Senaste blogginläggen

Först och främst skall jag erkänna att jag aldrig har varit något stort Bob Marleyfan. Min relation till denne, en av de stora inom reggaen, har sträckt sig till pinsamma fylleskrål av ”Buffalo Soldier” eller till att jag tyckte ”Mr Brown” med sina rader ”Mr Brown is a clown, who rides through the town in a coffin”, var en högst skön låt, men annars var Marley och övrig reggae, lite för soft, lite för vän och lite för accepterande för den då oerhört mycket mer intensive förlagan av dagens förslappade och insuttne Soffpotatis-D&M.

Ingen arsenallist behöver ju någon som helst introduktion till gårdagsmatchens kronologiska och symboliska betydelse. Efter att vi varit med om en så kallad olycka mot chelsea (f-sen, benämnde han verkligen lördagsmatchen som en olycka, den gode Wenger? Efter samma sak mot foolsen, mot shitty, mot shitty förra året, mot Bardford i ligakuppen och Blackburn i FA-diton förra året, uppgav Wenger verkligen att chelseaimploderandet var en olycka? I can’t believe it.

Lördagens match var en katastrof på alla sätt och vis. Men att det handlade om att spelarna inte hade rätt inställning eller att de vek ned sig är bara struntprat för de som inte orkar leta fotbollsmässiga förklaringar. Visst vek de ned sig efter att matchen var förlorad vid 3-0, men innan dess? Knappast. Chelsea skapade sina mål genom att spela smart och genom att vara grymt effektiva, inte för att några spelare kissade i byxorna innan matchen eller inte orkade bry sig.

Idag är det måndag och om föregående veckas motsvarighet var Happy, så är denna gång dess raka motsats. Sedan Wengers 1000-matchjubileum blev till en smått makaber tillställning och förnedrings-TV:n togs till nya och oanade höjder, har snart två dygn passerat där det ena tokiga ryktet avlöst det andra. Vi är många arsenalister som försöker förstå vad det var som hände, försöker förstå hur det egentligen var möjligt och som försöker få ett grepp om vem som bär ansvaret för den fotbollsmässiga lavin vi tvingades bevittna.

Slutligen har vi nått fram till avgörandet om vem som är den bästa spelaren som spelat under Arsene Wenger. Jag har tagit ut en topp tio lista även här, men denna gång är den mindre vetenskaplig. Det enda kriterium jag tagit hänsyn till är hur högt jag rankar deras individuella kvalitet. Att tex. bara ha gjort en bra säsong är inte något som ligger spelarna i fatet på denna lista till skillnad från den över de bästa värvningarna.

När Arsenal, våren -89, behövde besegra det på den tiden stora laget Liverpool FC med 2-0 för att ta hem ligan, startade klubbens dåvarande manager George Graham med en fembackslinje. Arsenal höll nollan, växlade sedan upp och bytte spelsystem för att därefter forcera in de två mål vi behövde och ta hem ligan. Spelet var på den tiden inte vackert, men resultaten var det.

Vi går rask vidare med min ArseneXI som de kallades på twitter. I mål finns det bara ett val egentligen. Lehmann var för ojämn och stod för kort tid, Szczesny har inte presterat bra nog än och Almunia, ja, han är Almunia. Valet faller självklart på David Seaman. Därefter tar vi högerbacksplatsen som kanske var den svåraste av alla. Dixon var en del av det ramstarka försvaret i slutet av 1990-talet och vann många titlar, Sagna är kanske den som levererat på högst nivå men jag väljer Lauren. Detta eftersom han vann fler titlar än Sagna och till skillnad från Dixon värvades av Wenger.

Imorgon är det dags för en riktig milstolpe. Arsene Wenger gör sin 1000:e match som tränare för klubben. För att uppmärksamma det har tidningarna snubblat över varandra i att skapa olika listor, dröm- och mardrömselvor. Jag tänkte inte vara sämre jag, därmed ger jag er: Wenger 1000 – The Awards! Kategorierna är bästa spelare, bästa värvning, snyggast mål samt en drömelva. Dessa kommer presenteras i fyra olika bloggar.

När Jakob Hellman, i februari -88 släppte albumet ”…och det stora havet” skapade han inte bara svensk musikhistoria utan också ett album som på många sätt summerar den tid jag då levde i. När jag idag lyssnar på skivan är den fortfarande lika fantastiskt bra och låten ”Avundsjuk På Dej” går fortfarande lika fantastiskt rakt in i mitt hjärta.

Det har varit ganska lugnt på Arsenal-fronten den här veckan. Vinsten i söndags är såklart en av anledningarna - det faktum att andra lag spelat Champions League i veckan är en annan.

Jag tänker fortfarande tillbaka på derbyt med ett litet leende. Det är svårt att inte göra det - känslan efter en derbyvinst sitter kvar länge.

Helt stilla är det dock inte utan lite goda nyheter har vi fått. Ramsey och Cazorla har båda skrivit på nya kontrakt och även Zelalem har vi knutit upp under en längre period. Idel goda nyheter.