Senaste blogginläggen

Ojojoj. Nu är jag, efter att ha firat påsk i England, åter i Sverige, i arbetslivet och i det närvarande föräldraskapet. Jag är fortfarande lätt omtöcknad av alla intryck, av det ackumulerade sömnunderskottet och av det tämligen ymniga intaget av brittisk mat och dryck. Man är ju, som det heter, inte tjugo längre. Men även om jag lämnat England för denna gång, rullar den engelska fotbollen i allmänhet och Arsenals jakt på The Wenger Double i synnerhet, vidare.

Ja, jag vet. Den var riktigt hemsk. Någon form av djävulens kompromiss mellan en lallande skvalradiokanals stela öra-till-öraleende och stanken av fränt sillluktande så kallat gô götebosshumor. Och jag är den till detta grova brott skyldige. Banna den som bannas bör, banna mig. Men förlåt också den som förlåtas bör, det vill säga mig. För jag har mina skäl.

Det är ganska deprimerande att sitta och hålla på Crystal Palace mot Everton en onsdagskväll. Under inga omständigheter ska en match de två lagen påverka Arsenal under slutskedet av en säsong. Men här är vi nu och tampas egentligen bara med Everton om att få kvala till Champions League. Detta efter att ha spenderat stora delar av säsongen i ligaledning. Det tog en lång rad av felbeslut för att vi skulle hamna där vi är nu, men de togs likväl.

Igår, tisdag, tog Arsenal emot West Ham på Emirates gröna matta. Runt om på läktarna gapade tämligen många stolar tomma, tomma verkade även spelarna vara på energi och vi behövde ett mål i baken för att över huvud taget komma igång i någon form av rörelse. Arsenal som så många gånger denna säsong har tvingats studsa tillbaka, skulle nu återhämta sig från 120 spelminuter + straffsparkar mot Wigan, men även visa att det gick att hämta någon kraft, något positivt och något bärande från denna semifinalseger.

Tisdag.

Knappt har man tagit sig samman efter lördagens hysteriska kast från hopp till förtvivlan till förlösande jubel och lättnad innan det är dags igen.

Men innan vi blickar framåt mot West Ham senare i kväll så måste man väl skriva några ord om den ack-så-efterlängtade finalen och vår väg dit.

Sången rullade bland supportrarna både före och efter matchen:

We’re the famous Arsenal and we’re going to Wembley!

Men däremellan – och detta brukar jag inte erkänna – jag var orolig. Rejält orolig. Historien från mitt första och fram till i lördags enda besök på Wembley för 15 år sedan var på väg att upprepa sig. Arsenalspelarna tog sig dock som bekant samman och gjorde istället detta till en av mina stora fotbollsupplevelser.

Jag vet egentligen inte var man skall börja, med vad man skall börja och hur man skall börja. Jag är egentligen mest tom, ursköljd och slutkörd. Vi stod där och vickade på randen till undergången, till imploderingen och till den negativaste av självbekräftelse. Men då kom en tysk, samma tysk som hade kommit på mellis och givit dem straffen. Han kom, vår store dj-la tysk, och räddade oss genom en sen kvittering. På pass från evighetsmaskinen Oxlade-Chamberlain, efter ett tillbakaspel från First Touch Sanogo.

Imorgon är det dags. Wigan på Wembley. Semifinal i FA Cupen. En fantastisk chans att återuppliva vår säsong. Det är precis så spelarna måste se matchen, som en möjlighet. Börjar de istället se kraven på seger och risken att förlora med allt vad det innebär är risken stor att matchen präglas av en förlamande rädlsa att förlora snarare än en vilja att vinna och visa att vi kan än. Det är i mina ögon det största hindret att ta oss över imorgon. Lyckas vi med det kommer vi vinna matchen relativt komfortablet. Misslyckas vi kan vi se fram emot en svettig eftermiddag.

Nu har Arsenal förhoppningsvis nått den absoluta botten, vänt och tagit ny fart uppåt. Jag var, i veckan, inne på tre punkter på vilka vi samtliga brast, totalt, i mötet med Everton. Punkterna eller slutsatserna utifrån dessa var; truppens bredd håller inte tillräckligt hög kvalité, truppens moral har nått ny bottennivå och Wenger har inte längre förmåga att optimera det spelarmaterial han har att tillgå.

Två dagar senare och jag är inte i närheten av att vara över matchen i söndags. Ibland brukar man ändå kunna se tillbaka på det hela med lite perspektiv men jag finner den biten svårare och svårare med de resultat som vi radar upp.

Förlusten mot Everton är, för mig, den värsta den här säsongen. Vi var helt utspelade av ett lag som vi vet att vi kan slå - och värst av allt såg det ut som om vi inte ens brydde oss. Som om vi redan hade gett upp, innan matchen satte igång, och det är för mig helt obegripligt.