Spelsystem: 4-3-3 vs 4-4-2

Som ni alla vet så har Arsenal de senaste åren fått stå ut med det synnerligen smutskastande smeknamnet ”Englands barcelona”. Vi har fått höra att Arsenal förvisso inte längre vinner någonting, men ändå alltid spelar underhållande och vacker fotboll. Som om det skulle vara något ändamål i sig? Men liknelsen med barcelona har ju inte varit helt ologiskt, särskilt inte efter att Wenger för några år sedan, bytte spelsystem och lät oss spela ett 4-3-3 inte helt olikt barcelonas.

Orsaken till att Wenger valde att låta Arsenal byta spelsystem var att få ut så mycket som möjligt ur den i vissa ögon barcelonafostrade Cesc Fabregas. Nu är Fabregas borta från klubben och trots att många rykte hävdar att Wenger kämpade som bara den för att fylla hans plats med en likvärdig spelare och trots att Rosicky under föregående säsong gjorde ett antal goda insatser, så har Fabregas före detta position stått obesatt sedan förra sommaren. 

Så nu när Fabregas är borta, skall vi verkligen fortsätta med ett system som var designat efter och för honom? Är vi synonymt med 4-3-3 eller kan vi fortsätta spela den vackra fotbollen Wenger förespråkar, fast med ett system som passar nuvarande trupps utformning bättre? Visst bör Va-Va-Vroom, med stentight defensiv och blixtrande omställningar, vara en lika självklar som logisk målsättning oavsett spelsystem. Men jag kan ändå inte sluta fundera på om det handbollsliknande possessionsspelet och det menlösa bollduttandets oönskade ytterlighet, faktiskt kan gå att få bukt med genom att överge det 4-3-3? Ett 4-3-3 som allt som oftast var ett 4-2-3-1 som i många fall blev till 4-5-1 och i vissa mardrömsscenarier till och med mest liknade 4-6-0.

Nu skall ju även Robin van Persie söka lyckan annorstädes, Lukas Podolski och Olivier Giroud är inhandlade och det ryktas fortfarande en del om den defensivt kompetente M’Vila. Är inte dessa komponenter incitament nog att våga ta steget? Att faktiskt låta kvasten sopa bort inte bara van Persie från klubben utan låta ett spelsystem designat för före detta spelare, göra honom och alla andra som lämnar, sällskap?

Roten till det onda? Bild från Bildbyrån.

4-3-3 vinner över 4-4-2: Ett numerärt överläge på det central mittfältet eller en så kallad Reverserad Appy Arry. För när vi vände matchen mot spurs hemma i våras, så började deras tapp när våra tre centrala mittfältare åt upp deras två. När laget formerar sig 4-3-3 i anfallsspelet och 4-5-1 när motståndarna har bollen, kan systemet långsamt bända ned ett egentligt bättre spelande lag.

Arsenal är sedan Wenger kom till klubben ett bollspelande lag. Klubbens modell vilar på tekniskt kunnande och passningsskicklighet, mer än det gamla one-nil to the Arsenal. Samtliga klubbens lag spelar enligt nuvarande siffermodell och possessionsspelet är genomgående för klubbens fotbollsfilosofi, där eget bollinnehav skall tvinga motståndarna till uttröttande jagande utan boll.

4-3-3 kan, med rätt spelare på rätt positioner, fungera som själva sinnebilden för den totala, och i och med det också den vackra, fotbollen. Den historielöse talar om fc barcelona, men du och jag vet bättre och att det handlar om det holländska förhållningssättet till fotbollen. Ett förhållningssätt som Johann Cruijff och hans vänner spred över världen, men även det som aldrig gav det holländska landslaget några som helst titlar…

4-3-3 förlorar mot 4-4-2: Saknar du de spelare som krävs för att få ett 4-3-3 att fungera, så skall du heller inte använda det systemet. Utan en DB10, eller för den delen en Fabregas, så får du det vi har sett hos Arsenal ungefär en miljard gånger: Ett runtrullande och sidledsspelande helt utan mening och resultat. En ineffektivitet och omständighet vilket blir kontrainducerande då det inte alls tröttar ut motståndarna utan i stället mobiliserar dem och fyller dem med känslan av att de är i färd med att reda ut en storm som är under bedarrande.

Totalfotbollens själva paradox blir också att laget blir enormt beroende av vissa spelare och att dessa kan leverera just det aktuell roll kräver. Ovan nämnda katalan är alltjämt inte adekvat ersatt och så länge han så förblir, kommer vi inte kunna lösa ekvationen som ett 4-3-3 system bär med sig.

Spelar du däremot ett 4-4-2 så skulle du kunna förlora i defensiv täthet på det centrala mittfältet. Men väljer du, när motståndarna har bollen, att låta antingen en forward droppa ned eller att låta en eller båda yttermittfältarna gå in i banan för att täcka centrala ytor, så återtar du det eventuella numerära makten över den yta där motståndarna ofta har sin/sina mest kreativa spelare.

Det offensiva spelet blir med ett rätt använt 4-4-2 mindre lättläst och bär med sig fler alternativa vägar. Spelares respektive roller bli inte så statiska och truppen blir i och med det mindre sårbar för skador eller flykt av specifik spelare/spelartyp. Instick utmed marken kan växlas med inlägg som inte bara är riktade mot en ensam striker utan mot två potentiella målskyttar inklusive understöd. Det djupleda växeldragandet är även det en ytterligare dimension att lägga i verktygslådan om du använder 4-4-2.

Summering: Jag anser att tiden är mogen för en återgång till det gamla Arsenal, eller snarare det nygamla Arsenal som var så vinstrikt under Wengers första halva i klubben. Självklart ser fotbollsvärlden helt annorlunda ut idag, än vad den gjorde då, men jag tror att bland annat, en återgång till ett 4-4-2 skulle kunna hjälpa oss hantera dessa enorma skillnader på ett bättre sätt än ett 4-3-3 kan göra.

Något som smärtar mig en hel del är att RvP skulle fungera perfekt i det 4-4-2 som jag önskar oss spela. Ett 4-4-2 som mycket väl kan bli 4-4-1-1 a la Bergkamp/Henry, men även ett 4-2-2-2 där dagens smått kantslickande ytteranfallare övergår till ett mer centralt sökande ytterspel, vilket i sin tur ger rum för Sagna och Santos/Gibbs så kallade moderna ytterbacksspel. Även utan RvP är dessa spelmodellers numerologiska statements, enligt mig, självklara att göra till våra. Behöver vi, vid enstaka tillfällen då vi möter på pappret bättre lag, så kan vi spela det 4-5-1/4-1-4-1 som vi bland annat gjorde under Champions Leaguekampanjen 05-06.

Ett försvarsvärn värt namnet, det vill man ha. Bild från Bildbyrån.

Det vi däremot kan ta efter fc barcelona är inte deras spel med boll, utan deras otroligt uppoffrande spel utan boll. Det snabba bollåtertagandet å ena sidan eller en solid back-five a la Graham å andra. Possessionsfotbollen har, trots det spanska landslagets framgångar, redan slagit knut på sig själv och i mitten som dess gisslan, sitter klubben Arsenal och tror sig vara delaktig.

Det är därför dags att rätta matsäck efter mun och välja ett spel vi faktiskt skulle kunna behärska och göra någonting bra av. Jag hoppas Steve Bould, med eller utan Neil Banfield, kan bygga en solid grund i form av ett försvarsspel värt namnet. Och att detta täta försvarsspel i sin tur borgar för ett omställningsspel, där inte det stora antalet passning är något självändamål, utan där det höga antalet avlagda meter per tillslag får bli redskapet som får oss att uppnå målet.

Vi behöver inte bara bli mindre statiska med vårt bollduttande mellan hög backlinje, mittfält och mötande anfallsspelare. Vi behöver också bli mindre komprimerade i vårt anfallsspel och i stället göra laget längre med lägre backlinje och högre anfallsspel, vilket är en av förutsättningarna för ett snabbt omställningsspel. Förvisso skulle detta kunna uppfyllas med ett 4-3-3, men inte med ett 4-3-3 fyllt med spelare ur dagens Arsenal.

Somliga skulle hävda att vi skulle ha för många centrala mittfältare i truppen, jag hävdar att så absolut inte är fallet. I varje fall inte för många centrala mittfältare av klass och vid god vigör. Vi skulle däremot, om vi faktiskt väljer att återgå till det 4-4-2 jag önskar, kunna behöva en yttermittfältare av klass.

Och om en ytter och kanske en defensiv mittfältare är vad som behövs för att med 4-4-2 få oss konkurrensdugliga igen, så är det ställt mot den centrala kreatör av världsklass som krävs för att få oss fungerande i ett 4-3-3. Och då blir det ju inte så svårt att välja vad som är mest tillgängligt och borde vara mest logiskt för oss att göra. Eller hur?