Senaste blogginläggen

Jag ser mig själv som en ganska vanlig människa. Jag har mina styrkor, jag har mina svagheter och jag tror mig ha någotsånär bra koll på var de börjar och var de slutar. Jag tror mig inte vara exceptionell på något sätt och jag tror att jag är precis som så många andra när det gäller det mesta. Däribland måndagar. För trots att jag gillar mitt jobb, gillar det jag gör och trivs bra, så är måndagar inte veckornas absolut bästa dagar.

...och vilken underbart röd färg det är!

Det finns få saker som är så fantastiskt som en derbyseger. Jag vaknade av mig själv i morse kl 6.30 (en halvtimme innan klockan ringde) och inte ens vintervärlden utanför fönstret kunde få mig på dåligt humör.

Vad gör lite snöstorm när vi satt sp*rsen på plats ännu en gång?

Man inbillar sig alltid att ett tidigt mål ska göra en mindre spänd men istället blir det nästan tvärt om. Efter Rosickys LYSANDE mål efter någon minut följde 90 minuter ångest.

Sådan här matcher är lika roliga för den neutrale åskådaren som de är plågsamma för en lätt dystopisk Arsenalist som Yours Truly. Ni vet de där öppna matcherna som ena sidan av mig njuter av, rent underhållningsmässigt, men där den andre, den dominante, lider sig igenom i plågsamma invärtes krämpor. Svårast är det när vi står och slår bort bollen, när vi är under press och där det nya, det Wengerskt moderna Arsenal, tvingas uppföra sig som det gamla, det Grahamskt solida, Arsenal.

Nu är det fortfarande mer än fem veckor kvar till påsken men musten har redan börjat fylla våra mataffärers hyllors ledder och bredder. Och om det kan vi reaktionära åldersmän tycka vad vi vill. Lika mycket som vi kan tycka vad vi vill om julpyntning i oktober, semlor i januari eller om olympiska spel som visas endast i betalkanaler. Eller om världsspelare som Arjen Robben som inte väljer att använda sin briljans till att skapa fotbollsgodis utan till att förpesta sporten med sitt stinkande avskräde.

Hej då Champions League.

Det var det äventyret - som man brukar säga.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad eller upprörd efter uttågandet. Jag hade redan hunnit ställa in mig på att vi skulle åka ut efter första matchen.

Då var jag argare (huvudsakligen på grund av utvisningen).

Den här gången är jag, trots att vi är ute, väldigt stolt över laget. Det känns som att vi åkte dit och försökte men det räckte inte riktigt hela vägen.

Igår, tisdagen den 11:e mars spelade Arsenal sin sista Champions Leaguematch för den här gången. Vi avlade det sista besöket i den finaste av fotbollssalonger. Där bubblorna är som mest bubbliga, där kristallen är som mest kristalliserad strålkastarljuset lyser som allra starkast. På dem som briljerar och på dem som krackelerar. Nu vill jag inte påstå att vi krackelerade, vi höll snarare ihop laget bättre än vi brukar göra, men skadan var ju i och med 2-0-förlusten hemma redan skedd.

Arsène Wengers kontrakt med Arsenal går ut när kommande sommar tar vid och rykten om dess förlängning har florerat ett ganska bra tag nu. Det nya kontraktet har ryktats innehålla en höjning av en redan synnerligen välansedd lön och längden på kontraktet sägs vara tre ytterligare år. Snacket om förlängningen har varit igång ett bra tag men offentliggörandet lyser med sin frånvaro. I denna frånvaro hopas frågorna och i när dessa står obesvarade frodas spekulationerna.

Med Manchester City ute ur FA-cupen är Arsenal det enda storlaget kvar i turneringen, och det främsta hotet får ses som Hull – för närvarande på 13:e plats i Premier League. Men först måste Arsenal ta sig an Wigan som heroiskt bortaslog titelfavoriten City. Arsenal kan knappast önska sig ett bättre utgångsläge in en semi-final i cupen. Eftersom Wigan precis har besegrat City så kommer det bli svårt att underskatta dem trots att de för närvarande ligger sjua i Championship.

Vi har de senaste åren fått vänja oss vid att viktiga matcher kantas av halkande ytterbackar, målvakter och mittbackar som inte kan kommunicera och spelare som allmänt viker ned sig under press. Men inte i år. Inte idag. Dagens match betydde fantastiskt mycket för klubben. Vi vann och samtliga spelare stod för bra insatser. Det är inte något vi blivit bortskämda med att se sen Bergkamp och Henry spred skräck i engleska försvar.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser var det äntligen dags för FA-cupens semifinal och det blev, äntligen, en match som både var bra rent kvalitativt och fick rätt slutresultat. En fantastiskt böljande match med chanser som avlöste chanser och två lag med rejäl offensiv övervikt. Matchen stod, efter Özils 1-0 i 7:e minuten och Lukakus 1-1 i 32:e, och vägde innan AOC, efter ett lysande pass av Özil svepte in i straffområdet och förbi en Barry som till slut tvingades riva ned honom och straffen var ett faktum.