West London Disco

Nu skall vi besöka Queens Park Rangers och Loftus Road där vi inte spelat seriematcher sedan säsongen 95-96. Klubben QPR har alltså haft en femton år lång vistelse på den engelska elitfotbollens bakgård och detta är mycket för en så stor och stolt klubb som The Super-Hoops from The Loft.

Dessa Hoops har av någon anledning alltid haft en ganska stor fanbase i Sverige. Vad detta beror på kan man ju bara gissa sig till och min första är att orsaken går att finna i de Tipsextrasändningar där klubben förekom relativt frekvent på 70- och 80-talen. En annan gissning kan vara att orsaken ligger i klubbens, för engelsk associationsfotboll, ganska ovanliga tvärrandiga tröjor och att dessa på något sätt har kunnat attrahera unga män från ett på estetik utsvultet land som Sverige. En tredje gissning kan vara att de Sverigebesök som klubben gjorde ett antal somrar, just innan det gick utför för klubben, kan ha resulterat i en och annan Hoopsfrälsning.

QPR var det första engelska lag som jag såg i verkligheten. Detta då de i samband med något av sommarbesöken gjorde slarvsylta av en lokal klubbkombination någon gång under sent 80-tal. Eftersom jag inte har några som helst böjelser av det slag, så kunde det aldrig bli någon djupgående relation eller spännande bokstavskombination mellan QPR och D&M. Det fanns liksom aldrig någon förutsättning för ”är lika med sant”, där.

All disco dance must end in broken bones. Bild från Flickr.com "glediator"

Nej, för redan då och redan där hade QPR ett rejält skamfilat rykte. Deras hemmaarena hade den allt annat än sköna Omniturfmattan, det vill säga en ganska primitiv föregångare till dagens plastgräs, vilken inte bara gjorde bollstudsarna omöjliga att bedöma och förutse, utan även gjorde glidtacklingar förenade med smärre livsfara. Inte för den spelare som skulle råka vara föremål för tacklingen utan för den som ämnade utföra den. Oskönt är ju bara förnamnet, och det behöver du inte vara traditionalist eller anglofil gegg- eller tacklingsfetischist för att tycka.

QPR hade inte bara ett rykte om att vara plastigt disco i förhållande till gängse önskan om traditionalitet. Klubben drogs även med ryktet att vara ett så kallat turistlag och var någon sorts föregångare till dagens allmänt utbredda, och självklart illa omtyckta, fotbollsturism. Medelålders par åkte tillsammans med andra medelålders par på långhelg till London. Efter fredagskvällens musikal och vinpimplande, spenderade damerna sin lördag på Harrods, medan herrarna gick till närliggande Loftus Road för att praoa som fotbollssupporter.

Under detta 80-tal vars senare del tämligen dyrkade både plasten, neonet och discon, var det en total självklarhet för mig att utvecklas till läder- och nitförsedd hårdrockare. Ni förstår själva hur omöjlig ekvationen Disco-QPR och Heavymetal-D&M var och lika självklart vet ni att det fick bli ett gyttjigt, otrevligt och illa ansett one-nil-to-the-Arsenal i stället för ett poppigt, trendigt och tvärrandigt discolag med alltid rena och obefläckade hemmatröjor.

The Home of all Good. Bild: D&M

Och på den vägen är det. En till synes harmlös småklubb som nu slagit in på The Chelsea Road, vilken går parallellt med The Eastlanders Walkway, och tillskansat sig ett solitt ägarkonsortium. Ett lag som inför sin comeback i fotbollens översta hyllplan valde att höja biljettpriserna till sin hemmaarena med en sisådär 40 %. Inte för att de behövde pengarna, utan bara för att de kunde. Och för att de endast ville ha besökare med klass, stil och fet plånbok. Nu backade de i och för sig ifrån dessa ockerpriser, men nej, det laget kunde det aldrig bli för en sådan som mig. Eller för en sådan som du.

Men om det nu ändå skall dansas på lördag, så skall vi salutera våra vänner och kompetenser på Viasat och göra det till denna sång.