Senaste blogginläggen

Vi har under så många år varit någon sorts ungdomlig instantvariant av det vällagrat fina årgångsvinet. Vi har varit fransk klass, akademiskt eftertänksamhet och en total ovilja att förlika oss med vår historia som booring Arsenal. Vi har varit scoring Arsenal, Englands barcelona och gemene fotbollskonsuments favoritleksak.

Men lika självklart som att det lilla barnet växer ur sina gamla kläder tröttnar han också på sina gamla leksaker. Han slänger dem på hög och går vidare för nya kickar och nya utmaningar. Nu har Gemene Fotbollskonsuments Favoritleksak Arsenal, också gått och blivit använd, utnött och förbrukad. Nu har Konsumenten 1A tröttnat på att vi inte längre spelar vackert, på att vi fortfarande ingenting vinner och på att vi istället för estetisk feelgood skapar oskön känsla av stundande sammanbrott i magen. Och just därför kastas vi på tippen, någonstans längst bak i baren just vid den fallna barpoeten, innanför pantisarna och reklamkepsarna som ingen längre kan med att bära.

Igår fick vi åter synas på den fina fotbollens scen, UEFA Champions League, och vi gjorde det genom att ta emot grekiska mästarlaget Olympiakos. Till skillnad från förra veckans vardagsmatch så var vår hemmaarenas mest exklusiva delar välfylld av jämt leende tandrader och allt ljus var riktat mot de stora matchernas moderna teater i norra London.

Första 20 minuterna visade Arsenal sig från den bästa av sidor. Ständiga vågor av skummande anfallsspel välde över de stackars grekernas vindpinade försvarsområde. AOC gjorde sitt första CL-mål och så även Andre Santos. Sedan kom ett par fasta situationer och vipps var vi tillbaka i den nygamla Arsenal-sjukan. Kanske inte dåliga insatser av försvarsspelarna, utan dåligt försvarsspel av samtliga utespelare, där själva försvarsspelet, eller bristen på det, var boven i dramat.

Arsenal kom undan med blotta förskräckelsen, tre poäng erövrades och den tredje vinstmatchen i rad bärgades. En viss trupprotation gick att skönjas då Ramsey och RvP satt på bänken fram till 66:e respektive 70:e minuten, vilket inför helgens N17-utflykt måste anses synnerligen lyckat. Inget ögongodis men en synnerligen välbehövlig seger.

Szczesny: 2,5/5. Styrde, ställde och försökte hålla ordning på sitt försvar. Höll på att åka dit när han slarvade med positionsspelet men räddades av ribban, medan målet inte var något att säga om. Han kan liksom inte vara försvarande utespelare också. Szczesny fortsätter att agera lugnt och sprida lugn.

Sagna: 3,5/5. Oj, vad han hade det jobbigt igår. Utan något vidare stöd av Frimpong eller AOC fick han handskas med Mirallas och CO, i princip, helt ensam. Lite fler misstag från Sagnas sida än vad vi är vana vid, men jösses vad han sprang längs den där högerkanten. Någon form av Roadrunner 2.2 och fortfarande en synnerligen kompetent ytterback. Mansgrisar tenderar ibland att tala om kvinnors lungor, men D&M vill sätta fokus på Sagnas.

Per ”Tofflan” Mertesacker: 2,5/5. Oerhört blek vid offensiva fasta situationer, men allt bättre i det defensiva positionsspelet. Stötte upp i banan vid ett antal tillfällen och lyckades med i princip samtliga framstötar då kontringar avstyrdes och inspelsförsök togs hand om. Kanske är han en reverserad Squillaci, dvs. en mittback som gör sin mittbackspartner bra, utan att själv nämnvärt synas?

Song: 3/5. På gränsen till ett högre betyg, gjorde han kanske sin bästa match som mittback. Visst var motståndet inte det tuffaste, men Songs lugn och passningstrygghet var en ynnest att se. Hoppas dock att han får spela CM på söndag, för där gör han än mer nytta.

Mumsebull: 3/5. Underbart mål och oerhört lovande i sina offensiva initiativ. Allt bättre i sitt defensiva spel och med rätt understöd skulle han nog framstått som än mer säker. Spelade vårdat och satte sig heller inte i svåra försvarssituationer genom onödiga framstötar.

Frimpong: 2/5. Här är betygsättare D&M kanske mer än lovligt snäll, för den för godkänt signalerande betygstvåan är skör som en ansatt Arsenaldefensiv. Frimpong hade en god period i andra halvlek, men var fladdrig och visade ett ovårdat passningsspel. Nej, bättre nästa gång, Emmanuel.

Rosicky: 2/5. Starkare än kollega Frimpong, med välslagna passningar och ett ständigt slit. Men varför skjuter inte karln och varför händer det inte mer kring en så kreativ spelare? Kanske ringrostig i och med matchovana? Eller bara en kille som är grym på försäsongen men som tappar när allvaret börjar?

Arteta: 3/5. Växer allt mer in i takthållarfunktionen på det centrala mittfältet. Gick igår ned en del i banan för att fördela bollar och sätta tempo och gjorde det riktigt bra. Behöver bara få igång samspelet och kortpassningsspelet med sina medspelare så kommer han bli enormt nyttig för oss. Underbar räddning på mållinjen i första halvlek.

Arsjavin: 2/5. Även här på gränsen till underkänd. Blixtrar stundtals till, men ser tung, trög och trött ut. Valde vid ett flertal tillfällen under gårdagsmatchen att inte utmana utan stanna upp och vänta in medspelare, vilket jag tycker är oerhört synd. För det är just när han utmanar, trixar och trollar bort motståndarna i man-mot-man situationer, som han är som mest nyttig för oss.

Chamakh: 1,5/5. Ge killen några billiga mål, så kommer han komma tillbaka till fjolårshöstens vara-på-rätt-ställe-vid-rätt-tidpunkt-form.  För där är han inte nu och som passningsläggare eller targetplayer har han en del kvar att jobba på. Dock rätt av Wenger att matcha in honom.

Ox In The Box: 3/5. Vad skall man saga? Mål i CL-debuten och fullständigt lysande första 20 minuterna, då han spelade som i trans. Underbart tempo, fräcka instick och lysande krossbollar. Mattades självklart under matchens gång, men var någon form av TW14 De Luxe. Killen kan vara the real deal.

Ramsey, RvP och Gibbs bidrog inte nämnvärt och betygssätts därför inte. Kanske tur det för lille Aaron som slog bort bollar så det stod härliga till och lät bli att iscensätta kontringar så pannvecken blev till en nyharvad åker någon stans på Skåneslätten.

Wenger: 3/5. Rätt att vila vissa spelare inför helgen och helt rätt att gestikulera, gapa och gå på så att Gazidis generat leende vände sig åt sidan. Wenger såg i övrigt mest ut som den nyvaket morgontrötte Kalle Anka när denne, på julafton, är ute och åker husvagn med Musse och Långben.

Så en skitmatch, utan vackert spel men med tre sjukt nödvändiga poäng och med en galet lättande segerrad. Det fick se ut precis hur knackigt som det ville, bara vi tog de tre poängen, bara vi vann och bara vi fick gå in i helgens derbyinferno med en obruten segerrad i ryggen.

För, för mig är fotboll inte vackert glittrande diamantringar på välgödda kroppars fingrar, av betjänter strukna skjortor för tusentals kronor eller ljudet av skålande Champangglas i kristall. För mig är fotboll den svindlande känslan i magen, tyngden av lera längs med tacklande kortbyxben och lukten av fuktigt gräs om hösten.

Jag spelar hellre grisfotboll och vinner med uddamålet än spelar karnevalsyrigt vacker bolltrill för att i slutändan ändå förlora i en sedvanlig implodering. Jag är hellre full, vulgär och sprudlande lycklig över en oförtjänst uddamålsvinst, än subtilt avnjutande i den stillsamma eftertänksamheten bara en vacker fotbollskonst kan ge.

Up You Gunners!

Det började så bra med mål av AOC och sedan ett fantasinummer av Santos och helt plötsligt och rättvist befann vi oss i en två-noll-ledning som bara kunde bli bättre. Men Arsenal vore inte Arsenal om man inte ville göra det svårt för sig. Resten av matchen satt vi och darrade och undrade om det hela skulle ta en ände med förskräckelse. Jag är oerhört tacksam för att vi klarade oss ur det hela, men inte fan såg det bra ut.

Vi kan börja där man ska börja, nämligen i början. Vi ställde upp utan de flesta ordinarie mittbackar vilket gjorde att vi blev tvungna att flytta ner Song på den positionen. Det visade sig vara en orsak till oro. Nästa orsak till oro var återigen Frimpong. Sista orosmomentet på pappret var att Santos skulle spela istället för Gibbs och med tanke på hans mediokra insats senast det begav sig så var i alla fall jag aningen bekymrad.

Ikväll visade det sig att alla de orosmoment jag kunde skönja innan bekände färg och var just - orosmoment. Resten av laget ville dock inte vara sämre utan alla tävlade om att få vara sämst på plan, stundtals åtminstone. För allt det som började så bra var som bortblåst efter Olympiakos reducering där vårt försvar på en fast situation återigen såg ut som det gör på de flesta skolgårdar, oorganiserat och okunnigt. Vi blev oroliga, ingen ville ha boll och inge ville gå bort sig vilket resulterade i att ingen fick behåla boll särskilt länge och alla gick bort sig.

Jag blir bestört när jag ser ett Arsenal på hemmaplan som blir tillbakapressade och osäkra i varje duell, vi är inte ens tvåa på bollen, vi vågar inte hålla i den, vi kan inte göra en gubbe och våra kontringsförsök är rent ut sagt förfärliga. Allt detta sagt så reder vi ut stormen trots att Olympiakos hade flera mycket bra chanser till kvittering.

Det är väl en styrka i sig att kunna vinna matcher som man inte dominerar och i efterhand så kommer det inte att stå i protokollet hur matchen såg ut, utan endast resultatet. Det fanns positiva saker också, Song skötte sig bra i mittförsvaret, Chamakh jobbade fint och AOC fick göra ett mål. Det är sådant man ska ta med sig och en vinst är en vinst. Vi har väldigt många spelare borta just nu och det är klart att detta inte är vår bästa startelva.

Nu glömmer vi denna matchen och äntligen kan man börja blicka frampt till matchen mot Redknapps demoner. Förra säsongen tog de dubbeln på oss och de såren slickar vi fortfarande. Jag är oerhört taggad och jag förväntar mig en otrolig fajt från vår sida. Jag räknar kallt med att de vita dominerar matchen, men med några smarta löpningar och oväntade genidrag så ska vi kunna utmanövrera dem. Koncentration och vilja är nyckelorden.

Det är nog dags för Wenger att börja ladda gubbarna med gamla videos och lasagne, låt irriterande småpojkar skjuta dem i häcken med slangbella, någon får gömma deras Visakort, en annan släppa en stinkbomb i omklädningsrummet. Strax innan avspark samlas alla i en ring och skickar runt luktsaltet. Det borde göra susen.

Vi har startat veckan på det mest eländiga sätt man kan tänka sig. Det snackas bara om skador och om kontraktsoroligheter. Inte ens efter några vinster så är livet som Gooner målat i ljusa färger. Man kan undra hur länge drevet ska gå, kanske lika länge som det fortfarande finns supportrar som hellre gnäller än stöttar.

Jack Wilshere fick sin dom på fem månaders frånvaro och det är väl åtminstone någon vecka längre än vi trodde det skulle vara under sommaren. Vi har en tendens att få långtidsskador på väldigt viktiga spelare i fel tid eller så är det bara så att vi är för beroende av att vissa spelare är friska. Man kan vända det hur vi vill, vi får helt enkelt undvara honom så gott det går och så länge inga fler skadas så ser det okej ut med besättningen.

Olof Mellberg vill gärna sätta käppar i hjulet imorgon kväll och det ska han så klart inte få lov att göra. Vi vet att han är duktig på huvudet och därmed ett hot på fasta situationer, men hur svårt är det att inte ge bort fasta situationer? Utan att skämta vidare så vill jag nog påstå att vi ska hålla nollan mot Olympiakos på vår egen hemmaplan. Det är där vi måste vara starka och det är där vi ska få mest support. Det ska bli intressant att se hur mycket folk det är på arenan.

Man ska ta en match i taget, men jag måste erkänna att jag bara vill få Olympiakos-matchen åt sidan, uppäten och klar, torka mig med servetten och börja fantisera om matchen på söndag mot de storkäftade från andra sidan. Harry Redknapp har ju redan börjat spekulera i att de kan sluta före oss i ligan. Grisar är blå, du får valuta för dina skattepengar och Rooney är en hyvens karl.

Vi tänker tillbaka på sommaren med viss avsmak för vi vet att vi blev av med världsklasspelare i Nasri och Fabregas och en överlag duglig vänsterback i Clichy. Då känns det extra bra att Nasri och Clichy fortfarande gör samma fel som de gjorde i Arsenal. I kvällens match mot Bayern München blev Clichy strandad ett par gånger efter slarvigt försvarsspel och Nasri lunkade nonchalant några gånger och glömde bort att hela laget ingår i försvarsspelet. När Nasri är oinspirerad är han en ytterst medioker fotbollsspelare. Vinner inte Man C något i år så kommer fransmannen att börja knorra, var så säkra. Om tre år så spelar han i Tottenham. Så kan det gå när man bara är ute efter pengar, eller hur Adebayor....

Då är det dags för europaspel igen. Det är återigen dags för kvällsmatch, vilket egentligen inte borde heta ”Kvällsmatch” utan ”Hela-dagen-match”. För till skillnad från seriematcherna, som i allra största utsträckning spelas eftermiddagar på helgerna, förväntas du inför dessa Hela-dagen-matcher, vara någon form av vanlig människa. Du förväntas svara på tilltal, delta i möten och göra ditt jobb som du är ålagd att göra.

Men i normalitetens absoluta utkant simmar du omkring i svallvågor höga av adrenalin och kortikotropin. Som en liten kork guppar du omkring i det endokrina systemets annalkande stormby och som en randigt klädd bifigur hålls du fången i axelmakter Hypotalamus, Hypofysen och Binjurarnas våld. Du uppfattar yttre stimuli i form av arbetskamrater, To-Do-lists och ringande telefoner, men det passerar dig endast som uppfattad, men inte intagen information. Som en för hastigt passerad 50-skylt, som en produktplacering i en söndagsfilm eller som subtil hint från en annars övertydlig fru.

För du är inte där. Du har förvisso stämplat in och intar din mat ur sedvanlig matlåda. Dina arbetskamrater kan se din kropp gå mellan toalett och kopieringsapparat, vidare tillbaka till din sittplats, så de skulle, om de fick frågan, absolut hävda att du faktiskt var på jobbet morgon. Din mage signalerar någon form av hunger, din hjärna ropar efter mer kaffe samtidigt som hela din kropp skriker att du redan fått i dig för mycket och dina fingrar knapprar likt smältande istappar på tangentbordet. Du iakttas och uppfattas, men du är ändå inte där.

I morgon kväll spelar vi vår andra match i denna säsongs Champions Leaguegruppspel och det är där du varit hela din dag. Inte fysiskt, men emotionellt och kognitivt. Vi gör hemmapremiär i CL, får besök av det grekiska ligavinnarna Olympiakos FC, står mittemellan hemmavinsten mot Bolton– och bortamatchen mot spurs och vi är piskade att vinna.

Ditt Arsenal är piskat att vinna. Ditt Arsenal står på randen till avgrunden och ditt Arsenal behöver framgång i Champions League mer än någonsin tidigare i turneringens historia. Av ekonomiska skäl, av moraliska och självklart av sportsliga. Men också av kontextuella skäl. För är vi inte ett lag involverade i CL-spel och är vi inte ett av de framgångsrika lagen, så kommer inte heller de spelare vi önskar, och så oändligt behöver för att nå framgång, välja oss. De spelare som ser sig som framgångsrika och bara kan identifiera sig med lag som når just framgång. Detta fenomen går idag under namnet Lex Nasri och är både avskyvärt och en högst reell verklighet.

Detta samtidigt som vi står på kanten och riskerar falla ned i oceanen av medelmåttlighet. Av dessa anledningar, måste vi nå framgång i årets CL. Årets CL som började med ett förvirrat kryss i Dortmund och som måste följas upp med en säker hemmaseger mot Olympiakos i morgon kväll. Om inte annat för din hälsa, din familj och din arbetslednings skull. För att du skall slippa leva i cementerad oro, innestängd i en bubbla av latent panik och fången i försöken att leka vuxen.

Ytterligare orsak till att seger i morgon kväll är nödvändig, är den trend som vi, tack vara lyckad lottning i CC och ett Bolton utan mittbackar, i morgon kväll kan sätta. Vinner vi mot Olympiakos så vandrar vi Seven Sisters Road upp med tre raka vinster och kan ha lämnat den rand vi i nuläget står på för allt säkrare mark. Vinner vi i morgon är vi inte längre det förlorande laget som imploderar vid högtryck, utan laget som är kapabel att reda ut stormen och med mental styrka nog att bara bryta ihop och komma igen.

Fotbollsspekulant D&M hoppas på att följande själavårdare får möjlighet att i morgon kväll ta hand om ditt blödande arsenalhjärta:

Szczesny
Sagna – Franz Mertesacker – Koscielny – Santos
Frimpong/Coquelin – Song – Arteta
Gervinho – Chamakh – Arsjavin

Denna startelva tas ut av följande orsaker: RvP får inte vara skadad på söndag och Chamakh måste spelas igång för att finnas redo när RvP inte längre kan bära oss. Både Frimpong och Coquelin ger laget mer än Ramsey just nu gör, varför någon av dessa skall spela bredvid, eller i stället för en frekvent matchad, Song. Oavsett TW14´s hälsa skall Gervinho och Arsjavin spela yttrar och TW14´s medverkande skall vara som inhoppare. Gibbs måste vilas inför helgen samtidigt som Santos skall få möjlighet till positiv arsenalisering. Eventuellt sparande av en småskadad Sagna kan också komma att bli aktuellt.

Så ställ in blicken och fixera den på ansiktshöjd. Gå rakt och förbered dig på att svara på tilltal. Träna på den frånvarandes närvarosimulering och håll alla tummar i världen för Arsenal. Idag, under morgondagen och under morgondagens kvälls Heldags-match. För nu måste vi vinna, nu måste vi åter bli det vinnande laget och nu måste vi göra gott ur ont. För spelarna, för klubben och för dig med Arsenal i hjärtat.

Det har nu gått en och en halv månad sedan Arsenal kickade igång säsongen borta mot Newcastle, men än är humöret sargat och förhoppningarna låga. Det känns fortfarande oroande och trots avancemang i Carling Cup och vinst mot Bolton i Premier League gäller det att inte börja rita kors i taket.

Det talas fortfarande om uteblivna värvningar på både spelar- och ledarsidan, om vår horribla start och om våra chanser att sluta fyra och inte högre än så. Överraskande är det inte, däremot tröttsamt, ledsamt och frustrerande. Arsenal befinner sig fortfarande inne i en stor formsvacka och innan vi börjar rada upp fler vinster kommer dessa samtalsämnen att bestå.

Efter förlusten mot Blackburn väntade oss tre raka hemmamatcher mot mediokra lag och ett bättre läge att vända en formsvacka till en formtopp kan väl sällan ha skådats. Två av dessa tre matcher har spelats och på dessa har vi gjort sex mål och bara släppt in ett. Trots att motståndet hetat Shrewsbury och Bolton har det varit nödvändigt att släppa bromsen, göra ett par mål, hålla tätt bakåt och sakta men säkert återfå självförtroende.

Just självförtroende är den största faktorn till vår extremt långa formsvacka. Om självförtroende skulle ha en ryggrad knäcktes den totalt i och med Carling Cup-finalen i vintras. Och ända sedan dess har vi aldrig fått de resultat som krävts för att ta oss ur vår hemska form. Man kan peka på vinsten mot Manchester United, men en match gör inte en säsong. Man vänder inte en hel skuta i och med en enda vinst, vilket bevisades när man förlorade nästa match med 3-1.

Det krävs inte mycket för att ta sig ur en svacka, men ju längre svackan håller i sig, desto svårare blir det att ta sig ur den. Vår har hållt i ända sedan slutet av februari, vilket är mer än ett halvår. Medan enstaka vinster har givit oss tillbaka lite av det självförtroende som gått förlorat har vi alltid gått två steg tillbaka så fort vi kryssat eller förlorat nästa match.

Ärren sitter fortfarande kvar. Foto: Bildbyrån.

Nu har dock ett ypperligt tillfälle skapats för Arsenal att göra en storstilad comeback, att lägga all den skit som pågått de senaste månaderna bakom sig och bara trycka ner gasen - och aldrig släppa den. En komfortabel vinst mot Olympiakos räcker för att vi kan gå in i matchen mot Tottenham med tre raka segrar i ryggen. Och vad en tuff derbyseger skulle betyda för klubben, supportrarna och lagets självförtroende behöver väl knappast understrykas.

Om vi leker med tanken att vi vinner våra nästa två matcher skulle vi ha fyra raka segrar i rad och om det inte får laget att tro på sig själv vet jag inte vad som skall få spelarna att äntligen hitta tillbaka till den form vi hade under första halvan av förra säsongen.

Vad som varit intressant att se är supportrarnas reaktion till allt detta. Man skulle kunna tänka sig att buropen ökat, att stämningen blivit sämre, att man inte orkat med längre, men till min och många andras stora förvåning har det motsatta hänt. Burop har inte hörts på hur länge som helst medan stämningen bara verkar bli bättre och bättre.

Den stämning som skapades av bortasupporten på Old Trafford när man förlorade med 8-2 fick hyllningar av en hel supportervärld medan det sett väldigt bra ut i resten av bortamatcherna - precis som alltid. Hemmamatcherna är fortfarande si och så, men det gäller i princip alla arenor i England nu för tiden.

Efter Cesc Fabregas avsked i somras är nu Robin van Persie vår talisman och för er som lyssnade på veckans podcast - som ni hittar här - fick ni höra hyllningar i massor. Han behöver bara sätta 21 mål till för att gå om sin barndomsidol och Arsenal-legenden Dennis Bergkamp. Och så länge han håller sig skadefri kommer det att ske förr eller senare.

Dock har oroande rapporter dykt upp om att han helst av allt inte vill skriva på ett nytt kontrakt ännu, vilket lustigt nog påminner om en viss situation vi hade med Samir Nasri under hela förra säsongen. Då hette det att "han ville vänta med det till sommaren", vilket uppges vara det holländaren vill göra. Men vem kan egentligen klandra honom?

Så som det sett ut inte bara under de senaste månaderna, utan de sex senaste åren är det förståeligt ifall man inte ser en framtid i Arsenal. Det är inte bara tränarens fel, utan är ett kollektivt misslyckande som sträcker sig från supportrarna till styrelserummet, vilket jag nämnt många gånger tidigare. Och om vi skall vara ärliga med oss själva ser Arsenal inte ut att vinna någon titel de närmsta åren, vilket uppenbarligen tas med i beräkningarna innan man skriver under nya kontrakt.

Robin van Persie älskar Arsenal och är något av en spelande supporter, det råder det ingen tvekan om, men han måste ta kanske sitt livs viktigaste beslut i sommar. Ifall han skriver på ett nytt kontrakt hos oss, vilket inte alls är osannolikt, kommer han troligtvis stanna i Arsenal resten av sin karriär, medan om han gör det motsatta finns chansen att han lyckas någon annanstans och även utökar sitt prisskåp. Han kan dock även misslyckas och bli en nomad. Säkerheten finns i Arsenal, men kanske inte den största chansen till en titel.

Captain Robin van Persie. Foto: Bildbyrån.

Han kan utan tvekan komma att bli en fjullfädrad legend om han stannar, men det återstår att se och med hans skadehistorik är det bättre att ta en månad i taget. Nu gäller det för honom att fortsätta bära Arsenal på sina axlar, göra ännu fler mål och vinna matcher. Olympiakos väntar på onsdag och allt annat än en vinst skulle vara ett misslyckande. Så länge vi tar tre poäng får det gå exakt hur som helst! UTA!

P.S. Arsenals reservlag spelar ikväll mot Blackburns motsvarigheter och om ni följer oss på Twitter lovar vi liveuppdateringar från matchen! D.S

Vi har en ny härlig vecka att se fram emot från och med om någon minut. Denna underbara vecka kommer att handla om våra två matcher mot Olympiakos hemma men kanske allra mest om hatderbyt mot Spurs.

Jag vill allra först ta tillfället i akt att höja ett glas för Arsenals damlag som idag lyckades knipa en inhemsk trippel efter att ha slagit ut Birmingham i finalen av Continental Cup med 4-1. Damerna kan nu fullständigt koncentrera sig på Champions League där de fortfarande har möjligheten att möta ett svenskt lag så småningom eftersom både Göteborg och Malmö är kvar i turneringen.

Theo Walcott skadade sig under matchen mot Bolton och det befarades att han skulle bli borta en längre tid, men tydligen är det inte så allvarligt som man trodde och enligt spekulationer så kan han vara aktuell för spel redan på onsdag igen. Jag hoppas bara att man inte chansar för ska man välja så väljer vi väl hellre än en hel Walcott mot rivalerna på söndag?

Under matchen igår så sade kommentatorn att Arsenal har använt flest spelare hittills i Premier League (27st) vilket så klart är en förklaring till varför det har gått som det gått. Vi har inte fått någon som helst kontinuitet och vi har sett en hel del spelare på plan som nu lämnat oss av en och annan orsak. Nasri, Bendtner, Traoré och Lansbury har spelat Premier Leaguefotboll med Arsenal denna säsongen. Vermaelen har spelat väldigt lite innan han återigen blev skadad, Gervinho har varit avstängd mest hela tiden och mittfältet har skiftat uppställning oftare än ett hockeylag.

Det kan med andra ord bara bli bättre när vi blir samspelta och det kommer vi att bli, det fanns fina tendenser mot Blackburn och det fanns en del bra grejer även i matchen mot Bolton. Det gäller också för laget att inse att försvarsspel börjar från van Persie. Alla måste jobba hårt för att undgå baklängesmål. Vi leder tydligen också statistiken när det gäller insläppta mål på fasta situationer de senaste tre åren där vi har nästan dubbelt så många som Tottenham i den avdelningen, ett försvar som jag annars skulle benämna som lite svängdörrsaktigt. Vi har mycket att jobba med och vi får hoppas att vi reder ut det och snabbt måste det gå innan vi tappar alltför mycket mark till lagen ovanför. En seger mot Spurs vore en bra början.

Visst är det härligt att kunna vinna utan att spelet fungerar perfekt, att för en gångs skull få en utvisning i det andra laget och att vi håller nollan?

En seger mot Bolton är naturligtvis det minsta man kan begära och det här måste bli starten på en segersvit. En förlust i helgens derby och allt hopp om att sluta i topp fyra känns som bortblåst. Vi ska inte ta ut något i förskott, men vi har inte många plankor kvar på bron att balansera på.

Van Persie fick göra två otroligt viktiga mål och han kunde gjort ganska många fler med de chanser vi har. Han visar ledaregenskaper och målmedvetenhet idag, vilket vi kommer att behöva massor av under säsongen och det kändes extra skönt att just han fick skina extra idag när han spräckte 100-målsvallen. Idag var han kung på det halvfulla Emirates.

Det var faktiskt inte någon som var direkt dålig idag, jag tyckte att Ramsey som jag varit lite undrande till tidigare kom rätt in i matchen idag på ett bra sätt och försvaret hade inte mycket att bestyra. Det såg inte alltid snyggt ut, och alla passningar satt inte på läppen, men sett i backspegeln så gjorde vi en bra insats som gjorde jobbet. Bolton var överlag ganska uddlösa och efter utvisningen var det heldött för deras del. Szczesny fick briljera alldeles i början av matchen och hade annars inte mycket att göra. Gervinho visade klass vid flera tillfällen och är ett ständigt orosmoment för motståndet.

Emirates stadium var inte fullsatt idag vilket så klart har många förklaringar. Sammantaget så skulle jag vara orolig om jag var styrande i Arsenal FC. De högsta biljettpriserna motvierar inte den fotboll och de uteblivna satsningar på spelare som varit. Jag tror inte att Arsenals supportrar förväntar sig att vi ska bli ett nytt Manchester C, men jag tror att vi överlag vill se att de pengar vi får in när vi säljer våra stjärnor återinvesteras i laget. Man vill se att vi har kontroll över händelserna och att vi är en klubb som satsar framåt, inte en klubb som lappar igen våra hål med tejp.

Det ger tomma platser när ambition och satsning inte går ihop. Sen hjälper den allmänna finansiella krisen som Wenger snackar om till, men det känns inte bra att vi börjar tappa i publik. Sportsliga framgångar kommer att hjälpa till att hålla publiksnittet uppe, men om de uteblir? Blir det prishöjningar för de stackare som är kvar då?

Arsene Wenger har uttryckt oro för att vi kanske inte kommer att kunna ge Van Persie, Vermaelen och Walcott tillräckligt bra erbjudande när de behöver förlänga sina kontrakt inom det närmsta året. Jag är inte för att vi lägger oss i topp i löneligan för att behålla våra bästa spelare, men jag gillar inte heller att vi som en vinstdrivande förening som dessutom går plus i rörelsen håller igen på de pengar som kommer in. Vi ska självklart inte sätta klubbens pengar på spel, men vi ska försöka att konkurrera så långt vi kan och det verkar som att styrelsen eller ägaren av princip stoppar detta. Det vore oerhört intressant att se riktiga siffor som speglar verkligheten.Det är väl som vanligt att vi får vänta tills Wenger kommer ut med sin självbiografi som vi får veta sanningen.

Skall du åka och titta på The Trotters på deras Reebok Stadium så får du lämna tätorten Bolton bakom dig och bege dig rätt ut i ingenstans. Det ingenstans heter Horwich och är en stor slätt omgiven av små kullar vilka du, om du har tur och väljer vintern som restid, kanske kan se en gnutta snö på.

När du hamnat i detta Horwich så undrar du plötsligt om du landat i något av de åtta amerikanska Bolton, men så är faktiskt inte fallet. Du är fortfarande i England, men de för engelsk fotboll klassiska landmärkena lyser med sin totala frånvaro. För vill du ta dig en öl före matchen så får du börja sätta igång och traska. Längs med en motorväg i uppförsbacke vidare genom ingenstans, förbi ett par rondeller och sedan, när du tror att du är på väg att ge upp för att vända och ta en mjölkpallsbuss tillbaka till Bolton, så finner du till slut den pub som är ämnad för bortasupportrar. Väl där har du sannerligen gjort dig förtjänt av en öl.

Efter denna öl börjar snart matchstart närma sig och du måste återigen tvinga dig ut i detta boltonska neverland. Nu har du plötsligt nedförsbacke och du uppfattar, stärkt av den insupna ölen, vandringen som relativt angenäm. På höger sida har du en charmig parkeringsplats, bredvid den ett charmigt Tesco som likt en all-American tillbedjelseplats, reser sig upp ur marken. När du passerat Tescot med tillhörande bensinstation, börjar din mage dock göra sig påmind. Om vi nu här utelämnar eventuell övervikt och defekala krafter, kan vi utgå ifrån att magen gör sig påmind för att den önskar bli påfylld. Med mat.

Ja, men vad härligt, tänker ditt huvud, för det bär på bilder av alla dessa ljuvliga hamburgevagnar du hängt vid och vars kvalitetsprodukter du genom åren smyckat din kropp med. Dina ögon övergår i avsökningsläge, men skickar relativt omgående skrämmande rapporter om misslyckat uppdrag, för de finner inga av de för fotbollsmatcher obligatoriska fordonen. Det enda de hittar är McDonalds, Pizza Hut och ett Kentucky Fried Chicken.

Du skälver plötsligt till av oro eftersom du är helt säker på att du inte fyllt i någon inreseansökan, saknar green card och inte lämnat dina fingeravtryck hos farbror passpolisen. Du ser dig över axeln och tittar efter täckjackor med bokstäverna FBI på och du ångrar den där rösten du råkade lägga på KPML(r) i något kommunalval för ett par hundra år sedan, för du vet att det snart är klippt. Du utgår fullt logiskt från att du har landat i säkerhetszonen usually known as USA. Du som bara ville se på fotboll, dricka öl och äta vinägerindränkt mjukvara.

Innan då ger dig hän åt panikångesten och äntrar marken i fosterställning, ta den utsträckta hand som reseledare D&M nu ger dig. Du är förvisso i Glazerland, men du är fortfarande i England, vad än attribut och miljö antyder. Och du behöver inte ens åka till Bolton för att se på matchen, för den skall spelas i bebott och bebyggt område inne i en stad, i en vacker och välfungerande stadsdel i norra London. Inget vilda västern, utan lugna och trygga, om än något gentrifierade N5.

För vi skall inte på 4:e julifirande hos Owen och hans Superwhite Army, de skall få komma till oss, hemma hos oss i vår fina lilla stuga med vita knutar. Och vi skall bjuda Owen och hans actiongubbar på ett rejält kalas som de sent kommer att glömma. Det blir Irländsk julafton, Svälta räv och Tusen Nålar hela eftermiddagen igenom. Inget öga kommer att förbli torrt och de kommer få åka raka spåret hem till sitt miniamerika för kollektiv tröstätning. 

Arsenal kommer att barrikadera Fort Emirates genom att skicka fram följande meniga:

Szczesny
Sagna/Jenkinson – Keiser Per – Koscielny – Santos
Frimpong/Coquelin – Song – Arteta
Gervinho – van Persie – Arsjavin

Jag vet att Wenger föredrar Ramsey framför Frimpong/Coquelin och jag vet att han kommer att ta ut Arsjavin efter exakt 60 spelminuter, om denne ens får starta. Vi brukar i samband med Arsjavins obligatoriska byte få oss en TW14, men då ger D&M er istället bokstavskombinationen AOC. Hoppas att Sagna är hel men också på inhopp av skyttekung Gibbs, vilken Arsenal Players kommentator senast utnämnde till ”the most unlikely goal scorer” och sydkorean Park som behöver speltid för att komma in och igång.

Så vi säger väl så. D&M säger Keep it country och inväntar Lieutenant Coyles ”Hell, yeah D&M!”
Och Hell, yeah, på dig själv Owen, för nu blir det åka av!

Under Arsenal Swedens tioårsjubileum i Stockholm var det många som kände samma sak - olust. Inför varenda säsong har man varit hoppfull, exalterad och spänd, men efter samtal med många svenska gooners under kvällen var det samma typ av svar man fick från nästan allihop. Folk var helt enkelt inte längre sådär onaturligt spända av nervositet och längtan som man alltid varit inför en ny säsong.

Anledningarna hittar man naturligtvis i den stora besvikelsen som hade infunnit sig hos många, även mig, under sommaren. All turbulens kring Fabregas vara eller icke vara, Nasris vilja att lämna, Kroenkes ovilja att prata, Gazidis repetiva uttalanden och Wengers klassiska line "we've got mental strength". Uteblivna värvningar, missnöjda spelare, kaos i styrelserummet, anordnade protester från supportrar och burop hade då skapat ren frustration bland supporterskaran.

Trots det trodde man att Arsenal skulle lägga allt det bakom sig, precis som man alltid gjort när man gått igenom liknande perioder. Spola fram tiden lite mer än en månad och vi skriker oss hesa på grund av en vinst mot League Two-laget Shewsbury i Carling Cup. Det är fascinerade på ett sätt, men deprimerande på ett annat.

Vi har för första gången sedan Emirates byggdes svårt att sälja slut på alla biljetter och massor av biljetter finns nu tillgängliga på General Sale. Detta för en klubb som har mer än 30 000 personer på en väntelista över säsongskort, mer än något annat lag i det engelska ligasystemet. Igår kväll stod massiva sektioner helt tomma och trots att den "officiella" publiksiffran var cirkus 45 000 kan det inte ha varit mer än 40 000 på plats.

Om det såg illa ut under sommaren ser det helvetiskt ut just nu. Men samtidigt kan vi ta en större lärdom än vi någonsin gjort tidigare, vilket jag verkligen hoppas att alla gör, någonting som även inkluderar supportrarna. Man håller inte på ett lag i endast medvind. Man håller inte på ett lag bara när det vinner. Man håller inte på ett lag när man själv känner för det. Man håller på ett lag i vått och torrt, i med- och motvind, under både bra och dåliga tider. Alla som inte gör det har inte rätten att kalla sig supportrar.

Om ni sett filmen Inception skulle jag vilja påstå att vi just nu befinner oss i limbo, ovetande om var vi är, vad vi vill eller vart vi kommer att ta vägen. De kommande veckorna kan vara de viktigaste veckorna under Arsène Wengers tid i klubben. Hur illa än Bolton spelat under säsongsinledningen har Arsenal knappast sett så mycket bättre ut och jag vet inte när jag senast var så orolig över ett North London-derby som jag är inför det om två veckor.

Två poängtapp i ligan kommer helt plötsligt betyda att vi slåss om vår existens i Premier League, inte om en topplacering. Det må låta skrattretande, men man behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att hitta ett topplag som floppade totalt under en säsong. Under 1994 vann Inter - med en viss Dennis Bergkamp på topp - UEFA-cupen, men i Serie A var man bara en plats ifrån att åka ur ligan.

Nu kommer det troligtvis inte att hända, men man skall aldrig säga aldrig. Förstaplatsen var vi tvungna att ge upp så fort Cesc Fabregas och Samir Nasri lämnade klubben, men en fjärdeplacering är inte helt omöjlig, speciellt med mer än trettio matcher kvar av säsongen. Det finns fortfarande 99 poäng kvar att kämpa om och med tanke på hur konkurrensen ser ut om fjärdeplaceringen skall det bara gå, så länge man tar sig ur den horribla formsvackan.

Ingen match kan längre klassas som enkel. Ingen match kan längre klassas som säker. Ingen match kan längre klassas som någonting annat än en cupfinal. Tyvärr var det exakt det vi sa när det återstod tio matcher av förra säsongen och som vi alla vet var vi inte så bra på att spela cupfinaler vecka in och vecka ut. Men för att sätta lite perspektiv på vår situation finns det inget bättre sätt att beskriva det som än att varenda match är en liten final i sig själv.

Medan vi alltid kunnat känna oss som solklara favoriter när lag som Bolton, Sunderland och Aston Villa gästat Emirates har vi inte längre råd att göra det, vad än oddsen säger. Nu är det upp till Arsène Wenger att rädda det sjunkande skeppet, för spelarna att börja offra blod, svett och tårar samt för supportrarna att inte vända ryggen åt klubben.Det är en emotionell berg- och dalbana vi sitter i. Det är en lång säsong vi har framför oss. Men det kommer bara göra sötman större när vi en dag får tillbakabetalt för vårt lidande. Det må inte var i år, men en dag, då jävlar.

Just nu ler fotbollsgudarna i kapp mot Arsenal och har så gjort den senaste tiden. Eller hur? Okej, kanske inte riktigt helt sant, men ändå. För mellan lördagen då vi ännu en gång imploderade, denna gången mot Blackburn borta, och lördagen då vi tar emot bottenkollegorna i Bolton, fick vi chansen att mäta våra krafter med Shrewsbury Town FC´s, ett lag som för stunden ligger 53 platser under oss i seriesystemet.

För vi som är vana att spela stormatcher mot andra topplag i EPL, har på sistone haft svårt för lag som är serienykomlingar eller som ligger sist i tabellen. Därför får vi ändå säga ”tack för League Two-laget Shrewsbury Town”, när det nu vankades inträde i årets Carling Cup. Och tack för att vi äntligen fick uppleva känslan av seger, förvisso över ett lag tre divisioner lägre, men ändå ett lag som slagit ut både Derby och Swansea ur kuppen innan de lottades mot oss. Så vad tar vi då med oss från matchen?

Minus:
Resultatet: Kalla mig gnälllig gammal farbror, men 3-1 borde har varit resultatet mot Newcastle, mot Swansea eller mot Blackburn. Mot ett lag från League Two borde resultatet vara det inte helt obekanta 8-2, fast med den skillnaden att det är vi som gör flest mål, inte som det brukar vara motståndarna.

Försvarsspelet: Eller snarare den fortsatta frånvaron av detsamma. Jag vill inte gärna hänga någon, men vad pysslar Djourou med? Bara för att hans efternamn har samma begynnelsebokstav som herrar Denilson och Diabys, behöver han väl inte vara lika bedrövlig som dessa två? Vad har hänt med honom? Man känner inte alls igen honom och han gör misstag han inte skulle drömma om att göra för två år sedan. Någon som förstår vad det är med honom? Vi kan väl enas om att Wenger med undersåtar fortfarande har en del defensivt nötande att göra ute i London Colney, för vinst eller inte så kanske detta spel fungerar mot lag 53 platser lägre i seriesystemet men inte mot några andra.

Plus:
Alex Oxlade-Chamberlain: Okej, motståndet var inte av högsta klass, men denne kille visade inte bara fart utan framför allt förmågan att använda farten tillsammans med en fungerande teknik. Välavvägt spel, en god blick för spelet och en vilja att skjuta. Hoppas inte Arsenal lyckas ta det ur honom. Blanda Fabregas och TW14, vattna med en årsnederbörd och du har en mycket kompetent EPL-spelare.

Francis Coquelin: Återigen mot ett enklare motstånd, men denne kille gjorde en mycket bra match igår. På rätt ställe i defensiven, trygghetsingivande och, även han, en vilja att gå fram i banan och faktiskt avlossa de där skotten som faktiskt kan gå i det där målet. En god passningsfot och kanske snart en utmanare till Song eller i varje fall Frimpong?

Carl Jenkinson: Senast vi såg honom var han helt bortkollrad av de röda djävlarna från Stretford, men igår var motståndet mer skonsamt. Fina inlägg och ett välavvägt tvåvägsspel. Kan nog bli någonting av honom med åren, kanske redan på lördag.

Skottviljan: Både nämnda Coquelin och AOC gick på skott, och några andra Arsenalspelare med dem. Återigen var motståndet mer tillåtande än vad vi brukar vara vana vid, men skönt att se att våra spelare faktiskt gick på skott utifrån och inte bara lutade sig mot det klassiskt nutidsarsenalska passa-bollen-ända-in-i-mål.

Så tack för att vi kunde vinna trots det fortsatt darriga försvarsspelet och tack för att vi slapp ännu en pinsam rubrik i de småsadistiska kvällstidningarna, för pöbeln att njuta av. Nu tänker vi Keown-Adams-förhelvette och ser framåt.

Denna vecka kommer att se lite annorlunda ut för bloggredaktör D&M, vilket även kommer visa sig för dig som läsare. På fredag åker jag till England för en helg i fotbollskonsumtionens tecken, varför texten om Owen Coyles supervita arme kommer att landa här redan fredag morgon och inte följas av något skrivande förrän i bästa fall någon gång under tisdagen.

Planen är att se tre matcher, att äta ljuvligt brittiskt och dricka om möjligt ännu bättre. När jag prickade in en Arsenalmatch som jag på grund av detta fotbollsturistande skulle missa, så kändes Bolton hemma som ett säkert val. En match man inte behöver oroa sig för och en match som i efterhand inte kommer att bli någon sådan där stor snackis att ha missat. Nu är Arsenal i den formen Arsenal är och dessutom spelar ju gamle Blackburnvännen Kevin Davies i Bolton, varför inga ben går säkra och heller inga stalltips kan anses trygga nog att förlita sig på. Vi återkommer mer i Bolton-frågan under fredagen.

Keep it country!