Medlemmar: 6167 st.
Visa menyn

These Things Take Time

Davidsson och Mannen
mån 13 aug 2018 kl 10:51

Idag är det många lock som trötta tyngs ned över föga utsövda ögon. Som mekaniskt tvingar sig upp för att garantera säkerheten för dess värddjurs överlevnad och framfart. Tungt, trögt och motvilligt. För idag, denna måndag, är det för många arma existenser höstens första dag, första dagen efter avslutad semester och första dagen av ställd väckarklocka på tok för tidigt. Denna de djupa suckarnas måndag, de släpande stegens måndag, denna den dåliga nattsömnens måndag. Dagen då nästa semester är som allra mest avlägsen, dagen då du har som längst sträcka kvar att avlägga och dagen som är ett steg mot en än mörkare morgondag. Höst, vinter, vår och sedan långt, långt där borta, en ledig sommar. Regn, blåst, mörker och blöta sockor. Fukt som aldrig tycks vilja försvinna, ork som aldrig vill komma åter och en evig lukten av disktrasa som vägrar ge med sig. Den dagen, den måndagen.

Men det är även måndagen efter säsongen 2018/2019:s första ligaomgång. Måndagen efter Dagen D, denna gång med helt färdigställda spelartrupper, med samtliga kort lagda på bordet och med rådande förutsättningar spikade fram till första januari 2019. Första spelomgången efter en lika het som stökig sommar och för oss Arsenalister, den största förändringen på över tjugo år. Ny tränare in, helt ny klubbstruktur och stor omsättning bland personerna bakom huvudtränaren. Nya spelare, nya idéer och nya förutsättningar. Som vi hade längtat, som vi hade sett fram emot och som vi hade funderat övar alla möjliga variabler av nyheter. Som vi hade hoppats.

Jag var helt avskuren från fotbollsvärlden fram till gårdagens eftermiddag, jag hade mobiltäckning stark nog att just kunna läsa slutresultaten ackompanjerade av spridda twittersskurar och allt jag såg av denna första ligaomgång var Arsenals match mot fjolårsvinnarna minus dess femton första spelminuter. Jag slapp således se citys första anstormning som kulminerade i ett tidigt ledningsmål men kastades ändå in i en ganska förvirrad bild av ambitiösa försök uppblandat med individuella misstag, svajande strukturer och allt mer slokande öron på vissa spelare, följt av en andra halvlek där vi blev allt mer delaktiga, vann allt fler dueller och kom allt närmre en kvittering. Och ja, sedan gick det ju som det gick. En boll damp ned i en på tok för ledig yta framför en allt för lågt sjunken backlinje och sedan var matchens resultat spikat.

city var det klart bättre laget och det utan att egentligen verka förta sig nämnvärt och hade Lacazette kvitterat hade de med största sannolikhet lagt in en högre växel, pressat ned oss och sedan gjort ännu ett mål. Vi mötte ligans bästa lag och var inte ens nära att utmana dem. Men trots att jag önskat och låtit önskan nära ett hopp om att vi skulle vara redo redan igår, så inser jag hur saker och ting egentligen fungerar. Förändringar av denna sort tar tid. Uttrycket ”det sitter i väggarna” används av en orsak och dessa väggar skall nu tvättas rena, underlagsbehandlas och därefter målas om av helt andra penseldrag och i helt andra nyanser. Lättnaden över att förra regimens ofantliga tyngd i våras lyftes bort från våra axlar hade fått mig att studsa upp i hoppfullhet varför risken för en besvikelsens baksmälla var uppenbar. Men.

En bedagad skönhet väntar på en ljusare morgondag. Bild från Flickr.com: ”Christian Richter”


Visst såg exempelvis Guendouzi stundtals vilsen och lite avstängd ut i defensiven
och visst tappade han några bollar för mycket, men han slutade aldrig försöka avancera, han slutade aldrig slå den där ljuvliga passningen och han slutade aldrig anta utmaningarna till förmån för det enkla. Det är så förändring grundläggs. När sedan Torreira avlöste Xhaka höjdes både tempo och träffsäkerhet. Och det är så, genom försök följt av justeringar, som kombinationer hittas och utveckling möjliggörs. När Lacazette byttes in och Aubameyang fick en bärande partner att luta sig mot, ja då uppkom plötsligt rörelse och då började även Özils allt hängande gamnacke att rätas, om än i något för ringa grad. Cech gjorde några fina räddningar och skall inte lastas för förlusten, men kan vi få in Lenos överlägsna spel med bollen så kommer vi få ännu en variabel tillgänglig. Backlinjen var stundtals både sprucken och smått övergiven, men vad hade vi egentligen förväntat oss i ett så här tidigt skede av en helt ny tid?

Jag håller därför besvikelse på avstånd, tvingar önskans konsekvenser i det känslomässiga livet att stå tillbaka för hjärnans insikt och förståelse. Gårdagen var, resultat och defensiv osäkerhet till trots och vad än floskelfabrikant Kåmark ville påvisa i studion, inte alls mer av samma. Det var inte ännu en matchdag i samma hjulspår, ännu ett steg mot degeneration eller ännu ett trappsteg i en ond spiral. Det var något annat. Det var ett embryo. Ett staplande försök. En första blick in mot något som kan bli något så annorlunda. Men det kommer att ta tid. Det kommer att krävas många långa timmars nötande på träningsplanen för att få ett fungerande försvarsspel att sitta. Det kommer behövas teoritimmar med medföljande praktik för att nå förståelse och konsensus kring offensiva löpvägar, uppspel och omställningar. Det kommer ta ett oändligt antal kostsamma bolltapp, åtskilligt med felpass och massvis med missförstådda löpningar. Misstag kommer att begås, konsekvenser kommer att drabba oss och mången tunga suckar kommer höras runt om i Arsenalvärlden. Men vi måste våga utföra det nya, måste våga försöka det svåra för att utvecklas och vi måste bryta satta mönster för att kunna bli någonting annat än det vi så många år varit.

För vad vi än önskade och hoppades på så var det inte igår vi skulle vara ett färdigt lag. Det är inte ens nästa lördag, hur mycket jag än önskar att vi kväser de onda oljeblodsbröderna i dess linda. Varje match är en uppmaning till lärdom, varje match är ett potentiellt steg till utveckling men varje match är även en diger tillitsövning för oss luttrade och hårt prövade Arsenalister. Vi måste inse och acceptera att vi står mitt i en enorm restaurering, en avsevärd ombyggnation och i centrum av en så fundamental omstrukturering som ett idrottslag kan genomgå. Det tog Pep Guardiola drygt ett år och biljarders biljarder att lägga på en trupp som redan innan han anlände var avsevärt bättre än den Wenger lämnade och oavsett på vilken sida du befann dig i skyttegravskriget om Wenger, kommer laget under Emerys nya ledning behöva tid, det kommer behöva träningstimmar att nöta och de kommer att behöva matchers misstag att lära sig av. Jag tror på något gott, jag tror på Emery och jag tror på en ljusnande framtid för klubben Arsenal. Men förändringar som dessa tar tid, förändringar som dessa genomförs inte utan smärta och förändringar som dessa genomförs inte utan att vi följare ställs inför svåra prövningar. Jag är villig att anta dessa. COYG.

Kommentarer

Bild för Andreas Näsström

Retweet, copy paste. This. Is. Spot. On.

Bild för Dag Torgersen

Kloka ord!

"vi som föddes i ett kaos vi inte kan förstå vi som aldrig fatta varför ett plus ett blir två vi har redan fått så mycket stryk så vi behöver inte slå vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå"

Bild för Davidsson och Mannen

Andreas N// Just f-ckin' Do It! Retweet så mycket du bara kan. :-) Nåväl. Stort tack för den berömmande kommentaren och gott att du känner igen dig/är med på spåret. Jag skulle också ha lagt till tålamod i texten. Tålamod och tillit. Det första har vi visat i oerhörda mängder, gentemot Wenger, gentemot Gazidis och gentemot klubben i stort. Nu skall vi visa detsamma gentemot Emery. Gällande tillit är det ju lite svårare eftersom detta bygger på tidigare erfarenheter. Kan jag, vågar jag, lönar det sig att lita på någon/tränaren/ägaren/klubben etc? Ja, där står vi inför en prövning, vi Arsenalister. Men jag ser inte att vi har något val.

Emery måste få en, kanske två säsonger på sig. Jag har sagt till sonen Henry att Arsenal kommer att vara i CL-kvartsfinal inom tre år. Det står jag för!

Dag T// Tackar så mycket, även en blind höna... Wow, var kommer de orden ifrån? Tämligen passande, måste jag säga.

Bild för Mats Byrstedt

Mycket bra krönika, hoppas alla gooners läser den.

Bubblan

Bild för Davidsson och Mannen

Mats B// Tack som bara den för de fina orden. Och jajemensan, bara att sprida vidare för läsning!

Bild för Jonas Eriksson

Instämmer Mats. Riktigt bra och alla ska ta sig tid och läsa allt DM skriver här. Alltid läsvärt och ofta med fantastisk träffsäkerhet. 

Jag är ju oftast en hopplös optimist och tror jämt att vi ska slåss om guldet oavsett trupp och förutsättningar. Och jag drömmer fortfarande om samma sak, men kommer jubla högt om vi lyckas komma topp 4. Lyckas vi med nått sånt så är det en stor bedrift. Men är rädd för att vi kommer få slåss om en europa league plats. Men fan. Jag krigar med mina demoner och vägrar släppa drömmen om en plats i toppen. 

 

 

 

Bild för Davidsson och Mannen

Jonas E// Stort tack för alla dessa berömmande och synnerligen värmande orden. Tack. Jag känner på många sätt igen mig i det du beskriver, ständigt en underliggande känsla av att vi borde vara med där uppe/nu händer det äntligen. De senaste åren har därför varit synnerligen smärtsamma för mig, detta då det har blivit så övertydligt hur vi varit på fel spår med Wenger.

Jag trodde i våras att Emery skulle ges avsevärt större ekonomiska muskler att spänna i sommar, men förstår ändå tänket i klubbens långsiktlighet. Som jag skrivit tidigare räknar jag med att topp 4 är årets mål, för att därefter ta nästa steg -med större sommarplånbok. Och ja, jag tror och hoppas också på att vi kan greja det. (Även om jag utgår ifrån att shitty och foolsen spelar i en egen liga, varefter vi, manu, chelsky och spursarna slåss om de övriga två platserna).

Bild för Vicious

Jag har gått under sommaren och på något sätt intalat mig att vi blivit underskattade inför den här säsongen. Att alla tyckare tittat på vår trupp och direkt avfärdat oss. Bedömt oss efter hur det såg ut under sista säsongen med Wenger. Varit helt säkra på att inget skulle se annorlunda ut. Jag har intalat mig att dessa varit fel ute. Jag trodde i min naiva semesterfylledimma att Emery direkt skulle komma in med ny energi och omgående få fart på spelare som normalt sett håller toppklass, men som under Wengers energislukande vingar tappade fart. Jag tänker på spelare som Bellerin, Ramsey, Özil osv.

Bara genom att få dessa tillbaks på sina högstanivåer skulle vi kliva framåt flera steg intalade jag mig. Detta i kombination med några kloka värvningar skulle lyfta oss högre än folk velat eller kunnat förstå. Men sen kom då premiären mot City och jag insåg ganska snart att allt varit vanföreställningar med noll förankring i verkligheten. För det är inte så enkelt som jag trodde. Att en ny tränare skulle kunna lyfta oss omgående enbart genom att komma in med ny energi. För det är ju som precis som du nämner att det kommer ta tid att tvätta bort det gamla.

Bellerin, Ramsey och Özil såg inte ett dugg bättre ut än under sista säsongerna under Wenger. Försvaret var ungefär lika virrigt som vanligt. Cech ingav inget defensivt förtroende även om han gjorde några viktiga räddningar. Defensiva mittfältet gjorde inte tillräckligt för att skydda backlinjen (förrän Torreira kom in) osv. Allt sammantaget blev resultatet ungefär det vi varit vana vid. Med den stora skillnaden att man kunde se linjerna i spelet. Att vi ville annorlunda, men inte förmådde det fullt ut. Den höga pressen vi satte var den som stack ut mest för mig. Där kunde man se en tydlig skillnad i attityd. Vi ville störa City. Vi hade en tydlig taktisk plan för hur vi ville göra det. Men vi hade inte kunskapen för att lyckas med det fullt ut ännu eftersom Emery inte fått jobba tillräckligt länge med sin trupp.

Jag tror fortfarande på något naivt sätt att vi kan vara med trots denna käftsmäll. Trots att vi blev blottade. Jag tänker tillbaks på hösten 2016 när vi krossade Contes Chelsea med 3-0 på Emirates. Vem fan trodde där och då att samma Chelsea skulle gå och vinna ligan den säsongen? Fan det blev långt det här.

Bild för Davidsson och Mannen

Vicious// Tack för en utförlig och välskriven kommentar. Men också en kommentar som jag på många sätt känner igen mig i. När jag har jämfört våra nyförvärv med andras har jag också ständigt haft med mig att många nuvarande spelare, med en ny tränare, skulle kunna bli någon form av ALANS 2.2. Bättre versioner av sig själva. Och önskande, längtande och trånande efter framgångar som jag är, var det lätt att dras med i sin egen och andras önskan vilket skapade förhoppningar inför citymatchen.

Besvikelse brukar ofta beskrivas som skillnaden mellan önskat tillstånd och verklighet och jag tror att mångas känslor under och efter citymatchen just illustrerar den skillnaden. Du, jag och många med oss önskade att våra spelare redan nu skulle vara ALANS 2.2:s. Ish. Och där fiskar jag fram huvudet och översätter tanken i känsla som sedan formar om en annan tanke, en insikt.

Vi kommer få det vi önskar. Men det kommer att ta tid. Du nämner Contes chelsea vilket är ett oerhört bra exempel. Jag hoppas -och tror- Arsenal 2018/2019 blir ett ytterligare.