Senaste blogginläggen

Säkert var du inte ens född, kanske var du född men för liten för att komma ihåg och kanske var du under uppväxande men helt enkelt inte intresserad av frågan. Kanske har du hört talas om det, kanske har du anat en urblekt minnesbild långt bak i ditt undermedvetna och kanske har någon äldre berättat, skrockat lite gott och skakat på huvudet. Som en illustration över en tid som flytt, som ett historiskt vingslag som en röst från en svunnen era.

Nu är det på tok för ofta det händer och till skillnad från mitt bloggskrivande inte alls för långt mellan varven. Landslagsuppehåll. Vi är nu tack och lov i början av slutet på ännu ett högst onödigt landslagsuppehåll, vilket inneburit total avsaknad av fotbollsmässig relevans och livsinnehåll.

Nu är ännu ett landslagsuppehåll strax lagt till handlingarna, ännu en långsamt, långsamt torkande vägg är snart färdigstirrad på och ännu en gång kan vi säga hej och nej tack till landslagsfotboll till fördel för riktig fotboll. Ut med det trötta, ut med det meningsdevalverade och ut med fotbollen som på sin höjd gör sig varannan sommar. In med det som går utmärkt och finemang precis alla dagar i veckan, eller om en är konservativ i överkant, i varje fall varje veckoslut. In med det riktiga livet, in med dess kryddiga anrättning och in med livets bröd och smör.

Idag är det många lock som trötta tyngs ned över föga utsövda ögon. Som mekaniskt tvingar sig upp för att garantera säkerheten för dess värddjurs överlevnad och framfart. Tungt, trögt och motvilligt. För idag, denna måndag, är det för många arma existenser höstens första dag, första dagen efter avslutad semester och första dagen av ställd väckarklocka på tok för tidigt. Denna de djupa suckarnas måndag, de släpande stegens måndag, denna den dåliga nattsömnens måndag.

Nu är denna svenska sommar så smått på väg in i sin sista tredjedel. Och om vi låter oss bortse från skogsbränder, från den globala uppvärmningen och från de stundtals patetiska politiska poänger som försökts plockas ur myllan av alla bränder, så har denna sommar varit smått fantastisk. Väder och vind har givit alla, såväl bemedlad som fattig, möjlighet till en sån där riktig sommar. Där solskenet och värmen fyllt på oss med såväl behövliga D-vitaminer, upptinande efter förra sommarens regnrusk och möjlighet till socialt samspelande i varmt vänliga skymningar.

I torsdags förmiddag släpptes grundstommen till spelschema för säsongen 2018/2019. Självklart skall alla sändande Tv-bolag, vilket nu för tiden är ett tämligen flertal, in och säga sitt, röja runt och ändra själva speltiderna och i många lägen även matchdagar, men vi vet från och med då ändå det huvudsakliga gällande ligastarten kommande säsong. Och vilken säsong sedan och framför allt, vilken start.

Den senaste månaden har jag blivit starkt påmind om hur viktig den emotionella kopplingen är för mitt fotbollsintresse. Hur viktigt det är att relatera till sin klubb. Så presenterade Arsenal slutligen Wengers ersättare och det blir förre Valencia, Sevilla och PSG tränaren Unai Emery. Han kommer med en hel del titlar i bagaget men jag kan inte låta bli att vara besviken. Det är inte ett val som fyller mig med spänning inför nästa säsong.

Efter år av spekulationer och allt mer intensiva rykten om än den ene än den andre är det nu äntligen beslutat. ITK:s som under veckor har bestämt hävdat ett scenario medan andra av samma sort, fastslagit ett helt annat. Vi är ytterst få som vet vad som hände under vägens gång, hur urvalsprocessen gick till och vi är lika få som kan svara på frågan varför det blev just han, men nu vet vi i varje fall vem han är. Från och med idag skall vi inte bara förhålla oss till ett liv utan Wenger, vi skall förhålla oss till ett liv tillsammans med Unai Emery.

Sen det annonserades att Arsene Wenger skulle lämna klubben efter den här säsongen har alla spekulerat kring vem som kommer ta över. Många namn har nämnts och en efter en har de elimineras. Enrique hade, tack och lov, för stora ekonomiska krav. Allegri valde att stanna i Juventus. Nagelsmann blir kvar i Hoffenheim, troligen för att avvakta hur Kovac lyckas i Bayern. Kvar bland de som nämnts mer frekvent finns en grupp på fyra managers kvar, Leonardo Jardim, Patrick Vieira, Brendan Rogers och Mikel Arteta.

Jag gick väl ungefär i högstadiets senare del. Hade hockeyfrilla, Levis 510:or och NWOBHM-tishor mest hela tiden. Spelade lila metallicfärgad Ibanez Roadstar i det totalt livsfarliga metalbandet Dungeon, fick hångla rätt friskt med representanter för det motsatta könet och körde en ansenligt trimmad Puch Dakota runt om i den lilla sovstaden. Jag var lagom uppkäftig mot ett lagom antal lärare, fick lagom många kvarsittningar men var också tillräckligt charmig för att komma undan med en ganska stor del av det hela.