London och Stockholm i skuggan av terrorn

På bara ett par veckor har städerna jag återkommer till så ofta jag kan drabbats av liknande terrordåd. Bilar blev till mordvapen på Westminster Bridge i London och på Drottninggatan i Stockholm. Jag kan inte kalla mig stockholmare och jag kan inte kalla mig londoner, men likförbannat är det mina städer. Städer jag har återkommit till i alla mina åldrar och städer jag alltid kommer att återvända till. Oavsett vad någon dåre får mig att känna i form av tvivel och rädsla.

Min första impuls när jag såg de fruktansvärda bilderna från terrorattacken i Stockholm i fredags var att stänga in mig. Precis som jag kände när rapporterna om attacken vid parlamentet i London flashade upp på mobilen. Eller som jag har känt efter Nice, Paris och London tidigare. Varför ska jag bege mig till städer där jag riskerar liv och hälsa bara genom att vandra på stan?

Den känslan förbyttes dock snart till beslutsamhet. Jag ska själv kunna välja när jag åker till Stockholm eller London. Jag ska inte behöva ta hänsyn till att det finns sjuka idioter som är beredda att döda, skada och förstöra oskyldiga människors liv. Det var med den känslan jag åkte till London förra veckan, och det var med den känslan jag åkte till Stockholm i lördags.

Det var skönt att ta promenaden förbi Åhléns där blomsterhavet och den dämpade folkmassan bildade en värdig kuliss innan jag mötte upp vännerna för att fira födelsedagskalas. Jag hoppas att Stockholm, precis som London har gjort, reser sig från terrorn och förblir den stad jag älskar att återvända till.

London. Staden badade i vår förra veckan och myten om det regniga brittiska huvudstaden fick sig ännu en törn, jag vet inte för vilken gång i ordningen, för jag lämnade den engelska huvudstaden med en nätt solbränna i torsdags. Dessförinnan hade jag och Lander hunnit med en hel del. Särskilt om man med en hel del menar många fotbollsmatcher.

Vi inledde resan med Luton-Blackpool förra lördagen. Nu tror säkert alla att det skulle vara en klang- och jubelföreställning där i League 2, men då är jag rädd att ni hugger i sten. Det var så illa att Lander somnade två gånger i andra halvlek och jag, trots att jag satt ner, höll på att trilla ner på raden nedanför av oklar anledning. Att det hade varit revelj klockan 4.30 samma morgon kan ha påverkat beteendet, men kvaliteten på matchen gjorde knappast sitt för att revitalisera två slitna själar. Luton avgjorde till slut matchen i 90:e minuten med matchens enda mål och Arsenallånet Matt Macey i hemmakassen skötte sig med den äran.

Efter matchen konstaterade jag två saker:
1. Folk borde inte få betalt för att spela fotboll sådär dåligt.
2. Endast Holland borde får spela med orangea tröjor (jag kan eventuellt gå med på att Hemgårdarnas BK i Linköping gör det också, men det är fan gränsfall).

När vi hade klivit av tåget på St Pancras framåt kvällen fick jag plötsligt syn på en gammal dubbelvinnare i vimlet.
-Var inte det där Emmanuel Petit? Frågade jag Lander.
-Klart det är - spring efter!
Så jag joggade ifatt fransmannen och bad om en bild. Han ställde givetvis upp för Arsenalfans, och en given likeraket på sociala medier var född. Jag kan, såhär i efterhand, fundera på hur värdigt det är som 33-åring att springa efter en pensionerad fotbollsspelare, som dessutom orsakade en av de första kriserna i mitt supporterskap när han och Overmars gick till Barcelona sommaren 2000. Men å andra sidan var han en del i ett av Arsenals finaste mittfältspar och avgjorde (typ) VM-finalen 1998. Det mäktiga i att ha en bild med honom överväger det förnedrande i att springa ikapp honom.

Dagen efter var det tungt möte på Emirates då Arsenal mötte Manchester City. Matchen har ni själva sett, så den behöver jag inte orda om, men jag tycker att Arsenal ändå kändes mer som ett lag igen efter senaste tidens genomklappningar. Efter matchen blev den en spontan Arsenal Sweden-samling och en klassisk Londonurspårning på puben, som alltid är en sagolikt mycket bättre idé på kvällen jämfört med dagen efter.

Dagen efter ja. Den tänkte vi först dra ett streck över, men sedan kom vi ihåg att vi faktiskt hade tänkt att gå och se en match i division 700 så en stärkande promenad från Hackney till Stratford var allt som behövdes för att vara med i matchen igen. I Stratford var det japansk stämning när folk slogs om att komma på pendeltåget, men till slut vågade även vi oss på och vi tog sikte på Ilford. Där var det match mellan Barkingside och Sporting Bengal United på lilla Cricklefield Stadium (som dock självklart hade en pub). Jag konstaterade tre saker.
1. Jag, som i förekommande fall var sämst på planen i Kivsta Kings i Uppsalakorpen förra året,  hade inte varit sämst här.
2. Stackars George Ademilyu som kom in på högermittfältet för Barkingside i halvtid blev mobbad av den egna bänken (“He’s fooking deaf, isn’t he?”) och det gjorde inte hans redan usla insats bättre.
3. Endast Holland bör spela i orangea tröjor. Holland och Knivsta Kings.

På tisdagsförmiddagen inledde vi en monsterpromenad som tog oss från Hackney via Liverpool Street Station och de centrala delarna av stan ner till London Bridge där vi sjönk ner på pub för några bättre ipor och bangers & mash. Dagens mål var matchen mellan Dulwich Hamlet och Leatherhead och framåt kvällen tog vi oss ett par stationer söderut med pendeltåget. Jag visste inte riktigt vilket lag jag skulle hålla på, men som litteraturvetare och engelsklärare låg givetvis Hamlet nära till hands, trots att jag aldrig riktigt har gått igång på Shakespeare.

Matchen visade sig vara en fullträff. Arenan var gedigen, med en hyfsat stor huvudläktare och drygt 1000 personer på plats i publiken. Vi upptäckte genast att folk stod med pintglas nere vid planen, och det har jag aldrig sett förut i England där det brukar vara rigorös ordning med var öl får och inte får förtäras. Detta var snarare tysk stämning, och de flesta som har varit på fotboll i Tyskland håller nog med om att supporterupplevelsen där är bland det bästa man kan uppleva.

Tempot i matchen var i klass med Allsvenskan och hade jag varit med på den här planen hade jag fått George i Barkingside att framstå som Messi. I andra halvlek började en man, som hade noterat att vi pratade svenska, snacka med oss. Han hade vänner i Sverige och började berätta om Dulwich Hamlet. Joel, som han heter, berättade att han är Arsenalfans, men har slutat gå på Emirates, för han upplever att distansen mellan klubben, spelarna och supportrarna har blivit för stor och att det helt enkelt inte finns någon charm med den moderna fotbollskulturen som Arsenal och de andra toppklubbarna i Europa driver framåt. En charm som fortfarande finns och dessutom växer i många klubbar i de lägre divisionerna.

Efter matchen gick vi upp i den obligatoriska puben som låg i huvudläktaren (de hade sin egen lager!). Efter ett tag droppade spelarna från bägge lagen in och minglade med supportrarna, vilket givetvis skulle vara fullständigt otänkbart på Emirates - även om Arsenalspelarna vad jag gissar knappast skulle ha något emot det. Vi blev introducerade för en av klubbens eldsjälar som i sin tur bjöd in oss till styrelserummet där vi fick höra lite mer om Hamlets historia samt träffa supportern Bill, 97 år. Han berättade om när klubben vann amatörcupen -37.
-Det var första gången jag blev berusad, jag drack ur pokalen, sa han och skrattade. Min pappa blev lite missnöjd, men samtidigt förstod han. Nästa gång jag drack alkohol var på V-day 1945.
Världsklass på det mötet och den kvällen.

I onsdags rundade vi av veckan med Arsenal-West Ham. Den där riktiga laddningen som brukar kännas i kroppen inför en match på Emirates ville inte riktigt infinna sig. Den här våren har satt sina tydliga spår, för jag har verkligen svårt att uppbåda entusiasm för Arsenal för tillfället. Vi laddade dock upp så gott vi kunde på Highbury Brewhouse tillsammans med Pierre och Rebecca Hertin, och när matchen väl började tyckte jag att det var riktigt kul. Särskilt som Arsenal gjorde sin bästa insats sedan första halvlek hemma mot Bayern.

Jag hoppade på flyget i torsdags med fem matcher, fyra poäng, tre nya arenor, två par skor och ännu en härlig Londonvecka i bagaget. Visst är Arsenallivet inte på topp just nu, men bara för att det är så tänker jag inte sluta se på matcherna eller åka till London för den delen. Såväl London som Arsenal har varit en del av mitt liv i över 20 år, och det kan ingen tung fotbollsmässig period ändra på. Så lätt blir ni inte av med mig.