Medlemmar: 8810 st.
Visa menyn

A Sort of Homecoming

Davidsson och Mannen
tis 24 jul 2018 kl 15:15

Nu är denna svenska sommar så smått på väg in i sin sista tredjedel. Och om vi låter oss bortse från skogsbränder, från den globala uppvärmningen och från de stundtals patetiska politiska poänger som försökts plockas ur myllan av alla bränder, så har denna sommar varit smått fantastisk. Väder och vind har givit alla, såväl bemedlad som fattig, möjlighet till en sån där riktig sommar. Där solskenet och värmen fyllt på oss med såväl behövliga D-vitaminer, upptinande efter förra sommarens regnrusk och möjlighet till socialt samspelande i varmt vänliga skymningar. Även om jag och min familj spenderat tid på den spanska syd- och västkusten, känns den här svenska sommaren som liknande en av de där som är lätt att skönmåla, som sin barndoms somrar. Sol, värme och bad. Inga läxor, inga krav och inte allt för mycket ansvar. Så skönmålar jag och därför har sommaren känts lite som …som att komma hem.

Och det är även där jag står i relation till klubben i våra hjärtan, till den vackraste klubben i hela världen, till Arsenal. För jag vet mycket väl att tränare Emery troligtvis kommer att behöva en inkörningstid, precis som merparten av de spelare och tränare som kommer till den engelska ligafotbollen utifrån. Jag vet att merparten av våra nyförvärv kan bli floppar såväl som flippar och jag vet att flera av våra motståndare och ligakonkurrenter redan nu har rustat rejält och vissa fortfarande har pungar att ösa ur. Men min känsla är god, min känsla är en jag känner igen sedan tider som för länge sedan flytt. Som varit dolda under lager av negativa spiraler, av förfall och av degeneration.

År har gått, matcher har spelats och poäng har såväl vunnits som förlorats. För mig har alltid, ända sedan ungdomsåren, Arsenal varit ett ständigt närvarande sällskap, om än i olika utsträckning beroende på hur övrig tids- och livssituation sett ut. Arsenal finns och har funnits med mig som en självklarhet, som en nödvändighet och som en lika naturlig som given del av det sammanhang jag kallar mitt. Men ingen kan väl någonsin hävda att sällskapet alltid varit av den goda sorten, alltid behandlat mig väl och alltid förgyllt min tillvaro? Nej, att leva med Arsenal har under många år varit präglat av, om inte lidande så i varje fall, hanterande mer än sättandes guldkant. Du som läste mina krönikor i Kanonmagasinet och du som har följt denna blogg under alla dessa år som den har funnits vet var jag står i frågan och hur min relation till klubben faktiskt ser ut. I know good loving an' I'm a friend of pain, som David Coverdale hade uttryckt det, om han fått chanson.

Min nu 12-årige son Henry, har för länge sedan kroknat och, i Juventus, adderat ett mer vinstgenererande andralag och min högst ärade hustru har tusen och åter tusen gånger undrat varför jag fortsätter utsätta mig för allt detta varje helg och även många tisdagar, onsdagar och nu det senaste året även torsdagar, samt alla veckodagar däremellan. Men för mig har det aldrig handlat om att lämna, om att överge eller om att gå vidare. För mig har det mer handlat om en aldrig sinande strid ström av gnällande, ojande och krösa-majande. För att hantera, för att stå ut, för att överleva. Som en medberoende, som en medlevare eller som en masochist. ”Jag kan sluta precis när jag vill, det är bara det att jag inte har lust för det just nu”. Ja, men precis.


Det är ibland en konst att leva tillsammans med ett lag som Arsenal. Bild: D&M.

Så är jag van att leva med mitt Arsenal, så har det format mig de senaste 8–10 åren och så har vi kommit att leva ihop, jag och klubben. Tandagnissel, ständigt ojande och därpå än mer oroande. Eländes elände där allt var bättre förr och en ständig vandring jäms med jämmerdalens branta sluttningar. Typ. Därför har denna sommar, denne värmens, solens och torkans sommar varit någonting annat, någonting tämligen ovant och någonting jag inte riktigt hade förberett mig på. För när jag skrev min förra bloggtext, den om Arsenals två inledande ligaomgångar, tyckte jag inom mig skönja något så ovanligt som …optimism. Ja, jag vet. Det är helt knasigt. Och det mest anmärkningsvärda är att den känslan inte bara finns kvar idag, utan att den faktiskt känns än mer starkare idag än för en månad sedan.

För visst har såväl shitty som foolsen handlat på sig både stjärnspelare och fyllare av eventuella trupphål och visst har manu en pojken med guldbyxornas ekonomi att spendera innan fönstret slår igen. Visst kommer Sarri att göra chelsky både attraktiva att se på och troligtvis även åter sportsligt vinstdrivande och visst kommer sp*rsen säkert att fortsätta sin utveckling under guds gåva till fotbollen, aka Pochettinos, välsignande hand. Men ändå, trots detta. Trots allt. Visst kommer målvaktare Leno till klubben i sällskap av en tämligen oskön statistik, visst är både Sokratis och Lichtsteiner med största sannolikhet over the hills och visst är vi fortfarande i behov av den där snabbe och tekniske yttern att riva isär lågt sittande försvar med. Visst är Emery ny och smått oprövad, visst gungar det på VD-posten och visst kan vi skönja ett mörker från den skugga som uppstått när Usmanov vill sälja sina aktier och därmed sätta ägarfrontens terrorbalans på spel. Men ändå, trots detta. Trots allt.

För jag är ändå optimistisk. Eller snarare. Jag kanske inte är helt säker på att jag är rakt igenom optimistisk, Rom byggdes näppeligen på en dag. Men jag ser i varje fall fram emot en säsong med Arsenal. Jag ser ett lag att identifiera sig med, att vilja ha nära och ett lag jag gärna försvarar gentemot eventuella belackare. Och jag ser ett lag som jag för första gången på ett antal år verkligen längtar efter att umgås med. Det känns som att ha hittat tillbaka, som att bli räddad ur ett nödläge eller som att ha hittat hem efter mången år av orolig irrvandring längs med djupa snårigskogars vilsenhet. En glänta i skogen, en oas eller en törstsläckande bäck i stekande sommarhetta.

För jag tycker att det är roligt, jag känner mig smått upprymd och så otroligt längtande till ligastart. Det spritter i hela mig, jag upptäcker ett leende i mitt ansikte när jag ser Arsenalrelaterande bilder och jag kommer på mig själv med att laborera med olika potentiella startuppställningar när lampan är släkt och nattsömnen egentligen skall släppas in. Och det känns så gott, så uppfyllande, så …äntligen. Äntligen Arsenal, äntligen ett positivt Arsenal, äntligen ett Arsenal att längta efter. Äntligen ett attraktivt Arsenal, äntligen ett lustfyllt Arsenal, äntligen mitt Arsenal. Jag vet att ett supporterskap är som ett äktenskap, att det handlar om trohet genom såväl nöd som lust. Men det är inte så dumt med lust ibland…

Kommentarer

Bild för Pelle

Kul att läsa om din optimism, det är du verkligen värd efter alla dessa år. 

Lite ironi blir det att du nämner om politiska poäng när Arsenal Swedens hemsida fylls av politisk propaganda efter alla dina politiska retweets. För övrigt skrattade jag när jag såg tweeten om Jonas Sjöstedt, man kan säga mycket om honom (säkerligen bra o mindre bra) men att hans politik gynnar småföretagare är humor på hög nivå. Känner enormt många småföretagare men har aldrigt hört någon av dom uttrycka något liknande. ;) #BilligaPolitiskaPoängIValtider

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Davidsson och Mannen

Pelle// Ja, visst är det gott med optimismen, vi är många som lidit i år och dagar.

Sedan politiska poänger... fyller Arsenal Swedens hemsida? Du menar att min twitter visar sig i högermarginalen? Ja, då får ni väl ta bort den. Jag står där jag står och de politiska poänger jag refererar till i texten är de gjorda av politiker långt från där jag står. Sedan är väl Sjöstedts flaggskepp inte direkt småföretagarnas, lika lite som storföretagarnas, lika lite som kapitalister/kapitalismen i övrigt. Och det var inte min avsikt att vi skulle behöva avhandla politiska frågor här, snarare motsatsen. Men eftersom dina sex raders kommentar består av fem rader politik så, tja.

Bild för Pelle

D&M, missförstå mig rätt. Även OM vi skulle stå på helt olika politiska ställen har du all rätt till din plats o åsikt, vi gör alla våra val utifrån egna behov, värderingar, förutsättningar och preferenser. Som sig bör. Tycker heller inte din twitter skall tas bort!

min poäng var mer att jag på senare tid noterat att ditt flöde handlat mycket mer om politik än fotboll och att du skrev som du gjorde om att bortse från politiska poäng. ;)

jag har ofta sagt att jag tycker du skriver bra o uppmanat dig att skriva en bok. Låt oss inte göra en höna av denna fjädern för jag såg det mest som en kul detalj o försökte pika lite om det men misslyckades genom att hugga förmycket på ett inlägg (som jag verkligen såg som just billig politisk poängförsök), jag ber om ursäkt för det. 

 

Låt oss fortsätta fokusera på nyfikenheten och förhoppningen på den kommande säsongen. Jag utgår från att vi ses på Friends nästa helg? :)

If it's too strong, then you're too weak!

Bild för Jonas Eriksson

Bra skrivet som vanligt. Och oj vad det spritter i mig nu. Ska bli så otroligt kul att få följa nått nytt och fräschare än det gamla som sakteligen höll på att bryta ner mitt arsenal hjärta. Och vart kommer det leda oss? plats 1? 4? 10? sist? Vill att det ska starta NU!!!!!!!

 

Bild för Davidsson och Mannen

Pelle// Ok, you say so.

Jonas Eriksson// Stort tack för det värmande berömmet, slickar gladeligen i mig! Och ja, visst f-nken är det så. Det spritter i en. Som du säger, fräschare. Och jag märker i mig att jag verkligen längtar, inte bara till ligan utan även till träningsmatcherna. Visst har jag alltid tittat på, i princip, alla Arsenalmatcher, men det var ett tag sedan en längtade till dem. Det gör jag nu och det är en sådan otroligt skön känsla.

Sedan kanske jag är lite naiv, men jag ansåg redan att fjolårets trupp -spelare för spelare, var god nog att klara fjärdeplatsen. Då saknades helt ett kollektivt försvarsspel och intresse för detaljer, då kändes det maniana och whatevva. Nu känns det som att Emery och hans stab är nogranna, instruerande och medvetna om vad de gör och varför. Så även om våra konkurenter, som sagt, förstärkt en hel del så ...hm. Jag är positiv. Jag utgår ifrån att årets målsättning är att ta oss tillbaka till CL och ja, jag är hoppfull. Och de känns nice! :-)

Bild för B-G

Sossarna försöker aldrig ta politiska poäng. Iaf inte patetiska. Det var allt ;)
COYG!

Twitter @grvdga

Bild för Davidsson och Mannen

B-G// Men du, vad tycker du om textens övriga innehåll, de sex stycken -minus en halv mening- som handlar om hur jag ser på nuläget i fotbollsklubben Arsenal? Om min optimism, om textens utförande i stort och om textens andemening? Något att säga?

Bild för Sral

Jag börjar faktiskt bli orolig och är smått pessimistisk inför den här säsongen. Det ska bli kul och intressant att se hur Emery gör saker och ting, men hur ska vi ställa upp försvaret? Sokratis och Mustafi känns inte särskilt tryggt. Leno sägs vara en misstagsbenägen målvakt. Hoppas såklart att jag blir motbevisad, men fog för pessimism finns. Har liksom svårt att se oss bli bättre än femma-sexa ändå. Nu tycks också Gazidis lämna för Milan och Kroenke köpa ut Usmanov. Är egentligen inget fan av Usmanov alls, men detta vittnar ju ändå om att Arsenal kan ha större problem än vad en del trodde. 

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Hm... Jag har, senaste veckorna, sett allt fler som, precis som du, blivit allt mer pessimistisk. Jag känner så här: Kroenke Sr är hur oskön som helst och hans som ensam ägare smärtar mig enormt. Men sonen Josh skall ha varit den som drev igenom "sparkandet" av Wenger och det på grund av för dåliga sportsliga resultat. Så om Ivan lämnar för Milan och Josh träder in i hans ställe så behöver det inte vara piss, pest och ja...

Gällande mittbackar är jag med dig. Dock tycker jag inte att utlåningen av Chambers är så illa, jag är mer som du att Sokratis inte imponerat så där jättemycket på mig. Men jag tror stenhårt på Holding och Mavropanos och räknar att de båda kommer få gott om speltid att bevisa sina styrkor och därmed ges en ärlig chans av Emery, medan Mustafi kanske kan hitta tillbaka till den form han hade under sitt första halvår i klubben, då vårt kollektivt misserabla försvarsspelsalibi ännu inte förstört honom, kanske? Som femtemittback skulle även Elneny kunna stiga in, precis som han gjorde förra året.

Leno tycker jag är svår att redan nu bedömma. Visst sägs han vara misstagsbenägen men dels har han varit grym i spelet med bollen, lite som den där igångsättande, "moderna" målvakten som är the grej of the day just nu, men som vi också kan behöva för att ta oss ur hård press. -Till skillnad från Cech. Dels hade jag twitterkontakt med en Leverkusenfantast i somras som ansåg honom vara oerhört mycket bättre än vad ryktet uppgav bland objektiva fotbollsintressenter.

Så ja, jag förstår ditt och många andras tvivel och gryende pessimism. Men jag tror på minst 4:e plats i vår, återtagande av CL-cashen och sedan stor satsning inför 19/20.

Bild för Sral

Gällande Kroenkes köp av Usmanovs aktier håller jag med om att vi får vänta och se. Behöver inte vara katastrof, men det var väl inte som man hoppade av glädje heller. Sen verkar Usmanov vara mer oskön än Usmanov egentligen. 

Leno ska man heller inte döma ut på förhand, såklart. Jag tror inte han kommer vara etta direkt, och Cech har imponerat på försäsongen, utan Leno har nog utrymme att växa in i att vara förstamålvakt. 

Försvaret är mer oroväckande, då. Man försvarar förvisso kollektivt, och jag hoppas bland annat Torreira kan vara hjälpsam här, men Mustafi och Sokratis är väl ganska lika varandra? Aggressiva, reaktiva försvarare. Risk att vi fortsätter gå bort oss och läcker bakåt. Jag ser inget lugn och ingen kyla, och då är ju risken att försvaret blir same-same. Nej, kan inte riktigt se vilka vi kan putta ner från topp fyra? Femma-sexa blir det nog igen. 

Bild för Davidsson och Mannen

Sral//Femma-sexa, wtf!? :-) Där tror vi uppenbarligen olika. Min personliga övertygelse är att Mou totalt kör manu i botten fram till jul, att de då får ny tränare men att denne ändå inte lyckas få dem upp över topp-4-strecket. spurs kommer att vara smått utbrända och sega efter sommarens totalsuccé (obs: kan innehålla spår av ironi) för de, främst, engelska landslagsspelarna, varför även de kommer få svårt att matcha vår allt starkare form.

Jag tror Emery och hans medhjälpare succesivt kommer få ordning på defensiven samt att vi, i väntan på den, kommer klara livhanken, 4:e-platsen, tack vare en offensiv pånyttfödelse.

För positivt, kanske?

Bild för Sral

Vi kommer säkert förbättras, främst defensivt, så färre insläppta mål och ett bättre bortafacit tror jag på, men att slå sig in topp fyra är svårt ändå. Så dåliga är inte United och Spurs är (tyvärr) stabila. 

Bild för David Bäckbom

Alltid lika kul att läsa dina texter. Bra flyt och intressanta reflektioner/tankar kring Arsenal. Gillar hur din texter ofta får mig vidga mina vyer och se saker i ett större perspektiv. 

Allt gott,
David  

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Hoppas jag får rätt och du fel! :-)

David B// Stort tack för responsen och oerhört kul att du dels gillar det jag gör/gjort, men framför allt grymt kul om det vidgar vyer och öppnar upp perspektiv. Wow, nu blir jag jätteglad! Tack.

Bild för Sral

Absolut, det hoppas jag också! Har gärna fel! :-)

Bild för Sral

DM, hoppas inte du håller till i matchtrådarna här på forumet. Det om något får en att tappa hoppet. 

Bild för Davidsson och Mannen

Sral// Hm... De senaste åren har jag inte varit speciellt mycket inne i trådarna under matchernas gång. Men jag är den förste att erkänna att jag under Wengers sista tid, under de senaste åren, har varit allt annat än spridande av hopp. Och det är nog också en orsak till att jag inte varit inne så mycket i forumet, jag har inte velat kleta av mitt missmod på andra, inte velat tynga de hoppfulla med min resignation och inte velat sprida negatism.

Nu känner jag, gårdagen till trots, ett hopp, en tilltro och en tillförsikt. Jag kom på mig själv med att, trots vår knackiga gårdag, känna med laget, identifiera mig med det och ...verkligen kunna umgås med det. Så för mig är dagens känsla helt annan än den jag burit på i många år. Resultatet och vissa spelarinsatser till trots.

Men det är ju bara jag.