Senaste blogginläggen

Jag har precis avslutat Arsenal Player ochäntligen fått bevittna en seger igen. De är inte så vanliga nuförtiden och med i princip bara ungdomar på plan så var jag orolig för vad som skulle kunna hända. Vi höll så klart inte nollan, men det var det väl inte någon som väntade sig?

Arsenal vann till slut väldigt komfortabelt och kommentatorerna hyllade AOC och Coquelin, men jag tyckte att de glömde ge cred till Benayoun som var väldigt mycket av vårt anfallsspel idag. Israelen hade smarta passningar, löpningar och fick dessutom avsluta med ett mål. Det bådar gott eftersom vi behöver honom i form när Ramsey inte ser ut att hitta en egen profil och grund att stå på.

Djourou var inställd på läge katastrof fortfarande och nu måste väl Wenger inse att den mannen inte ens ska vara på bänken. Miquel gör helt enkelt ett bättre jobb där då jag tyckte att han för det allra mesta skötte sig bra, låt vara att tempot och utmaningarna inte alltid var högsta kvalitet. Det säger kanske ännu mer om Djourous uselhet.

Chamakh däremot har långt kvar till formen, han försöker och försöker men hittar inte ens rätt position för avslut och det är illavarslande för en anfallare. Den nye koreanen var stundtals osynlig och stundtals helt okej, kan bli nyttig när han blir varm i kläderna.

AOC har en briljant framtid om han fortsätter så här. Han påminner mer om Fabregas än om Walcott med sin finurlighet och vilja att gå framåt och hitta avgörande passningar. Han gillar också att skjuta vilket Wenger snart kommer att ta ur honom, men njut så länge han gör det.

I övrigt har Gazidis sagt att Kroenke ska uttala sig nästa gång han är i Europa. Förvänta er inga överraskningar i stil med att det ska investeras stora summor i nya spelare i januari och att Kroenke kommer att se till att vi kommer att kunna hålla jämna steg ed topp tre. Snarare kommer vi att få reda på att vi lever i finansiellt instabila tider och att vi gör klokt i att ha långsiktiga satsningar. Dessutom kommer han att ge Wenger sitt helhjärtade stöd. Med all rätt. Wenger ska vara kvar och leda oss ur det här. Vi börjar på lördag, eller nästa helg efter det. Tålamod är en dygd mina vänner.

Ja, vem f-n gör det, egentligen? Men saken är den att trots det osköna att bryta upp en god ledighet och trots det svåra i att bussa trötta och hemkära ungar till skolan, så gillar jag att gå till mitt jobb. Jag gillar att vara där, att utföra det värv jag är satt att utföra och jag gillar också mina arbetskamrater. De flesta är trevligt snälla och några till och med roliga att hänga med.

Och som Arsenal har man nästa alltid haft en fördel i loppet ur ledigheten. Ett feelgood-försprång, ett välinställt startblock att ta sats ur och ett känslomässigt skohorn att trycka ned den uppseglande arbetsveckan i din lästlika tillvaro, med. För även om din helg i övrigt har varit skit rakt igenom, så har du alltid kunnat referera till en lyckad vändning på Stamford Bridge eller till en skytteligaledande fransman alla supportrar önskar att de hade i sitt lag. Du har kunnat tala om en väg till Wembley som bara blir kortare och mer upplyst för var helg som går och du har kunnat referera till både ärofylld historia och en ljusnande framtid som är under gryende.

Det kan du inte nu. Och du får ingen som helst hjälp, i ditt duellerande med den vardagliga verkligheten, av laget i ditt hjärta. Det som brukar vara en hjälp och det du vant dig vid att ha ständig fördel av, är i dag bara en börda. Alla vet vad det betyder för dig och alla vet vilka konsekvenser det har för dig. Hela ditt liv blir stolpe ut. Du spiller kaffe på skjortan, du svamlar under dragningen och den ihopknycklade pappersbollen studsar kant-kant-ut varefter du är tvungen att resa dig och göra en Golgatavandring fram, böja dig ned för att lägga i dokumentresten i papperskorgen. 

Och detta skulle ha varit en skön vecka. En lugn, trygg och säker vecka, där du skulle ha haft med dig en utklassning borta mot Blackburn i ryggen, med hjälp av ännu en kull lyckade juniorer, enkelt tagit dig förbi ett League Two-lag under veckan fram till en säker hemmamatch mot ett allt skrumpnande Bolton i helgen. Det skulle ha varit obekymrat och du skulle ha varit safe hela j-la veckan. Du vet ju själv hur safe du känner dig just nu. Eller hur.

Så om vi börjar denna plågsamma katarsis, så måste avstamp tas i lördagens implodering på Ewood Park. Jag måste säga att första halvlek gav en verkligt varm känsla i magen. För i min mening lovade Santos första 45 minuter gott. Förvisso den som upphävde offsiden på kvitteringen, men vi som levt med Clichys positionsspel har en tendens att förlåta sådant, och en i övrigt god defensiv varvades efter en stund även med fina inlägg och ett precist passningsspel. På andra kanten gav oss Sagna och Gervinho ett kantspel nästan i närheten till Bobby-cashley/Freddie-Lauren.

Anfallstrion var en enhet i ständig rörelse och med Gervinho på högerkanten fick vi både teknik och fart vilket vi aldrig fått varken med TW14 eller Nasri, vilka var lite antingen eller. Och med Santos bredvid sig framstod Arsjavin som tillbaka till den form han var när han kom till oss och introducerade sig, bland annat genom de fyra målen på Anfield Road. Dessa ting tar vi med oss, resten skiter vi i. Eller kanske inte. För vi har några saker att bena ut.

Wenger: Okej, nu verkar det som om det inte är han, utan några mörka skugglika gestalter i styrelserummet, som gör att vi inte hänger med lönemässigt och således varken kan behålla eller locka till oss storspelare. Så det är inte hans fel. Men hur coachar den killen sitt lag? En ständig övertro till vissa spelare, medan andra ständigt tas ut i förtid eller får sitta kvar på bänken. Med vilka argument i ryggen tog han, som exempel, ut en stekhet Arsjavin och behöll en iskall Ramsey på planen i lördags? När vi behövde kreativitet för att få nytta av den snabbhet som byttes in och när Arsjavin, egentligen, är en central playmaker?  Och varför var den uppenbarligen nyttige Frimpong inte ens med i truppen till en match där just hans fysiska kompetens och die-hard-anda kunde ha varit tungan på vågen? Och varför panikhandla spelare, när de ändå inte verkar vara till för att användas?

Försvarsspelet: Eller snarare bristen på det. Hur kan någon, inklusive Wenger, anse att våra defensiva svårigheter, efter sommarens träningsläger, nu är lösta? Jag begriper det inte. Är Wengers stolthet så viktigt att han inte kan ta in någon ny röst, andra tankar och någon annans erfarenhet, när det är just sådant som kan få ordning på en oreda som i nuläget är så uppenbar? En ny person, ett nytt sätt att se och angripa problemet eller varför inte någon som är dokumenterat bra på att styra upp försvarsspel? Wenger kan ju inte ha missat det för oss andra så uppenbara?

Robin van Persie: Missförstå mig inte nu. Jag älskar RvP. Men sedan han fick kaptensbindeln har han inte varit sig lik. Och hans gestikulerande är inte bara oskönt att se, det är den totala motsatsen till vad en lagkapten skall ägna sig åt. För du blir inte världsstjärna bara för att du börjar bete dig som Ibrahimovic eller Berbatov-i-spurs. Han skall som kapten uppmuntra sina medspelare att våga skjuta, att våga ta chansen, inte banna dem när de misslyckas.

Det centrala mittfältet: Visst lider vi av att Fabregas och Nasri inte längre är med oss, visst saknar vi deras kreativitet, Fabregas förmågan att se luckor och kommande löpningar långt före alla andra och visst saknar vi Nasris tråcklande dribblingar in från kanten in i skottzonen. Men mest av allt saknar vi den dynamo vi i fjol hade i Jack Wilshere. Vi har varit inne på det tidigare i denna blogg, men luckan efter JW fortsätter spela oss ständiga spratt. D&M rådde Wenger att sätta in Frimpong, ge Song mer frihet och skapa ett centralt mittfältslås som inget lag kommer förbi. Ungefär som vi hade under vår storhetstid, när Vieira tillsammans med olika co-aktörer tämligen åt upp motståndarnas centrala spel. Så har inte skett, och motståndarna får fortsätta slå genomskärare till djupledslöpande medspelare, när bollen egentligen aldrig skall få levereras, när motståndarnas kreatörer egentligen skall ha en ryggsäck i form av nasty Arsenalspelare, som omöjliggör hela levererandet.

Så nej, denna måndag är du inte kung på jobbet, inte grabben hela dan. Du är inte den bekymmerslöse spjuvern som muntrar upp måndagströtta med spetsunderfundiga skämtsamheter. Du är tyngd och bekymrad, du ligger ständigt ett halvt steg efter och du har så mycket som upptar din tankeverksamhet.

I morgon är det Carling Cup mot Shrewsbury Town, på tredje plats i League Two. I normala fall skall de utgöra ungefärligen lika mycket fara som ett fallande höstlöv, men eftersom denna Arsenal-höst inte är som andra, så måste vi skänka dem, tillsynes onödig, uppmärksamhet.

De arsenalska juniorer som ställs på banan måste se upp med skyttekungen Marvin Morgan, som med sina sju mål toppar klubbens skytteliga. Så även med League Twos egen Lionel Messi, förlåt Lionel Ainsworth skall det ju vara, som med sina nio målgivande passningar på nio spelade matcher, får anses stå för den kreativitet som Vieira med medspelare brukade ta död på. Arsenal bör ställa upp med följande lag:

Fabianski
Jenkinson – DJ Oro – Miquel – Gibbs
Frimpong – Ramsey – Benayoun
Oxlade-Chamberlain  – Park – Miyaichi

Alternativt kan Coquelin knuffa bort Ramsey eller Benayoun från mittfältet och säkerligen bör spelare som Aneke, Afobe (finns han kvar?), Watt och Ozyakup vara aktuella för spel.  Självklart skall den här matchen bara vinnas, men lika självklart skall det vara att de som framträdde i lördags inte på något sätt skall känna sig säkra på spel kommande lördag, mot Bolton.

För nästa vecka kommer även den att börja med en måndag. Och därefter kommer det komma ännu en. Och ännu en och ännu en. Och snart måste vi återfå rätten till att kunna glida in på jobbet i sällskap av självklar trepoängsboost. Snart måste vi få tillbaka den oslagbara känslan av oövervinnelighet som bara ett vinnande Arsenal kan ge. Snart måste vi återfå måndagar att se fram emot. 

Jag har hittills inte velat ta ordet i munnen, ni vet det där som börjar med k och rimmar på gris. Frågan är bara när man ska använda det om inte nu? Arsenal blev inkastade i manegen för alla att se våra svagheter. Vi dominerade och blev straffade för vår egen inkompetens i försvarsarbetet. Det försvararbete som Wenger redan i våras kunde se inte höll måttet.

Han svor att ändra det och att vi skulle komma tillbaka denna säsongen som ett bättre lag. Det återstår över 30 omgångar, men just idag finns det inte ett enda tecken på att vi är på väg att reda ut stormen. Faktum är att jag börjar tvivla på kunnandet hos flera av våra försvarsspelare. Sagna är den ende som kommer undan med godkänt betyg, men han skulle å andra sidan bli utbytt mot Djourou som för tillfället är en vandrande katastrof. Grabben gör inte ett enda rätt och det är synd om grabben eftersom han är på en större scen än han klarar av.

Vi gör tre mål borta mot Blackburn vilket så klart ska räcka till vinst, vi gör två mål borta mot Manchester United vilket även det borde ge poäng. Istället yrar vi runt och låtsas spela försvarsspel. Är det Wengers övergång till zonförsvar som är boven eller har vi inte fattat galoppen än?

Egentligen bryr jag mig inte, jag vill bara se att ingen av spelarna får betalt förrän vi är på en uppåtgående trend. De pengarna vi sparar in på löner ska gå till att skaffa en försvarstränare av rang. Swansea skulle skämmas om de råkade ut för det vi drog på oss av egen kraft igår.

Jag har haft förhoppningar på Kos och tyckt att han flera gånger agerat bra och disciplinerat. Istället ser han nu ut som en medioker allsvensk försvarare. Sanningen är att igår såg hela backlinjen ut som kopior på Silvestre. Det kan ju inte vara det som är meningen.

Emmanuel Frimpong har gått ut och sagt att vi får nöja oss med att sikta på en topp fyra placering och bara det ser ju ut som en hägring. Resten av de förmodade topplagen ångar ju på och tittar knappast över axeln för att vänta in oss. Vi har oss själva att skylla och vi har dessutom bara oss själva att räkna med. Januari är långt borta och om vi ska vilja ha in något vettigt folk då så måste vi ha vänt trenden. Jag vill inte köpa in några spelare bara för att vi måste i någon form av krislösarpaket. När vi förstärker så ska det vara för att pusha oss än högre i vår inneboende kvalitet.

Wenger gjorde det enda rätta och sade att vi var förskräckliga och helt enkelt inte bra nog. Jag utgår ifrån att han har gjort sin egen version av hårtorken inne i omklädningsrummet. Jag tror också att han överväger noga huruvida han ska plocka in fler killar underifårn för att åtminstone få in hunger och entusiasm. Det kan absolut vara vägen att gå, kanske det är så enkelt att kärleken till klubben nu slår högre än förmodad kapacitet.

Vi spelar en ligacupmatch i veckan mot Shrewsbury och de sitter antagligen och gnuggar händer i förtjusning och anar att de kan ställa till med en skräll. Jag tycker att exakt samma startelva som spelade mot Blackburn ska spela denna match. Dels för att det är ett ypperligt träningstillfälle och dels för att de spelarna troligen räknar med att "slippa". De ska få göra rätt för sig, de ska städa toaletter, de ska bädda sängar, de ska bära bollar och de ska åka kommunalt. Nu får det vara slut på sötebrödsdagarna. Det är klart att det känns rätt lätt att vara ledsen efter en förlust i en Ferrari. Ni skulle suttit med supportrarna på tåget hem.

Att leva livet som en inbiten supporter till ett lag som kallas Arsenal är inte lätt. Under åren vet jag inte hur många timmar jag ägnat åt att skriva hur supporterlivet är, men ingen text, inte ens från de bästa skribenterna, kan sätta exakta ord på känslorna som dyker upp vid vinster, förluster och tappade poäng.

När jag igår ner satte mig ner på Tollington för att genomföra en supporterintervju kom vi snabbt in på hur många som tar Arsenal-matcher för givet. London-bor med stabil inkomst kan se Arsenal i stort sett var som helst - när som helst. Emirates har för dem blivit en tillflyktsort på helgerna som oftast inte ligger längre bort än en tub- eller bussresa. Människorna flockar till N5 från alla olika delar av London, men det är få som måste åka längre sträckor från andra städer.

Under tiden vi pratade om det slog det mig snabbt hur jag blivit en av dem. Hur jag går på varenda match och tar allt för givet. Det är få gånger som jag stannat till och tänkt hur lyckligt lottad jag är. Att jag har ett jobb. Att jag kan köpa biljetter. Att jag kan få se Arsenal live vecka in och vecka ut. Det är många som skulle vilja vara i mina skor, hur dåligt än det än går för klubben i vårt hjärta.

När det således var dags för bortamatch med avspark 12.45 ända uppe i Blackburn är man beredd att göra uppoffringar som den supporter man är. För förr eller senare är det dags att flytta tillbaka till Sverige och då kommer chanser som dessa bli allt färre för min del. Väckarklockan ställdes på 04:45 och efter en snabb frukost på en Sandwich-bar vid Liverpool Street blev det att ta en helt tom buss upp till Holloway Road. Där stod supporterbussarna uppradade och redo att lämna. Klockan 06:00 gick startskottet och fyra timmar och trettio minuter senare var vi alla framme i den fantastiska fina staden Blackburn.

För er som inte förstår sarkasm var de sista orden i det förra stycket en ren lögn. Det är ofta som bortasupporten drar i med "you live in a shithole", men det är få gånger den är lika pricksäker som borta i Blackburn. Hur som helst hann det laddas upp rejält och flera gånger om på en närliggande pub innan det var dags att äntra arenan och se en match som många på förhand trodde skulle sluta 1-0 eller 1-1. 4-3? Jo tjena...

Matchen blev någonting som är så svårt att urskilja i textform att jag inte ens vet om det är värt ett försök. Nåja, Arsenal tog rättvist ledningen efter en väldigt bra start efter att Song stått för en Cesc-passning in till Gervinho som inte gjorde fel när han var helt fri med målvakten, utan enkelt kunde skjuta in sitt första mål för Arsenal och det första målet för matchen.

Just där och just då trodde nog många - inklusive jag - att det här inte kunde sluta med någonting annat än vinst, eller i värsta fall ett snöpligt likaresultat. Blackburn som innan matchen låg i det totala bottenskiktet av ligan och bara hade vunnit två av sina senaste arton ligamatcher skulle ju inte kunna sätta någonting emot detta taggade Arsenal. Men fotboll är fotboll och vi alla har lärt oss att exakt vad som helst - verkligen exakt vad som helst - kan hända under nittio minuter.

Det dröjde således inte länge innan Blackburn stod för ett vackert anfall (den meningen trodde jag att jag aldrig skulle skriva) som avslutades med en fin passning fram till Yakubu som kunde avsluta lika kyligt som Gervinho hade gjort ungefär tio minuter tidigare. 1-1.

Arsenal fortsatte dock att anfalla och dominera matchen och ännu ett ledningsmål var verkligen på känn. Rovers var stillastående, tama och väldigt sega, vilket tillät Arsenal att pusha på som aldrig förr. Det tog heller inte lång tid innan Mikel Arteta fick göra sitt första mål i Arsenal-tröjan. Och vackert var det. Aaron Ramsey sprang fram på högerkanten och drog iväg en fin passning in till boxen där Arteta avlossade en kanon upp i nättaket. 2-1.

The Gunners fortsatte att pressa, driva och föra matchen, men något 3-1 kom aldrig, trots flera bra chanser. Gervinho hade ett fantastiskt läge att sätta 3-1, men Blackburn-försvaret skötte sitt jobb och var på tårna. Samma sak kunde van Persie göra, men hade otur med bollhanteringen.

I halvtid var det ändå en bortaklack med stort självförtroende, som inte trodde att mycket kunde gå fel i andra halvlek. Personligen var jag otroligt nervös, men jag trodde att vi i värsta fall skulle spela lika och kanske få det nervigt mot slutet, men att vi skulle förlora fanns inte på kartan. Och kanske var det just det som gjorde att vi förlorade.

Arsenal var ett helt annat lag i andra halvleken. Borta var kraften, drivet och anfallsviljan. Istället var den ersatt med nonchalans, lathet och passivitet. Det tillät naturligtvis Blackburn att få igång ett par farliga anfall, som i slutändan skulle resultera i tre gjorda mål för laget från Riverside. Men det var inte vilka mål som helst. 2-2 var ett självmål. 3-2 var ett solklart offside-mål. Och 4-2 var ännu ett självmål.

Tre mål som egentligen inte skulle vart mål om Fru Fortuna inte funnits. Efter matchen sade jag att vi vunnit med 3-1 om vi gått efter antalet gjorda fotbollsmål, men självklart var det en löjlig bortförklaring då varenda mål räknas i fotboll, oavsett hur det kommer till, även om det ibland kan vara offside, självmål, turmål eller ett skott från månen.

Chamakh gjorde sitt andra mål under 2011 och reducerade till 4-3, men det var för sent. Trots tre absolut fantastiska chanser via Robin van Persie, Per Mertesacker och Theo Walcott lyckades vi inte kvittera, trots att vi borde ha gjort det, flera gånger om. Vissa skrek efter straff när Walcott drogs ner i matchens slutskede, men med den tur vi har för tillfället kunde man ana att vi inte fått domarens beslut med oss, oavsett om det var straff eller ej.

När var senast en motståndarspelare gjorde självmål (vi har gjort mer självmål under den här säsongen än de två tidigare säsongerna tillsammans)? När var senast vi fick till ett drömskott som dinglade in rakt in i krysset (Rose, Alex, Perisic m.fl.)? När var senast vi fick ett offside-mål godkänt (van Persie vs. Chelsea för tre år sedan?)? Det är sådan tur som just nu går emot oss och som gått emot oss under de senaste säsongerna. Men det är inget man kan skylla på, för om vi skall vara ärliga skapar man sin egen tur.

Det vi ser är ett kollektivt misslyckande som sträcker sig från klubbens allra innersta kretsar ända ut till supportrarna. Spelarna har en stor skuld att ta på sig. Wenger har en extremt stor skuld att ta på sig. Styrelsen har en stor skuld att ta på sig. En stor del av Arsenals medarbetare (bl.a. de som sköter sponsorkontrakt m.m.) har en även de en stor skuld att ta på sig. Till och med vi supportrar har till viss del en skuld att ta på oss. Alla är delaktiga i det Arsenal som vi idag ser falla ännu djupare och ännu längre bort från toppen.

Ända sedan Carling Cup-finalen har exakt allting gått neråt och förra säsongens usla vårform verkar hålla i sig fortfarande. Vårt ligafacit är uselt och i all ärlighet är det nedflyttningsform vi befinner oss i och befunnit oss i ett bra tag. Ett par vinster här och där (som mot Swansea) tar bort tyngden från axlarna i ett par dagar, men det tar inte bort alla problem.

Att klubben firar 125-årsjubileum under samma säsong som man gjort den sämsta säsongsstarten på mer än femtio år är något skrattretande, men ett tecken på var vi befinner oss som klubb just nu. Det är dags att se verkligheten för den den är och glömma allt hopp om titlar, guld och gröna skogar. Realistiskt sett kommer vi få det svårt att utmana om fjärdeplatsen och om det fortsätter att se ut som det gjort på sistone bör vi nog se oss efter ännu längre ner i tabellen.

Om våra värsta farhågor blir sanna blir det ingen Champions League-fotboll nästa säsong och då blir det ännu svårare att locka till sig spelare och ännu svårare att ta sig tillbaka till den absoluta toppen. Och trots att jag och många andra haft tålamod med Arsène Wenger finns det ingen chans att han kan stanna längre än fram till nästa sommar om det fortsätter att gå åt pipan.

En annan man som måste visa sig är Stan Kroenke. Att en man som äger en av världens största fotbollsklubbar fortfarande inte tar initativ, talar med supportrarna, visar vad han vill göra, bevisar vad han kan göra, visar drivkraft eller över huvud taget tar sig till London är löjligt. Och medan Kroenke slösar bort sin tid på sina franchises borta i staterna står hans största investering och faller fritt. Jag har tidigare ogillat Usmanov, men om Kroenke fortsätter på det viset han gör i detta nuet tror jag inte att Usmanov vore ett sämre alternativ, hur slug han än må vara.

När Arsène Wenger anlände till England till löpsedlarna "Arsène Who?" revolutionerade han inte bara en hel klubb, utan ett helt land. Alla andra tränare såg ut att vara kvar i stenåldern när Wenger på ensam hand visade hur man leder en fotbollsklubb in i en modern era. Det var bara Ferguson som hann hänga på. Alla andra blev kvar i stenåldern. Nu är det istället Wenger som befinner sig i den motsatta situationen. Medan alla andra rusar in i en ny era står han kvar i det gamla och stampar, trots att det bara går sämre och sämre. Och om saker inte förbättrar sig finns det risk för att det istället blir han som får ta ett expresståg tillbaka till stenåldern.

Det är en lång väg att vandra och vi har en extremt lång säsong framför oss. Vi kan inte längre köpa spelare. Vi kan inte längre stå för dramatiska förändringar. Vi kan inte längre tro att det här kommer lösa sig av sig självt. Det gäller att slicka sig om såren, jobba hårdare och ge fan i att förlora igen. Jag skulle inte tveka att ta till Graham-metoder genom att läxa upp spelarna ordentligt och berätta att det inte är acceptabelt att spela för Arsenal om man inte ger 110 % i varenda match.

Nu smälter vi det här, tar med oss lärdomarna och vinner mot Bolton i nästa ligaomgång. Allt annat än tre poäng i den matchen kommer resultera i att vi snart får blicka fram mot bottenstriden istället för toppenstriden. Det är en lång väg kvar, men det är inte över, och så länge det inte är över kan vi komma tillbaka, oavsett hur mörkt det ser ut.

You are my Arsenal,
My only Arsenal,
You make me happy,
When skies are grey,
You'll never know just,
How much I love you,
So please don't take my Arsenal away...

Då kan vi bocka av denna match. Vi kan lägga Ewood Park och alla dess samlade faror till handlingarna och se framåt, vidare emot en godare fortsättning på EPL 11-12 än dess början hade att erbjuda.

Ni vet ju själva hur Blackburn brukar vara, och undertecknad hade även förvarnat er, det varken var eller är ädelt bolltrillande överst på Rovers dagordning. Och ni vet även hur vi brukar rygga för fotbollsvåldet när det kommer i vår väg.

Denna lunchmatch blev inget undantag. Efter en första halvlek där matchen skulle vara över, död och begraven, lät vi Rovers få ta över matchen. Två självmål, uselt positionsspel och allt gott som första halvlek lovat vändes över i bedrövelse. Ren och skär bedrövelse. Rovers gameplan, att göra sönder våra bästa spelare, kickade in till punkt och pricka. Den arsenalska högerkant som var dödlig med en, förvisso ego men ändå lysande, Gervinho tillsammans med en ständigt överlappande Sagna, blev hux-flux Djourous arena, och vad kan man förvänta sig av ett sådant scenario?

Wenger gör allt han kan för att vi skall bli sämre. Han tar ut första halvleks bästa spelare; Arsjavin, och sätter in TW14 på högerkanten. Han låter Ramsey vara kvar och förvisar Gervinho till en vänsterkant han aldrig producerat från. Vi har ungefär tusen chanser, Blackburn har två och de vänder ändå matchen. För de behövde egentligen inte mycket till spel, vi gav dem det. Vi gav dem chanserna och avslutade desamma. Vi är de killarna, de hyggliga, de naiva och de som blir totalt överspelade.

Jag hade för avsikt att sätta betyg på dagens spelarinsatser, men jag orkar inte. Jag kan inte förmå mig. De positiva ansatser vi såg i första halvlek slaknade till den ständiga impotens vi ständigt fastnar i just nu.

Arteta vann med sitt Everton och förlorar med sitt Arsenal. Är det där vi är i år? Är det så dåliga vi har blivit, eller ser jag fel? Ett brunkargäng som vi skall vinna över alla dagar i veckan framstår, i vår närvaro, som smarta och funktionella. Vi är laget som alla vill möte, laget de möte när de skall vända en negativ trend och laget de kan besegra utan att ha ett eget spel. Det är vi. En vänsterback som kan slå inlägg och en högerytter med teknik räcker inte, vi saknar fortfarande förmågan att stänga matcher och förmågan att vinna matcher.

Vi är idag bara en dysfunktionell OBS-klass, en neuropsykiatrisk diagnos, en imploderande skolresa där samtliga resenärer skickas hem i förtid.

Match imorgon mot Blackburn men det vore synd att säga att allt fokus i media ligger på den matchen. Det kanske i ärlighetens namn inte heller ska vara världens koll på ett mittenlags match med jumbon. Wenger har gått ut och sagt att han har sympati för Steve Kean som just nu kämpar för sitt Blackburn. Ibland skulle man bara vilja att wenger inte var så jävla timid utan istället kunde gå ut och säga att han skiter fullständigt hur det går för Blackburn och att han helst ser att alla andra lag än Arsenal åker ur ligan.

Där blev jag nog alltöfr upphetsad en stund. Låt oss hoppas att jag går igång på att Arsenal producerat ett mästerverk efter matchen imorgon. Jag har redan sagt att det kommer att krävas hårt jobb och kollegan D & M har önskat att bara de mest hårdhudade spelarna spelar.

Så långt vill inte jag gå, men nog behöver vi själva lite basturis och finskt sisu för att klara av Keans gubbar. Det gäller att spela modigt utan att vara dumdristig, snabbt utan att tappa precision och taktiskt utan att bli stillastående.

Det betyder också att vi inte kan ha en kille som Arsjavin på plan från start, han är nämligen alldeles för mjuk och lätt att flytta på. Gibbs är också en av de svagare typerna, men jag är mer tveksam till om Wenger sätter in Santos för honom nu som ett brutalt välkomnande till Premier League. I övrigt är det inte så mycket att välja på tycker jag:

Szczesny i mål - ingen diskussion

Sagna, Kos och Mertesacker - inget att diskutera

Song, Benayoun, Arteta - Här måste vi ha spelare som vet vad de sysslar med. Frimpong har massor av talang, men är också huvudlös emellanåt och det är ingen bra idé mot Blackburn borta. Vi har i dessa tre massor av Premier Leagueerfarenhet, låt oss använda det.

Walcott, Van Persie, Gervinho kan tillsammans skapa oreda, överraska och avgöra, om de vågar.

För det är det de måste göra, ta initiativ med varandra, idka lite tankeläsning och ge varandra spelvägar.

Vi har det inom oss och jag hoppas att de tar med sig den kraft de visade mot Dortmund, för gör de en liknande insats vid två-tiden så vinner de, och då har resan mot högre höjder börjat. Det borde vara dags för oss att slippa titta neråt i tabellen, vi ska upp.

Let me get what I want, this time. Som så många gånger förr så får en av vår tids stora konstnärer stå för orden. För precis så känner jag inför morgondagens match, borta på Ewood Park. Snälla, snälla, snälla, låt mig får vad jag önskar, denna gång.

När Arsenal åker till Blackburn brukar vi inte få vad vi önskar, vi brukar mestadels bara få oerhört ont. Vi får kanske med oss tre poäng därifrån, men gör det i sällskap av en allt längre skadelista. Vi fantaster sitter i våra soffor och hoppas på vackra passningar, säkra försvarsingripande och på gjorda mål. Men framför allt måste vi, varenda j-kla gång vårt Arsenal skall besöka Ewood Park, sitta och hålla tummarna för att våra stjärnspelare inte skall bli sparkade sönder och samman. Att ett besök där inte skall resultera i tusenfalla avbokande till andra och att vårt lag inte skall se ut som ett enda rödfärgat plockepinn när matchen väl är över.

För Blackburn Rovers har alltid verkat i fotbollsutvecklingens tjänst, alltid varit steget före och alltid stått på bolltrillandets barrikader. Allt från soccerns skilsmässa från The Rugby football till Sugardaddyns rätt att vrida den moderna fotbollens snedspark ännu ett varv. Det förstnämnda när klubben, i slutet av 1880-talet, var en av de drivande bakom professionaliseringen av fotbollen och det senare då stålindustrilisten Jack Walker, i januari 1991, tog kontroll över klubben och hämtade den gamle Liverpool-legenden Kenny Dalglish till klubben för att göra honom till manager med en enorm spelarbudget till förfogande.

Med dessa monetära muskler kunde då Dalglish locka över en massa spelar till klubben, främst från Liverpool FC, den klubb Dalglish just kommit från, och Rovers tog sin enda ligatitel i modern tid våren -95. Men så mycket mer glamoröst än så blir det aldrig där vid skogarna i Lancashire. Rovers är liksom inte det laget och har heller aldrig varit. Det hör på något sätt till att motståndarna skall behöva vara lite extra på spänn och lite extra rädda. För här kommer stora, stygga Rovers och då skall de där bolltrollande småkillarna som fått för sig att besöka oss, få åka på ett rejält kok stryk om de inte förstått bättre.

Så därför ber jag, snälla. Låt oss ställa över de mest skadebenägna och bensköra spelarna. När vi nu redan har både Vermealen och Wilshere på skadelistan så låt oss skydda livsviktiga spelare som RvP, Sagna och Arteta och låt oss trumma ihop ett så elakt centralt mittfält som bara är möjligt. Snälla Wenger, låt oss inte falla för frestelsen att använda vår fotbollstekniska överlägsenhet, för den kommer bara att slå tillbaka i form av fradgadrypande Roverssepelare, som med mord i blick kommer att slita våra fotbollsförsök i stycken.

En annan tämligen oskön samling Blackburn-kopplingar

På grund av rådande omständigheter bör vi ställa upp med följande lag. Inte för att motståndet är ringa eller för att vi inte behöver våra bästa spelare, utan för att dessa bästa spelare även behövs i matcher efter lördagens.

Szczesny
Jenkinson –  Kaiser Per – Koscielny – Santos
Song – Frimpong – Benayoun
Gervinho – Park – Arsjavin

Santos går självklart att byta ut mot Gibbs, men med tanke på den senares skadebenägenhet och stundande CC-match mot Shrewsbury, bör detta övervägas med största försiktighet. Både Park och Arsjavin kan också tänkas behövas skyddas mot dessa Lancashiremonster, varför Chamakh och kanske TW14 då kan ersätta, men även här hyser D&M frågetecken över lämplighet. Man skulle även kunna låta mittfältet bestå av Song-Frimpong-Coquelin, och låta Benayoun ta en offensiv kant, vilket skulle kunna bli som att bekämpa eld med eld. Men det är en lite småmysig tanke, eller hur!

Så allsmäktige fotbollsgud, du som i The International Football Association Board äro, låt oss slippa brutna ben, urleddragna axlar och bespottade ansikten. Låt oss slippa den högst osköna känslan som ännu en favvospelare på skadelistan bringar. Låt oss få komma hem med både tre poäng och intakt spelartrupp. Please, please, please. Let me get what I want, this time…

Det har varit i princip stendött på nyhetsfronten kring Arsenal det senaste dygnet. Wenger har inte sagt "pip" utan istället fick Pat Rice förklara att han aldrig har haft som ambition att bli manager. Då kan vi äntligen bocka av den frågan som länge surrat sådär irriterande länge utan svar.

Efter en full Champions Leagueomgång så kan vi konstatera att inget lag imponerar så mycket att vi kan peka ut en vinnare redan nu. Eller jo, det kan vi visst eftersom Lagerbäck berättade för oss redan igår att Barcelona kommer att vinna. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över Lagerbäck, för när Bosse Petersson sitter i studion och man blir förbannad över han traggande så sitter istället Lagerbäck och är en dryg version av en full Wenger. Statistik och låtsasfilosofi. Kan man inte få Jens Fjellström? Å andra sidan är jag glad att Marcus Birro inte sitter där ihop med Björn Ranelid och talar om italiensk passion och frisyrgele.

Mikel Arteta har gått ut och snackat om att vi ska vinna pokaler i år. Kan någon vara snäll och knacka honom på axeln och berätta för honom att det inte är så vi jobbar.

Även idag är jag rätt nöjd med vårt kryss och jag vill hemskt gärna se att vi kan bygga vidare på den stridsviljan på lördag. Det är precis det vi kommer att behöva för att ta oss uppåt i tabellen, skit under naglarna, blåtiror och svordomar.

Blackburn är svårspelade hemma på Ewood park även om de just i år hittills kammat noll och endast tagit hem en poäng, tagen i senaste matchen mot Fulham på Craven Cottage. De har dock gjort lika många (hör ni hånskratten?) mål som vi och kommer så klart att vilja visa hemmafansen att de inte har för avsikt att åka ur Premier League. De har blåställen på från början så där kan vi inte bräda dem utan vi får helt enkelt vara grovjobbare i förklädnad.

Tänk Alex Song som gatsopare, Mertesacker som utkastare och Szczesny som snickare. En del vill säkert fortfarande se Wenger på Saab (snart utan jobb), men det vore väl att ta i.

Sommaren 2011 var en av de mest händelserika under Arsenals 125-åriga historia. Spelare lämnade, supportrar protesterade, spelare kom, en Asien-turné genomfördes, Kroenke höll flera styrelsemöten, Wenger och Gazidis hade fullt upp, klubben värvade fem spelare på sista dagen och en hel del annat hände under en något extraordinär sommar.

När det således var dags för en helt ny säsong med flera nyförvärv och utan spelare som varit en del av klubben under en längre tid visste vi att laget inte skulle vara sig likt. Vi visste att vi skulle få det svårt i början och vi visste att vi antagligen inte skulle få se något skönspel på ett bra tag. Vi skulle helt enkelt få se ett annorlunda Arsenal.

Våra kanonjärer har nu spelat sju matcher och av det vi sett hittills har knappt någonting varit sig likt från förra säsongen. Gårdagens likaresultat nere i Dortmund bekräftade bara den bilden. Det här är ett helt nytt Arsenal och det kommer ta sin tid att vänja sig vid det.

Mikel Arteta har aldrig varit Cesc Fabregas ersättare på samma vis som Gervinho (köptes in innan Nasri lämnade) eller Benayoun aldrig varit Samir Nasris ersättare. Det handlar om spelare som är nya pusselbitar i ett nytt pussel, inte nya pusselbitar i ett gammalt pussel. Med dessa spelare spelar vi annorlunda fotboll. Ideologin är densamma, likaså vår enorma vilja att anfalla. Försvarsspelet, länken mellan mittfält och anfall, spelet och sättet att luckra upp motståndarnas försvar är dock annorlunda.

Mikel Arteta fortsätter att spela in sig i laget. Foto: Bildbyrån.

Arsenal är inte längre laget som förlitar sig på en person (läs: Fabregas), utan det man försöker skapa nu är ett l a g. Och igår såg vi hur tydligt som helst hur stor tyngdpunkt man lagt vid laget och inte enskilda spelare. Dortmund dominerade fullständigt under stora delar av matchen - både under och första och andra halvlek - men Arsenal kom sakta men säkert in i matchen och tog oförtjänt ledningen genom Robin van Persie, precis innan halvtid. En fantastisk prestation från van Persie som hjälpte till på mittfältet, tacklade, passade och fick en briljant passning tillbaka från Walcott och kunde sedanefter enkelt skjuta in den i mål.

Fram tills dess hade de tyska ligamästarna haft det mesta i form av bollinnehav, passningsspel och målchanser. Lewandowski lyckades till och med lura ner Szczesny på marken och stoppades enbart av Sagna som lyckades rensa bollen på mållinjen. Innan dess hade man dessutom haft två monsterchanser, men både Grosskreutz och Kagawa lyckades skjuta långt över.

Det är många som älskar att använda termen "om" och "om" Borussia Dortmund hetat Manchester United eller Manchester City hade vi troligtvis legat under med 2- eller 3-0 innan halvtid, men dessa "om" och "men" kan användas i stort sett i alla situationer, åt bägge hållen. Nu stod det 0-0 och precis som i matchen mot Swansea hade motståndarna haft de bästa målchanserna, men det var ändå Arsenal som tog ledningen.

Det känns även som vi blivit mer effektiva framför mål, trots att vi sällan dominerar lika mycket som vi brukat göra under föregående säsonger. Bortsett från matchen mot Manchester United har vi bara haft ett fåtal målchanser i varenda match och ofta tagit vara på dem, likaså igår kväll. Vi är på så sätt något av motsatsen till förra säsongens Arsenal som hade massvis med målchanser, men ofta misslyckades med att hitta nätet. Vi har förvisso inte samma skönspel, men det är målen som är viktigast, inte statistiken.

Robin van Persie - vem annars? - gjorde det viktiga ledningsmålet. Foto: Bildbyrån.

Mycket säger mig även att det är skitvinster vi kommer att få uppleva under den närmsta framtiden. Det må inte vara vackert, men så länge vi gör mål, tar tre poäng och fortsätter att plocka vinster är det bara bra. Nu vann vi inte igår, men det var varken på grund av ett individuellt misstag eller lagmisstag. Det var enbart på grund av en drömträff från Perisic. Och när man får drömträffar (oavsett om det är vi eller motståndarna) är det svårt att inte släppa in mål. Olyckligt, men välförtjänt för Dortmund som tyvärr förtjänade en poäng. Trots det känns det enormt bittert att vi bara var ett fåtal minuter ifrån en perfekt start i årets upplaga av Champions League.

Men om vi tittar på det stora hela är en poäng på bortaplan bra nog för Arsenal. Och den tuffaste bortamatchen är redan avklarad för vår del. Det gäller att ta med sig det positiva och bygga vidare på det. Det är ett annorlunda Arsenal vi får uppleva, men det är fortfarande Arsenal. Igår kämpade hela vi som ett lag. Arteta nickade sig blodig, van Persie gick in i farliga 50/50-dueller, Koscielny ryckte upp sig från sin skakiga förstahalvlek, Sagna är aldrig skakig och Szczesny dominerade hemma i straffområdet. Den enda spelaren som visade upp något av en självgod sida var Gervinho, men samtidigt var han ständigt ett av våra största offensiva hot.

Pat Rice, Arsène Wenger, Theo Walcott, Robin van Persie och ett par andra spelare har alla beskrivit hur känslan är helt annorlunda i omklädningsrummet jämfört med föregående säsonger. Det har skapats ett "buzz", vilket syns tydligt i spelarnas aktioner på och utanför plan. Och i slutändan är det just det som är viktigast - laget. Snart kommer även det fina spelet, de vackra målen och det klassiska Arsenal-passningarna komma tillbaka, det råder det ingen tvekan om, men det kommer att ta sin tid, och just nu är det bättre att låta det ta sin tid.

Ett nytt - och annorlunda - Arsenal. Foto: Bildbyrån.

Det räcker med att se på Manchester United. Hur många stora stjärnor - och då menar jag verkliga världsklasspelare - har de egentligen? Rooney? Ja. Vidic? Ja. Nani? Möjligtvis. Men utöver de tre? Inga. Det de har är ett förbannat bra lagbygge. Arsenal är inte i närheten av att ha ett lika bra lagbygge, men vi är inte längre lika beroende av enskilda spelare som vi varit förut. Nu gäller det att fortsätta jobba som ett lag, ge allt under varenda närkamp, träning och match och jag kan lova er att resultaten även kommer börja gå vår väg.

I slutändan är 1-1 borta i Tyskland inte dåligt. Det känns lite surt, men det är inte dåligt. 1-0 mot Swansea lär inte ha varit vackert, men det är fortfarande tre poäng. Nu väntar Blackburn away och det må inte bli vackert, men det är poängen som räknas. Det kommer bli tufft, fult och svårt, men ett mål kan vara allt som krävs. På förhand tar jag gärna 1-0, hur tråkig eller ful matchen än blir - och jag tror att ni gör exakt detsamma.

Hela din gårdag var en enda långsam vandring. Hela din arbetsdag var en enda lång charad där du låtsades leka vuxen och simulerande deltagande i de aktiviteter som vuxna människor förväntas delta i. Hela din gårdag hade ett enda mål framför ögonen. Att klockan skulle bli 20.45 och att avspark mellan ditt Arsenal och den tyska ligasegraren Borussia Dortmund skulle tas.

Klockan gick och matchen var likaså igång. Våg efter våg av gult välde över oss, gång efter gång höll Borussia på att överlista vår högt stående backlinje och vi hängde på en skör tråd av upprepade räddningar av vår målvakt Wojciech Szczesny. Våra högt flygande och som vanligt dadaistiskt naiva idéer om att vi skulle vara spelförande slogs bryskt i spillror.

Efter den inledande delen hittade vi något sånär rätt i positionerna och vi sjönk också lägre ned i banan. Ett tyskt felpass i 42:a, en RvP-glidtackling vidare till TW14 som plötsligt ägde allt spelsinne i världen. Detta spelsinne gav RvP en smörpassning varefter han bara väntade, siktade, väntade och siktade igen, för att sedan dra till med sin högerfot. Boom. Inte på något sätt rättvist, men oerhört skönt.

Andra halvlek var inte längre tvåmål, utan bara spel på vårt. Vår backlinje, föredömligt ja nästan italienskt låg, med ett CM just framför. Panik säger ni, taktik säger D&M. Och som ni vet, så  höll vi på att klara oss. Koscielny efter Koscielny tillsammans med stabiliteten personifierad i form av Szczesny höll på att ta oss ända hem. Nu kom ett konstmål i vägen och vi tappade ledningen, vilket alltid smärtar, särskilt om ledningen varit orättvis.

Vi fick med oss en poäng, vilket är en mångt mycket mer än vad vi förtjänade. Ändå smärtar det rejält att vi var så nära att spela uselt och ändå vinna, vilket hade varit grymt skönt. D&M tar risken att dra på sig en halshuggning, när jag ändå provar att sätta betyg på gårdagens Arsenal.

Szczesny: 4/5. Mkt bra. Alltid på rätt plats och lugn ända ut i fingertopparna. Jag hävdar inte att vi i honom har en världsmålvakt, ännu. Men närmre Safe Hands, minus ponytail och usla landslagsinsatser, var länge sedan vi kom. Målet var inget att säga om, bara trist att det kommer just mot oss.

Sagna: 3/5 Ingen märkvärdig match från Sagnas sida. Tillät lite väl många inlägg från sin sida, och hade kunnat producera enormt mycket mer och bättre offensivt, men i övrigt, som vanligt, en bra högerbacksinsats.

Per ”Franz” Mertesacker: 2/5. Nja… Ännu inte en vital del av vårt försvarssystem. Individuellt skicklig i man-mot-man-situationer, vilka han vinner de flesta, men inte den ordningsman man hoppas av honom. Igår var han en av fyra delar i en linje, inte en fjärdedel av en enhet.

Koscielny: Före smällen: 1/5, efter smällen: 4/5. Vad är det med den snubben? Klipp till honom i nyllet och han blir hur grym som helst. Fortfarande fladdrig och positionslös (kan man säga så?), men precis över allt och räddade boll efter boll efter boll. Ja, j-klar vad han stred i går den killen. Man kan inte annat än älska när spelare verkligen försöker. När de strider och visar upp någon form av vilja, i kontrast till den apati som stundtals tenderar att sprida sig i laget. Nej, gott jobbat!

Gibbs: 2,5/5. Tja… Vad skall man säga om killen? Hade perioder med offensiva framfötter, men dessa var få, ringa och för sällan. Defensivt var han bättre och slapp ur den så kallade Clichy-fällan, med ett bättre positionsarbete och en bättre man-man-insats. På det stora hela anser jag gårdagen vara ett steg åt rätt håll.

Song: 3,5/5. I första halvlek såg han nästan ut som Eboué, minus tokrolig humor. I andra växte han sig enorm i området just framför den låga backlinjen. Mycket bra andra halvlek, mycket rappare steg och en offervilja som värmde den höstavkylde i soffan.

Benayoun: 1,5/5. Var han med? Såg ni honom? Jag såg att han täckte ut ett Dortmundanfall till plockpotatis, någon gång i första, men i övrigt? Förväntades han vara offensivt kreativ eller skulle han bara täcka ytor? Nej, ingen vidare debut som startman i Arsenal. Förhoppningsvis mycket kvar att hämta i honom.

Arteta: 3/5. Rookie of the gårdagsmatch. Inte heller övertydlig i sitt varande. Men slet, täckte ytor och vågade hålla boll, när vågorna gick höga. En stor spelare som Arsenal kan komma att få stor nytta av när han vuxit sig konform med laget och spelet. Jag tycker vi såg tendenser igår, vilka lovar gott.

TW14: 1,5/5. Precis som i fallet Benayoun så var Walcott, i princip, helt osynlig. Fick kanske inte några bra bollar att jobba med, men jag vet inte om det försvarar den rejält bleka insatsen han visade upp igår. Betyget räddas dock av denna Lidnerska knäpp som gav RvP smörpasset till målet, men i övrigt inte mycket att skriva hem om.

Gervinho: 2,5/5. Otacksamt ensam på sin kant, när Gibbs prioriterade försvarsspelet. Fick ingen hjälp heller av det centrala mittfältet utan stod nästan alltid ensam med tre-fyra gula kring sig. Tycker ändå att han var på gränsen till en 3:a och detta då han försökte skära in i banan och ge plats för överlappningar, han försökte dribbla sig fram och han försökte skapa någonting i all den övriga bollrädslan.

van Persie: 3,5/5. Underbart mål som höll på att ge oss segern. Dock lider RvP av systemet, eller snarare av den roll han nu har i systemet. Han skall vara både avslutare och framspelare, vilket faller på sin egen orimlighet. Han skall gå ned i banan och hämta boll, men har därefter ingen löpvillig att passa vidare bollen till. Nej, ned i banan med RvP och in med en rejäl målskytt framför honom, så  har du en DB10 i vardande.

Frimpong, Chamakh och Santos, omöjliga att bedöma. Dock ett litet plus för Frimpong för denne vilja att glidtackla, sweet säger D&M.

Sammanfattningsvis: En poäng är rejält mer än vi förtjänade och jag tycker detta således var en bra start på gruppspelet. Deppigt att tappa en oförtjänt ledning, speciellt på ett sent konstmål. I perioder ett bedrövligt spel, men hade vi vunnit hade denna bedrövlighet blivit någonting positivt. Som när minus och minus blir plus. Att kunna vinna trots uselt spel, eller att kunna komma hem med en poäng, trots uselt spel.