Senaste blogginläggen

Jag har varit på väg att uppdatera den här bloggen flera gånger under de senaste dagarna men det har inte blivit av.

Det handlar egentligen inte om att det inte finns någonting att skriva om - för det finns det - utan snarare att det finns så mycket att säga att bara tanken av att välja ut ett ämne gör att jag blir alldeles matt.

Nu har det dock gått så långt att jag behöver få ur mig lite saker för att kunna gå vidare så here we go:

Vi såg väl alla vilken mardröm Arsenal hade mot stora stygga Stoke och hur avklädda vi blev när Stoke satte oss under press. Vårt centrala mittfält krympte i takt med att pressen ökade och våra kantspelare kom aldrig igång i någon som helst rörelse. När Oxlade-Chamberlain byttes in i 74:e minuten producerade han mer rörelseenergi än resterande lag hade gjort tillsammans fram till dess, men Wengers plan B blev till slut ändå att köra ballongbollar mot en flåsande fallfrukt till Giroud och en nyinsatt, men kanske inte helt rättinställd, Sanogo.

Idag meddelade Arsenal att Per Mertesacker och Tomas Rosickys har skrivit nya kontrakt. I Rosickys fall kan vi nog anta att det handlar om ett eller två år till för en trotjänare. I Mertesackers fall är det mer sannolikt ett längre kontrakt med en liten löneförhöjning. Kontrakten visar att vi ändrat vår approach. Äldre spelare är dyrare i förhållande till prestation än yngre spelare och med en tidigare pressad ekonomi var det en förutsättning att använda sig av billigare spelare.

Av allt att döma sattes det stopp för Arsenals titeldrömmar efter förlusten borta i mörkaste Mordor mot självaste Stoke City. Ännu mer hopplöst ser läget ut då Arsenal inte får ett enda skott på mål under den andra halvleken med 1–0-underläge. Podolski fortsätter att möta boll hela tiden, och missuppfattar att han faktiskt ska vara en kantspelare och inte en speluppbyggare. Santi Cazorla vågar inte försöka ta sig an spelare på sin kant, och blir därmed utmarkerad och beroende av löpningar. Löpningar som inte finns.

Jag har förvisso lämnat min ungdom bakom mig och är troligtvis närmre min bortgång än min födsel. Men jag är ändå en tämligen energisk och energirik man. Jag är gärna ute och springer, håller helst ett högt tempo i livet i stort och uppges även vara en tempostark person att ha att göra med. Men nu är jag trött. Så evinnerligt trött. Jag vet att trötthet nu för tiden mestadels är ett skällsord, så jag får ta mössan i hand, räcka upp min hand i skam och erkänna. Trots min övriga personlighetsstruktur är jag trött. Så evinnerligt trött.

När Arsenals spelschema slår Stoke Away doftar det alltid någonting speciellt i luften. Inte för att de båda lagen brukar tävla med varandra såsom konkurrera i samma tabellområde och, uppenbarligen, inte heller något geografiskt relaterat såsom en rivalitet grundad i närliggande. Att möta Stoke borta är alltid någonting speciellt av annan orsak.

I går åkte Manchester United på ännu en smäll i form av förlust mot Olympiakos i Champions League med 2-0.

Och som Arsenalsupporter är det svårt att inte dra på smilbanden. Jag är övertygad om att jag inte är den enda som njuter av att se Manchesterlaget inte så mycket snubbla som falla handlöst utan skyddsnät eller säkerhetslina.

Situationen är rolig. Det går liksom inte att ignorera det.

Ingen kan väl ha undgått vad som hände igår kväll? United åkte med ett tidigare stjärnlag för att hämta hem en enkel seger men åkte istället på en stjärnsmäll. En av deras främsta banemän var en Costarican vid namn Joel Campbell.  Något som kan ha undgått några fler är att Joel spelar för Olympiakos på lån från, just det, Arsenal. Vad kan då vara mer passande än att dra till med ett drömmål mot United? Det var i alla fall precis vad han gjorde.

Just nu går vågorna höga kring olika Arsenalspelares insatser, men framför allt deras attityd och deras i mångas ögon bristande inställning. Ofta sätts dessa i relation till uppskattat markandsvärde och inköpskostnad och en som fallit i många fantasters (tillfälliga?) onåd är sommarens rekordköp Mesut Özil. Vi fantaster ropade ”spend some f-king money”, fick se den trehövdade propagandaapparaten göra så och yttrar nu vår besvikelse över den bristande konstans som många anser Özil fört med sig den senaste tiden. Och om detta säger jag intet.

Vem hade trott att Laurent Koscielny, som så sent som 2009 spelade i den franska andradivisionen, skulle komma att bli en av Premier Leagues och Europas främsta mittbackar?