I väntan på en lång kall vinter
Det var ljust, soligt och fint när en domare skulle blåsa igång en fotbollsmatch i södra London. Det fanns ett Arsenal som hade en chans att vinna. Och det fanns ett Chelsea som inte riktigt var på topp. Men när höstmörkret föll över den brittiska huvudstaden slocknade allt ljus, allt hopp och alla drömmar. Det enda vi såg framför oss var en svart, kall och tom ridå.
Hopp och tro är två saker som en människa alltid bär med sig, genom hela sitt liv. När det regnat klart väntar alltid solsken. Och när solskenet försvinner kan man alltid förbereda sig för regnet. Men idag fanns det varken regn, sol eller någonting annat. Idag fanns det inget hopp, ingen tro. Idag fanns det bara en mörk skogstig som vi ständigt tappade bort oss i. Det fanns inget ljus som kunde vägleda oss. Det fanns ingen människa som kunde höra våra rop på hjälp. Det fanns ingenting som på något sätt kunde hjälpa ett litet barn att finna hem.
Det lilla barnet jag pratar om är Arsenal. Det lilla barnet är fotbollsklubben som vi följer i både vått och torrt. Det finns ingen tvekan över vår kärlek till klubben. Det finns ingen tvekan över vår kärlek till laget. Det finns ingen tvekan över våra känslor som lever ett eget liv när vårt älskade Arsenal spelar. Men det finns samtidigt ingen tvekan om att det här laget förtjänar ett bättre öde.
Den här hösten känns dock som om en enda stor väntan på en lång kall vinter. November står snart inför dörren, december kan bli ännu kyligare och januari kan mycket väl bli ett kallt helvete. Den mörka skogstigen kommer bara bli ännu mörkare, ännu kallare och ännu hemskare.
Jag vill tända eld på mina tankar, resa bort från mitt sinne och glömma hela skiten. Jag älskar Arsenal som om det vore min fästmö, men jag klarar inte av att se något som bara kan liknas vid tortyr. Jag klarar inte av att se Sunderland skjuta ett hål i själen, att se West Bromwich rycka sönder oss i bitar och se ett Chelsea avsluta det hela med att sätta en spjut i hjärtat retfullt enkelt.
Det hela var egentligen en repris på förra årets möte mot Chelsea. Arsenal dominerade stundtals, hittade alltid nya vägar att bryta sig igenom och var ständigt alerta, men när det väl kom till kritan, när bollen väl skulle tryckas in, när det där lilla barnet äntligen skulle hitta hem, då fanns det ingenting annat än en svart ridå.
En säsong i Premier League är en känslosam berg- och dalbana som aldrig tar slut. Att följa ett lag som Arsenal kan få en att känna sig älskad, må toppen och ha massor utav vänner. Men ett lag som Arsenal kan även få en att känna sig oönskad, ensam och helt kall. Du kan inte köpa en känsla, utan du är tvungen att uppleva allt det som antingen tar dig upp till himmelriket eller ner till helvetet.
I slutändan ställer vi oss ändå frågan: vad väntade vi oss? Det var länge sedan jag kände mig så pessimistisk och det var länge sedan jag gick in i en match där jag bara trodde på en poäng. Chelsea är för starka, för skickliga och för bra. Arsenal är ett skadeskjutet får som har många problem att handskas med. Enklare än så går det inte att sätta det.
Tre poäng efter Manchester City, två poäng efter Manchester United och sju poäng efter Chelsea. Kan Arsenal resa sig? Självklart kan man det. Det har väl alltid varit något av Arsenals specialitet. 1997/1998 var vi utdömda och hånade, men vann till slut ligatiteln. 2001/2002 var vi kritiserade och stundtals hatade, men vi vann till slut ändå. 2005/2006 gick allt åt helvete, men vi spelade ändå Champions League-final. 2009/2010 blev vi slagna två gånger om av både Chelsea och United, men var ändå med i titelracet fram till slutet. Om det är någonting vi skall våga tro på är det en stark comeback. Det, om något, har Arsenal nästan aldrig misslyckats med.
Idag känns det dock tungt. Morgondagen är inte lika ljus som den brukar vara, framtiden är ett tomt hål och hoppet är försvunnet, men jag tänker inte lägga mig ner och ge upp. Jag må drömma mig tillbaka till en tid i ett annat liv, men vi lever i nuet. Det gäller att gräva ner den här förlusten så långt ner i jorden man bara kan. Sedan gäller det att ta nya tag, tro på nya segrar och spela som det lag vi alla lärt oss att älska.
Nu skall jag ta ännu en klunk av den lilla sprit som finns kvar och somna till en verklighet som inte finns. Drömmar må vara underbara, men det är få gånger de slår in i verkligheten. Just nu drömmer jag dock gärna vidare, för jag ville inte känna den krypande ångesten och depressionen som får en att vilja glömma allt. Livet går vidare, Arsenal går vidare, men ingen, absolut ingen, kan ställa tillbaka klockan och ta tillbaka de sex poäng som vi så gärna behövt.
Vi må ha förlorat, men kärleken, minnena och framtiden finns fortfarande kvar. Det gäller bara att ta vara på det, för en dag kanske den där gyllene dagen kommer. En dag kanske dagen kommer då det där lilla barnet aldrig går vilse i skogen igen. En dag kanske dagen kommer då RvP avgör en CL-final. En dag kanske dagen kommer då våra drömmar äntligen går i uppfyllelse. En dag, en dag ... en dag.
Nästan allt handlar om Chelsea
God eftermiddag! Då är det snart dags. Då är det snart dags att möta Chelsea. Ett Chelsea som de senaste två säsongerna varit ett av världens absolut bästa lag. För att Arsenal skall ha en chans på Stamford Bridge krävs det kämpaglöd, vilja, energi, uppoffring och ett lagspel från samtliga spelare. Det kommer att bli svårt, men det kan gå.
Man märker att det vankas supermatch då nästan allting handlar om den kommande matchen mot Chelsea. Spelare talar om den, legender talar om den, tränare talar om den och "fotbollsexperter" a.k.a. pundits talar om den. En sak som står säker är att det kommer att bli en fantastisk fotbollsmatch. En annan sak som står fast är att vårt mittförsvar måste spela på topp för att vi skall ha en chans att vinna.
Med Vermaelen skadad kommer vårt mittlås med största sannolikhet bestå av Laurent Koscielny och Sebastien Squillaci. Två försvarare som under långa tider imponerat i den nya Arsenal-tröjan. Koscielny är dock backen som svajjat lite mer än väntat, men fransmannen (fransk-polacken) säger själv att han acklimatiserat sig till det nya livet väldigt snabbt:
When I arrived I knew there were plenty of French players to help me adapt to this new life, with a new culture, a new language and new football. Those players helped me to get integrated in the squad. The English players were very welcoming and friendly with me. They showed a lot of respect and it all went fine.
We have a very good team with very good players. There have been a lot of departures in the defence but we have four quality central defenders and we have enough quality players covering the field to win a trophy. We don't feel any pressure in defence. Our job is not to concede any goals, be the backbone of the team, and I like playing with a team that plays the ball.
I am a very focused defender in every match and every situation. I have a good head game, good anticipation, I am quite fast with deep balls. I keep training to perfect those skills.
Unge Kieran Gibbs tror att våra mittbackar kan få stopp på Anelka, Malouda, Drogba och allt vad de heter i Chelsea. Gibbs säger följande om vårt mittlås:
I think they are capable of stopping Drogba. Drogba is a world-class player but I think you are looking at two world-class centre-backs that have come in. They're very composed and not afraid of the fight. They don't really react to the crowd or anyone and just get on with it and are very dominant. They have made an immediate impact to a great team.
Den stora frågan är ju då om vi kan få stopp på Chelseas farliga offensiv med ett mittlås beståendes utav Squirtle och Koscielny. Jag tror att det är möjligt, men det kommer att bli svårt. Jag hade utan tvekan hellre sett Vermaelen göra comeback och ta Koscielnys plats bredvid Squillaci, men på grund av en skada som vägrar att läka är det inte möjligt.
Vermaelen fortsätter att missa matcher! Foto: Bildbyrån.
I mina ögon kommer Koscielny bli den avgörande faktorn i försvaret. Om han har en bra match kommer han att bli en mardröm för Chelsea (likt han blev en mardröm för Tottenham), men om han har en match á la Senderos kan det hela gå åt helvete. Squillaci är väldigt erfaren, väldigt lugn och väldigt stabil. Visst kan även han uppleva en något sämre match, men jag tror att han kommer klara av försvarsarbetet med bravur.
Det är istället Koscielny som kan svajja till lite när han för första gången någonsin skall möta ett av världens bästa lag. Visst mötte han lag som Lyon, Bordeaux och Marseille när han spelade i Ligue 1, men jag tror att vi alla kan enas om att Chelsea är snäppet bättre än topplagen i Frankrike.
Sagna kommer att dominera i defensiven och förhoppningsvis har även Clichy en bra match. Längst bak hoppas jag att vi får se Fabianski, mycket på grund av det faktum att hans självförtroende växte med 110 % efter matchen mot Partizan Belgrad.
Det är naturligtvis inte den optimala försvarslinjen, men visst kan den ta poäng mot Chelsea. Det kommer dock att bli svårt, speciellt utan Fabregas!
Japp, visst är det så att Cesc missar matchen mot Chelsea. Igår sade Wenger så här:
It looks a 50:50 but a 50:50 balancing on the negative side.
Visst fick vi lite hopp om att Cesc skulle kunna delta mot Chelsea, men under dagens presskonferens sade han klart och tydligt att Fabregas missar söndagens match. Det är naturligtvis ett megastort avbräck, men å andra sidan kommer Chelsea till match utan sin mittfältsmotor i Frank Lampard.
Chelsea kommer till match utan Lampard! Foto: Bildbyrån.
Fabregas brukar väldigt ofta vara skillnaden mellan vinst och förlust och jag är tämligen säker på att det kommer att märkas (på spelet) att vi saknar honom. Det syntes verkligen att vi saknade honom mot både West Bromwich och Partizan Belgrad, och så lär vi även sakna honom mot Chelsea. Det gäller dock att svälja den bittra kakan och tro på sig själv!
Wilshere är bara 18 år, men med den start han haft bör han kunna ge Chelsea både ett och två problem. Samir Nasri - som nu kommer att ta över rollen som Cesc - har tidigare varit väldigt lyckosam på den positionen. Vi får naturligtvis hoppas att han är minst lika lyckosam på söndag. Om Song sedan slutar fara ut på äventyr i offensiven har vi ett stabilt mittfält som kan skapa problem för vilket lag som helst i världen.
I anfallet kommer vi med största sannolikhet få se Rosicky till höger, Chamakh i mitten och Arshavin till vänster. Chamakh - som börjat säsongen briljant - kan mycket väl avgöra det här mötet. Nigel Winterburn säger följande om marockanen:
Let’s be honest – nobody should be trying to change the way Arsenal play football. They are the best team to watch in the country and when they pass and move it’s a joy. But now they have the option of using the width of the pitch and Marouane Chamakh looks like he can offer a great threat in the air. I’ve been really impressed by his bravery and the way he attacks the ball – I think it’s going to get him a lot of goals in an Arsenal shirt.
Chelsea have some big strong boys at the back, but when Arsenal get in good positions in wide areas, they should not be afraid to play a 50-50 ball into the box for the big man to attack. Chamakh could give John Terry a difficult afternoon if he uses his size properly – which I’m not sure he does.
Just Chamakh har ju mer eller mindre gjort succé i Arsenal med sitt hårda arbete, sitt huvudspel och sin arbetsmoral. Statistiken som jag publicerade igår bekräftar ju det mer eller mindre. Nu väntar dock ett riktigt stort test för marockanen. Chelsea är inte SC Braga, Bolton eller Blackpool. Chelsea är ett lag som har ett försvar som kan få vilken anfallare helst i världen att likna en sköldpadda.
Efter allt det jag skrivit om Chelsea framstår det som om de skulle vara självaste Barcelona, men så är det ju heller inte. De har sina svagheter och det här kommer bli deras blott andra stora test för säsongen (efter matchen mot Manchester City). Som vi alla vet förlorade de mot både Newcastle (hemma i Carling Cup) och Manchester City (borta i Premier League), så oslagbara är de verkligen inte.
Chamakh har det ju som sagt gått bra för på sistone och han säger följande om succén:
I don't think I’ve ever worked as hard as this physically. The atmosphere in the stadiums, the open and attacking football and the standard of the teams are just amazing.
Om ni vill läsa mer om varför Chamakh är så pass viktig för Arsenal kan ni göra det här och här. Huvudsaken är den att vi äntligen fått en riktigt bra target player i boxen. Visst hade vi Adebayor, men han gjorde ju bara en bra säsong (2007/2008). Nu har vi äntligen fått "en Adebayor" som faktiskt är lojal, trogen och kämpar hårt i varenda match.
Chamakh har visat sig vara en succévärvning! Foto: Bildbyrån.
Chamakh har visat sig vara extremt viktig för oss och nu får vi verkligen hoppas att han kan förlänga sin succé med att göra en bra match mot Chelsea.
Under åren har vi ju spelat massor med minnesvärda matcher mot Chelsea. Dock har vi även spelat matcher som vi helst av allt bara vill glömma. Tamhas Woods har i denna artikel listat både succéer och bottennapp för bägge lagen. För övrigt tror Mourinho att Chelsea kommer att slakta Arsenal. Bara om ni undrar.
Igår pratade jag lite om Drogba och hans förmåga att alltid göra mål på Arsenal. Idag tog jag reda på lite statistik om killen. Sedan Drogba värvades till Chelsea har han spelat femton (15) matcher mot Arsenal. Med Drogba på plan har man vunnit nio gånger, spelat lika tre gånger och inte förlorat en enda match. Utan Drogba har man inte vunnit en enda match mot Arsenal, utan spelat lika en gång och förlorat två gånger. Någon som har lust att göra honom kraftigt förkyld tills på söndag?
Glenn Hoddle var en spelare som älskades av Sp*rs-fansen. Nu verkar det dock som om hans absoluta favorittränare var ingen mindre än en viss Arsène Wenger. Hoddle säger följande:
It was enthralling playing for him, I enjoyed every single second. He wanted me to play just behind the striker, which was Mark Hateley. I always felt that was my best position, but I never really played there for England or even during my hey-day at Spurs when I played the right side of a diamond with Ricky Villa behind me.
We played as a replica of Arsene’s first Arsenal side; there were two holding midfielders like Petit and Vieira, a flying winger like Overmars and I played in the ‘Bergkamp role’ behind the striker.
He introduced so many new things to me, his training methods, the warm ups and the warm downs. In all my years at Tottenham, we had never done a warm down! We had vitamin injections; all legal of course, all the thinking was way ahead. The physio, Michel Franco, opened my eyes to so many things; he really was a miracle worker.
Years later, I know Spurs fans don’t like it, but when I was England manager, [Arsenal vice-chairman] David Dein asked me about Arsene, and I just said, “Go and get him. He will be successful”.
Det är ju en ganska intressant historia måste jag säga! Hoddle - som spelade under Wenger i AS Monaco - har tydligen väldigt fina minnen därifrån. Det kan inte kännas roligt för Sp*rs-fansen. Det vore som om Henry skulle gå ut i media och säga att han älskar Redknapp, typ.
Lite smånyheter kan vi också bjuda på en dag som denna! Boltons Paul Robinson är en idiot. Henri Lansbury tar en plats i U21-laget i sällskap med Gibbs och Wilshere. Jack Wilshere sägs enligt rykten även få en plats i a-laget. Bendtner, van Persie och Walcott kommer alla vara tillbaka till hemmamatchen mot Birmingham den 16 oktober. Förutom sydafrikanske Siyanda Xulu provspelar även zambianske Emmanuel Mbola hos Arsenal just nu. Sist men inte minst får vi reda på att Arsenal-spelarnas favoritresturang är Las Fuentes på Purley High Street i London!
Bendtner - snart tillbaka! Foto: Bildbyrån.
Det här var dock allt för idag. Nu tycker jag att vi alla kan njuta till bilderna av Arsenals comeback på Stamford Bridge för två år sedan! Och ta det lugnt, ni får eran Kanu imorgon! Tack och hej!