Senaste blogginläggen

Nu har timmarna gått, lite utebliven nattsömn har avlagts och i avståndet till förnedringen mot Everton, att lägga till de tidigare avhandlade mot chelsky, shitty och foolsen, kryper en viss möjlighet till analys fram ur det mögelfuktiga mörkret. En analys som i varje fall jag var helt oförmögen att framverka i anslutning till matchen. För då var jag bara ledsen, uppgiven men också färgad av ren och skär ilska. För vi hade inte behövt förlora så uppenbart chanslösa, det hade inte behövt gå som det gick och vi hade inte behövt stå ut med ännu ett förödmjukande fiasko.

Arsenal fick på söndagen ännu en chans att bevisa att laget kan prestera när det väl behövs. Att storförlusterna mot Liverpool och Chelsea var engångshändelser, som på något sätt hände två gånger. Att Arsenal fortfarande är en storklubb. Vad Arsenal i stället bevisade var att man är en klubb i fullständig kris, och alla bevis leder till att Wenger är krisens början och slut.

Söndagen var ytterliggare en match i raden av bortamatcher mot topplag som vi inte klarat av att prestera i. Vi blev överkörda av Everton, men det var inte samma totala utskåpning som mot Chelsea och Liverpool. Med nån offisde eller straffbeslut som gått vår väg hade det lätt kunnat sluta betydligt jämnare och det är lätt att glömma i sin misär. Varför blev det så här? Det var i mina ögon ingen taktisk triumf likt de Chelsea och Liverpool haft.

Inför denna match ställde jag mig frågan om Vermaelen skulle vara något för vår backlinje eller förste gubbe ut i bussen. Jag undrade hur Arteta skulle klara sig mot den press som Everton, såklart skulle sätta på Arsenals centrala mittfält. Och jag funderade kring om Wenger kunde dra fram något taktiskt ess av cynisk art ur ärmen för att segra i en av de svåraste bortamatcherna under säsongen.

Hur ska Arsenal Sweden utvecklas? 

Den frågan var aktuell när klubben grundades 2001 och den är fortfarande aktuell. Nu är vi framme vid ännu en brytpunkt.

När vi valde att anställa Jocke Lander för tre år sedan hade föreningen i dess dåvarande form nått vägs ände. Det gick inte längre att driva en så pass stor förening på kvällar och helger och samtidigt ha utrymme för något annat på fritiden för oss som då var inblandade i klubbens styrning. Det blev alldeles för krävande och glädjen i att arbeta med klubben var på väg att försvinna.

Jag har vid ett flertal tillfällen använd den så kallade falska matematiken som referens här i bloggen. Jag skall inte göra det ännu en gång, men när vi nu skall åka till staden Liverpool och möta stadens blåa lag, så dyker en matematisk referens upp i mitt huvud. För efter en fotbollsvecka som färgats svart av dråp, av våldsamma bortafans, av romantiserande av bengaler och av allmänt sammelsurium, vill jag återgå till Arsenal, till glädje och till kärlek.

Tillbaka i vardagen efter att Arsenal Swedens andra medlemsresa för säsongen har genomförts kan jag konstatera att beslutet att vara ledig även på måndagen kan vara bland de bästa jag har tagit i år. Det är skönt att komma till jobbet och inte må och se ut som Vasaskeppets mindre välrestaurerade lillebror ännu en gång efter en Londonresa. Äntligen börjar nog även jag inse att jag inte är 20 längre, så en lugn söndag och måndag var precis vad som behövdes efter två inte särskilt lugna matchdagar i norra delarna av Englands huvudstad.

Jag är nyss hemkommen från 9 dagar i England och en medlemsresa med Arsenal Sweden.

Det är väl en lätt underdrift att konstatera att man är sliten. Att avsluta en 7-dagars jobbvecka med ett Arsenal Sweden på party-humör har kan inte varit det mest vuxna beslut jag tagit. Fredagen var minst sagt lyckad, trots förlust i U21-derbyt. Faktiskt så pass lyckat att jag knappt trodde att jag skulle överleva lördagen.

Men jäklar vad kul vi har haft.

Jag vet att detta är en blogg som skall handla om Arsenal i synnerhet och i vissa undantagsfall om engelsk fotboll i allmänhet. Och jag har egentligen inte någon lust att lägga ännu en åsikt till den hög av högt skrikande åsikter om vem som gjort, eller inte gjort, vad för att den svenska fotbollen skall se ut som den gjorde i går eftermiddag i Helsingborg.

Förra gången vi mötte shitty i ligan, och förlorade med 6-3 borta, låg jag sänkt i magsjuka och kunde inte prestera något som helst bloggande. Denna gång hade jag, under fredagskvällen, förgiftat mig med storvulet vemodig popmusik och alkohol, varför jag under lördagen var i ungefärlig form av ett skämt ägg.