Senaste blogginläggen

Den tolfte december 1896 gästade Woolwich Arsenal Loughborough. En tio år ung klubb åkte på sin största förlust någonsin när man förlorade med förnedrande 8-0. Spola fram tiden mer än 100 år, fyllt av både glädje och sorg, och ni kommer för alltid att hitta datumet 28 augusti 2011 inprintat i historieböckerna. Det var nämligen då Manchester United körde över ett Arsenal som firar 125-årsjubileum.

En poäng under de tre inledande matcherna är den värsta starten Arsenal någonsin haft under Arsène Wenger. Det är Arsenals värsta start på flera decennium. Det kan vara början på slutet.

Vart skall jag börja? Hur kan man börja? Vill man ens börja? Jag var på plats på Old Trafford igår. Hoppet fanns knappt till, men det stoppade varken mig eller alla andra resande supportrar att sjunga så högt att lungorna började värka. Vi sjöng, vi sjöng och vi sjöng. 1-0, 2-0, 3-0, 3-1, 4-1, 5-1, vi sjöng, vi sjöng, vi sjöng, 6-1, 6-2, 7-2 och 8-2, men ändå stod vi kvar och sjöng.  Och när förnedringen var över var det inte Arsenal, spelarna eller tränarna jag tyckte synd om. Det var oss, det var mig, det var supportrarna.

När förra säsongen avslutades borta mot Fulham visste vi exakt vad våra problem var. Vi visste exakt var vi behövde förstärka. Och vi visste exakt hur situationen med både Nasri och Fabregas låg till. Det var den 22 maj vi spelade vår sista match för säsongen. Det har gått exakt 99 dagar sedan dess. 99 dagar att förbättra Arsenal. 99 dagar att förstärka Arsenal. 99 dagar att sända ut en signal till vår konkurrenter. 99 dagar.

Under tiden har vi blivit matade med lögner, matade med falskt hopp, matade med struntprat. Supportrarna har knappast varit blinda, utan majoriteten av oss som hängt med under sommaren har visat upp ett stort missnöje. Inte bara med Wenger, utan med spelarna, styrelsen och Stan Kroenke. Det är inte så att media sparkar på en man som redan ligger ner, utan han har blivit kraftigt kritiserad under hela sommaren. Det vore däremot orättvist om han ensam tog hela smällen, då det uppenbarligen finns stora brister i resten av klubben.

Sex år utan titlar, en bedrövlig säsongsavslutning och spelare som ville lämna klubben var inte en kraftig nog signal för klubben att svälja sin stolthet, lägga ett par extra miljoner på en spelare man ville ha eller omstrukturera lönepolicyn, utan man var ihärdigt tvungna att fortsätta med sin ungdomssatssning som såg Carl Jenkinson, Alex Oxlade-Chamberlain och Joel Campbell bli värvade.

Den enda klasspelaren man sett till att värva under en hel sommar har varit Gervinho, som snabbt såg två av Arsenals bästa spelare lämna klubben - Cesc Fabregas och Samir Nasri. Om man tappar två så pass duktiga spelare står man inte stilla och stampar på ett och samma ställe, utan man ser till att ersätta dem genom att gå ut och köpa likvärdiga spelare. Detta eftersom det just nu inte finns någon i vår trupp som är redo att ta över det stora utrymme de lämnat efter sig.

Klubben har agerat extremt naivt, trott att det går att ersätta rutin och erfarenhet med ännu mer ungdom och oerfarenhet. Trott att man kan skicka in ännu fler ungdomar när hela stället redan kryllar av ungdomar. Det är en för tung börda som ynglingarna får bära och jag tycker i all ärlighet synd om de flesta av dem då de uppenbarligen inte är redo, men ändå blir tvingade att springa ut på Old Trafford och försöka vinna mot ett oslagbart Manchester United. Det är för mycket för dem att handskas med. För tunga ryggsäckar att bära. I slutändan kommer det att knäcka dem istället för att lyfta dem som spelare.

Arsenal håller på att stagnera som klubb och det är smärtsamt att bevittna det. En klubb med en fantastisk historia, en stolt tradition och massiv supporterskara. Arsène Wenger och hans besättning har haft 99 dagar på sig att lösa problem som uppstått, förstärka ett lag som krävt förstärkning, förbättra ett lag som behövt förbättring.

Istället har vi blivit matade med struntprat och lögner. "Det fungerar inte på så vis att man går in i ett köpcentrum och tar det man vill ha. Det är mycket svårare än så." har vi fått höra av både Ivan Gazidis och Arsène Wenger. Men sanningen är att vi kunde haft Phil Jones, Juan Mata och Phil Jagielka om vi bara valt att lägga till ett par miljoner. Ett par miljoner som inte hade gjort någon skillnad alls i vår extremt trygga ekonomi. Istället har vi gått miste om alla tre spelare eftersom Wenger inte tänker lägga ett öre extra på en spelare som han inte anser vara värd mer än den prislapp han själv satt på spelaren.

Men verkligheten är en annan. Spelare kommer alltid att gå för både under- (Fabregas) och överpris (Nasri). Och ibland måste man svälja sin stolthet och se vad som är bäst för klubben. Jag är övertygad om att läget sett helt annorlunda ut om vi inför säsongen haft Phil Jones, Juan Mata och Phil Jagielka i vårt lag. Det hade varit bättre för spelarna, laget, tränaren och supportrarna. Och det hade bara kostat ett par extra miljoner.

Nu står vi istället helt tomhänta, med 8-2 mot Manchester United i baken, med nästan £100 miljoner(!!!!!!) i banken och tror att saker och ting kommer lösa sig av sig självt. Wenger har fortfarande svårigheter med att hitta spelare "som kan förstärka den trupp vi har för tillfället" och frågan är om man skall börja skratta eller gråta.

På vägen hem från Manchester satte jag på talkSPORT och fick höra massa arga Arsenal-supportrar ringa in och lufta sina åsikter. Mestadelen var ren skit, men det var en person som satte huvudet på spiken. Vem styr klubben? Vilken riktning har klubben? Vad är Stan Kroenkes ambitioner? Har Arsène Wenger för mycket makt? Det är fyra frågor som är värdiga att ställa och värdiga att få svar på.

Stan Kroenke har alltid varit lika tyst som en mus, men när man tar över en klubb med miljontals supportrar världen över, när man tar sig an ett projekt som är större än någonting man tidigare tagit sig an, när man tar över en av världens bästa klubbar i världens största sport kan man inte längre vara tyst. Man måste prata. Man måste kommunicera. Man måste skapa en dialog, även med supportrarna. Man måste helt enkelt leda en klubb. Någonting han just nu inte gör för fem öre.

För ett par veckor sedan sade jag att många supportrar överreagerar och att vi ännu inte befinner oss i en kris, men jag var naiv. Jag trodde att saker och ting skulle lösa sig förr eller senare, men sedan dess har det har bara blivit värre. Och folk som säger att det inte kan bli värre är kanske ännu mer naiva, för det kan det utan tvekan.

Vecka in och vecka ut har vi understrukit "hur viktig nästa vecka kommer att bli". Det har pågått i nästan två månader. Varenda vecka. "Nästa vecka kommer att bli extremt viktig". Med mindre än en halv vecka kvar av transferfönstret säger vi fortfarande samma sak. "Nästa vecka kommer att bli extremt viktig". Men vad talar för att den blir annorlunda än all den skit vi gått igenom under resten av sommaren? Ingenting.

Det är mycket, nästan allt, som är fel på Arsenal just nu. Nästa sommar kommer Theo Walcott och Robin van Persie bara ha ett år kvar på sina kontrakt. Och vad talar just nu för att de inte gör "en Nasri", speciellt om vi slutar utanför de fyra bästa. Skall vi ersätta dem med ännu fler ynglingar? Som det ser ut just nu är det mycket troligt, trots att vi antagligen kommer att ha mer än en miljard (mer än vad Ronaldo kostade Real Madrid) på banken om vi inte slösar det nu, vilket vi alla vet att vi inte kommer att göra.

Gårdagen bevisade vad ett kollektivt misslyckande kan åstadkomma. Alla skall ta på sig en del av skulden. De enda som kommer undan skulden är supportrarna. Det är vi, oavsett var i världen vi befinner oss, som följer Arsenal. Det är vi som betalar för att se Arsenal. Det är vi som är inkomstkälla nummer ett. Det är vi som är anledningen varför klubben över huvud taget finns till.

Arsenal, inte bara Arsène Wenger, har tre dagar på sig att förstärka laget, förbättra laget och få oss back on track igen. Om vi vill slippa ännu fler och större förnedringar än den vi fick erfara igår är det dags att handla, stort och mycket.

Vi är som Titanic på sin jungfruresa. Inför sommaren trodde vi att ingenting kunde gå så fel som det gjort. Vi trodde att vi skulle visa hela omvärlden hur bra vi kunde bygga ihop ett slagkraftigt lag. Men istället har vi kraschat med ett isberg och börjat sjunka. Nu gäller det att rädda både fartyget (klubben), besättningen (spelarna) och de resande (supportrarna). Annars kan det vara över. Slut. Finito.

Det kokta fläsket är stekt, måttet är rågat, bägaren har runnit över och Wengers floskler har slutligen urholkat stenen så pass att allt som återstår är ett enda stort hål där drömmar, visioner och hopp flyter ut i en enda vild ström. Arsenal kommer att missa topp fyra eller missa Europa League eller ta Spurs tiondeplats eller slåss strax ovanför strecket eller ska vi helt enkelt bara säga att vi åker ur?

Det finns såklart lösningar på detta: byt ut Pat Rice mot vad som helst som har en annan röst än just Pat Rices, köp spelare för alla pengar vi fått in för Fabregas och Nasri, köp världsstjärnor - kosta vad det vill, byt ut Wenger, sälj av alla inkompetenta tonåringar, byt spelsystem eller helt enkelt kolla runt om det inte finns någon oljeshejk som vill köpa en fotbollsklubb i misär.

8-2. Smaka på det, United gjorde 4 gånger fler mål än oss. Rooney har bara i den här matchen gjort fler mål än Arsenal gjort på tre matcher. De nöjde sig inte med att vinna med tennissiffror utan ville köra dubbla tiebreak också.  De tyckte inte att de kunde lägga sig på att vila efter 5 mål när förnedringen redan var ett faktum utan kände sig så pass hotade av ett kompetenslöst Arsenal att de var tvungna att fortsätta att göra mål.

Hur mycket än Ferguson försöker ge empati åt Wenger så finns det ingenting som får mig att tro annat än att älskade att vrida om kniven på vår manager. Hade de mötts i en mörk gränd så hade skotten hoppat på Wengers huvud tills det sprack och sedan pissat på honom och skrattat. Man ger sig inte på män med stridsvagnar när man själv är beväpnad med vattenpistoler.

Manchester United hade vunnit den här matchen oavsett vilka ursäkter vi kan hitta på. De är just nu i en sådan form att jag inte ser någonting hos oss som kunnat stoppa dem. Med eller utan Fabregas, Nasri eller Wilshere. Däremot hade vi inte förlorat med de siffrorna som är pinsamma.

Jag tror på Wengers projekt, jag tror att han är rätt man att leda oss ur den här situationen, jag litar på att han skaffar fram de värvningar som gör att vi slutar topp fyra i år. Det sagt så ska Wenger ha kritik för att han och styrelsen inte har agerat tidigare och införskaffat de spelare som kunde varit nyttiga att ha till den här matchen. Det kommer att hända saker de närmsta dagarna, det är min absoluta övertygelse och vi kommer att kunna se fram emot resten av säsongen med tillförsikt.

Vi hade idag 8 avslut på mål, en missad straff och fram till den 60:e minuten ett jävla go i laget som gjorde att vi aldrig kunde räkna bort oss helt i matchen. När United gör tre mål på sju minuter så fick vi se allt det där igen som gjorde att vi vek ner oss som ett papper i orkan i våras. Det var ingen vacker syn och jag trodde att vi var förbi det där.

Det laget vi hade på banan idag kommer aldrig mer att spela tillsammans i den här konstellationen. Det är nog både jag och Wenger tacksam för. Vi var inte bra nog på någon front. Van Persie och Walcott gör varsitt mål vilket så klart är godkänt eftersom det inte är många lag som gör två mål på OT. Vi skapar en hel del chanser och visar att United inte helt kan lita på sin defensiv när Ferdinand och Vidic är borta.

Å andra sidan slet Manchester United oss i stycken. De har massor av målchanser, massor av mål och en hänsynslöshet i sitt spel som kommer att göra dem gott i fortsättningen. De var på en annan planet och vi ska se och lära. Det reella avståndet mellan klubbarna sett till hur trupperna ser ut är inte 8-2, men det kvittar en dag som denna. Vi knäböjer inför mästarna och sväljer förtreten och säger "nästa gång då jävlar...."

För det är så det fungerar i fotboll, matcher kommer, matcher går. Hur lågt ner vi nu än ligger så finns det hopp. Vi saknade massor av spelare idag, spelare som vi vet gör skillnad och när vi nu kommer tillbaka efter landskamperna för att spela mot Swansea så kan i alla fall jag sätta pengar på att vi vinner den matchen med bred marginal oavsett om vi spelar med vårt damlag eller ej. Vi är sårade, svikna och borträknade. Men vi kommer igen precis som stora klubbar ska göra.

Vi är inte en inköpt spelare från att vara titelaspiranter. Inte en inköpt spelare från att vara topp 4. Vi var inte ens en spelare ifrån att hålla jämna steg i dagens match mot manu. Vi var en spelare. En enda spelare som kan gå ifrån Old Trafford med, i varje fall, viss heder i behåll.

Den spelaren var inte Armand Traoré. Han hade förvisso old school-snyggt svarta dojjor, men det var ändå inte riktigt han. Det var absolut, och här skriver jag absolut, trots vad många Arsenal-fans tycker, inte Koscielny. Riktigt usla val, totalförnedrad av Rooney och totalt avklädd och synad. Det var heller inte på något sätt hans mittbackskollega Johan Djourou, som ständigt stod fel, agerade fel och vars totala uppsyn talade fel. Det kunde, till viss del ha varit League Ones ena bidrag till europafotbollen, Jenkinson, men hans andra gula diskvalificerade även han från den möjligheten.

Det var inte heller varken Rosicky, Ramsey eller den debuterande Francis Coquelin, trots att den sistnämnde gjorde vad som kunde förväntas av en ung ligadebutant som tvingades möta den stora ligans avslöjande strålkastarljus mot ett av världens bästa fotbollslag. Rosicky gjorde ett par livfulla tacklingar, men nej, det var inte han. Ramseys insats vill jag inte ens beröra, det skulle framställa mig i allt för mörk och sadistisk dager.

Av de tre anfallande Arsenal-spelarna kunde till viss mån Andrei Arsjavin finna acceptans för sin tillvaro, kanske på ett visst sätt även TW14, men nej, ingen av dessa heller. Lagkaptenen Robin van Persie, denne kille som under uppväxtåren bar en Arsenaltröja med JVC på bröstet, kunde ha blivit han, denna singularis persone grande. Men nej, eller, maar geen som han själv skulle kunna ha sagt. Att han, som kapten, la en sådan otroligt osäker, räddhågsen och impotent straff som den han gjorde, gjorde mig bara ledsen, nedslagen och mörk till sinnes.

Ingen av dessa ovan nämnda kan komma hem till sin säng och äga rätten att sova gott inatt. Ingen, ingen. Endast en person äger den rätten, och det är samma kille som idag, i en så kallad storklubb, släppte in åtta mål. Att släppa in åtta mål och ändå vara lagets bästa spelare säger kanske ingenting om den egna prestationen, men så otroligt mycket om omgivningens. För manuspelarna gavs all tid i världen att måtta in årets mål. De var obevakade, fridlysta och hade frikort till vad de än hade för avsikt att företa sig.

För Arsenal är i spillror, Arsenal är i fritt fall och Arsenal är nere för räkning. Ingenting har vi att glädjas åt, ingenting har vi att bygga på. Vår demontränare, en av världens 5-10 bästa fotbollshjärnor, var har du tagit vägen? Var det din taktiska briljans som, i 3-1 underläge på Old Trafford, satte in en 17-åring från League One som lösning på ekvationen? Var det din briljans som styrde skutan rätt och landade i en 8-2 förlust?

Nu är allt svart, hopplöst och tomt. D&M är full, börjar få ont i huvudet och skall gå till jobbet i morgon bitti. Men oavsett vilken slapp eller trubbig person jag är, skulle jag ha kunnat sova gott i natt. Om det inte var för 10 man och en tränare som lät mitt, ditt och vårt älskade Arsenal få falla ned i förnedringens nedsmutsade crashlandning.

Det sägs att man skall bryta ned för att bygga upp. Vi får väl enas om att Wenger nått i varje fall halvvägs på det spåret...

17 timmar kvar till avsprak och knappt nitton innan förlusten - i värsta fall förnedringen är ett faktum. Jag har fått mycket skäll i kommentarsfältet för att jag är positiv till Arsenals och Arsene Wengers sätt att sköta klubben, men imorgon finns det verkligen inte mycket att sätta sitt hopp till. Vi är otroligt skadeskjutna av skador och avstängningar och det kan mycket väl bli så att några av de spelare som sitter på bänken imorgon inte kommer att vara i närheten av A-laget fler gånger denna säsong.

Vi får hoppas att Koscielny är klar för spel så att Djorou kan användas i Song-rollen och vi får hoppas att Arsjavin är på spelhumör. Vi får hoppas att Walcott kan åstadkomma ett trick eller två och att van Persie håller uppe sitt fina målfacit. Hoppet står till att Rosicky och Ramsey inte drar på sig några skador och att de orkar spela nittio minuter. Jag vill inte se Miyachi, Oxlade-Chamberlain eller någon annan yngling göra debut på OT mot Man U,

Manchester United kommer inte heller till spel med sina allra bästa spelare, men rider åtminstone på en framgångsvåg. Deras ungdomar hyllas överallt eftersom de vinner medan våra ungdomar kallas talangfulla men oslipade. Man U har en tränare som kan kosta på sig att berömma vår tränare, vi har en tränare som är angripen från alla håll och som har fullt upp på transfermarknaden.

Vi slår ur ett större underläge än på väldigt många år och även om jag vet att vi kan prestera fin fotboll och med våra bästa gubbar åstadkomma ett resultat även på OT så kan jag inte se det framför mig nu. Vi saknar en defensiv mittfältare, vår bäste offensive mittfältare är skadad, vi har ingen vänsterback, en väldigt formsvag ryss på vänsteryttern och ingen som kommer att skrämma hemmalaget eller ens jaga efter dem.

Vi kommer att behöva flyt, både sånt flyt som vi själva skapar och sådant som Man U ger oss. Vi behöver tuga taggtråd innan match och vi behöver få veta att de som inte gör sitt bästa får gå hem. Vi ska inte göra Man U några tjänster och spela på halvfart eller spela svårt och naivt. Spela enkelt, primitivt och hänsynslöst. Stoka dem.

Det är i sådana här lägen som man skapar hjältedåd, som legender kliver fram, som giganter faller. Kan vi resa oss på nio och ge the northern bastards en uppercut precis där det sårar dem mest? Ett självmål av Rio, två oljade handskar på De Gea, ett dunerskott av Rosicky eller en slumpartad straffspark? Drömmar, fantasier och utopier. Bollen är rund och det tar vi med oss till morgondagen. Låt lidandet börja!

God eftermiddag! Jag kan erkänna att det blivit lite för lite bloggande från min egen del på sistone (får skärpa mig!), mest på grund av att jag har haft fullt upp med annat. Till exempel kunde ni igår eftermiddag lyssna på premiäravsnittet av Arsenal Swedens egen podcast där jag diskuterade Arsenal med Axel Asplund och Kalle Karlsson. Om ni av någon anledning missat det kan ni självklart hitta den här.

Under tiden jag haft annat att göra har både Davidsson & Mannen samt Ahldén bloggat för fulla muggar och det är inga dåliga skribenter, trots att våra stiler och åsikter oftast skiljer sig åt! Nu har jag dock både tid och rum över att mixtra ihop ett inlägg om det som just nu är aktuellt.

Det återstår bara fem dagar av transferfönstret och efter att Arsène Wenger igår erkänt att truppen ser tunn ut och att han försöker hitta minst tre spelare att addera innan fönstret stänger. Eftersom han i princip erkände att Nicklas Bendtner är på väg bort (första gången på en bra massa år han vågar göra det?) skall en anfallare in. Dessutom letar vi fortfarande efter en mittfältare och en försvarare.

Arsenal-supportrarna står på tå hela tiden och väntar på det minsta lilla ryktet som sedan skall överanalyseras av personer som tror sig veta mer än vad de egentligen vet. Igår kväll exploderade flera hemsidor efter att Eden Hazard uppgets vara klar för Arsenal, trots att hans agent gått ut i media och sagt att han kommer att stanna. Det verkade dock ingen bry sig om, utan man hakade på rykteståget och förväntade sig att han skulle flyga till London. Det räckte med att Aurelien Chedjou (Hazards klubbkamrat) lade upp denna bild på Twitter och helt plötsligt blev alla besvikna.

Imorse hoppade massor av gooners istället på ett annat rykte då Ajax högerback Gregory van der Wiel twittrade detta. Men nej, det var ingen läkarundersökning han var på väg till, utan helt enkelt för att slappa och se ett par Premier League-matcher på plats. Men så äntligen kom det, ett rykte som inte bara var sannolikt, utan som bekräftades av Lilles president Michel Seydoux. Och om ni inte läst följande kommer ni nog att skratta till både en och två gånger.

Från Monaco till norra London. Mellanlandning: Lille. Foto: Bildbyrån.

Park Chu-Young har under en längre tid följts av flera toppklubbar, bl.a. Liverpool och Manchester United (klicka på länken om ni vill se Ferguson prata om honom). Den sydkoreanska lagkaptenen spelade under förra säsongen för AS Monaco, som tyvärr åkte ner i Ligue 2. Det stoppade dock inte Lille som under de senaste veckorna visat upp stort intresse för honom. I förrgår kom man överens om en summa med Monaco (€3 miljoner + €2 miljoner i add-ons) och under gårdagen genomförde Chu-Young första delen av läkarundersökningen.

När Chu-Young imorse skulle återvända för att slutföra läkarundersökningen och skriva på ett kontrakt med Lille fick han ett samtal av Arsène Wenger som bad honom hoppa på nästa Eurostar-tåg till London. Sagt som gjort lämnade han sitt hotellrum, begav sig till Gare de Lille Europe (där jag varit många gånger) och väntade på tåget som skulle ta honom till London. Under tiden ringde representanter från Lille honom för att han inte dök upp på deras träningsanläggning. De hade även knackat på hans hotellrum, men där fanns han som sagt inte.

Chu-Young erkände att Wenger hade ringt upp honom och att han nu var på väg till London. Sagt som gjort steg han på tåget och idag träffade han sina blivande lagkamrater och visades runt på träningsanläggningen. Affären sägs slutföras imorgon (prissumman skall vara ca. €3 miljoner) eftermiddag. Och helt plötsligt har vi en ersättare till Nicklas Bendtner.

Park Chu-Young är 26 år gammal, en färdig produkt, har skjutit in 25 mål för Monaco på 91 matcher och gjorde under förra säsongen 11 mål på 36 matcher. Han har som jag tidigare nämnde uppvaktats av flera större klubbar, men har ännu inte tagit steget upp till toppnivån. Om han blir en hit i Arsenal återstår att se, men med Bendtner på väg bort och Chamakh i en djup formsvacka (kommer även vara iväg till ACN i vinter) kommer vår sydkorean få tillräckligt med speltid för att förhoppningsvis ösa in ett par mål.

Transferfönstret går annars mot sitt slut och det märks eftersom både ryktena och spekulationerna blir allt mer galna. Igår förmiddag exploderade Internet efter att Arsenal uppgavs ha lagt ett bud på fega £6 miljoner på Gary Cahill. Boltons ordförande retweetade en tweet som kallade Arsène Wenger för en idiot medan Owen Coyle menade att budet inte ens var i närheten av att vara på en godkänd nivå. Arsène Wenger blev rosenrasande på sin presskonferens och menade att budet var högre än £6 miljoner och att han skulle göra upp med Boltons ordförande om han så gärna ville det.

Kan Gary Cahill (längst upp) vara på väg till Arsenal? Foto: Bildbyrån.

Gary Cahill spelar för Bolton idag, men uppgavs bara ett par timmar tidigare sitta på bänken. Detta medan man igår gjorde klart en lånedeal med Manchester Citys Derek Botoya. Bolton har ingenting emot att sälja Cahill då han annars kommer gå gratis nästa sommar, men man har under en längre tid velat skapa ett budkrig mellan flera klubbar för att driva upp priset. Tyvärr är det bara Arsenal som är intresserade och det ser mer och mer ut som att Bolton kommer bli tvungna att sälja honom för mindre än de £16 miljoner de vill ha för honom. Se annars på Cesc Fabregas-affären där endast Barcelona var klubben som kunde köpa loss Fabregas och därmed sjönk prislappen nämnvärt. Samma sak gäller här.

Arsenaltränaren har annars erkänt att han även har det tunt på mittfältet och om han hinner med att värva en mittfältare kommer han definitivt att göra det. Om supportrarna har tur kan vi således ha minst tre värvningar att se fram emot innan transferfönstret stänger. Park Chu-Young må vara billig, men enligt Monaco-supportrarna är det en ren gåva och Arsenal har sedan tidigare ett ganska bra facit med f.d. Monaco-spelare (Henry, Adebayor m.fl.).

Många supportrar har redan kritiserat Wenger för köpet av Chu-Young, men det är enligt mig löjligt då jag är tämligen säker på att nästan ingen sett honom spela. De flesta väljer istället att YouTube-scouta och som vi alla vet är inte det kanske det bästa sättet att ta reda på hur bra en spelare är.

Däremot ser jag gärna mer etablerade namn om vi skall ta in mittfältare och försvarare och Gary Cahill kan knappas kallas för oetablerad. Om vi även ser till att få in en klassmittfältare kanske säsongen inte ser så dålig ut trots allt. Men om vi skall ha någon chans att utmana i toppen över huvud taget måste vi hitta kreativa spelare eftersom vi uppenbart lider av brist på kreativitet efter att Cesc Fabregas lämnat klubben.

Imorgon eftermiddag skall ett Arsenal med tre avstängningar (Frimpong, Song & Gervinho) och fyra skador (Wilshere, Diaby, Gibbs & Eastmond) försöka vinna borta mot Manchester United. Senast man gjorde det var för fem år sedan och allting tyder på att det kommer ta minst ännu ett år innan man har en realistisk chans att vinna.

Just nu är truppen så pass tunn att både Francis Coquelin och Oguzhan Ozyakup tagits med i laget som åker upp till de norra delarna av Storbritannien. Verkligen ingenting tyder på att Arsenal skall ha en chans, men kanske är det just därför man har en chans. Ingen förväntar sig att Arsenal skall vinna och spelarna kan troligtvis känna av att man inte är överpressade och således lira boll istället för att bli stressade.

Francis Coquelin - förra säsongen utlånad till Lorient - är på väg till Manchester med resten av laget. Foto: Bildbyrån.

Av det både Manchester City och Manchester United visat upp hittills är det dock en lång väg kvar att nå samma nivå, men en eller tre poäng mot United skulle utan tvekan få upp hoppet både bland spelare och supportrar. Vinsten mot Udinese kan utan tvekan vara den kick man behövde och som Kalle Karlsson sade i podcasten kanske det här är början på en uppgång på samma sätt som Carling Cup-finalen var början på en nergång.

Jag kommer självklart göra resan upp till Manchester och stå och sjunga mig hes med bortaklacken. Jag åker dit med entusiasm, hopp och glädje, men nittio minuter är allt som krävs för att ångesten och ilskan skall ta över supportrarna. Bli således inte förvånade om ni ännu en gång får höra "spend some fucking money" bland delar av bortaklacken.

Vid förlust mot Manchester United befinner vi oss redan åtta poäng bakom serieledarna och Paul Merson gick idag ut och sa att ligaracet är över för Arsenals del om man skulle förlora - redan i augusti! Det kan dock mycket väl vara sant. Trots en dålig start har vi inte varit laget som tagit ikapp och sprungit om under våren, utan snarare det motsatta, så länge vi inte emulerar säsongen 97/98 då vi var hela elva poäng efter Manchester United med en halv säsong kvar.

Alla chanser finns dock för ett cupäventyr á la 05/06 och det har fått mig att boka resor till både Dortmund och M arseille i höst! Den tolfte september kommer jag och tre andra vänner bila ner till Tyskland för att dagen efter se Arsenal förhoppningvis köra över Tysklands kopia på Arsenal - Borussia Dortmund. Även Marseille kan bli ett kul möte.

Jämfört med Manchester United (går det att få en enklare grupp?) fick vi en väldigt rolig grupp som både lär bli rolig och krävande. Jag räknar dock iskallt med att vi åtminstone klarar av en andraplats och således tar oss till utslagningsfasen av turneringen. Hela lottningen kan ni se här och om jag ger mitt tips rakt av tror jag att följande lag tar sig vidare:

Bayern München
Manchester City

Inter
Lille

Manchester United
Benfica

Real Madrid
Lyon

Chelsea
Bayer Leverkusen

Arsenal
Borussia Dortmund

Shakhtar Donetsk
Porto

Barcelona
Milan

Att tänka hur nära vi var på att bli utslagna innan det roliga ens börjat är oroande, men förhoppningsvis kan vinsten mot Udinese ge nytt hopp i hela laget och klubben. Vi är trots allt inte så pass dåliga, hur mycket Sp*rs-supportrarna än försöker bevisa att de "gått om Arsenal".

Kan ännu ett Champions League-äventyr vara på gång? Foto: Bildbyrån.

Sist men inte minst får sig alla personer som anklagat Arsenal för att vara "för utländskt" en knäpp på näsan då vi faktiskt producerat flest spelare för det engelska landslaget sedan år 2000.

Det här var allt för idag! Imorgon blir det ingen blogg eftersom jag är på resande fot (till Manchester), men förhoppningvis får ni en sammanfattning av resan på måndag. Under tiden kan ni följa Arsenal Sweden på Twitter där jag alltid postar uppdateringar titt som tätt! Ha det!

I morgon eftermiddag möter vi titelförsvararna manu borta. D&M skall dricka söndagsmiddag tillsammans med ett manu-fan, en West Ham och en som bekänner sig till LFC-tron. Arsenals frånvarolista är digrare än ett kriminalregister i N17 och vi har skador och avstängningar på grund av bröt, stök och Joey Barton. Av den andledningen har reseledare D&M plitat ned följande opartiska och högst sakliga bakgrundsfakta om våra motståndare och den stad de verkar i, eller just vid, eller vad f-nken de nu tycker där uppe i nordväst. Varsågoda.

För nu skall vi vända våra blickar mot den engelska industrialismens självaste livmoder. Staden lär ha sitt ursprung i ett romerskt fort som enligt uppgift restes några hundra år före Kristus antagna födelse. En massa soldater slog sig ner i området varefter områdets befolkning fortsatte med att slå ner varandra eller andra, under en herrans massa år.

De så kallade anglosaxarna höll området i hård tukt och förmaning, vikingar var sedan där och stökade till det fram till att den normandiske Vilhelm Erövraren, i området mer känd som Wilhelm The Bastard, körde hårt med stadens då ganska nedslagna invånare. Det har varit inbördeskrig, världskrig och irländsk befrielsekamps mest våldsamma inslag, som präglat stadens moderna historia. Detta gör att man får anta att klubbens superstjärna Wayne Rooney inte alls känner sig hämmad, utan snarare hemma, i denna historiskt sett något bulkade miljö.

Något som också präglat staden Manchester och dess invånare, har varit den ständigt pågående kampen, inte bara mot landets huvudstad eller mot den allmänna livsledan, utan även mot grannstaden Liverpool. Då Liverpool under perioder blomstrade som välfungerande hamnstad där grävde manchesterborna ned sig i skyttegravar, ända fram till att de själva grävde djuphamn och, i och med detta, konkurrerade ut Liverpool som områdets största handelsport. Efter detta steg arbetslösheten vid Merseyside i höjden och manchesterbornas stolthet över densamma likaså.

Klubben som Arsenal nu skall besöka kallar sig idag för Manchester United. Den bildades 1878 i den östra delen av centrala Manchester och gick då under namnet Newton Heath LYR Football Club. Den gjorde så fram till 1902 då de bytte namn till nuvarande Manchester United. Dock var klubben kvar i Eastlands närhet fram till 1910 då de packade ihop och lämnade innerstadens buller och bus för förortens, ja nästan landsbygdens, lugnare tempo och fridfullhet.

Efter att ha gjort så hamnade klubben i en något brydd situation. Detta då både förorten Trafford och förorten Stretford gjorde anspråk på att inhysa klubbens arena Old Trafford. Sanningen ligger nog någonstans mittemellan eller kanske både och. Detta då arenan ligger i Trafford, men dess numera rejält utbyggda västra kortsidesläktare, är i nästan kuslig närhet till grannorten Stretfords gräns.

Puh, inte lätt att reda ut den härvan, men vi hoppas ändå att killarna i Trafford och killarna i Stretford är snälla mot varandra och under årens lopp lärt sig att hålla sams. Det bör dock tilläggas att fotbollsarenan Gamla Trafford inte skall blandas ihop med den närliggande, och ännu äldre, cricketarenan med samma namn. En cricketarena som sedan 1857 inhyst Manchester Cricket Club och burit sitt namn precis hela denna tid, vilket egentligen borde ha gjort fotbollsarenan till New Trafford eller Young Trafford, eller va f-n? Same, same but different names, fast tvärtom, liksom. Ja, de gör det inte lätt för sig, killarna i nordvästra England.

Nej, det verkar mest vara stök, bök och en hel del livfullt promiskuösa sömmerskor där uppe i nordväst. Ingen ordning alls, kortväxthet till följd av undernäringen och brottarkroppar med tillhörande blomkålsöron. Kanske inte konstigt att den gamle stilikonen och estradören Steven Patrick Morrissey under sin vistelsetid i staden, tyngd av vemod och bristande samhörighetskänsla, sjöng att Heaven knows I’m miserable now..?

-So hit em where it hurts. Up you Gunners!

Ticktack klockan slår, man undrar vilken toppkvalité vi slutligen får. Ticktack klockan slår, man vrider sig i våndor varenda j-la ett år. Ticktack klockan slår, vad mer måste hända innan nästa stjärna går.

Ticktack klockan slår, men undrar ju någon stans hur Arsène mår…

Tack, med den småskolepoesin i ryggen kan vi konstatera att vi nu äntligen har det högst osköna Champions Leaguekvalet bakom oss och att vi således fortfarande kan försöka upprätthålla skenet av att vara ett storlag. Vi vet alla vad Wenger sade om scenariot om både Fabregas och Nasri skulle lämna oss och vi vet alla vad som hände. Vi har varit inne på symbolvärdet av dessa förluster tidigare, idag skall vi tala om de reella behoven som dessa spelares lämnande innebär för oss.

Vi har sex dagar kvar innan fönstret stängs, varav en kommer att spenderas i Manchester. Vi, här på D&M-redaktionen, är generösa av oss och ger Wenger fem och en halv arbetsdagar på sig att reparera den skada som uppstått.

Initialt bör det sägas att en mittback bara måste in. På min lista står det Cahill, Samba och sedan kanske i viss mån Jagielka. Jag skulle bli oerhört glad om någon av de förstnämnda anlände, men också glädjas åt Jagielka. Trots att Jagielka är mer av det vi redan har och inte, som Cahill och Samba, det vi egentligen behöver, nämligen storlek, styrka och respektgivande elakhet. Men allt är bättre än nuvarande Silvestre, eh… förlåt Squillaci menar jag.

Sedan över till det som inför silly-säsongen inte fick hända, att både Nasri och Cesc lämnade oss, och ser över vilka alternativ som kan bli aktuella. Självklart kan ett lag försöka ersätta de förlorade spelarna rakt av, i vårt fall söka en så lik kopia till Fabregas som bara är möjligt och en detsamma till Nasri. (Kanske även en Clichy-look-a-like fast då med fungerande positionsspel och rättställd inläggsfot, fast vi släpper det just nu. ) Denna strategi känns ofta rätt, att ersätta samma med samma, men jag tror den är ytterst svår. Dels för att dessa spelartyper av rätt kvalité bär prislappar med för höga siffror för Wenger, men även för att dessa karbonpapperstankar sällan fungerar i verkligen. Så låt oss se på några andra alternativ. Dessa kan självklart kombineras, allt utifrån tycke och smak.

Wengers Choice 1: Vi flyttar upp Wilshere på Fabregas plats och skolar in Frimpong på JW´s gamla. Mittfältet blir då inte bara mer defensivt och fysiskt, utan JW får även spela på den position Wenger spådde skulle bli bäst för honom. Ramsey och Rosicky kan agera rotationsspelare, eventuellt också Lansbury om denne stannar kvar, medan Diaby fortfarande inte kommer göra sig aktuell.

Wengers Choice 2: Denna är lik ovan nämnda WC1, men där Wenger väljer att inhandla någon, förslagsvis någon som just lämnat tonåren bakom sig. Här kan vi se någon som exempelvis Yann M´Villa från Rennes.

Wengers Choice 3: Mannen går bananas och handlar inte in bara nödvändig mittback och någon som i WC2, utan även någon som kan ta över efter och ersätta Nasri. I nuläget verkar det, i sådana fall, inte kunna bli någon annan än Lilles Eden Hazard. Lille uppger sig inte vilja sälja, men Wenger får en, ursäkta eventuellt nedsättande uttryckande, lidnersk knäpp och dundrar upp sedelbunten varpå de gå ned i splitt och säga ja.

D&M Choice 1: Vi flyttar ned Robin van Persie som nummer 10 och inhandlar en renodlad striker/nr 9. På något spanskt överskottslager eller i någon italiensk kurva finner vi en kille som kan få smörpass av RvP och göra en herrans massa mål. För visst gör RvP, mellan rehab-varven, många mål, men hans egentliga potential adderat med klubbens nyblivna behov, gör att han får ta ett steg ned och bli vår nye Bergkamp.

D&M Choice 2: Galenpannan Barton lockas över på fri transfer och får en uppgift som moralhöjare och etisk mentor åt våra småkryp till juniorer. På det centrala mittfältet roterar Barton med Song, JW, Frimpong, Ramsey och Lansbury, medan JW också avlöser Rvp som playmaker. Till kanterna handlar vi in någon Hazard-snubbe att göra motståndarnas ytterbackar snurriga. Är det stor skadefrånvaro centralt går Arsjavin in och trollar fram bollar från nr10-platsen.

D&M Choice 3: Wenger trollar med knäna och får en playmaker av världsklass för en halv special grillad med västkustsallad och en årsprenumeration på Buster. Denna playmaker pendlar mellan Cesc´s gamla och Nasri´s gamla platser och utropas, någon gång i januari-februari, till den nye Kaka. Till detta tar vi in Scott Parker för fyra miljoner pund.

Joker i D&M-leken är schackspelsdominanten och snilleblixtaren Bastian Schweinsteiger. Förvisso bunden till Bayern i form av ett långt kontrakt och cup-tied. Förvisso förväxlande lik Bastian Schweinsteiger, men j-klar vad vi saknar en tysk i laget. Blir inte jokern aktuell, så har vi pengar över även till en vänsterback, varför Traoré lånas ut eller säljs och erfaren backup kommer in.

Analys: Chansen att någon av D&M´s idéer blir verklighe kan anses ligga mellan 0 och 0 %. Säkerligen kommer det i stället att sluta i ett Wengers Choice 4, vilket kommer att innebära att en erfaren spelare, a la Squillaci, kommer in, spelar tre matcher, gör bort sig totalt och sedan förvisas till bänken och CC-spel. Alternativt en van der Vaart-liknande transfer där vi alla kommer att prisa Wengers förmåga att upptäcka de röda realapparna där ingen letat och allt blir frid och fröjd. Birminghams Dann ratar i sista stund resandefolket och kritar på ett backup-kontrakt, varpå Wenger berättar för honom att han är toppklasspelare varför Dann blir lika förvånad över detta som du och jag. Till detta landar  han ”Näste Fabregas” i form av random fransk junior med afrikanska rötter och längtan efter spel i ACoN.

Konklusion: Obligatoriskt köp av startklar mittback. Till detta ytterligare två spelare redo att starta ligamatcher, ett antal platsrockader kan komma att bli aktuella. Detta samtidigt som Frimpong får allt mer speltid och alla älskar honom för precis allt han gör. Ungefär så, hur ser dina val ut?

Det är dagen efter och det kändes som att vi hade vunnit en större final. Jag gick runt och mös på jobb och kände att vi återigen bevisat vilken bra fotbollsklubb vi är och att vi blir att räkna med. Det vet vi naturligtvis inte ännu och även om jag är tämligen bombsäker på att det blir förlust på söndag så kan vi därefter blicka framåt och uppåt.

Ett veritabelt helvete ska då kunna nå sin ände och vi ska kunna stänga transferfönstret med ytterligare ett par ansikten som förstärker truppen och spelet. Förhoppningar så klart, men nog måste det bli så? Wenger och hans scouter dammsuger marknaden efter de där speciella talangerna och specialisterna och sen handlar det bara om vi är villiga att betala och om de är villiga till att spela för världens vackraste klubb.

Lottningen till gruppspelet skedde idag och vi hamnade med Marseille, Dortmund och Olympiakos. Ingen drömlottning precis, men ändå sådant motstånd vi ska kunna klara av över sex matcher för att ta oss vidare. På ett naivt sätt känns det som att Udinese är bättre än alla de tre lagen, men skenet bedrar och vi vet ingenting om hur det kommer att se ut. Det kommer att krävas hårt arbete av alla spelare hela säsongen och det gäller i högsta grad i Champions League. Det kanske är bättre att ha tre ganska bra lag utan möjlighet att slappna av istället för de underskattningarna vi vanligtvis åker på i Östeuropa.

Adebayor har gått på lån till Spurs. Ännu en gammal Arsenalspelare som fallit så mycket att han får spela sin fotboll med Dawson, Corluka och Pavlyuchenko. Pilutta.

Manchester United får möta Benfica, Basel och Oletul Galatí. Spelar de i Intertoto cupen?

Nu återstår endast ett svenskt lag i Europaspelet. Det är åtminstone ett mer än den skotska ligan har. Är SPL Spurs farmarliga?

Det ryktas om Sneijder och Kaka och en del fans måste undra varför inte Messi också är på gång, för i fantasin kan ju allt hända.

Det är så här det skall vara, det är det här mitt Arsenal är. Som en boxare, svullen av yttre våld, groggy och desillusionerad, nedslagen och sittandes på alla fyra. Där publiken fått vittring på blod, redan cashar in på bettet för att få se honom resa sig på nio. Att ha kraft kvar till ett enda slag för att sedan lyckas få in det rakt i motståndarens stelnande hånleende.

Som ett sent tillfrisknande av en nära anhörig, som ett återdraget varsel om uppsägning eller som ett negativt svar från STD-mottagningen. Det här är mitt Arsenal. Som att rättvist ligga under med ett noll i halvtid för att sedan ändå vinna matchen. Som en lättnadens suck, ett vunnet remi eller ett senkommet brev av upprättelse.

This is my Arsenal. Uträknat, utskrattat och på dekis. Hånat, bespottat och övergivet av dem som borde har varit där för oss, som borde ha burit oss när vi som mest behövde det. Dåliga och utan det vackra spelet. Som en parafras på Millwalls klassiska ”No one likes us, and we don’t care.“ Så långt från tiki-taka du någonsin kan tänka dig, men med omställningar som ställer om världen till god. This is my Arsenal. Knästående och ragglandes, tärda av svåra år, bara väntandes på den sista sparken i ryggen för att cementera fallet, frambringar vi en pistongrörelse som krossar motståndarnas kulor.

Ett billigt trick, en låg nivå och ett skakande huvud. This is my Arsenal. Fulspel, fattigdom och utan flärdfullt ryshpysh. Blekrosa engelsk hud mot solbränd italienskt nopprad dito. Utan framtid, utan lullull och bara bergtagen av nuets magi. Bit för bit tuggar vi oss fram, meter för meter klättrar vi upp ur bråddjupet och millimeter från millimeter reser vi oss från den smutsiga asfaltens förnedrande kyla. Vi spottar blodet i ryggen på antagonisten, men vi viker aldrig ned oss.

Rätt eller fel, orättvist eller ej. Vi är fortfarande kvar, fortfarande där och fortfarande vid liv. Stolpskott, straffräddningar och utan fungerande mittbacksduo. Inte vackra, inte solitt täta, vi står fortfarande upp. Som en lättnadens suck efter sömnlösa nätter av vakande. Som en trötthet du längtat efter, att tillåta dig att känna. Som en lövskog efter åskväder, som ett förlåt efter upprivande bråk.

Det här är mitt Arsenal. Det är det här jag känner igen och det här jag lättast kan relatera till. Vi är alla olika, vi tycker alla olika om vad som är bäst, vackert och vad som egentligen är Arsenal. Men det här är mitt, hur är ditt?

Kvällar som dessa är det ett stort förtroende att få skriva för er, ett stort nöje och en jävla förmån om jag nu ska ta till överord. För någon timme tystnar ropen på Wengers avgång, allt snack om att vi blir sjua och allt snack om att vi saknar vinnarskallar.

Jag kan nämna hela elvan som en enda stor vinnarskalle eller så kan jag peka ut Van Persie, Song, Frimpong och Szesny som såg till att detta var vår kväll. Men det här avancemanget är en lagbedrift och inget annat och även om jag redan när lottningen kom påpekade att vi över två matcher skulle slå ut Udinese så såg till och med jag hela rasket glida oss ur händerna när domaren blåste en straff ingen annan såg.

Vi såg aningen nervösa ut vid intågandet, men det kan lika gärna ha varit inre laddning, sånt begriper jag mig inte riktigt på. Däremot har jag tillräckligt bra koll på att veta att flest mål vinner, oavsett hur matchen ser ut, oavsett hur många chanser man skapar och hur rättvist eller ej det hela är. En krass realitet, speciellt för oss som ofta spelar ut motståndet efter noter och/eller skapar flest chanser men förlorar på en kontring, en fast situation, en domartabbe eller en studs på någon av våra spelare.

Idag gjorde vi allt det som vi ska fortsätta med hela säsongen oavsett vilka spelare som tillkommer: vi sprang, krigade, jobbade hemåt och gick på avslut. Vi såg giftiga ut och det var endast för en kort stund efter Udineses 1-0 mål som vi såg störda ut. I övrigt höll vi oss till en plan som när matchen blåstes av kändes som att segern aldrig var i fara. Den säkerheten var det länge sedan en Arsenalsupporter kunde känna efter en match.

Vi är återigen i Champions Leaguegruppspelet och det kan inte nog understrykas hur viktigt det är. Inte för att vi är favoriter till att vinna titeln eller för att jag tror att vi gör det, utan för de sidoeffekter avancemanget har. Arsenal är inne i turneringen vi inte missat sedan 1998, vi är fortfarande kvar i Europas elitskikt, vi kan locka till oss spelare med CL-argumentet och vi tjänar pengar.

Nästa mål är förstås att säkra platsen även till nästa säsong och tilld et krävs några nya namn och som ni vet bryr jag mig inte nämnvärt om vilka dessa nya namn är. Däremot har vi återigen sett kvalitéerna hos Jenkinson och Gervinho, två av sommarens nya killar. Det bådar gott och vi ska fortsätta satsa på den kalibern av spelare. Det stora hålet just nu är en kreativ mittfältare för att ersätta Nasri/Fabregas.

Jag måste ge en eloge till Rosicky återigen. Han är som en Duracellkanin på lyckopiller just nu och jag njuter av varenda sekund. Han är överallt, jobbar och sliter som om det inte fanns någon morgondag och det är kanske så vi ska ta våra poäng i år, med hjärta, smärta och klokt spel.

Till sist ett par ord om Nasris övergång. £20m+ för en spelare med mindre än 12 månader kvar av kontraktet är bra pengar för vilken spelare som helst. Nasri föäljde sitt kontrakt och var antagligen redo att spela ut det hos oss. Klubben har inga krav på honom då och när han spelade mot Liverpool gjorde han en bra insats vilket åtminstone inte för mig tydde på att han inte kunde tänka sig att stanna. Han inbillar sig dock att han kommer att vinna mer i City, förvisso inte otroligt, men det blir nog desto fler bänkframträdanden för fransosen. Var och en skapar sin framtid och jag har inga som helst agg mot honom. Vi köpte hono för £12m och får nästan det dubbla efter 4 år. Han har gjort sitt bästa och vi har tjänat både arbete och pengar på honom. Jag tackar honom för sina år och önskar att han längtar tillbaka till oss.