League-platser att slåss om. Mer om det får ni dock läsa om ikväll! Hörs då! Hej!