Modern football is rubbish

Nu till helgen vankas det storfotboll olika hörn av fotbollkartan. Under lördag eftermiddag spelar West Ham och Blackpool den så kallade kvalfinalen medan Bayern München och che£sky senare samma dag gör upp i Champions Leaguefinalen.

Detta fick mig att tänka på motsvarande helg i slutet av maj förra året, då hela världens blickar var riktade mot Wembleys välklippta och välupplysta gräsmatta. Detta för att se hur den perfekt regisserade och UEFA-producerade feelgood-komedin, avslutades med crescendot, och det självklara, mötet mellan fc barcelona och Manchester United. Samma helg, och här tillåter jag mig ta med den därpå följande måndagen, spelades tre kvalfinaler i England. Stevenage besegrade Torquay och tog steget upp i League One, The Posh från Peterborough gjorde detsamma med Huddersfield för att ta plats i Npower Championship och Swansea slog Reading i Matchen om de 900 miljonerna, vilka inkasseras i den engelska fotbollens verkliga kassako, The Barclays Premier  League.

De engelska kvalfinalerna brukar spelas på samma Wembley Stadium som fjolårets Champions Leaguefinal avgjordes, men eftersom UEFA inte tillåter spel på finalarenan mindre än två veckor före så fick två av dessa tre matcher spelas på arenan med det lite lagom ödmjuka smeknamnet ”Drömmarnas Teater”, Old Trafford utanför Manchester.

Fullt medveten om risken av att framstå, inte bara som försoffat anglofil, utan även som gammaldags farbroderlig, måste här erkännas att jag under bevittnandet av dessa tre matcher blev hänfört lycksalig. Vilka matcher vi fick oss till livs. Vilket tempo, vilken kamp och vilken propaganda för sporten fotboll. Vi fick se stenhårda brytningar och furiösa löpningar över hela banan, spelare i ständig rörelse och kamp om varenda millimeter. Matcherna hade i princip allt fotbollsmatcher kan innehålla.

I princip. Eller av princip?

För visst saknade matcherna kanske några fräcka överstegsfinter, en och annan konstspark bakom stödbenet eller den där hårt bananskruvade frisparken som bara får en att önska att man kunde med att skrika goooooooooaaaaaal från djupet av TV-soffan. Kanske nivån på bollkontroll, i främst den första matchen, stundtals sviktade en smula. Men då matcherna med några få undantag innehöll allt så var de mest lysande undantagen just det som den moderna fotbollen de senaste åren haft en tendens att visa upp i form av sitt allra fulaste tryne.

Dessa kvalfinaler, där så oändligt mycket stod på spel, såväl ekonomiskt som sportsligt, präglades av den totala frånvaron av slängningar, överdrivet förstärkande och filmande. Inga händer hölls för ansiktet, inga atletiskt vältränade multimiljonärer föll som om de stod inför döden och ingen vuxen man rullade de katalanska åtta varven efter en lätt knuff i ryggen. Inga patetiskt teatraliska föreställningar inför domaren för att med yviga gester och pråligt förlöjligande i samlad trupp, få denne att ändra ett självklart beslut.

Det tacklades stenhårt och utan hejd men i stället för en viftande ge-honom-kortet-hand gavs en utsträckt, såsom i jäklar-vad-du-minsann-tog-ned-mig-snyggt-hand Och visst föll spelare i marken, men i stället för den missförstådde skolpojkens ständiga klagan, klappades det i händerna och pushades det på för fortsatt kamp, nya tag och fortsatt högt satt tempo. Jag satt i soffan tillsammans med pojken och kunde berätta för honom att det är så här som sporten fotboll faktiskt skall se ut.

Tack och lov lät fotbollsklubben från staden Barcelona, denna vårkväll i London, bli att falla till föga för sin tidigare ovana att just falla, filma och fuska. Men denna helg var ändå ytterligheternas helg. För där majoriteten av världens fotbollskonsumenter vände blicken mot elitisternas show på Wembley, så missade de att det allra finaste och renaste utövandet av sporten fotboll stod i helgens andra ytterlighet. På samma plan och till synes detsamma, men så oerhört långt från det nedsmutsande av sporten, som så många utövare och kringpersonal till sporten, har satt i system. 

Kvalfinalerna bjöd oss på allt det där vi saknat i den moderna toppfotbollens allt mer välsminkade mediacirkus. Allt det som verkar som bortblåst bland de välförsäkrade hovnarrarna. Allt det som UEFA talar så mycket om, men verkar göra allt för att underblåsa. Kärleken till fotbollen och respekten för densamma.

Så boka in årets alla kvalfinaler. Prioritera West Ham mot Blackpool på lördag eftermiddag, även om det skulle omöjliggöra finalflukt samma kväll. Spika lördag 26:e klockan 16.00 svensk tid för att se Huddersfield och Blades göra upp om sista biljetten till The Championship och följ kvällens match mellan Torquay och Cheltenham för att se vem som får möta Crewe i L2-finalen. Eller varför inte vika söndag eftermiddag åt att bevittna slaget om vilket av Luton och York som får ta steget upp bland de 92 ligaklubbarna? Så bjud in dina nära och kära. Sätt på en balja extra och tryck ner ungarna i TV-soffan för att de skall förstå hur vackert fotboll kan se ut. För modern football is rubbish.